SL1
Storholmen
Vågorna slår i en allt lugnare takt mot båtens skrov när vi närmar oss den väl tilltagna bryggan i betong. På ön som sakta tornat upp sig framför oss blir spåren av ett forna försvar gradvis tydligare. Närmast vattnet kan vi skymta en verkstadsbyggnad, lite längre upp en rödmålad personalbarack och ända längst upp på ön en förläggningsbarack där vi ska spendera natten. Efter att vi tagit oss upp för den lilla stegen som finns att tillgå på betongbryggan och lämnat all vår packning i förläggningsbaracken började vår dokumentering av ön som skulle komma att bli mycket tidskrävande.
Vi befinner oss på en ö utanför Sundsvall, närmare bestämt den 22 hektar stora ön Storholmen i Sundsvallsbukten som länge ruvat på en stor hemlighet. Rakt under våra fötter är 5 000 kvadratmeter berg utsprängt för att inrymma den kustartillerianläggning med centralanläggning i två våningar som kom att benämnas SL1. Utbyggnaden av det tunga batteriet genomfördes i början av 1950-talet. Tunnlarna som förbinder de olika delarna av anläggningen är hela 1 200 meter långa och det finns stigschakt till pjäser (kanoner), kommandoplats och mätstationer, vilket säger en hel del när ön i sig är 700 meter lång och 400 meter bred. Året var 1959 då batteriet bemannades för första gången. I samverkan med Kustartilleriets Skjutskola genomfördes en skjutperiod med eldledning från centralinstrument Arte 704 (CI m/55S) med indata från radar och optiska mätstationer. Under planeringsstadiet hade batteriet åtta mätstationer, varav två med radar PA-31 som byttes ut i samband med övergången till Arte 719 under 1973.
Det fasta kustförsvaret för Sundsvall utgjordes även av två lätta batterier (7,5 cm batteri m/05-10) vid Grönviken (SL3) respektive Raholmen (SL2) tillsammans med fasta minspärrtroppar vid Aldersnäset och Raholmen. Ett 7,5 cm tornbatteri m/57 serie 2 (SL4) och en fast minspärrtropp i Nyhamnsområdet, samt ett lätt robotbatteri kompletterade slutligen spärrbataljon Sundsvall. Innan andra världskriget utgjordes det marina försvaret av Sundsvall av rörligt kustartilleri med 15,2 cm pjäser och mineringar, en kontrollerbar och ett antal okontrollerade. De senare utlades aldrig. SL1 ingick i krigsorganisationen tillsammans med systerbatteriet GE1 i Gävleförsvaret.
Under 70-talet användes SL1 aktivt som utbildningsplats och under 2-3 månader varje år utbildades 100-125 personer på ön. Under senare delen av 70-talet övergick verksamheten till att bedrivas inom krigsorganisationen. Krigsförbandsövningar genomfördes på hösten vart fjärde år och pågick i två veckor med cirka 300 man. På senare tid genomfördes övningarna vart sjätte år. Verksamheten som bedrevs på ön var framförallt skjutning mot utspridda mål i havet med ett avstånd på 12-20 kilometer från ön. Under övningarna användes övningsammunition som bestod av en betongklump med stålhölje. Även skjutövningar med handeldvapen genomfördes. Sundsvall fick aldrig något ERSTA (ERsättning Tungt Artilleri) 12/70 batteri och SL1 fortsatte moderniserat som områdets tunga batteri. I början av 90-talet upphörde verksamheten helt och anläggningen kom att avvecklas några år senare.
Vi börjar vår dokumentering i den södra delen av ön där vi hittar en av de tre stycken pjäser av modellen 15,2 cm m/98 E från pansarskeppet Äran (eldrör nr. 18, 19 och 20) som monterades på ön under 1952 i massiva pjäsbrunnar. Maskeringen med tillhörande ställning som en gång i tiden skymde pjäsen är bortplockad, likaså det napalmskydd som tidigare omfamnade pjäsen. Till vår förvåning är pjäsen inte igensvetsad och verkar till synes inte oskadliggjord, något som är mycket ovanligt för avvecklade anläggningar. Det enda synliga är att den gjutits fast i sidled. Lite längre söderut stod det en gång i tiden en eldledningsradar, luftvärn och skyttevärn.
På vägen tillbaka norrut passerar vi de båda huvudinslagen som en gång varit plomberade men återöppnats av en tidigare ägare för att komma åt den djupborrade brunnen för vatten inuti anläggningen. I den nordvästra delen av ön fanns en kommandoplats, mätstation och reservkommandoplats, grop för centralsikte, luftvärnstroppstab, luftvärn, granatkastarvärn och skyttevärn. Här står än idag ytterligare en pjäs men till skillnad från den södra är den igensvetsad. Utöver de stora huvudinslagen finns flertalet mindre utgångar som leder ut i den fria luften för att snabbt kunna besätta eldställningar och försvara anläggningen. I varje utgång fanns utbrytningsverktyg som kunde användas för att ta sig ut om utgången blivit tilltäppt till följd av ett fientligt anfall. Idag är de flesta utom någon enstaka utgång plomberade.
Efter en tids vandring i terrängen når vi öns mest avlägsna punkt i nordöst. Även den pjäs vi finner där är igensvetsad. Varför endast två av tre pjäser svetsats igen är oklart, det fanns fyra olika alternativ i återställningshandlingarna som angav hur mycket pjäserna skulle återställas vilket beskrivs senare. Kanske ville man ur kultursynpunkt bevara den som var lättillgängligast i bäst skick? Även i denna ände av ön fanns det luftvärn för att kunna bekämpa ett fientligt luftanfall. Väl passande när vi är allra längst bort från förläggningsbaracken öppnar sig himlen och gör oss mycket väl påminda om att vi ännu inte dokumenterat hjärtat av anläggningen, det som hela tiden funnits under våra fötter.
I förläggningsbaracken gör vi oss redo för besöket i bergrumsanläggningen. I huvudsak tar vi på oss heltäckande skyddsoverall, ordentlig skyddsmask, skyddsskor, skyddshjälm och handskar. Vi förser oss med flera ficklampor, men också utrustning som varnar om vi skulle komma till ett utrymme med låg syrehalt eller påträffar andra farliga gaser. Anledningen till alla dessa skyddsåtgärder är att anläggningen varit plomberad och berget bl.a. inte har skrotats på många år. Risken finns att stenar lossnar ur berget och faller ner på oss, eller att vi skadar oss på det som lämnats kvar i anläggningen. På grund av denna risk valde vi att inte gå runt själva utan alltid i grupp. Det är en väldigt stor anläggning med bara en öppen utgång, skulle någon av oss skada sig kunde det i värsta fall bli ett mycket omfattande räddningsarbete eftersom flera av delarna i anläggningen endast kan nås genom trånga passager och med stege.
Vi låser upp den rostiga grinden i det ena huvudinslaget och kliver in i mörkret. Luften är sval och den typiska lukten av urberg gör sig påmind. Innan vi plockar fram vår kamerautrustning och börjar dokumentera går vi ett varv i anläggningen för att lära oss känna utrymmena. Vi passerar ganska snart stötvågsventilerna som en gång i tiden ledde luften vidare till anläggningens ventilationsanläggning. I anläggningen fanns förr en komplett luftreningsanläggning med filter, avfuktare, kylkompressor och fläktar som såg till att kontaminerad luft inte skulle utgöra något hinder för verksamheten i krigstider. I fredstider och obemannad anläggning skulle anläggningen inte ta in någon friskluft alls, utan cirkulera den befintliga luften i anläggningen. Så fort anläggningen var bemannad under viss tid skulle den försättas i skyddsdrift vilket innebar att viss friskluft tillsattes.
Efter en bit in i ingångstunneln passerar vi en operationslampa som hamnat på villovägar, som egentligen hör hemma i anläggningens sjukrum. Vi kommer snart till en korsning där tunneln till vänster leder mot huvudanläggningen och tunneln till höger som vi väljer att börja med, leder vidare till den södra pjäsen. Efter en vandring i ljuset av våra ficklampor som studsar mot de kala bergväggarna i den uppskattningsvis 400 meter långa tunneln når vi slutligen änden. Det som slår oss är hur mycket kvarlämnad materiel som finns i anläggningen. I tunneln som leder till det andra huvudinslaget ligger ett reserveldrör till pjäserna på hjässan och i en annan tunnel ligger mängder med kokkärl/snuskburkar, vattenflaskor, hjälmar, väskor och annan förrådslagd militärmateriel. På ett filter som är påtaglig påverkat av den dåliga miljön i bergrummet står det lite ironiskt “Detta filter är oanvänt”. I pjäsbrunnen rinner rosten vertikalt i långa spår och sakta färgar de ljusblåa väggarna. Här finns fläktar i taket, behållare för använt trassel och i mitten av brunnen leder en lång stege upp till pjäsen. Inuti pjäsen finns mycket utrustning kvar men lyckligtvis saknas slutstycket och eldröret är fixerat i höjdläge. Eftersom pjäsen inte är igensvetsad är luften mycket friskare här och det går att se den gröna växtligheten på utsidan. Inuti pjäsen är det dock betydligt varmare än nere i berget eftersom den värms upp av solens strålar.
Vi vänder tillbaka och går mot huvudbyggnaden. På vägen dit passerar vi slussarna med de massiva stötvågsdörrarna. De gråmålade dörrarna som sakta låter sig färgas av rosten utgörs utvändigt av ett tjockt lager stål och invändigt är de fyllda med betong, vilket gör de väldigt stryktåliga men också fruktansvärt tunga. Inuti huvudbyggnaden finns bl.a. stridsledningscentral (SLC), sammanställningsplats (SPL), sambandscentral (SBC), storkök, matsal, sjukrum, förläggning, frontverkstad, kraftcentral samt förbindelse med kommandoplats (KPL) och den nordvästra pjäsen på hjässan.
I SPL sitter en trafikkopplare (TK) kvar på väggen med en handskriven lapp fasttejpad som lyder “Stridskopplad – Rör ej”. Trafikkopplaren användes för uppkoppling av i första hand lokala/interna 2-trådstelefon- och radioförbindelser för order inom ett batteri mellan SPL, mätstationer och pjäser samt övriga förbindelser till närförsvarsförband, poster, strålkastare, m.fl. I SPL gjordes de centrala skjutelementsberäkningarna så länge det inte fanns en avancerad mätstation som kunde göra det själv. SPL var viktigast under de tidiga åren då artilleriledning Arte 704 med centralinstrument CI m/55S fanns där och omräknade mätdata från avståndsinstrument i flertalet mätstationer till skjutelement som skickades till pjäserna. När Arte 719 tillfördes beräknades skjutelementen direkt i mätstationen som i vissa fall kunde stå på en helt annan plats.
I SLC står ett Order/Rapport/Kopplingsbord (ORK-bord) ensamt kvar längs ena väggen. Utrustningen användes för uppkoppling, förmedling i och vidarekoppling av stridsledningsförbindelser för order och rapport. Det var i och runt SLC som chefen för spärrbataljonen (C Spbat) satt med stab. Väggarna är blåmålade för att radarskärmarna skulle synas bättre och det är nära till SBC, televäxel och rapportörsrum med mängder av telefoner av svart bakelit i bås som än idag står kvar på sin plats. På senare tid användes STRIKA 85 för digitalt samband med övriga vapenslag i bataljonen, innan dess var det bara analog talkommunikation. C Spbat skulle från SLC leda den övergripande striden och ge order till chefen för batteriet (C Batt) som satt i KPL. Från KPL kunde C Batt överblicka skjutområdet och ge order till batteriet samtidigt som information inhämtades från bl.a. mätstationer. På samma plats fanns även en närspaningsradar (NSRR). I ett till SLC närliggande rum står televäxeln fortfarande kvar, den användes för allmän telefontrafik inom och mellan marina förband, anslutning till överordnade staber och AT-nät. Ett batteri som SL1 hade ett antal fortifierade kabelstråk på havets botten till andra förband för samband. För att inte röja batteriet och kommunikationen användes trådförbindelserna, radio användes som reservmetod och till rörliga förband som marinens fartyg.
I kraftcentralen stod kraftaggregat som i nödfall kunde förse anläggningen med ström, men i fredstid försågs anläggningen med el via en sjöförlagd kabel till fastlandet. Aggregaten fanns dock inte att se vid vår dokumentering. På en vägg står det en text som vittnar om anläggningens avveckling “Timrå Skrotrivningar” daterat 1996-10-07. På en annan vägg sitter en skylt som lite ironiskt i den alldeles mörka anläggningen säger “släck ljuset” i versaler. I ett förråd står det mängder med reservglödlampor och reservglaskupoler till ljusarmaturer. Skötselanvisningar och annan dokumentation ligger på hög på ett skrivbord i ett litet rum.
I köket står de massiva kokkärlen i rostfritt stål på rad, följt av ett stekbord och varmhållningsskåp. En stor diskmaskin står inte långt därifrån och i ett angränsande rum står en potatisskalmaskin alldeles ensam i totalt mörker. På matsedeln står det att det på fredagen serveras risgrynsgröt till frukost och vita bönor och korv till lunch. Här finns också en hylla med både kronmärkta muggar och tallrikar. Dricksvatten pumpades upp i berganläggningen från en bergborrad brunn som fanns i huvudbyggnaden, medan byggnader utanför anläggningen försörjdes med vatten från en grävd brunn. Spillvatten från berganläggningen pumpades till en trekammarbrunn där slam och dylikt kunde avskiljas innan vattnet läts rinna ut i havet. Byggnaderna ovan jord hade en separat tvåkammarbrunn varifrån spillvatten avleddes till havet.
I ett närliggande rum som inhyste ångpanna och annan utrustning som kylmaskin och kylkompressor flyter det en gummibåt i det alldeles stilla mörka vattnet som samlats där och fyllt rummet till hälften. En trappa upp finns en televerkstad och ett laddningsrum för batterier. I förläggningarna finns det sängar kvar och madrasserna har i vissa fall bokstavligen talat vittrat sönder och hamnat i trasor på golvet. Mögel har angripit allt organiskt material och lägger sig på vissa platser som ett mjukt vitt täcke ovanpå. Det enda vi märker saknas är ventilationsutrustning, reservkraftaggregat, kablage och den rent militära utrustningen, i övrigt är det mycket som lämnats kvar i anläggningen.
Efter ytterligare uppskattningsvis 300 meter tunnel når vi anläggningens sista pjäs. Även här finns förråd för materiel där vi hittar bl.a. en målangivare, ficklampor och fuktabsorbenter. Efter en stund är det dags att vända tillbaka till huvudinslaget där vi började för att hämta vår kamerautrustning och påbörja dokumentationen av anläggningen.
Avvecklingen
Efter närmare 50 år i bruk är det dags att av taktiska och ekonomiska skäl avveckla kustartillerianläggningen SL1. Inför avvecklingen som utfördes i 90-talets mitt gjordes en miljökonsekvensbeskrivning på uppdrag av Fortifikationsverket. Syftet med beskrivningen var att beskriva konsekvenser för avvecklingen med avseende på miljö, ekonomi, funktion (fritid, kultur, m.m.) och resurshållning. Beskrivningen redovisade, bedömde och jämförde tre olika alternativ, varav det första förordades av Fortifikationsverket och Försvarsmakten:
- Anläggningens in- och utgångar gjuts igen men den töms inte helt och hållet.
- Anläggningen töms helt och hållet innan den gjuts igen.
- Den centrala delen av anläggningen töms och utformas så den blir tillgänglig för annan verksamhet.
För samtliga alternativ gällde att hela ön skulle städas från skrot och uppstickande stålstänger. Således skulle infästningsanordningar etc. kapas i nivå med markytan. Alla träkonstruktioner såsom träöverbyggnader, luckor, trappor, spångar, etc. skulle rivas. Vissa byggnader skulle rivas eftersom de var i dåligt skick. Oljeledningar ovan mark som ledde från bryggan till inslagen skulle saneras och rivas, likaså belysningssystemet med stolpar, luftledningar, elcentral m.m. En grundläggande förutsättning var att besökare på ön skulle kunna gå runt utan att riskera att ramla i gropar eller snubbla på uppstickande föremål som försvaret anlagt.
Alternativ 1
Utrustning inuti anläggningen som varit i kontakt med miljöfarliga ämnen skulle saneras så inga kemikalierester fanns kvar. Viss del av utrustningen som kunde användas utan risk för miljöproblem skulle flyttas från anläggningen till en plats där de antingen kunde säljas, skänkas bort eller tas om hand av försvaret. Pumpstationen som pumpade ut spillvatten och dräneringsvatten ur anläggningen skulle avvecklas och likaså ventilation och avfuktning.
Utvändigt skulle inslagen gjutas igen med 300-500 mm tjock dubbelarmerad betongvägg förankrad i omgivande betongkonstruktioner eller i berg med förankringsbult. All nygjuten betong skulle målas på så vis att den smälte in med omgivande terräng.
Fyra olika alternativ fanns för pjäserna:
1. Pjäsen bibehålls
- Eldröret svetsas igen och fixeras.
- Maskering och napalmskydd rivs.
- Utrymme mellan pjäs och betongsarg fylls med makadam och betong.
- All betong målas så den smälter in med omgivande terräng.
2. Pjäsen bibehålls
- Eldröret fixeras.
- Maskering rivs.
- Pjäsen övertäcks med makadam.
- Ytskiktet stabiliseras med betong som nedmörkas.
- Eventuellt påföres ett jordlager.
3. Pjäsen borttages
- Öppningen till berganläggningen plomberas.
- Pjäsbrunnen fylls med makadam.
- Ytskiktet stabiliseras med betong som nedmörkas.
- Eventuellt påföres ett jordlager.
4. Pjäsen borttages
- Öppningen till berganläggningen plomberas.
- Pjäsbrunnen fylls delvis med makadam och används för övrigt till annat ändamål, t.ex. grillplats.
Luftvärnen skulle rivas genom att plåtkonstruktioner och rörgenomföringar rivs, stålluckor svetsas igen, hål plomberas och kvarvarande brunn fylls med makadam. Därefter kunde ett stabiliserande betongskikt påföras, alternativt att en del av brunnen kunde nyttjas för annan användning som t.ex. grillplats.
Den uppskattade kostnaden var 2 000 000 – 2 300 000 kr (2 650 000 – 3 050 000 kr enligt penningvärdet år 2020). Ytterligare kostnader skulle tillkomma för rivning av pjäserna om det skulle bli aktuellt.
Alternativet skulle innebära att stora mängder utrustning och möbler lämnas kvar i anläggningen när den gjuts igen. Den kvarlämnade utrustningen skulle förstöras inuti anläggningen eftersom avfuktning, ventilation och dränering skulle avvecklas. Miljökonsekvensbeskrivningen gjorde klart att det skulle vara omöjligt att någonsin nyttja anläggningen för andra ändamål. Förslutning av anläggningen innebar dock inga konsekvenser för naturmiljön. Risken fanns dock att metaller och övriga kemiska ämnen kunde frisläppas ur kvarlämnad utrustning. De pjäsalternativ som innebar borttagande kunde påverka naturmiljön negativt om vägar behövde anläggas. Avhemligandet av ön ansågs positivt för det rörliga friluftslivet. Det ansågs dock negativt att anläggningen gjuts igen eftersom bergrummet kunde ses som en resurs för turism och övriga fritidsaktiviteter. Kvarlämning av pjäserna kunde medföra en mer spännande ö, ett mervärde för det rörliga friluftslivet och ge ett större kulturvärde. Skulle både bergrum gjutas igen och pjäserna borttagas skulle det inte finnas något kvar av försvarshistoriskt värde.
Alternativ 2
Detta alternativ innebar att allt som fanns ut- och invändigt skulle tas bort. Samtlig utrustning, alla installationer och inventarier skulle tas bort och avyttras. En förutsättning var att avyttringen kunde ske genom antingen återanvändning eller återvinning. Deponering på annan plats kunde bara bli aktuellt om det bedömdes mer lämpligt ur miljösynpunkt jämfört med deponi i anläggningen. Miljöfarliga ämnen skulle tas om hand enligt gällande regler för miljöfarligt avfall. Det sanerade och bergrena bergrummet skulle gjutas igen vid in- och utgångar. Plomberingen skulle utföras enligt det första alternativet och utvändiga anordningar tas bort och fyllas igen enligt detsamma. Pjäserna skulle tas bort enligt alternativ 1.4.
Den uppskattade kostnaden var 8 000 000 kr (10 600 000 kr enligt penningvärdet år 2020).
Alternativet skulle innebära att material, utrustning, inventarier m.m. skulle återanvändas eller återvinnas så långt som möjligt. Det som inte kunde återanvändas eller återvinnas skulle deponeras. Mycket bra ur resurshållningssynpunkt. Borttagande av pjäserna kunde dock påverka naturmiljön negativt om vägar behövde anläggas. Avhemligandet av ön ansågs positivt för det rörliga friluftslivet. Det ansågs dock negativt att anläggningen gjuts igen eftersom bergrummet kunde ses som en resurs för turism och övriga fritidsaktiviteter. Skulle både bergrum gjutas igen och pjäserna borttagas skulle det inte finnas något kvar av försvarshistoriskt värde.
Alternativ 3
Plomberingen skulle med detta alternativ ske invändigt av ingångarna till tunnelsystemet. Centralanläggningen skulle inte gjutas igen utan användas för andra ändamål. Plomberingen av tunnelingångarna skulle utföras på samma sätt som plomberingen av inslagen i alternativ ett och två. Utrustning inuti anläggningen som varit i kontakt med miljöfarliga ämnen skulle saneras så att inga kemikalierester fanns kvar. Viss del av utrustningen som kunde användas utan risk för miljöproblem skulle flyttas från anläggningen till en plats där den antingen kunde säljas, skänkas bort eller tas om hand av försvaret. Beroende på ny användning av anläggningen kunde viss utrustning kvarlämnas. En del ombyggnad av installationer i anläggningen skulle krävas eftersom vissa delar skulle gjutas igen och en del är i dåligt skick. Det krävdes exempelvis ny ventilation och ett nytt avlopp- och dräneringssystem. Det kunde även bli aktuellt med åtgärder för dricksvattenförsörjning.
Utvändigt var inriktningen att besökare skulle kunna vistas på ön utan risk att skada sig på anordningar som försvaret anlagt. Detta innebar att alla anordningar m.m. rivs enligt alternativ ett och de tre pjäserna bevaras enligt alternativ 1.1.
Den uppskattade kostnaden gick ej att bedöma.
Beroende på vilken verksamhet som skulle bedrivas i den renoverade och kvarvarande centralanläggningen skulle påverkan på naturmiljön variera. Avvecklingen enligt detta alternativ skulle inte medföra några direkta konsekvenser för naturmiljön men eftersom pjäserna i så fall skulle kvarlämnas kunde det medföra påverkan på omgivande miljö genom utlakning av metaller. Fördelen med detta alternativ var att centralanläggningen och pjäserna kunde nyttjas som en resurs för eventuella aktiviteter på ön och var värdefullt när det gäller att bevara det historiska värdet i anläggningen. En överhängande risk var dock att det kunde bli mycket svårt att sälja centralanläggningen.
Miljöfarliga ämnen
En inventering av allt material, materiel och kemiska ämnen i och på ön gjordes. Inventeringen visade att följande typer av miljöfarliga ämnen fanns i och runt anläggningen:
- Bly i kablar, vissa avloppsrör och som blymönja på pjäserna.
- Asbest i isolering av olika rörböjar.
- Olja i vissa kablar, tankar, pjäsernas växellådor och transformator.
- Radioaktivt ämne i rökdetektorer.
- Glykol.
- Syra och lut i dunkar.
- Köldmedium.
- Rengöringsmedel i dunk.
- Glycerin och fett i pjäserna.
- Batterier på diverse ställen i anläggningen.
- Kvicksilver i glödljus.
Följande ämnen förekom i följande mängder och ursprung. För varje avvecklingsalternativ beslutades åtgärd för respektive ursprung, sådana åtgärder var antingen demontering, destruering, sanering, försäljning eller kvarlämning.
- Epoxifärg: 450 kvadratmeter
- Lagerfett: 30 kg
- Slangrulle (DBO): 40 m
- Armatur (natrium): 2 st.
- Armatur (kvicksilver): 1 st.
- Batterier: 115 st. av olika typer
- Bensinkrukor: 2 st. (15 l/st.)
- Dagtank, diesel: 1 st.
- Expansionskärl, glykol: 1 st.
- Färgburk: 1 st.
- Galvrör med asbest i böjarna: 160 m
- Glycerin: 30 l
- Glykol: 2 000 l
- Glödljus (kvicksilver): 34 st.
- Järnrör (DBO): 116 m
- Järnrör, asbestisolerade: 96 m
- Kopparrör, isolerade med asbest i böjarna: 112 m
- Kylmaskin (olja, köldmedium): 3 st.
- Kylmaskin (R22): 93 kg
- Kylskåp (olja, köldmedium): 2 st.
- Luftbehandlingsaggregat (asbest): 1 st.
- Lysrör: 177 st.
- Natriumperborat: 3 dunkar
- Olja: 75 l
- Oljecistern 18 kubik: 4 st.
- Oljefat, 200 l: 5 st.
- Oljetank: 1 st.
- Syra, lut: 10 dunkar
- Rökdetektor (radioaktivt): 32 st.
- Rör, gjutjärn, blydiktat: 235 m
- Stålrör, asbestisolerade: 250 m
- Transformator: 1 st.
- Tubrör, asbestisolerade böjar: 55 m
- Vapenfett: 34 burkar
- Vapenfett: 10 kg
- Ventilationskanal, asbestisolerad: 45 m
Fortifikationsverket visar föredöme
Det som gör SL1 väldigt speciell är att det är den första anläggningen som lämnades av försvaret. I föregående kapitel framgår att det gjordes en ordentlig jämförelse av de olika avvecklingsalternativ som ansågs möjliga. Anläggningen avvecklades enligt dåtidens regler och genomförandet godkändes av Generalläkaren. Det är Generalläkaren som beslutar om åtgärderna är godkända enligt miljöbalkens direktiv. I mitten på 90-talet bedömdes det alltså inte värre ur miljösynpunkt med deponi i anläggningen än deponering på annan plats utanför anläggningen. Detta tillvägagångssätt framstår i mycket stor kontrast till de anläggningar som avvecklats av Fortifikationsverket på senare tid. För liknande anläggningar som avvecklats på senare tid har bl.a. all materiel och likaså pjäserna tagits bort. Numera provtas dessutom betong, som borttages om det påträffas tungmetaller.
“Det hade florerat ett rykte på Fortifikationsverket att den här första anläggningen som Försvarsmakten lämnade, att på den tiden minsann så fanns det inga regler och man bara gjöt igen”
– Fortifikationsverket
Ett rykte som florerat hos Fortifikationsverket var att den första anläggningen som försvaret lämnade, avvecklades på ett sätt som med dagens regelverk hade varit mycket kontroversiellt. Enligt ryktet fanns det på den tiden inte några regler, så gott som allt lämnades kvar och anläggningen mer eller mindre bara förslöts. Tanken fanns i bakhuvudet hos Fortifikationsverket att längre fram, när tid fanns, ta kontakt med fastighetsägaren och öppna upp anläggningen. I och med att de trodde att anläggningen var försluten prioriterades andra arbeten. Sådana mer akuta arbeten var t.ex. återförslutningar till följd av inbrott i plomberade anläggningar där det föreligger en överhängande risk för tredje part. Först år 2019 kom det till deras kännedom att anläggningen var öppen.
Kort efter att det kom till Fortifikationsverkets kännedom att anläggningen var öppen begav de sig dit för att göra en egen bedömning. Deras värsta misstankar besannades och det konstaterades att det hade lämnats saker som inte borde ha lämnats kvar. Enligt Fortifikationsverket vill staten göra rätt och vara ett föredöme, de kände ett ansvar för den minst sagt sparsamma avveckling som ägde rum för drygt 25 år sedan. Genom att så långt som möjligt följa dagens regelverk och med inställningen att göra rätt, erbjöd de markägaren att utföra en ordentlig avveckling. Eftersom det var såpass mycket militärmateriel kvar blev det FMLoG (Försvarsmaktens logistik) som utförde avvecklingen.
“Det var ett helt otömt berg. Allting var ju kvar”
– Fortifikationsverket
I takt med att sommaren år 2020 började lida mot sitt slut inleddes den slutliga avvecklingen av SL1. All militärmateriel och inredning rensades bort, bortsett från några enstaka inventarier som skulle sparas undan. Generellt skulle allt organiskt material tas bort och anläggningen skulle säkras upp. Några sådana åtgärder var bl.a. plombering av ett lågområde där det samlats vatten och hindra klättring i pjässtjälkarna där det finns risk att ramla ner. Pjäserna var redan oskadliggjorda men fixeringen av eldrören skulle förstärkas ytterligare för att förhindra att eldröret på sex ton hamnar över någon om den befintliga förstärkningen tas bort.
På frågan om fler anläggningar avvecklades likt SL1, svarar Fortifikationsverket att de bara känner till någon enstaka som de öppnade upp och åtgärdade för snart tio år sedan. Det är ytterst få anläggningar som avvecklats på samma sätt som SL1. Ganska snart därefter började avvecklingarna utföras på ett noggrannare sätt. En sådan deponering som skett i SL1 hade ur miljösynpunkt sannolikt kunnat få stora konsekvenser för en enskild markägare. Det vi bevittnat på SL1 är arbetet av en mycket kompetent myndighet som tar ansvar och rättar till historiska misstag.
Framtidsplaner
Saneringen är sannolikt det störtsta som hänt på Storholmen på många år. Sara Hjertman skriver i ett mejl att de är väldigt glada för att saneringen ägt rum och att det börjar bli väldigt fint på Storholmen. Vidare beskriver hon framtidsplanerna som de har för ön där det som ligger närmast i tiden är:
- Återställning av gästhamnen så mindre båtar kan angöra (förstördes av stormen Ivar 2013).
- Renovera kajen så större båtar kan angöra.
- Ordna Storholmendagen där i första hand båtgäster kan komma och besöka ön under en dag. Under en sådan dag kommer de att ordna guidade turer i bergrummet och runt kanonerna på ön, turer med militärjeep, lotteri och quiz. De vill också kunna bjuda in hemvärnet, sjöräddningen, etc. och på sikt kunna ha en turbåt dit en sådan dag.
- Samarbeta med föreningar/företag för att ordna besök och guidning på ön.
- Uthyrning av toppstugan för fritidsgäster.
- Uthyrning av mässen och 15-mannahuset för föreningar/företag.
En förening som kommer att anordna resor till Storholmen är Svenska Befästningssällskapet ideell förening. Den som vill följa utvecklingen av Storholmen kan hålla koll på öns Facebooksida, eller Instagram. Vi önskar dem all lycka till med utvecklingen, det är kul att se att en bit fortifikationshistoria tas om hand för att kunna visas upp för allmänheten.
Kustartilleriets befästningar
En viktig komponent i kustartillerisystemen har historiskt varit de befästningar som byggdes, vars övergripande mål var att skydda personal och materiel från bekämpning. Därmed säkerställdes att en hög stridseffekt kunde utvecklas vid behov. Kustbefästningar var inget som uppkom med kustartilleriet, de fanns långt innan. Det som styrde utformningen av dem och det som byggdes för kustartilleriet var den hotbild som upplevdes. Befästningarna var vid tiden då kustartilleriet bildades enkla och ofta bara öppna håligheter i mark och berg, men befästningsutvecklingen påskyndades av angriparens vapenutveckling. Särskilda utrymmen i berget skapades med bergtäckningen som skydd, något som inte var tillräckligt efterhand som hotbilden förändrades. Fortifikatoriska skyddskomponenter behövde byggas i ingångsdelar för att öka motståndskraften i de byggnationer som fanns inne i bergrummet. Det var dessa skyddskomponenter som i stor utsträckning under senare delen av 1990-talet kom att bli avgörande för vilken skyddsnivå som uppnåddes.
Det dimensionerande hotet i början av 1900-talet kom från sjöartilleri med en relativt låg träffsannolikhet mot mål på land. Anfall kunde genomföras med hjälp av sjöartilleriet i form av mindre landstigningar med båtar och barkasser (små skeppsbåtar). Genom en kombination av pansarskydd och gruppering i öppna pjäsbrunnar kunde vapensystemen skyddas mot frontal eld och splitter från granater.
Behovet att ta upp försvar längre ut i skärgården växte under första världskriget vilket ledde till att anläggningar som bl.a. Siaröfortet och Ängsholmen byggdes. Tiden närmast efter första världskriget, avrustade de flesta stater sina krigsmakter kraftigt. Försvarsbeslutet år 1925 utgjorde höjdpunkten på denna rörelse i Sverige. Först med kungl. Brev år 1933 började nya batterier byggas i havsbandslinjen (försvarslinje i Stockholms skärgård).
Det var främst flyget som utvecklades under mellankrigstiden. Tekniken bombflyg hade nu tillkommit och konstruktionen av flygbomber förbättrades successivt samtidigt som precisionen ökade. Gasstridsmedlen var också något som utvecklades vid denna tid. Luftlandsättningar med fallskärm tillkom, liksom även med glidflygplan mot slutet av kriget. Speciellt framtagna farkoster medförde att större landstigningsoperationer och mindre raidföretag kunde ske. Under krigets senare del tillverkades sådana fordon i stora serier. Även amfibiefordon framtogs. För att nå maximal effekt förfinades tekniken så att olika vapensystem (t.ex. fartygsartilleri och flyg) kunde samverka. Nu var det inte längre tillräckligt med frontalt skydd, det krävdes att personal och materiel skyddades genom någon form av tak eller täckning. De viktiga tunga vapnen krävde skydd av närförsvarsstykor som i sin tur också krävde skydd.
Hotbilden skärptes från mitten av 1930-talet då ekonomin var svag och tidsbristen stor. Möjligheten att rusta kustartilleriet var direkt beroende av den pjäsmateriel som kunde disponeras för kustartilleriändamål. När ett batteri anlades, byggdes först pjäsplatserna så eld kunde avges och skydd erbjudas för åtminstone förstahandsbehovet av ammunition. Sedan byggdes skyddade utrymmen för mätenheter och eldledningsutrustning och slutligen skydd för övrig verksamhet och närförsvar. Förläggning utgjordes inledningsvis av tält eller befintlig bebyggelse och sedermera i baracker. Det var endast några få batterier som anlades med en huvudanläggning och skyddade förbindelser till övriga anläggningar. På grund av de begränsade ekonomiska förutsättningarna varierade skyddet kraftigt och kunde bara i vissa områden stå emot det hot som fanns.
Störtbombning tillkom från flyget under andra världskriget och precisionen ökade. Större landstigningsoperationer kunde genomföras och sjöartilleriet hade utvecklats ytterligare. Kraven på befästningar ökade och det blev naturligt att spränga hål i berget och gruppera förbanden där. Berget gav skydd mot både splitter och dåtidens vanligaste flygbomber som verkade med viss inträngning i marken i kombination med sprängverkan. Maskerings- och skenmålsåtgärder fick nu ökad betydelse för att minska riskerna för direktträff. Rumsmiljön förbättrades genom att olika typer av byggnationer skapades som i början av 1940-talet var mycket enkla. Träreglar fästes i taket med bergdubbar och på dessa lades sedan plåttak. Hängrännor tog hand om vatten och fukt som med naturligt fall leddes ut ur anläggningen.
Byggnadsstommarna förbättrades under 1950-talet genom att istället bygga murade väggar och gjuta betongvalv över dessa. Betongvalvet gjordes så starkt att det klarade utstötning av nedfallna stenblock, vilket utöver förbättrad miljö även ledde till ett förbättrat skydd. Vattnet som samlades upp mellan berg och vägg leddes bort. När kunskapen om betongarbeten utvecklades och sprutbetong tillkom var det möjligt att snabbt och billigt skapa en bra inomhusmiljö genom att spruta betong direkt på väggar och tak. Närförsvaret kombinerades med särskilda ståvärn och splitterskydd eftersom de långa skyttegångarna inte var tillräckliga.
Gasstridsmedel blev nu ett mer reellt hot som kunde bekämpas genom personlig utrustning som skyddsmask eller ett kollektivt skydd. Genom att hålla ett övertryck av luft innanför en tät gasgräns kunde ett kollektivt skydd anordnas. Kontaminerad luft hindrades således från att tränga in i anläggningen och blåses ut genom ingångsdelarna. Gasslussar och saneringsmöjligheter behövdes nu för att tillåta passage ut och in genom ingångsdelarna. Det krävdes också anordningar för att rena den luft som togs in i anläggningen. Olika nivåer på gasskyddet anordnades, det lägsta som främst applicerades i truppbefästningar krävde att skyddsmask användes. Gasskydd ordnades tidigt i större anläggningar som gjorde det möjligt att arbeta inne i anläggningen utan skyddsmask.
Efterhand fick befästningarna alltmer komplicerad utrustning och funktion. Ökade miljökrav och krav på olika försörjningssystem följde. För att kyla och ventilera anläggningen krävdes luft och vatten. El och olja krävdes för att driva vapen och annan utrustning. Det krävdes särskilda instruktioner och särskilt utbildad personal för att sköta de nu komplexa anläggningarna. Denna personal krigsplacerades i förbandet och en viktig uppgift var att tidigt i beredskapen öppna och starta upp befästningarna innan resten av krigsförbanden anlände. Totalfunktionsprov utfördes regelbundet för att säkerställa att det fortifikatoriska skyddet var intakt eftersom många anläggningar inte var i kontinuerligt bruk.
Hotet från luften ökade under mitten av 1900-talet. Flygbomberna blev större och precisionen ökade men det svenska urberget bedömdes fortfarande ge tillräckligt skydd. Den stora förändringen kom med kärnvapnen som kom i användning första gången i slutet av andra världskriget. Vapnens förstörelseförmåga ökades drastiskt och det var främst den kraftiga luftstötvågen och markskakningseffekterna som gjorde att funktioner inne i ett bergrum var tveksamt skyddade. När kärnvapen detonerar bildas ett område med högt tryck och hög temperatur på kort tid. Området expanderar snabbt och om detonationen sker i luft bildas en luftstötvåg som slår bort från detonationscentrum. Stötvågen bildar ett övertryck med lång varaktighet som gör att effekterna blir våldsamma. EMP-effekten (elektromagnetisk puls) som slog ut elektriska system var ytterligare ett nytt problem.
Genom att låta luftstötvågen passera genom en tunnel kan trycket reduceras, mindre dimensioner och skrovliga väggar i tunneln medför kraftigare reduktion. Reflekteras luftstötvågen mot en vägg ökar trycket där. En luftstötvåg som leds förbi ingången till anläggningen utan att reflekteras gör att trycket mot ingången blir mindre än om den hade placerats i tunnelns ända. Detta kallas för genomblåsning. Det finns i regel flera öppningar i en befästning för t.ex. ingång, ventilation, avgaser, vatten, avlopp och kablar. Dubbla stötvågsbarriärer av betong ingöts ofta för att skydda öppningarna och utestänga verkan av luftstötvågen. Tjockleken kunde variera till några meter. I barriärerna kunde kraftiga dörrar insättas för att göra passage möjlig. Anläggningarna byggdes med en eller flera slussar där passage kunde ske med minst en dörr stängd. Saneringsutrymmen med gassluss byggdes normalt innanför den innersta stötvågsbarriären. Snabbventiler ingöts i barriärerna för att göra det möjligt att ta in och släppa ut luft ur anläggningen. Stötvågen påverkar ventilerna som stängs mycket snabbt och förhindrar därmed stötvågen att tränga in i anläggningen. Det finns speciella kabeltätningar där kablarna går genom barriärer för att göra det möjligt att dra in kablar till anläggningen.
Markskakningseffekterna som leder till att marken mycket snabbt rör sig både upp och ner samt i sidled medför att både människor skadas och byggnationer i berget rasar. Effekterna uppmärksammades inte inledningsvis och 1940- och 50-talens byggnadsstommar hade stått sig mycket bra fram till denna tid men gav inget skydd mot markskakningseffekten. Nya lättare byggnadsstommar, ofta med bärande delar i stål, konstruerades och placerades fristående från berget. Byggnaderna kunde sedan placeras på elastiska fjädrar som hämmar de hastiga rörelserna som istället blir till en mjukare svängning. Alternativt kunde byggnadsstommen placeras på gummikuddar eller plastiska dämpare som deformeras om markens rörelser blir alltför häftiga. Vajrar och kedjor kunde användas för att hänga upp byggnaden så den blev fristående. Ytterligare en verkansform är vattenstötvågen som innebär att en kärnladdning kan åstadkomma tryck på en vattenyta eller i ett ledningssystem. Särskilda klaffventiler kunde användas för att hindra en tryckvåg från att tränga in i en vattenledning.
Befästningar ger normalt ett bra skydd mot värmestrålning men också joniserande- eller radioaktiv strålning som kan medföra akuta skador på människor som leder till döden. Genom att omge sig med tjocka material och vinklade gångar kan verkan från strålning dämpas. EMP som avser den radiofrekventa delen av kortvariga elektriska och magnetiska fält verkar nästan uteslutande på elektriska och elektroniska system och inte på människan. Genom att bygga ett jordat metallskal runt det som ska skyddas kan man skydda det mot EMP. En förekommande möjlighet är att omsluta en hel anläggning med ett metallskal. En annan är att bygga en mindre metallskärm runt den känsliga elektroniken, som främst görs vid modernisering av äldre befästningar. EMP kan läcka in om det finns hål eller springor i skärmen vilket innebär att öppningar i skärmen måste förses med en EMP-sluss eller särskild ingångsdel i form av en vågfälla. Eftersom EMP ofta följer kablage som går in i anläggningen behövs särskilda åtgärder för dessa.
Nu behövde de nya lätta byggnadsstommarna med bärande delar av stål utvecklas ytterligare. Det föll naturligt att belägga dem med plåt på utsidan och det var höga krav som ställdes på plåtkvalitet och svetsning. Korrosionsproblem följde och ur underhållssynpunkt var det viktigt att rostskydda plåten och skapa tillräckligt stort avstånd mellan plåt och berg så det var möjligt att inspektera plåten och utföra underhållsarbeten. För anläggningar som byggdes på 1960-talet och senare tillämpades successivt principer för skydd mot kärnvapen. Det var ett mycket kvalificerat skydd mot både konventionella bomber, gasstridsmedel och effekterna av kärnvapen som erhölls av kustartilleriförbanden.
Något som kom att skapa obalans i skyddet var angriparens rörlighet i luften med bl.a. helikoptrar. Risken ökade för att förband landsatta med helikopter skulle slå ut ett batteri, vilket nu ställde krav på kvalificerade skydd för närförsvarsstyrkorna. Truppbefästningarna utvecklades och försågs med kraftiga dörrar eller luckor och snabbventiler för att skydda mot kärnvapen. Strålningen kunde minskas genom kraftiga täckningar och vinklade ingångsdelar. Visst skydd mot markskakningseffekter kunde uppnås genom att personalen fick vila på elastiska mattor och inte tilläts komma i kontakt med väggarna. Exempel på sådana skyddsrum är SK10 Kupol och Berg. Det blev emellertid dyrt att bygga truppbefästningar vilket resulterade i att den praktiska utbyggnaden flyttades fram till ett beredskapsläge. När huvudanläggningen byggdes ut framtogs dock planering för byggnation av truppbefästningarna.
Under 60- och 70-talen byggdes ett stort antal batterier. Dessa delas ofta in i begreppen serie 1, 2 och 3. Artillerimaterielen är i huvudsak identisk i alla serierna, åtminstone vad gäller pjäserna. Däremot varierar den fortifikatoriska utformningen. Batterierna i serie 1 och del av serie 2 kan betraktas som solitärer medan serie 3 är projekterade och utbyggda likvärdigt. Under en tioårsperiod med början 1959 byggdes serie 1 och 2 batterierna enligt följande principer:
- Sammanhängande tunnelanläggning
- Kombination av tunnelanläggning och separat utbyggda pjäsplatser
Det som var avgörande för vilken utbyggnadsmodell som valdes var i första hand tillgången på lämpligt berg. Möjligheten att återanvända befintliga anläggningar på plats och anpassa dem hade också betydelse. Målsättningen att vara fullträffsäker mot 500 kg minbomber (flygbomb) gällde för alla batterier i serie 1 och 2. De hade ett visst skydd mot effekterna från kärnvapen. Vid centralanläggningen byggde skyddet mot en stötvåg på en genomblåsningsgång och att luften in till anläggningen fick passera ett stenfilter. Skydd mot EMP saknades eftersom denna verkansform blev känd först senare. Ett kollektivt skydd mot gasstridsmedel fanns och kabelgravar för kablar hade fortifikatoriskt skydd.
Under 70-talet började serie 3 batterierna att byggas och separata platser valdes för samtliga ingående enheter i batteriet. Batterierna fick ett kvalificerat skydd mot konventionella vapen, gasstridsmedel och kärnvapen. Genom att ha separata platser för alla enheter förbättras skyddet. Risken för att hela förbandet slås ut har därmed minskat. En organisatorisk luftvärnsenhet ingick dessutom i batterierna och förstärkte skyddet ytterligare. Det skiljer sig något hur de olika funktionerna är byggda. De som är djupast nedsprängda är byggda i fem plan och har dessutom ett särskilt plan längst ner för oljetankar m.m. Hålet är c:a 20 meter djupt och schaktet är täckt med kraftig armerad betong. Innerbyggnaden som är c:a 12 meter hög är fristående från berget och upphängd i fjädrar som i sin tur är förankrade i betongtäckningen via pendlar för att ge maximalt skydd mot markskakningseffekterna. Dubbla barriärer med hydrauliskt manövrerade stötvågsdörrar finns för att klara trycket från stötvågen. Skydd mot biologiska och kemiska stridsmedel är integrerat i stötvågsskyddet och har fasta saneringsanordningar. Nödutgångar är sandfyllda och på de platser närförsvaret byggts ut med SK10 Kupol eller SK10 Berg har man fått en mycket kvalificerad anläggning.
De senast utbyggda batterierna under slutet av 70-talet är av typ ERSTA 12/70, de byggdes som typanläggningar där pjäser, kommandoplats/mätstation och granatkastarvärn var lika. Värn för luftvärnstropp tillkom ofta. Batterierna byggdes i sänkbara schakt i berg samt några i jord. Byggnationens höjd inne i berget är c:a 20 meter och utgörs av en fristående stålkonstruktion i flera plan placerad på särskilda gummikuddar för att klara markskakningseffekterna. Flera meter tätt armerad betong utgör täckningen. Ingångsdelarna är försedda med dubbla stötvågsbarriärer och gassluss. Anläggningen har egen kraftförsörjning, eget dricksvatten och möjlighet att vid behov avsalta havsvatten. För närförsvaret byggdes skyttevärn. Risken bedömdes hög för ett överraskande angrepp under 1980- och 90-talen, tiden för ett beredskapsläge kunde bli mycket kort. Utbyggnad av SK10 Kupol i betong bedömdes inte hinnas med och samtidigt tonades riskerna för ett kärnvapenkrig ned. Ett nytt truppskyddsrum SK16 Valv utvecklades som gick snabbare att bygga ut och fanns i ett flertal förfabricerade material. Dessa byggdes ut redan i fredstid vid ett antal batterier och kom i krigsplanläggningen i flera fall att ersätta tidigare truppbefästningar.
De vapen som kustartilleriförbanden kunde komma att utsättas för hade ytterligare förbättrats under slutet av 1900-talet. Nya tunga vapen med mycket hög precision hade tillkommit. Kunde kustartilleribefästningarna nu klara en direktträff av en tung bomb på kanske flera ton? Maskeringsåtgärder och skenmål för att “lura“ en robot fick ökad betydelse. Det skulle göra det svårare för flygförare att hitta målet och därmed förbättra överlevnaden. Exempel på åtgärder var:
- Bättre maskeringsmaterial
- Bättre och fler skenmål
- Skydd mot laserutpekning
- Distansskydd för att få stridsdelar att brisera innan de når målet
- Vattendimma
- Förstärka vissa delar med högpresterande betong
Åtgärderna påbörjades vid några batterier men en mycket omfattande omstrukturering knackade på dörren med försvarsbeslutet år 2000. Huvuddelen av det fasta kustartilleriet skulle avvecklas och därmed även de befästningar som under många år bidragit till att kustartilleriet skulle ha kunnat utveckla en hög stridseffekt om så hade varit nödvändigt.
I boken solen skiner alltid på en kustartillerist citeras Paul Sjöberg (fortifikationskapten) om avvecklingen av kustartilleriet:
“Vi trodde dock att vi skulle kunna rädda de modernaste pjäserna. Vi jobbade mycket ihop med Norge som också hade dessa pjäser och med Försvarets forskningsanstalt. Men så kom Irakkriget med precisionsvapnen. USA hade en bomb som slog igenom sex meter betong. Då förstod vi att det var slut. Det var som att rycka undan fötter på oss. Ena dagen jobbade vi med utveckling och nästa dag skulle vi ta bort allt”
Det råder ingen tvekan om att moderna precisionsvapen som kan penetrera tiotals meter av berg och betong rycker undan fötterna för utbyggnaden av fortifikatoriska anläggningar.
Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av böckerna “Kustförsvar – Från kustbefästningar till amfibiekår” av Marintaktiska kommandot, “Kustartilleriet i Sverige under andra världskriget” av Jean-Carlos Danckwardt, “Solen skiner alltid på en kustartillerist” av Jan-Ivar Askelin och Martin Nauclér, publikationen “Kustartilleriets telefonmateriel under 1900-talet” av Försvarets Historiska Telesamlingar (FHT). Andra skriftliga källor som använts är avvecklingsdokumentation från Fortifikationsverket. Utöver skriftliga källor har Fortifikationsverket bidragit med information till artikeln gällande avvecklingen, liksom Sara Hjertman om framtidsplanerna. Stort tack till markägaren som med sin gästvänlighet möjliggjort denna artikel genom vårt besök på Storholmen.