Eskilstunabasen

Eskilstunabasen

Fält 56

Vi befinner oss i Södermanland, närmare bestämt i närheten av Eskilstuna. Plötsligt blir den intetsägande landsvägen som vi färdas på ovanligt rak och bred, med flertalet märkliga rutor av asfalt längs vägkanten. Få bilister känner till att landsvägen de färdas på även fungerat som landningsbana för Eskilstunabasens stridsflygplan, och att det i skogen gömmer sig fortifierade anläggningar för ledningen av bassystemet.

 

1. Eskilstunabasen (ETU)

1960 igångsattes byggnationerna av attackbasen i Eskilstuna, som kom att bli av typ A (den bäst utbyggda bastypen). Enligt rykten fick bansträckningen flyttas några grader från ursprunglig plan eftersom en markägare vägrade sälja sin mark till det pris som staten var villig att betala. Ändringen medförde att banan hamnade utanför markägarens ägor och markägaren blev därmed helt utan ersättning. Byggnationerna bestod av en rullbana med tillhörande klargöringsområde för jakten i både den södra och norra banänden. En taxiväg byggdes till ett bakre klargöringsområde i söder längs vägen mellan Ärla och Kjula. Längre söderut byggdes ett uppställningsområde där större servicearbeten kunde utföras, till detta område kunde dock flygen enbart bogseras.

 

I den södra banänden byggdes Törebodabågar för att ge flygplanen skydd mot både väder och vind, men även för att bidra med maskering mot skyn. Det byggdes här dessutom ett skyddsrum (SK 6) som var avsett för klargöringschefen och klargöringspersonalen. Några kilometer väster om rullbanan byggdes en fortifierad kommandocentral (KC) för vakthavande befäl och trafikledningen. Kommandocentralen bestod av en gjuten betongbunker som schaktats över med jordmassor, och dessa anläggningar fick oftast ett utedass-liknande inslag (ingång). Kommandocentralen vid Eskilstunabasen är dessvärre raserad och plomberad sedan länge.

 

Kjula skola norr om basen fungerade som stabsplats, samt bataljonschefens uppehållsplats. I Kjula skola fanns dessutom ett förläggningsområde, och ytterligare ett förläggningsområde hade lokaliserats i Ärla söder om basen. I den södra banänden inkvarterades bastroppen (som ingick i fredsorganisationen) i den gamla bondgården Åstorp. Delar av bataljonens materiel placerades runt om basen på vanliga bondgårdar där försvaret hyrde in sig, en ypperlig maskering som få kände till. Drivmedelsförråd byggdes bestående av ett antal 100 och 200 kubikmeter stora cisterner nedgrävda vid det främre klargöringsområdet samt på platser några kilometer från basen. Året var 1962 då basen stod klar och 1963 etableras en militär bastropp på platsen, samtidigt som militär flygverksamhet påbörjades.

 

På flygvapenskolan i Halmstad, där det utbildades personal för tjänstgöring inom flygvapnets bassystem, hade en fiktiv flygbas (“Åbybasen”) konstruerats som Eskilstunabasen fått vara modell för. Troligen hade basen med den omgivande infrastrukturen den optimala utformningen i ett utbildningssammanhang.

 

1987 blev Eskilstunabasen anpassad för det nya Bas 90-systemet, och redan under samma år utfördes flertalet militära arbeten på basen. Vid utbyggnaden till det nya Bas 90-systemet tillkom kortbanor som låg en bit från huvudbanan (kallades för Helge). På landsväg 900 norr om basen byggdes kortbana B, och kortbana C planerades att ligga på den nuvarande motorvägen E20, men kom inte längre än till projekteringsstadiet. Kortbana D byggdes söder om basen på landsväg 899.

 

1992 planerades det för en krigsförbandsövning (KFÖ) med hela Eskilstuna-delen av bataljonen, totalt var närmare 1.800 man inkallade. Tidpunkten för övningen visade sig sedan vara illa vald, banverket hade nämligen påbörjat utbyggnaden av en ny sträckning av Mälarbanan. Byggtrafik skulle gå rakt genom flygbasområdet vilket omöjliggjorde bataljonens vägtransporter och övningsverksamhet som var beroende av att ostört kunna röra sig i området. Problemet var att järnvägen gick väldigt nära norra änden på kortbanan (cirka 100 meter därifrån), vägbron över järnvägen som var en del av kortbanan hade fått byggas extra bred för att landning på banan skulle vara möjlig ur säkerhetssynpunkt. Söder om huvudbanan gick dock järnvägen utan att påverka inflygningen.

 

Eskilstunabasen saknade en viktig pusselbit för att basen skulle bli en fullt utbyggd Bas 90-bas, nämligen en fortifierad BasC (bascentral) skyddad mot EMP (elektromagnetisk puls) som skulle stå för basens interna och externa samband. I och med KFÖ-övningen som blev inställd hade arbetet med BasC fått flyttas fram och byggnationen påbörjades slutligen år 1993. Installationsarbetet i centralen slutfördes under våren 1994 och i samma veva genomgick KC en rejäl ombyggnad. Ombyggnaden genomfördes som ett testobjekt för att senare införas i övriga Bas 90-baser.

 

1994 genomfördes en KFÖ med mycket gott resultat. Hela Eskilstuna-delen av bataljonen (cirka 1.500 man), förutom två banreperationsplutoner som tidigare genomfört en fackövning (FÖ), deltog i övningen där både fortifikatoriska anläggningar och bansystem testades ordentligt. Den enda delen av bansystemet som användes var kortbanan på gamla E20 eftersom det visade sig svårt att stänga av en riksväg för övning. Under tillämpningsövningen var i princip hela flygbasområdet avlyst som skyddsområde, främst för att markförsvarsförband i största mån skulle kunna verka ostört och för att hålla nyfikna borta. Förutom militär så var det bara boende i området och servicefunktioner (sophämtning, post, utryckningsfordon o.s.v.) som fick passera. Att avlysa flygbasområdet som skyddsområde visade sig lättare sagt än gjort, både försvarsområdesstaben och länsstyrelsen motsatte sig ansökan om att få upprätta ett skyddsområde. Det var till slut landshövdingen i egen hög person som beviljade ansökan på polishuset i Eskilstuna. Denna övningen kom att bli den sista övningen inom Bas 90-systemet med hela basbataljonen inkallad.

 

Under övningarna så skedde ibland incidenter, såsom Hans Fehrnström (underrättelseofficer på basen) återberättar:

Jag vet att en gång var det en incident med ett räddningsfordon som kom i vägen för landande 37:a på södra kortbanan. Gick bra men var tydligen nära.”

 

Tillsammans med den personal som var krigsplacerad på sidobaserna omfattade Eskilstunabasen under sin storhetstid en sammansvetsad personalstyrka på cirka 2.000 man. Inledningsvis ingick inte Värmlandsbaserna och gruppen har sedan 1970-talet varit underställd Sektor Mitt (senare Flygkommando Mitt). Hela tiden hade E1 (första flygeskadern) koll på huvudbasen Eskilstuna eftersom utgångsbaserade flyg- och klargöringsförband var underställda CE 1 (chefen för första flygeskadern).

 

Flygbasgrupp Eskilstuna utgjordes av följande flygbaser och flygplatser:

Huvudbas – Fält 56 Eskilstunabasen (FV-kod 56)

Sidobaser – F 18 Tullinge (FV-kod 18), Fält 57 Strängnäs/Malmby (FV-kod 50), Örebro (FV-kod 47), Arboga flygfält (FV-kod 19) och Karlstad (FV-kod 53).

Reservbaser – Laxå, Karlskoga, Hagfors, Torsby och Arvika.

*FV-kod = Flygvapnet kod.

 

Under sin tid som krigsbas 1962- 2006 har basen tillhört följande flottiljer i fallande ordning:

Södermanlands flygflottilj F11 (B112) 1962 – 1976

Västmanlands flygflottilj F1 (B12) 1976 – 1982

Bråvalla flygflottilj F13 (B136) 1982 – 1993

Skaraborgs flygflottilj F7 (B76) 1993 – 2006

 

Vid Eskilstunabasen byggdes två prototyper av splitterskydd/väderskydd för stridsflygplanen på basen. Skydden står kvar än idag och fick smeknamnen Bälta och Glob för sina utseenden. Bälta var byggd så att flygplan kunde starta inuti skyddet tack vare att det gick att öppna både framtill och baktill, för att planen på så vis skulle kunna taxa ut ur skyddet för egen maskin. Glob kunde endast öppnas framtill, vilket medförde att flygplanet behövde bogserhjälp för att ta sig ut ur skyddet.

 

Det kom att byggas fem splitterskydd av modell Glob under 1990-talet. En incident inträffade på Hultsfred-basen då ett Viggenplan taxade ut ur skyddet, vilket bidrog till att skyddet blev så varmt att det brann upp. Dessa skydd blev aldrig standard på grund av höga kostnader och olyckstillbud.

 

2. Bas 60

Bas 60 bestod av en rullbana (start- och landningsbana) som var mellan 2.000 och 2.300 meter lång, samt 30 till 40 meter bred, och minst en reservvägbas utifall ordinarie rullbana blev obruklig. Varje Bas 60 (ordinarie krigsflygbas) bemannades av en basbataljon (Basbat 60) och basområdet bestod av några kvadratmil för att kunna sprida ut olika funktioner över ett större område. Genom att sprida ut olika funktioner blev basen på så vis inte lika sårbar vid en eventuell attack mot denne.

 

En kommandocentral (KC) byggdes några kilometer från flygfältet för flygbasens operativa ledning. Anläggningen var en fortifierad bunker överschaktad med jord och en mindre stötvågstunnel som skulle skydda anläggningen mot en tryckvåg från exempelvis en atombomb. Innanför stötvågsdörren kunde 6-8 personer sitta säkert och sköta den operativa ledningen så krigsbasen kunde vara operativ även under brinnande krig. I kommandocentralen leddes verksamheten av vakthavande officer med uppgift att hålla reda på flygplanens status och att dessa togs om hand efter landning, vakthavande officer hade också ett biträde till sin hjälp. Vakthavande officer kunde avlyssna startförbindelsen (som när startorder kom från luftförsvarscentralen) men också meddela trafikledningen om aktuell start och för att informera klargöringspersonalen. I kommandocentralen satt också en företrädare från luftvärnet (Lvoruoff) som var grupperat på basen, dennes uppgift var att via telefon eller radio informera luftvärnet om basens flygverksamhet för att undvika nedskjutning av egna flygplan.

 

Krigsbasen delades upp i tre områden för flygplanen:

Framom – Rullbanans främre klargöringsområde (framom) för jaktflygplan i högsta beredskap. När en startorder kom via startorderförbindelsen (Tfn 46), som var inkopplad direkt i flygplanet kunde flygplanet vara i luften inom en minut för att möta fientligt flyg. Jaktflygplanen laddades och tankades i respektive framom och en klargöring tog cirka tio minuter innan planet kunde starta igen. När planet lyft begav sig personalen därifrån för att minska risken för skador vid ett fientligt anfall. Några minuter innan eget flyg skulle landa fick klargöringschefen information från kommandocentralen och såg då till att personal fanns på plats i framom för att ta hand om flygplanet.

 

Bakom – Det bakre klargöringsområdet (bakom) låg c:a 1-2 kilometer från flygfältet, här stod spaning- och attackflygplanen klargjorda för att kunna lyfta vid behov. Ett bakom bestod av 10-15 klargöringsplatser med ett avstånd på c:a 50 meter mellan varje ficka, allt för att minska risken att få flera flygplan utslagna vid ett bombanfall. Befälet vid bakom var klargöringsplutonchefen som via basradio och televäxel kunde dirigera personalen. Ammunition för ett antal flygplanslaster fanns vid ett främre ammunitionsförråd (främre am). Efter framkörning till de olika klargöringsplatserna fylldes främre am på från bakre am så att ammunition alltid fanns tillgänglig. Om det stationerades både attack- och spaningsflygplan på basen fanns två olika klargöringsområden, bakom attack och bakom spaning.

 

Uom – Ungefär 5-10 kilometer från flygfältet placerades flygplanen på ett uppställningsområde (uom), där kunde översyn och reparationer genomföras på flygplanen som t.ex. motorbyte och motorkörning. Motorkörningen genomfördes efter motorbyte för att kontrollera så att alla funktioner och värden var i sin ordning. Motorkörningen genomfördes ofta med fullt gaspådrag, vilket krävde att planen förankrades med stållinor i marken och en skärm placerades bakom flygplanet för att sprida ut jetstrålen och minska bullret som uppstod. På platsen kunde även reservflygplan ställas upp. Normalt fanns två fälthangarer att tillgå vid större reparationer även i dåligt väder.

 

För de ordinarie krigs- och övningsflygbaserna fanns mellan krigsförbandsövningarna och höjd beredskap en bastropp som bestod av 2-3 fast anställda och 10-15 värnpliktiga tekniker samt officerare som var fast placerade vid flygbasen, dessa skulle sköta klargöringen av enstaka flygplan och driften av flygbasen. Fältarbetstroppen som ingick i bastroppen hade som huvuduppgift att hålla landningsbanan i gott skick, vilket bland annat innebar att sopa bansystemet rent från skadliga föremål. Under sommaren klipptes gräset runt banområdet och på vintern snöröjdes basområdet. Reparationer av banan/banorna genomfördes av banreparationsgruppen ur fältarbetstroppen. Fältarbetstroppen hade till uppgift att också kontrollera banan före flygning och mäta bromskoefficienten. Mätningen var speciellt viktigt under vinterförhållande så flygföraren inte körde av banan av misstag vid start eller landning.

 

På ett antal flygbaser fanns bastroppsförstärkning och hemvärn att tillgå vid beredskapshöjning. Bastroppförstärkningen bestod av värnpliktig personal som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring på flygbasen och som väl kände till verksamheten där. Genom att teckna beredskapskontrakt kunde man få en placering som bastroppsförstärkning, och därefter vid allmän mobilisering även ingå i krigsbasens ordinarie verksamhet. En bastroppsförstärkning skulle vara en snabbt tillgänglig resurs, med lokalrekryterad personal, som kunde iordningställa basen så att flygverksamheten snabbt kunde komma igång. Hemvärnets roll var att innan all ordinarie personal anlänt bevaka basens olika områden och förråd, samt bemanna värnkanonerna vid basen.

 

3. Införandet av Bas 90

Den 5 juni 1967 inleddes sexdagarskriget då Israel anföll och slog ut hela Egyptens flygvapen på marken, där och då visades sårbarheten av att samla flygplan och materiel på en begränsad yta. Flygstabens studieenhet gjorde en utredning där det bland annat framgick att spridning av flygplan och materiell på baserna var nödvändigt.

 

Underhållsavdelningen på Försvarets materielverk (FMV/FUH) fick i uppdrag av flygstaben att leda och sammanhålla arbetet med att utveckla flygbassystem 90 (Bas 90) och basbataljon 85. En arbetsgrupp sammansattes med representanter från flygvapnet och FMV. Representanter från första flygeskadern (E1) och F7 Såtenäs tillkom under arbetets gång.

 

I början planerades för att den befintliga Kommandocentralen (KC), för den minuttaktiska ledningen, skulle anpassas inför den nya basbataljonen, samt att en ny central skulle skapas för den långsiktiga basledningen och ytterligare en ny central för den flygande personalen. På grund av ekonomiska skäl slogs basledningen samman med flygande personal i en gemensam bascentral (BasC).

 

Mellan KC och BasC planerades en fiberkabel när sambandssystemet skulle byggas, detta för att bland annat kunna överföra tablåinformation från KC till BasC. Fiberkabeln ströks eftersom befattningshavarna i KC var oroliga att bataljonsledningen skulle lägga sig i detaljplaneringen för basverksamheten.

 

I samband med att den sista Bas 60 driftsattes vid slutet av 70-talet påbörjades en utbyggnad till Bas 90. Fortifikationsförvaltningen och flygvapenledningen hade påbörjat en stor inventering och tagit fram förslag på tänkbara kortbanor vid de huvudbaser som fanns att tillgå. Kortbanorna hade ofta rekognoscerats på helt vanliga landsvägar, en del hade tillsammans med vägverket redan färdigställts.

 

Flera nya faktorer gjorde att behovet av att utveckla systemet till ett mer rörligt bassystem tillkom. En tänkt fiende hade utrustats med flygplan med bättre prestanda och ökad räckvidd. Dessutom hade flygsystem 37 (Viggen) till stora delar införts i flygvapnet, vilket minskade behovet av långa start- och landningsbanor.

 

En presentationsfilm om det nya Bas 90-systemet (1986):

 

4. Prototypbas för Bas 90

1981-82 påbörjas provverksamheten för Bas 90 på Hagshult som ligger i den södra delen av landet. Under cirka två år pågick verksamheten med olika alternativa lösningar, som prövades vid mindre förbandsövningar. I första hand var det viktigt att tillgodose kraven på förmedlat samband och taktisk kommunikation via Försvarets Telenät (FTN).

 

Närheten till industrin och skolorna i Halmstad, där personalen till flygvapnets bassystem utbildades, och tillgången till ett utbyggt vägnät där nya kortbanor kunde upprättas blev avgörande för beslutet att Hagshult skulle bli prototypbas. Under den fortsatta utbyggnaden av Bas 90 koncentrerades baserna i norra delen av landet.

 

Från den 5 september till 13 september 1984 genomfördes övningen “Moses” på Hagshult, Bas 90 och sambandslösningen fick sitt verkliga elddop och övningen gav stora erfarenheter inför kommande utbyggnader av Bas 90. Under övningen “Moses” var E4:an avstängd för civil trafik från Värnamo till Klevshult, trafiken dirigerades om till mindre vägar under övningen. En viktig sak man fick erfara under övningen var kommunikationen mellan marktrafiken på bansystemet. En incident inträffade när en buss med besökare kom åkandes på en av flygplansvägarna och plötsligt stod nos mot nos med ett Viggen flygplan som var på väg att starta. Intresset från närliggande länder var påfallande stort inför och under övningen.

 

Två år senare genomfördes en ännu större övning, nämligen FMÖ Väst 86, ledd av Milobefälhavaren Väst, där basbataljonerna i hela västra och södra Sverige deltog i den nya formeringen Basbataljon 85, men i Bas 60-systemet. Kuriosa angående FMÖ Väst 86: närmare 40 procent av de inkallade hade begärt uppskov. Av 16.000 man ville cirka 6.000 få anstånd. Från västra värnpliktskontoret meddelades att cirka 2.500 ansökningar skulle beviljas.

 

5. Fortsatt utbyggnad av Bas 90

Det som kännetecknade Bas 90 var spridning och rörlighet av flygplan med grupperingar inom ett basområde som till storlek vida översteg Bas 60 området. Bas 60 med sin huvudbana och klargöringsområden utgjorde grunden till fortsatta utbyggnaden.

Ett basområde var normalt två till fyra kvadratmil. Kompletteringen bestod av att anlägga två till fyra nya kortbanor och komplettering med ett antal nya flygplansplatser. Mellan huvudbanan och kortbanorna asfalterades flygplansvägar, så flygplan kunde köra mellan platserna för egen maskin. Flygplansplatserna kunde variera mellan 20 till 40 platser. Vid varje plats kunde ett flygplan ställas upp för klargöring, tankas, ammunitionspåfyllas och få en serviceöversyn vid behov.

 

De nya kortbanorna var normalt 1.200 meter inklusive en avsmalnande del i varje banände om cirka 200 meter vardera. Kortbanorna var varken utrustade med banljus eller andra inflygningshjälpmedel, de var avsedda att användas vid goda väderförhållanden. Det genomfördes tester med reflexpinnar i vägkanten som skulle ersätta banljuset med relativt goda resultat. Flygplanets landningsstrålkastare belyste pinnarna, vilket gjorde att banan kunde användas även i mörker, detta gällde framförallt start på kortbanan.

 

I de flesta fall användes huvudbanan både för start och landning. Vid huvudbanan stationerades en flygtrafikledare, som från sin vagn (TLF-kärra) kunde kommunicera med flygplanen och sköta inflygningsljus, banljus och befintliga utrullningshinder. Huvudbanan var också utrustad med pejl (FMRP 10), PAPI (en optisk glidbanefyr) och TILS ( Taktisk Instrument Landnings System). Utrustningen styrdes normalt av kommandocentralens trafikledare, men kunde vid behov till största delen skötas direkt från TLF-kärran. Placeringen av en trafikledare och en basväderobservatör i TLF-kärran var i huvudsak för att få en kontroll av att banan var fri från hinder och för att få information om eventuella begränsningar beroende på aktuell vädersituation.

 

6. Bascentralen i Bas 90

För den övergripande taktiska ledningen på flygbasen byggdes en bascentral (BasC) på varje Bas 90, som var en ny och fortifikatoriskt skyddad anläggning. I BasC stationerades den flygande personalen, ledningen för basens skydd och den långsiktiga ledningen, väderfunktionen och en sambandscentral. Centralen hade mindre utrymmen för den flygande personalen att återhämta sig, egen reservkraft och ett skydd mot biologiska och kemiska vapentyper. Innan BasC vid Eskilstunabasen byggdes huserade flygande personal och basbataljonens ledning i en barack väster om vägen i Bakom som saknade fortifierat skydd.

 

Samtliga BasC byggdes på ett likvärdigt sätt, dock förbättrades skyddsnivån i de senast byggda anläggningarna. På flera platser byggdes dessutom ett speciellt skyddat utrymme i anslutning till bascentralen. Utrymmet var avsett som viloutrymme för den flygande personalen, eftersom befintligt utrymme i bascentralen allt mer togs upp av den utökade datakraften. BasC planerades också på några av de flottiljer som hade befintliga berganläggningar. I en del fall planerade man också att använda övertaliga civila ledningscentraler.

 

På några av de sidobaser där Luftfartsverket hade sin reguljära luftfart byggdes skyddade ledningsplatser. Där fanns två ledningsplatser förberedda för den militära ledningspersonal ur huvudbasens basbataljon som skulle ansvara för samordningen av den militära verksamheten med den civila. Installation av det militära basradiosystemet förbereddes och förbindelser till en kommandocentral vid huvudbasen fanns klara att tas i bruk vid behov.

 

7. Basbataljon 85

En ny organisation, Basbat 85, infördes som innebar att varje bas tilldelades det antal klargöringstroppar och serviceplutoner, som utgjorde basens huvudfunktion. Klargöringstroppar fanns för de olika flygslagen: jakt, attack och spaning. En huvudbas attack utrustades till exempel med fyra klargöringstroppar attack samt två klargöringstroppar jakt. Tropparna, som var fordonsburna, grupperades i tält på platser i terrängen så att körtiden till aktuell flygplanplats inte skulle bli för lång. Även andra funktioner för service och underhåll av flygplan var till största delen fordonsburna för maximal rörlighet.

 

Alla baser hade en eller flera huvuduppgifter, t.ex. huvudbas för attackförband och spaningsförband, där skulle finnas fullständiga klargörings- och servicefunktioner för båda av dessa flygslag. De baser som inte hade huvudbasuppgift för jaktförband skulle ändå ha en viss klargöringsmöjlighet, som i stort sett innebar påfyllning av bränsle och viss komplettering av ammunition till jakten.

 

Den stora rörligheten innebar att man snabbt kunde omgruppera hela service- och klargöringsverksamheten för flygplanen till andra baser i händelse av att egen bas inte längre kunde användas. På grupperingsplatserna fanns anslutning till basens telenät och på vissa platser även elkraft för basradio.

 

Basel ansvarade för underhållet av den tekniska utrustningen inom basen, för att möjliggöra underhålls- och reparationsarbeten över hela området togs en specialbyggd verktygsvagn fram och ett lämpligt fordon som kunde dra vagnen. Basel ansvarade för underhållet av datanätet, elförsörjningen, länkutrustning, flygplatsbelysningen, radioutrustning med mera. Benämningen Basel byttes sedermera till Bastele.

 

Flygbasjägare infördes för att förstärka försvaret av flygbasen och för kontinuerlig bevakning av ytan runt om basen. Flygbasjägarnas viktigaste uppgift under 1980- och 1990-talen var att förhindra fienden att ta sig fram till försvarets flygbaser och förstöra viktig materiel eller döda nyckelpersonal. Förbandet patrullerade 10–20 kilometer utanför flygbasen med hund för att tidigt lokalisera och slå ut en fiende. Flygbasjägarna ingick i en basbataljon organiserade i 1-2 flygbasjägarplutoner och plutonen bestod i sin tur av fyra jägargrupper (8 soldater per grupp) samt en stabsgrupp.

 

Flygplansvägvisare fanns också i basorganisationen, de hade i uppgift att köra (motorcykel) framför flygplanen och dirigera föraren i flygplanet till rätt flygplansplats. Via basradio hade flygplansvägvisaren kontakt med flygföraren och KC. Vägvisaren hade även i uppgift spärra av aktuella kortbanor så att inga fordon av misstag fanns på banan vid start och landning.

 

Bränsle, ammunition och övrig utrustning, transporterades på fordon som kördes fram till aktuell flygplansplats när klargöring och service skulle genomföras. För att försvåra bekämpning av personal och materiel från luften fanns både personal och utrustning normalt på grupperingsplatser i skyddad terräng på säkert avstånd från respektive kortbana och flygplansplats.

 

Antalet flygplansplatser var många fler än det antal flygplan som utgångsbaserades på basen. För att ge största möjliga skydd till flygplanen kunde dessa flyttas runt på de olika platserna för att försvåra upptäckt på underlag från fotospaning. Ett antal flygplansliknande skenmål gjorda av gummiduk fanns också som kunde placeras ut på valfri flygplansplats. Med en värmekälla under skenmålet kunde man skapa en värmesignatur som liknade ett riktigt flygplan, och därmed försvåra upptäck.

 

Filmen “En svensk väg” beskriver hur flygvapnets vägbaser fungerar (1980):

 

Några andra platser från söder till norr som blev utbyggda till Bas 90-systemet:

Byholma flygbas – (Fält 85) utbyggd 1989. Byholma-basen var under senare delen av 1990-talet en av Flygvapnets modernaste baser. En incident som gjorde Byholma känt i rikspressen inträffade vid en av basens kortbanor år 1994. Kortbanorna består i regel av en breddad bit av en vanlig landsväg, så var fallet vid de båda kortbanor som fanns vid Byholma-basen. Under en övning skulle två JA37 Viggen från F16 Uppsala landa på basens huvudbana. En av piloterna missbedömde dock banans placering, och landade av misstag på en av kortbanorna – en landsväg som inte var avspärrad. Här mötte planet bland annat en personbil. När piloten insåg sitt misstag vände han planet och startade igen för att sedan landa på rätt bana.

 

Råda flygbas – (Fält 20) utbyggd 1990-1991. Flygbasen var en av fyra som räknades in i de så kallade Västgötabaserna.

 

Färila flygbas – (Fält 46) utbyggd 1991. Flygbasen tillhörde från början F16 Uppsala, men övergick till F4 Frösön i samband med att F16 Uppsala avvecklades 2003.

 

Fällfors flygbas (Fält 40) utbyggd 1983. Enda Bas 90 med krigsbergtunnel (150 meter lång, 20 meter bred och 5 meter hög).

 

Vidsel flygbas – (Fält 42) utbyggd 1989. Idag robotförsöksplats Norrland. Flygplatsen ligger inom robotförsöksplats Norrland och kom till 1958 inför utprovningen av J35 Drakens robotar Rb 27 samt Rb 28.

 

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson med hjälp av informationsunderlag från boken Svenska flygbaser av Lennart Carlsson, boken Flygbassystem 90 av Jörgen Rystedt. Tack till Peter Liander (Fotograf), Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet), Hans Fehrnström (underrättelseofficer på Eskilstunabasen) och Mats Levinsson för korrekturläsning.

LGC Gjusen / HC Henrik

LGC Gjusen / HC Henrik

En samgrupperad försvarsanläggning

I ett skogsparti på östkusten finns den övergivna anläggningen som haft flera mycket viktiga funktioner genom åren. Få personer kunde ana att den lilla kullen dolde en stor hemlighet, här skulle nämligen civilförsvaret, marinen, flygvapnet och armén befinna sig i händelse av krig.

 

Bakom den anonyma gallergrinden leder stötvågstunneln ner mot portarna, som en gång i tiden ledde personalen vidare ner i den underjordiska anläggningen. Det var inte många som kände till vad som dolde sig bakom grinden och inte heller hur viktiga funktionerna hade varit som inhystes i anläggningen. Förutom flygvapnets luftförsvarsgruppcentral och civilförsvarets huvudcentral så fanns dessutom marinens reservstabsplats och arméns försvarsområdesstab i den ihåliga kullen.

 

Anläggningen är byggd i två våningar, med en kombinerad storlek på så mycket som 800 kvadratmeter, och året var 1955 som den stod klar för användning. På övervåningen fanns civilförsvaret och det var här som personal från kommunen och andra civila myndigheter skulle arbeta med att styra samhället vid händelse av en kris- och krigssituation. På den nedre våningen var flygvapnets luftförsvarsgruppcentral placerad tillsammans med marinens och arméns reservplatser.

 

Anläggningen byggdes för att vara oberoende av stadens infrastruktur, tanken var nämligen att kunna leva och verka instängda under en längre tid i anläggningen. En borrad brunn försåg anläggningen med färskvatten och med reservkraft i form av en större dieselmotor kunde hela anläggning förses med elektricitet även om det permanenta elnätet i området hade slagits ut.

 

För att anläggningen hela tiden skulle kunna vara bemannad så skulle personalen turas om med att sova i skift i logement med sovsalar uppdelade för både män och kvinnor. Ett mindre kök med matsal fanns för att utspisa personalen med dagliga måltider, frukost, lunch och middag, dygnet runt alla dagar i veckan. Utöver det så fanns till exempel en verkstad för mindre reparationer, toaletter och dagrum för den lediga personalen, samt sambandsrum med televäxlar. Ordersalen var anläggningens hjärta, det var här som insatser och beslut skulle fattas för att styra samhället vid händelse av en kris- eller krigssituation. För att kunna leda insatser även i fullskaligt krig fanns här ofta även representanter för räddningstjänst, polis och brandkår.

 

1993 togs beslutet att luftförsvarsgruppcentralen Gjusen och huvudcentralen Henrik spelat ut sin roll, kalla kriget hade svalnat av och hoten mot Sverige hade försvunnit. Hemvärnet huserade några år i anläggningen innan även de lämnade platsen. Anläggningen rensades ur på all materiell men kom dock aldrig att plomberas. Tyvärr har både utrivningen och sabotage satt sina spår i anläggningen, mycket är trasigt och förstört.

 

1. Luftförsvarsgruppcentral (LGC)

Under beredskapstiden på 1940-talet fanns det frivilliga luftbevakare (s.k. ”tornsvalor”) som skötte luftbevakningen vid luftbevakningsstationer (LS) runtom i landet. Luftbevakningen och dess system var väldigt enkla och fungerade genom att luftbevakare stod i brandtorn eller på andra höga punkter med god sikt och var utrustade med vanliga telefoner som var kopplade till den lokala telestationen. Luftbevakaren ringde upp växeltelefonisten som i sin tur kopplade vidare samtalet med högsta prioritet, varpå luftbevakaren kunde läsa upp sin rapport. Även om samtalet hade högsta prioritet så var det ett mycket långsamt och tidskrävande system.

 

Armén ansvarade för luftbevakningen fram till 1948 men efter försvarsbeslutet 1948 överfördes ansvaret till flygvapnet och det var erfarenheten från andra världskriget som låg till grund till flytten mellan vapenslagen. Under 1950-talet kom det gamla systemet att fasas ut och det nya (Stril 50) att fasas in, ett modernt system för luftbevakning och stridsledning.

 

LGC tillkom vid införandet av Stril 50 och dess uppgift var att i krig samla in rapporter från LS, sammanställa och vidarebefordra lägesrapporter till en överordnad central. Den övriga informationen som samlades in analyserades och vidarebefordrades till totalförsvaret. LS var utrustade med en datagivare för bäring. Bäringen fungerade enligt klockmetoden, det vill säga att klockan 12 stod för norr och klockan 6 stod för söder. Ett flygplan inom 3 kilometers avstånd till LS rapporterades som nära genom att en pulsvåg skickades till LGC. I telerummet i LGC fanns en mottagande enhet som identifierade signalen och sände den vidare till taktikrummets kartbord där bäringslampan för det aktuella LS sedan tändes. Från LGC sändes datasignalen till överordnad central genom att en rapportör i LGC tryckt in knappen med aktuellt LS, och när detta skett så släcktes lampan på kartbordet.

 

Det var ursprungligen tänkt att 130 fasta LGC skulle byggas och kompletteras med tre rörliga. Via tråd och radio skulle fasta förbindelser upprättas till 1.480 LS, samt en fast förbindelse till en överordnad central. Under Stril 50 tillkom ytterligare en central, luftförsvarscentralen och det var nu under denna central som LGC skulle tjäna efter att tidigare ha varit underordnad luftbevakningscentralen.

 

Snart togs beslutet att LGC-områdena skulle utvidgas och av de 130 planerade anläggningarna kom det att byggas 64 LGC-anläggningar inom Stril 50. Ett luftbevakningskompaniområde (Kalmarsunds Ibevkomp tillhörde Gjusen) skulle ansvara för ca 15 – 25 LS. Kostnaderna för dessa anläggningar blev påfrestande och för att hålla kostnaderna nere så valde man att samgruppera dem med andra militära och civila anläggningar.

 

Grupperingarna av anläggningarna skiljer sig markant. LGC Gjusen är en samgrupperad anläggning i en gjuten betongbunker med överschaktade jordmassor som gör anläggningen väl dold i skogspartiet, medan exempelvis LGC Hägern i Kopparberg var belägen i källaren till ett vanligt hyreshus, med logement förlagda i en vanlig lägenhet i samma hus. Trots att anläggningarna skiljer sig på fortifikatorisk väg så är de nästan identiskt utformade invändigt. Taktikrummet i LGC är hjärtat i anläggningen och utöver det så fanns ett sambandsrum, tekniskt driftrum, samt stabs- och kontorsrum nere i anläggningen.

 

För att få en bättre insyn i hur luftförsvarsgruppcentralerna och luftbevakningsstationer fungerade så rekommenderar vi filmen “Stril i luftförsvaret” som beskriver Flygvapnets stridslednings- och luftbevakningsverksamhet (år 1983):

 

 

2. Civilförsvarets huvudcentral (HC)

Hotbilden under kalla kriget med bland annat risk för terrorbombningar med kärnvapen gjorde att lilla Sverige, som låg mellan stormaktsblocken, insåg att skyddade ledningscentraler för civilförsvaret behövdes, precis som de anläggningar som militären redan hade skapat för sin verksamhet. Ledningscentralerna byggdes utanför riskområdena i tätorterna och bortom förmodade bombmål. Enligt lag skulle varje stad ha en skyddad ledningsplats och det var på 50-talet som arbetet var i full gång med att spränga och borra sig ner i de svenska urbergen från norr till söder, men eftersom södra Sverige på sina håll saknar tillräcklig bergtäckning så byggdes ledningsplatser även i väl armerade betongbunkrar.

 

Kraven på anläggningarna var att de skulle kunna stå emot flygbomber mellan 100 – 500 kg (beroende på anläggningstyp). Utöver det skulle anläggningarna ha kapacitet att klara luftstötvågor och strålning från kärnladdningar. Anläggningarna fick ofta så kallade stötvågstunnlar som skulle leda en stötvåg från anläggningens kärna. Barriärer och väggar i kraftig betong används för att erbjuda stötvågs- och gasskydd i ingångs-, förbindelse- och nödutgångstunnlar.

 

Från civilförsvarets ledningscentraler skulle det civila samhället styras under ett brinnande krig eller vid annan krissituation som hotade invånarna. Representanter från kommunen hade förberedda platser i anläggningen, ibland fanns också platser reserverade för polis, brandkår, SJ och andra viktiga myndigheter. Allt som fungerade ovan jord i fredstid skulle fungera under brinnande krig, men styras från flera meter ner i underjorden.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

Kommandocentral

Kommandocentral

Flygverksamhetens direkta ledning

Vi befinner oss djupt nere i det svenska urberget, 30 meter för att vara exakt. Bakom massiva portar på hela 80 ton finner vi en 22.000 kvadratmeter stor berganläggning och det är här vi finner den, flygvapnets kommandocentral (KC). Det var härifrån som flygplanen leddes på flottiljen i både freds- och krigstid.

 

Denna kommandocentral skiljer sig markant från de kommandocentraler som byggdes vid andra flygflottiljer och krigsbaser. Många av oss känner säkert till det karaktäristiska “utedasset” som dolde nedgången till kommandocentralerna som var placerade en bit ifrån baserna. Dessa var nedgrävda betongbunkrar överschaktade med jordmassor för att öka skyddet, men också för att maskera anläggningen. Idag är de flesta kommandocentralerna utrivna och bara ett tomt skal finns kvar att beskåda, om de inte plomberats helt.

 

Kommandocentralen på F9 Säve var tänkt att byggas utanför berghangaren, planerna var färdiga och redo att utföras, men när spionen Stig Wennerström greps 1963 blev det en helt ny vändning. Planerna skrotades och det beslutades att kommandocentralen skulle flyttas in i berghangaren när det hade uppdagats att Wennerström sålt ut stora delar av flygvapnet med bland annat Säve med dess berghangar till Sovjetunionen. Wennerström motiverade själv sitt agerande med att han genom sitt spionage upprätthållit världsfreden.

 

För att kunna leda stridsflygplanen behövdes en kommandocentral för operativ ledning vid flottiljen och krigsbasen. Från kommandocentralen leddes verksamheten av vakthavande officer som hade till uppgift att hålla reda på flygplanens status och att dessa togs om hand efter landning. Vakthavande officer hade också ett biträde till sin hjälp. Startorderförbindelsen kunde avlyssnas hos vakthavande officer, som när startorder gavs från luftförsvarscentralen och meddelade trafikledaren om aktuell start, samt informerade klargöringspersonalen vid behov. I kommandocentralen jobbade mellan 6-8 personer för att sköta den operativa ledningen med olika uppgifter, men ytterligare några platser fanns att tillgå vid behov.

 

Tablåmarkören som också satt i kommandocentralen markerade det aktuella flygplansläget kontinuerligt på en baskarta. Underlaget för markeringen kom från vakthavande officer eller biträdet. Syftet var att hålla personalen i kommandocentralen informerad om det aktuella flygplansläget. I kommandocentralen hade även även klargöringsledaren sin ledningsplats, varifrån ledningen av klargöringstropparna utövades. Genom samarbetet i kommandocentralen mellan vakthavande befäl, flygtrafikledaren, marktrafikledaren samt luftvärnsbefälet kunde klargöringsorder till tropparna ges så att troppen direkt kunde köra fram till aktuell plats i anslutning till att flygplanet landade.

 

I kommandocentralen sitter även trafikledaren, med sitt biträde, som hade till uppgift att informera startande och landande flygplan om det aktuella läget på landningsbanan. De skulle också ge information om basens lufttryck och vädersituation så att flygföraren kunde ställa in sin höjdmätare för att få rätt höjd över marken. Trafikledaren gav tillstånd att landa på aktuell bana beroende på rådande vindförhållanden och manövrerade ljussystemen runt banan, samt kunde med hjälp av en pejl leda flygplanet på rätt kurs. Utrullningshindret som fanns i minst en banände manövrerades också via trafikledarens panel.

 

Utrullningshinder fanns i minst en banände och bestod av ett nät som kunde fånga upp flygplan som inte själva kunde stanna innan banan tog slut. En utrullning i nätet medförde i regel relativt små skador på flygplanet och föraren klarade sig helt oskadd. Nätet kunde på mycket kort tid resas eller fällas från manöverpanelen. Pejlfunktionen, som också fanns i KC, visade i vilken riktning från fältet som anropande flygplan befann sig och användes för att ge flygplanen information om vilken kurs de skulle ta för att hitta fältet och för att landa i rätt banände.

 

Vid full bemanning i kommandocentralen agerade flygtrafikledare vid fält som en kontrollerande funktion med överblick över banorna och kunde agera omedelbart om något hinder dök upp på banorna. När kommandocentralen inte var bemannad eller om den inte fungerade så fanns möjlighet att manövrera all nödvändig utrustning direkt från TLF-kärran.

 

En företrädare från luftvärnet var placerad i kommandocentralen, dennes uppgift var att via telefon eller radio informera luftvärnet om flottiljens flygverksamhet för att undvika nedskjutning av de egna flygplanen.

 

Flyglarm kunde användas inom basområdet/flottiljområdet och underlaget kom bland annat från de symboler som orienteringsmottagaren markerade på en luforkarta. Informationen till ORM kom via en trådförbindelse (trådlufor) från luftförsvarscentralen. Signalerna flygvarning, flyglarm och faran över kunde styras av vakthavande officer genom en knapptryckning på telefonpanelen i kommandocentralen. På området fanns tyfonaggregat utplacerade som var nätanslutna och hade en kompressor som användes för att fylla lufttankarna, vars lufttryck sedan gav en mycket hög signal för att varna alla i närområdet.

 

Flygflottiljen F9 Säve var inte den enda flygplats som kommandocentralen kunde leda flygtrafiken vid, även Landvetters flygplats kunde användas som krigsbas i händelse av krig om exempelvis Säve blivit obruklig på grund av bombningar eller om många stridsflygplan fanns i området.

 

I dagsläget är kommandocentralen fortfarande uppkopplad så kommunikationen mellan flygplanen och Säve flygplats hörs genom högtalarna, men inte mycket mer än så eftersom centralen inte längre är operativ. Sista gången kommandocentralen användes var på 90-talet då man hade en stor övning i berget. Då var allt i sin ordning, flygplanen var uppställda i berget och man levde nere i berget i en veckas tid. På väg mot kommandocentralen kan den observante notera några rejäla krokar i korridoren, det var här som piloterna hängde upp sina fallskärmar och hjälmar efter en flygning.

 

Tack vare eldsjälar lever berghangaren kvar och går idag att besöka, ett museum som är väl värt att besöka för den flyg- och militärintresserade. Besök (www.aeroseum.se) för mer information om museet som erbjuder alltifrån Viggen till drivmedelsanläggning djupt ner i urberget.

 

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

FTN

Det militära telenätet

Försvarets Telenät (FTN)

Det är en regnig sommarmorgon i juni månad och vi befinner oss någonstans i Sveriges djupa skogar. Vägen är nära på övervuxen och djupa lerhål som en effekt av det påtagliga regnvädret begränsar vår framfart. I en glänta i den tätbeväxta skogen finner vi den, anläggning som idag skulle bjuda på ett mycket unikt och extraordinärt besök.

 

Bland träden står anläggningen, en bunkeranläggning med tjocka väggar av grönmålad betong. Anläggningen är av senare modell och är helt skyddad mot EMP (elektromagnetisk puls) och strax bakom står den rejäla masten på 40 meter. I masten sitter parabolantenner och på marknivå finns gula skyltar som upplyser om beslutet om skyddsobjekt och präglar länkstationen som en gång i tiden byggdes för Försvarets Telenät (FTN).

 

Det är mycket ovanligt att få besöka och fotografera en anläggning av detta slag. Anläggningen som beskrivs och presenteras på bilderna är ett extremfall och visningen genomfördes med erforderliga tillstånd. På grund av anläggningens karaktär så uppmanar vi till försiktighet då överträdelse av förbud utan erforderliga tillstånd kan få obehagliga konsekvenser.

 

1. Tillkomsten av det militära telenätet

Den militära luftbevakningen använde under andra världskriget manuellt förmedlade telefonförbindelser. Genom ett så kallat luftförsvarssamtal kunde meddelandet få högre prioritet gentemot andra användare och kunde dessutom avbryta pågående samtal i sin förtjänst, men trots detta var det en tidskrävande process. Det uppstod en betydande fördröjning och telefonnätet blev ofta helt blockerat vid omfattande flygverksamhet.

 

Under 1940-talet tillkom radarstationer och de första jetplanen togs i drift i utlandet, vilket medförde en förändrad hotbild. Det svenska flygvapnet utrustades också med jetplan och deras höga hastighet innebar att de manuellt förmedlade telefonförbindelserna blev alltför långsamma. Det stod klart att det manuella telefonnätet bidrog till en stod flaskhals eftersom det uppstod så stora förseningar att de flesta rapporter var helt värdelösa när de slutligen nådde sin destination. Luftbevakningen krävde ett eget signalnät med egna direkta telefonförbindelser som skulle erbjuda ett både snabbare och säkrare samband.

 

Året var 1948 då utformningen av flygvapnets moderna telekommunikationsstruktur påbörjades efter riksdagens beslut om uppbyggnaden av ett modernt luftbevakningssystem. Successivt ersattes vanliga abonnemang i telegrafverkets nät med direktförbindelser mellan olika försvarsobjekt. Förbindelserna kunde vara antingen förhyrda i fred eller förberedda för snabb uppkoppling vid beredskapshöjning eller krig.

 

Genom införandet av STRIL 50 (Stridslednings- och Luftbevakningssystem) och framförallt STRIL 60 fortsatte utvecklingen. Ett landsomfattande nät föreslogs byggas 1950 och för transmissionen valdes radiolänk för dess rimliga kapacitetsbehov, kravet på ett separat nät, den begränsade ekonomiska ramen och kravet på en snabb utbyggnad. Även om utredningen från 1950 endast avsåg ett nät för flygvapnet för stridsledning och luftbevakning så reviderades planerna kort därefter. Intresset väcktes inom den operativa ledningen att använda nätet för att säkerställa väsentliga samband i det militära försvaret och för vissa delar av totalförsvaret.

 

Ett landsomfattande nät beslutades att byggas 1954 med en väsentligt utökad kapacitet, fler anslutna anläggningar och en tätare nätstruktur. Nätet kom att kallas för Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL) och från att det började byggas upp under mitten av 1950-talet så var det i stort sett landsomfattande vid 1960-talet. För flera av försvarets väsentliga förbindelser kunde två olika transmissionsmedia användas, radiolänk och tråd.

 

2. Vidareutveckling

Både det lokala och regionala kabelnätet blev tämligen omfattande vid ledningscentraler och en del gemensamma stabsplatser. Det ansågs i slutet av 1960-talet mer fördelaktigt att integrera trådnät och radiolänknät i ett sammanhängande telenät, vilket slutade med att FFRL kom att bli en del av FTN.

 

Det var för fasta direktförbindelser mellan abonnentanläggningar som FTN användes till under de första decennierna, men med tiden växte kravet på en effektivare användning av nätet. För detta så skedde en övergång från fasta till förmedlade förbindelser och mot slutet av 1960-talet infördes programvarustyrda, elektromekaniska växlar i FTN och med detta hade telefonitjänsten ATL (Automatisk Teletrafik Landsomfattande) introducerats i nätet.

 

För att öka kapaciteten och uthålligheten förstärktes ATL under 1970-talet med fler växlar som liksom de gamla var analoga men elektromekaniken hade ersatts av elektronik. En digital provdrift med digitala radiolänkar påbörjades mot slutet av 1970-talet som hade en kapacitet på 34 Mbit/s, vilket motsvarade 480 talkanaler. Erfarenheterna mötte internationellt intresse eftersom FTN var först i världen med att ta i drift digitala radiolänkar med såpass hög kapacitet.

 

Kring 1980 infördes den nya tjänsten MILPAK i FTN som en effekt av ett nytt, distribuerat datasystem för vädertjänsten som skulle införas. MILPAK byggde på paketförmedlad datakommunikation och byggde på att abonnenterna anslöts till dataförmedlare som i sin tur skickade datapaketen till rätt mottagare. Dataförmedlarna byggde på standarddatorer men senare fick MILPAK många fler användare inom totalförsvaret och kapaciteten ökade påtagligt och dataförmedlarna fick successivt ersättas med kraftfullare versioner baserade på nyare teknik.

 

Antalet abonnenter ökade så mycket att vissa växlar blev fullbelagda och samtidigt började de äldre växlarna bli omoderna. Nya digitala nätväxlar infördes från och med 1989 för att komplettera och ersätta de äldre växlarna. Den sista analoga nätväxeln togs ur drift 1993 samtidigt som behovet av transmissionskapacitet ökade. När de äldsta digitala radiolänkarna ersattes under mitten av 1990-talet kunde kapaciteten öka från 34 Mbit/s till 155 Mbit/s tack vare ny teknik. Senare tillkom länkar med kapacitet på 2x155Mbit/s.

 

Den starka framväxten av Internet har medfört att flertalet tillverkare och teleoperatörer fokuserar på TCP/IP-protokoll för transmission av data och 1996 beslutade även Försvarsmakten att i FTN införa en egen IP-tjänst, FM IP-nät. Försvarsmakten styrde därmed om sin datakommunikation till TCP/IP och allt eftersom trafiken ökade fick kapaciteten ökas.

 

Försvarsmakten ansåg att vi behov i krig kunna disponera kapacitet i optofiberkablar utan att behöva betala för detta i fredstid. Ett kraftigt ökat kapacitetsbehov satte dock stopp för detta och FTN har under några år utökats med hundratals mil förhyrda fiberpar som utrustats med Försvarsmaktens teleutrustning och kan därmed styras och övervakas av nätdriftcentralerna i FTN.

 

3. Uthållighet

Det ställs stora krav på telekommunikationernas uthållighet för att kunna sammanhålla olika ledningsnivåer och geografiskt skilda enheter trots betydande skador på nätet. Även de mest kvalificerade staber och ledningscentraler skulle ta skada alltför enkelt om en angripare bekämpade telekommunikationerna. Nätet måste fortsätta fungera även om enstaka punkter blir utslagna och förmedlingsutrustningen måste kunna fungera självständigt inom de kvarvarande nätdelarna. Funktioner får inte plötsligt upphöra, men det accepteras att kapaciteten minskar när reservkapaciteten inte längre räcker till.

 

På grund av den långa etableringstiden måste infrastrukturen bygga på en långsiktig inriktning. Det går t.ex. inte att förstärka eller eftersätta fysiskt skydd vid snabba svängningar i hotbilden. En målsättning är att FTN ska vara det mest kostnadseffektiva sättet att tillgodose Försvarsmaktens krav på telekommunikationer, både i fred och krig. En abonnents betydelse avgör hur den ansluts och en hög sambandssäkerhet kan t.ex. innebära att en anläggning ansluts till stomnätet i FTN via fyra olika vägar. Vägarna är fördelade på hälften radiolänk och hälften kabel, och utslagning av en väg påverkar inte trafiken medan en andra utslagning innebär minskad framkomlighet.

 

4. Länkstationerna

Länkstationerna i FTN består av anläggningar med materielskydd och utrustning för strömförsörjning. Utöver miljöutrustning för ventilation- och temperaturhållning så finns antennbärare (torn och master) med väl tilltagna fundament.

 

Länkstationerna i stomnätet är fortifikatoriskt skyddade till den nivå att skyddet är i balans med abonnenternas övriga installationer. Det ställs krav på skyl, skydd mot sabotage och bombverkan samt EMP-påverkan. Anläggningarna har sedan länge byggts terränganpassade för att i största mån vara svårupptäckta och av samma skäl använda lägst möjliga antennbärare.

 

Strömförsörjningsutrustningen i stomnätanläggningarna består av dubbla elverk som startar om det ordinarie elnätet slås ut. Elverken består av dieselmotordrivna generatorer och för att säkerställa en avbrottsfri strömförsörjning innan generatorerna uppnår fullt driftläge finns en batterireserv förberedd. Det finns förhållandevis stora dieseltankar för att säkerställa en långvarig drift även om det ordinarie elnätet är ur funktion.

Anläggningarna är försedda med tekniskt inbrottslarm och är militära skyddsobjekt med tillträdes- och fotoförbud. Ett besökstillstånd som godkänts av säkerhetsansvarigt förband eller enhet är ett krav före besök. Besöken dokumenteras i en journal och nycklarna till anläggningen hanteras som hemlig handling.

 

 Inför publiceringen av denna artikel så har Fortifikation-Väst begärt tillstånd att besöka och fotografera anläggningen som visas i artikeln. Vi erhöll tillstånd i det enskilda fallet och uppmanar samtliga läsare att själva söka tillstånd innan fotografering av eller besök vid anläggningen. Publiceras någon form av geografisk information på sidor som vi modererar så kommer det antingen att censureras eller tas bort.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av dokumentet ”Försvarets telenät – Systembeskrivning” av Försvarets materielverk (publicerad via Försvarets Historiska Telesamlingar), “Försvarets Fasta Radiolänknät Försvarets Telenät”, samt texten “FTN – ett modernt telenät” av Försvarets materielverk.

Fält 87 Kosta

Kosta flygbas

Fält 87

Under mitten av 1950-talet ansågs det svenska flygvapnet vara det fjärde största i världen med sina drygt 1000 flygplan och det var tidigt som man insåg att flygplanen på flygflottiljerna runtom i landet var sårbara på marken. Det kalla kriget var påtagligt för lilla Sverige mellan de två stormakterna och det var nu som planeringen satte fart på allvar.

 

1. Bas 60

I 1958 års plan för utbyggnad av flygbas beslutades att det totala antalet flygbaser skulle vara 70 stycken. Det innebar att ytterligare 31 baser skulle byggas utöver de som redan fanns, detta till en kostnad på 250 miljoner kronor. Från norr till söder påbörjades under slutet av 50-talet utbyggnaden av flygbassystemet Bas 60 för att möta kalla krigets hot och göra det svårt för fienden att veta var i landet som flygplanen fanns belägna.

 

Bas 60 bestod av en rullbana (start- och landningsbana) som var mellan 2000 och 2300 meter lång, 30 till 40 meter bred, och minst en reservvägbas utifall ordinarie bana blev obruklig. Varje Bas 60 (ordinarie krigsflygbas) var bemannad av en basbataljon (Basbat 60) och basområdet bestod av några kvadratmil för att kunna sprida ut olika funktioner över ett större område. Basen blev på så vis inte lika sårbart vid en eventuell attack mot denne.

 

En kommandocentral (KC) byggdes några kilometer från flygfältet för flygbasens operativa ledning. Anläggningen var en fortifierad bunker överschaktad med jord och en mindre stötvågstunnel skulle skydda anläggningen mot en tryckvåg. Innanför stötvågsdörren kunde 6-8 personer sitta säkert och sköta den operativa ledningen så krigsbasen kunde vara operativ även under brinnande krig. I kommandocentralen leddes verksamheten av vakthavande officer med uppgift att hålla reda på flygplanens status och att dessa togs om hand efter landning, vakthavande officer hade också ett biträde till sin hjälp. Vakthavande officer kunde avlyssna startförbindelsen (som när startorder kom från luftförsvarscentralen) men också meddela trafikledningen om aktuell start och för att informera klargöringspersonalen. I kommandocentralen satt också en företrädare från luftvärnet (Lvoruoff) som var grupperat på basen, dennes uppgift var att via telefon eller radio informera luftvärnet om basens flygverksamhet för att undvika nedskjutning av egna flygplan.

 

Krigsbasen delades upp i tre områden för flygplanen:

Framom – Rullbanans främre klargöringsområde (framom) för jaktflygplan i högsta beredskap. När en startorder kom via startorderförbindelsen (Tfn 46), som var inkopplad direkt i flygplanet kunde flygplanet vara i luften inom 1 minut för att möta fientligt flyg. Jaktflygplanen laddades och tankades i respektive framom och en klargöring tog cirka 10 minuter innan planet kunde starta igen. När planet lyft begav sig personalen därifrån för att minska risken för skador vid ett fientligt anfall. Några minuter innan eget flyg skulle landa, fick klargöringschefen information från kommandocentralen och såg då till att personal fanns på plats i framom för att ta hand om flygplanet.

Bakom – Det bakre klargöringsområdet (bakom) låg c:a 1-2 kilometer från flygfältet, här stod spaning- och attackflygplanen klargjorda för att kunna lyfta vid behov. Ett bakom bestod av 10-15 klargöringsplatser med ett avstånd på c:a 50 meter mellan varje ficka, allt för att minska risken att få flera flygplan utslagna vid ett bombanfall. Befälet vid bakom var klargöringsplutonchefen som via basradio och televäxel kunde dirigera personalen. Ammunition för ett antal flygplanslaster fanns vid ett främre ammunitionsförråd (främre am). Efter framkörning till de olika klargöringsplatserna fylldes främre am på från bakre am så att ammunition alltid fanns tillgänglig. Om det stationerades både attack- och spaningsflygplan på basen fanns två olika klargöringsområden, bakom attack och bakom spaning.

Uom – Ungefär 5-10 kilometer från flygfältet placerades flygplanen på ett uppställningsområde (uom), där kunde översyn och reparationer genomföras på flygplanen som t e.x motorbyte och motorkörning. Motorkörningen genomfördes efter motorbyte för att kontrollera så att alla funktioner och värden var i sin ordning. Motorkörningen genomfördes ofta med fullt gaspådrag vilket krävde att planen förankrades med stållinor i marken och en skärm placerades bakom flygplanet för att sprida ut jetstrålen och minska bullret som uppstod. På platsen kunde även reservflygplan ställas upp. Normalt fanns två fälthangarer att tillgå vid större reparationer även i dåligt väder.

 

Under de ordinarie krigs- och övningsflygbaserna fanns mellan krigsförbandsövningarna och höjd beredskap en bastropp som bestod av 2-3 fast och 10-15 värnpliktiga tekniker samt officerare som var fast placerade vid flygbasen, dessa skulle sköta klargöringen av enstaka flygplan och driften av flygbasen. Fältarbetstroppen som ingick i bastroppen hade som huvuduppgift att hålla landningsbanan i gott skick, vilket innebar bland annat att sopa bansystemet rent från skadliga föremål. Under sommaren klipptes gräset runt banområdet och på vintern snöröjdes basområdet. Reparationer av banan/banorna genomfördes av banreparationsgruppen ur fältarbetstroppen. Fältarbetstroppen hade till uppgift att också kontrollera banan före flygning och mäta bromskoefficienten. Mätningen var speciellt viktigt under vinterförhållande så flygföraren inte körde av banan av misstag vid start eller landning.

 

På basen fanns bränsleförråd i nedgrävda tankar som rymde 100 eller 200 kubikmeter bränsle styck. Bränsleförråd fanns vid varje klargöringsområde och från dessa pumpades bränslet i rörledningar till rulltankar som rymde 2400 liter styck. Flygplanen tankades från dessa rulltankar med hjälp av speciella pumpaggregat (puggar). Rulltankarna fanns endast på klargöringsplatserna (framom och bakom). På längre avstånd från basen fanns bakre drivmedelsförråd där drivmedlet hämtades med tankbilar för att fylla på basens förråd.

 

Ammunitionsförråd (betongkassuner) som fanns på basen innehöll den ammunition som basen behövde. Attackammunitionen lagrades enbart i närheten av huvudbaser för attacken, medan jaktammunition fanns tillgänglig på samtliga baser. När basen var bemannad fanns också personal stationerade vid förråden med uppgift att klargöra och leverera ammunition till främre am och klargöringsplatserna som hade behov av påfyllning av ammunition.

 

Krigsbaserna utrustades med närskydd runtom för att kunna skyddas vid ett anfall, skyddsrum av modellen sk10 och sk5 byggdes runtom basen så soldaterna kunde ta skydd vid exempelvis en flygbombning (sk10 rymmer 10 liggande personer medan sk5 rymmer 5 liggande personer). En del baser fick även 2-4 värnkanoner som närskydd. När en krigsbas var helt bemannad fanns mellan 1200-1500 personer inom basområdet. Vid de flesta baserna tillkom även ett luftförsvarsförband från armén som grupperades runtom basen för att ge skydd mot luftanfall, även ett värnförband från armén tillkom som bemannade värnkanonerna vid basen.

 

På ett antal flygbaser fanns bastroppsförstärkning och hemvärn att tillgå vid beredskapshöjning. Bastroppförstärkningen bestod av värnpliktig personal som fullgjort sin värnpliktstjänsgöring på flygbasen och som väl kände till verksamheten där. Genom att teckna beredskapskontrakt kunde man få en placering som bastroppsförstärkning, och därefter vid allmän mobilisering även ingå i krigsbasens ordinarie verksamhet. En bastroppsförstärkning skulle vara en snabbt tillgänglig resurs, med lokalrekryterad personal, som kunde iordningställa basen så att flygverksamheten snabbt kunde komma igång. Hemvärnets roll var att innan all ordinarie personal anlänt bevaka basens olika områden och förråd, samt bemanna värnkanonerna vid basen.

 

2. Fält 87 Kosta

Fält 87 Kosta består av en huvudbana (H-bana) och rakt igenom denna löper landsvägen mellan samhället Kosta och Kosta skjutfält. Sydväst om krigsbasen är uom placerad, strax väster om krigsbasen är Bakom placerad och norrut fanns KC som idag är plomberad.

 

1964 stod Kosta-basen klar med en rullbana på 2000 meter och en bredd på 25 meter. Krigsbasen var i planeringsstadiet att byggas ut med fler banor inne på skjutfältet så sent som 1998 men projektet stoppades på grund av omvärldsläget och höga kostnader. FV-kod för basen mellan 1964 till 1975 var Fält 87 därefter Fält 31, Basen tillhörde senast Blekinge flygflottilj F17.

 

Kosta-basen var den enda bas som hade två stycken Törebodabågar (ett väderskydd för flygplan vid främre klargöringsområdet i anslutning till huvudlandningsbanan på flygbaser i bas 60) i den södra banänden. Oftast byggdes Törebodabågarna uteslutande i den norra banänden. Totalt hade Kosta basen sex Törebodabågar, om man inte räknar med de två i uom.

 

Alltid finns historier och incidenter från platser av detta slag, Kosta är inget undantag! Vid F 10 ska följande ha utspelat sig i samband med en övning med (J 35F Draken) på Kosta-basen (historien återberättas av Emil Lindberg på Svenskt flyghistoriskt forum):

I övningens slutfas ombaserade flygplanen till hemmabasen F 10 och därefter packade markpersonalen ihop sina grejer och satte kurs mot Ängelholm. På måndagen efter övningen saknades ett flygplan i hangaren, nämligen flygplanet Johan 09. Då man inte hade hört talas om något haveri började man att leta, men på F 10 fanns det ej att finna! Då lyfte man luren och ringde till bastroppen på Kosta och undrade om de hade sett till flygplanet, vilket de inte hade. Lite senare ringde bastroppen tillbaka och lät meddela att man hade hittat flygplanet stående på flygplanslingan i Bakom! Under övningen hade man haft dålig koll på flygplanen och ”slarvat bort” 09:an, som hade parkerats längst söderut på flygplanslingan. På grund av flygplanets undanskymda uppställning upptäcktes inte misstaget och där hade flygplanet stått helt obevakat hela helgen!

 

Om historien är sann vågar vi inte ta gift på, men om så är fallet blev det nog hett om öronen för den ansvarige. Här följer ytterligare en historia hämtad från Byholma-basen:

Onsdagen den 16:e november 1994 skulle roten Petter 29 och Petter 19, JA 37 Viggen från F 16, landa på Byholma flygbas.
Roteettan landade utan problem på huvudbanan, men rotetvåan 37419 Petter 19 råkade landa på bana B (kortbana på väg 545) istället för huvudbanan. I en minnesskrift om Byholma-basen kan man läsa ett utdrag ur radiotrafiken mellan flygföraren och flygledaren på Byholma (händelsen återberättas av Emil Lindberg på Svenskt flyghistoriskt forum):

FF: Anmäler att han kommer in via plats.
MIF: Lämnar vindriktning och att banan är fri.
FF: ”Jag kommer in för landning.”
FF: ”Vilket kryss var det här?”
FF: ”Är det rakt fram här?”
MIF: Anmäler att han inte har någon visuell kontakt med Petter 19.
FF: ”Kan det vara så att jag har landat fel eller?”
MIF: Anmäler återigen att han inte har någon visuell kontakt med Petter 19.
MIF: ”Petter 19, är du på backen eller i luften?”
FF svara ej eftersom att han har fullt upp med att reversera runt i korsningen.
FF: ”Jag kommer.”

*FF = Flygföraren.

*MIF = Militär flyginformationstjänst för flygplats i fred, d.v.s bastroppersonal i TLF-vagnen.

 

Från Smålandsposten 1994-11-17 sida 20:

Mötte Viggen på landsvägen – När kvinnan närmade sig korsningen till landsvägen mot Lidhult, väster om Ljungby, fick hon sitt livs chock. Framför henne rullade ett Viggen plan fram på körbanan, stannade i korsningen, vände och startade igen. Kvinnan blev mycket förskräckt, inte minst när planet vände och dess jetstrålar vändes mot hennes bil. Men vare sig kvinnan eller bilen skadades av planets heta jetstrålar. På F 10 i Ängelholm har man ingen förklaring att ge till det inträffade. Däremot har en utredning satts i gång för att utröna vad som egentligen har hänt.

 

Ur Kalla krigets Kronoberg, av Samuel Palmblad:

När Byholma blev rikskänt – Onsdagen den 16:november 1994 kommer två JA 37 Viggen från F 16 i Uppsala inflygande mot basen. Trafikledaren har kontakt med flygförarna och de påbörjar landningsförberedelserna. Det första planet landar utan problem, men nästföljande pilot missbedömer bansträckningen och landar istället på kortbana Bertil, vid Åsens järnvägsstation. Bandinspelningar (ovanför) från händelsen avslöjar en smått komisk men framför allt förvirrad situation. Flygföraren landar trots att han uppenbarligen är något osäker på valet av bana samtidigt som trafikledaren vid huvudbanan förtvivlat spanar efter ett flygplan som just anmält avklarad landning. När piloten inser sitt grava misstag, bland annat tvärstannar en personbil framför flygplanet, vänder han maskinen och startar. De enorma vibrationerna som uppstår vid fullt motorpådrag medför att vägskyltar blåste bort och ett intilliggande bostadshus fick murstocken spräckt. En skamsen flygförare landar därefter på huvudbanan.
Flygvapnet inledde senare en utredning där frågan om rättsligt efterspel klarlades. Händelsen fick stor uppmärksamhet och trots att landningen skedde dagtid på en trafikerad väg skedde ingen olycka.

 

Några förkortningar som används vid Flygbassystem Bas 60

  • KC – Kommandocentral vid basen
  • Kpl – Kommandoplats
  • Lastalternativ – flygplanens olika vapenlaster
  • Bakom – Klargöringsområde för spaning- och attackflygplan
  • Framom – Klargöringsområde för jaktflygplan
  • LFC – Luftförsvarscentral
  • LGC – Luftförsvarsgruppcentral
  • Lvouroff – Luftvärnsorienteringsofficer (KC)
  • O-bas – Ordinarie bas med full betjäning
  • Orm – Orienteringsmottagare (KC)
  • Reservvägbas – Breddad och förstärkt del av landsväg
  • Rrgc – Radargruppcentral
  • Rrjl – Radarjaktledare
  • T-bas – Tillfällig bas med begränsad betjäning
  • Uom – Uppställningsområde för icke flygklara flygplan
  • Vo – Vakthavande officer, leder tjänsten i KC

 

Melker Becker med sitt program Kalla krigets fordon avhandlar Viggen i ett avsnitt, där han också berättar om krigs- och vägbassystemet:

 


Denna artikel skrevs av Peter Larsson med hjälp av dokumentet Flygbassystemet Bas 60 av Jörgen Rystedt från Försvarets Historiska Telesamlingar.

Första Flygeskadern – Träbjörn

Första Flygeskadern

Träbjörn

Bara några hundra meter från E20 ligger den gamla anläggningen väl dold i en skogsdunge. I tidningarna skrevs det om den topphemliga anläggningen, en militäranläggningen omsorgsfullt placerad för högsta insynsskydd och som en gång i tiden var belagd med en mycket omfattande sekretess.

 

1. Träbjörn

Vi befinner oss någonstans längs E20 mellan Göteborg och Örebro, och bara några hundra meter från vägen finner vi den gamla militäranläggningen i skogsdungarna. På väg mot anläggningen skymtas i utkanten av angränsande skogsdungar två gamla ammunitionsförråd som en gång i tiden hade påmålade fönster för att maskera dem som stugor. Vidare längs vägen finner vi baracker i grönmålad färg och slutligen så står vi framför vaktkuren till den en gång i tiden ytterst hemliga anläggningen.

 

Vid Träbjörn fanns skyltar som upplyste om beslutet av skyddsobjekt, vilket syftar på att anläggningen var en mycket samhällsviktig funktion. Det var hit, bland gamla flygplansvärn från beredskapstiden som första flygeskaderns (E 1) ledning skulle flyttas i krig. E 1 omfattade inpå 60-talet bomb- och attackflyg som skulle ledas från det centrala rummet (som kallades för ”kyrkan”) i en ledningscentral på två våningar. På väggarna fanns tablåer som upplyste om det aktuella läget och här fanns fasta platser för bland annat vädertjänst, kryptering och fjärrskrift.

 

Det är tämligen ovanligt att en ledningscentral placeras i träbaracker men detta blev resultatet av en flygvapenledning som inte gjorde något för att skapa ett bra attackflyg. Ledningen ansåg att attackförbanden skulle ledas från luftförsvarscentralerna genom attackavdelningar och ville därmed inte upprätta någon ledningscentral för E 1. Utan pengar för en ledningsanläggning och utan intresse från ledningen så skapade eskaderchefen Björn Bjuggren en ledningscentral av träbaracker med prioritet på ett bra sambandssystem. Det blev en bra och funktionell ledningscentral med direkta förbindelser till attackbaser över hela landet.

 

1963 framkom det att översten i flygvapnet Stig Wennerström röjt anläggningen genom sitt spioneri, E 1 fick nu en ny anläggning och därmed upphörde Träbjörn som ledningscentral. Träbjörn blev nu istället övningsanläggning och reservanläggning för den nya.

 

2. Motstridande uppgifter

Det har varit väldigt omdebatterat huruvida Träbjörn faktiskt skulle användas som uppehållsplats (upl) för första flygeskadern (E 1) i krig eller ej. Vissa påstår att det är helt oförståeligt hur där kunde finnas en ledningsfunktion utan bättre möjligheter för skydd. Det har också hävdats att anläggningen saknade erforderliga kommunikationsmöjligheter.

 

Vi har varit i kontakt med flera personer som hävdar att Träbjörn alltid varit en övningsanläggning. Tyvärr har dessa personer inte velat uttala sig publikt om sin efterforskning. Eftersom det som presenterats av deras efterforskning i huvudsak grundar sig i personliga teorier så är det inget som ansvarige utgivare för Fortifikation-Väst kan stå ansvarig för vid publicering. För att vi ska kunna publicera något material så måste det vara skriftligt dokumenterat eller komma från någon med god insyn i ämnet, i detta fall flygvapnet med E 1.

 

Vi har varit i kontakt med en tidigare försvarsanställd med god generell insyn i försvaret. Personen i fråga vill vara anonym och hävdar Träbjörn skulle användas som ledningsplats så länge det var praktiskt möjligt ur säkerhetssynpunkt. Det fanns därutöver också en reserv-upl.

 

Skulle uppehållsplatserna bli utslagna så hade alltid attackavdelningen i respektive luftförsvarscentral (LFC) kapacitet att leda företag inom E 1 fullt ut. Det skulle då vara möjligt för överbefälhavaren (ÖB) att ge order till aktuell attackavdelning i respektive LFC.  Attackavdelningarna var förberedda i olika grad, bland annat så fanns en förstärkt attackavdelning i LFC ÖN varifrån även den lätta attacken skulle ledas. I dessa avdelningar fanns mycket kompetent personal uteslutande från attacksystemet såsom flygchefer, divisionschefer, navigatörer, m.fl. och dessa skulle utan problem kunna planera och leda företag för respektive militärområde (milo) med relativt intakt samband. Det fanns en viss rörlighet inom E 1 som ökade med övriga flygeskadrars nedläggning.

 

3. Historik

När andra världskriget bröt ut utfärdade chefen för flygvapnet (CFV) order om uppsättande av flygeskadern som skulle bli flygvapnets större operativa krigsförband. Chefen för flygeskadern skulle i krigstid besluta om vilka förband som ingick vilket kunde ändras eftersom och i fredstid skulle eskaderchefen planlägga, inspektera och leda större övningar.

 

Uppehållsplatsen (upl) för flygeskadern i krig var förlagd till Karlsborg där lokaler inom Karlsborgs fästnings murar nyttjades till en början. På senare tid flyttade flygeskadern till en gård cirka två kilometer därifrån och i fredstid fanns stabsplatsen i Stockholm. Flygeskadern upplöstes sent 1940 men eskaderstaben kvarhölls och 1942-års försvarsbeslut bidrog till att fyra flygeskadrar skulle vara ständigt organiserade.

 

Samma upl i krig behölls även efter 1943 då den ursprungliga flygeskadern övergått i första flygeskadern (E 1), det var först 1948 som eskadern omlokaliserade till Lidköping. Vid övningar i fred användes Såtenäs som upl, men F6 i Karlsborg förblev mobiliseringsmyndighet för eskaderstaben. Under mitten på 50-talet flyttade eskadern till Ardala där chefen för första flygeskadern (CE 1) och Flygbo W (Flygbasområde Väst) fick gemensam upl i krig. Under hösten 1957 flyttade staben för E 1 från Stockholm till rikets andra största stad, nämligen Göteborg där de skulle befinna sig i fredstid.

 

Frågan väcktes om inte E 1 redan i fred borde inneha en installationsmässigt och fortifikatoriskt väl förberedd krigsuppehållsplats. CFV började undersöka om det fanns lämpliga lokaler att hyra och läget skulle bestämmas utifrån sambandsmöjligheter, samt möjligheten för insynsskydd och utspridning. Den avsedda platsen fick inte ligga närmare än tio kilometer från flygbaserna i området för att på så sätt minska risken för flyganfall. Tidigare upl i Ardala skulle nu användas av vissa delar av eskaderledningen samt fungera som reservuppehållsplats och den nya anläggningen skulle främst användas av den operativa ledningen och därmed bli en central krigsuppehållsplats för CE 1.

 

CE 1 föreslog i början av 1959 att baracker från gamla krigsflygfält sju skulle användas för att bygga en krigsuppehållsplats. Anläggningen skulle då uppföras med befintliga baracker och ordnas genom sambyggnad av dessa. Förslaget godkändes av CFV och den nya krigsuppehållsplatsen stod klar i provisoriskt skick två veckor innan eskaderövningen för år 1959 skulle inledas.

 

Anläggningen som senare moderniserades och byggdes ut fanns belägen i skogsdungar vid fält sju bland gamla flygplansvärn från beredskapstiden. Huvudbyggnaden innehöll cirka 25 rum, en ordersal och ett stort operationsrum. En tillbyggnad erbjöd plats för pentry, dagrum och sovhytter.

 

Ifall det skulle bli nödvändigt att byta uppehållsplats under krig så skulle läget som visades i krigs-upl istället presenteras i reservuppehållsplatsen i Ardala. Eftersom läget presenterades med brickor som flyttades manuellt på de olika tablåerna så skulle tablåerna fotograferas. Efter framkallning skulle bilderna medföras till reservuppehållsplatsen och på detta vis överfördes det presenterade läget mellan uppehållsplatserna.

 

CE 1 ledde hela attackeskadern direkt under överbefälhavaren (ÖB) från sin centrala krigsuppehållsplats och två LFC. Centrala upl i krig kom att kallas för ”Björn” efter eskaderchefen Björn Bjuggrens förnamn. Uppehållsplatsen Björn var uppdelad på Björn 1 och Björn 2, som innefattade krigsuppehållsplatsen på fält sju och reservuppehållsplatsen i Ardala.

 

I krigstid skedde den centrala planläggningen från Björn 1 samt ledningen av flygföretagen, och därmed sammanhängande bas- och underhållstjänst, uppföljningen av verksamheten och läget vid förbanden, samt reorganisationsverksamheten. Övrig verksamhet som inte var direkt sammanhängande med operationerna leddes från Björn 2, som liksom tidigare utgjorde reserv-upl för Björn 1 om denna skulle slås ut.

 

Vissa delar av eskaderledningen grupperades i LFC S 1 Staren och O 2 Falken i attackledningsgrupper, dessa skulle vara CE 1:s framskjutna stabsorgan för samverkan med jakteskadercheferna, marinkommandocheferna och milobefälhavarna, men de skulle också kunna utföra viss operativ ledning av attackförband.

 

Björn var framåt 60-talet fullt användbar med bara några timmars varsel, vilket till stor del utgjordes av transporttiden från Göteborg i bil för personalen. Sambandspersonal byggde 50 direkta förbindelser för anläggningen och sommaren 1962 blev en radiolänkförbindelse på 12-kanaler klar.

 

Luftförsvaret förblev inpå mitten av 60-talet indelat i flygeskadrar där E 1 omfattade bomb- och attackflyg, men därefter avvecklades alla eskadrar utom E 1. Nu indelades flygvapnets förband i luftförsvarssektorer (som på 80-talet bytte namn till flygkommando, FK) och E 1 ansvarade nu för ledning av attacksystemet och transportsystemet (centrala flygtransportledningen) som förutom militärt transportflyg också omfattade civila flygplan i krig.

 

Till vardags stod E 1 ansvarig för flygtidsproduktion vid spaningsförbanden som i krigstid skulle vara direkt underställda militärbefälhavaren (MB) och leddes från spaningsavdelningen i en luftförsvarscentral (LFC) i respektive luftförsvarssektor.

 

I juni  1963 greps översten i flygvapnet Stig Wennerström för spioneri. Det framkom att spioneriet var mycket omfattande och när det hade konstaterats att upl Björn var avslöjad så söktes en ny plats. CE 1 begärde i januari 1966 att få anordna en provisorisk krigs-upl i en luftförsvarscentral som var en del av Stril 50-systemet. Lokalerna i bergrummet skulle nu delas av E 1, en luftförsvarscentral, en luftförsvarsgruppcentral, med mera.

 

Gamla upl Björn behölls som övningsanläggning och ny reserv-upl i krig. För att undvika utbildningsproblem vid mobilisering så skulle utrustningen vara likartad i båda upl. Utbyggnaden av den nya anläggningen och den utbildning och spel som genomfördes var hemligt i högsta grad. Deltagarna inkvarterades i mindre grupper på flera hotell, bar civil klädsel och transporterades i civila bilar till en gemensam samlingsplats och därifrån med civilregistrerad buss till anläggningen. Nya upl Björn med betydligt bättre hållfasthet i taket kom att kallas för stenbjörn, varav gamla Björn på fält sju kom att kallas för träbjörn. Var den nya uppehållsplatsen fanns var det inte många utanför E 1 som visste, den användes bara för intern utbildning och spel, samt krypterad kontroll av sambandssäkerheten.

 

1968 beslutade ÖB att underställa CE 1 med fem SK 60-divisioner, som i sin tur skulle underställas och lyda under MB för övre Norrland (ÖN). Detta kallades för den lätta attacken och skulle slå mot mål över landsgränsen i norr. Den lätta attacken leddes i huvudsak från en förstärkt attackavdelning i luftförsvarssektör ÖN (senare norra flygkommandot, FKN).

 

Ett ökat ansvarsområde för E 1 medförde vissa kapacitetsproblem. Det hade beslutats att den nya krigsuppehållsplatsen för CE 1 i huvudsak skulle utformas som den tidigare uppehållsplatsen. Det visade sig emellertid inte vara möjligt att genomföra den likartade utformningen i praktiken. Efter att överbefälhavaren bestämt att träbjörn skulle finnas kvar som reserv-upl i krig och av sekretesskäl som övnings- och utbildningsanläggning i fred så bestämde CE 1 i januari 1968 att modernisera anläggningen. Detta för att få en bättre överensstämmelse med stenbjörn i fråga om metodik och handhavande.

 

Under tiden för Saab 32 Lansen (A32) fanns 12 attackflygdivisioner men när Saab 37 Viggen (AJ37) infördes i början av 70-talet blev det fem och en halv attackflygdivisioner. AJ37 leddes från Björn, varifrån eskaderordrar (ESKO) producerades för att bland annat skickas till attackavdelningen i LFC/FK. Därigenom tillgodosågs övervakning och samordning mellan luftvärn och jaktflyg med spanings och attackövervakare (SAVAK). Som SAVAK (senare RRJAL) läste man ut order och orienteringar som C-meddelanden, d.v.s. utan kvittens från förbandet.

 

Generellt uppträdde A32 i divisioner om 8 flygplan medan AJ37 uppträdde i grupp om 4 flygplan. Norrlandsförbandens huvuduppgift var att med anpassad beväpning slå till mot markmål. Huvuduppgiften söder om Dalälven var att slå mot sjömål med RB 04 som huvudvapen, vilket senare övergick till RB 15. De sydliga förbanden skulle också till viss del slå mot fientliga hamnar på andra sidan Östersjön, något som hade kunnat få sina konsekvenser.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av boken ÖB:s klubba av Lennart Andersson, informationsunderlag från Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet), samt källor som valt att förbli anonyma.

Avvecklade anläggningar – Vad gäller?

Avvecklade anläggningar

Vad är det som gäller?

Sverige var en gång i tiden ett av världens mest militariserade länder och det var under den tiden som det byggdes mängder av fortifikatoriska anläggningar djupt nere i de svenska urbergen. Tiden gick och lägesbilden förändrades, och det som en gång var toppmoderna och i många fall mycket hemliga anläggningar sanerades, stängdes igen och glömdes bort bakom en vall av både jord och sten.

 

Ibland kan det vara svårt att urskilja en plomberad anläggning när den varit motfylld under ett antal år och naturen börjat återta vad som en gång var sitt, och det kan tyckas vara märkligt att vi ägnar en artikel åt dessa anläggningar. När det gäller aktiva anläggningar så finns det en uppsjö med lagar och regler för vad man får och inte får göra, något som vi förklarat i andra artiklar efter samråd med Försvarsmakten. Däremot kan det anses ganska tvetydigt när det gäller plomberade anläggningar som ska ha ”återgått till naturen”, vad är det som gäller egentligen? Vi har varit i kontakt med både Fortifikationsverket och oberoende jurister för att bringa klarhet i denna frågan.

 

När en anläggning inte längre fyller någon funktion i dagens organisation och medför onödiga kostnader för drift och underhåll så är det dags för avyttring. Detta kan göras på tre olika sätt: uthyrning, försäljning eller rivning (plombering) och det sistnämnda är vad denna artikeln kommer att fokusera på. Eftersom material, installationer och utrustning i anläggningarna varierar starkt så inleds rivningsprocessen med en noggrann översyn. Allt material i anläggningen ska inventeras och förorenade områden såväl som hälso- och miljöfarliga ämnen ska identifieras och tas om hand. Ska pumpanordningen tas ur bruk så ska det utredas om grundvattenförändringen kan medföra fara för allmänna eller enskilda intressen och en utredning ska föras huruvida särskilda naturvärden, biologisk mångfald och kulturmiljö påverkas i närområdet.

 

Efter godkänt startbesked så inleds rivningsarbetet och det ska noga kontrolleras att det finns erforderliga tillstånd för exempelvis transport och mellanlagring av farligt avfall. Försiktighets- och andra miljöåtgärder ska noga följas upp och utföras enligt tidigare bestämmelser. Efter färdigställd rivning ska omgivningen återställas och försegling (oftast igengjutning) sker av samtliga förekommande öppningar.

 

Syftet med denna avvecklingsprocess är att så gott som möjligt återställa omgivningen till ursprungligt skick och därmed låta omgivningen med anläggningen återgå till naturen. Detta kan ge upphov till en del missförstånd men anläggningen finns fortfarande kvar och den är inte övergiven i juridisk mening, även om anläggningen är helt utrensad och förfaller. Vi ställde frågan till en oberoende jurist och fick följande svar:

 

”Att en plats verkar vara övergiven och att det inte finns några hinder mot att beträda den behöver inte innebära att det är lagligt att gå dit. Platsen kan vara ägd av någon, och det kan krävas tillstånd att gå dit”

 

Vi frågar Per Alexis som är chef för försäljningsenheten på Fortifikationsverket och han påpekar att det inte finns någon skillnad vad gäller intrång i byggnad ovan eller under mark. Det är att betrakta som olaga intrång att ta sig in i en plomberad anläggning på annans mark och om det kommer till fastighetsägarens kännedom om vem som brutit sig in i en anläggning så kan fastighetsägaren kräva ersättning för återställande av anläggningen, en summa som Per menar kan bli mycket dyr.

 

En del anläggningar har en egen 3D-fastighet som innebär att anläggningen fortfarande kvarstår i Fortifikationsverkets ägo efter plombering, även om marken där anläggningen finns säljs vidare. De flesta fastigheter är en yta på marken, men en fastighet kan också vara ovan jord (t.ex. lägenhet) eller under jord (t.ex. en berganläggning) och dessa kan alltså utgöra tredimensionella fastigheter.

 

Det är fastighetsägaren som bär ansvaret för att ingen skadar sig på fastigheten och Per förklarar att det är därför som det ligger i Fortifikationsverkets intresse att se till att plomberade anläggningar förblir förslutna, för att förhindra skador för tredje man. Fortifikationsverket gör regelbundna kontroller av plomberingar och tar ofta del av tips från allmänheten för att säkerställa att deras plomberingar inte bryts. Därmed är det också av intresse att få tag på de som bryter sig in i förslutna anläggningar.

 

”De som bryter sig in och sen lämnar anläggningen öppen tänker sig inte för. De kanske är erfarna och kunniga men efter dem kan det gå in små barn som skadas eller värre. De borde tänka på att de får ett stort moraliskt ansvar om inte annat”

– Per Alexis, Chef för försäljningsenheten på Fortifikationsverket.

 

Utöver skador för tredje man så kan intrång i förslutna bergrum innebära ett brott mot rikets säkerhet om det visar sig att anläggningen har kvarstående sekretess. Per förklarar att en plombering också kan ha tillkommit under den tid som Försvarsmakten fortfarande nyttjat delar av en anläggning för att undvika skador för tredje man på grund av anläggningens skick. En anläggning som stått plomberad under lång tid har exempelvis inte blivit bergskrotad och risken att få större bergblock över sig inne i anläggningen är därför mycket hög.

 

Att öppna ett plomberat bergrum på annans fastighet betraktas som skadegörelse men skulle fastighetsägaren själv öppna bergrummet så krävs bygglov för en sådan handling. Om anläggningen ska få en ny användning och inte längre användas för försvarsändamål så kan bygglov krävas för detta förklarar Per. Han påpekar också att det kan ställas krav på återställande om en öppning sker utan godkännande, om sådant krävs.

 

Vår bedömning

Vi anser i Fortifikation-Väst att det är en självklarhet för samtliga medlemmar i organisationen att respektera andras fastigheter genom att enbart beträda en fastighet med erforderliga tillstånd. Skadegörelse på annans fastighet är helt oacceptabelt och en medlem som begår en sådana handlingar stängs av med omedelbar verkan när det kommit till vår kännedom.

 

Vi kan tyvärr inte undkomma att vi måste göra en bedömning av det enskilda fallet när det kommer till att enbart beträda en fastighet olovligen. Gamla försvarsvärn som stått öppna sedan många år tillbaka bör rimligtvis inte bedömas i likhet med att beträda större berganläggningar som stått plomberade. En generell regel bör vara att alltid begära erforderliga tillstånd om en fastighet med dess omgivning används eller om fastighetsinnehavaren vidtagit åtgärder för att stänga ute obehöriga, genom exempelvis plombering eller uppmontering av grindar. Även om grindarna senare visar sig vara olovligt uppbrutna så anser vi att fastighetsinnehavaren vidtagit åtgärder för att stänga ute obehöriga och fastigheten bör inte beträdas.

 


Denna artikel skrevs av Richard Dahlgren.

HC Ernst

HC Ernst

Civilförsvarets ledningscentral

I en rullstensås, omgiven av vacker bokskog ligger anläggningen som haft flera viktiga funktioner genom åren. Inslaget i grå betong ligger väl dold sommartid bland grönskande buskar och träd. Två ståldörrar döljer nedgången till anläggningen och till höger om dessa dörrar finns ett litet rum med skottglugg som kunde bemannas av vakten vid behov, här skulle terrängen utanför observeras och fiender på väg mot anläggningen skulle mötas med dödligt våld.

 

Huvudcentralen Ernst är en ledningsplats för civilförsvaret, byggd för att skydda den civila ledningen i staden. Kommunpersonal, brandkår, polis och räddningstjänst skulle flytta ner sin verksamhet i anläggningen för kunna styra samhället under brinnande krig eller vid annan krissituation. Enligt lag skulle alla städer och mindre tätorter runtom i Sverige upprätta en skyddad ledningsplats, vilket medförde att väldigt många anläggningar börjades bygga under 1950-talet ända fram till 1980-talet.

 

Anläggningen är 700 kvadratmeter stor och fördelad på två plan, här fanns allt som behövdes för att leva instängt och under en längre tid isolerat från omvärlden. I anläggningen fanns en ordersal där samverkan mellan olika myndigheter skedde, logement uppdelade för män och kvinnor, reservkraft, kök med tillhörande matsal där personalen skulle utspisas, samt toaletter och duschar med färskvatten från anläggningens egen brunn.

 

1995 ansågs anläggningen inte fylla någon funktion för civilförsvaret då det kalla kriget var över och en avveckling sattes ingång. Men anläggningen revs aldrig ut och plomberades av någon anledning, under mitten av 90-talet flyttades den civila delen till en nybyggd RC-anläggning vid brandstationen i staden.

 

Luftförsvarsgruppcentralen (LGC) var en av två viktiga funktioner som också huserat i anläggningen. Det finns fortfarande kvar spår från LGC i anläggningen, podiet där personalen överblickade kartbordet nedanför står kvar. Lottorna skötte ”spelet” på kartbordet, dvs. presenterade information som rapporterades till LGC från kringliggande LS-torn som fanns runtomkring staden. Det planerades att byggas 130 fasta och tre rörliga LGC med förbindelse till ca 1480 stycken LS-torn, men det visade sig snart att LGC-områdena kunde göras större och av de 130 anläggningarna så kom totalt 64 LGC att byggas inom STRIL 50, varav LGC Karpen blev placerad i anläggningen.

 

Försvarsområdesgruppstaben (fogruppstaben) är den andra funktionen, försvarsområdet var nivån strax under militärområde). Inom varje försvarsområde ingick ett antal försvarsområdesgrupper (Fogrupp), vilka var en sammansatt stridsgrupp som i styrka var under en brigad, grupp bestående av mellan en och fyra stridande bataljoner).

 

Fo31/I16 Halmstads försvarsområde 1942 – 1958 innan det uppgick i Hallands försvarsområde fram till försvarsområden avvecklades i samband med försvarsbeslutet 2000. Hallands regemente Fo31/I16 tillhörde Milo V 1942 – 1993 innan de övergick till Milo S 1993 – 2000.

 


Denna artikel skrevs av Peter Larsson.

Norrlandsanläggningar

Norrlandsanläggningar

Strilradaranläggning 860

Vi befinner oss någonstans mitt ute i Sveriges djupa skogar, det är flera kilometer till närmaste asfalterade väg och här finns ingen bebyggelse så långt ögat når. Det är en lång färd på grusvägen som slutligen leder oss fram till vår destination som vi skymtar strax över trädtopparna, 240 meter över havet.

 

Under utbyggnaden av strilradaranläggning 860 under 80-talet så var tanken att det skulle levereras två fortifikatoriskt skyddade anläggningar per år. På grund av förseningar så kunde dock inte leveranstiden upprätthållas och eftersom utbildningen av personal till förbanden skedde i en snabbare takt så började utbyggnaden snabbt halta. Det fanns helt enkelt inga färdiga anläggningar till alla färdigutbildade förband. För att lösa detta så kom ett antal oskyddade anläggningar att byggas i väntan på de skyddade anläggningarna. Dessa anläggningar var huvudsakligen arv efter jaktradarstation PJ-21 som hade byggts ut under 50-talet och ordnade så att nyuppsatta radarförband inledningsvis hade en grupperingsplats för att kunna upprätta en luftförsvarskomponent. Namnet på dessa kom till genom att det till största del var norra Sverige som blev lidande av förseningarna, anläggningarna kom således att kallas för Norrlandsanläggningar (förkortas N-platser). I norra Sverige finns ett antal oskyddade anläggningar längs östkusten för detta ändamål.

 

Strilradaranläggning 860 delades in i tre ledningsfall varav det första utgjorde enbart ett radarsystem. Ledningsfall två utgjorde ett radarsystem med operatörshyddor och för det tredje tillkom en telehydda (Rrgc/T). I fred var Rrgc/T grupperad på fredsgrupperingsplatser i anslutning till flygflottiljer men vid ofred upprättades Rrgc/T normalt i en fortifikatoriskt skyddad anläggning tillsammans med strilradaranläggning 860, men kunde också upprättas oskyddad intill en radaranläggning (t.ex. vid en oskyddad strilradaranläggning 860). Efter att strilradaranläggningen hade installerats i hyddor så följde driftsättning vid provplatsen ”Fanny Hill” som tidigare använts för driftsättning av spaningsradar PS-66. På provplatsen upprättades varje system för att genomgå en funktionalitetskontroll. Efter godkänt besked så överlämnades systemen till radarövningskompanier och till de oskyddade anläggningarna i väntan på utbyggnaden av de fortifikatoriskt skyddade anläggningarna.

 

Inledningsvis så var det två flottiljer som började utbilda radarkompani PS-860, men efter något år tillkom ytterligare två flottiljer. Utbildningen skedde då vid flottiljerna F 4, F 13 (sedermera F 16), F 17 och F 21 för att kunna tillgodose betjäning av strilradaranläggning 860. Det var för utbildningsändamålet som de oskyddade anläggningarna kom att byggas vid dessa flottiljer så radarsystemet under utbildning enkelt skulle kunde upprättas, hållas i drift och transporteras. I början arbetades mycket på de oskyddade platserna och det blev på så sätt mer ekonomiskt och praktiskt att bedriva förbandsproduktion där än vid de skyddade anläggningarna som ofta låg långt från stödfunktioner (såsom förläggning, förplägnad och transporter). Utbildningsverksamheten bedrevs successivt vid de skyddade anläggningarna allt eftersom de överlämnats för drift och underhåll. Verksamhet bedrevs sedermera alltid vid skyddade anläggningar under övningar och de oskyddade anläggningarna kom att utgöra reservgrupperingsplatser i krigsorganisationen. Vid flottiljerna genomfördes verksamhet i form av fredsorganiserade enheter som benämndes för radarövningskompanier.

 

Radarkompani PS-860 var ett rörligt förband, precis som telematerielen. Eftersom grupperingen skedde vid en skyddad eller oskyddad anläggning så var kompaniets transportresurser endast dimensionerade för eget behov. För att kunna genomföra en omgruppering av radarförband och materiel till alternativa anläggningar efter de luftförsvarstakiska behoven ingick även utbildning av radartransporttroppar i några radarövningskompanier.

 

1. Västlig gruppering

Under kalla krigets sista årtionde (1980-talet) fokuserade USA på en ny generation flygburna vapen, nämligen kryssningsroboten. Roboten kunde bära både konventionellt- och kärnstridsmedel och kunde avfyras från mark, fartyg eller flygplan för att sedan flyga 2000 kilometer över terrängen enligt en förprogrammerad färdväg. För att bevara den svenska alliansfriheten och neutraliteten fick överbefälhavaren (ÖB) år 1981 i uppgift att kartlägga möjligheterna att försvåra och förhindra kryssningsrobotars färdväg över Sverige. Samma år fick chefen för flygvapnet (CFV) uppdraget av ÖB att undersöka till vilken kostnad och vad som skulle krävas för en upptäckt, följning och bekämpning av en kryssningsrobot som kunde korsa den skandinaviska halvön från väster på väg mot ett mål i öst.

 

Eftersom radarmålytan var extremt liten för en kryssningsrobot (c:a 0,1 kvadratmeter) så var ett radarförband med strilradaranläggning PS-860 det enda som kunde komma ifråga. För att få så tidig förvarning som möjlig med hänsyn till de topografiska förhållanden så var grupperingar så nära den västra landsgränsen som möjligt en nödvändighet. I denna operativa riktning fanns vare sig utbyggda eller planerade anläggningar av varken skyddad eller oskyddad karaktär, varav nybyggnation var nödvändigt. Av ekonomiska och operativa skäl ställde sig ÖB positiv till den oskyddade anläggningen som ansågs vara tillräcklig för uppgiften. Den oskyddade anläggningen (Norrlandsanläggningen) fick nu ligga till grund för uppdraget.

 

För att huvudförsvarsriktningen mot Sovjetunionen skulle kunna upprätthållas så fick inte antalet grupperingsplatser vara alltför många. De fick inte heller vara fler än att befintliga radartransportresurser rimligen skulle kunna återgruppera radarförbanden till sina ordinarie skyddade anläggningar för huvudförsvarsriktningen mot öst. Uppdraget ansågs vara genomförbart och en detaljerad plan presenterades.

 

Det blev brådskande eftersom det vid den här tiden var en känslig fråga rörande svensk alliansfrihet och neutralitet, inte minst vår förmåga att upptäcka och bekämpa luftmål från väst. Utbyggnaden skedde parallellt med utbyggnaden av de fortifikatoriskt skyddade anläggningarna och rekognosering för strilradaranläggning 870. När vägar, kraft och samband ändå skulle skapas för de i väst oskyddade anläggningarna så kunde platserna anpassas för en ringa merkostnad så möjlig gruppering av strilradaranläggning 870 också kunde ske.

 

Uppgiften att förbättra låghöjdstäckningen i västra Sverige föll under mitten av 80-talet i samband med införandet av Saab 37 Viggen (JA37) med sin radar av modell PS-46. Radarn kunde med lätthet täcka från markytan upp till 8000 meter och utåt med 60 kilometer inom ett spaningsområde av 120 grader. Jämfört med att flytta en strilradaranläggning av modell 860 (sedermera 870) till oskyddade grupperingsplatser i väst så gick det betydligt smidigare att nyttja JA37. Från utgångsbaseringar kunde det västra området nås på cirka 15-20 minuter.

 

2. Ett spel för neutraliteten?

Sveriges huvudförsvarsriktning var mot Sovjetunionen och det var därifrån som hotet under kalla kriget var mest påtagligt. Även om försvarsriktningen skulle kunna upprätthållas trots omgruppering av vissa strilradaranläggning 860 till oskyddade anläggningar i väst så skulle Sverige tappa radartäckning mot öst eftersom antalet 860 var begränsat. Var detta en uppoffring som Sverige var beredd att göra?

 

Hans-Ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar påpekar att strilradaranläggning 860 är en strategiskt flyttbar resurs som enbart inledningsvis var utplacerade för en tröskelhöjande effekt. Hotbilden var dynamisk, den var stor från öst men inte över hela vår östliga gräns och anläggningarna kunde flyttas eftersom. För att kunna uppfylla vårt åtagande om neutralitetspolitik så var det nödvändigt att kunna sköta bevakning över hela territoriet.

 

Enligt tidigare kompanichef Per Fridh på strilradaranläggning 860 så var kryssningsrobotar mycket svåra mål att upptäcka och följa, något som gick mycket bättre först efter en uppgradering till 861. Per påpekar att det under ett sent 70-tal och inpå 80-talet var målsökande attackrobotar (föregångare till de modernare kryssningsrobotarna) som var det stora hotet. För att upptäcka dessa var det planerat att bygga sensorkedjor, men detta blev aldrig verklighet. Enligt Per byggdes aldrig några oskyddade anläggningarna med syfte att upptäcka kryssningsrobotar.

 

Även Lennart Carlsson CL som är pensionerad major i flygvapnet ställer sig skeptisk till att de oskyddade anläggningarna byggdes för att detektera kryssningsrobotar. Var det kanske så att detta enbart var ett spel för neutraliteten? Det skulle i så fall betyda att de oskyddade anläggningarna i väst byggdes för att aldrig användas operativt.

 

 Inför publiceringen av denna artikel så har Fortifikation-Väst begärt tillstånd att fota anläggningen som visas på bilderna. Vi erhöll tillstånd i det enskilda fallet och uppmanar samtliga läsare att själva söka tillstånd innan fotografering av eller besök vid anläggningen. Publiceras någon form av geografisk information på sidor som vi modererar så kommer det antingen att censureras eller tas bort.

 


Denna artikeln skrevs med hjälp av underlag från Per Fridh (tidigare kompanichef på PS-860), Lennart Carlsson CL (pensionerad major i flygvapnet), Hans-ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt de skriftliga källorna ”Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom flygvapnet” av Karl Gardh från Försvarets Historiska Telesamlingar, ”Strilradaranläggning 860” från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt dokumentet ”Rrgc/T” från Försvarets Historiska Telesamlingar.

Nya Varvet

Nya Varvet

Örlogsvarvet i väst

Samtidigt som den militära verksamheten minskade på Nya Varvet i Göteborg år 1823 så upphörde även arméns flotta för att slås samman med örlogsflottan. Det fanns inte längre plats för en sjögående flotta i den nya försvarstanken som hade fötts. Försvaret skulle i vad som kallades för ”centralförsvarsprincipen” koncentreras till ett par befästningar, varav den mest kända var Karlsborg.

 

Nedgången för det Nya Varvet fortsatte stegvis och blev 1885 formellt en depå under Stockholms örlogsstation. Eftersom fartygen som byggdes var anpassade för ett defensivt uppträdande så var de knappt sjödugliga för att färdas över fjärdar eller ens uppträda fritt till havs. Det var en dyster tid för den svenska flottan. Den imponerande sjömakt som Gustav III och Henrik af Chapman hade byggt upp raserades bit, efter bit.

 

Dåvarande fångvårdsstyrelsen övertog Nya Varvet år 1870 och inrättade ett centralfängelse under förutsättning att försvaret skulle kunna återta området vid behov. Ett sådant behov uppkom drygt 30 år senare vid uppförandet av den nya befästningen på Västerberget, nämligen Oscar II:s fort. Det nya kustartilleriet bildades år 1902 och en del av Nya Varvet återtogs i bruk av marinen för att kunna ge logi åt kustartilleristerna. Älvsborgs fästning kom 1904 att bli det samlade namnet för alla de batterier som skyddade inloppet till Göteborg.

 

Hela Nya Varvet återtogs i sin helhet först år 1907 när fängelset flyttade till Härlanda. Fångcellerna omvandlades till logement, rastgårdarna revs och en modern matinrättning uppfördes samt en bad- och tvättinrättning som totalförstördes vid en explosion på 50-talet. Nya Varvet kunde enligt plan år 1910 ge plats åt 300 kustartillerister och ytterligare 330 man ur flottan.

 

Under denna tid så kommunicerade marinstaben vid Nya Varvet med marinledningen i Stockholm via kortvågssändaren benämnd ”Älfsborgs Gnistsignalstation” vid Västerberget någon kilometer närmare havet. År 1910 flyttades kortvågssändaren till Gnistängen i Frölunda, benämndes ”Göteborg Radio” och hanterade även civil trafik från och med år 1916.

 

Den marina närvaron ökade och 1915 uppsattes Älvsborgs kustartillerikår (KA 3). Göteborgs örlogsdepå bildades 1 oktober 1917 och det anlades också en flygstation i hamnens östra del. Nya Varvet hyste nu rum åt samtlig personal och verksamheten fortgick under mellankrigstiden och ökade under andra världskriget.

 

Marinen bygger år 1939 en egen kortvågsstation benämnd ”Älvsborg Radio” på Billingen vid Nya Varvet och ett hus till staben för marindistrikt väst (MDV) uppfördes på området under 1942. Redan då är man väl medveten om bombflygets inverkan och spränger även ett bergrum för staben i billingens östra del. Även kortvågsstationen fick nu ett eget bergrum på ön Hängesten i södra skärgården.

 

Göteborgs örlogsdepå blev en självständig station med eget varv den 1 oktober 1943. Kustartilleriet flyttade till Käringberget och varvet rustades upp med modern utrustning. Här fanns nu skeppstekniska verkstäder, maskinverkstäder och verkstäder för pjäs-, min- och snickeriarbeten uppfördes på området tillsammans med en kanslibyggnad. Flera fartyg såsom ett pansarskepp, jägare, motortorpedbåtar minsvepare och ubåtar hörde till örlogsdepån. I hamnen fanns ett 40-tal båtar när verksamheten var som störst.

 

Den marina verksamheten var fortfarande intensiv i början av 1950-talet och vid denna tid fanns drygt ett 1000-tal tillfälligt eller fast anställda inom marindistriktet. På Nya Varvet utökades billingens bergsutrymmen i västlig riktning med utrymmen för förråd, verkstäder och ett stabs- och ledningsutrymme på två våningar avsett som krigsstabsplats för marindistriktsstaben. Bergrummet var avsett för att ge visst skydd mot vapenverkan.

 

Under 1960-talet minskade verksamheten och staben för marindistrikt väst flyttar ut då bergtäckningen inte längre ansågs vara tillräcklig, anläggningen var inte kärnvapensäker och läget var alltför stadsnära. Staben flyttar till ett bergrum i Munkedal (benämnt Greger) och 145 basbataljonsstaben fick överta platsen på Nya Varvet som nu stod till förfogande.

 

Örlogsvarvet avvecklades slutligen år 1966 men marinbasen var dock verksam fram till 28 januari 1986 då området såldes till Artur Källfelt Byggnads AB och Nimre AB till en summa av 10,3 miljoner kronor. Sedan dess har huvudsakligen civil verksamhet bedrivits på området.

 

Idag är de äldre delarna av berganläggningen starkt mögelpåverkade och skulle kräva väldigt specifika hyresgäster eftersom de flesta utrymmen saknar lättåtkomliga inslag. Tyvärr har några sådana hyresgäster inte funnits så kontentan har blivit att låta ventilationen gå på sparlåga, en lösning som försämrat klimatet i anläggningen avsevärt.

 

De senare och modernare delarna av anläggningen är fortfarande i bra skick och används delvis till viss verksamhet. Även takhöjden är betydligt högre och i det gamla stabs- och ledningsutrymmet syns fortfarande spår från den tidigare verksamheten.

 

Det har länge varit tyst om det massiva och mytomspunna bergrummet på Nya Varvet och många har vi varit som velat besöka anläggningen. Många har vi också varit som försökt men fått kalla handen. Från och med 2014 så anordnar organisationen Fortifikation-Väst (http://www.fortifikationvast.se/) visningar i anläggningen och de är de första och än idag de enda som med Källfelts godkännande anordnar visningar i berganläggningen.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.