HC Hugo

HC Hugo

Om kriget kommer

På en slingrig asfalterad väg tar vi oss fram en varm sensommar dag, genom bilrutan blickar vi ut över det platta landskapet som breder ut sig med en milsvis utsikt över gröna fält och skogar. Vi svänger in på den lilla grusvägen och åker ett hundratal meter innan något fångar våra blickar. Bland grönskande träd och buskar slingrar sig en liten välklippt gräsbeklädd väg upp mot inslaget vars grönmålade betong smälter väl in i den grönskande naturen. Vi möter upp ägaren till anläggningen och efter ett kortare samtal sätts så nyckeln i låskistan på den rejäla gallergrinden i inslaget, gallergrinden öppnas och vi kliver in i stötvågstunneln som bjuder på svalkande luft och en doft som inte går att ta fel på – betong. Låt oss berätta om civilförsvarsanläggningen Hugo.

 

1. HC Hugo

Området som projekterades för Hugo under början av 1960-talet saknade ett tillräckligt hållfast berg som kunde ge gott skydd för anläggningen, varpå man fick tänka nytt. Arkitekten Sven Ekenstedt på Kjessler och Mannerstråle kom slutigen fram med en ritning som skulle skilja sig rejält från övriga civilförsvarsanläggningar (som ofta byggdes utifrån ett antal standardmodeller) nämligen en kupolformad betongkonstruktion vars valv mäter 18 meter brett, nio meter högt och två meter tjock. Den vanligaste konstruktionen för en betonganläggning var fyrkantig i ett eller två våningsplan. Få anläggningar byggdes likt Hugo, de övriga är August i Ystad samt Agata i Sandviken som oss veterligen byggdes med kupolkonstruktion. Dessa tre anläggningar är lika sett till deras kupolkonstruktion, men skiljer sig i konstruktionen invändigt. Exempelvis skiljer August och Hugo sig åt direkt innanför stötvågsportarna, i August kliver man rakt in i anläggningen medans man i Hugo når en liten trappavsats (litet våningsplan). Dessutom skiljer sig nödutgången åt, August finner man den i ett av logementen medan Hugos återfinns i slutet av en korridor. I Hugo är det nedre planet indelat i en inre och en yttre ring där den yttre är logement och sanitet medans den inre är kontor och förrådsutrymmen. Varför man valt olika vet vi inte.

Anläggningen Hugo påbörjades 1962, då provborrningar i berget genomfördes. Byggstarten skedde våren 1965 med sprängning och sedan ett gediget gjuteriarbete. Byggentreprenör var Sentab Malmö, elinstallationen utfördes av Selanders elektriska i Ängelholm och VVS-arbetet av C.A Tengvall i Ängelholm. Den totala anläggningskostnaden beräknades innan byggstart till 2.960.000 kronor (i dåtidens penningvärde). Slutbesiktningen ägde rum 3-5 oktober 1966 och anläggningen togs i bruk samma år.

 

Byggnationsbild från “systeranläggningen” Agata. Bild: Sandvikens kommunarkiv

 

Anläggningen är uppförd i två våningsplan med en golvyta av totalt 800 kvadratmeter. Två ingångar finns i markplan, en huvudingång och en reservutgång som är sammanbundna med en stötvågstunnel. Stötvågstunneln byggdes så en tryckvåg från en bomb- eller kärnladdning skulle trycka sig in genom det ena inslaget, passera stötvågsdörren till anläggningen utan att göra någon större skada, för att sedan ledas ut genom det andra inslaget. En enkel men väldigt smart lösning på problemet. Via ett litet schakt kunde personalen klättra upp och ta sig ut på hjässan om ordinarie ingångar skulle bli blockerade. I anläggning fanns alla nödvändiga funktioner för att personalen så likt som möjligt skulle kunna leva sina liv som förut. En viktig detalj som återfinns i inventeringslistan är askkopparna, det skulle finnas en i varje rum, hur lukten skulle vara efter några veckor kan man bara ana.

 

Sovsalarna (varje sovsal inrymde c:a 60 personer) var uppdelade så att män och kvinnor sov var för sig, intill dessa hytter fanns hygienutrymmen med handfat samt toaletter. Allt vatten som behövs togs in via det kommunala vattnet i fredstid, i ofred kunde man istället använda sig utav den egna brunnen. Avloppet var även det anslutet till det kommunala nätet. Köket var av det mindre slaget men tillräckligt för att kunna utspisa personalen flera mål mat per dag. Matsalen rymmer ett 30-tal personer där personalen kunde avnjuta torsdagens ärtsoppa med pannkaka. Personalen arbetade ofta i två eller treskift, därav krävde varken köket eller matsalen något större utrymme. Antalet rum i anläggningen uppgår till 40 stycken, i dessa inrymdes bl.a kontor, telefonväxel, städskrubb, dagrum med mera. Anläggningen kunde helt oberoende av ordinarie strömförsörjning vara i aktiv drift i c:a tre veckor tack vare anläggningens reservkraftanläggning. Reservkraften var dimensionerad in i minsta detalj, exempelvis var maximal uttagen effekt i elsystemet beräknad till samtidig användning av åtta av tio väggarmaturer (på 101 sängplatser).

 

Navet i anläggningen var ordersalen, i denna sal hölls bl.a. lägesrapporter som inkommit från bl.a. underlydande distriktscentraler, observationsplatser med mera, på detta sätt kunde de ansvariga få en lägesbild av t.ex. hur stora skada ett bombanfall orsakat. Tanken var att samtliga myndigheter i anläggningen skulle kunna hålla gemensamma möten i salen. Anläggningen kan liknas vid ett miniatyrsamhälle, allt skulle fungera trots att allt var i mindre skala sett till personal och utrymmen. Inredningen i anläggningen skriker 60- och 80-tal, både till färg och möblemang. Matsalsgolvet är klätt i en mörkröd heltäckningsmatta med matchande gulmålade väggar. Sovsalarna är inredda med de klassiska våningssängarna som alla som någon gång gjort värnplikten känner igen.

 

Förutom Ängelholm som var den stad som anläggningen tillhörde delades den också med Perstorp, Åstorp, Klippan samt Båstad. Från huvudcentralen skulle kommunens olika myndigheter samverka i händelse av en katastrof- eller krigssituation. I anläggningen skulle bl.a. Länsstyrelsen, Polisen, Televerket och Sveriges Radio flytta in sin verksamhet från den ordinarie platsen i kommunen. Genom åren genomfördes övningar i anläggningen, allt från förflyttning till anläggningen till att öva instängda i anläggningen under ett antal dygn utan att få se dagsljus.

 

2. Försvaret tar över Hugo

Under början av 1980-talet ansågs Hugo ha spelat ut sin roll i civilförsvaret, men istället för att rivas ur och slutligen gjutas igen fick Hugo en annan funktion. Skånska flygflottiljen F 10 Ängelholm blev den nya hyresgästen i anläggningen. F 10 nyttjade anläggningen som ett extra konferensutrymme bl.a. när man hade en större arbetsgrupp/-grupper. Fram till 1994 huserade flygvapnet i anläggningen, därefter tog Ängelholms kommun återigen över driften av Hugo, men det skulle inte bli någon långvarig historia. Redan 1996 tar Fortifikationsverket över driften och en annan funktion inrättas. Denna gång är det hemvärnet som flyttar in, och ett stort antal övningar, möten och utbildningar genomförs i anläggningen. På den lilla grusvägen utanför anläggningen övade hemvärnet bl.a. “checkpoints” där passerande blev visiterade av skyddsvakter och fordonen genomsökta innan anläggningen nåddes. Stridsställningar upprättades runt om anläggningen som ett närförsvar med god uppsikt över infarten mot anläggningen, via den klassiska “fältapan” hade posteringarna direktkontakt med befälen inne i anläggningen. I terrängen hade hemvärnet placerat larmminor som skulle överraska en inkräktare. Men det var inte helt riskfritt att öva i området, Håkan Hansson berättar:

 

”Problemet på övningarna var vildsvinen som löste ut larminorna”

 

Fram till 2010 huserade hemvärnet i Hugo tills även dessa valde att flytta ut, och anläggningen stod öde i sex års tid tills beslutet fattades av Fortifikationsverket att anläggningen skulle läggas ut till försäljning. Under denna tid påbörjades ett saneringsarbete. Värmesystem, ventilation och reservkraft är ur funktion p.g.a. kapade rör i samband med PCB-sanering av anläggningen. Efter detta har anläggningen värmts upp med hjälp av byggfläktar. Under 2015 var förbrukningen 55 000 kWh, vilket ger en driftkostnad på c:a 105 000 kronor per år.

 

3. Hugo går under klubban

Den 18 augusti 2016 anordnade Fortifikationsverket visning av anläggningen för spekulanter och intresset lät inte vänta på sig, ett hundratal personer anmälde sitt intresse för att lägga bud samt att få besöka anläggningen. Hur många av spekulanterna som var seriösa är dock svårt att säga. Den 22 augusti öppnade budgivningen på Fortifikationsverkets hemsida och fram till 29 augusti fick budgivarna på sig att lägga sina bud.

 

”Jag har aldrig varit med om ett liknande intresse under mina tio år på Fortifikationsverket” – Karl-Martin Svärd på Fortifikationsverket till SvD

 

Karl-Martin Svärd på Fortifikationsverket på frågan från SvD om dessa objekt är vanliga på marknaden: ”Ja, det hör ju inte till vanligheterna att den här typen av fastigheter bjuds ut på den öppna marknaden”. Karl-Martin Svärd fortsätter: Mycket såldes ut efter försvarsbesluten 2000 och 2004, men sedan dess har det ebbat ut. Det här kan vara något av det sista vi säljer ut i den här storleken.

 

Helsingborgs Dagblads film från visningsdagen

 

När klubban för försäljningen slås för sista gången landar prislappen på 3 750 000 kronor, en summa som inte är i närheten av vad det kostade att bygga anläggningen c:a 50 år tidigare. Förutom anläggningen ingick även en fastighets tomt om 7 395 kvadratmeter.

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av Fortifikationsverket – Försäljning av HC Hugo, Håkan Hansson, SvD – Försvarsanläggning säljs. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

LS-Torn

LS-Torn

Tornsvalornas näste

Vi befinner oss någonstans i Mellansverige en tidig sommarmorgon. Längs en dammig grusväg färdas vi mot vår slutdestination. Vi svänger av och parkerar vid en väderbiten vägbom som avgränsar en gräsbevuxen skogsväg. Efter några hundra meter längs vägen viker vi av in i granskogen, en skog som varieras med mossa, kärr och branta stup. Värmen är påtaglig i den besvärliga terrängen när vi påbörjar en mödosam vandring uppför det branta berget. För varje steg mot hjässan gör sig utrustningen på våra ryggar sig väl påmind. Framför oss tornar bokstavligen vårt mål upp sig, en luftbevakningsstation i form av ett luftbevakningstorn (ls-torn) av stål med sin karaktäristiska korg på toppen.

 

Det finns ingen bilväg i närheten till tornet vilket gör att man förundras över hur alla tunga delar transporterades dit när det uppfördes. Tornets skick är förvånansvärt bra med tanke på att det stått på berget sommar som vinter sedan 1950-talet. Tornet är helt orört sånär som på en förruttnad planka som blåst ner från korgens innanmäte. Vi stannar upp och det enda som hörs är vinden som susar i trädtopparna. En fridfull plats att dricka en kopp kaffe på innan det är dags att dokumentera tornet med dess omgivning.

 

Vi kontrollerar att den cirka 15 meter höga stegen är säker att klättra på, ingen skruv saknas och ingen rost så långt ögat kan nå. Väl uppe vid korgens undersida sätter vi nyckeln i låskolven och vrider om, låsanordningen fälls åt sidan och den tunga träluckan i golvet puttas upp. Blickarna lyfts mot horisonten ovanför korgens kanter och det är lätt att förstå varför tornet står på just denna plats. Utsikten från tornet är magnifik i alla väderstreck. I korgen finns uttag för kommunikationsutrustning och en kompasskiva men inte mycket mer, spartanskt inredd minst sagt.

 

1. Luftbevakningsstationernas historia

Den 14 maj 1940 startades landets första kurs för utbildning av rekryteringsombud för den frivilliga luftbevakningen. De tre första veckorna anmälde sig över 2 500 frivilliga. Det var ett stort intresse från unga män och kvinnor som ville göra en insats för sitt land. Att åka ut som frivillig luftbevakare var en fosterländsk handling. Alla värnpliktsfria män och kvinnor från 17-18 års åldern upp till 55 år kunde anmäla sig som krigsfrivillig för en tid av normalt sex veckor. Redan under det första av de fem krigsåren hade mellan 18 000 och 20 000 frivilliga tjänstgjort vid luftbevakningstationer. Att allt detta var möjligt berodde främst på andra världskrigets hårda verklighet som sände oro in i varje svenskt hem och som mer eller mindre påverkade varje medborgare.

 

Efter krigsslutet avvecklade Armén sin luftbevakning som då bestod av 14 500 krigsplacerade män och kvinnor. Efter ett antal övningar och utredningar beslutades att luftbevakningen i sin helhet skulle ingå i Flygvapnet. Ganska snabbt efter övergången byggdes centraler för mottagning av radar- och optisk luftbevakning som ingick i Stril 50.

 

Kompanierna var nu krigsförband (d.v.s. enbart bemannade i krig) och bestod enbart av värnpliktiga samt frivilliga män och kvinnor (rekryteringen av all frivilligpersonal skedde genom Flygvapenfrivilligas Riksförbund och Sveriges lottakårer). Utbildningen av värnpliktiga skedde enbart vid särskild övning befäl (SÖB) och vid krigsförbandsövning (KFÖ) var fjärde år.

 

Tornsvala. Foto: Flygvapenmuseum

 

I Försvarsstabens Luftförsvarsavdelnings dokument Frivillig luftbevakning från maj 1944 står bl.a. följande:

“Vem kan antagas som luftbevakare?

 

Villkoren äro följande:

  • Att under året fylla minst 17 och högst 55 år (undantag kan göras om den sökande i övrigt är synnerligen lämplig),
  • Att vara välfrejdad svensk medborgare,
  • Att vara fullt frisk, äga god fysik och normal syn och hörsel samt icke ha fel på talorganen. Fel eller lyte, som icke inverkar menligt på tjänsten, utgör däremot intet hinder för antagning.

 

För omyndig under 18 år fordras därjämte skriftligt medgivande av målsman (förmyndare)

 

Utbildning:

Den första utbildningen av nyanställda frivilliga sker i regel centralt i form av en kurs på vanligen sex dagar (48 timmar) eller också vid den luftbevakningsstation (LS) där den frivillige skall tjänstgöra. Efter den grundläggande kursen följer tjänstgöring vid en LS, varvid fortsatt utbildning äger rum. Efter minst tre veckors dylik tjänstgöring kan personal, som har intresse för tjänsten, kunskaper och lämplighet i övrigt, uttagas för utbildning till LS-chef er eller ställföreträdande LS-chef er enligt särskilda bestämmelser Denna utbildning sker i regel vid en särskild underbefälskurs på omkring två veckor (96 timmar). Efter dess slut utfärdas betyg, samtidigt som icke lämpliga avskiljas. Den som tjänstgör såsom LS-chef har befälsrätt över personalen vid samma LS. Särskilt lämplig personal kan vinna anställning vid luftbevakningscentral och kan då erhålla placering i högre befattning än LS-chef. Skolungdom som önskar fullgöra luftbevakningstjänst under den tid den obligatoriska värntjänstutbildningen pågår kan efter framställning till rektor i varje särskilt fall jämlikt Kungl. kung. nr 604 1941 § 5 moment 3 erhålla befrielse från denna.”

 

Tornsvalan Ester Persson om sin tid som luftbevakare mellan åren 1943 – 1945 (hämtad från http://gammalstorp.se/):

“Jag var bara sjutton år och visste absolut inte vad jag gav mig in på den dagen jag stegade upp till rekryteringsbyrån i Malmö och anmälde mig till tjänstgöring någonstans i Sverige. Redan nästa dag satt jag på tåget med ett tremånaders kontrakt i fickan. Första anhalten var Helsingborg där jag blev utrustad med en persedelsäck full av prylar och med ett par pjäxor storlek 42 dinglande utanpå, efter tågbyte och väntetider var jag framme vid målet, en plats som hette Vashall. Förläggningen var en röd liten stuga med skogen ända in på knutarna och såg nog så idyllisk ut.

 

Jag kastades dock snart in i den militära verksamheten. Chefen kom ut, hälsade välkommen, presenterade mig för kamraterna, talade om att kvällsmaten kom klockan sex, till dess kunde jag packa upp, bädda min säng och klä om till uniform. Vilket jag givetvis gjorde, en militär lyder ju order.

 

Efter maten fick jag veta att jag på dagen skulle gå vakt i ett torn, på natten nere på marken, att alla flygplan inom syn- och hörhåll skulle rapporteras och att denna rapportering skulle ske efter en viss sifferkod som jag fick vara snäll och plugga in illa kvickt, för jag skulle ha vakt mellan tolv och tre samma natt. Jag var sömnig och trött så siffrorna bara surrade i huvudet på mig, men när klockan var tolv stoppade jag koden i fickan och gick ut till min första vakt. Flickan jag avlöste sa att om jag såg något mystiskt ljus i skogen så skulle jag inte bli rädd, det var bara “Smygen”, en karl som var lite vrickad. Han brukade smyga omkring i skogen med sin schäfer om nätterna och lysa med en ficklampa. Gissa om jag blev lugnad! När ljuset släcktes inne i förläggningen stod jag stel av skräck och kyla och stirrade in i en svart skog. Visst var det väl ett ljus jag såg där, kunde det vara “Smygen”? Hur kunde de förresten veta att han var ofarlig? Jag var så rädd så jag vågade inte röra en fena och när en uggla hoade till tyckte jag att blodet isades i ådrorna. Hur skulle jag klara det här i tre månader?

 

Det är möjligt att jag under nattens timmar uppsände en bön till högre makter och att denne bön blev hörd, för efter bara några dagar blev jag förflyttad till ett ställe som hette Södåkra. Det låg vid havet och runt stugan fanns bara en helt vanlig trädgård, ingen skog, ingen “Smygen”! Det blev alltså mycket bättre men ganska händelselöst och trist. Vi hade permission till klockan tio var tredje kväll, men det fanns absolut ingenstans att gå, inte ens ett kafé. Jag var fast besluten att åka hem när de tre månaderna var gångna och det gjorde jag också, men de sista veckorna hann det faktiskt hända en del. Vi fick en ny kompanichef. Han hade tjänstgjort i finska vinterkriget och jag undrar om han inte var lite miljöskadad. Hans dagbesök gick väl an, även om han gormade och skrek, men hans nattliga inspektioner blev rena mardrömmarna trots att vi väl aldrig varit så vakna. Vi skulle under nattpassen patrullera runt huset och när vi var på ena sidan huset smög han in på andra sidan. Sen kunde vad som helst hända. Ibland klättrade han upp i ett träd och när vakten passerade hoppade han ner framför hennes fötter och knyckte geväret. Ibland satte han fällben för oss och ibland dök han bara upp ur tomma intet och bländade oss med sin ficklampa. Sen fick vi en rejäl utskällning som påbröd. Naturligtvis var det riktigt att man skulle vara uppmärksam på vakten och det är klart att fienden inte valt att gå igenom grinden om de kommit, men nog var både karlen ifråga och den här sista tiden i Södåkra ganska påfrestande. Min nästa placering blev på Linderödsåsen.

 

Eftersom det var så mycket nattliga överflygningar gick vi vakt i tornet dygnet om. Den här natten jag ska berätta om inträffade i augusti, om jag inte minns fel. Jag gick på vakten vid midnatt och nästan genast brakade det loss. Först kom det engelska plan och sen dök den svenska jakten upp från alla håll. Jag ringde ner efter förstärkning, för jag hann faktiskt inte både titta, skriva och ringa in rapporterna. Plötsligt kom ett plan på låg höjd rätt över oss med hackande motorer och jag hann precis tänka, tack och lov att det inte trillade ner i huvudet på oss, så small det! Lufttrycket var så starkt att vi åkte ner på botten i tornet. Men vi var kvicka på benen igen för att rapportera. Ett par kilometer bort fick vi se ett kraftigt eldsken och en fallskärmshoppare singlade genom luften någonstans i mittemellan. Chefen hade vaknat av oväsendet och kom utrusande. Vi försökte förmå henne att skicka ett par av töserna efter flygaren, men vi var vid tillfället bara halv styrka, så hon ringde i stället ett närliggande militärkompani. Efter en stund kom en kapten i spetsen för 20 meniga och jag blev avlöst för att gå ner och förklara var de skulle leta. Om han trodde jag fantiserade eller om han var lat vet jag inte, men han vände och gick hem igen med motiveringen att det inte var lönt att leta förrän det blev ljust. Hans överlägsna attityd fick chefen att ilskna till så hon skickade iväg två töser, iklädda hjälmar och gevär för säkerhets skull. Och det gjorde hon rätt i, för mindre än en timme senare var de tillbaka, medförande en stilig engelsk major. Han hade varit pilot på planet och var den ende som överlevde. Ett par av besättningen hade hoppat över havet och drunknat, fick vi senare veta, och en sårad navigatör hade följt med planet i kraschen. Våra engelskakunskaper var väl inte mycket att hurra för, men med god vilja och lite ansträngningar gick det faktiskt ganska bra att prata med vårt krigsbyte. Vi fick veta att han varit på bombflygning över Tyskland, att han var trött och att lite mat skulle smaka bra. Eftersom vi inte åt på förläggningen fanns det ju inte mycket i den vägen, men vi intventerade våra skåp och fick fram ett paket knäckebröd, en liter mjölk, lite frukt och två tomater. Det blev ju ingen festmåltid precis, men han åt med god aptit, begapad av fyra förtjusta Tornsvalor. Tyvärr kunde vi ju inte ha honom kvar, vi var ju tvungna att ringa vår kompanichef och efter ett par timmar kom det en militärbil och hämtade honom. Dagen efter var vi ute i skogen och letade upp fallskärmen. Den var av ljuvligt ballongsiden, men vi fick inte behålla den heller. Naturligtvis trodde vi att vi skulle bli omnämnda i dagstidningarna, men i Kristianstadsbladet stod endast “— och blev omhändertagen av den militära personalen på orten”. Och det var ju korrekt, även om det för oss kändes snopet.”

 

Trots glädjen över freden så kändes det allt lite vemodigt

Tornsvalan Ester Persson om att lämna luftbevakningen.

 

Tornsvalorna var smeknamnet på kvinnorna som skötte den optiska luftbevakningen från ls. Smeknamnet tornsvalor fick de för att fågeln tornsvala bygger sina bon i höga byggnader. Cirka 1 500 stycken ls placerades i hela landet, högt beläget för att ge så god sikt som möjligt för de vakande tornsvalorna. Även höga byggnader användes för uppgiften, exempelvis vattentorn och fyrar.

 

Den optiska luftbevakningens huvuduppgifter var:

  • Optisk upptäckt som innebär att man genom direkt observation med hjälp av syn och hörsel, försöker upptäcka flygplan m.m. så tidigt som möjligt. De enda hjälpmedel som vanligen användes av tornsvalorna var sådana som förstärker syn eller hörsel, framför allt kikare.
  • ls-platserna hade teleförbindelse till berörd central där tornsvalorna rapporterade in sina observationer som personalen i centralen sedan använde sig utav.
  • Det var viktigt att kunna typbestämma det fientliga flyget, på så vis visste man vilket hot som skulle möta stridspiloterna i luften.

 

ls-platserna användes även till observation av bl.a. följande:

  • Luftlandsättning, landsättning, fallskärm
  • Brandrök
  • Väder

 

Telefonen i ls var det viktigaste arbetsredskapet personalen hade, via telefonen rapporterade luftbevakarna in sina observationer till centralerna via manuella telefonnätet med hjälp av prioriterade telefonsamtal (luftförsvarssamtal). Dessa samtal hade företräde framför annan telefontrafik och kunde till och med bryta ett pågående samtal. Vid omfattande flygverksamhet blev telefonnätet ofta helt blockerat.

 

På pappret var funktionen simpel och pålitlig, men det skulle visa sig att driften av ls var lättare sagt än gjort. I driften ingick att regelbundet prova telefonförbindelsen till stationerna från luftförsvarsgruppcentralerna* (lgc). Detta innebar att någon måste åka ut till varje ls, ansluta en telefon och ringa till lgc, ett tidsödande arbete till hög kostnad. Inte sällan visade det sig att förbindelsen av olika anledningar inte fungerade. Den sista biten av förbindelsen var oftast en stolplinje med blanktråd dragen i skogen vilket medförde att snö och rimfrost alternativt träd eller grenar kunde orsaka avbrott eller kortslutning.

 

Detta mödosamma arbete behövde effektiviseras, det tyckte inte minst dåvarande driftingenjören vid F 4 i Östersund, Einar Eriksson. I slutet av 1950-talet uppfann han ett provdon för ledningsprovning som smått revolutionerade verksamheten för bl.a. proven av teleförbindelsen till ls. I en hemlig skrivelse från F 4 till Kungl. Flygförvaltningen (KFF) i januari 1958 anmäldes och beskrevs uppfinningen:

 

”Inom luftbevakningen föreligger ett absolut krav, att förbindelserna mellan ls och centralen ständigt äro funktionsklara. För närvarande måste funktionskontrollen ske från slutpunkten. Detta är mycket tidsödande i de fall slutpunkten är belägen på stort avstånd från allmän samfärdsled. (speciellt för norrlandssektorerna). Med nuvarande metodik kan i genomsnitt endast fem st. ledningar (ls) kontrolleras per dag, vilket är kostsamt och ur beredskapssynpunkt otillfredsställande.”

 

Erikssons uppfinning bestod av en anordning som omvandlade ringsignalen till en tonfrekvent återgående signal som angav att förbindelsen var hel, anordningen fick namnet tonsvarare. I princip fungerade tonsvararen så att vid manuella telefonstationer likriktades ringsignalen i tonsvararen och laddade upp en kondensator som efter ringsignalens slut strömförsörjde en transistoroscillator som sände en avklingande hörbar ton tillbaka på linjen. Hur länge avklingningen varade berodde på kondensatorns kapacitet. Vid automatiska telefonstationer var konstruktionen i princip densamma men där gällde det dessutom att få tonsvararen att uppträda som en ansluten telefon som kopplade upp förbindelsen i automatstationen, tonoscillatorn strömförsörjdes sedan från stationen. Kontrollmetoden var i båda fall densamma, från lgc ringde man upp ls och om förbindelsen var hel fick man en svarston tillbaka.

 

Flyglottor i arbete. Foto: Armémuseums arkiv

 

En kostnadsjämförelse skissades upp för att visa vad en driftkontroll med personal på plats kostade, kontra vad en driftkontroll med provdon kostade och det skulle visa sig provdonet var oerhört mycket billigare att använda sig utav. Vid beskrivningen av provdonet hade Eriksson även angivit följande kostnadsjämförelse:

  • Befintligt system – Vid norrländska förhållanden max fem ls per dag. Dagtraktamenten 35 kronor plus lön 48 kronor, summa 83 kronor. Detta ger en provningskostnad/ls på 16.60 kronor. Tillkommer sedan resekostnad/ls på 5 kronor vilket ger en provningskostnad av 21.60 per ls.
  • Provdonsystemet – Prov av 80 ls per dag med rikssamtal där varje samtal kostar c:a 1 krona. Tillkommer lön på 48 kronor som tillsammans blir 128 kronor eller 1.60 per ls vilket är en stor skillnad i jämförelse med det befintliga system.

 

Provningsdonets tillverkningspris uppgavs uppgå till 25 kronor styck men sedan skulle den vara helt underhållsfri, väderbeständig och inte erfordra batterier. Ett drygt år senare hade 15 provdon tillverkats och monterats. Tillverkningen skedde vid Einar Erikssons egen firma Transistorteknik i Hackås. Enligt önskemål från Telestyrelsen var tonfrekvensen ändrad till 1 100 Hz från tidigare 2 500 Hz och apparaten försedd med åskskydd. Provdonen inkopplades tillfälligt på abonnemang tillhörande luftbevakningsstationer inom riktnummerområden Norrtälje, Alunda, Stockholm, Östersund och Krokom. Proven slog väl ut och ett icke namngivet företag fick så småningom i uppdrag att tillverka tonsvarare till de flesta av försvarets telefonlinjer som slutade i ls. Både oscillatorn och åskskyddet var ingjutna i var sin rektangulär enhet av epoxyharts. På detta sätt kunde den tåla olika väder och temperaturer. I den tekniska data som tillverkaren angav kunde tonsvararen arbeta inom temperaturområdet – 40° till + 55° C. Dessa förhållanden var ungefär lika med det som markteleingenjörerna arbetade inom men tonsvaret avgavs något snabbare.

 

Med det nya systemet kunde personalen funktionsprova linjerna effektivt och på mycket kortare tid. Nu kunde en person sitta och ringa önskade ls och få en uppfattning om förbindelsestatus från sista telefonstationen till slutpunkten. Detta gav dock inte hela sanningen om den totala förbindelsen då den del som i krig var reserverad för försvaret inte ingick i provet. Principen var att från lgc till ls gick förbindelsen över ett antal telefonstationer. I dessa stationer fanns ett antal militära omkastare som måste fällas för att koppla in förbindelsen på ordinarie civila nät och först när alla berörda omkastare var fällda kunde krigsförbindelsen provas. Med Erikssons provdon ringde man som till en vanlig abonnent från anläggningen till det abonnentnummer som slutpunkten hade i sista telefonstationen och provade i praktiken endast den sista, men mest utsatta, delen av den totala sträckan.

 

I början på 1960-talet började man inom flygförvaltningen att dra upp riktlinjerna för ett mer automatiserat system för optisk rapportering med utnyttjande av modern dataöverföringsteknik. AGA fick till uppgift att tillverka systemet som kom att kallas  OPUS-systemet. Ett system för insamling, presentation och överföring av information för den optiska luftbevakningen. Tekniken vid Is utgörs av en Is-telefon och en batteridriven datasändare, som var anslutna till telefonledningen. Datagivaren har sju knappar, sex av dessa svarar mot bäringarna 2, 4, 6, 8, 10 och 12 enligt klockmetoden. Den sjunde knappen används för att rapportera flygplan som befinner sig mycket nära eller rakt över observationsplatsen. När luftbevakaren trycker ned den knapp som svarar mot den riktning i vilken flygplan observerats överförs informationen inom c:a 1 sekund till lgc. En indikeringslampa på datasändaren tänds när informationen skickats. Luftbevakaren kan med ls-telefonen lämna kompletterande upplysningar till lgc, t.ex. uppgifter om flygplanstyp och antal flygplan som var viktigt vid bekämpning av fientligt intrång. Datasignalen från Is överförs till indikeringslampor på en rapporteringskarta i Igc. Lamporna är utlagda som en cirkel runt varje Is och orienterade på samma sätt som knapparna på datasändaren i Is. Lampan lyser med blinkande sken under ett antal sekunder och därefter med fast sken. Samtidigt tänds lampor även på tillsatserna för rapportmottagaren, rapportmarkören och avlösningsledaren i lgc. Lamporna på dessa tillsatser visar vilken Is som sänt informationen och man kan utefter detta underlag planera en insats. Upp till 30 Is kan vara anslutna till ett Igc-stativ (ett stiftfält för uppkoppling av förbindelserna). Felaktiga rapporter på grund av linjefel eller handhavandefel av tekniken markeras i lgc genom att observatörens lampknapp blinkar med starkt sken.

 

Informationen från Igc överförs vidare till rrgc* (radargruppcentral) och lfc* (luftförsvarscentral) med inlagringstelegrafi. Presentationsutrustningen i rrgc liknar till stor del den utrustning som finns i lgc, dock har kartan med lampkransarna mindre skala. Lamporna på denna karta lyser med kontinuerligt avtagande sken under 1-2 minuter. Det innebär att ett flygplans färdväg visas på kartan som en ”svans” efterhand som rapporter om flygplanet inkommer från ls. I lfc presenteras informationen på samma sätt som i rgc med undantag för att varje Is representeras av endast en lampa i Ifc. Även den lampan lyser med kontinuerligt avtagande sken under 1-2 minuter.

 

Våra officersfruar tjänstgjorde som flyglottor, men vi fick aldrig veta vad de gjorde

Överste Gert Stangenberg citerar ett vanligt yttrande om hur hemligt Stril 50 var.

 

Lfc under 1980-talet. Foto: FHT (Försvarets Historiska Telesamlingar)

 

*Rrgc, var en svensk anläggning för luftbevakning från 1960-talet inom det så kallade STRIL 60-systemet. Rrgc var uppkopplade mot ett antal radarstationer i den luftförsvarssektor som rrgc svarade för. Där filtrerades radarinformationen för att sedan skickas vidare till luftförsvarscentralen (lfc) som ansvarade för det övergripande läget och beslutade om insatser av eget jaktflyg. Den direkta stridsledningen utfördes av radarjaktledare i lfc och rrgc. Läs vår artikel om rrgc: www.fortifikationvast.se/portfolio/radargruppcentraler/

 

*Lfc var en svensk anläggning för luftbevakning från 1950-talet som byggdes upp inom det så kallade Stril 50-systemet. Dessa anläggningar skulle samordna luftförsvaret i varje luftförsvarssektor, varje sektor skulle ha en lfc.

 

*Lgc var en svensk central under Stril 50 och Stril 60 med uppgift att filtrera informationen från luftbevakningsstationer för vidare befordran till sektorns luftförsvarscentral. Läs vår artikel om lgc: www.fortifikationvast.se/portfolio/optisk-luftbevakning

 

2. Ls går ur tiden

Som mycket annat inom försvaret finns det även ett slut för den optiska spaningen och dess krigsförband som under lång tid var en viktig del av luftförsvaret. Ny modern teknik, såsom radar som med åren blev allt vassare, medförde att den optiska spaningen blev allt mer omodern. Det blev svårare att optiskt spana på de nyare stridsflygplanen som under 1960-talet och framåt uppnådde markant högre hastigheter. En jämförelse för att förstå skillnaden: under åren 1941 till 1945 var jaktflygplanet J20 i aktiv tjänst. Flygplanet hade en maxhastighet på cirka 505 kilometer i timmen, vilket var en hastighet som gick bra att optiskt spana på. Under 1950-talet kom J32 Lansen som med sin hastighet på 1 125 kilometer i timmen var dubbelt så snabb som J20. Lansen kunde även flyga på låg höjd vilket gjorde den avsevärt mycket svårare att upptäcka och positionsbestämma med optiskt spaning.

 

Den 30 juni 1994 utgick det gamla optiska luftbevakningssystemet, med anor från andra världskriget, ur krigsorganisationen. En ändrad hotbild, telenätets modernisering samt brist på reservmateriel innebar att systemet inte längre var taktiskt eller ekonomiskt försvarbart. I dess ställe infördes ett nytt optiskt luftbevakningssystem, LOMOS (Luft- Och markobservationssystem), efter beslut av regeringen i april 1994. LOMOS, som bygger på kommersiell materiel, har bättre funktionalitet och större flexibilitet än tidigare system. Som leverantör av DBU-systemet valdes Telub Teknik AB. De första leveranserna av LOMOS skedde i juni 1994. LOMOS består av ett antal observationsstationer (obs) och en observationscentral (oc) inom varje strilbataljon. LOMOS-personalen inom en strilbataljon är organiserad i tre obs-kompanier och leds av strilbataljonstaben. obs-kompanierna består vardera av fyra obs-plutoner med två obs-troppar samt en underhållspluton om 43 personer. Varje obs-tropp består av fyra obs-grupper om åtta personer. Ett obs-kompani i varje strilbataljon har en oc-pluton om 31 personer. Ett obs-kompani omfattar totalt 339 alternativt 370 personer.

 

LOMOS-systemets logga. Foto: FHT (Försvarets Historiska Telesamlingar)

 

Obs utgörs av förberedda eller planerade platser för rapportering. Obs-platserna skall ha god sikt genom att vara högt placerade eller vara utrustade med någon form av torn. Dessutom krävs normalt tillgång till telefonabonnemang, eget eller inhyrt. Antalet obs är 600-700 och är, sånär som på i fjällvärlden, jämt spridda över Sveriges yta. Det kan finnas fler förberedda platser än vad man avser att utgångsgruppera på. Detta ger flexibilitet för att t.ex. kunna förtäta bevakningen i vissa områden och ge redundans vid eventuell utslagning.

 

Denna artikeln skrevs av Peter Larsson med hjälp av Arboga Elektronikhistoriska förening – Tonsvara´n (Hallå hallå), Bernt Törnell – Spaning mot skyn (Den optiska luftbevakningen i Sverige), Ester Persson berättelse och Försvarsstabens Luftförsvarsavdelning – Frivillig luftbevakning. Tack till Mats Levinsson och Mats Nordström för korrekturläsning.

Drivmedelsanläggningen

Drivmedelsanläggningen

Kalla krigets bergsäkra beredskapslagring

Det är den 13:e juni 2018 och högsommarvärmen håller Sverige i ett järngrepp. I en bil på E18 förbereder vi oss för att byta sommarvärmen mot sex graders kyla i det svenska urberget. Den anläggning som vi ska besöka har utgjort en oerhört viktig funktion för militären i händelse av krig och var därför nedsprängd i det svenska berget för att erhålla ett mycket gott skydd. Efter många mil på motorvägen är det slutligen dags att svänga av till en mindre landsväg. Granskogen tätnar runt vägen och avger en känsla av mystik som sakta smyger sig på när vi närmar oss anläggningen. På den väderbitna grinden som möter oss sitter en skylt som påvisar att anläggningen en gång i tiden var ett skyddsobjekt tillhörande Försvarsmakten med både tillträdes- och fotoförbud.

 

Vi kliver ur bilen och vandrar upp mot inslaget i berget som utgörs av en grön plåtdörr placerad i bergssidan omgiven av grönmålad betong. Nyckeln vrids om i låset och dörren knuffas upp. Vi möts av den svalkande bergrumskylan och doften av fuktigt urberg. Innanför den yttre plåtdörren sitter en lättare ståldörr monterad och innanför denna dörr finns en rejäl stötvågsbarriär av betong som med hjälp av vajerspel kunde dras ut och blockera ingången. Den vitmålade barriären väger uppskattningsvis cirka 10-15 ton och innanför denna finns en rejäl stötsvågsdörr. På den gröna stötvågsdörren sitter en liten gul skylt som ger en hint om vad anläggningen ursprungligen byggdes för: “brandfarlig vara klass 2B och 3”

 

Likt en trevägskorsning delar sig tunneln in i berget. Det vitmålade betonggolvet är förvånansvärt torrt och färgen ser inte ut att vara speciellt gammal. Vi valde den vänstra gången och möts av en mindre sluss av portar, innanför dessa finns den elektriska anläggningen samt VVS. Vid uppförandet av anläggningen placerades viss apparatur utanför berget till en början men beslut togs om att denna apparatur skulle flyttas in till samma elektriska anläggning i berget, ett arbete som tog längre tid än beräknat. Efter mycket beräkningar sattes borrarbetet igång, två vågräta hål med c:a 12 centimeter i diameter borrades upp för indragning av kablarna. När borrkronan slutligen bröt igenom bergets hårda yta hamnade man bara några centimeter ifrån markeringen på väggen som idag fortfarande finns att beskåda. Elektriciteten i berget har varit avstängd i drygt fem år vilket sätter sina spår. I lysrörsarmaturen och bakom glasen på de olika mätarna som en gång i tiden var i toppskick gör sig fukten påmind. Den kalla och fuktiga luften gör sig hela tiden påmind i berget som konstant håller sex grader året om. Tystheten som råder i berget är slående, här hörs endast ljudet av vattendroppar som faller från berget ovanför våra huvuden.

 

I den högra tunneln möts vi av en stötvågsficka till höger medan tunneln löper vidare i en svag vänstersväng. Mittemot stötvågsfickan finns en nödutgång i form av en stigort som skulle användas ifall huvudingången blivit obrukbar. Nödutgången är placerad bakom rörledningar som diagonalt löper längs väggen, vilket gör den mycket svår att se om man inte vet var den är placerad. Via en stege av stål som reser sig cirka 8-9 meter rakt upp kunde personalen klättra upp och skruva loss den rejäla stålluckan för att sedan ta sig ut ur berget. Samtliga rörledningar i berget installerades av entreprenören Svenska oljeledningar från Stockholm. Berganläggningen var självförsörjande med egen borrad brunn som försåg anläggningen med färskvatten. En egen reservkraftanläggning (KRAGG) fanns också ifall nätströmmen utifrån skulle upphöra.

 

Efter att vi passerat den svaga vänstersvängen möts vi av en längre korridor med gröna rostiga ståldörrar på varje sida. På den högra sidan finner vi omklädningsrum för anläggningens personal. Det vita kaklet i toalett- och duschutrymmet ser nästan nytt ut. Det närmsta vi kommer en toalett är pissoaren i omklädningsrummet, vilket väcker frågetecken. Hur skulle arbetarna kunna uträtta sina behov efter torsdagens ärtsoppa med pannkaka? Inuti berganläggningen saknas både pentry och logement där personalen kunde sova, dessa förlades utanför på området i baracker, likaså toaletten. De gråa stålskåpen med initialer vittnar om vilka som driftade anläggningen under Kalla Krigets dagar. Mittemot omklädningsrummet finns ett litet  förrådsutrymme. På översta hyllan ligger mängder med glödlampor kvar i sina originalförpackningar som nu sakta vittrar sönder i den fuktiga miljön. Resten av hyllorna och verktygstavlan är tömda på saker, antagligen medtagna när berget rensades ur vid avvecklingen. På en av dörrarna sitter skylten “Etyliseringslokal” och i detta rum genomfördes en väldigt farlig process, nämligen laborering med drivmedel och tillsatser. En sådan tillsats var exempelvis tetraetylbly som tidigare var en vanlig tillsats till bensin för att minska risken för självantändning (på grund av kompressionstryck) och knackning i motorer.

 

Tunneln mynnar ut i ett öppet “torg” där det stått rejäla pumpar, från “torget” når man de två sista utrymmena i berganläggningen. Tunneln som leder rakt fram passerar ännu en stötvågsport och mynnar ut i tre skepp som tillsammans bildar ett upp och nedvänt “T”. Skeppen är som mest cirka 50 meter långa och sex meter breda. I golvet syns gulmarkerade ytor där pallar med fat en gång stod uppställda. Varje skepp skulle vara fyllt till bredden med fyllda olje- och bensinfat. De vitmålade väggarna i skeppen är sprutade med betong och på vissa ställen kan man se armeringsnät som fick betongen att hålla sig kvar. Hela golvytan är gjuten i betong och även den målad i vit färg. Mellan betonggolvet och bergväggen har man sparat några centimeter där man lagt stenar för dränering av vatten som tränger sig ner i berget.

 

Tillbaka på “torget” går vi mot anläggningens hjärta. Två kraftiga portar bildar en cirka två meter tjock sluss. I slussen finns både lampa, telefon med tillhörande telefonlista. Väl inne i skeppet står cisternerna på rad med sin imponerande storlek. Den första cisternen är cirka sju meter hög och sex meter bred, med en volym på nästan 500 kubikmeter. Den andra cisternen har nästan identiska mått, men är cirka 40 meter djup och rymmer imponerande två miljoner liter drivmedel. För att få in dessa stora cisterner i berganläggningen sprängdes ett stort hål upp i sidan av skeppet. De stora delarna transporterades in i berget genom hålet, som sedan göts igen med ett tjockt lager betong. Hålets andra mynning utanför fylldes med sprängsten och slutligen lades schaktmassor över för att dölja hålet. Det är enbart från insidan det syns att det en gång fanns hål där eftersom resten av skeppet har råa bergytor.

 

Cisternerna är tömda på dess innehåll sedan länge men än finns det spår kvar i cisternerna som vittnar om vad som lagrats i dem. En tunn mörkbrun sörja ligger som en hinna på plåtgolvet vilket gör det väldigt halt att gå runt i cisternerna. Minsta ljud ekar högt och man får en bra översyn av hur mycket drivmedel som en gång förvarades i berget. Oerhört stora mängder sett till bergrummets storlek som gissningsvis är cirka 2 500-3 000 kvadratmeter stort.

 

Efter ett bra tag i berget beger vi oss mot inslaget. Väl vid den gröna plåtdörren i inslaget som står på glänt slås vi av den varma och fuktiga luften utifrån, solskenet hade nu övergått i varmt sommarregn och åska. Samtidigt som åskan och de svarta molnen tilltar över anläggningen går tankarna till den tragiska explosionsolyckan som inträffade vid drivmedelsanläggningen i Broddbo 21 maj 2003. På platsen fanns en man från SGU (Sveriges Geologiska Undersökning), tre man från Skanska och en av Skanska inhyrd maskinförare. Två av Skanskas medarbetare omkom i explosionen. I rapporten från MSB går att läsa:

 

“Åskvädret kom närmare och strax före klockan 13 upplevde personerna i manskapsboden ett kraftigt ljussken, omedelbart följt av en ljudknall. En av personerna noterade ytterligare ett mullrande ljud varvid han begav sig ut genom dörren. På utsidan flög sten och grus (från huvudingången) genom luften och slog ned runt omkring. Han återvände in i boden och upplevde att marken skakade två eller tre gånger med kort mellanrum samt att boden tycktes lyfta från marken. När han tittade ut genom fönstret i riktning mot reservutgången såg han ett moln, direkt följt av en smäll, svepa fram och dra med sig delar av skogen.

 

SGUs medarbetare på platsen larmade omedelbart efter olyckan SOS-alarm. Räddningstjänsten i Hedåker fick första larmet 13:01. Räddningstjänsten i Sala fick larmet 13:02. Första styrkan var på plats 13:17. Räddningsledaren vid Räddningstjänsten i Sala-Heby anlände till olycksplatsen 13:21. Räddningstjänsten konstaterade snabbt att de två personer som befunnit sig vid reservutgången omkommit. Övriga tre var chockade och togs omhand av ambulanspersonal.

 

Vid huvudingången trycktes taket över ingångsdörren upp vilket orsakat sättningar i marken ovanför taket. Jordtäcket har rört sig ned mot ingången och dragit med sig delar av vegetationen i rasmassorna. De fyllnadsmassor som användes för täckningen av huvudingången och som vid explosionen slungades mot utlastningsplatsen och förvaltningsbyggnaden orsakade omfattande skador på de bilar och husvagnar som stod uppställda inom området. Väggen mellan ort och provtagningskammare innanför reservutgången demolerades och trycktes ut genom öppningen. Rörledningar och pumputrustning samt installationer för styrning och övervakning i provtagningskammaren har också följt med tryckvågen ut. Ventilationskanaler och rörledningar längre in i orten har rivits ned från sina fästen, tryckts ihop och förvridits. Den yttre ståldörren till reservutgången är fläkt åt sidan med både dörrblad och karm. På vänster sida, ca 20 meter utanför reservutgången, stod en container med utrustning för rening av utgående lakvatten, en s.k. stripperanläggning. Denna har genomborrats av armeringsjärn från väggen i reservutgången samt vänts upp och ned och förflyttats c:a 10 meter, varvid reningsanläggningen helt demolerades. I utblåsningsriktningen och c:a 40-70 meter från reservutgångens öppning har småskog bestående av mindre lövträd och barrträd fällts av tryckvågen.

 

Kontaktledningen på järnvägen mellan Sala och Avesta, som passerar c:a 150 meter från anläggningen, fick smärre skador. Banverket fick klartecken av Räddningstjänsten att släppa på tågtrafiken igen först vid 6-tiden på morgonen dagen efter olyckan.”

 

MSB´s rapport i sin helhet: https://www.msb.se/Upload/Forebyggande/brandfarlig_explosiv/broddborapporten.pdf

 

Efter cirka 20 minuter är åskan och de svarta molnen återigen förbytta mot strålande sol och värme så vi påbörjar vår dokumentering på utsidan. På området finns bland annat ett bostadshus för drift- och vaktpersonal som jobbade vid anläggningen, ett antal mindre plåtförråd för diverse förvaring samt en större förrådsbyggnad. I den stora förrådsbyggnaden låg en av försvarets brandsläckarserviceanläggningar. Där servades, provtrycktes och plomberades brandsläckare som tillhörde försvaret. Från detta förråd utgick även en stor lastbil med komplett släckarverkstad, lunchrum och en övernattningsdel. Runt om på området sitter brandposter placerade för att i händelse av en brand snabbt kunna få kontroll över situationen som fort kan bli katastrofal med all lättantändligt drivmedel både i- och utanför berget. Två mobila brandsprutor fanns att tillhandahålla för anläggningens egna brandstyrka samt en kraftig pump nere vid sjön som kunde förse brandstyrkan med stora mängder vatten vid behov.

 

Bredvid inslaget i berget leder en brant ståltrappa upp mot hjässan. På hjässan finns avgasutsläpp för reservkraften, utsläpp för ångorna från drivmedlet och övrig ventilation för anläggningen. Som svampar skjuter flertalet plåtrör upp från marken och fortsätter längs med marken till en gjuten betongklump. Från anläggningen ligger ledningar nedgrävda till järnvägen en bit ifrån. Ett stickspår vid bangården gjorde det möjlig för ett tågsätt att köra in för att sedan koppla av- eller på drivmedel som sedan pumpas upp- eller ner till bangården. På detta vis var det svårt för förbipasserande att se vad det var för aktivitet som föregick, speciellt eftersom anläggningen var omgiven av tät skog som gjorde den svår att upptäcka. Under den aktiva tiden patrullerade beväpnade vakter området för att se till att inga obehöriga strök omkring i skogen med omnejd.

 

Vid norra- och södra infarten till området finns skyddsrum (modell sk10 kupol) för de soldater som hade till uppgift att agera närförsvar till anläggningen. I dessa skyddsrum rymdes tio personer liggandes med sin utrustning eller 20 personer sittandes. Faciliteten i skyddsrummet är sparsmakad med handskött ventilation, en kamin, uttag för fältradio/telefon och en krok i taket för stormlyktan. Det finns även en sk10:a på hjässan av berget, dold med maskeringsnät som gör den svår att urskilja i terrängen. Runt omkring området håller det väderbitna staketet obehöriga utanför och kvar på hjässan sitter en gammal skylt kvar som upplyser bärplockare och nyfikna om att området är ett militärt skyddsobjekt med fotoförbud.

 

Sk10 kupol. Foto: Fortifikationsverket

 

1. Historia och händelser

Armén och Fortifikationsförvaltningen lät under andra världskriget bygga sex stora centrallager för drivmedel i landet, från Boden i norr till Moheda i söder (övriga platser var Brattbyn, Finnerödja, Gällö samt Visby). Den motoriserade krigföring som varit dominerande sedan 1900-talets början vilade tungt på en ständig tillförsel av fossila bränslen. En stridsvagn kunde till exempel bara under de allra mest gynnsamma förhållanden komma under en bränsleförbrukning på 30 liter per mil. Men även det måste räknas som beskedligt jämfört med vad som krävs för att driva fram bepansrade fartyg. Eftersom Sverige hittills hade tvingats importera i stort sett allt drivmedel fanns här en akilleshäl i vår försvarsberedskap. Om importen skulle strypas skulle vi bokstavligen få en stående armé. Den lösning som användes under större delen av 1900-talet var att hålla bränsle i depå, från små lokala lager i närheten av de militära objekten till stora centrallager nedsprängda i de svenska urbergen. Sedan tillkom mindre drivmedelsanläggningar som låg strategiskt utplacerade i landet, allt för att kunna försörja de mekaniserade förbanden med drivmedel i händelse av krig.

 

Vid ett av det stora centrallager, närmare bestämt Klintaberget i Moheda, inträffade den 23 juli 1958 en våldsam explosion i berget som kom att beskrivas som “den stora smällen i Moheda”. I berget förvarades drivmedel för såväl flygvapnet, marinen och armén, och innehöll den ödesdigra dagen cirka 14 000 kubikmeter drivmedel (bergets kapacitet var 17 000 kubikmeter). Chefen för anläggningen hade strax innan olyckan påbörjat sin semester då hans vikarie fick Flygförvaltningens order att undersöka om en av cisternerna var förorenad. Efter tömning skulle cisternens gaser vädras ut med fläktar. Det gjordes, men avbröts vid arbetsdagens slut. När man dagen efter skulle påbörja arbetet på nytt och fläktarna skulle startas uppstod en gnista som orsakade en kraftig explosion. Tre personer omkom omgående i berget, medan en fjärde person som också höll till i berget lyckades ta sig ut svårt chockad och indränkt i bensin. Drivmedel i form av olja och bensin bokstavligen forsade ut ur berget och ner mot det lilla samhället Moheda.

 

Till platsen kallades två brandkårer, tre ambulanser samt cirka 450 värnpliktiga soldater från I11 Växjö för att assistera vid räddningsarbetet. Mängder med tankbilar rekvirerades som skulle försöka suga upp oljeprodukterna i marken. Pressen beskrev Moheda som en krigszon med omfattande avspärrningar, evakueringar av invånare, stora militära insatser och en ort i chocktillstånd. Med hjälp av invallningar försökte skadeverkningarna begränsas men effekterna på naturen blev påtagliga. Vid flera tillfällen antändes drivmedel, särskilt eldstormen över Dansjön blev en dramatisk händelse under räddningsinsatsen.

 

Eldstormen över Dansjön. Foto: Smålandsposten

 

Länsstyrelsen tog hand om ledningen av katastrofskyddsarbetet. Riktlinjer för detta arbete uppdrogs vid sammanträde inför länsstyrelsen på olycksdagens kväll, och därvid fastställdes även ansvarsfördelningen i stort mellan olika i arbetet deltagande organ. Ett nytt sammanträde i saken hölls inför länsstyrelsen 25 juli. Sedan man fått läget under kontroll, överlämnades emellertid ledningen av det återstående uppröjningsarbetet åt militära myndigheter. Vid sammanträde inför militärbefälhavaren 1 augusti godkändes en av denne utarbetad plan för detta arbete. Den organisatoriska uppläggningen av katastrofskyddsarbetet under den första och mest kritiska tiden framgår i grova drag av figur 3.

 

Figur 3: Inrikesdepartementet – Beredskap mot atomenergiolyckor

 

Liknande anläggningar byggdes även för den civila beredskapen och även dessa var ibland byggda för att inte synas för utomstående, bland annat berget i Blädinge. En villa fungerade som expeditionsutrymmen med ett antal mindre kontorsrum och en källare. Bakom en av dörrarna dolde sig villans stora hemlighet, nämligen hissen som förde personalen långt ner i berget som var utsprängt i sex stora skepp med en lagervolym på 73 000 kubikmeter. Det var till stor del diesel som tillhandahölls i berget. Anläggningen stod klar 1966 och i mitten av mars 1995 tömdes den på all diesel med lastbilar för att slutligen plomberas för gott under början av 2009.

 

Ritning över drivmedelsanläggningen i Blädinge. Foto: Smålands Militärhistoriska Sällskap (SMHS)

 

2. Nedrustningen

Under 1991 påbörjades proposition 1991/92:102 (försvarsbeslutet 1992) med statsminister Ingvar Carlsson och försvarsminister Roine Carlsson i spetsen, men den 4 oktober 1991 tillträder Carl Bildt som ny statsminister och Anders Björck utses till försvarsminister och får försvarsbeslutet 1992 i knät. Fredag 24 januari 1992 offentliggjorde regeringen sin proposition angående försvaret för perioden 1992-1997. Med proposition ville regeringen att den fredstida grundorganisationen skulle utgöra stomme till krigsorganisationen. Det skulle vidare råda stor överensstämmelse mellan organisationen i fred och krig. Grundorganisationen skulle i fred upprätthålla krigsförbandens krigsduglighet och förbereda deras mobilisering. Vidare skulle grundorgani­sationen medge att anbefalld beredskap kunde upprätthållas med tillräcklig säkerhet. I propositionen angavs bland annat att Svea ingenjörregemente Ing 1 och Västgöta flygflottilj F 6 skulle avvecklas. Drygt en månad senare stod det klart att regeringen inte skulle få någon majoritet i riksdagen för sin proposition. Socialdemokraterna hade lagt fram ett eget förslag som utgick från deras tidigare planer inför försvarsbeslutet. Ny demokrati som innehade vågmästarrollen i riksdagen, lade även de fram en motion gällande försvaret. Dock var denna motion inte lika omfattande som den Socialdemokratiska, utan riktade kritik mot regeringens proposition. Då regeringen främst sökte stöd för sin försvarspolitik hos Ny demokrati, presenterade regeringen 3 juni 1992 för riksdagen en omarbetad proposition. I propositionen hade regeringen gått Ny demokrati till mötes på två av deras huvudpunkter. Avveckling av Västgöta flygflottilj F 6 hade bytts mot att istället avveckla Bråvalla flygflottilj F 13. All spaningsverksamhet vid F 13 i Norrköping skulle istället överföras till Västgöta flygflottilj F 6. Svea ingenjörregemente Ing 1 och FN-skolan FNS skulle kvarstå i Almnäs, Södertälje.

 

Även drivmedelsanläggningarna blev ett ämne i försvarsbeslutet. Under 1993 påbörjades tömningen av berganläggningen som vi dokumenterat i denna artikel som i cirka 40 år, i största hemlighet varit redo för att förse exempelvis ett framryckande mekaniserat förband med drivmedel i form av diesel och bensin. På området finns en tankningsplats med skärmtak, bensin- och diesel pumpar kvar än idag. En omfattande saneringen påbörjades av de enorma cisternerna vilket tog sin tid och än idag är de inte helt rena från sitt tidigare innehåll. Utrustning som tillhörde militären plockades ut, men än finns spår kvar i berget, mycket andas Kalla Krigets dagar och fukten äter sakta upp materielen som idag står kvar som ett minne av en svunnen tid.

 

Här kunde historien om drivmedelsanläggningen ha tagit slut, inslaget gjutits igen för att sedan helt glömmas bort, men tack vare en intressent som köpte anläggningen 2003 av Fortifikationsverket förblev berget oplomberat vilket gjort det möjligt för oss att besöka detta tidsdokument och föreviga det i bild. Besöket avslutas med att nyckeln sätts i plåtdörren och låscylindern klickar till, berget står nu tyst och öde medan vi sätter oss i bilen för att avverka många mil hem.

 

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson med hjälp av dokumenten MSB – Broddborapporten, Inrikesdepartementet – Beredskap mot atomenergiolyckor och Smålandsposten. Tack till nyckelansvarig G, Torbjörn för kontaktinformation samt till Mats Levinsson för korrekturläsning.

F9 Berghangar

F9 Berghangar

Bergsäker förvaring av flygplan

Det är en kall vintermorgon i januari och snön gnistrar utanför bilrutorna. Trädens grenar är täckta av frost, vilket får dem att vackert lysa upp i solljuset. Den smala vägen som vi färdas på är vackert plogad men utanför vägens kanter sträcker sig ett tunt snötäcke som omfamnar det omgivande landskapet. Till ljudet av bilens dubbdäck rullar vi sakta fram mot ett sällsynt exemplar av Sveriges tidigare topphemliga militära anläggningar.

 

Bakom en liten kulle tornar det enorma inslaget upp sig med en bredd på närmare 20 meter. Det var på tidigt 1950-tal som berget urholkades på hela 22 000 kvadratmeter för att göra plats åt den nya berghangaren på dåvarande flygflottiljen F 9 (Sävebasen). För att anläggningen ska uppnå en tillräckligt hög skyddsnivå mot kärnvapensprängningar finns här två massiva armerade stötvågsportar i betong som döljer anläggningens huvudtunnel. Till ljudet av det arbetande portmaskineriet och ringklockorna öppnades portarna långsamt och sakta uppenbarade sig anläggningens sluttande huvudtunnel med en längd på 407 meter som sträcker sig allt djupare ner i berget.

 

I huvudtunneln skulle jaktflygplan tankas, laddas och klargöras på plats. Varje klargöringsplats var utrustad med anslutning för el och drivmedel, samt plats för övrig klargöringsutrustning, vapen och ammunition. Jaktflygplanen var då i högsta startberedskap med piloter i flygplanen och bogserbilar tillkopplade. Så snart som startorder gavs skulle flygplanen snabbt bogseras ut, ställas upp på taxibanan för motorstart och körning ut till start för att flyga iväg mot fientliga flygföretag.

 

För att garantera säkerheten i berghangaren är huvudtunneln indelad i sektioner. Mellan sektionerna finns asbetsdukar upphängda i en skåra i taket. Skulle olyckan vara framme så skulle dukarna fällas ner så fort som möjligt för att förhindra spridning av elden till andra sektioner. Släckningsarbetet kunde då fokuseras till enbart en sektion i anläggningen. Skulle arbete utföras med kemikalier eller dylikt användes även dukarna runt sektionen för att avgränsa. Genom rör i taket fanns ett automatiskt sprinklersystem som kunde startas i varje sektion om en brand skulle uppstå.

 

Huvudtunneln svänger av mot höger för att sedan löpa ut på andra sidan av anläggningen i en hästskoformation. Den ena delen av huvudtunneln kunde användas som infart och den andra som utfart med klargöringsplatser. Längst ner, i mitten av huvudtunneln, grenar den ut sig i flera sidotunnlar åt båda håll. I sidotunnlarna med närmare 30 meter berg ovanför tunneltaket skulle flottiljens samtliga flygplan stå parkerade, väl skyddade från omvärlden i den massiva berghangaren vid det gamla militära flygfältet på Säve.

 

  1. Nya Berget

Året var 1955 som den nya berghangaren på Säve (“Nya berget”) färdigställdes. Anläggningen är av den moderna typen berghangarer som byggdes helt nedsänkta under markytan, avsevärt större och betydligt djupare i berget än de två äldre berghangarerna på F 9 respektive F 18 (Södertörns flygflottilj). Hangaren ligger på 10-12 meters djup, med en bergtäckning på närmare 30 meter. Ytan på berghangaren är 22 000 kvadratmeter och genom anläggningen löper en lång huvudtunnel i en hästskoformation.

 

De modernare berghangarerna dimensionerades för att klara begränsade kärnvapenanfall och för att vid behov kunna inrymma flottiljens samtliga flygplan (minst 60 st). Erfarenheter från tidigare byggen och ändrade användningsområden gjorde att utformningen av senare byggda berghangarer skiljde sig från de tidigare. Nya flygplanstyper och skärpta säkerhetskrav medförde ytterligare skillnader mellan berghangarerna. De senare berghangarerna skulle dessutom inrymma basledningscentral, flygdivisionslokaler, förläggningar, verkstäder, förråd samt en bränsledepå.

 

Längst ner i huvudtunneln grenar tunneln ut sig i flera sidotunnlar åt båda håll. Det var möjligt med enkelriktad flygplansbogsering via huvudtunneln. Den ena delen av huvudtunneln var då infart och den andra utfart med klargöringsplatser. I samband med modernisering vid slutet av 1950-talet försågs berghangarerna med armerade stötvågsportar, egna drivmedels- och vapenförråd, vändskivor vid sidotunnlarna och fasta klargöringsplatser i uppfarterna. I anslutning till sidotunnlarna längst ner i huvudtunneln fanns fyra vändskivor som användes för att vända på flygplanen, men idag finns bara två kvar. Eftersom plattorna var dimensionerade för SAAB J 29 Tunnan passade inte de nya flygplanen av modell J 35 Draken när dessa togs i bruk. Till följd av detta togs två plattor bort, men de övriga behölls eftersom det fortfarande fanns några flygplan av modell J 29 Tunnan kvar i berghangaren.

 

Berghangarens klargöringsplatser i utfartstunneln var utrustade med anslutning för el och drivmedel, övrig klargöringsutrustning, vapen och ammunition. Via bränsleledningar i golvet kunde flygplanen tankas med bränsle från bränsledepån. Bränsledepån finns bredvid och under berghangaren och användes fram till c:a 1996. Det uppmärksammades tidigt att det innebar för stor risk att tanka flygbensin direkt i berghangarens tunnlar, vilket medförde att utrustningen demonterades och rörledningarna plomberades. Drivmedelstankarna användes istället via en tankstation ovan jord. Förr var tankarna fyllda med flygbensin som var väldigt högexplosivt, men på senare tid var det inte samma risker involverade eftersom bensinen ersattes med flygfotogen. Drivmedelsanläggningen byggdes om någon gång på 1960-talet och då platsbyggdes tankarna i berget, plåt efter plåt. Från början var det bara ett utsprängt bergutrymme med plåtar mot berggrunden, men det ändrades snabbt eftersom flygbensinen läckte ut. De nya slutna tankarna byggdes ståendes på botten av de gamla tankarna.

 

För brandsläckning fanns ett automatiskt sprinklersystem. Ventilation sker genom inblåsning av luft från mitten på bergväggarna, samtidigt som luft sugs ut vid golv och tak. När berget var aktivt gick arbetare regelbundet i luftspalten som skiljde berget från anläggning och knackade i berget (s.k. bergskrotning). Detta gjordes för att lösa stenar skulle falla ner, så de inte skulle ramla ner senare på egen hand och i värsta fall orsaka skada på anläggningen. Samtidigt som stenar knackades ner reparerades även eventuella skador som hade uppstått i betongen.

 

I berghangaren finns en kommandocentral (KC) för att leda flygplanen på flottiljen i både fred- och krigstid. Centralen är inte längre operativ, men den är fortfarande uppkopplad så kommunikationen via flygledartornet på Säve flygplats hörs genom högtalarna, men inte mer än så. På ena väggen finns en tavla där status för Sävebasen kunde presenteras, men även för Landvetter som var reservbas för Sävebasen. Kommandocentralen var från början tänkt att byggas utanför berghangaren, men efter avslöjandet av spionen Stig Wennerström ändrades planerna. Sista gången KC:n användes var under 1990-talet då en av de sista stora övningarna i den underjordiska berghangaren genomfördes.

 

Vid planeringen av den nya berghangaren delades den östra delen av huvudtunneln upp i två utgångar. Den ena anslöts till flottiljens flygfält och den andra till det angränsande vägnätet. Om Sävefältet blev obrukbart i en krigssituation skulle flygplanen bogseras ut genom den extra utgången och vidare ut via de allmänna landsvägarna till motorvägen mellan Göteborg och Kungälv. På motorvägen fanns en förberedd raksträcka för att flygplan från F 9 skulle kunna starta därifrån för ombasering till andra krigsflygbaser. Sträckan på motorvägen stod klar som reservvägbas 1964, men degraderades till reservstartsträcka redan 1967.

 

  1. Incidenter och händelser

Vid strömbortfall på det ordinarie elnätet skulle hela anläggningen och flygfältet förses med elektricitet från två massiva fartygsdieslar (av fabrikat Nohab) placerade nere i berghangaren. Skulle anläggningen bli helt utslagen fanns det markeringar för nödutgångar så personalen kunde utrymma anläggningen. Det gällde att markeringarna var aktiverade och tända, men vid rökutveckling skulle det trots detta bli svårt att ta sig ut. Det enda personalen då kunde göra, i ett sådant läge, var att följa linjerna av självlysande färg på golvet. Då gällde det att det inte stod någonting på golvet, vilket det ändå alltid gjorde, och då gjorde det ont.

 

Det hände att folk blev inlåsta i berghangaren. Om kvällen genomfördes det alltid en låsrunda, för att släcka ned berghangaren och för att säkerställa att allt som skulle vara avstängt verkligen var avstängt. Vid något tillfälle hände det att en stackars soldat, ståendes i ett hörn, inte uppmärksammat att de höll på att släcka och stänga. “Sluta larva er, hallå, hallå” hade soldaten ropat, men det hördes inte eftersom anläggningen släcktes centralt med en huvudbrytare. Det fanns inga fria utrymningsvägar, inga pilar som lyste, ingen nödbelysning och soldaten hade ingen ficklampa med sig. På sin väg genom mörkret hann han gå in i det mesta innan han slutligen, mörbultad, tog sig ut.

 

Efter incidenten tog Oskar Hedström (Chef Baspluton Säve, åren 1987-1999) ner personalen till en lektionssal i berget och höll en genomgång om säkerhet och utrymning som deltagarna inte tyckte var något vidare kul. Samtidigt såg de till att det var släckt i hangaren och efter genomgången fick deltagarna till sin förvåning bevisa att de hade lärt sig någonting. Oskar berättar: “de var mörkrädda och visste inte var de var, och det här stora utrymmet, det enda man hörde var fläktarna som murrade”.

 

Framöver skulle alla ha ficklampa med sig och det anskaffades markeringar för utrymningsvägar som fungerade. Numera var det noga med att inte ställa saker mitt i vägen. Vid inpassering skulle varje person numera trycka på en knapp och antalet inpasserande personer räknades upp på en display vid entrén. Tillika vid utpassering tryckte den utpasserande på en annan knapp och antalet räknades ner på displayen. Allt för att hålla koll på hur många som fanns i berget.

 

Det medför stora risker att arbeta i en miljö nere i berget. Om strömmen försvinner blir det väldigt mörkt och det långt under marknivån. Det går inte att öppna ett fönster för att vädra ut rök eller bränsleångor, så det var väldigt viktigt med säkerheten. Förbättringar av både larm- och släckningssystem gjordes, samt utbildning av de som arbetade i berghangaren. Besökare i anläggningen fick en noggrann genomgång av alla regler som många tyckte var väldigt jobbig att höra på, men det räckte att släcka ned belysningen så förstod de fort varför det var så noga med säkerhetsarbetet.

 

“Om det var så att man var ensam kvar i berget sent på kvällen eller på eftermiddagen, då var det många som upplevde ljudhallucinationer, d.v.s. folk sa att det spökade. Jag hörde när jag var längst ner i berget hur portarna öppnades, portmaskineriet arbetade, ringklockorna ljöd och hur maskinkillens moped startade och hur han körde över gallren på vägen ner, men det kom ingen moppe. Det var många som hörde saker som inte fanns i det berget” – Oskar Hedström, Chef Baspluton Säve (1987-1999).

 

Många vakter var rädda om det gick ett larm på kvällen och de skulle gå ned i berghangaren. Då såg de till att ha med sig en beväpnad soldat för att inte behöva gå in i berget ensamma. Under de sista operativa åren användes inte hundbevakning men det fanns ett väl utvecklat inbrottslarm. Det som gjorde att vakterna var rädda berodde mest på att ingen riktigt visste vad som fanns där nere i bergets mörker. Många trodde på spöken, även om ingen hade sett något så var det många som hade hört.

 

När anläggningen var aktiv var hela området inhägnat med staket och klassat som skyddsobjekt med fotoförbud. Oskar känner inte till att det någon gång varit intrång i berganläggningen, men han berättar att det alltid funnits nyfikna människor som ligger med kamera utanför området och fotograferar. Några extraordinära incidenter under Oskars tid som chef för basplutonen känner han inte till.

 

“Det var väldigt mycket verksamhet i berganläggningen och på fältet under mina år och sedan blev det en väldigt snabb nedtrappning när Försvarsmakten lämnade Säve. Vi hade väldigt mycket flygverksamhet och övningar” – Oskar Hedström, Chef Baspluton Säve (1987-1999).

 

Vid ett tillfälle skulle JAS 39 Gripen visas upp i Chile. Då landade flygplanen på Säve, de togs ner i berget och gjordes färdiga för fartygstransport. Det var mycket hemlighetsmakeri kring detta och nattetid bogserades planen över Hisingen i Göteborg, ner till hamnen där de flyttades till fartyg. På fartygen stod de i cirka två veckor innan de kom fram. Efter uppvisningen gjordes samma resa tillbaka. Det berättades inget om detta, men massmedia fick nys om detta när det sågs flygplan i stan, mitt i natten.

 

  1. Införande och avveckling av berghangarer

Under krigsförhållanden är flygplan mycket sårbara på marken. För att kunna genomföra flyginsatser är det nödvändigt med fungerande flygfält och avvärjning av angrepp mot flygplan, personal och materiel. Detta kunde göras möjligt genom fortifikatoriskt skydd, försvar, döljning, ombasering, spridning, användning av skenmål, samt att redan vara stridsberedd i luften med flygplan i patrullbana. Alternativen skulle kombineras i olika grad och berodde främst på krigsläget, tidsfaktorn, personaltillgången, materieltillgången, samt eventuella fredstida förberedelser.

 

Efter första världskriget utvecklades ett mer rörligt och framskjutet invasionsförsvar och det konstaterades att berganläggningar gav bäst skydd för personal och materiel i krig. Det fanns på 1930-talet framtidsvisioner på olika håll i världen om skyddad underjordisk förvaring av stridsberedda flygplan vid flygfält. Vid planeringen av den första svenska berghangaren fanns dock ingen utländsk beghangar som studieobjekt. För de krigs- och övningsflygbaser som var strategiskt viktiga byggdes berghangarer förutsatt att de hade ett lämpligt berg i närheten av flygfältet. En berghangar skulle kunna användas för service, reparation och uppställning, samt klargöring av flygplan. I fredstjänsten skulle berghangarerna användas av flottiljens flygdivisioner och stationskompanier. Under beredskap och krig skulle de framför allt användas för flygförband och basbataljonens stationskompani.

 

Trots att försvarsbeslutet år 1936 innebar en viss förstärkning av flygvapnet var jaktflyget och luftförsvaret fortfarande lågt prioriterat inom försvaret. Det fanns sju flygflottiljer och av dessa skulle enbart en vara jaktflygflottilj. Denna flottilj var Kungl. Svea flygflottilj F 8 som förlades till Barkarby inom Stockholms stad och blev operativ 1938. I internationella försvarsdoktriner hävdades att bombflyget ännu hade en avgörande betydelse i krig. Genom att slå ut fienden på dess hemmaplan fanns inget behov av försvarsstrid och luftförsvar. Till råga på detta var jaktflygplanen långsamma och hade inte möjlighet att eskortera bombflyget på grund av sin begränsade räckvidd. Detta förhållningssätt förändrades under senare delen av 1930-talet då man började inse att ett starkt och uthålligt försvar på hemmafronten krävdes mot en stark och offensiv fiende.

 

Försvarsstaben verkade starkt för att betydelsefulla försvarsanläggningar skulle skyddas på bästa möjliga sätt mot fientliga anfall genom att spränga in dem i berg. Särskilda berghangarer för jaktflygdivisioner och dess personal förespråkades dessutom av försvarsstaben. Jaktflyget var betydligt mer sårbart på marken än övriga flygslag som kunde ombasera inom hela landet. Anledningen var att jaktflyget i hög grad var stationärt inom ett litet område till följd av sina lokala luftförsvarsuppgifter och sin låga fart- och räckviddsprestanda.

 

Till följd av krigsutbrottet och efterföljande militära och politiska hot mot landet beslutade riksdagen i februari 1940 att flygvapnet skulle utökas med ytterligare två jaktflygflottiljer. Dessa flottiljer var Kungl. Göta flygflottilj F 9 på Säve utanför Göteborg och Kungl. Skånska flygflottiljen F 10 på Bulltofta civila flygplats i Malmö. Flottiljerna skulle vara provisoriska krigsförband och skulle i första hand luftförsvara Göteborg- respektive Malmöregionen. Jaktflyget som sattes upp på Säve bestod av flygplan av typ J 11 (Fiat CR.42) från Italien. Flygplanen var uppskattade ur förarsynpunkt men dess prestanda var sämre än för de flygplan som Sverige hade anledning att avvisa.

 

Undersökningar inleddes om flottiljerna hade förutsättningar för uppförandet av berghangar. F 10 i Bulltofta saknade helt förutsättningarna, men F 9 på Säve visade sig vara en lämplig plats. Beslutet att bygga en berghangar på Säve fattades och projekteringen av F 9:s första berghangar (“Gamla berget”) påbörjades 1941. Berghangaren med en yta på 8 000 kvadratmeter tog två år att färdigställa och invigdes 1943. En kontors- och stabsdel tillkom i direkt anslutning till hangaren för att inrymma flottiljens jaktcentral (JC). Även jaktcentralen var fortifikatoriskt skyddad av samma berg och den bemannades av de högsta cheferna på flottiljen. Det var dessa chefer som skulle leda flygbasens jaktflyg under beredskap och krig. “Gamla berget” var Sveriges, men också en av världens första berghangarer. Den byggdes redan från början med funktioner som högsta startberedskap, klargöring, service, reparationer och stridsledning i anläggningen.

 

Tyvärr var tyskarna som flög mellan Norge och Nordtyskland medvetna om den svaga prestandan för jaktflygets J 11. Den svaga prestandan kombinerad med långsam luftbevakning, ledde ofta till att flygplan som rapporterats flyga in över Strömstad på sydlig kurs, kunde mötas först i höjd med Göteborg, om jaktflyget ens hann ikapp. Detta ledde till utvecklingen av den nya flygplanstypen J 22 konstruerad av Bo Lundberg och framtagen av Flygförvaltningen. Ett flygplan som med hänsyn till sin prestanda var avsevärt bättre att lösa luftförsvarsuppgiften. Utrustad med fyra 13,2 mm automatkanoner var flygplanet i tjänst vid F 9 under åren 1943-46. Vid krigsslutet var F 9 på Säve utrustat med tre divisioner av flygplanstypen J 22.

 

En undersökning av möjligheterna att bygga skyddsrum för olika ändamål vid flygfälten gjordes av flygförvaltningens byggnadsavdelning strax efter andra världskrigets slut. I undersökningen ingick flottiljflygfält, krigsflygfält, övningsflygfält, civila flygfält, samt flygfält vid central verkstad. Rapporten överlämnades till chefen för flygvapnet (CFV) våren 1946 och användes sedan som underlag i CFV:s skrivelse om byggnation av berg- och betonghangarer till överbefälhavaren (ÖB) i slutet av maj. Skrivelsen visade på ett ur beredskapssynpunkt angeläget behov av skyddade flygplanshangarer. Berghangar förordades om det fanns tillgång på lämpligt berg eftersom en sådan gav bättre skydd än betonghangar ovan jord. En berghangar krävdes för att inrymma basens samtliga flygplan, medan nio betonghangarer krävdes för detsamma. Kostnaden för en berghangar var i genomsnitt hälften så låg som att bygga nio betonghangarer. Betonghangarerna utgjordes av ett gjutet valvtak och golv i betong. På framsidan fanns en hangarport som dolde ingången och baksidan var tillstängd. Liksom berghangarerna användes betonghangarerna för service, reparation och uppställning av flygplan.

 

Berghangarer och betonghangarer föreslogs uppföras på 38 flygfält, varav 20 stycken av dessa skulle få berghangarer och 18 stycken få betonghangarer. De föreslagna åtgärderna var mycket omfattande och kostnadskrävande. Den totala kostnaden uppgick i CFV:s skrivelse till 305 000 000 kronor (c:a 6 170 000 000 kronor enligt penningvärdet år 2017). Två olika flygplanstyper låg till grund för skrivelsens beräkning av storleken på de skyddade hangarerna. De två flygplanstyperna utgjordes av mindre jaktflygplan (SAAB J 21) och ett större bombflygplan (SAAB B 18). Redan 1946 hade flygplanstypen J 22 på Säve börjat ersättas med SAAB J 21. Tre flygdivisioners flygplan (45 st.) krävde för B 18 minst 70 000 kubikmeter och 30 000 kubikmeter för J 21. Utrymmet som krävdes var dock betydligt större eftersom det behövdes plats för klargöring, reparationer och rangering av flygplan. Utrymmen för logement, staber, skyddsrum, förråd, m.m. anordnades i berghangarerna eller i nära anslutning till betonghangarerna. Berghangarerna skulle anläggas inom 500-1 500 meter från flygfältet, eller i undantagsfall upp till högst 3 000 meter.

 

Mot slutet av andra världskriget blev kärnvapenhotet påtagligt och togs med i planeringen för det nya flygvapnet från 1946. För att nå en tillräckligt hög skyddsnivå mot kärnvapensprängningar för berghangarer var den enda ekonomiskt genomförbara metoden att införskaffa stötvågsportar vid mynningarna till huvudtunneln. Stötvågsportarna vägde c:a 90 ton vardera och monterades vid nästan alla berghangarer. Portarna visade sig dock inte vara praktiskt användbara när jaktflygplanen stod i högsta beredskap. Den långa öppningstiden för portarna bidrog till att flygplanen inte kunde komma i luften tillräckligt snabbt. Dessutom kunde portarnas funktion inte garanteras, risken var stor för att de skulle blockera huvudtunneln. Trots stötvågsportar och andra åtgärder såsom vinklade tunnlar och anläggningar c:a 30 meter under markytan bedömdes ingen av dem vara helt skyddad mot kärnvapensprängningar över ett megaton.

 

Utbyggnadsplanen år 1948 grundades på flygförvaltningens rapport från 1946, men kostnaderna hade nu ökat eftersom de omräknats till penningvärdet för 1948. Riksdagens beslut om flygplansförstärkning på 50 % till tre jaktflottiljer medförde utökning av några av de planerade berghangarerna och betonganläggningarna. Samtidigt gjordes stora reduceringar. Vid sju flygfält reducerades byggplanerna och 14 flygfält ströks helt ur planeringen. Betonghangarerna skulle nu enbart skydda mot splitter och eldvapenbeskjutning.

 

Flygplanen av typ J 21 hade bara hunnit bli två år gamla innan det återigen var dags att förnya flygplansmaterielen. Chefen för flygvapnet var tidigt ute med en beställning i England om leverans av flygplanet Wampire, som i Sverige benämndes för J 28. Leveransen av flygplanen började för F 9 år 1948. Detta var ett mycket värdefullt tillskott till Göteborgs försvar eftersom det nu fanns tillgång till flygplan med kvalitet som kunde mäta sig med flygplan i utlandet.

 

Året var 1955 som den nya berghangaren på Säve (“Nya berget”) färdigställdes och på 1950-talet var flygvapnets förband i huvudsak utrustade med SAAB J 29 Tunnan. Förbanden hade fått en flygplanstyp, som vad gäller prestanda var i nivå med de då från Koreakriget aktuella amerikanska F 86 Sabre- och ryska Mig 15-planen. Under denna tid kunde flygvapnet lösa sina uppgifter med framgång. Trots sitt klumpiga utseende var Tunnan behändig i luften med god prestanda och var en stabil plattform för vapen. Tunnan kom ut i flera versioner med bl.a. förbättrad vinge och efterbrännkammare.

 

Vid slutet av 1950-talet ansågs det inte ekonomiskt hållbart med kärnvapenskyddade berg- och betonghangarer. Anfallet mot Pearl Harbor visade dessutom att stora ansamlingar av flygplan och materiel var lätta mål att anfalla från luften. Lösningen blev istället att sprida ut materiel och personal på många flygbaser och över en stor yta inom varje flygbasområde. Detta gjordes för att undvika direkt bekämpning från fiendens flyg- och marktrupper. Denna lösning förverkligades med BAS 60-systemet på 1960-talet. I BAS 60-systemet infördes platser vid banändarna för flygplan i högsta beredskap, med klargöringspersonal på plats. Dessa platser kallades för främre klargöringsområden (FRAMOM). Vid flyglarm skulle FRAMOM tömmas så fort som möjligt på allt som stod oskyddat, genom bl.a. nödstart med flygplanen. I BAS 60-systemet övergick berghangarerna till att bli uppställningsområden (UOM) och i vissa fall även bakre klargöringsområden (BAKOM) för spaningsflygplan. Berghangarernas funktion reducerades till skyddad förvaring av reservflygplan, flygplan som skulle repareras eller genomgå en större översyn. Vapen, ammunition, drivmedel och reservdelar förvarades fortsättningsvis i berghangarerna.

 

Som övergång mellan J 29 och J 35 Draken fick F 9 divisioner från England inköpta Hawker Hunter Mk 4. Dessa fick den svenska beteckningen J 34. De nya flygplanen var snabbare än J 29, smidiga i luften och (liksom J 29) utrustad med jaktrobotar av typen Sidewinder. Flygplanen placerades på flottiljerna F18 Tullinge, F 8 Barkarby och efter viss omfördelning även till F 9 Säve och till F 10 Ängelholm. Sommaren 1962 användes “Nya berget” av ett kompani utrustat med SAAB J 34 Hunter, en för flottiljen gemensam SK 16-grupp med fem till sju flygplan och en central tillsynsavdelning för J 34. “Gamla berget” användes som hangar för ett kompani utrustat med SAAB J 29F Tunnan och ett kompani utrustat med J 34. För det kvarvarande J 29F-kompaniet användes hangaren som tillsynshangar, men det upphörde senast 1 mars 1963 efter fullgjord omskolning till J 34. Samtidigt kom det “Gamla berget” att användas av två kompanier utrustade med J 34.

 

Successivt reducerades flygvapnets jaktflygdivisioner och flygflottiljer lades ner, även de med berghangarer. Flygflottiljen F 8 i Barkarby lades ner 1962 (flygdivisionerna), F 9 på Säve 1969, F 18 i Tullinge 1974, F 13 i Norrköping 1994 och slutligen F 16 i Uppsala 2003. Att just F 9 lades ned vid denna tidpunkt angavs vara på grund av de bullerstörningar som befolkningen utsattes för samt planer för byggnation av bostäder. Ironiskt nog försvann bullret endast några år eftersom allmänflyget flyttade dit 1978 från det nedlagda Torslandafältet och inga bostäder byggdes. Totalt byggdes sex berghangarer för flygvapnet och den sista aktiva flygflottiljen som hade berghangar blev F 16. Berghangarernas freds- och krigsanvändning som hangarer för flygdivisioner upphörde i samband med att flottiljerna lades ned. Hangarerna övergick då först till att bli förråd för stridsflygplan och övrig flygvapenmateriel, men senare även för försvarsmakten i sin helhet. Vid Säve fortsatte användningen av det “Gamla berget” som flyghangar för marinens helikopterdivision i drygt 30 år.

 

Efter F 9:s nedläggning 1969 blev Sävebasen en krigsbas tills den lades ner 1999 i samband med att Flygvapnet lämnade Säve. I berghangaren stod en stor mängd förrådsställda flygplan (SAAB J 35 Draken). Det fanns dessutom två flygplan av modell SK 60 och en SK 61 Bulldog placerade på Säve så länge första flygeskadern (E1) fanns kvar i Göteborg. När kalla kriget tog slut så hade berg- och betonganläggningarna spelat ut sin roll som skydd för flygvapnets flyg- och basförband. Anläggningarna blev istället förråd för försvarsmaktens materiel, något som påbörjats redan under 1970-talet. När Flygvapnet lämnat Säve användes berghangaren i några år till för att skrota SAAB 37 Viggen.

 

  1. BAS 60

För att undvika direkt bekämpning från fiendens flyg- och marktrupper började materiel och personal spridas ut på många flygbaser och över en stor yta inom varje flygbasområde. Genom att sprida ut olika funktioner blev basen inte lika sårbar vid en eventuell attack. Denna lösning förverkligades med BAS 60-systemet på 1960-talet. Systemet bestod av en rullbana (start- och landningsbana) som var mellan 2 000 och 2 300 meter lång, 30 till 40 meter bred, och minst en reservvägbas utifall ordinarie rullbana blev obruklig. Varje BAS 60 (ordinarie krigsflygbas) bemannades av en basbataljon (BASBAT 60) och basområdet bestod av några kvadratmil för att kunna sprida ut de olika funktionerna över ett stort område.

 

Ett par kilometer från flygfältet byggdes en kommandocentral (KC) för flygbasens operativa ledning. Anläggningen utgjordes oftast av en fortifierad bunker överschaktad med jord och de hade en mindre stötvågstunnel som skulle skydda anläggningen mot tryckvåg. Innanför stötvågsdörren i stötvågstunneln fanns några rum där sex till åtta personer kunde sitta säkert och sköta den operativa ledningen för att krigsbasen skulle vara operativ även under brinnande krig. I KC leddes verksamheten av vakthavande befäl (VB) med uppgift att hålla reda på flygplanens status och att dessa togs om hand efter landning, VB hade dessutom ett biträde till sin hjälp. VB kunde avlyssna startorderförbindelsen (t.ex. när startorder kom från luftförsvarscentralen) men också meddela trafikledningen om aktuell start och för att informera klargöringspersonalen. De utöver VB som kunde avlyssna startorderförbindelsen var trafikledaren vid fältet (TLF) som var KC:s öga, flygföraren och tekniker vid flygplanen. TLF skulle i huvudsak vara en yttre kontroll för att meddela om banan var fri från hinder och för att få information om eventuella begränsningar beroende på aktuell vädersituation. I KC satt också företrädare för luftvärnet (LVORUOFF) som var grupperat på basen, via telefon eller radio skulle denne informera luftvärnet om basens flygverksamhet för att undvika nedskjutning av egna flygplan.

 

Krigsbasen delades upp i tre områden för flygplanen: FRAMOM, BAKOM och UOM. FRAMOM var rullbanans främre klargöringsområde för jaktflygplanen i högsta beredskap. När en startorder kom via startorderförbindelsen (TFN 46), som var inkopplad direkt i flygplanet kunde flygplanet vara i luften inom en minut för att möta fientligt flyg. Några minuter innan eget flyg skulle landa fick klargöringschefen i KC information från luftförsvarscentralen (LFC) och såg till att personal fanns på plats i FRAMOM för att ta hand om flygplanet. Det var i FRAMOM som jaktflygplanen laddades och tankades. En klargöring tog cirka tio minuter innan planet kunde starta. För att minska risken för skador vid fientligt anfall begav sig personalen därifrån när planet lyft.

 

BAKOM var det bakre klargöringsområdet och låg cirka en till två kilometer från flygfältet. Det var här som spanings- och attackflygplanen stod klargjorda för att lyfta vid behov. Ett BAKOM bestod av 10-15 klargöringsplatser med ett avstånd på c:a 50 meter mellan varje plats för att minska risken att flera flygplan skulle bli utslagna vid ett bombanfall. Befälet vid BAKOM var klargöringsplutonchefen som via basradio och televäxel kunde dirigera personalen. Ammunition för ett antal flygplanslaster fanns vid ett främre ammunitionsförråd. Efter framkörning av ammunition till de olika klargöringsplatserna fylldes det främre ammunitionsförrådet på från ett bakre ammunitionsförråd. Om både attack- och spaningsflygplan stationerades på basen fanns två olika klargöringsområden, ett BAKOM för attack och ett för spaning

 

UOM var ett uppställningsområde som fanns cirka fem till tio kilometer från flygfältet där översyn och reparationer genomfördes på flygplanen som t.ex. motorbyte och motorkörning. Motorkörningen genomfördes efter motorbyte för att kontrollera att alla funktioner och värden var i sin ordning. Körningen genomfördes ofta med fullt gaspådrag, vilket krävde att planen förankrades med stållinor i marken och en skärm placerades bakom flygplanen för att sprida ut jetstrålen och minska bullret som uppstod. Reservflygplan kunde också ställas upp i UOM och normalt fanns två fälthangarer att tillgå vid större reparationer även i dåligt väder.

 

När det inte rådde höjd beredskap och det inte utfördes krigsförbandsövningar fanns en bastropp vid de ordinarie krigs- och övningsbaserna. En bastropp bestod av två till tre fast anställda och tio till 15 värnpliktiga tekniker samt officerare som var fast placerade vid flygbasen. Dessa skulle sköta klargöringen av enstaka flygplan och driften av flygbasen. Fältarbetstroppen som ingick i bastroppen hade som huvuduppgift att hålla landningsbanan i gott skick, vilket innebar bl.a. att sopa bansystemet rent från skadliga föremål. Runt banområdet klipptes gräset under sommaren och på vintern snöröjdes basområdet. Reparationer av banorna genomfördes av banreparationsgruppen ur fältarbetstroppen. Troppen hade till uppgift att också kontrollera banan före flygning och mäta bromskoefficienten. Mätningen var extra viktig under vinterförhållanden så flygföraren inte körde av banan av misstag vid start eller landning.

 

Vid en beredskapshöjning fanns för ett antal flygbaser hemvärn och bastroppsförstärkning att tillgå. Bastroppsförstärkningen bestod av värnpliktiga som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring på flygbasen och som väl kände till verksamheten där. En placering som bastroppsförstärkning kunde erhållas genom tecknandet av ett beredskapskontrakt. Därefter kunde man vid allmän mobilisering även ingå i krigsbasens ordinarie verksamhet. En bastroppsförstärkning skulle vara en snabbt tillgänglig resurs med lokalt rekryterad personal som kunde iordningställa basen så flygverksamheten snabbt kunde komma igång. Hemvärnets roll var att bevaka basens olika områden och förråd innan ordinarie personal anlänt, samt bemanna värnkanonerna på basen.

 

  1. Jaktcykeln

Längs kusterna vid slutet på 1940-talet fanns en kedja av radarstationer som var aktiva både dag och natt. Radarstationerna registrerade flygverksamhet och rapporter om verksamheten strömmade in på telefon och radio till väl skyddade, oftast i berg insprängda, centraler där fiendens läge, flygriktningar och höjd noggrant registrerades på stora kartbord och tablåer. En jaktledare (JAL) på en estrad högt över kartbordet följde de fientliga företagen och fattade beslut om jaktflygplan ska insättas eller ej. Bredvid jaktledaren satt en medhjälpare som hade telefonförbindelse med jaktdivisioner i beredskap att starta omedelbart.

 

När ett fientligt förband närmat sig och startorder utfärdats skulle flygplanen accelerera längs den omkring 40 meter breda asfaltbanan för att inom kort vara i luften. Flygförbandschefen anmälde sig sedan på radio till centralen varifrån han fick den senaste informationen om fienden samt uppgift om flygriktning och flyghöjd. Radarjaktledare (RRJAL) väntade i jaktradarstationer på att överta förbanden och leda dem mot fienden. De egna förbanden och fienden kunde urskiljas på stationernas skärmar som lysande punkter och färdvägarna framgick av det i punkter avspeglade ekot på skärmen, och höjderna på en särskild indikator. När RRJAL övertagit ledningen gällde det att sammanföra de två lysande punkterna på radarskärmen, samt ge försvarsjakten rätt höjd (högre än fiendens för att underlätta kommande anfall).

 

Framgången i anfallet låg till mycket stor del i det utgångsläge som jakten hade då fienden upptäcktes. RRJAL var därför tvungen att dirigera försvarsjakten så den på enklast sätt kunde gå till anfall, vare sig det skedde bakifrån, ovanifrån, från sidan eller framifrån. Därefter hade RRJAL gjort sitt och det blev jaktförbandschefens uppgift att slutföra anfallet. Grundprincipen i jaktförsvaret som beskrivits här ovan, står än idag även om väsentliga styrmoment övertagits av elektronik och tempot är högre till följd av högre flyghastigheter. Inte bara taktiken i luften har förändrats, utan också betjäningen av flygplanen på marken, det gällde att korta tiden för klargöring, tankning och laddning. Nedan beskrivs en modernare jaktcykel i drakensystemet.

 

Drakensystemet var i operativ tjänst i början av 60-talet fram till slutet av 90-talet. Systemet framtogs med hänsyn till hur hotbilden utvecklades med bombplan såsom Tupolev TU-16 Badger som klarade hög höjd (6-12 km) med en hög underljudsfart. Draken var väderoberoende, hade en nosradar och bar jaktrobotar (Rb24, Rb27, Rb28) som huvudbeväpning, jaktraketer 35B/D IMC, men även attackraketer för markanfall. Automatkanonen räknades normalt inte med i stridsvärdet eftersom den endast var tänkt för självförsvar. Drakens uppgift var att kunna bekämpa höghöjdsmål i hög underljudsfart (c:a mach 0,95). Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet) berättar i följande citat om standardövningar i anvisningar för jaktutbildning (AJU) där standardövning nr. 1 med SAAB J 35A Draken (SA1 J 35A) innebar målhöjd 13,5 km och målfart mach 0,9:

 

“Detta var lite av en sport för oss Radarjaktledare att leda då upplägget var att leda in jakten i baksektorn genom ett kurvanfall som avslutades med hiss (brant stigning) på slutet med god överskottsfart ca mach 1,3. Flygföraren fick kontakt på egen radar strax före upptagningen och kunde genomföra anfallet med Rb24”.

 

Det fanns en startorderförbindelse (även kallad “slingan”) som var en förbindelse som började i luftförsvarscentralen (LFC) hos biträdande jaktledare (BIJAL). Inom LFC passerade förbindelsen ett antal positioner såsom chefradarjaktledaren (CRRJAL), radarjaktledaren (RRJAL), luftvärnsledaren (LV). Förbindelsen passerade sedan ut till kommandocentralen (KC) för den aktuella basen. Flera befattningshavare hade medhörning och förbindelsen slutade till slut i flygförarens (FF) hjälm. Startorderförbindelsen var en mycket prioriterad förbindelse. Om ett avbrott uppstod fanns ett antal alternativa vägar för att nå fram till flygplanen i högsta beredskap.

 

Jaktcykeln i drakensystemet utgick ifrån att aktuell lägesbild presenterades i LFC där chefjaktledare (CJAL) fattade beslut om jaktinsats omfattande startbas, enhet och vilket mål eller målområde. CJAL läste startordern rakt ut i luften. Bijal 1 läste samma startorder på startorderlinjen till aktuell bas. Samtidigt läste Bijal 2 ut ledningsorder till aktuell CRRJAL (på t.ex. radargruppcentral). LFC-grupperad CRRJAL fanns med på startorderlinjen och fick ledningsorder med automatik. På den aktuella flygbasen stod flygplanen i FRAMOM och motorerna startades omedelbart när startorder utfärdades. Såhär berättar Lars-Gunnar Larsson (pensionerad kapten i luftförsvaret) om verksamheten på flygbasen vid startorder:

 

“I TLF sitter personal som ser till att banan är fri från älgar, fordon och annat löst. Flygledaren i KC har ju inga fönster att se ut genom. Starten har ALLTID högsta prioritet. Inget får stoppa den. Det är nu tyst i KC, alla arbetar med sitt och inväntar starten”.

 

Vid start sköttes kommunikationen via KC ett kort moment för att därefter övergå till en anvisad stridsledningsfrekvens. Styrdata mottogs direkt när flygplanen kom i luften, men kunde mottagits redan på marken om erforderlig täckning fanns. RRJAL var nu beredd att överta ansvaret för att leda roten (grupp av flygplan) mot aktuellt mål för identifiering alternativt bekämpning. Anflygningsfasen pågick i stort sett tills FF fick radarkontakt med egen radar eller var på ett avstånd om cirka 40 km från målet. Under anflygningsfasen fick FF kontinuerlig data om målet såsom höjd, fart, kurs, gruppering, antal och avsikter (t.ex. kurvledning, direktledning, snabbkurva) och hela tiden anvisade RRJAL styrkurs.

 

När egen radarkontakt erhållits meddelar FF “rrkontakt” och när alla värden var uppfyllda meddelade FF “jag leder” och genomförde anfallet. Vid kurvledning anpassade FF farten till 20 % högre än målfarten. Under anfallsfasen meddelade RRJAL avsikt (t.ex. anfall mot nytt mål, beredskapsläge, landsningsorder) efter anfallet. När landningsorder gavs inleddes återflygningen och RRJAL ledde FF mot aktuell bas samtidigt som BIJAL 1 läste ut landningsorder till aktuell bas för att alla skulle vara beredda. Fanns inga landningshjälpmedel på plats innehöll strilledningsprogrammet data om basen så FF erhöll data om att t.ex. gå via inflygningspunkt eller direkt mot plats för att göra varv och landa. Aktuell KC meddelas om var och när landning förväntas ske, för att undvika beskjutning av roten med eget luftvärn. Såhär beskriver Lars-Gunnar Larsson landningsfasen:

 

“Roten landar och hänvisas till rätt plats på basen för tankning och laddning mm. Det är klargöringsledaren i KC som ger anvisningar om detta. Tablåer skall nu rättas upp i LFC så fort landning är bekräftad från aktuellt KC”.

 

  1. Stridsledning och luftbevakning (1940-talet)

Redan från slutet av 1920 pratades det om stridsledning med radio, men exakt vad som menades är svårtolkat. Troligen var avsikten att med radio kunna leda jaktflyg i riktningar mot lokaliserade mål. Ledaren skulle då agera utifrån iakttagelser från luftbevakningsstationer (LS) och informationen skulle sändas med Morse och Q-förkortningar till de ensitsiga jaktplanen.

 

Enligt försvarsbeslutet 1936 skulle en omfattande luftbevaknings- och alameringsorganisation byggas ut, en organisation som bl.a. kallades för den territoriella luftbevakningen. Det var Försvarsstabens luftförsvarsavdelning (FST/L) som utövade ledningen för luftbevakningen och utfärdade erforderliga anvisningar för verksamheten och ansvarade för luftbevakningens utbyggnad. För de telefontekniska anordningarna för luftbevakningen var det Telegrafverket som svarade för framtagning och underhåll. Luftbevakningsförbanden var organiserade i luftbevakningsbataljoner (LBEVBAT) med en bataljon per luftbevakningsområde. LBEVBAT organiserade inom armén, bemannades av landstormsorganisationen och var direkt underställd militärområdesbefälhavaren (MILBEF). Några luftbevakningsförband organiserades av marinen.

 

Enligt utbyggnadsplanerna för luftbevakningen skulle landet indelas i 18 luftbevakningsområden (LBO). Göteborgs LBO sträckte sig ända från norska gränsen ner till Hallandsåsen och omfattade 152 luftbevakningsorgan. Samtliga LBO innehöll en luftbevakningscentral (LC) där iakttagelser sammanställdes, utvärderades och skickades vidare. Vid krigsutbrottet 1939 var endast tio LC färdigställda. Dessa fanns i Hässleholm, Jönköping, Göteborg, Katrineholm, Stockholm, Örebro, Uppsala, Falun, Gävle och Östersund. Samma år tillkom den av Bofors luftvärnsförening anlagda luftvärnscentralen i Boåsberget som tjänstgjorde som LC i viss utsträckning. Vid årsslutet hade ytterligare LC färdigställts i Linköping, Skövde, Malmö, Visby och Sundsvall. När LC Malmö tillkom kvarstod LC Hässleholm som reserv för LC Malmö. Under åren 1940-1941 tillkom LC i Karlstad och Umeå, och med två tidigare provisoriska LC i Boden och Karlskrona var planen för utbyggnad av 18 LBO färdig 1941.

 

Göteborgs LC var placerad två trappor ner i källaren i televerkets lokaler. Centralen bemannades av landstormsbefäl, värnpliktiga och lottor. I källaren på Militärstabsbyggnaden i Stockholm inrättades 1940 Försvarsstabens LC. Från denna anläggning skulle FST/L leda luftbevakningstjänsten över hela landet. Härifrån skedde uppföljning av kränkningar från främmande flygplan samt uppföljning av de utländska flygplanen som fått tillstånd att flyga över svenskt territorium. Befintligheten av anläggningen och dess placering under kriget omfattades med högsta sekretess. Någonstans i den inre delen av landet anordnades 1943 högkvarterets LC för krigsbruk.

 

Flottiljchefen på Säve kunde antingen leda divisionerna i luften eller från marken i stridsledningscentralen eller befinna sig i LC för direkt samverkan med luftvärns- och luftbevakningscheferna. En jaktsambandsofficer fanns placerad i LC Göteborg under beredskapsåren. Där fick han underlag om läget i luften och kunde meddela jaktcentralen (JC) på Säve för orientering om företag som det kunde bli anledning att starta mot för avvisning. Sambandsofficeren kunde också via telefon ge direkt startorder till piloter som var startklara med sina flygplan, samt till en markradiostation som telegraferade morsemeddelanden till de fåtaliga flygplan som hade radioutrustning. Radio för morsetelegrafering och radioförbindelse hade börjat användas i de svenska jaktplanen under slutet av 1930-talet men radioutrustningen fungerade dåligt och det kom att dröja några år innan radioförbindelserna blev tillfredsställande.

 

Särskilda JC började byggas ut på flottiljerna i början av 1940-talet för stridsledning av jaktflyget. På Säve inrättades lokaler i “Gamla berget”. JC tog emot uppgifter från LC och flygvapnets nytillkomna egna luftbevakningsstationer (JAKTLS). Uppgifterna behandlades ytterligare och efter beslut gavs startorder till jaktflyg på krigsflygplats över tråd till operatörer i en radiostation som vidarebefordrade startordern med telefon 43 till jaktflygplanen. Flygvapnets radiostationer för transportabel markradio (TMR) under krigsåren var TMR VIII och IX med radio på lång- och kortvågsbanden. Radiostationer för fast markradio (FMR) var FMR I – IV.  Flygplan av typ Mustang köptes in 1945 och de var utrustade med UK-radio SCR-522. För att säkerställa radiosambandet beställdes flygradiostationer för markinstallation vid flottiljerna där flygplanen var baserade. Radiostationerna fick benämningen FMR 5 och under andra halvan på 40-talet skedde kontakt med flygplanen efter start på UK-bandet med FMR 5. En sambandsofficer ur flygvapnet kunde i aktuell LC följa verksamheten när jaktflyget hade beredskap. Officeren skulle välja ut luftbevakningsrapporter som var viktiga för jaktflygets insatser och rapportera de fientliga flygföretag till den egna jaktcentralen via en särskild telefonförbindelse. När jaktflygplanen kommit upp i luften kunde order och orienteringar meddelas jaktförbanden via radio.

 

Piloter i högsta startberedskap satt antingen i eller bredvid flygplanet och var försedda med en fälttelefon som var kopplad till kommandoplatsen vid flygplatsen med en telefonledning. Via telefonen gavs startorder, mekanikerna vid flygplanen gjorde klart för start, fälttelefonen togs bort, motorerna startades, bromsklossarna plockades bort och flygplanet flög iväg. Order gavs sedan via radio direkt från jaktcentralen. På grund av dålig hörbarhet gick det i allmänhet inte att kommunicera på annat sätt än med morsesignalering.

 

Grunden till luftbevakningen utgjordes av ett nät av optiska luftbevakningsstationer (LS) som sträckte sig över landet. Luftbevakningens viktigaste uppgift var att alarmera och orientera civila och militära intressenter och därför grupperades LS i luftbevakningslinjer anpassade för denna verksamhet. Linjerna byggdes ut längs kust och landsgräns, längs vissa inre bevakningslinjer och bildade ett grovmaskigt nät över landet. En del LS låg så till, att flygplan dagligen passerade förbi, medan andra kunde få vänta i veckor på rapporteringstillfälle. Från början var bemanningen på LS värnpliktiga som inte kunde någonting om luftbevakning när de mobiliserades 10 april 1940. Snart upprättades rekryteringsexpeditioner som lockade frivilliga med annonsen:

 

“Tag Din semester och gå ut som luftbevakare”

 

Skolungdomar rekryterades i stor utsträckning under sommartid för tre eller sex veckors tjänstgöring. Många arbetslösa rekryterades landet runt och tjänstgjorde i åratal. Samtliga fick utbildning och under kriget utbildades tusentals luftbevakare på en luftbevakningsskola i Kungälv.

 

När nya LS tillkom och antalet orienteringsobjekt utökades, ökade också rapporterings- och orienteringsverksamheten inom vissa LBO i sådan grad att luftbevakningsrapporterna inte kunde hanteras i LC utan kraftiga förseningar. Detta avhjälptes genom att dela upp vissa LBO och anlägga nya LC. Bodens LBO delades i tre delar med LC i Boden, Gällivare och Överkalix. LC i Gällivare färdigställdes under 1941 och LC i Överkalix under 1942. Ett nytt LBO bildades med LC i Storuman ur de västra delarna av Umeå LBO. Ytterligare ett nytt LBO med LC i Kalmar bildades 1943 ur de östra delarna av Karlskronas LBO och Jönköpings LBO. Slutligen bildades ett nytt LBO med LC i Trollhättan ur norra delen av Göteborgs LBO. Det fanns nu 23 LBO i landet. Göteborgs LC flyttade nu till moderna och bergsbelägna lokaler som togs i bruk i oktober 1943. För att gardera sig mot utslagning av centralen hade reservanläggningar monterats i två bussar. Bussen kunde enligt katastrofskadeplanen flyttas och kopplas in på vederbörligt luftbevakningsområde via lämpligt belägen telefonstation. Vid övergången till Göteborgs nya LC användes bussen och var förberedd för inkoppling i Borås.

 

I samband med att luftbevakningsposten i ett LS observerade flygverksamhet beställdes ett prioriterat telefonsamtal (s. k. luftförsvarssamtal) i det manuella telefonnätet till LC. Luftförsvarssamtalen hade företräde framför annan telefontrafik och kunde dessutom avbryta pågående samtal i sin förtjänst (med undantag för statsordersamtal). Trots detta låg den normala uppkopplingstiden på en minut. När telefonisten i LC svarade läste luftbevakningsposten upp sin luftbevakningsrapport. Telefonisten i LC skrev då ner rapporten på en mottagningsblankett och överlämnade den sedan till expeditionschefen. Rapporten lämnades sedan över till en kartritare som ritade in rapporten på en karta framför sig. Vid kartan satt en rapportör som rapporterade de markerade uppgifterna på kartan till en JC.

 

En kartmarkör i JC tog emot uppgifterna och markerade dem på ett kartbord. Utifrån markeringarna på kartbordet kunde jaktförband ges erforderliga order och orienteringar. Det var en mycket lång väg som rapporterna skulle förmedlas och det tog väldigt lång tid. Innan jaktflygen hade hunnit starta så hade de fientliga flygförbanden kunnat ändra kurs flera gånger och släppt sin bomblast. Det stod klart att det manuella telefonnätet var en stor flaskhals i organisationen och luftbevakningen krävde ett eget signalnät med egna direkta telefonförbindelser. Ett fristående trådnät mellan alla LS och LC ansågs dock vara otänkbart av ekonomiska skäl. För att lösa detta fick det införas särskilda gruppcentraler som skulle genomföra en försortering av rapporterna innan de skulle skickas vidare till en överordnad central via direktförbindelse. Gruppcentralerna kom att kallas för luftförsvarsgruppcentraler (LGC) och dessa skulle sammanställa och sovra rapporter från LS inom en c:a 30 km radie från centralen. På så vis minskades trådförbindelsernas längd och därigenom förbindelsekostnaderna. Redan under slutet av 40-talet hade LGC med telefonutrustning m/48 börjat byggas av provisorisk art inom Uppsala-, Stockholms- och Göteborgsområdet.

 

Under andra halvan av 1940-talet hade dessutom markbaserad radar anskaffats. Radarstationen ER III B tillkom 1945 och något senare radarstation PJ-21. Detta öppnade nu för möjligheten att följa flygplanen i luften genom att följa deras eko på en PPI (Plan Polär Indikator) i radarstationerna och med radio och talinformation leda dem mot ett givet mål. Relativt fortlöpande kunde en radarjaktledare utöva stridsledning på radio.

 

  1. Stridsledning och luftbevakning (1950-talet)

Riksdagen 1947 beslutade att tre av flygvapnets flottiljer skulle ombildas till jaktflottiljer som därmed skulle omfatta totalt tio flottiljer. Beslut fattades att också modernisera luftbevakningen och att en ny radarorganisation skulle införas i flygvapnet. Det var ett omfattande arbete som påbörjades 1948 med framtagning av detaljplaner för anläggningar, utrustning, organisation och utbildning.

 

En första landsomfattande utbyggnadsplan för 1950-talets stridsledning och luftbevakning (STRIL 50). Landet skulle delas in i 21 luftförsvarssektorer (LFS) varav 16 av dessa skulle moderniseras till STRIL 50. På grund av brist på arbetskraft och snabbt stigande byggkostnader under början av 1950-talet försenades utbyggnaden kraftigt. Den nya organisationen beräknades inte vara klar före 1960. Brist på kvalificerad personal ledde till svårigheter att bemanna organisationen och de ökande flyghastigheterna ställde krav på större sektorer för luftförsvarets ledning. En ny utbyggnadsplan och sektorindelning togs fram 1954 som omfattade elva sektorer med lika många luftförsvarscentraler (LFC) och den optiska luftbevakningen skulle moderniseras över hela landet.

 

LFC (m/50) uppfördes oftast som en fortifikatoriskt skyddad berganläggning. I centralen sammanfördes JC, LC och luftvärnscentralen (LVC) kring en uppdaterad luftlägespresentation. I direkt anslutning till det gemensamma operationsrummet (OP-rummet) i LFC placerades den operativa ledningspersonalen för JC, LC och LVC i hytter på olika våningsplan med utsikt över det stora lägeskartbordet, tablåer, m.m. Eftersom det var mycket högt till tak kallades OP-rummet informellt för kyrkan. En sammanställd bild av luftläget avsedd för jaktledaren (JAL), luftvärnsledaren (LVLED) och andra användare visades på lägeskartan och tablåer. För att undvika beskjutning av egna flygplan var det mycket viktigt att luftvärnet hela tiden var informerat om var eget flyg befann sig. Sektorjaktstridsledare och luftvärnsledare skulle samordna flyg och luftvärn i de LFC som samgrupperats med en radarstation. Radarindikator monterades dessutom i luftvärnshytterna i LFC. En luftvärnslotta assisterade luftvärnsledaren och var en direkt förbindelselänk mellan stridsledningen i LFC och eldsledningspersonalen vid luftvärnsförbanden. Lottans uppgift var att informera om aktuellt luftläge, vidarebefordra insatsorder, motta stridsrapporter, m.m. Från början var systemet i STRIL 50 helt manuellt och rapporteringen skedde muntligt. Den modernaste tekniska utrustningen på marknaden var fortfarande mekanisk. Först vid slutet av 1950-talet (när radarstationerna PS-08 tillkom) kunde elektronik med transistorer och tryckta kretsar användas inom STRIL 50 eftersom den tidigare inte var praktiskt användbar.

 

Den optiska luftbevakningen kom att byggas om från grunden i STRIL 50. En mer yttäckande gruppering av LS ersatte den tidigare linjeprincipen och avståndet mellan dem utökades från cirka tio kilometer till 16-18 km. Därigenom minskade sannolikheten för upptäckt och det totala antalet LS kunde minskas samtidigt som bättre yttäckning erhölls. Ett omfattande arbete sattes igång för att hitta nya platser för LS.

 

Ursprungligen föreslogs att 130 fasta och tre rörliga LGC skulle införas. Fasta förbindelser skulle upprättas till 1 480 LS på tråd eller radio, men också en fast förbindelse till överordnad central skulle anordnas. Det var nu inte längre LC som var en överordnad central för LGC. Som en följd av STRIL 50 blev LGC underordnad LFC. Ganska snart togs det fram en ny typanläggning och telefonutrustning m/50 började istället användas 1950 när LGC m/50 började byggas ut. Typanläggningen på 150 kvadratmeter kunde uppföras som betongskyddsrum, splitterskyddad anläggning eller i en oskyddad anläggning ovan jord. Anläggningens operationsrum var en miniatyr av LFC:s och innehöll lägeskarta, tablåvägg och personalen placerades på en upphöjd plattform längst bak i rummet.

 

Det visade sig snart att LGC-områdena kunde göras större och av de ursprungligen 130 anläggningarna kom totalt 64 LGC att byggas inom STRIL 50. Ett luftbevakningskompaniområde kom att i runda slängar omfatta 15-25 LS. För att hålla kostnaderna nere kom LGC snart att samgrupperas med andra militära och civila anläggningar. Vidare blev det av ekonomiska skäl vanligt att i mitten av 50-talet placera anläggningarna i källarlokaler i helt civila byggnader. Detta medförde att typanläggningens planlösning inte kunde följas i alla lägen, med undantag för operationsrummets utformning. Utöver de fasta anläggningarna infördes även ett antal rörliga LGC monterade i bussar som skulle användas i reserv.

 

Sommaren 1948 tecknades ett kontrakt på den modernaste radarstationen som fanns att tillgå, en engelsk station av fabrikat Marconi. Stationen bestod av en spaningsradar och en särskild höjdmätare. I Sverige fick spaningsradarn beteckningen PS-14 och höjdmätaren PH-13. Dessa kunde nyttjas separat eller tillsammans och bildade då en jaktradarstation (PJ-21). Radarjaktledarna, som ombesörjde stridsledningen av jaktflygplanen, bemannade radarstationerna vid behov av jaktstridsledning. Stationen hade hög upplösning som medgav noggrann presentation av radarekon i radarbilden. Räckvidden var c:a 160 km men höjdtäckningen var dålig. Kontraktet tecknades på 40 spaningsradarstationer och 35 höjdmätare som började levereras våren 1950. Kontraktet omförhandlades senare och kom slutligen att innefatta totalt 35 spaningsradarstationer och 30 höjdmätare.

 

Radarstation Marconi typ 960 beställdes för luftbevakningen i fem exemplar i mars 1949. Den hade mycket stor räckvidd (250-300 km) och mycket god höjdtäckning. Det var dock svårt att bestämma bäringen till målet på grund av en mycket stor lobvinkel. I Sverige fick stationerna beteckningen PS-16 och började levereras i december 1951. Stationerna kom att grupperas i de operativt viktigaste områdena (Blekinge, Gotland, Stockholms skärgård, Härnön och utanför Luleå) och var fortifikatoriskt skyddade. Grupperingsplatserna försågs dessutom med en fast placerad höjdmätare av typ PH-13.

 

I slutet av maj 1951 levererades 20 radarstationer av typ TPS 1-S från USA som i Sverige fick beteckningen PS-41/T (där T står för transportabel). Stationerna nyttjades som en rörlig resurs och kunde grupperas på flera förberedda platser över hela landet. De grupperades utan något fortifikatoriskt skydd, med undantag för några platser i Norrland där de senare kom att koncentreras. Krigsorganisationen omfattade totalt 13 radartroppar PS-41/T, resten av stationerna var reserv.

 

Jaktstridsledningen hade tidigare genomförts på underlag som markerats på kartbordet, d.v.s. bordsstridsledning. På grund av de långa rapporterings- och hanteringstiderna var det mer eller mindre inaktuellt. Jaktstridsledning kunde nu genomföras direkt från radarskärmen där luftläget presenterades i realtid med stor precision, även om det var normalt med eftersläpning på någon minut. Jaktradarstationer placerades i bergrum i anslutning till LFC och radarskärmarna placerade inne i LFC. Radarjaktstridsledning genomfördes även från jaktradarstationer placerade ute i sektorn när insatsbeslutet hade tagits. Stridsledning skedde i huvudsak från samma radarstation som rapporterat in.

 

Det var i huvudsak flygplanen SAAB J 29 Tunnan och J 34 Hunter som leddes under STRIL 50 med talstridsledning. Ledningsmetoden var i huvudsak kurvledning till ett bakomläge på cirka två km. När det gällde J 29 Tunnan var det taktiska jaktförbandet i luften ofta i grupp med avsikt att få större eldkraft. Beväpningen var inledningsvis automatkanon (AKAN) och senare de första versionerna av Robot 24 B Sidewinder. På J 29 Tunnan fanns fyra 20 mm AKAN och på J 34 Hunter fanns fyra 30 mm AKAN. Under båda flygplanen kunde två Robot 24 B Sidewinder hängas.

 

En ny radiostation hade utvecklats av Standard Radio med första leverans 1952. Det var en VHF (Very High Frequency) radiostation RK 01 som var den första egna utvecklade utrustningen på VHF-bandet med frekvensområdet 100-156 MHz. Radiostationen var mycket modern och utgjorde ett stort radiomässigt lyft för flygvapnet. Effektsteg på 350 W beställdes till radioutrustningen. Radiostationen hade tagits fram till följd av det ökade antalet flygplan och det utökade ledningsbehovet med flera radiofrekvenser. Den nya radiostationen skulle ersätta FMR 5.

 

Hösten 1957 ansåg flygledningen att STRIL 50 var utbyggt enligt 1948 års försvarsbeslut inom de prioriterade delarna av landet. En ny sektororganisation som omfattade elva sektorer infördes 1 oktober 1957. Nu fick sektorchefen det fulla ansvaret för ledningen av luftförsvaret inom sektorn. Detta var ett system som med mindre modifieringar fanns kvar till mitten av 1960-talet då det började ersättas av ett modernare system (STRIL 60).

 

  1. Stridsledning och luftbevakning (1960-1990)

Vid slutet av 1950-talet tillkom storradarn PS-08 som försågs med indikatorutrustning som innehöll en digital beräkningsenhet och halvautomatisk målföljning. Detta system installerades vid Östersjökusten och kallades ibland för STRIL 59. I detta utprovades bl.a. en digial styrdatalänk för stridsledning av jaktflyg som bekräftade att den nya tekniken fungerade. Storradaranläggningarna samgrupperades med nickande höjdmätare (PH-12 och PH-40). Den på sin tid enorma räckvidden på 400 km för PS-08 vidgade luftförsvarets horisont väsentligt och det konstaterades att verksamheten över Östersjön var mer omfattande än tidigare befarat. En viktig händelse som kom att påverka utvecklingen av STRIL 60 var Catalinaaffären som inträffade sommaren 1952. Sovjetiska jaktflygplan sköt ner ett svenskt militärt obeväpnat signalspaningsflygplan TP79 (DC-3) i internationellt luftrum nordost om Gotland 13 juni. Tre dagar senare sköts ett Catalina-plan (TP47) ner av sovjetiska jaktflygplan under sökandet efter överlevande från DC-3:an. Vid denna tidpunkt fanns ingen regelbunden övervakning av luftrummet vilket medförde att man från svensk sida inte kunde följa händelserna över Östersjön tillräckligt bra.

 

Uppbyggnaden av STRIL 60 tog fart i början av 1960-talet och karaktäriserades av maskinell informationsbehandling och styrdatastridsledning av jaktflygplan. Digitalteknik var något relativt nytt och oprövat i detta sammanhang. Valet av ett digitalt system var således mycket framsynt och avgörande för utvecklingen av STRIL. Kärnan i STRIL 60 var LFC och dess funktion utfördes i ett inledande skede i slutet av 1950-talet till 1964 från PS-08 operatörsrum (OP-rum). På PPI i PS-08 kunde radarbilder ses och viss datorkapacitet medverkade till att några radarjaktledare (RRJAL) kunde utföra stridsledning av flertalet jaktflygplan. Avsikten var att bygga fyra LFC typ 1 men antalet reducerades till två av ekonomiska skäl. Istället moderniserades tre befintliga LFC (m/50) och uppgraderades med storbild och nya tablåer, dessa benämndes för LFC typ 2. De återstående LFC förblev m/50 (typ 3) till dess att de lades ned.

 

Det stod klart under projekteringen av LFC typ 1 att informationsmängden var för stor. Det behövdes således ytterligare anläggningar för att filtrera radarinformationen. Lösningen blev införandet av radargruppcentraler (RRGC) vars primära uppgift var att filtrera informationen från PS-15. RRGC var således ett låghöjdsfilter som rapporterade till LFC. Åtta fasta radargruppcentraler (RRGC/F) och fyra rörliga (RRGC/T) anskaffades. Den första driftsattes 1966. Radar för volymetrisk höjdmätning (PH-39) anslöts till RRGC i södra och mellersta Sverige, medan Norrland behöll PJ-21:s höjdmätardel PH-13. I både LFC och RRGC inrättades positioner för RRJAL. Tanken var att LFC skulle ta hand om stridsledningen på hög höjd och RRGC på låg höjd. Sammanställd radarinformation överfördes från RRGC till LFC i form av datameddelande. Det visade sig snart att uppdelningen på låghöjd- och höghöjdsstridsledning var opraktiskt och övergavs.

 

Trots storradarn PS-08 fanns behov av ytterligare höghöjdsradar, vilket medförde att nio radarstationer PS-65 inköptes och började installeras under mitten av 60-talet. Under andra halvan av 60-talet anskaffades fem radarstationer PS-66 som var en kraftfull medel- och höghöjdsradar. Radarstationerna PS-65 och PS-66 försågs med OP-rum med plats för radarobservatörer (RROBS) som på reservnivå i operativ drift rapporterade till RRGC/LFC typ 1. Normalt var de inkopplade med länk till LFC typ 1. Som svar på behovet av låghöjdsradar började radarstationerna PS-15 installeras under slutet av 1960-talet. Vid radarstationerna PS-15 fanns ett OP-rum som kunde användas i begränsad omfattning.

 

I början av 1970-talet infördes datarapportering (OPUS) inom den optiska luftbevakningen. OPUS var ett datoriserat system med användning av knappsatser i LS och LGC samt kartpresentation med signallampor i LGC, RRGC och LFC. Systemet byggde på att lampor på en översiktskarta tändes när flygplan inrapporterades av LS. Detta gav betydligt snabbare rapporteringstider jämfört med det gamla systemet och därmed mer aktuell luftlägesinformation. För att inaktuellt luftläge inte skulle presenteras tändes automatiskt aktuell lampa vid mottagning av information och lyste med fast sken, som långsamt avtog och slocknade helt inom två minuter. Den optiska luftbevakningen var ett komplement till radarluftbevakningen och den huvudsakliga uppgiften var att observera och rapportera flygplan på låg höjd som kunde vara svåra eller omöjliga att upptäcka med radar. Det var stor risk att viktiga radaranläggningar skulle sättas ur spel vid ett fientligt flyganfall och därav skulle ett omfattande nät av luftbevakningsstationer vara lättare att hålla intakt.

 

En stor förändring av radiosystemet för stridsledning infördes med Stril 60. Manöversignalomformare (MSO 1225) togs fram för överföring av nycklings- och anropsinformation. Enskilda ledningscentraler anslöts till godtycklig radiokanal och för överföring av styrdata användes radiosändare FMR 10. Inledningsvis användes dock radiostationerna RK 01, RK 02 och FMR 7. Under 1970-talet infördes talsamband på UHF-bandet med radiostationerna FMR 18, RA 730 och RA 745.

 

Den automatiska målföljningen gjorde det nödvändigt att digitalisera radarsignalerna. Digitaliseringen möjliggjorde smalbandsöverföring (SBÖ) av radarinformation. När SBÖ infördes 1974 ökade antalet radarstationer som kunde presenteras i en strilcentral. Detta medförde att användningen av RRGC ökade till att omfatta alla höjder inom ett geografiskt område. Ett antal LFC moderniserades i slutet av 1970-talet och kompletterades med utrustning för projicerad storbild (LFC typ 2). Måldata som erhölls från RRGC presenterades på storbilden. Antalet luftförsvarssektorer (LFS) reducerades till fyra och i samband med det omorganiserades några LFC till luftförsvarsundercentraler (LFUC).

 

Höghöjdsradarn PS-860 och rörliga indikatorrum (RIR) anskaffades i början av 1980-talet. Anledningen till anskaffningen var att behovet av en störfast radarstation som kunde motstå fysisk bekämpning. RIR-materielen (indikatorrum 860 och RRGC/T) användes som lokalt operationsrum (OP-rum) till PS-860 och transportabel RRGC. Under 1980-talet tillkom funktioner för strilradarledning i RRGC/T och RRGC/F (där F står för fortifikativ). Låghöjdsradarn PS-870 tillkom i slutet av 1980-talet och SBÖ av radarinformation via SBÖ-spridare på förmedlade förbindelser började användas.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av böckerna “Kalla krigets luftförsvar” av Bernt Törnell och Alf Kling, “Berghangarer” av Bernt Törnell, “Spaning mot skyn” av Bernt Törnell, “Göteborgs Luftförsvar” av Hilding Bennegård, dokumenten ”STRIL-systemdokument” av Bengt Myhrberg, “Stridslednings- och luftbevaknings-system modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, “Flygbassystemet Bas 60” av Jörgen Rystedt, “Flygvapnets jaktradarstation PJ-21” av Mats Svensson, sammanställningen “Radio för stridsledning” av Försvarets Historiska Telesamlingar (FHT), “Luftbevakning och stridsledning före Stril 50” av FHT, “Rk-01” av FHT, “Stridsledningssystemet STRIL 60” av Göran Hawée – Arboga Elektronikhistoriska Förening (AEF), “Strilsystem m/60” av Arne Larsson – AEF, “J34 Jaktflygplan” av Stig Hertze – AEF. Utöver skriftliga källor har Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet), Oskar Hedström (Chef Baspluton Säve, åren 1987-1999), Lars-Gunnar Larsson (pensionerad kapten i luftförsvaret) bidragit med informationen till artikeln. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

Siaröfortet

Siaröfortet

Vaxholms yttre befästningslinje

Vi befinner oss i den idylliska skärgården en tidig sensommarmorgon. I fjärran skymtar vi den vita skärgårdsbåten som ska ta oss ut till en ö som ruvar på mycket spännande försvarshistoria. Efter en kort båttur lägger båten till vid den lilla kajen, landgången vinchas ut och vi kliver i land. Där möts vi av den utsprängda passagen i berget som sträcker sig fram till det gallerförsedda inslaget till Siaröfortet i den vertikala bergväggen.

 

Vi öppnar den rejäla järngrinden i inslaget, passerar förbi vaktrummet och väl inne i den massiva berganläggningen möts vi av den kalla och fuktiga luften. Golvet är blött av vatten som runnit längs de kala bergväggarna och fukten känns påtaglig. Längs de långa blöta korridorerna djupt nere i berget hänger lamporna på rad och lyser upp de råa bergytorna. Längs ena väggen i en av de långa korridorerna finns vackra stenhandfat monterade på rad där de värnpliktiga soldaterna tvättade sig en gång i tiden. Bakom några av de rejäla ståldörrarna döljer sig bl.a. logement där soldaterna sov i under- och överslafar. Sängarna var ordentligt byggda i stål och för att kuddar och täcken bättre skulle klara den fuktiga miljön så var de stoppade med hästtagel.

 

En trappa leder oss upp i brant sluttning till bergets hjässa. Här möts vi av två 15,2 cm kanoner som blickar ut över den omgivande och mycket vackra skärgårdsmiljön. Fortets hjässa omgärdas av öppna löpgravar för att soldaterna i skydd skulle kunde röra sig mellan de olika delarna av fortets utsida. På öns norra sida finns ytterligare en kanon, men av en mindre kaliber. Det är en rörlig 57 mm kanon med pistolgrepp som lätt kunde flyttas till en lämplig plats eftersom den står på en vagn på den nedgjutna rälsen i löpgravens betong. Bland ormbunkar, björnbärsris och tallar tar vi oss sakta fram för att utforska mer av öns försvarsställningar. Ståvärn och en fast plats för en 57 mm kanon finner vi dolt bland bladverken och längs hela den norra och östra stenstranden löper taggtrådshinder som sicksackar sig fram i flera rader, ett hinder som skulle vara mycket svårforcerat för en landstigande fiende.

 

På öns sydöstra del finner vi den nu igenväxta kyrkogården som är anledningen till att ön vi befinner oss på heter Kyrkogårdsön. När Kyrkogårdsön fick sitt namn är inte känt, men redan i slutet av 1600-talet användes ön som begravningsplats för omkomna sjömän och kanske var det då som ön fick sitt namn. Förutom begravningsplatsen fanns även en sjökrog vid namn Kyrkogårdskrogen på ön, en av många skärgårdskrogar på sin tid som låg utspridda på öarna i skärgården.

 

1. Siaröfortet anläggs

Enligt 1914 års försvarsbeslut skulle Vaxholms fästning förstärkas med en yttre befästningslinje bestående av två fort och två artilleribatterier. Ett av forten planerades inledningsvis att uppföras på ön Siarö, men så blev det inte. I den trängsta delen av Furusundsleden ligger Kyrkogårdsön som skulle ge en fiende liten marginal vid passage och var därmed perfekt för en försvarsanläggning. Ön kom att utgöra en av de strategiskt viktigaste punkterna i Stockholms inlopp och det sista stora hindret innan en angripare kunde nå Stockholm. Namnet Siaröfortet behölls trots att fortet aldrig byggdes på Siarö. De övriga forten och artilleribatterier som förstärkte Vaxholms fästning var följande:

 

  • Ängsholmsfortet – samma bestyckning som Siarö, placerad öster om Värmdö.
  • Lagnöbergsbatteriet – 24 cm haubits, placerade ca 9 km öster om Siaröfortet.
  • Torsbergsbatteriet*

* Det var det tyngsta batteriet i Vaxholms yttre befästningslinje. Det var bestyckat med fyra st. 30,5 cm kusthaubits m/16 som var den största artillerikalibern som tillverkats av Bofors i Sverige. Vid provskjutningar sprack muren i Värmdö kyrka, och kakelugnar och fönster i kringliggande bostadshus gick sönder på grund av tryckvågen.

 

Ritning över Siaröfortet 30 juni 1916 (Originalritning förvaras i Krigsarkivet).

 

Mitt under brinnande världskrig (år 1916) påbörjades arbetet med att spränga sig ner i ön för att i berget göra plats åt fortets känsligare delar (t.ex. eldledningsplats, minstation och kraftanläggning). År 1918 stannar hela bygget upp som en följd av att inga löner kunde betalas ut till byggarbetarna. Fortet blev därmed stående halvfärdigt till 1921 då bygget av fortet återigen tog fart. Utvändigt byggdes löpgravar där soldaterna i skydd kunde röra sig på hjässan och ta sig till de över ön strategiskt utplacerade värnen och kanonerna. På öns norra sida byggdes fortets utanverk i form av löpgravar, värn, en fast monterad 57 mm kanon och en rörlig 57 mm kanon samt en höj- och sänkbar strålkastare. Det fanns planer på att bygga ut fortet likt den norra delen även på den södra sidan, men det blev aldrig av. Den södra sidan förblev orörd och ryktet säger att det berodde på pengar. Enligt legenden så vakar de döda över Kyrkogårdsön och det är kanske därför man också valde att lämna öns kyrkogård orörd för att inte göra sig ovän med de döda sjömännen. En guide på Siaröfortet berättar om kyrkogården:

 

“Jag tycker det är bra att fortet aldrig byggdes ut, så att de döda fick vila i fred”

 

Invändigt var fortet kallt och fuktigt med sina råa bergytor. I denna miljön skulle 270 värnpliktiga soldater bo och verka. Vid full beredskap kunde upp till 500 man inrymmas i berget. Anläggningen var utrustad med logement där de värnpliktiga sov i större sovsalar medan officerarna hade egna mindre rum med plats för en eller två personer. En läkarmottagning fanns i berget med en läkare som alltid fanns tillgänglig ifall någon skulle skada sig. För att mätta hungriga magar så fanns ett kök med en rejäl vedeldad gjutjärnsspis. I berget fanns både vattenklosetter och torrdass att tillgå. Självklart var även dessa uppdelade eftersom officerarna inte skulle behöva dela toalett med en värnpliktig. Elektricitet fanns att tillgå via en egen generator som försåg hela ön med ström, något som var väl behövligt i de mörka gångarna nere i berget. Via rör som löpte längs de långa gångarna skedde kommunikationen mellan de olika funktionerna i berget. Talrören fungerade väldigt bra och det förskonade de stackars värnpliktige som annars skulle fått springa med ordrar fram och tillbaka.

 

Anläggningen kunde äntligen slutbesiktigas 1924 (åtta år efter byggstarten) och på sommaren 1926 bemannades fortet för första gången. Vid samma tidpunkt utgick de flesta av de 23 batterierna i Vaxholmslinjen ur organisationen och Siaröfortet blev det sista stora hindret innan en angripare kunde nå Stockholm. Utöver fienden fanns ett annat hot, nämligen fukten! Redan samma år blev försvarsanläggningen underkänd på grund av alltför fuktiga logement i berget. Beslut fattades att förbjuda övernattning i berget för de värnpliktiga i fredstid. En förläggning fick därmed byggas utanför berget som hade betydligt bättre levnadsförhållanden. Den nya förläggningen används idag som kafé och vandrarhem. De värnpliktiga sov även tidvis ombord på logementsfartyget HMS Blenda som låg för ankare utanför ön. Under 1930-talet genomfördes en utflyttning av kustförsvaret till den yttre havsbandslinjen (något som började diskuteras redan 1920). Havsbandslinjen var en försvarslinje i Stockholms skärgård som anlades mellan åren 1933 och 1945 och ersatte Vaxholms yttre befästningslinje. Den yttre havsbandslinjen sträckte sig från Singö i norr till Landsort i syd. När andra världskriget bröt ut 1939 betraktades Siaröfortet som omodernt (efter bara 13 år i tjänst) på grund av sin gamla bestyckning och placering. Samma år avvecklades fortets ursprungliga verksamhet på ön, kvar blev fortets minstation som var aktiv fram till 1959.

2. Siaröfortets bestyckning

Utvändigt är Siaröfortets hjässa täckt med ett fyra till sex meter tjockt betongtak som skulle skydda fortet vid beskjutning. Fortets mjuka och följsamma linjer gör att fortet smälter in i skärgårdens vegetation och gör det svårt att upptäcka innan det är för sent. På pappret såg Siaröfortet imponerande ut, men i praktiken visade det sig annorlunda. Istället för det tunga moderna artilleriet hade fortet fått två gamla 1800-tals kanoner från det utrangerade pansarskeppet HMS Svea. Siaröfortet var tänkt att bli ett imponerande fort med bestyckning som skulle avskräcka alla eventuella anfall mot huvudstaden. Det vart tänkt att få, likt sin systeranläggning på Ängsholmen, låga tornpjäser som var bättre skyddade mot beskjutning. Istället fick fortet ärva Sveas gamla 15,2 cm kanoner eftersom pengarna inte räckte till. I skissen av Siaröfortet finns även ett torpedbatteri inritat. Syftet med detta batteri var att beskjuta en fientlig flotta. Batteriet skulle bestyckas med tre torpeder och ligga 800 meter bakom öns minlinje, men även detta fick strykas på grund av brist på pengar. I ett dokument om torpedbatteriet står följande:

 

“Torpedbatteriets ändamål är att, i händelse minlinjerna forserats, ändock kunna spärra farleden”

 

HMS Svea. Fotograf okänd.

 

Fortets bestyckning bestod av följande:

Huvudbestyckning:

  • 2 st. 15,2 cm m/1898 kanoner i enkeltorn från pansarskeppet HMS Svea.

 

Huvudbestyckningens specifikationer:

  • Tillverkare Bofors.
  • Besättning 12 man.
  • Kaliberlängd L/42.
  • Granatvikt 45,4 kg.
  • Elevation -7 till + 15 grader.
  • Eldhastighet 6-7 skott/min.
  • Maximal räckvidd 9 km.

 

Ytterligare bestyckning:

  • 4 st. 57 mm kanon M/89 (två rörliga och två fasta).

 

Specifikationer för ytterligare bestyckning:

  • Tillverkare Maxim-Nordenfeldt och Finspongs bruk.
  • Besättning 3 man.
  • Kaliberlängd L48 (för 89B L55).
  • Granatvikt 2,722 kg.
  • Kaliber 57,0 mm.
  • Elevation -20 till + 20 grader.
  • Eldhastighet 35 skott/min (max).
  • Utgångshastighet 570 m/s.
  • Maximal räckvidd 5000 m.

 

En guide på Siaröfortet berättar om den fruktade 57 mm kanonen:

Militärerna kallade kanonen för köttkvarnen, för det gällde att ha koll på vart man stoppade fingrarna”

 

På hjässan finns två observationskupoler i pansarstål som användes för eldledning av kanonerna. På hela den östra, västra och norra sidan av fortets strandkant finns taggtrådshinder som skulle göra en snabb landstigning på ön mycket svår. Flera lager av taggtråd sicksackar sig än idag längs den steniga strandkanten. Runtom på ön byggdes mängder med skyttevärn där soldaterna i skydd både kunde observera och verka ifall en fiende närmade sig ön. Skyddad i berget stod fortets stora höj- och sänkbara 150 cm strålkastare på hela 5 000 watt. Genom att hissa upp strålkastaren till fortets hjässa kunde flygplan och båtar belysas på sex kilometers håll, belysningen underlättade att beskjuta en fiende i mörker. Vid ett prov av den stora strålkastaren klämdes två artillerister fast under den tunga pansarluckan då motvikterna visade sig vara felberäknade. De undgick döden med en hårsmån men blev invalider för livet. En mindre 90 cm strålkastare stod även den skyddad i berget men placerad på en vagn på den nedgjutna rälsen i löpgraven på öns norra sida. Strålkastaren kunde dras ut och placeras på lämplig plats i löpgraven.

 

Fortets minstation hade till uppgift att spärra farleden med minor som låg förankrade under ytan, dessa kunde sprängas när ett fientligt fartyg passerade över minlinjen. Minlinjen innehöll 36 minor (ytterligare tio minor kunde monteras vid behov) på en c:a 400 meter lång linje över farleden. Placeringen av linjen var mellan Siarö och Staboudde. Medan den övriga verksamheten avvecklades på ön 1939 så behöll militären minstationen aktiv ända fram till 1959.

 

3. Siaröfortet lämnas, förfaller och bevaras

Trots att den ursprungliga verksamheten lades ner redan 1939 vid Siaröfortet dröjde det fram till 1951 som kanonerna monterades bort från fortets hjässa. Under 1960-talet togs fortet ur krigsorganisationen och övrig materiel togs bort från ön. Det sista militären gjorde innan de lämnade ön var att spränga generatorn så ingen skulle kunna använda fortet som sedan stod tomt ända fram till 90-talet. År 1993 tog Statens fastighetsverk över förvaltningen av Siaröfortet och följande år påbörjades en omfattande restaurering och konservering av fortet till en kostnad av c:a 35 miljoner kronor. Tre år senare (1996) öppnades Kyrkogårdsön och Siaröfortet upp för allmänheten för första gången, innan dess var hela ön ett militärt skyddsobjekt där civila inte fick gå iland. År 2002 blev Siaröfortet ett byggnadsminne som än idag ägs och förvaltas av Statens Fastighetsverk.

 

Idag är Kyrkogårdsön och Siaröfortet ett populärt utflyktsmål under sommarhalvåret, ett museum som passar för både de små och stora. Vi på Fortifikation-Väst rekommenderar att åka till Östanå färjeläge för att sedan ta färjan till Kyrkogårdsön, en båtresa som tar cirka fem minuter. För de som vill se mer av Stockholms skärgård går färjan från stadsgårdskajen i centrala Stockholm, båtresan tar då cirka 90 minuter. Med den senare linjen går det att fortsätta norrut till t.ex. Arholma, där ett annat kustartillerimuseum finns.

 

För den som inte kan besöka Kyrkogårdsön kan vi tipsa om filmen Mysteriet på Kyrkogårdsön där delar av filmen utspelar sig på Kyrkogårdsön, Siaröfortet och i skärgården runt fortet. Filmen är en ungdomsdeckare från 2004, tyvärr är filmen i sig inte speciellt bra, men miljöerna är väldigt fina. Kort beskrivning om filmen:

Under sommaren 1985 pågår ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Stadsbarnet Henrik 14 år bor varje sommar hos sina vänner Erik, Kristian och deras kusin Oskar på Siarö i Stockholms norra skärgård. De gör vad pojkar gör under sommarlovet i skärgården: hoppar från de höga klipporna, fiskar och utforskar platser. Kristian har alltid sin kikare riktad mot Kyrkogårdsön och Siaröfortet, han är övertygad om att någon använder det nerlagda fortet. Pojkarnas gamla vän, fiskaren Petersson, försvinner spårlöst en dag och pojkarna dras in i en spännande tid.

 

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av artikeln “Siaröfortet – se men inte synas” av Märta Holkers, boken “Svenska borgar och fästningar: en historisk reseguide”, artikeln “Siaröfortet” av Statens fastighetsverk och boken “Stockholms kustartilleriförsvar 1914-2000” av Alexander Wahlund. Tack till Statens fastighetsverk för bildmaterial, Alexander Wahlund för dokument, ritningar samt bilder och Mats Levinsson för korrekturläsning.

Radargruppcentraler

Radargruppcentraler

Stridsledning och luftbevakning

Det kalla kriget är isande kallt mellan öst och väst under 1960-talet. Stormakten i öst hade under 1950-talet tagit fram det nya snabba bombplanet Tupolev TU-16 som med sin snabbhet, aktionsradie och förmåga att bära kärnvapen, nu utgjorde ett av de stora hoten för omvärlden. Tupolev TU-16’s höga toppfart innebar bl.a. ett behov av en snabbare och mer precis stridsledning för genskjutande svenska jaktplan.

 

Långt ut i det svenska skogarna påbörjades ett antal stora byggprojekt för att möta det nya hotet. Arbetarna sprängde sig djupt ner i urbergen för att göra plats åt en av de nya funktionerna för Sveriges luftförsvar. Funktionerna kom att ingå i det nya stridsledning- och luftbevakningssystemet (STRIL 60). STRIL 60 var på 1960-talet ett unikt ledningssystem för samordningen av luftstridskrafter. Systemet utgjordes av ett stort antal anläggningar (luftförsvarscentraler, radiosändare, radaranläggningar, luftförsvarsgruppcentraler m.m.) och delsystem infologiska sammanknutna genom kommunikations- och databehandlingssystem.

 

Den grundläggande idén bakom STRIL 60 var att, dygnet runt och oberoende av väder, effektivt kunna nyttja luftförsvarsvapnen: jaktflyg, luftförsvarsrobot, luftvärn och offensiv telestörning. Som beslutsunderlag skulle en översiktlig bild av luftläget i nära realtid presenteras för samtliga berörda parter. Beslut om insats och val av vapen skulle fattas av en chef inom respektive geografiskt område. Stridsledningsorganisationerna för de olika vapnen skulle ha tillgång till information om fienden och de egna resurserna.

 

Behovet av STRIL 60 växte fram genom den tekniska utvecklingen av flygplan som medförde att flyghastigheterna och flyghöjderna ökade, samt att den nya tekniken gjorde att vapnen gick att avlossa på allt längre avstånd från målet. Genom ett sammanhållet totalkoncept och användning av ny teknik, såsom bredbandig överföring av radarinformation och datakommunikation, samt digitala kalkylatorer och minnen, kunde nya förmågor uppnås.

 

1. Historia och uppbyggnad

Mellan åren 1962 och 1965 utfördes det stora arbetet med att spränga ut ett antal bergrum ute i de svenska skogarna. Ett stort problem uppdagades redan efter ett år, då ett mycket allvarligt spioneri avslöjades, som kom att sätta käppar i hjulet för de planerade radargruppcentralerna. Den 25 juni 1963 greps översten Stig Wennerström på Storbron i Stockholm efter en längre tids spaning av Säkerhetspolisen. Bevismaterialet som beslagtogs i Wennströms villa och det som senare uppdagades under kommande förhör med Wennerström pekade på att vederbörande sålt ut information kring stora delar rörande det svenska flygvapnet och dess hemliga anläggningar. Fortifikatoriska anläggningar som redan var byggda, såsom berghangarer, men också anläggningar i planeringsstadiet visade sig vara röjda för Sovjetunionen och dess ledare. Detta fick stora konsekvenser för det nya STRIL 60-systemet. Av de 13 platser som rekognoserats av Fortifikationsförvaltningen (idag Fortifikationsverket) tillsammans med militärområdesstaben fick fem strykas på grund av Wennerströms spioneri.

 

Följande platser var rekognoserade:

  • O 5S, O 5N och O 5M till Uringe, Tierp respektive Riala
  • G 1 till Heinum
  • S 1O och S 1V till Degeberga respektive Veberöd
  • S 2S och S 2N till Rödeby respektive Nybro
  • O 1S och O 1N till Hannäs respektive Kolmården
  • ÖN 3 till Älvsbyn
  • W 2 till Alingsåstrakten
  • N 3 till NNV Sundsvall

 

De åtta anläggningarna som byggdes:

  • RRGC Minken ÖN M (avvecklad 2000)
  • RRGC Geten O5 M (avvecklad 1994)*
  • RRGC Björnen O5 S (avvecklad 1992)
  • RRGC Vesslan O1 N (avvecklad 2000)
  • RRGC Rockan O1 S (avvecklad 2000)
  • RRGC Myran S2 S (avvecklad 2000)
  • RRGC Bocken S1 O (avvecklad 1991)
  • RRGC Hinden S1 V (avvecklad 1993)

*RRGC Geten var den anläggning som stod klar först av samtliga anläggningar, den togs i operativ drift under 1965.

 

Fyra stycken RRGC/T (transportabel) tillkom:

  • RRGC/T Tjuren N3 – tillhörde F4 (krigsplacerad i LFC* Humlan)
  • RRGC/T Hajen W2 – tillhörde F7 (krigsplacerad i LFC Svalan)
  • RRGC/T Pantern – tillhörde F18 (senare F16)
  • RRGC/T Järven – tillhörde F21

*Luftförsvarscentralen (LFC) var en anläggning för luftbevakning från 1950-talet som byggdes upp inom STRIL 50-systemet som sedan övergick till STRIL 60. Dessa anläggningar skulle samordna luftförsvaret i respektive luftförsvarssektor.

 

RRGC/T var en strategiskt rörlig ledningscentral som kunde upprättas i förberedda bergrum (S-anläggning) eller i förberedda oskyddade anläggningar (N-anläggning). Till RRGC/T kunde flera radarstationer av olika typer anslutas. Normalt upprättades RRGC/T i en S-anläggning tillsammans med strilradaranläggning 860. RRGC/T var i operativ drift mellan åren 1984 och 2004.

 

För de fortifikatoriska RRGC-anläggningarna skulle all ledningspersonal och huvuddelen av teleutrustningen finnas i bergrum som skulle klara viss vapenverkan. Utpunktsbyggnader för ovanjordutrustningar som radar-, radio- och radiolänkutrustning installerades i betongkassuner minst 500 meter från själva berganläggningen. Anslutningarna till sambandsnätet skulle vara dubblerade och ha skilda kabelintag. Utöver utbyggnadsreserver skulle det finnas reservfundament för länk- och radiomaster.

 

RRGC-anläggningarna skulle klara upp till två månaders drift utan tillförsel av förnödenheter. Flygstaben och Kungliga flygförvaltningen lämnade uppgifter på vilka utrymmen som behövdes beroende på hur mycket personal som skulle tjänstgöra i anläggningen, hur stor golvyta teleutrustningen behövde, samt hur mycket kylluft som behövdes för dessa. Fortifikationsförvaltningen tog fram konstruktions- och byggritningar som blev mallar för en standard RRGC-anläggning. De två första anläggningarna blev något större än övriga, vilket berodde på planerad samverkan med andra förband. Fortifikationsförvaltningen hade vissa svårigheter att tillmötesgå önskade slutdatum för byggnationerna, något som bland annat berodde på brist på arbetskraft inom byggnadssektorn. Anläggningarna färdigställdes dock i stort enligt plan.

 

Berganläggningen utgjordes av en i berget fristående fyravåningsbyggnad (hålrummet för byggnaden tog cirka sju månader att spränga ut) som nåddes via en lång stötvågstunnel och förbi en hydrauliskt styrd dubbel stötvågsport. I andra änden av ingångstunneln fanns ett stigschakt som även fungerade som anläggningens luftintag och var tänkt som reservutgång. Vissa RRGC hade en genomgående tunnel. Utöver ingångstunneln fanns ytterligare ett schakt för utsläpp av avgaser från reservkraftsdieslarna. Precis innanför stötvågsportarna fanns utrymmen och utrustning för radiaksanering. RRGC-anläggningarna var dimensionerade för att motstå stötvågor, en viss vapenverkan, samt gasanfall men hade inget EMP-skydd.

 

Detta fanns på följande plan:

  • Plan ett:
    • Verkstad- och förrådsutrymme för underhåll av telemateriel och övrig materiel.
    • Utrymme för anläggningens elförsörjning med tillhörande ställverk, svänghjulsomformare för avbrottsfri kraft åt teleutrustning, tre dieseldrivna elverk för anläggningsdrift vid avbrott i yttre elförsörjning och övervakning- med tillhörande manöverpulpet för dieselmotorer.
    • Ekonomiutrymmen och köksutrustning dimensionerad för att klara mathållning för cirka 50 personer vid kontinuerlig drift.*
    • Anläggningen hade vattenförsörjning från den egen brunnen och hade egen avloppsreningsanläggning, allt för att personalen skulle klara sig instängd i berget under en längre tid.

 

  • Plan två:
    • Personalutrymmen, såsom dagrum för ledig personal och logement (sovsalar).
    • Larmövervakningscentral för maskinutrustning.
    • Kontorslokaler för kompanichef, driftchef och maskinchef.
    • Utrustning för luftrening, kylning av luft för teleutrustning och till alla rum i berganläggningen, samt kylning till dieselaggregat.

 

  • Plan tre:
    • Kablage och kyllufttrummor för teleutrustning.

 

  • Plan fyra:
    • Operationsrummet (taktikrummet) med operatörskonsolerna, jakttablå och opuskarta samt specialbelysning för att underlätta arbetet vid PPI:erna (bildskärmarna Plan Polär Indikator).
    • Telerummet med all teleutrustning. Det fanns ett hisschakt från televerkstaden upp till telerummet.

 

* RRGC Myran var den enda av RRGC-anläggningarna som inte lagade sin egna mat i berget, trots att man ville det. Maten till Myran hämtades från militärrestaurangen på Rosenholm i Karlskrona. I många år assisterade värnpliktiga som handräckningstjänst. En värnpliktig i varje omgång fick bland annat hjälpa till med att diska och torka golven, en tjänst som försvann så sent som på 1980-talet.

 

Den fortifikatoriska RRGC anläggningen bestod av en berganläggning och ett antal byggnader innehållande utrustning i olika omfattning enligt följande:

  • Byggnad A – Berganläggningen.
    • Databehandlingsutrustning.
    • Telefon och transmissionsutrustning.
    • Elkraftutrustning.
    • Underhållsutrustning.

 

  • Byggnad B – Länkutpunkt, vissa RRGC hade två utpunkter som benämndes B1 och B2.
    •  Radiolänkutrustning.
    • Radiomottagare.
    • Master.

 

  • Byggnad C – Radarutpunkten.
    • PH-39 (Radarhöjdmätare).

 

  • Byggnad D – Radioutpunkten.
    • Radiosändare.
    • Master.

 

Utpunkterna var anslutna till bergsanläggningen via koaxial- och telekablar för överföring av teleinformation, larm- och manöversignaler. Utpunkterna fick sin kraftförsörjning via separata elkablar med avbrottsfri kraft för drift av viktiga teleutrustningar och respektive el för drift av värme- och ventilationsutrustningar. RRGC hade dubbla kabelintag med separerade anslutningar till Televerkets kabelnät. Dessutom fanns det ekonomibyggnader och baracker för fredsmässig verksamhet samt vaktkur, carport och förråd m.m.

 

Kuriosa: Till RRGC Myran beställdes det möbler och övrig inredning, dock missade en arbetare vid F12 att hisschaktet var just ett hisschakt och beställde sålunda möbler och inredning även till detta utrymme.

 

2. Radargruppcentralernas funktioner

Enligt de ursprungliga tankarna skulle RRGC vara en central för insamling, målföljning och filtrering av information från låghöjdsradarstationer och rapportering av den sammanställda informationen till LFC. Behov av en reservanläggning för LFC medförde att kraven på RRGC utökades till att även innefatta stridsledning och luftförsvarsorientering.

 

RRGC dimensionerades för att kunna:

  • Ta emot information från fyra radarstationer, automatiskt följa 80 mål och rapportera 40 mål.
  • Automatiskt mäta höjd på 190 mål samtidigt, varav 150 för LFC:s räkning.
  • Genomföra 24 ledningsuppdrag (tal- och datastridsledning) och leda lvrb- och rbförband (luftvärnsrobot- och robotförband).
  • Lämna luftförsvarsorienteringar.

 

RRGC byggdes i två varianter, typ ett och två, som i grunden var funktionellt lika, men hade olika ledningskapacitet. RRGC typ ett var avsedd att ingå i storsektorerna O5 och S1 som filtercentral till LFC typ ett. RRGC typ två fanns i sektorerna S2, O1 och ÖN3. Beroende på bemanning med operativ och teknisk personal kunde RRGC producera drifttid från c:a 30 till 168 timmar per vecka för luftbevakning, incidentberedskap och förbandsutbildning.

 

RRGC:s uppgifter:

  • Luftbevakning:
    • Mottagning av rapporter från den optiska luftbevakningen.
    • Överföring av måldata till LFC.
    • Spaning, målföljning och sammanställning av information från radar PS-15 i typ ett och för typ två tillkom radar PS-66, PS- 65, och PS-08.
    • Mottagning av och följning på talrapporter från ”övriga tillgängliga radarstationer” (till exempel radar PS-16, PJ-21, PS-08, PS-65).

 

  • Höjdmätning:
    • Automatisk höjdmätning med PH-39 av mål som följdes i RRGC och LFC alternativt angränsande RRGC.
    • Automatisk höjdmätning av mål som följdes med PS-15 och PS-66
    • Höjdmätning med nickande höjdmätare PH-12, PH-13 och PH-40

 

  • Stridsledning:
    • Stridsledning av jakt mot av LFC utpekade mål, i första hand låghöjdsmål.
    • Återledning av jakt.
    • Stridsledning av RB-68 (luftvärnsrobotsystem) förband med utmatning av måldata för utpekade mål.
    • Stridsledning av RB-67 förband med utmatning av måldata för utpekade mål.

 

  • Luftförsvarsorientering LUFOR:
    • Luftförsvarsorientering via luftförsvarsgruppcentral (LGC) eller P2-sändare.

 

I boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden, återberättas denna incident:

”Någon gång 1970 kom ÖB Stig Synnergren och hela försvarsledningen på besök till den topphemliga anläggningen. De landade i två helikoptrar på en åker och fick sedan göra ett studiebesök. Ett stridsledningspass skulle förevisas och alla blev informerade om den för feltryckningar ytterst känsliga utrustningen. Under passets gång lutar sig den aningen närsynte generalen Torsten Rapp fram för att se bättre samtidigt som han lägger armen över skrivtangenturen, varpå datorsystemet låser sig. Ridå”.

 

3. Personal i RRGC

För luftbevakning:

  • Målföljningsledare (Måled).
  • Biträdande målföljningsledare (Bimåled).
  • Målobservatör (Målobs 1 – 4 st).
  • Höjdoperatör (Höjop).
  • Kartmarkör (Kam 1 – 2 st).

 

För stridsledning:

  • Chefsradarjaktledare (Crrjal).
  • Biträdande chefsradarjaktledare (CrrjalBi – Tråjal).
  • Radarjaktledare (Rrjal 1 – 4 st).
  • Robotledare (Rbled).
  • Luftvärnsledare (Lvled).
  • Tablåmarkör (Tam).

 

För orientering:

  • Orienteringsledare (Orled).

 

Övrig personal:

  • Vaktpersonal som bestod av värnpliktiga samt befäl.
  • Kökspersonal som tillagade mat i anläggningens egna kök.
  • Drifttekniker som såg till att anläggningen fungerade dag som natt.
  • Lokalvårdare som städade i anläggningen samt övriga lokaler.

 

 

4. En vaktsoldats berättelse

Benny Stoltz med vakthund
Benny Stoltz med vakthund (bild av: Benny Stoltz)

Här återberättar Benny Stoltz med egna ord om sin tid som vaktsoldat vid RRGC Bocken:

Visst var det en spännande tid, det går inte att komma ifrån. Jag är otroligt stolt och även glad för att jag fick göra en sådan militärtjänstgöring. Bland de första veckorna på F10 när jag ryckte in, så fick vi alla som ryckte in frågan om vi ville tjänstgöra på fotodetaljen. Dom hade en ledig tjänst där. Där skulle man vara med och framkalla bilder m.m. från spanings Draken. Det var lite lockande då jag hade/har ett mycket stort intresse för fotografering och framkallning av detsamma. Men jag tyckte ändå att vaktsoldat lät spännande. Vi visste inte alls då var vi skulle bli placerade. Inte ens att vi skulle bli placerade på någon radarbas eller så. Alla trodde nog att vi skulle bli vakter på F10, med bevakning av flygfältet, ronderingar m.m. Snacka om att vi alla blev överraskade när vi sedan skulle avsluta grundutbildningen och fick höra att vi skulle packa våra saker och gå till en anvisad bil/buss som skulle köra iväg oss, mot okänt mål.

 

Vi arbetade i 24-timmars pass, dessa 24 timmar var uppdelade i olika vaktpass i vaktlokalen, ronderingar inne i berget, ronderingar ute i fält kring våra antenner och radartorn samt hundtjänst. Detta gick runt i ett schema vem som gjorde vad. Det fanns såklart också ledig tid i vårt dygn. Då passade vi på att öva med hundarna, vi gick ibland ner i berget och stod och lyssnade på när radarjaktledarna skickade iväg en J35 rote mot okänt företag. Det var faktiskt riktigt spännande att se/höra på. Ibland körde vi med bil runt på dom yttre ronderingarna, men oftast gick vi runt och då med en hund med oss. Vi hittade lite genvägar genom skogen för att komma från en punkt till en annan. Det är ju faktiskt bättre att gå, då man lättare kan höra och se om något olagligt pågår. Med en bil har man ju redan fört så mycket oväsen att ”de” redan har hunnit att gömma sig. Yttre ronderingar utfördes alltid med kpist.

 

Hur ett besök vid RRGC Bocken gick till enligt rutin:

Det fanns bara en vaktkur uppe vid inslaget. Nere vid stötvågsporten var där ingen vakt. Vi vakter kunde dela ut personliga namnbrickor eller så fick den typ av personal som inte hade en egen namnbricka, en utskriven av oss. Dessa nummer brickor var noga registrerade av oss i vakten och hade olika färger för var personen i fråga fick befinna sig. Så vi kunde direkt se vid våra ronderingar om någon befanns sig i fel utrymme. Besökare blev alltid föranmälda via säkerhetschefen på LFC Kobran, denna föranmälan gick till på följande vis:

  1. Säkerhetschefen ringde till oss på vaktlokalsnumret och sa att det gällde en föranmälan på besök till rgc/O.
  2. Vi la då på luren direkt och ringde upp ett förutbestämt telefonnummer, där vi hamnade hos säkerhetschefen på LFC. Detta för att ingen annan skulle kunna anmäla någon obehörig. Det skulle alltid utföras en återuppringning, för säkerhet.
  3. Säkerhetschefen rabblade nu upp namn, personnummer, ev. företag, anledning till besöket och tiden då besöket gällde. Allt detta antecknade vi i en liggare som vi sedan använde när besökaren ifråga anlände.
  4. När besökaren anlände fick han en bricka med ett nummer på, detta nummer antecknade vi i liggaren. Brickan hade som jag tidigare nämnde en färg, som visade vart han fick befinna sig. En del besökare skulle bara arbeta ute vid en av våra radartorn, de fick då en bricka som bara gällde där vid den platsen.

 

En helg när vår vaktgrupp tjänstgjorde hörde och såg jag ett flygplan på mycket hög höjd cirkulera ovanför oss. Jag iakttog den en stund för att försöka se vad den höll på med. Men den bara cirkulerade ovanför. Tyvärr var det en sådan helg då vår RRGC var stängd (RRGC Bocken var stängd varannan lördag och söndag, då tog RRGC Myran över borta i Blekinge. RRGC Hinden på Rommelåsen var alltid stängd på lördagar och söndagar) så vi kunde inte gå ner och hämta några av våra egna radarjaktledare, så det blev att lyfta luren till LFC. När befälet där svarade, berättade jag vad vi håller på att titta på. Han klicka runt på sin radarskärm, men sa efter en stund att han såg inget. Han frågade hur högt upp och vad för typ av plan det var. Det enda jag kunde svara var att det är väldigt högt upp, men att jag tydligt kunde höra det typiska ljudet av ett militärt jetplan. Det var ingen tvivel om annat. Jag försökte också beskriva planet, men det var inte så himla lätt då det som sagt var högt upp. Jag kunde dock se att det var inget stort passagerarplan. Han fortsatte att klicka runt på sin skärm, ändrade troligen en massa inställningar. Men kunde inte se ett skit. Han frågade till slut om jag druckit!? Nä, såklart inte!!! Svarade jag. Han tyckte nog att det var ett skämt, men jag var inte på skämthumör då, då vi ju just nu iakttog något alldeles speciellt. Tyvärr blev det inget mer än en rapportskrivning i vår loggbok. Vad som skrevs på LFC vet jag inte.

 

En dag så började det regna som fan över oss, vi skrev in ett par marinare som skulle ner i berget och släppte in dom genom vakten. Efter en kort stund när dom hade kommit in en bit i tunneln slog blixten ner på bergstoppen. Det small så IN I HELVETE!!!! När det hade lugnat ner sig med regnet. Gick vi vakter upp på bergstoppen för att se var den slog ner. Blixten hade tagit sig via ett träd, fram över marken där den hade vällt ett par stora stenar och ner i nödutgångsschaktet!!! Det måste ha blitt en bra knall nere i tunneln. Vi fick aldrig reda på om dessa marinare fick byta kalsonger, men det var nog ett måste tror jag.

 

En dag hade vi en brand/utrymningsövning ihop med Kristianstads räddningstjänst. Jag och en av brandgubbarna fick i uppdrag att bära upp en av marinens glada gossar på bår, med full rökdykningsutrustning på oss. Jo det var ju en kul uppgift. Ju längre upp vi kom i tunneln, desto tyngre blev marinaren. Jag trodde att jag skulle dö av syrebrist och mjölksyra i ben och armar innan vi nådde öppningen. Dom två-trehundra meterna var väldigt utmanande. Jag tyckte mig ana en liten glimt av trötthet även hos brandgubben. Men där var ändå luft kvar i mina tuber när jag kom upp, säger Benny.

 

5. Radargruppcentraler, incidenter och berättelser

Följande incidenter och berättelser är några urval från boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden:

Vaktsoldaterna vid anläggningen övades i flera tänkbara scenarier för att vara förberedda om något skulle inträffa. Ett av scenarierna var hur vakterna skulle gå tillväga om en okänd bil körde fram till vakten och bara stängde av motorn. En sen fredagskväll körde en BMW med en man och en kvinna ned till vakten, stängde av motorn och satt kvar. Vakterna som nyligen övat på detta scenario gjorde exakt som de blivit lärda, en vakt stannade kvar i vaktstugan, medans två beväpnade vakter går ut, en säkrare går ut och beordrar personerna att stiga ut samt att lämna legitimation på motorhuven och backa bak ett antal meter bakom bilen. Den manlige bilföraren blir förbannad och påpekar att de var på väg till en bygdegård i närheten. Incidenten slutade väl men vakterna glömde att identifiera kvinnan som var med i bilen, mannen visade sig senare vara en känd politiker i Karlskrona.

 

Händelse i Myran under 1980-talet:

Under 1980-talet kom hela försvarsberedningen på besök till Myran. Bussen körde ända fram till huvudingången till anläggningen, besökarna fick en genomgång i matsalen. Efter presentationen behövde några av kvinnorna gå på toaletten och undrade därför om det fanns flera toaletter än den i entrén. Svaret på frågan blev nej, pengarna hade enbart räckt till en toalett i hela anläggningen. Carl Bildt var med i sällskapet och var väldigt förtjust i det han fått se under dagen. Väl uppsuttna i bussen för hemfärd fick de varsitt klistermärke med RRGC Myran på och den entusiastiske Bildt lär ha klistrat det omedelbart på sin portfölj!

 

Utrymningsövning i Myran:

Under en övning lagades maten med hjälp av frivillig personal från lottakåren. En av dessa var en aningen rundlagd kvinna, och när utrymningsövningen skulle till att börja tog hon på sig sin ytterkappa samt handväsk och gav sig iväg. Utrymningen gick bra tills hon nådde det sista schaktet där hon fastnade. De övriga som deltog i utrymningsövningen fick efter mycket slit loss henne och övningen kunde avslutas.

 

Driftstörning vid Myran:

Den 3 maj 1982 grävde en grävskopa av elkablar vi utpunkten B2 vilket resulterade i den kraftigaste driftstörningen vid anläggningen, samtliga fyra utpunkter blev utan ström. Det skulle ta tre dagar att reparera elkablarna och åter få Myran i operativ drift, men PH-39:an skulle vara ur drift i ytterligare några dagar.

 

Myran bombhotas:

I mitten av 1986 inkom ett bombhot mot Myran. Anläggningen var vid tillfället inte i drift så kompanichefen Lennart Ebenhart fick rycka ut med huvudnyckeln för att släppa in polisens bombtekniker och hundar. Efter att polisen sökt av hela anläggningen konstaterade man att hotet var falskt.

 

Myran får oönskat besök:

I den lugna juldagsnatten sitter vakterna i vaktstugan när det plötsligt hör ljud vid reservutgången via en ljuddetektor. En hundförare springer ut och kopplar sin hund och tar sikte mot reservutgången utvändigt medans hans kamrat springer via stötvågstunneln för att eventuellt möta en inkräktare. Hundföraren anländer till reservutgången och noterar fotspår framför inslaget, hundföraren följer snabbt fotspåren som leder bort från anläggningen och får syn på den flyende personens ryggtavla. Då hundföraren inte bedömde hunden som tillräckligt utbildad så valde denne att inte släppa hunden på personen varvid ett fortsatt efterföljande gjordes med kopplad hund. Uppe vid anläggningens väderradar syntes fotspår samt bilspår som den flyende personen använts sig av för att lämna platsen.

 

Thom Jaxhagen – Tvak (teknisk övervakare) vid RRGC Björnen berättar:

”Björnen var den enda ”öppna” anläggningen som tog emot besökare. Även från andra länder kom ibland militärer, bland annat från USA, Kadaffi-regimen med flera. Det gjordes också ett reportage av SVT, men allt det inspelade materialet blev stulet på en bilparkering”.

 

6. Radargruppcentralerna går i graven

I slutet av 80-talet konstaterades det att det kunde bli problem att upprätthålla driften av datautrustningen i anläggningarna. Bland annat eftersom majoriteten av de tekniker som kunde systemen snart hade nått pensionsålder och för att det rådde brist på både reservdelar till datorer och ny personal. Att anställa och nyutbilda teknisk personal ansågs inte realistiskt ur en ekonomisk synvinkel. Trots att den tekniska utrustningen uppgraderades allt eftersom blev RRGC/F som system, och koncept, alltmer föråldrat. När hotet från öst hade försvunnit fanns det inte heller samma behov av en fortifikatorisk skyddad STRIL-anläggning. Dessa berganläggningar hade väldigt höga driftkostnader för bl.a. värme, avfuktning, underhåll och personal.

 

Redan tio år innan de första anläggningarna började avvecklas satte projektet StrilC 90 igång, ett embryo till det som slutligen blev StriC, som i utgångsläget planerades att tillföras alla anläggningar som fanns under 1980-talet. Detta skulle inneburit att det för samtliga RRGC/F anläggningar skulle sprängas ut nya hålrum i de befintliga bergen för den nya funktionen, men nedskärningar i anslagen medförde att inte alla anläggningar uppgraderades.

 

När de första RRGC/F anläggningarna togs ur drift för att sedan avvecklas och plomberas under 1992-1993 visade det sig att det skulle bli ett mödosamt arbete. Innan arbetarna kunde stänga av pumparna och låta grundvattnet fylla bergrummen krävdes en omfattande sanering. Färg från väggarna skulle blästras bort, all miljöfarlig materiel skulle rivas ut och slutligen återstod de stora maskinerna som var så stora att de hade installerats i inledningen av byggskedet, varpå resten av anläggningen byggdes runt om. Detta medförde att arbetet blev mycket svårt och väldigt dyrt. Enligt vissa skulle det vara billigare att låta pumparna och avfuktningen gå i tiotals år efter avvecklingen, det säger en del om kostnaden för saneringen och plomberingen av dessa stora berganläggningar.

 

Valet för uppgradering till StriC stod mellan RRGC O1S Rockan och RRGC S2S Myran där den förstnämnda gick segrande ur striden. Trots “förlusten” mot Rockan fattades beslutades att RRGC Myran skulle vara kvar tills 2005 för att leda JA 37 Viggen tillhörande F17 Kallinge, men även det beslutet ändrades 1998. Beslutet om att avveckla hela RRGC/F-systemet fattades och det skulle gå fort, redan inom två år skulle anläggningarna vara ur drift och avvecklade. I oktober 1999 kom det slutgiltiga beslutet på papper, samtliga RRGC/F skulle stängas år 2000. Under juni och december var det tänkt att de sista anläggningarna skulle avvecklas och vissa plomberas. RRGC Myran var först på tur, men fick dispens för att kunna vara med och delta i övningen Baltic Link 2000 (14:e till 25:e augusti) och stängdes strax efteråt, 30:e augusti 2000. Den sista incidentberedskapen hölls för sista gången mellan dygnen 7:e och 8:e maj. När personalen lämnade Myran så fick Tvak-personalen (Tvak – teknisk övervakning) stanna kvar i hela sex månader för att ta hand om den tekniska utrustningen i berget.

 

Under våren 2000 undersöktes om det fanns möjlighet att låta Myran stå kvar orörd för att ge en inblick i vad STRIL 60 innebar i praktiken, ett militärhistoriskt dokument som måste ses för att förstå vikten av RRGC. Men allt som oftast kom en liten detalj emellan, kostnaden, vem skulle betala driften av anläggningen som inte längre var aktiv i krigsorganisationen? Med tanke på det stora antal militära berganläggningar som avvecklades under denna period bedömdes sannolikheten att någon utomstående intressent skulle visa intresse som låg, speciellt eftersom summan för att drifta Myran var över 300 000 kronor per året. Ett sorgligt slut på en 30-årig era i STRIL 60-systemet.

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av FHT – RRGC/F En viktig komponent i stril  m /60 av Bengt Olofsson, boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden av Bjarne Darwall. Tack till Benny Stoltz för bildmaterialet och Mats Levinsson för korrekturläsning.

Rödbergsfortet

Rödbergsfortet

Bodens fästning

I början av 1900-talet påbörjades ett omfattande arbete i övre Norrland, ett projekt som skulle komma att bli ett av de största militära byggprojekten som Sverige skådat genom tiderna. I den mäktiga fästningen som skulle vara så respektingivande att den evige fienden i öst inte skulle våga sig på en invasion i norr skulle Rödbergsfortet ingå. Tack vare sin avskräckande effekt fick fästningen förtjänstfullt smeknamnet “Låset i norr”.

 

1. Rödbergsfortet

År 1903 sätter det mödosamma arbetet igång, med dynamit, spett och släggor slet arbetarna med att centimeter för centimeter gräva sig ner i det svenska urberget. Fem år senare stod Rödbergsfortet klart som ett av fem autonoma bergfort som utgjorde hjärtat av Bodens fästning. Bodens fästning bestod förutom de fem bergforten också av flertalet flankerande batterier, luftvärnställningar, bunkrar, stridsvagnshinder, en ballonghall, ett av landets största bergrum och mer därtill. Rödbergsfortet uppfördes söder om Boden, på den västra sidan om Luleälven. Fortets kärna skyddas av en djup och bred vallgrav som omger tre av fortets sidor. Den fjärde sidan består av ett brant stup som ansågs vara ett gott skydd mot en framstormande fiende.

 

Rödbergsfortets ursprungliga bestyckning:

  • 4 st 15 cm haubits m/06 i pansartorn m/04.
  • 4 st 8 cm kanoner m/94-04 i pansartorn m/03.
  • 8 st 6 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07.

 

Rödbergsfortets huvuduppgift var att försvara den södra fronten. Mellan 1976 och 1979 bytte det tunga batteriet ut sina pjäser. De nya 12 cm m/24 kanonerna kom ursprungligen från stadsjagarna HMS Gävle och HMS Kalmar som hade skrotats, dessa kompletterades även med en övningspjäs från Berga Örlogsskolor. I och med bytet så ökade räckvidden från cirka 7 km till hela 19 km, vilket medförde att fortets kanoner kunde nå fientliga mål inom hela Bodens fästning.

 

I anslutning till Rödbergsfortet byggdes 1970 ett modernt batteri kallad “Satelliten” med två stycken 12 cm kanoner m/24 (från stadsjagaren HMS Gävle). Benämningen Satelliten fick batteriet eftersom pjäserna låg som en satellit utanför själva fortet. Satelliten på Rödberget har på grund av sitt centrala läge inom Bodens garnison ofta används för att utbilda personal som var eller skulle bli krigsplacerade vid motsvarande anläggningar i Övre Norrland. Rödbergsfortets yttre försvar bestod bland annat av fyra infanteriskansar belägna på Rödbergets sluttningar, två stycken observationsplatser samt strålkastarbanor både söder och norr om fortet.

 

Rödbergsfortet och de övriga fyra bergforten var in på 1970-talet bemannade med vakter dygnet runt, året om av en styrka på 5-10 man. I de djupa vallgravarna som omgärdade kärnan av Rödbergsfortet sprang lösa vakthundar. Dessa lär endast ha lyssnat på sin hundförare och inte ens vaktchefen kunde då öppna grinden för att kliva in. Säkerheten var mycket omfattande och sträng under fortens aktiva tid.

 

I dokumentären Hemligstämplat berättar den före detta vakt- och fortchef vid Rödbergsfortet Ralf Adolfsson om rutinen vid huvudgrinden till Rödbergsfortet under 1960-talet:

 

“Och då stod det i min vaktinstruktion att det här gruset ska jag kasta på hunden och det gjorde jag ju och den blev ju inte snällare utav det”

 

31 december 1997 gick en epok i graven. Militären med övningsledare överste Göran Honkamaa och en stab om åtta personer ordnade dagen till ära med öppet hus. Det var första gången som allmänheten fick tillgång till den mytomspunna Bodens fästning. Vad militärerna inte anade var att cirka 15.000 personer ville besöka fortet på nyårsafton och de köade i timmar för att få komma in. Till slut tvingades militären att utrymma fortet inför den kommande skarpskjutningen. Någon vecka efter nyårssaluten öppnade fortet återigen sina portar för de som inte hade hunnit komma in efter sitt köande på nyårsafton.

 

Den sista nyårssaluten sköts från Rödbergsfortet, som var det enda kvarvarande fortet i både krigsorganisationen och Bodens fästning. Nyårssaluten innebar att det tunga batteriets fyra 12 cm kanoner m/24 skulle skjuta slut på huvuddelen av den återstående övningsammunitionen. Eldgivningen från Rödberget skedde mot ett målområde i Vändträskåns dalgång, beläget på Bodens södra skjutfält. Skjutavståndet var cirka 8,5 kilometer. Eldledningsgruppen var grupperad på Södra Bodsjöberget.

 

Klockan 12:00 inleddes programmet för särskilt inbjudna gäster. En kort förevisning av bandkanon 1 ägde rum på körplanen nedanför berget. Därefter erbjöds visning av Rödbergsfortet och kommendanten Göran Honkamaa vid Bodens fästning höll tal. Klockan halv två på eftermiddagen var det dags för huvudnumret – skjutning med Rödbergets tunga batteri. Inom loppet av 30 minuter avfyrades 345 granater. Dånet var öronbedövande när granat efter granat sköts iväg mot målen. Personalen i pjästornen fick arbeta hårt för att upprätthålla den takt som krävdes. Skjutningen avslutades med att fortchefen Henry Rova avlossade det sista skottet genom att för sista gången trampa ned avfyrningspedalen och avfyra kanonen. Det var det sista skottet från den tidigare så respektingivande Bodens fästning. Nyckelpersoner och särskilt inbjudna tilldelades hylsor från de tunga pjäserna med den ingraverade texten ”Bodens fästning 31/12 1997”. När mörkret föll tändes luftvärnsstrålkastare på Degerberget och Rödberget och lät sina ljuskäglor svepa över Boden och dess fort.

 

Även om de sista skotten sköts 31 december 1997 så var Rödbergsfortet aktivt fram till år 2000. När Försvarsmakten lade ned Rödbergsfortet övertog Statens Fastighetsverk förvaltningen av anläggningen som idag klassas som byggnadsminne. Rödbergsfortet är numera ett museum och tusentals personer besöker varje år det mäktiga berget i Boden, militärhistoria när den är som bäst. För mer information, besök museets hemsida www.fastningsguiden.com/

 

I dokumentären Hemligstämplat berättar den före detta vakt- och fortchef vid Rödbergsfortet Ralf Adolfsson om rutinen efter skjutning med kanonerna:

 

“Varje gång eldsignalering slut så ändrade man riktningen på eldröret från skjutfälts riktningen till österut för att vara beredd att bekämpa ryssen så snabbt som möjligt”

 

Förslag till Fäste å Rödberget – Originalritning förvaras i Krigsarkivet.

 

2. Bodens fästning byggs

I slutet av 1800-talet skickades en rekognoseringsstyrka ut från Stockholm med uppgiften att finna en lämplig plats att bygga en fästning i övre Norrland. Styrkan red omkring i norra Västerbotten och i Norrbotten under fem års tid, sedan återvände de tillbaka till Stockholm och förslaget blev Boden med sin tacksamma geografi med stora berg och Luleå älv som gjorde en framryckning svår under sommarhalvåret. Efter att regeringen och kungen Oscar II hört argumenten från rekognoseringsstyrkan togs beslut att bygga en fästning i Boden. Den 20 maj år 1901 sätter man det första spettet i berget som blev startskottet för ett 16 år långt byggprojekt som resulterade i fem massiva bergfort och hela 1.200 objekt runt om dessa såsom kulsprutevärn, bunkrar, taggtrådshinder, stridsvagnshinder med mera för att hindra en framryckande fiende.

 

De dyraste arbetena var inledningsvis markberedning och sprängning. Terrängen närmast forten jämnades till så att fienden inte kunde erhålla något skydd bakom höjder eller i sänkor. Även om stormgravarna stod för de största bortsprängda schaktmassorna var det inte dessa som tog längst tid eftersom man där kunde spränga med dynamit. Det mest tidskrävande arbetet var istället sprängning av tunnlar, bergrum och pjäsbrunnar. Eftersom man inte ville skada berget så användes svartkrut vilket medförde en process som tog längre tid än dynamit. All borrning av spränghål skedde för hand. En man höll i ett handborr medan två släggkarlar slog. Varje slag genererade någon millimeter ner i berget och bara det visar på vilket arbete som låg bakom detta massiva projekt. Transport av bortsprängt berg skedde under de första åren dels för hand med skottkärra och dels med vagnar på rälsbana dragna av hästar. Cirka 600.000 ton sten sprängdes ur berget när Bodens fästning byggdes. Det  motsvarar cirka 15.000 fullastade långtradare. Under sommarhalvåret arbetade 1.200 bergsprängare med slägga, spett och dynamit och under vintern arbetade 900 man 10-12 timmar per dag, sex dagar i veckan. Sprängarna fick 3 kronor och 50 öre per arbetat skift, som i dagens penningvärde hade motsvarat 210 kronor.

 

Forten var autonoma och hade all förnödenhet som kunde tänkas behövas för att leva instängda under en längre tid. Sov- och matsalar, maskinrum, ammunitionsdurkar, förnödenhetsförråd, stridsledningsrum, sjukvårdsavdelningar med mera. De första åren värmdes forten upp med kol- och vedeldade kaminer vars skorstenar gick upp genom berget och mynnade ut på hjässan. Under 1910-talet elektrifierades hela fästningen och centralvärme från ett pannrum installerades. Något som var viktigt i berget förutom ovanstående saker var vattenklosetterna som kom att spela en viktig roll vid befästningarna runt om i Europa under första världskriget.

 

I dokumentären Hemligstämplat berättar Stellan Bojerud (överstelöjtnant och militärhistoriker) följande:

 

“Det visade sig nämligen under första världskriget att Brialmontforten kring Liers var tvungna att kapitulera efter några veckor på grund av att torrdassen var överfyllda”

 

Pansarkupolerna till 12 cm pjäserna vägde hopmonterade cirka 100 ton. De tyngsta enskilda delarna vägde cirka 25 ton styck och drogs på slädar av upp emot 30 parkopplade hästar beroende på lutning och tyngd. De tyngsta transporterna skedde vintertid, när tjälen gått i jorden och is och snö underlättade transporterna. De dyraste enskilda delarna under uppbyggnadsfasen var artilleripjäserna med deras vridbara pansartorn. Dessa beställdes från Bofors i Sverige och från S:t Charmond i Frankrike.

 

Bygget av Bodens fästning var inte speciellt hemligt vid denna tid, allmänheten kunde se det stora byggprojektet och mitt i arbetet kom Bodens folkhögskola på besök. De fick en rundvandring vid ett av forten och tackade för besöket genom att framföra Sveriges nationalsång för arbetarna.

 

Bodens fästning kompletterades och moderniserades under större delen av 1900-talet och bland de senare byggnadsprojekten kan nämnas den gigantiska stridsledningscentralen för armén och flygvapnet. Denna massiva berginrättning som byggdes i det idag mytomspunna berget Klinten, är även känd som “Anläggning 8”. Denna kom att moderniseras många gånger innan den slutligen stängdes och plomberades strax innan fästningen som helhet lades ned vid millennieskiftet.

 

För att säkerställa kommunikation mellan fästningens många delar, även efter massiva bombanfall och artilleribeskjutning, anlades ett omfattande nät av teleförbindelser med ett stort antal noder inom fästningen. I anslutning till fästningen anlades även under det andra världskriget en flygbas för jakt- och attackflyg på den västra sidan av Lule älv. På Degerbergsmyren byggdes 1914 en station för radiokommunikation inom fästningen. Den ersattes 1916 av en bunker med tjocka betongväggar och tak. Denna radiobunker kom sedan att vara i drift fram till 1974. Den ingick i krigsorganisationen fram till 1985.

 

Dokumentär: Hemligstämplat del 1 (Bodens fästning)

 

3. Bodens fästning, de fem bergforten

Av de 1.200 objekt som ingick i Bodens fästning så byggdes fem massiva bergfort med kompletterande batterier för flankerande eld, som omsorgsfullt placerats så de omfamnade staden Boden. Dessa var en vital del i det som kom att kallas för Bodens fästning. Nedan följer fakta om de fem bergforten:

 

Degerbergsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1908 och 1992 då det gick ur krigsorganisationen. Fram till 1982 var en del av den svenska guldreserven deponerad i Degerbergsfortet innan den slutligen flyttades på grund av att bevakningen som skedde dygnet runt upphörde vid fortet.

 

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

  • 284 artillerister.
  • 229 infanterister.
  • 20 ingenjörer.

 

Bestyckningen bestod av:

  • 4 st 12 cm kanon m/1899 i pansartorn.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1908-1952.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1992.
  • 8 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt*.

 

*En kasematt är ett rum av gjuten betong eller murverk, inte sällan insprängt i ett berg, som utgör skydd för en artilleripjäs och dess besättning.

 

Gammelängsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1907 och 1992 då det gick ur krigsorganisationen.

 

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

  • 284 artillerister.
  • 229 infanterister.
  • 20 ingenjörer.

 

Bestyckningen bestod av:

  • 4 st 12 cm kanon m/1899 i pansartorn.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1907-1952.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1992.
  • 8 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

 

Mjösjöfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1910 och 1978 då det gick ur krigsorganisationen på grund av att berget det var insprängt i var i dåligt skick då det hade spruckit på flera ställen.

 

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

  • 251 artillerister.
  • 233 infanterister.
  • 20 ingenjörer.

 

Bestyckningen bestod av:

  • 4 st 15 cm haubits m/1906 i pansartorn.
  • 3 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1910-1952.
  • 3 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1978.
  • 8 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

 

Rödbergsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1908 och 1998 då det gick ur krigsorganisationen.

 

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

  • 251 artillerister.
  • 229 infanterister.
  • 20 ingenjörer.

 

Bestyckningen bestod av:

  • 4 st 15 cm haubits m/1906 i pansartorn, 1908-1979.
  • 4 st 12 cm kanon m/1924C i pansartorn, 1979-1997.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1908-1952.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1997.
  • 4 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

 

Södra Åbergsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1908 och 1997 då det gick ur krigsorganisationen.

 

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

  • 284 artillerister.
  • 229 infanterister.
  • 20 ingenjörer.

 

Bestyckningen bestod av:

  • 4 st 12 cm kanon m/1899 i pansartorn.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn.
  • 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn.
  • 4 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

 

4. Händelser från Bodens fästning

När den tyska Engelbrechtdivisionen under sommaren 1941 skulle transiteras med tåg från Norge till krigsskådeplatserna i norra Finland höjdes beredskapen avsevärt vid Bodens fästning. Vid järnvägsstation Boden Södra utspisades då 15.000 tyska soldater och officerare under sträng bevakning. Samtliga fem bergfort hade riktat in sina kanoner mot Boden Södra för att på given signal kunna beskjuta stationen och de tyska soldaterna.

 

Efter andra världskriget fanns det planer på att lägga ner Bodens fästning men dess goda skydd mot kärnvapen gjorde att fästningen fick finnas kvar. Tillsammans med kedjan av artillerifort som började inne i Luleå (Ormbergets tunga artillerifort) och fortsatte via Sunderbyn (Duggrabergets tunga artillerifort), Boden och vidare ända upp till Vuollerim utgjorde Bodens fästning ett kraftfullt inslag i invasionsförsvaret i övre Norrland. Därtill fanns den mytomspunna Kalixlinjen med sina tunga anläggningar och förberedda befästningar längre österut samt ett stort antal andra anläggningar runt om i Norrbotten. Fienden i öst skulle få det kämpigt i Norrland och många ansåg att det var Bodens fästning som avskräckte en invasion i norr.

 

I dokumentären Hemligstämplat berättar Göran Honkamaa (den siste kommendanten för Bodens fästning:

 

Jag är övertygad om att Bodens fästning hade en avskräckande viktig roll i försvaret utav Sverige

 

Hela Bodenområdet utgjorde ett militärt skyddsområde inom vilket utländska medborgare inte fick vistas, men ofta körde de nu mystiska TIR-lastbilar “fel” och hamnade i direkt anslutning till Boden och dess hemligheter. Svenska soldater som skulle besöka forten eller tjänstgöra i dessa behövde särskilda tillstånd. Sekretessen och säkerheten kring forten var rigorös och inga utom militären kom ens i närheten av grindarna. Bodensarna visste inte säkert vad som fanns uppe på bergen, men de kunde ana när forten sköt skarpt under de många övningarna. Sekretessen och hemlighetsmakeriet var så stort kring Bodens fästning så för att inte röja bergens positioner benämndes anläggningarna för Anläggning I, II och III osv för de värnpliktiga och dess befäl. Namn som Rödbergsfortet, Degerbergsfortet och Södra Åbergsfortet användes aldrig.

 

År 1979 dömdes spionen Stig Bergling till livstids fängelse för att bland annat ha avslöjat bergfortens position varvid stora belopp fick läggas ut för att ändra försvarsplaner och göra ombyggnationer. Exakt vad som Bergling sålt ut till sovjet var omöjligt att veta, men det antogs att bestyckning, skjutavstånd, bemanning och bevakning var en del av avslöjandet.

 

Långt innan Stig Bergling dömdes för sitt landsförräderi som omfattade Bodens fästning inträffade ett annat spioneri. Det kom att kallas “Enbomaffären” där Fritiof Enbom tillsammans med bland annat Hugo Gjersvold, Fingal Larsson och Lilian Ceder dömdes 11 februari 1952. Fritiof Enbom hade enligt polisutredning samlat in material om bland annat försvarsanläggningar i norra Sverige. Upplysningarna hade Enbom, enligt egen utsago, förmedlat till Sovjetunionen. Det har visat sig att det mesta av Enboms ihopsamlade material bestod av offentliga handlingar eller sådant som var allmänt känt i Boden med omnejd. Enbom berättade också att han utgjorde den sista länken i en kedja av sovjetspioner som förmedlade hemligheter om den amerikanska atombomben till Moskva. Majoriteten av de skribenter som närmat sig frågan i modern tid gör bedömningen att Fritiof Enbom med all säkerhet var en mytoman och aldrig hade några kontakter med Sovjetunionen annat än i sin egen fantasi. Blev Enbom oskyldigt dömd, eller var han en sovjetisk spion? Det är en fråga vi kanske aldrig får svar på.

 

Dokumentär: Hemligstämplat del 2 (Bodens fästning)

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av “Sista skottet från fästningen” av Anders Björhammar, Fastningsguiden.com och “Bodens fästning” av Statens fastighetsverk. Tack till Bo Lundström (Docent 1.arkivarie vid Krigsarkivet) och Mats Levinsson för korrekturläsning.

 

Götiska Batteriet

Götiska Batteriet

Ett spärrbatteri vid Göteborgs hamninlopp

Det var en varm försommardag och vi var på väg mot en anläggning som en gång i tiden var belagd med omfattande sekretess. I skydd av västkustens granit var den en del av landets försvar under så lång tid som åtta decennier. Medan bilen sakta rullade nedför vägen mot havet hördes bara grusets torra knaster under hjulen. Vi var på väg mot det Götiska batteriet.

 

Året är 1902. På berget byggs en ny del av Älvsborgs fästning, den del som vi idag känner som Oscar II fort. Ordenssällskapet Götiska förbundet i Göteborg lät genom sin försvarsfond sponsra ett strategiskt spärrbatteri till fortet vid Göteborgs hamninlopp. Det Götiska batteriet var färdigställt innan Oscar II fort stod klart och hade i uppgift att försvara anläggningens norra flank samt spärra Göta Älv. Det Götiska batteriet skulle ge en överraskande effekt på fientliga styrkor som närmade sig inloppet till Göteborg genom sin dolda och oväntade position. Anläggningen var operativ i Försvarsmakten ända fram till 1986. Det är en vackert utförd och mycket spännande fortifikation som det sällan ges möjlighet att besöka.

 

Utmed klippväggen finns en trappa i bergväggen. Trappan leder ned till en smal spång i betong som viker av mot en vallgrav där fyra stycken 5,7 cm-kanoners eldrör riktas ut mot hamninloppet. Om fienden försökte storma det Götiska batteriet från havet var tanken att de skulle få betala ett högt pris. De anfallare som, med livhanken i behåll, tog sig över den flacka strandslänten skulle snart befinna sig i en än mer svårforcerad position i vallgraven. På anläggningens entrévägg finns två mindre öppningar, s.k. pistolluckor, särskilt avsedda för ändamålet att skjuta mot fienden som hamnat i vallgraven. Anläggningens dubbla par av tunga järnportar har även dessa varit väl genomtänkta i sitt utförande då det yttre dörrparet öppnas inåt och då blockerar det inre dörrparet vid ett hastigt stormningsförsök.

 

1. Det Götiska batteriet

Det första som påträffas innanför järnportarna är ett stort och tomt rum, men när anläggningen stod färdig fanns här en stor motor vars uppgift var att generera elektricitet för anläggningen. Motorn demonterades ett okänt årtal efter 1939 då hela Oscar II fort, med sitt spärrbatteri, fick strömmatning från kraftverket i Trollhättan. Denna matning lär ha varit en enskild ledning direkt mellan Trollhättan och Göteborg, enbart för att försörja Försvarsmaktens anläggningar.

 

I detta rum finns även en ficka insprängd i berget innehållandes två toaletter. För att få uträtta sina behov med viss integritet skiljs detta utrymme av med en tunn murad vägg med den lustiga detalj att det sparats ett hål överst där det monterats en belysningsarmatur. När anläggningen byggdes var glödlampor dyra ting och de två toaletterna ansågs kunna dela på samma ljuskälla. I denna del av anläggningen finns också ett eget rum för befälhavare på batteriet. Det sipprar in lite dagsljus genom de pistolluckor som syns utanpå anläggningens vägg. Luckorna är små men ger en mycket god överblick över vallgraven. Att närma sig dessa med onda avsikter skulle bestämt straffa sig. Detta rum skulle inrymma tre till fyra officerare och fungera som deras logement och ledningsplats. På väggen finns också ett talrör bevarat. Talröret är lätt att betrakta som omodernt och otekniskt men det är fortfarande lika funktionellt och praktiskt idag som när det monterades för över hundra år sedan.

 

Från det första rummet i anläggningen leder två bergstunnlar vidare i berget. Den ena är lång och ser ut att försvinna djupt in i berget och den andra tar oss i motsatt riktning, till kanoner och manskapsutrymmen.

 

2. Anläggningens östra del

Vägen mot anläggningens östra del går igenom en mörk passage som svänger av åt vänster. Längre in skymtas dagsljus i den så annars mörka och dunkla stämning som råder inuti svensk granit. Att batteriets hjärta snart väntar är lätt att förutspå. I gången finns ett ammunitionsförråd, insprängt på så vis att fiendens eld inte skall riskera att antända utrymmet. Detta rum ser ut att kunna svälja stora mängder av ammunition i syfte att leverera mot Göteborgs ovälkomna gäster.

 

Sedan breddar sig gången och där väntar de två första av anläggningens totalt fyra pjäser. Bakom kanonerna finns ett till rum och detta har fungerat som logement för manskap. Någon gång under årens lopp har utrymmet byggts om invändigt för att erbjuda ett utrymme säkert mot C-stridsmedel. Idag har dock bergets fuktiga miljö tagit ut sin rätt och konstruktionen har börjat falla samman. Efter detta smalnar gången av igen och i denna passage står en gammal, rostig men ändå vacker, värmepanna. Utrymmet öppnar återigen upp sig och här finns de två sista kanonerna och ännu ett rum i berget som har fungerat som anläggningens kök och utspisningsdel. Kanonpjäserna är monterade på gjutna fundament, skyddade bakom massiva inrättningar av nitade järnplåtar.

 

När vi besökte anläggningen så stod kanonerna ensamma, tysta och vakande ut över vattnet. Utsikten ut ur de öppna gluggarna talar för sig själv. Anläggningens låga position och dolda läge skulle ge en enastående möjlighet att försvara inloppet till Göteborg och det fort som det hade i uppgift att skydda. Någon gång under det andra världskriget tillkom en eldledningscentral längre upp på berget för att mer effektivt leda det Götiska batteriets eld.

 

3. Anläggningens västra del

Åter tillbaka till det som är anläggningens första stora rum, som tidigare innehöll motorn, finns ytterligare en lång gång in i berget. Även om det går att ana att tunneln skulle kunna vara en skyddad passage mellan Götiska batteriet och Oscar II fort så är inte det fallet. En sådan länk var påtänkt under årens lopp men blev aldrig verklighet.

 

I den långa berggången finns prov på dåtidens hantverksskicklighet. För att leda bort vatten finns det spår gjutna i golvet som omsorgsfullt följer den ojämna bergssidan. Längst ned viker gången tvärt av och vi möts av två vackra trädörrar som till synes klarat granitens ogästvänliga miljö mycket väl. Bakom dörrarna finns järnvägsräls och en vändplatta. I rummet har en kraftfull strålkastare förvarats, vars uppgift var att belysa mål i den händelse att fortet skulle vara under anfall. Porten ut mot vattnet murades igen när anläggningen togs ur bruk och strålkastaren står inte kvar. Kvar står dock en kabelvinda och fyra rejäla järnportar som vilar mot väggen. Även här finns det tydliga spår på den tidens hantverksskicklighet då portarnas olika beslag är utsparade på motsvarande platser i betongväggen så att dörrarna kunde öppnas helt dikt an väggen. I detta rum hittar vi också den andra änden av talröret från officerarnas rum.

 

4. Den försvunna strålkastaren

Ingen har kunnat berätta var strålkastaren tog vägen när anläggningen stängdes. En teori är att den fortfarande finns kvar på Oscar II forts område. När porten skulle gjutas igen kan strålkastaren helt sonika dumpats i vallgraven utanför. Några av de som idag förvaltar hela anläggningen tror sig vid vissa ljusförhållanden kunnat skymta något i vattnet. Detta skulle kunna vara rester av strålkastaren och den vagn som den stått på. Än har dock inga dykningar utförts för att reda ut om det verkligen kan vara det som är kvar av belysarenheten.

 

5. Stiftelsen OII-fort

Oscar II fort är en intressant och unik anläggning att besöka. Den stiftelse som idag förvaltar och vårdar fortet bjuder in till visningar som ger en mycket levande berättelse om svensk fortifikationshistoria. Fortet är en stor anläggning och denna dag fick vi möjlighet att besöka en del som sällan visas upp; det Götiska batteriet. Vi kan varmt rekommendera att följa stiftelsen Oscar II fort på deras hemsida och i sociala medier för att få information om när de ordnar visningsdagar.

 

 


Artikeln är skriven av Joachim Anell med stöd från en privat guidning av det Götiska batteriet, Oscar II-hemsida, Götiska förbundets hemsida, Nordisk familjebok rörande Älvsborgs fästning och Götiska förbundet samt Wikipedias sida om Älvsborgs fästning. Tack till Mats Levinsson för korrektur och särskilt tack till Fort C Martin och de eldsjälar som levandegör historien kring Oscar II fort.

Bohus fästning

Bohus fästning

Nyckeln till Bohuslän

På en klippa i Nordre älv tornar en ståtlig stenbyggnation upp sig framför oss, byggnationen härrör från tidigt 1300-tal och var en gång i tiden en av Norges viktigaste platser. Låt oss berätta om en av nordens mäktigaste befästningar där svensk, norsk och dansk försvarshistoria möts.

 

1. 1300-talet, Bagaholmen befästs.

År 1308 påbörjas arbetet med att anlägga en fästning på Bagaholmen i Nordre älv, ordern för byggnationen gavs av den norske kungen Håkon V Magnusson. Den skyddande älven som omslöt holmen och den utomordentliga utsikten i alla väderstreck gjorde att platsen var strategiskt viktig och utmärkt för att uppföra en försvarsanläggning. Fästningen var från början byggd i trä, men redan 1330 lät man uppföra en ny fästning, denna gång i sten för att göra fästningen mer motståndskraftig.

 

Åtskilliga historiska händelser har utspelat sig på Bohus fästning. År 1332 förklarades Magnus Eriksson (sonson till Magnus Ladulås och svensk kung mellan 1319–1364) myndig vid 16 års ålder av en grupp norska stormän, och tolv år senare valdes hans son Håkon Magnusson (endast fyra år gammal) till Norges kung. Under Håkons tid som omyndig utövade fadern och det norska rådet regeringen. Håkon Magnusson blev myndig 1355 men kom inte att spela någon framträdande roll förrän efter den äldre brodern Eriks död 1359. Han uppträdde därefter vid faderns sida i den konflikt med Danmark som följde Valdemar Atterdags (dansk kung mellan 1340–1375) erövring av Skåne 1360. Det var på Bohus fästning som Margareta Valdemarsdotter fick erbjudande om att bli Sveriges drottning år 1388.

 

2. 1400-talet, Norges motståndskraftiga fästning.

På fästningen valdes Karl Knutsson Bonde till norsk kung år 1449 av norska stormän. Några år senare 1455–1456 blev fästningen en tillflyktsort för norrmän och danskar där de kunde söka skydd mot den svenske härföraren Tord Bonde (kusin med Karl Knutsson Bonde). Tord var en svensk riddare och riksråd som med bland annat böndernas hjälp intog och förstörde fästet Danaborg, som danskarna hade byggt söder om Värnamo. Han deltog även i ett par fredsmöten med danskarna, och då som ombud för kung Karl VIII. På Karlsborg i maj 1456 blev Tord mördad av den danskfödde slottsfogden Jösse Bosson.

 

Omkring år 1450 ansågs Bohus fästning vara Norges mest motståndskraftiga fästning med ringmurar på tre meters tjocklek och med en höjd på upp till 13,5 meter. Innanför ringmuren fanns fyra byggnadslängor kring en stor, nästan rektangulär borggård. Till skillnad från dagens ingång så låg dåtidens ingång i den norra änden.

 

3. 1500-talet, den bohusiska smällen.

År 1531 besatte den danske kungen Kristian II (i Sverige känd som Kristian Tyrann) Marstrand och gjorde anspråk på Bohus fästning, anfallet misslyckades och Kristian drog sig tillbaka. Året därpå gjorde Kristian Tyrann ännu ett försök att inta Bohus fästning men blev stoppad och satt på flykt ännu en gång.

 

Under det nordiska sjuårskriget 1563–1570 satsade den svenske kungen Erik XIV hårt på att inta Bohus fästning, nyckeln för att erövra det danska Bohuslän. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger i mars 1566. Under den sista stormningen lyckades de inta Röde torn, ett av huvudtornen på Bohus fästning. De var på väg att hissa den svenska flaggan, vilket ansågs som ett moraliskt nederlag och en förlust. Den danske kommendanten på fästningen, Jens Holgersen Ulfstand, fann en frivillig soldat som fick uppdraget att bli självmordsbombare. Soldaten skulle ta sig in i ammunitionsförrådet under Röde torn, sätta eld på det och därmed spränga både sig själv och tornet i luften för att stoppa svenskarna. Soldaten fick löfte om att hans anhöriga skulle få gården Röset på Hisingen om han offrade sitt liv. När tornet for i luften lär svenskarna enligt historien “ha flugit som kråkor”. Detta kom att kallas “Den bohusiska smällen”, och utgör ett svart minne i den svenska historien.

 

Männen bakom stormningsförsöken var Nils Andersson Boije (svensk militär och ämbetsman) och Nils Svantesson Sture (svensk diplomat, militär, och adelsman). För sina misslyckade försök ställdes de inför rätta. Boije klarade sig undan straff tack vare sina tidigare meriter men Nils Sture dömdes till döden. Dödsdomen ändrades emellertid till ett förnedrande intåg i Stockholm. Året därpå avrättades ändå Sture på order av den svenske kungen, den sinnesförvirrade Erik XIV.

 

Bohus fästning var nu en dansk-norsk fästning i och med kung Kristian IV:s (kung av Danmark och Norge 1588–1648) intåg. Fästningen fortsatte att vara ointaglig och skulle komma att gäcka svenskarna i drygt hundra år till. Efter sjuårskriget utvidgades och förstärktes borgen under Kristian IV:s regering vars stora intresse var slottsbyggnationer och ett starkt försvar, vilket visade sig tydligt vid Bohus fästning. Fästningen, liksom andra stora danska fästningar, försågs med en ny stark yttre vallmur, bastioner och kasematter för att stå emot bombardemang från samtidens nya artilleri.

 

4. 1600-talet, fästningen blir ett renässansslott.

Efter alla stormningsförsök var man tvungen att bygga upp delar av borgen, förbättringar gjordes och tillbyggen verkställdes år 1595, 1605, 1606 samt 1645. Vid den här tiden bildade fästningens huvudbyggnad en fyrkant med hörntorn där det nordvästra tornet, kallat Fars hatt var fyrkantigt. Mellan åren 1683 och 1698 byggdes tornet om och blev rundformat. De tre övriga tornen, Kyrktornet (sydväst), Mors mössa (sydöst) och Röde torn (nordöst) var också fyrkantiga från början men gjordes även de runda vilket gjorde de svårare att rasera.

 

Under Christian IV:s regering byggdes en ny stor slottskyrka samt flera byggnader på borggården. Bohus blev ett praktfullt renässansslott och under första hälften av 1600-talet var borgen som mest ståtlig under hela sin historia. Under det svensk-danska kriget 1611–1613 gjorde Sverige inte ens något försök att inta Bohus. Den svenska taktiken var i stället att härja och bränna gårdar, byar och städer. Trots mycket stor förödelse gav det inget territoriellt resultat. Fästningen vid älvskiljet var alltjämt nyckeln till det låsta Bohuslän.

 

Vid freden i Roskilde 26 februari år 1658 blev fästningen svensk för första gången och i mars samma år gjorde den svenska kungen Karl X Gustav sitt intåg på fästningen (fredsavtalet freden i Roskilde innebar att Halland och Bohuslän blev svenskt). Under Karl X Gustav:s krig utsattes fästningen för ännu en belägring, den svåraste och hårdaste av dem alla. Det var under den så kallade ”Gyldenlövefejden” som den norska befälhavaren Ulrik Fredrik Gyldenlöve (Gyldenlöve var oäkta son till den dansk-norske kungen Fredrik III) belägrade fästningen med över 10.000 man från maj till juli 1678. Det uppskattas att närmare 30.000 kanonkulor avfyrades mot fästningen liksom bl.a. 384 stenbumlingar, 79 korgar med granater och stinkpottor (skinpåsar med latrin). Fästningen var på väg att falla, men i sista minuten fick svenskarna på Bohus förstärkning och danskarna kunde drivas ut ur Bohuslän. Detta angrepp blev den sista belägringen av Bohus fästning. Priset som svenskarna fick betala för att hålla Bohus under Gyldenlövefejden var dock högt, cirka 200 svenska soldater på Bohus stupade. Fjorton gånger försökte fiender inta fästningen, men de lyckades aldrig.

 

Under ledning av Erik Dahlbergh (greve, militär, arkitekt och ämbetsman) satsade Sverige på att rusta upp Bohus fästning. Framför allt förnyades kanontornet Fars hatt (som än idag dominerar fästningsruinen) som försågs med kraftigare murar. Kanontornet fick fyra våningar och fick tio kanoner, men någon strid fick det aldrig uppleva. Bohus låg nu långt inne på svensk mark och hade förlorat det mesta av sin strategiska betydelse. Den svenske guvernören över Bohuslän hade dock kvar sitt säte på Bohus fram till år 1700, då länet började styras från Göteborg, som grundats knappt 80 år tidigare.

 

Bohus fästning med staden Kungälv, år 1713. Bild från Kungliga Biblioteket.

 

5. 1700-talet, fästningen förfaller.

Den nuvarande svenska kungen Karl XII (regeringstid 1697–1718) lät flytta kanoner från Bohus fästning till Svinesund där fästningen Sundsborg var placerad. Där var tanken att bygga upp ett starkt fäste mot Norge, men efter Karls död 1718 fick Bohus fästning tillbaka sina kanoner, varefter fästningen mer eller mindre lämnades att förfalla.

 

Under 1700-talet användes Bohus fästning som fängelse. Vid seklets mitt fanns 72 manliga och fem kvinnliga fångar. Den mest kände och långvarige fången hette Thomas Leopold (Thomas Leopold var farfars bror till skalden Carl Gustaf af Leopold) och var en tidig väckelsepredikant född i Skåne 1693. I sammanlagt 32 år satt han fängslad på Bohus där han också avled 21 februari 1771.

 

År 1786 utrymde Sveriges armé fästningen helt och hållet och några år senare gav den nuvarande kungen Gustav III order om att den skulle förstöras och göras obrukbar för en eventuell framtida främmande inkräktare i Västsverige. Borgarståndet i Kungälv, det medeltida Kongahällas efterföljare, fick rätt att ta sten och annat material från fästningen för husbyggen och anläggningsarbeten.

 

6. 1800-talet, Bohus fästning räddas från rasering.

Skövlingen av den nu mer än 500 år gamla borgen fortsatte under 1800-talets första decennier. Det var först efter att dåvarande kungen Karl XIV Johan besökte Kungälv år 1838 som man började få upp ögonen för det historiska värdet av ruinen i Bohus. Kungen lät skriva till Vitterhets- och Antikvitetsakademien och befallde därmed ett stopp för ytterligare rasering av fästningen.

 

I slutet på 1800-talet började den mycket förfallna ruinen restaureras och konserveras under ledning av överste Claes Grill. Kung Oscar II intresserade sig för projektet, skänkte pengar och varje sommar inspekterade han arbetena på Bohus på väg till eller från sina sommarvistelser i Marstrand. Bland annat reparerades taket på Fars hatt och några av de större murarna omfogades.

 

7. 1900-talet, fästningen skapar arbetstillfällen.

År 1925 övertog dåvarande Byggnadsstyrelsen Bohus fästningsruin och konserveringsarbetet återupptogs i större skala. Mest intensivt pågick arbetet 1934–1936 då ett 70-tal man var sysselsatta med att återge Bohus något av sin forna prakt. Projektet var en del av den statliga arbetslöshetskommissionens verksamhet som skulle skapa jobb under 1930-talets krisår. Bland annat återställdes fästningens gamla huvudport, Blockhusporten, och uppfartsvägen till den högt belägna borggården.

 

Under decennierna har restaureringsarbeten fortsatt. På 1960- och 70-talen användes murbruk med cement vilket i dag resulterat i nya bristningar och sprickor. Numer har man återgått till användning av mer traditionellt bruk där kalk utgör bindemedel. Kalkbruk är följsammare och ett mer fuktgenomsläppande material som historiskt använts flitigt på fästningar och fortifikationer. Statens fastighetsverk övertog fästningen i samband med att Byggnadsstyrelsen delades upp i flera mindre enheter år 1993.

 

8. 2000-talet, idag en sevärdhet med mycket historia.

På 2000-talet har murverken lagats på flera ställen och omfogningar har genomförts både in- och utvändigt. Nya gångbryggor och räcken har tagits fram och andra har lagats. Tornet Mors mössa och kaponjären vid Fars hatt har förstärkts.

 

Statens fastighetsverk har i uppdrag att vårda, levandegöra och utveckla fästningen. Vårda innebär bland annat att kontinuerligt arbeta med underhåll och restaurering på Bohus fästning. Tillsammans med Statens fastighetsverk har Kungälvs kommun tagit fram en plan för Bohus fästning som syftar till att göra Bohus fästning till ett av Skandinaviens mest intressanta besöksmål. Besök www.bohusfastning.com för mer information om kommande event på Bohus fästning.

 

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av “Fästningen som aldrig föll” av Mats Carlsson Lènart,  “Den ointagliga” av Tomas Eriksson och Statens fastighetsverk. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

Luftvärnsrobotsystem 68

Luftvärnsrobotsystem 68

Bloodhound MK II

Vi befinner oss någonstans i det natursköna Blekinge för att besöka en plats som tidigare varit mycket hemlig. Det är få som känner till platsen och dess funktion, men låt oss berätta om den mycket viktiga funktion som huserade här för det svenska försvaret under kalla kriget.

 

Längs en mindre landsväg finner vi den anonyma infarten till övningsplatsen, en smal och gräsbeklädd väg slingrar sig uppför det lilla berget mot hjässan. Bland grönskande buskar och träd finner vi betongrester i form av betongplattor och fundament, rester som vittnar om den tidigare militära närvaron på den oansenliga bergknallen.

 

Platsen mättes in år 1967 och anläggningsarbetet för vad som skulle komma att bli en övningsplats för luftvärnsrobotsystem 68 påbörjades 15 februari 1968 för att senare färdigställas 1 april samma år, därefter överlämnades övningsplatsen till F17 Kallinge. Arrendeavtalet mellan Kronan och markägaren skrevs på och skulle löpa i 30 år, och betalningen var ett engångsbelopp på 40.000 kronor (360.000 kronor i dagens penningvärde 2017) i kontanter. Beloppet överlämnades över köksbordet hemma hos markägaren som i samband med detta fick en extranyckel och ett telefonnummer. Nyckeln gick till låset på bommen som spärrade vägen upp mot hjässan och telefonnumret till den berörda FO-staben dit han skulle ringa om han vid något tillfälle iakttog något misstänkt vid platsen.

 

Vid övnings- och fredsgrupperingsplatserna fanns åttkantiga robotplattor medan robotplattorna vid krigsgrupperingsplatserna var fyrkantiga, anledningen var att man ville försvåra kartläggningen för en tänkbar fiende. En fiende torde leta efter åttkantiga betongplattor eftersom det var så som de såg ut vid flottiljerna (en maskirovska av det svenska försvaret). Det fanns dessutom hårdgjorda ytor förberedda för uppställning av robotgruppcentral, belysningsradar och motorelverk. Två mastfundament avsedda för simulator-masten och radiolänk-masten fanns också förberedda på platsen. Via teleskåpet som endast fanns vid övningsplatsen kunde man koppla upp sig mot en luftförsvarscentral (LFC), men det gick också att koppla in sig på den helt vanliga telekabeln. Vid anrop till LFC användes täcknamnet (t.ex. Limpan).

 

Något fast närförsvar (t.ex. skyddsrum eller värn) vid övnings- och krigsgrupperingsplatsern fanns inte eftersom detta kunde ge en fingervisning om platsens betydelse. Platserna var dock noggrant rekognoscerade för ett närförsvar som fanns infört i stridsplanen som hade stämpeln “kvalificerat hemligt – av synnerlig betydelse för rikets säkerhet”.

 

Av det sex grupperingsplatser som tillhörde F17 Kallinge så var det enbart vid övningsplatsen som det fick bedrivas militär aktivitet, allt för att inte röja krigsgrupperingsplatsernas funktion och placering. Hemlighetsmakeriet kring dessa platser var så stor att man varken omgärdade området med staket eller skyltning som påvisade vem som höll till vid platsen. Vid den årliga tillsynen av krigsgrupperingsplatserna var det civila kläder och civila bilar som gällde.

 

Mellan åren 1968 och 1978 bedrevs det många övningar vid övningsplatsen Limpan, allt ifrån handhavandeövningar, tillämpningsövningar till krigsförbandsövningar (KFÖ). Övningsplatsen Limpan användes av robotkompanier från F17 Kallinge men den nyttjades även av robotkompanier från F10 Ängelholm och F12 Kalmar.

 

Generellt låg övningsplatserna cirka tio mil från flottiljen, men Limpan var ett undantag, och varför vet vi inte. Anledningen till att övningsplatsen skulle förläggas en bra bit bort var att man ville få chansen att öva alla de beståndsdelar som en omgruppering i skarpt läge skulle ha inneburit.

 

Övningsplatsen ingick i krigsorganisationen och krigsplanläggningen, men eftersom man räknade med att den skulle vara röjd i förhand så skulle övningsplatsen endast användas i yttersta nödfall. Totalt fanns det 33 hemliga krigsgrupperingsplatser (övningsplatserna inkluderade) längs med östkusten, från Uppland i norr till Skåne i söder.

 

Vid F17 Kallinge fanns en robotdivision med två robotkompanier mellan åren 1965 och 1974, dessa var:

  • 171. luftvärnsrobotkompaniet.
  • 172. luftvärnsrobotkompaniet.

 

Dessa kompanier hade grupperingsområdena F17A (tre platser) och F17B (tre platser). Inom grupperingsområde F17A Blekinge fanns följande:

  • Bräkne-Hoby – övningsplats, täcknamn Limpan.
  • Backaryd – krigsgrupperingsplats.
  • Sillhövda – krigsgrupperingsplats.

 

Inom grupperingsområde F17B i nordöstra Skåne fanns följande:

  • Arkelstorp – krigsgrupperingsplats.
  • Kiaby – krigsgrupperingsplats.
  • Söndraby – krigsgrupperingsplats.

 

När robotdivisionen på F17 Kallinge skulle skjuta skarpa robotar var det övningsfältet i Vidsel med sin areal av Blekinges storlek som fick användas. Första skjutningen genomfördes under vintern 1969 och krävde noggrann detaljplanering, i första hand för transporten norrut. Det var en imponerande fordonskolonn med lastbilar, tunga släp och mindre fordon som lämnade flottiljområdet för att köra de dryga 140 milen (enkel resa). En begränsad maxfart innebar att de fick spendera fem dagar på väg. Övernattningar skedde vid olika förband längs vägen mot Vidsel. Både trafikpolisen och säkerhetspolisen (SÄPO) kände väl till färdplanerna och höll ett vakande öga över fordonskolonnen som sakta ringlade sig upp mot Vidsel. Väl på plats så sköt robotdivisionen två robotar med godkänt resultat. Sex år senare var det dags igen för fordonskolonnen att bege sig mot Vidsel för skjutning av tre robotar, även dessa genomfördes exemplariskt. De båda övningarna tog cirka sex veckor var.

 

Kuriosa: den sista robot 68 (RB 68) lämnade lavetten 9 oktober 1975, den som avfyrade roboten var Anders Eklund och det näst sista skottet avfyrades av Hans Fehrnström 30 september 1975.

 

1. Luftvärnsrobotsystem 68

I juni 1961 föreslogs att luftvärnsrobotsystemet 68 Bloodhound MK II skulle anskaffas till det svenska flygvapnet. I dokumentet Luftvärnsrobotsystem 68 Bloodhound MK II skriver författaren Dag N H Malmström att motiveringen för anskaffningen var: “För att bibehålla och förbättra luftförsvarets möjligheter att infria målsättningen enligt gällande försvarsbeslut är det önskvärt att komplettera jaktflyget med robot 68, främst på grund av detta vapensystems förmåga att bekämpa snabba mål och till hög insatsberedskap. Det är också värdefullt att robot 68 förbanden kan insättas mot vapenbärande flygplan, spaningsflygplan och störflygplan som uppträder på höjder ovanför våra jaktflygplans praktiska verkanshöjd”.

 

Vid slutet av juni 1961 fick flygvapnet klartecken att beställa materiel till sex divisioner med avbeställningsrätt för tre, men 1963 beslutades att samtliga sex skulle beställas. Robot 68 var en vidareutveckling av Robot 365 (Bloodhound MK I) men till skillnad från Robot 365 så skulle Robot 68 också vara rörlig. Systemet konstruerades av brittiska industriföretag med British Aircraft Corporation (B.A.C.) som var systemsammanhållande.

 

2. Budget och leverans

Budgeten uppgick till 400 miljoner kronor för leveransen från Storbritannien av bland annat robotar och lavetter, och cirka 400 miljoner kronor för leveransen i Sverige av fordon, radiolänk samt andra åtgärder som fortifikatoriska anläggningar och löpande underhåll i cirka 30 år (för cirka en miljon kronor per år). En total livstidskostnad på cirka en miljard kronor i 1965 års penningvärde (år 2017 motsvarar det cirka elva miljarder kronor) var beräknad för att hålla systemet i topptrim.

 

Sverige köpte in 96 stycken RB 68, samt ytterligare tio som skulle användas för olika tester. Samtliga 96 robotar var krigsplacerade på förbanden, de värnpliktiga övade alltså med samma skarpa robotar som i händelse av krig skulle användas mot fientligt flyg.

 

Vid leveransen planerades omfattande leveranskontroller i Sverige. Materielenheterna slutprovades separat vid varje leverantörs verkstad. Systemet kopplades dock aldrig ihop till ett fungerande system före leveransen till Sverige, detta nödvändiggjorde en omfattande prövning i samband med leveransen till Sverige:

  • Funktionsprov med separata utrustningar, motsvarande slutprov hos leverantören.
  • Hopkoppling av robotgrupperna (rbgrp) och funktionsprov av systemet.
  • Ett kortare systemprov med robotgruppluton, även omfattande flygprov med invisning från stridsledning och luftbevakning (STRIL).
  • Ett speciellt typprov med den första rbgrp för att kontrollera STRIL-anpassningen som var specifik för Sverige. Det skedde ett samarbete med LFC/05 Puman, som vid denna tidpunkt (hösten 1964) befann sig i ett i driftsättningsskede.
  • Prov med två regionala robotverkstäder, F8 Barkarby och TELUB i Växjö.

 

Proven genomfördes av leverantörens arbetslag, varvid svensk personal fungerade som kontrollanter. Detta innebar att ett 30-tal britter tillbringade mellan två till tre år vid F8 Barkarby för att assistera personal från Svensk Radio AB (SRA) och kontrollera ett tiotal anställda militärer.

 

Arbetet i Sverige var komplicerat från första början eftersom föreskrifterna för leveransproverna inte fanns färdiga utan skrevs, diskuterades och fastställdes omedelbart före varje provskjutning. Under dessa omständigheter var det inte ovanligt att stämningen mellan leverantören och den militära personalen kunde bli hetsiga. Dessa problem samt försenade leveranser gjorde att den ursprungliga tidplanen fick utges i hela sju upplagor. Trots allt så kunde den första robotgruppen levereras under hösten 1964, i tid för samprov med LFC/O5 Puman. Övriga robotgrupper levereras sedan med två månaders intervall och hela provperioden var genomförd innan sommaren 1966.

 

Underhållssystemet omfattade två regionala robotverkstäder, en vid F8 Barkarby och en vid TELUB AB i Risinge utanför Växjö. Vidare skulle flygvapnets centrala verkstäder verka inom sina respektive specialområden. Under programmets gång fick stora förändringar vidtas på underhållsområdena. På grund av svårigheterna att behålla kvalificerad personal vid F8 flyttades denna verkstad och slogs ihop med den i Risinge. Senare övertog det nybildade statliga Förenade Fabriksverken (FFV) de centrala verkstäderna.

 

3. Utrustning och funktion

Den brittiska utformningen av systemet var anpassad till en stationär uppställning med möjlighet att flygtransportera materielen. Det svenska försvaret med stark tonvikt på rörlighet och maskering nödvändiggjorde förändringar i systemet så att det blev anpassat för landsvägstransport. Detta skedde genom att större enheter försågs med hjul, samt genom att förbanden utrustades med tunga lastbilar försedda med hydraullyftkranar. Dessutom så kamouflage målades all materiel (i England så var robotarna vitmålade).

 

Luftvärnsrobotkompaniet innehöll följande viktigare materiel:

  • Radiolänk.
  • Robotgruppcentral.
  • Belysningsradar.
  • Fyra lavetter.
  • Åtta robotar, två motorelverk.
  • Kraftfördelningsenhet.
  • 11 km kablar, fordon, provutrustningar m.m.

 

Radiolänken (rl 21 lastad på släp, senare rl 23 lastad i skåpbil) var den enhet varmed kompaniet anslöts till LFC med en dubbelriktad tal- och dataförbindelse. På datakanalen överfördes måldata och diskreta signaler.

 

Robotgruppcentralen (rbgc) var kompaniets stridsledningscentral, varifrån
robotstridsledaren ledde kompaniets stridsledning. Robotgruppcentralen var uppbyggd kring en dator som beräknade och presenterade erforderlig data. Datorn innehöll också funktioner för styrning och övervakning av robotens klargöring och övriga tekniska funktioner i systemet.

 

Belysningsradarn (bbr) var en FMCW radar på 3 cm bandet som utnyttjade dopplereffekten. Härigenom fick radarn goda låghöjdsegenskaper eftersom markekon inte störde målföljningen. Radarn påverkades inte av remsstörning och hade mycket god följningsförmåga mot brusstörande mål. Via mark- och flygreferensantennerna kunde kommandosignaler överföras till roboten på marken och i luften inne från rbgc.

 

Lavetten försåg roboten med hydraultryck, kylluft och elkraft samt förmedlade alla signaler till och från roboten vid provning och under förberedelser för skott. Utöver detta så var lavetten vridbar för att ge roboten rätt utgångsbäring och den utgjorde underlag för roboten så att denna kunde starta i rätt elevationsvinkel (fast 34°).

 

Roboten var cirka åtta meter lång och hade en startvikt på två ton. Den drevs av två rammjetmotorer som gav en marschfart av Mach 2,7. Roboten startades med hjälp av fyra startraketer som tillsammans vägde cirka ett ton. Roboten styrdes enligt syftbärings-principen. Målsökaren som var semiaktiv var låst på den från målet reflekterade belysningsradarsignalen och kunde därför ge lämpliga styrsignaler till robotens styrsystem oavsett målets manövrer. Om målet var en brusstörare låste målsökaren i stället på brussignalen. Roboten manövrerades med hjälp av vridbara vingar, vilka alternativt fungerade som skevroder eller höjdroder. Den var försedd med zonrör och en stridsladdning, och dess topphöjd var över 20 km med en räckvidd över 185 km.

 

För att få en uppfattning av hur stort det operativa systemet 68 var så kommer här en lista på antalet släpvagnar, fordon, motorcyklar o.s.v. som ingick i hela leveransen till flygvapnet:

  • Robotgruppcentral – 12 stycken släpfordon (eldledningscentral).
  • Belysningsradar – 12 stycken släpfordon (eldledningsradar).
  • Lavetter – 48 stycken (nyutvecklad med integrerad hydraul- och kylenhet).
  • Robotar – 96 stycken (samt ytterligare tio stycken förberedda för skjutning).
  • Radiolänk 21 – 12 stycken släpfordon (senare utbytt mot radiolänkbil 381).
  • Simulatorer – 2 stycken på F8 Barkarby.
  • Totalt 348 stycken fordon av olika slag utöver ovan nämnda släpfordon, varav 108 stycken robotlastbilar 809 och 810 (med vinsch), 24 stycken robotsläp, 12 stycken verkstadsvagnar, 24 stycken motorcyklar o.s.v.

 

4. Fredsorganisation

Materielleveranserna genomfördes åren 1963-65. Genom riksdagsbeslut 1963 organiserades inom flygvapnet sex robotdivisioner fördelade på:

  • F8 Barkarby – två divisioner, en övningsdivision och en skoldivision.
  • F13 Bråvalla – en övningsdivision.
  • F17 Kallinge – en övningsdivision. 1974 bildades en robotbataljon på både F13 och F17 med tre kompanier vardera (F8, F10, F12 avvecklade robot 68 samtidigt). Bataljonerna vid F13 och F17 avvecklades 1978.
  • F10 Ängelholm – en övningsdivision.
  • F12 Kalmar – en övningsdivision.

 

Samt 1968 en robotledningsenhet vid vardera:

  • LFC/S1 Kobran.
  • LFC/O5 Puman.

 

Varje övningsdivision hade i fredstid tillgång till två materielgrupper, en i ständig beredskap och en för utbildning. På varje flottilj fanns en fredsgrupperingsplats och en utbildningsplats samt ett unikt robotförråd. Förutom flottiljen fanns där tillgång till en övningsplats som låg cirka tio mil från flottiljen för att meningsfullt öva motormarscher och övriga transporter. Cirka åtta veckor per år övade man där med allt ifrån enkla hanteringsövningar till kompletta stridsgrupperings- och tillämpningsövningar i luftförsvaret. De värnpliktiga förlades i tält medan befälen förlades på närliggande pensionat och vandrarhem (förutom under krigsmaktsövningarna, då sov alla i tält).

 

Införandet av luftvärnsrobotsystem 68 innebar att flygvapnet fick en helt ny förbandstyp. Detta medförde behov av taktisk utprovning och framtagning av nya reglementen och utbildningsbestämmelser. Efter vissa initialsvårigheter av teknisk och personell art utvecklades robotkompanierna till väl fungerande och fältmässiga förband som flitigt deltog i flygvapnets och militärbefälhavarnas tillämpningsövningar.

 

Samtliga övningsdivisioner hade uppgifter som ett kuppförsvarsförband, tillika uppgifter som utbildningsförband för att tillgodose de tolv krigsförbanden med personal och rätta kunskaper. För att såväl fredsförbanden som krigsförbanden skulle kunna erhålla en hög beredskap utbildades två värnpliktsomgångar varje år. En omgång ryckte in i januari och den andra i juli. Detta innebar att det alltid fanns en värnpliktsomgång som hade sex månaders utbildning när nästa omgång ryckte in. De självständigt uppträdande luftvärnsrobotkompanierna krävde flera olika utbildningar för att klara sin roll i krig. Kompanierna var indelade i en radar- och en robotpluton samt en stabs- och en trosstropp.

 

De kategorier av värnpliktiga som utbildades vid flottiljerna var radarman, robotman och bilförare. Värnpliktig systemövervakare (sövak – civilingenjör) utbildades vid skoldivisionen F8 Barkarby. Dessa tilldelades sedan ett förband där de gjorde en praktikperiod innan de krigsplacerades. Övriga kategorier av värnpliktiga som behövdes till krigsförbandet fick fyllas på av pliktverket. Hela krigsförbandet träffades första gången när det kallades in till KFÖ. Efter samövning under KFÖ fungerade krigsförbanden mycket bra.

 

Varje värnpliktsomgång skulle enligt utbildningsplanen genomföra tre kompaniövningar på en grupperingsplats (övningsplats) utanför flottiljen. Tre övningar genomfördes varje halvår och eftersom de värnpliktiga hade en tjänstgöringstid på 330 dagar så blev det sex övningar för de flesta. Kompanierna deltog också i andra övningar utanför flottiljen, vilket innebar att många värnpliktiga vid sin utryckning hade genomfört cirka 35 dygn i fält. Detta var unikt för flygvapnet vid den tiden.

 

De värnpliktiga radar- och robotmännen utbildades enligt en speciell klargöringsinstruktion (SKI) så att de under krig och under värnpliktiga gruppchefers ledning kunde klargöra respektive bruksenhet fram till och med kontroll efter start. Under värnpliktige systemövervakares ledning skulle de också kunna klargöra robotgruppen i sin helhet inför skott. I klargöringen ingick tillsammans med bilförare, flera precisionslyft med hjälp av lastbilskran, till exempel att lyfta:

  • Lavetten och sätta ner den på betongplattan för avvägning.
  • Roboten vid klargöring och omladdning.
  • Radarantennen på plats. Detta krävde ännu större precision.

 

Hans Fehrnström återberättar om två incidenter som utspelade sig under övningar:

”Jag vet att man tappade en robot vid lyft på F8 och att F13 hade ett robotsläp som gled in i en bergvägg på väg till övningsplatsen så rodret blev skadat”

 

Förbandens krav på rörlighet krävde en omfattande fordonsutbildning. I varje inryckningsomgång utbildades ett antal värnpliktiga till bilförare. Dessa fick utbildning i att köra tung lastbil med släp. Sedan robotkompanierna, utöver robotlastbil 809 och 810, hade tillförts terrängbilar av typ ltgb 941D, fick bilförarna även lära sig att köra i terräng. De utvecklade dessutom mycket god färdighet i att använda kran samt fick viss utbildning i att röja snö. Genom att alltid ha bilförare med bra utbildning fick robotkompanierna en hög beredskap för omgruppering vid beredskapshöjning.

 

Främst för att säkerställa att omgruppering kunde ske under radiotystnad, med kompaniets cirka 20 fordon, tillfördes krigsförbandet MC-ordonnanser. Två motorcyklar av typ Husqvarna 256 tilldelades varje robotkompani.

 

Varje robotkompani hade en sjukvårdsgrupp med tre sjukvårdare. I varje robot- och radargrupp fanns också en man med tilläggsutbildning till sjukvårdsman. Dessa radar- och robotmän fick 80 timmars extra sjukvårdsutbildning utöver vad alla värnpliktiga fick. Denna utbildning ägde också rum i egen regi vid bataljonen, oftast med inlånade sjukvårdsinstruktörer. Detta system var unikt inom Flygvapnet vid den här tiden.

 

En kokvagn med egna kockar ingick även de i kompaniet, för i händelse av krig så skulle varje enskilt kompani klara sig helt på egen hand och behövde därför ha med sig precis allt, såsom ammunition till samtliga vapen, förläggningsmateriel, färskvatten, livsmedel o.s.v.

 

Robotkompanierna svarade för sin egen bevakning och vid behov även försvar av grupperingsplatsen. Särskild markstridskurs för befäl krigsplacerade vid lvrbkomp 68/R anordnades vid Flygvapnets Markstridsskola (FMS) vid F14 Halmstad, med början i augusti 1968. Personlig beväpning för all personal var kpist m/45 B, med undantag för sjukvårdarna som tilldelades pistol m/40. Som understödsvapen användes kulspruta m/36 samt så småningom även pansarskott 68. Särskilda markstridsövningar infördes i utbildningsplanen. Då övades bevakning och försvar av grupperingsplatsen. Fältarbeten och skydd mot kemiska stridsmedel övades ofta.

 

Tack vare en god tillgång till kronans fordon så fanns goda möjligheter till omgruppering till spridningsplatser vid höjd beredskap. Först sattes beredskapsgruppen i ”1 min eldberedskap” och så fort resurserna medgav, flyttades utbildningsgruppen med sina skarpa robotar till sin spridningsplats.

 

5. Målsättning

I flygstabens målsättning för RB 68 stod bland annat att kunna bekämpa kvalificerade mål såsom:

  • Störande mål.
  • Mål med överljudsfart.
  • Mål över och utanför jaktens verkansområde.

 

Robotsystemets stridsledning leddes normalt från LFC i strilsystemet där insatsbesluten fattades. Därför inrättades i STRIL 60-systemet en särskild robotledningsorganisation som samarbetade med jaktledningsorganisationen.

 

RB 68 kunde dock genomföra stridsledning autonomt, men med vissa begränsningar. Från strilsystemet översändes via radiolänk måldata till robotgruppcentralen, där de bland annat utnyttjades för inriktning av belysningsradarn. Denna sökte inom ett begränsat område, fångade och följde därefter automatiskt målet. Avstånd, bäring, elevation och radiell målfart utnyttjades av robotgruppcentralen för att bland annat beräkna avfyringstidpunkt samt beräkna vinklar för att styra ut lavett och målsökarantenn. Efter avfyringen och startfasens slut övertogs styrningen av robotens målsökare.

 

Samarbetet med STRIL 60 utmejslades alltmer. Från att ha varit tänkt som ett exklusivt system för “mål över och utanför jaktens verkansområde” blev det allt vanligare att LFC anvisade mål till RB 68, där jaktens intercept av en eller annan orsak misslyckats. Tilltron till systemet tilltog hos alla som arbetade med det. Tyvärr delades inte denna konfidens av chefer i flygvapnet på beslutande nivå.

 

Inom första flygeskadern (E1) fanns ett stort behov att analysera motståndarens vapensystem, särskilt luftvärnshotet. Den bästa datorn för detta ändamål i Sverige vid denna tid var RB 68-datorn Argus 200 i robotgruppcentralen. Först var det tänkt att använda simulatorerna på F8 Barkarby för detta ändamål men av olika skäl så blev det inte så, och från och med 1 juli 1970 skedde detta på F13 Bråvalla.

 

6. Kontrollskjutning

Systemets funktion mot luftmål kontrollerades vid skjutningar på försöksplatsen i Vidsel, varvid förbanden också fick tillfälle att visa sin förmåga till långa landsvägsförflyttningar. Sådana kontrollskjutningar genomfördes första gången 1968 av F8 Barkarby och den sista skjutningen genomfördes 1975 av F17 Kallinge. Efter långa förberedelser skedde den första skarpa skjutningen med roboten i oktober 1968 vid robotavdelningens försöksplats i Vidsel, Lappland. Dåligt väder och materielproblem försenade programmet och först efter cirka en månad på plats gick det första skottet. Resultatet blev en perfekt träff på målet, en målrobot av typ RB 02. Under första delen av 1970-talet genomfördes kontrollskjutningar vid flertal tillfällen. Alltmer avancerades skjutfall valdes, omfattande manövrerande mål, remsfällning och elektronisk störning.

 

7. Krigsorganisation

Vid mobilisering övergick robotgrupperna till tolv stycken autonomt rörliga luftvärnsrobotkompanier. Robotgrupperna omgrupperades i etapper till sina spridningsplatser. I närheten av dessa fanns en inryckningsplats och ett mobiliseringsförråd. Vid inryckningsplatsen krigsorganiserades kompaniet (s-förbandet) med stabstropp, radarpluton, trosstropp, robotpluton (c:a. 140 man) innan motormarschen till stridsgrupperingsområdet påbörjades.

 

Varje kompani hade en i förhand utsedd förstahandsplats, det vill säga en specifik krigsgrupperingsplats, till vilken i händelse av krig eller beredskapshöjning kompaniet skulle bege sig. Organisation, utbildning och utrustning var anpassade för ett självständigt uppträdande med täta omgrupperingar mellan alternativa platser. Skydd för den relativt skrymmande och sårbara materielen erhölls genom att välja förberedda platser i täckt terräng, genom maskering och omgruppering, så snart förbandet bedömdes vara upptäckt.

 

I ett krigsorganiserat robotkompani ingick det 138 man varav c:a 13 var fast anställda officerare, resten var värnpliktiga. Till kompaniet tillhörde även två reservofficerare.

 

8. Avvecklingen

1973 föreslog regeringen att fredsorganisationen skulle minskas, och att vissa delar skulle få lägre beredskap. Riksdagen beslutade att systemet från och med 1 juli 1974 skulle bestå av två enheter istället för de sex enheter som fanns från början när systemet införskaffades, dock skulle belysningsradarfunktionen behållas och utvecklas inom STRIL-systemet. De två övningsdivisionerna vid F13 Bråvalla och F17 Kallinge blev robotbataljoner och övriga fyra divisioner drogs in (två på F8, och en på F12 samt F10).

 

Nådastöten för RB 68 med dess robotbataljoner kom med valresultatet 1976, avvecklingen gick snabbt och omfattande följande:

  • Antalet lvrbkomp 68 i krigsorganisationen trappades ner successivt från ursprungliga tolv till att helt utgå 30 juni 1978. Under 1978 drogs även de två robotbataljonerna in.
  • Viss verkstadsutrustning kunde användas för andra robotsystem.
  • Elektronik som inte kunde användas fick destrueras på grund av sekretessen som fortfarande gällde gentemot de övriga länderna som använde systemet, t.ex. robot/lavettelektronik.
  • Lavetter och robotattrapper skulle ställas upp vid flottiljer som minnesmärken.
  • I övrigt skulle lavetter säljas eller destrueras. Cirka 30 robotar såldes redan 1977-1978 till Schweiz och cirka 30 robotar återköptes 1978 av MOD/RAF.

 

Filmen – “R.A.F. get bloodhound missiles” förevisar robotens funktion:

 


Denna artikel skrev av Peter Larsson. Tack till Fredrik Lagerlöf för bildmaterial och faktaunderlag om RB 68 (www.sveaflygflottilj.se), Hans Fehrnström för bildmaterial och faktaunderlag. Artikeln skrevs med hjälp av Luftvärnsrobotsystem 68 Bloodhound MK II av Dag N H Malmström.