Försvarsmaktens drivmedelsanläggning

Försvarsmaktens drivmedelsanläggning

Försvarsmaktens drivmedelsanläggning

F9 Säve

Det är en kall och mörk eftermiddag i december och dimman har lagt sig tät som lättflyktig bomull över Göteborg. Här, mitt bland buskar och träd, finns något alldeles unikt och som aldrig tidigare visats upp för allmänheten. En oskyldig betongbyggnad och en gallergrind med plåt i militärgrön färg som skydd mot väder och vind var anläggningens ansikte utåt. Idag skulle vi få äran att öppna grinden och kliva ner i ett fullständigt unikt exemplar av Sveriges tidigare topphemliga militära anläggningar.

 

Vi öppnade gallergrinden och klev sakta ner för den mycket branta trappan som ledde oss ner i berget och i mitten av stötvågstunneln som bildade en hästskoformation fanns två stötvågsdörrar på rad. En dörr på vardera sida av den närmare 2,5 meter tjocka väggen. Efter stötvågsdörrarna fanns ytterligare en trappa på närmare 60 trappsteg som ledde oss ännu djupare ner i berget. Långa gångar med exponerade bergväggar ledde oss slutligen till kärnan av den gamla drivmedelsanläggningen. Därnere i mörkret stod de två enorma bränsletankarna med rörledningar kors och tvärs, alltsammans upplyst av de gamla lamporna monterade längs väggarna.

 

Bränsletankarna och tillhörande bränsleledningar är tömda sedan länge och alla filter är lossade för att visa att det verkligen är tomt på drivmedel. Bultarna som börjat rosta ligger snyggt och prydligt i en låda på golvet och likaså verktygen som användes för att lossa dem. De ligger kvar i dammet på golvet precis som de gjorde dagen då de lämnades. I ett hörn står ett skrivbord i trä med en massa papper, olika anteckningar och loggböcker från anläggningens aktiva tid. Det är precis som att man låst dörren och gått hem för dagen, men aldrig återvänt.

 

Bakom ytterligare en stötvågsdörr står den minsta av två drivmedelstankar, denna rymmer 500 kubikmeter drivmedel varav den största hela 700 kubikmeter. Den största drivmedelstanken står i ett sidoutrymme strax bakom den mindre. Drivmedelsanläggningen är en delanläggning till den massiva berghangaren för stridsflygplan som ligger vägg i vägg, bara några meter bredvid. De totalt 1 200 kubikmeterna drivmedel beräknades räcka flera veckor, om inte månader, beroende på hur hög aktiviteten var. En flygflottilj som F10 förbrukade 100 kubikmeter flygbränsle per dygn med mörkerflygning på 70-talet, men här fanns inte så många flygplan så bränslet gick inte åt lika snabbt.

 

Från början fanns det bara en nedgång från den östra uppfarten i berghangaren, vid de fasta klargöringsplatserna som hade fasta anslutningar för både el och drivmedel. Det visade sig dock sedan att ventilationen inte var tillräcklig för att kunna tanka flygplanen i bergrummet. Eftersom bergrummet var fullt med ammunition och bränsle så ville man inte riskera en explosion. Istället användes rulltankar som rymde 2,5 kubikmeter drivmedel vardera för att tanka flygplanen. Rulltankarna kopplades samman med en mobil pump, ett pumpaggregat (PUG), som drevs av en tvåtaktsmotor som trycktankade flygplanen på några minuter, samtidigt som den renade bränslet från smuts och fukt.

 

Det fanns förberett för tankning på den södra plattan (nummer 3) via rör i marken. Likaså fanns en pumpstation på plattan vid flygfältet, men av okänd anledning så färdigställdes aldrig systemet vid dåvarande Göta Flygflottilj (F9) i Säve.

 

Idag är berghangaren ett unikt museum med fokus på flygets historia och utveckling. Drivmedelsanläggningen har passerats av många utan minsta vetskap om vad som gömt sig bakom den diskreta plåtdörren i betongväggen. Vi fick ett unikt tillfälle att besöka och fota anläggningen men nu kommer den att visas upp för allmänheten under guidade visningar. Hur väl vi på Fortifikation-Väst än försöker förmedla den verkliga känslan av kalla krigets hemligheter så kommer vi aldrig att komma i närheten av vad en guidad visning kan erbjuda. Tack vare Aeroseum (http://www.aeroseum.se/) så kan ni, precis som oss, besöka kalla krigets hemligheter.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av anläggningsbeskrivningar av Lars-Gunnar Larsson.

Skansberget

Skansberget

Uddevalla

Den 6 juni 1612 beslutade kung Kristian IV att befästa Galleberget med skansar, vilket fick berget att byta namn till Skansberget. Under många år framöver fick skansarna utstå hårda strider, som resulterade i en upprustning av skansarna i början på 1700-talet. Gyldenlöwefejden 1675 till 1679 är det sista kända slaget på Skansberget.

 

När Tyskland anföll Norge under dramatiska former den 9 april 1940 insåg man att gränsen mot Norge behövde en försvarslinje mot väst. Passet mellan Västerhavet och Vänern (Försvarslinjen Uddevalla – Vänersborg) ansågs bäst och blev en bakre försvarslinje för att stoppa ett eventuellt anfall av en fiende från väst. Framför denna linje byggdes spärrar vid samtliga vägar och järnvägar som hade förbindelse med Norge. Försvarslinjen Uddevalla – Vänersborg byggdes av soldater från I17, ingenjörtrupper från Skara och lokala hantverkare så som snickare, stenhuggare, bergsprängare och betongarbetare. Under uppförandet av försvarslinjen utvecklades en ny typ av värn, det så kallade Lindénvärnet som bestod av en stenkupol huggen i granit. Kupolen skulle erbjuda skydd mot flygbombning och artilleribeskjutning. Genom att den dessutom placerades på ett befintligt värn gav den på så vis ett extra skydd.

 

Skansarna placerade strategiskt ut i terrängen och naturen användes som ett redskap för att sinka fienden, sjöar och berg användes allt som oftast för att försvåra passage i brinnande krig.

 

Skansbergets placering mitt i Uddevalla med utsikt över både stad och hamninlopp blev en viktig placering, här byggdes två Lindénvärn som agerande vakande ögon över staden. Berget gav ett gott skydd för skansarna då dessa blev svåra att beskjuta med exempelvis stridsvagnar på grund av bergets höjd. Runtom skansarna finns skottgluggar vilket gör att fienden kan bekämpas oavsett från vilket håll de anfaller.

 

De flesta värnen är idag plomberade eller rivna, men lyckligtvis blev några bevarade för framtiden. Skansbergets värn är bevarade tack vare Uddevalla hemvärnskompani och kompanichef Björn Löfström. Längs linjen finns många vackra skansar beläget i den vackra naturen, men tyvärr behåller skansarna sin insida för sig själva.

 

Allt som oftast finns det skrönor och historier om dessa platser och även här finns en historia, den utspelar sig i ett kupolvärn på Kopparberget nära Skansberget. När soldaterna sköt inifrån värnet visades sig att ventilationen var för dålig. Tre soldater drabbades av krutgasförgiftning och fick föras till lasarettet i Uddevalla. Hur militären såg på detta förtäljer dock inte historien. Kronprins Gustav Adolf inspekterade Lindénvärnen och tyckte dessa var utomordentligt nymodiga och märkvärdiga. Kuriosa – Kronprins Gustav Adolf blev sedermera Kung Gustav VI Adolf 29 oktober 1950 fram till sin död 15 september 1973.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

Oscar II Fort

Oscar II Fort

Västerbergets befästning

Vid inloppet till Sveriges största hamn vakar de två enorma 24 cm kanonerna, de utgjorde det sista hindret innan fienden kunde nå Göteborg med dess viktiga hamn. Det var häruppe, på Västerberget, på den södra sidan av inloppet som en fienden skulle mötas!

 

Det var tidigt som man insåg vikten av att skydda inloppet till Göteborg, redan 1899 påbörjades uppförandet av den nya befästningen, Oscar II fort. Datumet var 24 augusti då det första sprängskottet sköts av Oscar II själv. Efter sprängningarna skulle all sprängsten forslas bort med både järnväg och båt för att sedan dumpas i havet utanför fortet. Invändigt fick fortet träbeklädda väggar och för att undvika droppande vatten från taket så monterades plåttak i rummens innertak.

 

Det tog 8 år att bygga fortet som stod klart och ansågs krigsdugligt 1907. Redan då hade fortet många av dåtidens moderniteter såsom elektriskt ljus, vattentoaletter, telefon och mycket mer därtill. I berget skulle 300 man sköta fortet i händelse av krig och längs de långa gångarna i berget fanns förråd, mäss och logement som bestod av kojer likt de som finns på fartyg. Här fanns allt för att soldaterna skulle klara flera dagar instängda i fortet! Manskapet vid fortet ingick som en del i Karlskrona regemente, benämnt Älvsborgs kustartilleridetachement (KA2ä). Dessa inkvarterades 1902 på Nya Varvet och 1907 övertog kustartilleriet hela varvsområdet. Fångvårdsstyrelsen som dessförinnan brukat Nya Varvet avflyttade nu istället till Härlanda där ett nytt stadsfängelse upprättades samma år.

 

Under en period på 1940-talet flyttades de två 24 cm kanonerna M/04 till batteriet i Torslanda, innan de på senare år fick flytta tillbaka till fortet för att återigen vaka över hamninloppet till Göteborg. Även batteri Styrsö och batteri Stårholmen fick sina kanoner från Oscars II fort, men under 2000-talet återfördes kanonerna till fortet och placerades på sina ursprungliga platser. Efter att ha varit i aktivt bruk fram till 1955 togs fortet helt ur bruk på 1970-talet.

 

Fortet bestod av flera beväpningar och skydd för att hålla fienden på ett säkert avstånd. Runt fortet sprängdes stormgravar ut för att försvåra för fienden att kunna ta sig nära fortets kärna, dessa vallgravar skyddades av lätta pjäser (kontereskarpbatterier). Oscar II fort bestyckades med två stycken 24 cm kanoner M/1904, två stycken 15,2 cm kanoner M/1903 i pansartorn, fyra stycken 57 mm kanoner M/1899 i pansarkupol samt ett antal kaponjärkanoner runt om på fortet.

 

Ett stenkast ifrån fortet byggdes Götiska Batteriet (GB) som skulle skydda fortet, pjäserna var helt inbyggda i berget vilket gav ett väldigt bra skydd men dock en väldigt begränsad yta att skjuta på. Spärrbatteriet som denna typ heter ansvarade för att skjuta flankerande eld ifall fienden skulle ta sig förbi de stora 24 cm kanonerna på hjässan av Oscar II fort. Så sent som 1986 gick Götiska Batteriet ur organisationen. Namnet ”Götiska” erhölls med anledning av att Götiska förbundet bekostade installationen.

 

Oscar II fort ingick i Älvsborgs fästning som även bestod av ett mindre batteri på Stockholmsskär, men också mineringar, som exempelvis löpte från fortet ut till Nya Älvsborg. Det fanns även försänkningar eller stengärsgårdar som kunde orsaka grundstötning. År 1942 bytte Älvsborgs fästning namn till Göteborgs kustartilleriförsvar (GBK) och blev stamort för dåtida Älvsborgs kustartilleriregemente KA4.

 

De två 24 cm kanonerna på fortet står i öppna brunnar med självsänkande lavetter, vilket betyder att pjäsen stack upp över kanten när de sköt, för att sedan sjunka ner med hjälp av rekylen och därefter kunna omladdas i brunnen. Kanonerna var så kraftiga att befolkningen på närliggande öar fick öppna sina fönster när försvaret sköt så inte fönstren i husen skulle gå sönder, förhoppningsvis visade militären hänsyn och höll sig från att skjuta under vinterhalvåret.

 

 

Det finns många myter om att Oscar II fort skulle varit omodernt redan vid invigningen, men det är fel. 1930 ansågs fortet omodernt men behölls ytterligare 24 år i aktiv tjänst. Melker Becker besökte fortet i ett avsnitt av hemliga svenska rum, där ett försvunnet tågsätt skulle hittas. Det misslyckades men istället fick tv-teamet besöka Götiska Batteriet som väldigt få fått beskåda.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

Berget som aldrig sprängdes

Berget som aldrig sprängdes

Göteborgs förrådsberg

Skrönorna är många om alla de bergrum som byggdes djupt i de svenska skogarna, hemliga platser där militären skulle mobilisera i händelse av krig eller krigssjukhus som skulle ta hand om de sårade på landsbygden. Inte allt för sällan finns det skrönor om anläggningar som aldrig återfunnits, men det finns undantag! Låt oss berätta om berget som aldrig sprängdes, militärens hemliga bergrum djupt nere i Mölndals urberg.

 

Det var i början av det kalla kriget som arméns fortifikationsförvaltning i ett brev till Göteborgs stads drätselkammare redogjorde planerna kring försvarets nya bergsanläggning. På hemligstämplade papper står det att den nya bergsanläggningen ska betjäna Göteborgs luftvärnskår och Göteborgs försvarsområde, allt var förberett i minsta detalj! Den avsedda belägenheten framgår på en bifogad generalstabskarta men här finns även situationsplaner och ritningar för anläggningen och dess tillfartsväg som sammanlagt skulle omfatta ett markområde på hela 5.000 kvadratmeter.

 

Ingångstunneln till berganläggningen skulle sprängas snett åt vänster in i berget och utanför skulle ett lastskjul i trä placeras. Skjulet var avsett att dölja ingångsschaktet och tjäna som lastkaj vid transporter av ammunition, detta skulle bli Göteborgs bergsbelägna ammunitionsförråd! Den ena långsidan av skjulet skulle stå mot bergväggen längsmed en lastkaj och på kortsidorna fanns två portar på vardera sida som skulle kunna öppnas för genomfart av lastbilar. På den andra långsidan som var riktat från berget skulle det finnas fyra fönster, men dessa var konstgjorda fönster så lastningen kunde ske ostört inuti skjulet.

 

Tillfarterna skulle ordnas genom en vägslinga på tre meters bredd som skulle löpa cirka 200 meter genom terrängen. Det ansågs inte behövas någon hägnad kring området vilket var en lättnad då anläggningen planerades att byggas i ett av stadens mest natursköna områden. Anläggningen inuti berget ansågs inte heller vålla någon skada ur natursynpunkt och det kamouflerade lastskjulet skulle dessutom dölja ingången till bergutrymmet. Vare sig lastskjulet skulle verka störande eller ej från den centrala delen av parkområdet ansågs svårbedömt.

 

Fortifikationsförvaltningen påpekade att läget för anläggningen var tvunget att vara centralt men ur risksynpunkt undandraget från nuvarande och blivande bebyggelse. Berget var tvunget att äga vissa egenskaper, dels ur skyddssynpunkt, dels för att anläggningen ska kunna utföras till rimliga kostnader, samt även ha sådan höjd att anläggningen kan anses fullträffsäker mot verkan av större bomber. Under planeringsstadiet utfördes analyser av flera berg runtomkring Göteborg för att finna en lämplig plats för en försvarsanläggning av denna typ. Fortifikation-Väst har fått ta del av fortifikationsförvaltningen utförda analyser men vi bedömer att dessa är olämpliga för publicering på hemsidan. Vi kan dock avslöja att berget där GPL Ebba fanns beläget hade löpt risken att bli ammunitionsförråd om vägarna dit inte hade varit oskyddade. Den enda platsen som ansågs möjlig att uppföra ett ammunitionsförråd på tänker vi inte avslöja, men någonstans i stadsdelen Mölndal finns berget med en tämligen okänd och spännande historia.

 

Färdigställandet av bergförrådet var brådskande på grund av det bristande utrymmet i det provisoriska och dessutom farliga ammunitionsförrådet. Uppförandet av det nya bergförrådet skulle påbörjas så fort som möjligt och förarbeten ansågs rimligen igångsättas under sommaren 1947. Sprängningsarbeten kunde sedan bedrivas som vinterarbete. Hittills fanns inga hinder för uppförandet av förrådet som skulle betjäna bland annat Göteborgs lokalförsvar och inrymma material för samtliga till Göteborg förlagda förband tillhörande armén.

 

Under sommaren 1947 påpekade fastighetskontoret i Göteborg att området som fortifikationsförvaltningen avsåg nyttja för berganläggningen med säkerhet skulle reserveras för parkändamål. Varigenom områdets karaktär av natur- och fritidsreservat skulle bevaras, således skulle några anläggningar som inte passade in i omgivningen undvikas. Eftersom arbetet med förrådet skulle medföra omfattande sprängningsarbeten för att få fram ett fullträffsäkert rum inne i berget så skulle stenmassorna omgående borttransporteras med lastbil från platsen. Vare sig den nya vägslingan skulle spoliera några större trädbestånd eller ej kunde inte säkert bedömas, varav fortifikationsförvaltningen satte ut gränserna för vägen och inväntade en ny besiktning.

 

Det visade sig efter besiktningen att endast ett fåtal träd behövde borttagas och fortifikationsförvaltningen erbjöd dessutom att på egen bekostnad låta en kontrollant från kommunen övervaka arbetet. Trots detta ville fastighetskontoret inte godkänna uppförandet av en förrådsanläggning på platsen. Efter ytterligare en ingående studie av förslaget ansågs förrådsrummet fortfarande inte utgöra någon skada ur natursynpunkt. Däremot kunde väganläggningen fram till berganläggningen inte motiveras då den vackra naturen skulle bli ”ohjälpligt skadad”. Även skogsnämnden fick yttra sig i frågan och påpekade att även om få träd behövde fällas för vägbanan så kommer flera träd, varav en del bokträd, att få en del av sitt rotsystem förkvävt. Detta skulle medföra att träden så småningom dör. Innan de tunga stentransporterna skulle kunna börja så behövde även den nuvarande vägen förbi området förstärkas. Dessa arbeten ansågs även dem att få till följd att ytterligare träd spolieras.

 

Även om arbetet kunde utföras utan något större ingrepp i naturen kring förrådet ansågs det inte längre säkert att området kunde utnyttjas som fritidsområde. Visserligen skulle inga inhägnader runt området uppföras och allmänheten skulle äga fritt tillträde till området, men utvecklingen av det militära förrådet kunde omöjligen förutsägas. Vilka säkerhetszoner som skulle krävas om några år för uppläggning av ammunition och sprängmedel av så stor omfattning kunde inte förutspås. Även om det inte skulle bli några problem med säkerhetszoner ansågs det att ett sprängämnesförråd av denna storleksgrad med de risker det kan medföra skulle kunna få till följd att allmänheten undviker området. Således ifrågasatte fastighetskontoret om ingen annan plats ansågs lämplig för uppförandet av ett bergsbeläget militärt ammunitionsförråd. Fortifikationsförvaltningens förfrågan om upplåtelse av området för ammunitionsförråd avslogs.

 

Ett par år senare var det dags igen, men denna gången gällde det en helt annan typ av anläggning. På samma plats som Fortifikationsförvaltningen fått ammunitionsförrådet nekat ville de nu bygga en signalanläggning för GPL Ebba. Även denna gång påpekade fastighetskontoret områdets särpräglade skönhet och utomordentliga värde för befolkningen inom Göteborg och Mölndal. Antennmasterna som skulle monterats på områdets högst belägna plats skulle inte vara visuellt tilltalande även på avstånd. Fastighetskontoret avslog förfrågan av upplåtelse av området även denna gång.

 

Göteborgs absolut bästa berg ur allmän taktisk- och förbindelsesynpunkt förblev orört genom åren. Signalanläggningen byggdes ett par år senare på annan mindre lämplig plats, den är idag återförenad med naturen och vilar bakom en övervuxen jordvall.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Styrdatasystemet

Styrdatasystemet

Radioanläggning FMR-10

Det var Sveriges svar på den nya hotbilden från öst och resultatet var enastående! Runtom i världen uppmärksammades flygvapnets nya stridsledningssystem som var helt utom sin tid, ett tekniskt underverk som kom att förändra det svenska flygvapnet för gott!

 

1. Historik

Luftbevakningen under 40-talet utgjordes av observatörer i luftbevakningsstationer (LS) som skulle ringa till luftbevakningscentralen (LC) vid observerad flygverksamhet. Ett sådant samtal kallades för luftförsvarssamtal och var ett prioriterat samtal i det manuella telefonnätet. Trots företrädet framför annan telefontrafik så kunde uppkopplingstiden uppgå till en minut innan luftbevakaren kom fram och kunde läsa upp rapporten för telefonisten i LC. Rapporten skrevs då ner på en mottagningsblankett av telefonisten i LC. Blanketten vidarebefordrades sedan till expeditionschefen och därefter till en kartritare som ritade in rapporten på en karta. Rapporterna som hade ritats upp på kartan rapporterades sedan vidare av en rapportör till en jaktcentral (JC) där en kartmarkör markerade rapporten på ett kartbord. På så vis kunde de ge jaktförband order och orienteringar med ledning av markeringarna på kartbordet.

 

Det var normalt med reaktionstider på fyra minuter och potentiellt sett hade ett fientligt flygförband kunnat ändra kurs flera gånger och släppt sin bomblast innan jaktflyget ens hade hunnit starta. Detta var mycket problematiskt eftersom det nu också växte fram en ny hotbild från öst. Sovjetunionen hade nämligen i slutet på 40-talet och början av 50-talet börjat utveckla bombplan som kunde flyga på höga höjder, hade hög fartprestanda och en lång räckvidd. Jaktflyget löpte nu risken att bli helt odugligt mot dessa flygplan om inga åtgärder vidtogs. Detta inledde utvecklingen av ett nytt datoriserat luftbevaknings- och stridsledningssystem.

 

Det nya systemet skulle innefatta datoriserad målinformationshantering och stridsledningsberäkning. Systemet kom att kallas för STRIL 60 och är benämningen för hela strilsystemet som byggdes upp under 60-talet. Det bestod av stridsledningscentraler, radarstationer, radiolänk och radioutrustning. Utnyttjandet av digital- och datatekniken bidrog till att det nya strilsystemet var tekniskt revolutionerande och väckte stor internationell uppmärksamhet.

 

Fyra nya radarstationer beställdes från England och gavs benämningen PS-08. Till dessa uppfördes ledningscentraler, så kallade operationsrum (OP-rum). Avsikten var att med dator-, presentations- och kommunikationsutrustning utföra digitala prov med begränsad datastridsledning mot målföljda flygplan. Till systemet utvecklades ett styrdatasystem för överföring av digital ledningsinformation från radarstationen till flygplanen. Det utförda arbetet med PS-08 visade att automatisk målföljning och stridsledning var fullt möjlig med digital binärbehandlad teknik. Systemet med datastridsledning kom att kallas för STRIL 59.

 

Radaranläggningarna PS-08 började användas operativt vid skiftet från 50-tal till 60-tal och blev huvudanläggningar för styrdataledningen. Eftersom radaranläggningarna enbart placerades på strategiska platser i södra Sverige så fanns inte möjligheten att leda med styrdata över hela landet. Gränsen gick vid Söderhamn (61 breddgraden) och norröver fanns inte heller något jaktflyg som kunde hantera styrdata eftersom det fortfarande var J32B Lansen som stod för jaktförsvaret på F4 sektor (luftförsvarssektor) NN och F21 sektor ÖN. Möjligheten att leda med styrdata i Norrland kom först under 70-talet.

 

Luftförsvarscentralerna (LFC) som var den verkliga kärnan i STRIL 60 kom först i drift framåt mitten av 60-talet. Nu användes radarstationen PS-65 för att komplettera den stora radarstationen PS-08 som nu hade blivit huvudstation och inlänkades bredbandigt till LFC. I Norrland förblev dock PS-65 huvudstationen, varifrån talledning utfördes i sektor NN och ÖN. I varje LFC fanns 12 platser för radarjaktledare (RRJAL) men eftersom dessa inte alltid räckte till så fick även radaranläggningarna PS-08 bemannas. Ibland krävdes det även RRJAL på radarstationerna PS-65 och PJ-21 för talledning.

 

LFC som var förlagda i bergrum försågs med ett avancerat automatiskt målföljnings- och taktiskt stridsledningssystem. Systemet var uppbyggt med digitalteknik för stydatasystemet som brukades ändra fram till mitten av 90-talet. Informationen till LFC ökade till följd av införskaffningen av nya radarstationer och en helt ny typ av anläggningar fick upprättas, radargruppcentralerna (RGC, senare RRGC). Anläggningarna var anslutna och skulle filtrera radarinformationen till LFC men de hade också en tillhörande ledningscentral av betydligt mindre storlek än LFC. De kunde således operera som självständiga ledningscentraler och skicka egna styrdatameddelanden.

 

Den första RRGC togs i operativ drift 1966 men det var först under första halvan av 70-talet som de kom i fullt bruk. Då ökade antalet platser för RRJAL totalt sett i landet med 28 stycken och radarstationen PS-08 kunde nu fasas ut efterhand.

 

2. Ett jaktpass med styrdata, J35 Draken (Jaktcykeln)

Ett jaktpass inleds i OP-rummet med att CJAL (Chefjaktledare) beslutar vilken bas och jaktenhet som ska startas mot ett givet mål eller målområde. Därefter verkställer BIJAL1 (Biträdande jaktledare) startordern genom att läsa ut den till flygförare i högsta beredskap. BIJAL1 anger också vilken radiokanal som är aktuell och varifrån stridsledningen ska ske, exempelvis LFC Puman eller Kobran. Samtidigt läser BIJAL2 ut ledningsorder till aktuell CRRJAL (Chefradarjaktledare) som ansvarar för uppdraget.

 

CRRJAL fördelar sedan ledningen över uppdraget till en ledig RRJAL i anläggningen som startar upp ledningsfacket för startande rote (grupp av två flygplan) och påbörjar styrdatasändningen. Från att startordern utdelats så får denna procedur maximalt uppgå till en minut eftersom det är den tiden det tar för jakten att komma upp i luften. Beroende på täckningen av radiosändarna (FMR-10) i aktuellt område så kan styrdata redan mottagas på marken, men senast vid lättning och cirka 100-500 meters höjd.

 

Det som RRJAL sänder under anflygningen i jaktcykeln är styrorder i realtid i följande ordning: Avstånd till målet, målhöjd, målfart under 10 sekunder, målkurs under 5 sekunder och avsikt under 5 sekunder. Det sistnämnda kallas för sekvens och består av kommandon som flygföraren läser på instrumentpanelen, exempelvis FRAM, TVÄRS, BAK.

 

Hur länge anflygningsfasen pågår beror på hur långt det är till målet. Efter anflygningen påbörjas inflygningsfasen när flygföraren får radarkontakt med egen radar, vilket sker 30-40 kilometer från målet. RRJAL lägger nu upp geometrin för anfallet beroende på anfallstyp (FRAM, TVÄRS eller BAK) och skickar till flygföraren. När aktuellt vapen har räckvidd till målet påbörjas nästa fas i jaktcykeln, nämligen anfallsfasen. Det är nu flygföraren som väljer anfallstyp, kurvanfall eller direktanfall.

 

3. Jaktflyget och styrdata

Saab J35B/D Draken

På en manuellt inställd radiokanal som RRJAL angav eller som lästes ut i startorden kunde J35B/D ta emot styrdata. En kanal kunde användas i taget och flygföraren kunde dessutom se var närmaste radioanläggning (FMR-10) fanns geografiskt på sektorprofilen som fanns på knäblocket. Eftersom varje ledande anläggning sände styrdatameddelanden via flertalet radioanläggning i sektorn så kunde flygföraren välja den för stunden närmaste radioanläggningen. För talradion fanns ett 10-tal förprogrammerade strilkanaler i flygplanet.

 

Saab J35F Draken

Från början hade J35F två flygradio av modell FR-21, varav den ena användes för talradio och den andra för styrdata. Båda ställdes in manuellt till aktuell frekvens i MHz och det fanns utöver detta fyra förvalda strilkanaler för talradio i flygplanet. På samma sätt som J35B/D var det manuell växling mellan olika styrdatafrekvenser som gällde.

 

På 70-talet infördes flygradion F-28 vilket innebar stora fördelar för mottagandet av styrdata och det fanns nu 16 förprogrammerade kanaler i flygplanet. Manuellt val var också möjligt via kanalnummer eller frekvensinställning. Normalfallet var dock att flygföraren tryckte på plusknappen på flygradion vilket innebar att styrdata mottogs på någon av de förprogrammerade kanalerna enligt RDS-modell. Detta bidrog till att flygföraren inte längre behövde leta efter en lämplig styrdatasändare i sektorprofilen, vilket underlättade avsevärt.

 

Vid uppgraderingen till J35J skedde ingen förändring med styrdatan.

 

Saab JA37 Viggen

Jämfört med J35 som hade 20 kommandon så hade JA37 upp till 60 olika kommandon. Det var en hel del bra funktioner som infördes, exempelvis VÄNSTER-HÖGER kommando som innebar att RRJAL inte längre behövde meddela detta via talradio. RRJAL kunde nu presentera ett luftläge med flera företag på den taktiska indikatorn (TI) i JA37 som kolonnförband. Detta betyder att RRJAL sände ett primärmål och flera sekundärmål i en kolonn. När flygföraren sedan låst på primärmålet så förflyttade RRJAL på flygförarens kommando målsymbolerna bakåt i kolonnen. Möjlighet för grafisk ledning fanns också, vilket innebar att RRJAL enbart sänder ut absoluta koordinater på målets läge så flygföraren i JA37 själv kan lägga upp anfallsgeometrin.

 

Den nya radarn (PS-46) gav JA37 en räckvidd på 60 kilometer, men JA37D fick senare en räckvidd på 80 kilometer vilket gjorde förloppet mycket lugnare jämfört med J35. BVR (Beyond-Visual-Range) skott med robot 71 gav dessutom en räckvidd på 40 kilometer beroende på målfart, höjd och egen fart. Ännu längre räckvidd uppnåddes senare med jaktrobot 99.

 

Två flygradio FR-28 som kallades för radiosystem FR-29 fanns i JA37 och innehöll talradio (VHF/UHF), styrdata (VHF) samt jaktlänk (VHF/UHF). Jaktlänken var krypterad och hade möjlighet till hoppande frekvens på 8 olika frekvenser. Mottagningen av styrdata skedde med RDS-modellen, vilket betydde att flygföraren valde grupp 911 om det var LFC syd som ledde och därigenom scannades samtliga FMR-10 som fanns kopplade till anläggningen.

 

JA37 hade lättare att ta emot styrdata på marken eftersom det fanns en antenn i fentoppen som flygföraren manuellt kunde välja med hjälp av ett vred. Således kunde flygföraren skifta mellan talradio på bukantenn och styrdata på fenantenn, vice versa. Det fanns även möjlighet att lyssna av andra JA37 i luften via jaktlänk, vilket innebar att man kunde lösa av varandra i spärrbaneläge/beredskapsläge.

 

4. Radioanläggning FMR-10

I slutet på 50-talet beställdes de första FMR-10 sändarna från Rohde & Schwarz. De skulle användas som AM sändare för att öka störtåligheten i talsamband. Ganska snart kom de dock att modifieras för att fasmodulera styrdatasignaler eftersom de ansågs lämpliga att använda för styrdatasändningar. Det slutade med att det införskaffades 41 sändare för att installeras i en yttre och inre rad längs de svenska kusterna.

 

I krigstider skulle en radioanläggning driftas av ett luftbevakningskompani (LBEVKOMP) om tre personer. Runtomkring anläggningen så var det hemvärnet som ansvarade för skydd, bevakning och försvar. Ibland var det en hel grupp och ibland var det endast en del av en grupp. I fredstider var anläggningarna alltid obemannade.

 

Utöver FMR-10 fanns det på sändaranläggningarna två antenner med transmissionsutrustning för tråd och radiolänk, sammanlagrare och övrig utrustning för styrdatasystemet. Skulle det ordinarie elnätet slås ut så fanns även ett reservkraftaggregat som skulle förse anläggningen så den kunde fortsätta driftas. Den rörbestyckade anläggningen opererade på VHF (Very High Frequency) bandet och hade en effekt på 150W i fredstid, med möjlighet till 10kW i krigstid med högeffektsteg. FMR-10 arbetade på VHF-bandet 108-155 MHz FM med riktad sändning österut, men de var samtidigt rundstrålande in över land. Talradion arbetade från början på VHF-bandet 108-160 MHz AM, men senare på VHF/UHF upp till 399,95 MHz FM. Utrustningen i anläggningen bestod av sju stativ och det planerades även för installation av motsvarande sändarutrustning för UHF (Ultra High Frequency), men den utbyggnaden förverkligades aldrig.

 

Styrmeddelandet skickades från ledande anläggningar till radioanläggningen på tråd eller radiolänk i form av frekvensskiftsignaler. Tråd var det bästa alternativet med tanke på radiolänkens störkänslighet, men i fredstid användes radiolänk av kostnadsskäl. Till FMR-10 sändaren anslöts styrdatameddelandet över linjetonmottagare, sammanlagrare och radiotonsändare. Styrdatameddelandet var helt öppet och utan kryptering eftersom den korta varaktigheten av innehållet inte hade något signalspaningsvärde för främmande makt. Första sambandet inom området stril-jakt-jakt som var krypterat var jaktlänken på JA37.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av: ”Svenska Flygvapnets Styrdatasystem” av Arne Larsson från Försvarets Historiska Telesamlingar, ”Stridslednings- och luftbevakningssystem modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, ”Stridsledningssystemet STRIL 60” av Göran Hawée från Arboga elektronikhistoriska förening. Utöver skriftliga källor så har Hans-ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar bidragit med uppgifter, samt Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet) har bidragit med en övervägande del av informationen till artikeln.

Optisk Luftbevakning

Optisk Luftbevakning

Luftförsvarsgruppcentral

Det är som att förflyttas tillbaka i tiden när vi kliver genom dörrarna till den gamla luftförsvarsgruppcentralen (LGC). I nästan helt komplett originalskick finns anläggningen dold bara några meter under markytan. Inte ens de närmsta grannarna vet att det under marken döljer sig ett unikt exemplar av Sveriges hemligheter!

 

1. Historik

När andra världskriget bröt ut 1939 var det svenska luftförsvaret mycket svagt och luftvärnet användes främst vid viktiga skyddsföremål såsom kraftstationer, broar, flygfält, hamnar och krigsviktiga industrier. Det fanns en optisk luftbevakningsorganisation som skulle täcka hela landet, men denna var under uppbyggnad och endast utbyggd till hälften när kriget bröt ut. Den territoriella luftbevakningen som den kallades var till största del utformad för att ge underlag för alarmering av civilbefolkningen, industrier och andra viktiga objekt som behövde vidta skyddsåtgärder.

 

Under kriget byggdes luftbevakningsorganisationen ut till att omfatta cirka 1 500 luftbevakningsstationer (LS) och landet hade delats in i 23 luftbevakningsområden (LBO) med en luftbevakningscentral (LC) för respektive område. Det var armén som svarade för den optiska luftbevakningsorganisationen och omfattade en bataljon (500 – 1 500 soldater) per område. I vissa fall hade dock marinen övertagit ansvaret för luftbevakningsorganisationen.

 

Dessvärre medgav den territoriella luftbevakningens utformning att jaktflyget inte kunde sättas in i tid och fick inte heller någon uppföljning av flygläget. Detta var en nödvändighet för att jaktflyget skulle kunna ledas mot sina mål i luften. Organisationen fungerade på så vis att luftbevakningsrapporter om iakttagelser skickades från LS till LC med hjälp av prioriterade telefonsamtal (s. k. luftförsvarssamtal) i det manuella telefonnätet. Luftförsvarssamtalen hade företräde framför annan telefontrafik och kunde dessutom avbryta pågående samtal i sin förtjänst. Trots detta så fick LC luftbevakningsrapporterna med en betydande fördröjning och telefonnätet blev ofta helt blockerat vid omfattande flygverksamhet!

 

När en luftbevakningsrapport ankommit till LC togs den emot och skrevs ned på en blankett av en telefonist. Blanketten registrerades och för att avgöra om och var larm skulle ske så vidarebefordrades den till en särskild alarmeringsofficer. Sedan vidarebefordrades blanketten till en orienteringsofficer för att avgöra om rapporten skulle ges till luftvärnet eller flygvapnets baser. Det var först efter detta som en lotta ritade in företaget på en väggkarta.

 

Ganska snart konstaterades att det omfattande luftförsvaret inte hade kunnat följa med i den snabbt fortskridande utvecklingen utomlands, det fanns exempelvis inga moderna jaktflygplan eller radarstationer för luftbevakningen. En särskild kommitté tillsattes år 1944 av ÖB (överbefälhavaren) som skulle göra en total granskning av det militära luftförsvarets framtida organisation och stridsmedel. Detta eftersom det krävdes en modernisering och bättre samordning av luftbevakningen samt ledningen av jaktflyg och luftvärn.

 

Omfattande tidsstudier utövades inom den optiska luftbevakningen och det visade sig att genomsnittstiden för överföringen av en luftbevakningsrapport var en och en halv minut under normala omständigheter. LC i Stockholm hade en total mottagningskapacitet av cirka sex rapporter per minut, något som överskreds avsevärt under övningar då antalet rapporter kunde uppnå 30-40 stycken per minut. Även det manuella telefonnätet blev överbelastat och bidrog till stora förseningar, de flesta rapporterna var såpass försenade att de var helt värdelösa när de kom fram! Luftbevakningsorganisationen kunde inte hantera en stor flygoffensiv.

 

Det stod klart att det manuella telefonnätet var en stor flaskhals i organisationen och luftbevakningen krävde ett eget signalnät med egna direkta telefonförbindelser. Ett fristående trådnät mellan alla LS och LC ansågs dock vara otänkbart av ekonomiska skäl. För att lösa detta fick det införas särskilda gruppcentraler som skulle genomföra en försortering av rapporterna innan de skulle skickas vidare till en överordnad central på direkt förbindelse. Gruppcentralerna kom att kallas för luftförsvarsgruppcentraler (LGC) och dessa skulle sammanställa och sovra rapporter från LS inom en cirka 30 km radie från centralen. På så vis minskades trådförbindelsernas längd och därigenom förbindelsekostnaderna.

 

Ursprungligen föreslogs det att 130 fasta och tre rörliga LGC skulle införas. Fasta förbindelser skulle upprättas till 1 480 LS på tråd eller radio, men också en fast förbindelse till överordnad central skulle anordnas. Det var nu inte längre LC som var en överordnad central för LGC. Införandet av STRIL 50 (stridslednings- och luftbevakningssystem som var i bruk under 50-talet) innebar att ytterligare en central tillkom, nämligen luftförsvarscentralen (LFC). Som en följd av detta blev LGC nu underordnad LFC.

 

Redan under slutet av 40-talet hade LGC med telefonutrustning m/48 börjat byggas av provisorisk art inom Uppsala-, Stockholms- och Göteborgsområdet. Ganska snart togs det fram en ny typanläggning och telefonutrustning m/50 började istället användas 1950 när LGC m/50 började byggas ut. Typanläggningen på 150 kvadratmeter kunde uppföras som betongskyddsrum, splitterskyddad anläggning eller i en oskyddad anläggning ovan jord. Anläggningens operationsrum var en miniatyr av LFC:s och innehöll lägeskarta, tablåvägg och personalen placerades på en upphöjd plattform längst bak i rummet.

 

Det visade sig snart att LGC-områdena kunde göras större och av de ursprungligen 130 anläggningarna så kom totalt 64 LGC att byggas inom STRIL 50. Ett luftbevakningskompaniområde kom att i runda slängar omfatta 15-25 LS. För att hålla kostnaderna nere så kom LGC snart att samgrupperas med andra militära och civila anläggningar. Vidare blev det av ekonomiska skäl vanligt att i mitten av 50-talet placera anläggningarna i källarlokaler i helt civila byggnader. Som en följd av detta så kunde inte typanläggningens planlösning följas i alla lägen, med undantag för operationsrummets utformning. Utöver de fasta anläggningarna så infördes även ett antal rörliga LGC monterade i bussar som skulle användas i reserv.

 

2. Ett unikt exemplar

Idag är nästan alla LGC rivna och de som finns kvar har blivit utrensade, men det finns ett undantag! Någonstans i Sverige finns det en kvarvarande LGC som är i nästan helt komplett originalskick. Anläggningen är ett unikt exemplar eftersom den idag är den enda bevarade LGC som finns kvar i såpass välbevarat skick.

 

Anläggningen invigdes 1954 och var operativ i hela 40 år, den hade en central roll i den optiska luftbevakningen under det kalla kriget. Här skulle tio personer och en kompanichef arbeta med ansvar för hela bevakningsdistriktet. Utöver chefen så var de flesta lottor och personalen jobbade i skift. De som inte var i tjänst var förlagd på en restaurang i närheten. Årligen brukade det genomföras fem övningar. Vid en av dessa utfördes riktiga flygplansobservationer med personal utplacerad i samtliga LS som var anslutna till anläggningen. Vid de resterande övningarna satt personal i ett eget rum (det s. k. spelrummet) och rapporterade fiktiva observationer till personalen i operationsrummet.

 

Ovan mark är det inte mycket som tyder på den drygt 200 kvadratmeter stora anläggningen, det enda som syns är några ventilationsschakt och en nedgång som täcks av ett träskjul. Anläggningen är nämligen en betongbunker som är helt nedsänkt i marken, således kan den stå emot mindre bomber och skydda mot stridsgaser. Nere i anläggningen finns dessutom ett mindre dieselaggregat som startar automatiskt vid elavbrott.

 

Tyvärr skrotades det gamla kartbordet med diverse inventarier för att göra plats som förråd vid nedläggningen av anläggningen som LGC. I övrigt är anläggningen i mycket fint skick och kommer bli fullständigt komplett då den inom en snar framtid kommer att bli ett museum.

 

Ägaren förtjänar ett stort tack för sitt engagemang och sin vilja att visa upp anläggningen för oss. Eftersom ägaren önskar att vi inte visar några bilder från utsidan på anläggningen eller berättar var den finns belägen så ombeds alla läsare att också respektera detta. Tack till herrarna vars namn börjar på A och G som bjöd med oss på visningen!

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av ”Stridslednings- och luftbevakningssystem modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, ”STRIL-systemdokument” av Bengt Myhrberg från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt anläggningsbeskrivningar av Anders Sundberg.

Skyddsobjekt – Vad Gäller?

Skyddsobjekt

Vad är det som gäller?

Inom landets gränser finns många samhällsviktiga funktioner som är av stor eller avgörande betydelse för landets säkerhet. Dessa funktioner kallas för skyddsobjekt och är något som bör hållas i det tysta, men vad är ett skyddsobjekt för något egentligen? Denna artikeln är ämnad att klargöra detta i detalj och några punkter som specifikt kommer att tydliggöras är vad som gäller vid ett skyddsobjekt, hur det framgår att en anläggning är ett skyddsobjekt, och påföljderna av röjning av skyddsvärd information.

 

1. Vad utmärker ett skyddsobjekt?

Skyddsobjekt är benämningen på byggnader, andra anläggningar och områden eller objekt som enligt skyddslagen (2010:305) kan behöva ett förstärkt skydd mot sabotage, terroristbrott, spioneri samt i andra fall röjandet av uppgifter som rör totalförsvaret, och grovt rån. Sådana anläggningar kan exempelvis vara Försvarsmaktens anläggningar, flygplatser, kraftverk eller vanliga poliskontor. Utöver tillträdesförbud så kan genom särskilt beslut förbudet förenas med förbud mot att göra avbildningar, beskrivningar eller mätningar av eller inom skyddsobjektet. En mer sällsynt variant är att tillträdesförbudet ersätts med avbildningsförbud, eller förbud mot badning, dykning, ankring eller fiske. Det kan förekomma när tillträdesförbud inte är nödvändigt för att tillgodose skyddsbehovet.

 

Oftast går det att urskilja ett skyddsobjekt på de gula skyltarna som sedan 90-talet är rektangulära och sitter vid anläggningarna, men inte alltid! Enligt skyddslagen (2010:305) så ansvarar den som äger eller nyttjar skyddsobjektet för att upplysning om beslutet om objektet lämnas genom tydligt skyltning eller på annat sätt. För att ta reda på vilka alternativa metoder som kan användas så ställdes frågan till den juridiska avdelningen på Försvarsmakten, som gav följande svar:

 

Enligt 22 § skyddslagen (2010:305) ansvarar den som äger eller nyttjar ett skyddsobjekt för att upplysning om beslutet om objektet lämnas genom skylt eller på annat sätt. Ansvaret för att lösa uppgiften fullgörs av den organisationsenhet till vilken skyddsobjektet hör. Andra sätt att lämna upplysning kan t.ex. vara genom utsatt bevakning eller genom meddelande i lokal press.

 

Detta betyder således att det inte behöver framgå på plats vad gäller beslutet om ett skyddsobjekt. En anläggning kan fortfarande vara ett giltigt skyddsobjekt även om det saknas skyltar eller annan upplysning. Detta är även något som Försvarsmakten bekräftar vid senare förfrågan.

 

Eftersom det får förekomma skyddsobjekt där beslutet inte framgår på plats så väcker det frågan hur en vanlig civilperson ska få vetskap om skyddsobjektet. Hur ska förbuden respekteras när det inte finns någon vetskap om skyddsobjektet? I ett försök att bringa klarhet i frågan så presenterades för Försvarsmakten ett scenario där en ovetandes naturfotograf påträffas vid ett skyddsobjekt med fotoförbud. På plats framgår den grönmålade kassunen inte som ett skyddsobjekt med fotoförbud och kassunen visar sig ha fastnat på naturfotografens bilder. Är det i så fall naturfotografens skyldighet att ta reda på om objektet får fotas innan bilden tas? Försvarsmakten gav följande svar:

 

Nej, i allmänhet och vid den specifika situationen föreligger inte en sådan skyldighet. Om fotografering sker, obeaktat vetskap om skyddsobjekt eller ej, kan ändock åtal väckas och påföljd meddelas då brottet både kan bero av oaktsamhet eller uppsåt.

 

En vanlig civilperson kan alltså bli åtalad för att trotsa förbuden vid ett skyddsobjekt där beslutet om skyddsobjekt inte framgår. Inte heller finns det i allmänhet någon skyldighet att ta reda på vad det är för anläggning innan något av förbuden trotsas, exempelvis förbudet mot fotografering.

 

2. Bevakning och befogenheter

Bevakningen av ett skyddsobjekt skiljer sig markant beroende på skyddsobjektets karaktär, det vanligaste är ronderande bevakning men även stationär bevakning förekommer. Bevakningen får skötas av polismän, militär personal eller annan särskilt utsedd personal. Är det inte en polisman som bevakar skyddsobjektet så benämns personen för skyddsvakt. Inom och i närheten av skyddsobjektet har skyddsvakten samma befogenheter som en polisman att gripa den som kan misstänkas för spioneri, sabotage, terroristbrott, grovt rån eller förberedelse till sådant brott. En skyddsvakt får dessutom ta i beslag föremål som en misstänkt fört med sig till skyddsobjektet. Detta gäller dessutom om den misstänkte är på flykt från skyddsobjektet.

 

För att söka efter föremål som kan tas i beslag eller om det behövs för bevakningsuppgiften så får den som bevakar skyddsobjektet besluta om kroppsvisitation, samt undersökning av fordon, fartyg och luftfartyg. Den som bevakar ett skyddsobjekt får också avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta en person inom eller vid skyddsobjektet om personen överträder något förbud, vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid och hemvist eller lämnar uppgifter som antas oriktiga. Tillfälligt omhändertagande får dessutom ske om personen vägrar underkasta sig kroppsvisitation, eller vägrar finna sig i undersökning av fordon, fartyg eller luftfartyg.

 

Den som uppehåller sig vid eller vill ha tillträde till skyddsobjektet är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet uppge namn, födelsetid, hemvist, underkasta sig kroppsvisitation, samt finna sig i undersökning av fordon, fartyg eller luftfartyg som medförts till platsen.

 

Utöver den ovannämnda bevakningen med skyddsvakter eller polismän så förekommer det att ett skyddsobjekt är bevakat med larm (exempelvis sensorlarm eller marklarm) när det är obemannat. Dessa larm är inte allt för sällan anslutna till en central i närheten, vilket betyder att polismän eller skyddsvakter kan vara på plats inom ett par minuter. Utöver detta så förekommer även bildbevakning.

 

3. Påföljder av förbudsöverträdelse

Enligt skyddslagen (2010:305) så döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden vid ett skyddsobjekt till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. Det är viktigt att komma ihåg att förbuden inte bara gäller på plats utan även hemma framför datorn, något som Försvarsmakten är väldigt tydliga med:

 

Om det kommer till Försvarsmaktens kännedom att ett misstänkt brott mot skyddslagen har skett lämnas anmälan därom till polisen. Det gäller oavsett om gärningen har observerats invid/inom ett skyddsobjekt eller om inhämtad skyddsvärd information sprids på annat sätt.

 

Således vore det befängt att föra en öppen diskussion om skyddsobjekt, inte minst på internet där vem som helst kan ta del av informationen. Ett frekvent förekommande argument för öppen diskussion är att främmande makt redan vet om allt som diskuteras, men det gör det knappast berättigat att strunta i förbuden. Det är som att skjuta sig själv i foten när en försvarsintresserad person röjer försvarets anläggningar, till vilka man ägnat sitt intresse.

 

Ägnar man sig åt att föra diskussion om skyddsobjekt så bör man fundera över vilka som faktiskt kan ta del av informationen som man sprider och ens egna identitet. Det är nämligen förekommande att Försvarsmakten får allmänna tips om personer som bryter mot förbuden. Man kan tänka sig att Försvarsmakten även jobbar på egen hand för att motverka spridning av skyddsvärd information, men detta var något de inte ville kommentera i sitt svar:

 

Det föreligger inte en skyldighet för allmänheten att särskilt meddela Försvarsmakten om misstanke kring spridande av skyddsvärd information. Däremot är det förekommande att Försvarsmakten får – på frivillig grund – information av allmänheten rörande olika typer av iakttagelser.

 

Lämnas oriktiga eller vilseledande uppgifter för att få tillträde till ett skyddsobjekt döms personen till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av Försvarsmaktens juridiska avdelning, samt uppgifter ur skyddslagen (2010:305). Samtliga läsare uppmanas att själva läsa skyddslagen, respektera de förbud som gäller vid skyddsobjekten och om de inte framgår fråga de som äger eller nyttjar skyddsobjektet vad som gäller i det specifika fallet. Röj inte skyddsobjektet och de som ställer upp med livet som insats för din skull när det väl gäller.

Försvarsvärnet

Försvarsvärnet

Kulsprutegevärshatten

På en bergstopp i Dalsland inleddes år 1940 byggnationen av det nya försvarsvärnet som skulle ingå i ett försvarssystem mot den tyska invasionen av Norge under andra världskriget. Uppgiften var att försvara bron strax norrut.

 

Försvarsvärn av denna typ kom att bli mycket vanliga i Dalsland och Bohuslän, och konstruktionen gjorde att de kunde motstå både flygbombning och artillerield. Under kupolen på toppen av värnet fanns skyddsrum och förläggning för besättningen. Värnen kallades för kulsprutegevärshattar (kg-hattar), men även för Lindénvärn efter den fortifikationsofficer som kom på idén.

 

Tills dess att fienden kom närmare och det var dags att komplettera värnen med fältbefästningar i hus och på åkrar så skulle dessa värn göra bergen ointagliga och den dyrbara marken mellan kupolvärnen kunde förbli orörd. Värnen låg ofta så högt att inte ens fiendens stridsvagnskanoner kunde nå dem med direktbeskjutning. Terrängen runtomkring dominerades åt alla håll av dessa värn, inte ens smygande patruller med eldkastare kunde bränna ur soldaterna ur sina skydd.

 

Värnet restaurerades år 2006 av Fortifikationsförvaltningen.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Försvarsmaktens förrådsberg

Försvarsmaktens förrådsberg

Fortifikatoriskt skyddad förrådslagring

Någonstans i utkanten av Västsveriges skogar finns militärens gamla förrådsberg som sedan år 2000 varit i civil ägo. Här förvarades allt från ammunition till taggtråd i stora bergsutrymmen, väl isolerat from omvärlden bakom tjocka stötvågsbarriärer.

 

Det var vid ett möte med en för mig helt okänd herre som jag efter bara några minuter fick tillträde till anläggningen. Vad som började med en snabbtitt på ett av försvarets gamla förrådsberg slutade med en fullständig visning av den tidigare topphemliga anläggningen. Visningen började vid ingången till bergrummet (inslaget) som tidigare doldes av ett stort brunmålat skjul i trä. Taket som var klätt med tjärpapp var i såpass dåligt skick att det fick bytas ut strax efter att den nya ägaren fått överta anläggningen. Samtidigt som taket byttes ut passade den nya ägaren på att både förlänga och höja skjulet.

 

Sett framifrån så fanns det tidigare en dörr maskerad som ett utedass på vänster sida av skjulet, denna har ägaren nu återanvänt till sitt riktiga utedass. Även det virke som fortfarande var i bra skick från det gamla taket återanvändes för att bygga utedasset. Förut fanns det portar på framsidan av skjulet som kunde öppnas för att backa in två lastbilar på vardera sida av lastrampen i betong som löper längs mitten av skjulet. Längst in mot inslaget fanns ventilation som löpte horisontellt under lastrampen och sedan vertikalt ut ur skjulets tak på vänster sida om stötvågstunneln, sett utifrån. Detta för att leda ut avgaser från lastbilarna så motorn kunde köras även under på- och avlastning av materiel.

 

Strax utanför skjulet som dolde inslaget stod en vaktkur, sett framifrån så stod även denna på vänster sida om skjulet. Denna fick dock rivas på senare år och idag står det kvar två rödmålade förråd precis utanför bergrummet. Dessa förråd hade luckor på ena sidan för på- och avlastning av materiel, här förvarades bland annat taggtråd. På ena kortsidan av ett förråd kan konstgjorda fönster skymtas, som använts för att maskera förrådet som en vanlig sommarstuga.

 

Visningen fortsätter in i bergrummet och i den drygt 30 meter långa stötvågstunneln finns ett gammalt fundament i golvet. Det visar sig att det här en gång i tiden stått en pjäs riktad mot inslaget för att skydda bergrummet mot fienden som kunde tänkas ligga på lur utanför. Längst in i stötvågstunneln svänger det höger och här finns en gammal skottglugg precis till vänster om stötvågsdörren. Bakom den tjocka stötvågsdörren finns dessutom en tjock stötvågsbarriär av betong som kunde rullas fram vid behov för att skydda bergrummet mot vad som kunde tänkas pågå utanför.

 

Förbindelsetunneln löper ut i tre utrymmen (skepp), varav det största är hela 60 meter långt, cirka 20 meter brett och har en maximal takhöjd på cirka 3 meter. Endast lamporna i halva skeppet funkar och trots ansträngning är det svårt att urskilja väggen på andra sidan skeppet. Anläggningen är byggd som ett fristående anläggning i berget och är således avskiljd från bergväggarna. Både tak och väggar på den fristående anläggningen är byggda av plåt. Det låter som duggregn när vattendroppar från berget ovanför huvudet droppar ner på taket. Vattnet rinner sedan ner på sidorna och hamnar i dräneringskanaler av grövre grus längs golvets kanter. Taket består av behandlade träbalkar av hög kvalitet som än idag håller måttet utomordentligt bra, trots fuktig miljö i vissa delar av bergrummet.

 

Utöver det stora skeppet så finns det två mindre skepp på ungefär halva storleken av det större, dessa används idag som verkstad. Från början fanns inget reservkraftverk i anläggningen, men det installerades av den nya ägaren. Vad som dessutom är otroligt imponerande är att bergrummet är självförsörjande. Genom att ägaren till bergrummet installerat flertalet solceller och dessutom utvecklat egna vindsnurror på hjässan så laddas batterier i bergrummet som används för att värma upp och avfukta berganläggningen. Klimatet i anläggningen var förvånansvärt behagligt! Reservkraftverket används enbart vid behov av extra kraft.

 

Förrådsberget har använts för att förvara all möjligt materiel, däribland ammunition. För ammunitionen fick dock en betongkassun senare anordnas på okänd plats av säkerhetsskäl. Med detta sätter jag punkt för artikeln om vad som för mig var ett otroligt spännande och givande besök. Förhoppningsvis får jag tillfälle att besöka anläggningen vid fler tillfällen i framtiden.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Hc Uttern

Hc Uttern

Civilförsvarets ledningscentral, samgrupperad

 

 Observera att denna artikeln är kraftigt utdaterad och kommer att ersättas inom en snar framtid.

 

 

Det är den 12:e september år 1955 och AB Bergendahl & Höckert erbjuder sig i ett brev till Göteborg Stads Fastighetsnämnd att utföra inbyggnadsarbeten för ett bergskyddsrum. På hemligstämplade papper står alla detaljer svart på vitt om berganläggningen som skulle bli tilldelat namnet ”Uttern” och bli en huvudcentral (HC) i Göteborg.

 

Uttern kom att bli den första huvudcentralen i Göteborg av den nya typen av civilförsvarets ledningscentraler. Anläggningen som var Utterns företrädare hette Solrosen och var en luftskyddscentral, men den skulle nu bli ersatt. Det skulle kosta 1.278.000 kronor (17.149.327 kronor enligt pengavärdet januari 2014) att uppföra den nya anläggningen, med en beräknad leveranstid på 16 månader. År 1956 signerades de sista pappren av Kungliga Civilförsvarsstyrelsen och bergsanläggningen stod klar i juni samma år.

 

I det dolda bergrummet någonstans i Västra Götalands skogar huserade inte bara civilförsvaret, utan också militär verksamhet i form av en luftförsvarsgruppcentral (LGC), vid namn Spoven, som hade till uppgift att sammanställa data från luftbevakningsstationer (LS) och vidarebefordra denna till en luftförsvarscentral (LFC). I detta fall så var det LFC Svalan i Mölndal som tog emot sammanställd data från LGC Spoven.

 

Bergsanläggningen består av totalt fem våningar, varav den nedersta utgör en kulvert och den översta ett sändarannex för masten på hjässan, genom vilken Uttern kommunicerade med omvärlden. Från sändarannexet högst upp i anläggningen skulle utrymmande via nödutgången passera små luckor genom flertalet slussar för att slutligen nå trappan som leder upp till inslaget på hjässan.

 

Det stora schaktet på hjässan är en igengjuten från- och tilluftsort som på senare tid ersatts av en betydligt nyare frånluftsort. Kanske var det en dålig idé att placera till- och frånluft vägg i vägg? På hjässan finns också ett mindre schakt med en liten lucka på ena sidan, detta är avgasschaktet för den dubbla reservkraften nere i bergrummet.

 

Berganläggningens tak är format som en stor båge vars topp är strax ovanför orderrummet. Orderrummet finns på den näst översta våningen i berganläggningen och det enda som ligger ovanför är sändarannexet i ett mindre och separat skepp. När det väl gällde så skulle orderrummet vara fyllt med flyttbara väggar och teknisk utrustning. Det var härifrån som ordergivningen skulle ske. Plattorna i golvet kan lyftas upp och i förberedda rännor kunde kablar enkelt dras ut.

 

Entrén mynnar ut på den tredje våningen i bergsanläggningen, våningen under ordersalen. Vid entrén finns det en rad med olika slussar, stötvågsventiler och även duschar för inpasserande att tvätta av sig eventuellt NBC-stridsmedel.

 

Det är också på denna våning som ventilationsanläggningen och reservkraften finns belägen i berganläggningen. Här finns en dubbel uppsättning av kraftaggregat (KRAGG), om den ena skulle gå sönder eller inte startar så finns ytterligare en i reserv. På andra sidan rummet, till höger om kraftaggregaten, finns en stor tank med drivmedel och syftet var att kunna hålla igång kraftaggregaten i så länge som tre veckor om det ordinarie elnätet skulle slås ut. Temperaturen i anläggningen hålls hela tiden på en jämn nivå och luften byts regelbundet ut.

 

På andra våningen i anläggningen (räknat med kulvert) finns matsal och förläggningar för de som skulle spendera sina dagar i berget. Det var också här nere som bland annat SJ och Televerket hade sina utrymmen. I en EMP-hydda skulle halva sambandsutrustningen placeras så den inte skulle slås ut vid eventuell kärnvapenattack.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.