SL1

SL1

Storholmen

Vågorna slår i en allt lugnare takt mot båtens skrov när vi närmar oss den väl tilltagna bryggan i betong. På ön som sakta tornat upp sig framför oss blir spåren av ett forna försvar gradvis tydligare. Närmast vattnet kan vi skymta en verkstadsbyggnad, lite längre upp en rödmålad personalbarack och ända längst upp på ön en förläggningsbarack där vi ska spendera natten. Efter att vi tagit oss upp för den lilla stegen som finns att tillgå på betongbryggan och lämnat all vår packning i förläggningsbaracken började vår dokumentering av ön som skulle komma att bli mycket tidskrävande.

Vi befinner oss på en ö utanför Sundsvall, närmare bestämt den 22 hektar stora ön Storholmen i Sundsvallsbukten som länge ruvat på en stor hemlighet. Rakt under våra fötter är 5 000 kvadratmeter berg utsprängt för att inrymma den kustartillerianläggning med centralanläggning i två våningar som kom att benämnas SL1. Utbyggnaden av det tunga batteriet genomfördes i början av 1950-talet. Tunnlarna som förbinder de olika delarna av anläggningen är hela 1 200 meter långa och det finns stigschakt till pjäser (kanoner), kommandoplats och mätstationer, vilket säger en hel del när ön i sig är 700 meter lång och 400 meter bred. Året var 1959 då batteriet bemannades för första gången. I samverkan med Kustartilleriets Skjutskola genomfördes en skjutperiod med eldledning från centralinstrument Arte 704 (CI m/55S) med indata från radar och optiska mätstationer. Under planeringsstadiet hade batteriet åtta mätstationer, varav två med radar PA-31 som byttes ut i samband med övergången till Arte 719 under 1973.

Det fasta kustförsvaret för Sundsvall utgjordes även av två lätta batterier (7,5 cm batteri m/05-10) vid Grönviken (SL3) respektive Raholmen (SL2) tillsammans med fasta minspärrtroppar vid Aldersnäset och Raholmen. Ett 7,5 cm tornbatteri m/57 serie 2 (SL4) och en fast minspärrtropp i Nyhamnsområdet, samt ett lätt robotbatteri kompletterade slutligen spärrbataljon Sundsvall. Innan andra världskriget utgjordes det marina försvaret av Sundsvall av rörligt kustartilleri med 15,2 cm pjäser och mineringar, en kontrollerbar och ett antal okontrollerade. De senare utlades aldrig. SL1 ingick i krigsorganisationen tillsammans med systerbatteriet GE1 i Gävleförsvaret.

Under 70-talet användes SL1 aktivt som utbildningsplats och under 2-3 månader varje år utbildades 100-125 personer på ön. Under senare delen av 70-talet övergick verksamheten till att bedrivas inom krigsorganisationen. Krigsförbandsövningar genomfördes på hösten vart fjärde år och pågick i två veckor med cirka 300 man. På senare tid genomfördes övningarna vart sjätte år. Verksamheten som bedrevs på ön var framförallt skjutning mot utspridda mål i havet med ett avstånd på 12-20 kilometer från ön. Under övningarna användes övningsammunition som bestod av en betongklump med stålhölje. Även skjutövningar med handeldvapen genomfördes. Sundsvall fick aldrig något ERSTA (ERsättning Tungt Artilleri) 12/70 batteri och SL1 fortsatte moderniserat som områdets tunga batteri. I början av 90-talet upphörde verksamheten helt och anläggningen kom att avvecklas några år senare.

Södra pjäs

Vi börjar vår dokumentering i den södra delen av ön där vi hittar en av de tre stycken pjäser av modellen 15,2 cm m/98 E från pansarskeppet Äran (eldrör nr. 18, 19 och 20) som monterades på ön under 1952 i massiva pjäsbrunnar. Maskeringen med tillhörande ställning som en gång i tiden skymde pjäsen är bortplockad, likaså det napalmskydd som tidigare omfamnade pjäsen. Till vår förvåning är pjäsen inte igensvetsad och verkar till synes inte oskadliggjord, något som är mycket ovanligt för avvecklade anläggningar. Det enda synliga är att den gjutits fast i sidled. Lite längre söderut stod det en gång i tiden en eldledningsradar, luftvärn och skyttevärn.

På vägen tillbaka norrut passerar vi de båda huvudinslagen som en gång varit plomberade men återöppnats av en tidigare ägare för att komma åt den djupborrade brunnen för vatten inuti anläggningen. I den nordvästra delen av ön fanns en kommandoplats, mätstation och reservkommandoplats, grop för centralsikte, luftvärnstroppstab, luftvärn, granatkastarvärn och skyttevärn. Här står än idag ytterligare en pjäs men till skillnad från den södra är den igensvetsad. Utöver de stora huvudinslagen finns flertalet mindre utgångar som leder ut i den fria luften för att snabbt kunna besätta eldställningar och försvara anläggningen. I varje utgång fanns utbrytningsverktyg som kunde användas för att ta sig ut om utgången blivit tilltäppt till följd av ett fientligt anfall. Idag är de flesta utom någon enstaka utgång plomberade.

Efter en tids vandring i terrängen når vi öns mest avlägsna punkt i nordöst. Även den pjäs vi finner där är igensvetsad. Varför endast två av tre pjäser svetsats igen är oklart, det fanns fyra olika alternativ i återställningshandlingarna som angav hur mycket pjäserna skulle återställas vilket beskrivs senare. Kanske ville man ur kultursynpunkt bevara den som var lättillgängligast i bäst skick? Även i denna ände av ön fanns det luftvärn för att kunna bekämpa ett fientligt luftanfall. Väl passande när vi är allra längst bort från förläggningsbaracken öppnar sig himlen och gör oss mycket väl påminda om att vi ännu inte dokumenterat hjärtat av anläggningen, det som hela tiden funnits under våra fötter.

I förläggningsbaracken gör vi oss redo för besöket i bergrumsanläggningen. I huvudsak tar vi på oss heltäckande skyddsoverall, ordentlig skyddsmask, skyddsskor, skyddshjälm och handskar. Vi förser oss med flera ficklampor, men också utrustning som varnar om vi skulle komma till ett utrymme med låg syrehalt eller påträffar andra farliga gaser. Anledningen till alla dessa skyddsåtgärder är att anläggningen varit plomberad och berget bl.a. inte har skrotats på många år. Risken finns att stenar lossnar ur berget och faller ner på oss, eller att vi skadar oss på det som lämnats kvar i anläggningen. På grund av denna risk valde vi att inte gå runt själva utan alltid i grupp. Det är en väldigt stor anläggning med bara en öppen utgång, skulle någon av oss skada sig kunde det i värsta fall bli ett mycket omfattande räddningsarbete eftersom flera av delarna i anläggningen endast kan nås genom trånga passager och med stege.

A-Inslag

Vi låser upp den rostiga grinden i det ena huvudinslaget och kliver in i mörkret. Luften är sval och den typiska lukten av urberg gör sig påmind. Innan vi plockar fram vår kamerautrustning och börjar dokumentera går vi ett varv i anläggningen för att lära oss känna utrymmena. Vi passerar ganska snart stötvågsventilerna som en gång i tiden ledde luften vidare till anläggningens ventilationsanläggning. I anläggningen fanns förr en komplett luftreningsanläggning med filter, avfuktare, kylkompressor och fläktar som såg till att kontaminerad luft inte skulle utgöra något hinder för verksamheten i krigstider. I fredstider och obemannad anläggning skulle anläggningen inte ta in någon friskluft alls, utan cirkulera den befintliga luften i anläggningen. Så fort anläggningen var bemannad under viss tid skulle den försättas i skyddsdrift vilket innebar att viss friskluft tillsattes.

Efter en bit in i ingångstunneln passerar vi en operationslampa som hamnat på villovägar, som egentligen hör hemma i anläggningens sjukrum. Vi kommer snart till en korsning där tunneln till vänster leder mot huvudanläggningen och tunneln till höger som vi väljer att börja med, leder vidare till den södra pjäsen. Efter en vandring i ljuset av våra ficklampor som studsar mot de kala bergväggarna i den uppskattningsvis 400 meter långa tunneln når vi slutligen änden. Det som slår oss är hur mycket kvarlämnad materiel som finns i anläggningen. I tunneln som leder till det andra huvudinslaget ligger ett reserveldrör till pjäserna på hjässan och i en annan tunnel ligger mängder med kokkärl/snuskburkar, vattenflaskor, hjälmar, väskor och annan förrådslagd militärmateriel. På ett filter som är påtaglig påverkat av den dåliga miljön i bergrummet står det lite ironiskt “Detta filter är oanvänt”. I pjäsbrunnen rinner rosten vertikalt i långa spår och sakta färgar de ljusblåa väggarna. Här finns fläktar i taket, behållare för använt trassel och i mitten av brunnen leder en lång stege upp till pjäsen. Inuti pjäsen finns mycket utrustning kvar men lyckligtvis saknas slutstycket och eldröret är fixerat i höjdläge. Eftersom pjäsen inte är igensvetsad är luften mycket friskare här och det går att se den gröna växtligheten på utsidan. Inuti pjäsen är det dock betydligt varmare än nere i berget eftersom den värms upp av solens strålar.

Sammanställningsplats (SPL)

Vi vänder tillbaka och går mot huvudbyggnaden. På vägen dit passerar vi slussarna med de massiva stötvågsdörrarna. De gråmålade dörrarna som sakta låter sig färgas av rosten utgörs utvändigt av ett tjockt lager stål och invändigt är de fyllda med betong, vilket gör de väldigt stryktåliga men också fruktansvärt tunga. Inuti huvudbyggnaden finns bl.a. stridsledningscentral (SLC), sammanställningsplats (SPL), sambandscentral (SBC), storkök, matsal, sjukrum, förläggning, frontverkstad, kraftcentral samt förbindelse med kommandoplats (KPL) och den nordvästra pjäsen på hjässan.

I SPL sitter en trafikkopplare (TK) kvar på väggen med en handskriven lapp fasttejpad som lyder “Stridskopplad – Rör ej”. Trafikkopplaren användes för uppkoppling av i första hand lokala/interna 2-trådstelefon- och radioförbindelser för order inom ett batteri mellan SPL, mätstationer och pjäser samt övriga förbindelser till närförsvarsförband, poster, strålkastare, m.fl. I SPL gjordes de centrala skjutelementsberäkningarna så länge det inte fanns en avancerad mätstation som kunde göra det själv. SPL var viktigast under de tidiga åren då artilleriledning Arte 704 med centralinstrument CI m/55S fanns där och omräknade mätdata från avståndsinstrument i flertalet mätstationer till skjutelement som skickades till pjäserna. När Arte 719 tillfördes beräknades skjutelementen direkt i mätstationen som i vissa fall kunde stå på en helt annan plats.

I SLC står ett Order/Rapport/Kopplingsbord (ORK-bord) ensamt kvar längs ena väggen. Utrustningen användes för uppkoppling, förmedling i och vidarekoppling av stridsledningsförbindelser för order och rapport. Det var i och runt SLC som chefen för spärrbataljonen (C Spbat) satt med stab. Väggarna är blåmålade för att radarskärmarna skulle synas bättre och det är nära till SBC, televäxel och rapportörsrum med mängder av telefoner av svart bakelit i bås som än idag står kvar på sin plats. På senare tid användes STRIKA 85 för digitalt samband med övriga vapenslag i bataljonen, innan dess var det bara analog talkommunikation. C Spbat skulle från SLC leda den övergripande striden och ge order till chefen för batteriet (C Batt) som satt i KPL. Från KPL kunde C Batt överblicka skjutområdet och ge order till batteriet samtidigt som information inhämtades från bl.a. mätstationer. På samma plats fanns även en närspaningsradar (NSRR). I ett till SLC närliggande rum står televäxeln fortfarande kvar, den användes för allmän telefontrafik inom och mellan marina förband, anslutning till överordnade staber och AT-nät. Ett batteri som SL1 hade ett antal fortifierade kabelstråk på havets botten till andra förband för samband. För att inte röja batteriet och kommunikationen användes trådförbindelserna, radio användes som reservmetod och till rörliga förband som marinens fartyg.

I kraftcentralen stod kraftaggregat som i nödfall kunde förse anläggningen med ström, men i fredstid försågs anläggningen med el via en sjöförlagd kabel till fastlandet. Aggregaten fanns dock inte att se vid vår dokumentering. På en vägg står det en text som vittnar om anläggningens avveckling “Timrå Skrotrivningar” daterat 1996-10-07. På en annan vägg sitter en skylt som lite ironiskt i den alldeles mörka anläggningen säger “släck ljuset” i versaler. I ett förråd står det mängder med reservglödlampor och reservglaskupoler till ljusarmaturer. Skötselanvisningar och annan dokumentation ligger på hög på ett skrivbord i ett litet rum.

I köket står de massiva kokkärlen i rostfritt stål på rad, följt av ett stekbord och varmhållningsskåp. En stor diskmaskin står inte långt därifrån och i ett angränsande rum står en potatisskalmaskin alldeles ensam i totalt mörker. På matsedeln står det att det på fredagen serveras risgrynsgröt till frukost och vita bönor och korv till lunch. Här finns också en hylla med både kronmärkta muggar och tallrikar. Dricksvatten pumpades upp i berganläggningen från en bergborrad brunn som fanns i huvudbyggnaden, medan byggnader utanför anläggningen försörjdes med vatten från en grävd brunn. Spillvatten från berganläggningen pumpades till en trekammarbrunn där slam och dylikt kunde avskiljas innan vattnet läts rinna ut i havet. Byggnaderna ovan jord hade en separat tvåkammarbrunn varifrån spillvatten avleddes till havet.

I ett närliggande rum som inhyste ångpanna och annan utrustning som kylmaskin och kylkompressor flyter det en gummibåt i det alldeles stilla mörka vattnet som samlats där och fyllt rummet till hälften. En trappa upp finns en televerkstad och ett laddningsrum för batterier. I förläggningarna finns det sängar kvar och madrasserna har i vissa fall bokstavligen talat vittrat sönder och hamnat i trasor på golvet. Mögel har angripit allt organiskt material och lägger sig på vissa platser som ett mjukt vitt täcke ovanpå. Det enda vi märker saknas är ventilationsutrustning, reservkraftaggregat, kablage och den rent militära utrustningen, i övrigt är det mycket som lämnats kvar i anläggningen.

Efter ytterligare uppskattningsvis 300 meter tunnel når vi anläggningens sista pjäs. Även här finns förråd för materiel där vi hittar bl.a. en målangivare, ficklampor och fuktabsorbenter. Efter en stund är det dags att vända tillbaka till huvudinslaget där vi började för att hämta vår kamerautrustning och påbörja dokumentationen av anläggningen.

Avvecklingen

Efter närmare 50 år i bruk är det dags att av taktiska och ekonomiska skäl avveckla kustartillerianläggningen SL1. Inför avvecklingen som utfördes i 90-talets mitt gjordes en miljökonsekvensbeskrivning på uppdrag av Fortifikationsverket. Syftet med beskrivningen var att beskriva konsekvenser för avvecklingen med avseende på miljö, ekonomi, funktion (fritid, kultur, m.m.) och resurshållning. Beskrivningen redovisade, bedömde och jämförde tre olika alternativ, varav det första förordades av Fortifikationsverket och Försvarsmakten:

1. Anläggningens in- och utgångar gjuts igen men den töms inte helt och hållet.
2. Anläggningen töms helt och hållet innan den gjuts igen.
3. Den centrala delen av anläggningen töms och utformas så den blir tillgänglig för annan verksamhet.

För samtliga alternativ gällde att hela ön skulle städas från skrot och uppstickande stålstänger. Således skulle infästningsanordningar etc. kapas i nivå med markytan. Alla träkonstruktioner såsom träöverbyggnader, luckor, trappor, spångar, etc. skulle rivas. Vissa byggnader skulle rivas eftersom de var i dåligt skick. Oljeledningar ovan mark som ledde från bryggan till inslagen skulle saneras och rivas, likaså belysningssystemet med stolpar, luftledningar, elcentral m.m. En grundläggande förutsättning var att besökare på ön skulle kunna gå runt utan att riskera att ramla i gropar eller snubbla på uppstickande föremål som försvaret anlagt.

Alternativ 1

Utrustning inuti anläggningen som varit i kontakt med miljöfarliga ämnen skulle saneras så inga kemikalierester fanns kvar. Viss del av utrustningen som kunde användas utan risk för miljöproblem skulle flyttas från anläggningen till en plats där de antingen kunde säljas, skänkas bort eller tas om hand av försvaret. Pumpstationen som pumpade ut spillvatten och dräneringsvatten ur anläggningen skulle avvecklas och likaså ventilation och avfuktning.

Utvändigt skulle inslagen gjutas igen med 300-500 mm tjock dubbelarmerad betongvägg förankrad i omgivande betongkonstruktioner eller i berg med förankringsbult. All nygjuten betong skulle målas på så vis att den smälte in med omgivande terräng.

Fyra olika alternativ fanns för pjäserna:

1. Pjäsen bibehålls

• Eldröret svetsas igen och fixeras.
• Maskering och napalmskydd rivs.
• Utrymme mellan pjäs och betongsarg fylls med makadam och betong.
• All betong målas så den smälter in med omgivande terräng.

2. Pjäsen bibehålls

• Eldröret fixeras.
• Maskering rivs.
• Pjäsen övertäcks med makadam.
• Ytskiktet stabiliseras med betong som nedmörkas.
• Eventuellt påföres ett jordlager.

3. Pjäsen borttages

• Öppningen till berganläggningen plomberas.
• Pjäsbrunnen fylls med makadam.
• Ytskiktet stabiliseras med betong som nedmörkas.
• Eventuellt påföres ett jordlager.

4. Pjäsen borttages

• Öppningen till berganläggningen plomberas.
• Pjäsbrunnen fylls delvis med makadam och används för övrigt till annat ändamål, t.ex. grillplats.

Luftvärnen skulle rivas genom att plåtkonstruktioner och rörgenomföringar rivs, stålluckor svetsas igen, hål plomberas och kvarvarande brunn fylls med makadam. Därefter kunde ett stabiliserande betongskikt påföras, alternativt att en del av brunnen kunde nyttjas för annan användning som t.ex. grillplats.

Den uppskattade kostnaden var 2 000 000 – 2 300 000 kr (2 650 000 – 3 050 000 kr enligt penningvärdet år 2020). Ytterligare kostnader skulle tillkomma för rivning av pjäserna om det skulle bli aktuellt.

Alternativet skulle innebära att stora mängder utrustning och möbler lämnas kvar i anläggningen när den gjuts igen. Den kvarlämnade utrustningen skulle förstöras inuti anläggningen eftersom avfuktning, ventilation och dränering skulle avvecklas. Miljökonsekvensbeskrivningen gjorde klart att det skulle vara omöjligt att någonsin nyttja anläggningen för andra ändamål. Förslutning av anläggningen innebar dock inga konsekvenser för naturmiljön. Risken fanns dock att metaller och övriga kemiska ämnen kunde frisläppas ur kvarlämnad utrustning. De pjäsalternativ som innebar borttagande kunde påverka naturmiljön negativt om vägar behövde anläggas. Avhemligandet av ön ansågs positivt för det rörliga friluftslivet. Det ansågs dock negativt att anläggningen gjuts igen eftersom bergrummet kunde ses som en resurs för turism och övriga fritidsaktiviteter. Kvarlämning av pjäserna kunde medföra en mer spännande ö, ett mervärde för det rörliga friluftslivet och ge ett större kulturvärde. Skulle både bergrum gjutas igen och pjäserna borttagas skulle det inte finnas något kvar av försvarshistoriskt värde.

Alternativ 2

Detta alternativ innebar att allt som fanns ut- och invändigt skulle tas bort. Samtlig utrustning, alla installationer och inventarier skulle tas bort och avyttras. En förutsättning var att avyttringen kunde ske genom antingen återanvändning eller återvinning. Deponering på annan plats kunde bara bli aktuellt om det bedömdes mer lämpligt ur miljösynpunkt jämfört med deponi i anläggningen. Miljöfarliga ämnen skulle tas om hand enligt gällande regler för miljöfarligt avfall. Det sanerade och bergrena bergrummet skulle gjutas igen vid in- och utgångar. Plomberingen skulle utföras enligt det första alternativet och utvändiga anordningar tas bort och fyllas igen enligt detsamma. Pjäserna skulle tas bort enligt alternativ 1.4.

Den uppskattade kostnaden var 8 000 000 kr (10 600 000 kr enligt penningvärdet år 2020).

Alternativet skulle innebära att material, utrustning, inventarier m.m. skulle återanvändas eller återvinnas så långt som möjligt. Det som inte kunde återanvändas eller återvinnas skulle deponeras. Mycket bra ur resurshållningssynpunkt. Borttagande av pjäserna kunde dock påverka naturmiljön negativt om vägar behövde anläggas. Avhemligandet av ön ansågs positivt för det rörliga friluftslivet. Det ansågs dock negativt att anläggningen gjuts igen eftersom bergrummet kunde ses som en resurs för turism och övriga fritidsaktiviteter. Skulle både bergrum gjutas igen och pjäserna borttagas skulle det inte finnas något kvar av försvarshistoriskt värde.

Alternativ 3

Plomberingen skulle med detta alternativ ske invändigt av ingångarna till tunnelsystemet. Centralanläggningen skulle inte gjutas igen utan användas för andra ändamål. Plomberingen av tunnelingångarna skulle utföras på samma sätt som plomberingen av inslagen i alternativ ett och två. Utrustning inuti anläggningen som varit i kontakt med miljöfarliga ämnen skulle saneras så att inga kemikalierester fanns kvar. Viss del av utrustningen som kunde användas utan risk för miljöproblem skulle flyttas från anläggningen till en plats där den antingen kunde säljas, skänkas bort eller tas om hand av försvaret. Beroende på ny användning av anläggningen kunde viss utrustning kvarlämnas. En del ombyggnad av installationer i anläggningen skulle krävas eftersom vissa delar skulle gjutas igen och en del är i dåligt skick. Det krävdes exempelvis ny ventilation och ett nytt avlopp- och dräneringssystem. Det kunde även bli aktuellt med åtgärder för dricksvattenförsörjning.

Utvändigt var inriktningen att besökare skulle kunna vistas på ön utan risk att skada sig på anordningar som försvaret anlagt. Detta innebar att alla anordningar m.m. rivs enligt alternativ ett och de tre pjäserna bevaras enligt alternativ 1.1.

Den uppskattade kostnaden gick ej att bedöma.

Beroende på vilken verksamhet som skulle bedrivas i den renoverade och kvarvarande centralanläggningen skulle påverkan på naturmiljön variera. Avvecklingen enligt detta alternativ skulle inte medföra några direkta konsekvenser för naturmiljön men eftersom pjäserna i så fall skulle kvarlämnas kunde det medföra påverkan på omgivande miljö genom utlakning av metaller. Fördelen med detta alternativ var att centralanläggningen och pjäserna kunde nyttjas som en resurs för eventuella aktiviteter på ön och var värdefullt när det gäller att bevara det historiska värdet i anläggningen. En överhängande risk var dock att det kunde bli mycket svårt att sälja centralanläggningen.

Miljöfarliga ämnen

En inventering av allt material, materiel och kemiska ämnen i och på ön gjordes. Inventeringen visade att följande typer av miljöfarliga ämnen fanns i och runt anläggningen:

1. Bly i kablar, vissa avloppsrör och som blymönja på pjäserna.
2. Asbest i isolering av olika rörböjar.
3. Olja i vissa kablar, tankar, pjäsernas växellådor och transformator.
4. Radioaktivt ämne i rökdetektorer.
5. Glykol.
6. Syra och lut i dunkar.
7. Köldmedium.
8. Rengöringsmedel i dunk.
9. Glycerin och fett i pjäserna.
10. Batterier på diverse ställen i anläggningen.
11. Kvicksilver i glödljus.

Följande ämnen förekom i följande mängder och ursprung. För varje avvecklingsalternativ beslutades åtgärd för respektive ursprung, sådana åtgärder var antingen demontering, destruering, sanering, försäljning eller kvarlämning.

1. Epoxifärg: 450 kvadratmeter
2. Lagerfett: 30 kg
3. Slangrulle (DBO): 40 m
4. Armatur (natrium): 2 st.
5. Armatur (kvicksilver): 1 st.
6. Batterier: 115 st. av olika typer
7. Bensinkrukor: 2 st. (15 l/st.)
8. Dagtank, diesel: 1 st.
9. Expansionskärl, glykol: 1 st.
10. Färgburk: 1 st.
11. Galvrör med asbest i böjarna: 160 m
12. Glycerin: 30 l
13. Glykol: 2 000 l
14. Glödljus (kvicksilver): 34 st.
15. Järnrör (DBO): 116 m
16. Järnrör, asbestisolerade: 96 m
17. Kopparrör, isolerade med asbest i böjarna: 112 m
18. Kylmaskin (olja, köldmedium): 3 st.
19. Kylmaskin (R22): 93 kg
20. Kylskåp (olja, köldmedium): 2 st.
21. Luftbehandlingsaggregat (asbest): 1 st.
22. Lysrör: 177 st.
23. Natriumperborat: 3 dunkar
24. Olja: 75 l
25. Oljecistern 18 kubik: 4 st.
26. Oljefat, 200 l: 5 st.
27. Oljetank: 1 st.
28. Syra, lut: 10 dunkar
29. Rökdetektor (radioaktivt): 32 st.
30. Rör, gjutjärn, blydiktat: 235 m
31. Stålrör, asbestisolerade: 250 m
32. Transformator: 1 st.
33. Tubrör, asbestisolerade böjar: 55 m
34. Vapenfett: 34 burkar
35. Vapenfett: 10 kg
36. Ventilationskanal, asbestisolerad: 45 m

Fortifikationsverket visar föredöme

Det som gör SL1 väldigt speciell är att det är den första anläggningen som lämnades av försvaret. I föregående kapitel framgår att det gjordes en ordentlig jämförelse av de olika avvecklingsalternativ som ansågs möjliga. Anläggningen avvecklades enligt dåtidens regler och genomförandet godkändes av Generalläkaren. Det är Generalläkaren som beslutar om åtgärderna är godkända enligt miljöbalkens direktiv. I mitten på 90-talet bedömdes det alltså inte värre ur miljösynpunkt med deponi i anläggningen än deponering på annan plats utanför anläggningen. Detta tillvägagångssätt framstår i mycket stor kontrast till de anläggningar som avvecklats av Fortifikationsverket på senare tid. För liknande anläggningar som avvecklats på senare tid har bl.a. all materiel och likaså pjäserna tagits bort. Numera provtas dessutom betong, som borttages om det påträffas tungmetaller.

“Det hade florerat ett rykte på Fortifikationsverket att den här första anläggningen som Försvarsmakten lämnade, att på den tiden minsann så fanns det inga regler och man bara gjöt igen”

– Fortifikationsverket

Ett rykte som florerat hos Fortifikationsverket var att den första anläggningen som försvaret lämnade, avvecklades på ett sätt som med dagens regelverk hade varit mycket kontroversiellt. Enligt ryktet fanns det på den tiden inte några regler, så gott som allt lämnades kvar och anläggningen mer eller mindre bara förslöts. Tanken fanns i bakhuvudet hos Fortifikationsverket att längre fram, när tid fanns, ta kontakt med fastighetsägaren och öppna upp anläggningen. I och med att de trodde att anläggningen var försluten prioriterades andra arbeten. Sådana mer akuta arbeten var t.ex. återförslutningar till följd av inbrott i plomberade anläggningar där det föreligger en överhängande risk för tredje part. Först år 2019 kom det till deras kännedom att anläggningen var öppen.

Kort efter att det kom till Fortifikationsverkets kännedom att anläggningen var öppen begav de sig dit för att göra en egen bedömning. Deras värsta misstankar besannades och det konstaterades att det hade lämnats saker som inte borde ha lämnats kvar. Enligt Fortifikationsverket vill staten göra rätt och vara ett föredöme, de kände ett ansvar för den minst sagt sparsamma avveckling som ägde rum för drygt 25 år sedan. Genom att så långt som möjligt följa dagens regelverk och med inställningen att göra rätt, erbjöd de markägaren att utföra en ordentlig avveckling. Eftersom det var såpass mycket militärmateriel kvar blev det FMLoG (Försvarsmaktens logistik) som utförde avvecklingen.

“Det var ett helt otömt berg. Allting var ju kvar”

– Fortifikationsverket

I takt med att sommaren år 2020 började lida mot sitt slut inleddes den slutliga avvecklingen av SL1. All militärmateriel och inredning rensades bort, bortsett från några enstaka inventarier som skulle sparas undan. Generellt skulle allt organiskt material tas bort och anläggningen skulle säkras upp. Några sådana åtgärder var bl.a. plombering av ett lågområde där det samlats vatten och hindra klättring i pjässtjälkarna där det finns risk att ramla ner. Pjäserna var redan oskadliggjorda men fixeringen av eldrören skulle förstärkas ytterligare för att förhindra att eldröret på sex ton hamnar över någon om den befintliga förstärkningen tas bort.

På frågan om fler anläggningar avvecklades likt SL1, svarar Fortifikationsverket att de bara känner till någon enstaka som de öppnade upp och åtgärdade för snart tio år sedan. Det är ytterst få anläggningar som avvecklats på samma sätt som SL1. Ganska snart därefter började avvecklingarna utföras på ett noggrannare sätt. En sådan deponering som skett i SL1 hade ur miljösynpunkt sannolikt kunnat få stora konsekvenser för en enskild markägare. Det vi bevittnat på SL1 är arbetet av en mycket kompetent myndighet som tar ansvar och rättar till historiska misstag.

Framtidsplaner

Saneringen är sannolikt det störtsta som hänt på Storholmen på många år. Sara Hjertman skriver i ett mejl att de är väldigt glada för att saneringen ägt rum och att det börjar bli väldigt fint på Storholmen. Vidare beskriver hon framtidsplanerna som de har för ön där det som ligger närmast i tiden är:

• Återställning av gästhamnen så mindre båtar kan angöra (förstördes av stormen Ivar 2013).
• Renovera kajen så större båtar kan angöra.
• Ordna Storholmendagen där i första hand båtgäster kan komma och besöka ön under en dag. Under en sådan dag kommer de att ordna guidade turer i bergrummet och runt kanonerna på ön, turer med militärjeep, lotteri och quiz. De vill också kunna bjuda in hemvärnet, sjöräddningen, etc. och på sikt kunna ha en turbåt dit en sådan dag.
• Samarbeta med föreningar/företag för att ordna besök och guidning på ön.
• Uthyrning av toppstugan för fritidsgäster.
• Uthyrning av mässen och 15-mannahuset för föreningar/företag.

En förening som kommer att anordna resor till Storholmen är Svenska Befästningssällskapet ideell förening. Den som vill följa utvecklingen av Storholmen kan hålla koll på öns Facebooksida, eller Instagram. Vi önskar dem all lycka till med utvecklingen, det är kul att se att en bit fortifikationshistoria tas om hand för att kunna visas upp för allmänheten.

Kustartilleriets befästningar

En viktig komponent i kustartillerisystemen har historiskt varit de befästningar som byggdes, vars övergripande mål var att skydda personal och materiel från bekämpning. Därmed säkerställdes att en hög stridseffekt kunde utvecklas vid behov. Kustbefästningar var inget som uppkom med kustartilleriet, de fanns långt innan. Det som styrde utformningen av dem och det som byggdes för kustartilleriet var den hotbild som upplevdes. Befästningarna var vid tiden då kustartilleriet bildades enkla och ofta bara öppna håligheter i mark och berg, men befästningsutvecklingen påskyndades av angriparens vapenutveckling. Särskilda utrymmen i berget skapades med bergtäckningen som skydd, något som inte var tillräckligt efterhand som hotbilden förändrades. Fortifikatoriska skyddskomponenter behövde byggas i ingångsdelar för att öka motståndskraften i de byggnationer som fanns inne i bergrummet. Det var dessa skyddskomponenter som i stor utsträckning under senare delen av 1990-talet kom att bli avgörande för vilken skyddsnivå som uppnåddes.

Det dimensionerande hotet i början av 1900-talet kom från sjöartilleri med en relativt låg träffsannolikhet mot mål på land. Anfall kunde genomföras med hjälp av sjöartilleriet i form av mindre landstigningar med båtar och barkasser (små skeppsbåtar). Genom en kombination av pansarskydd och gruppering i öppna pjäsbrunnar kunde vapensystemen skyddas mot frontal eld och splitter från granater.

Behovet att ta upp försvar längre ut i skärgården växte under första världskriget vilket ledde till att anläggningar som bl.a. Siaröfortet och Ängsholmen byggdes. Tiden närmast efter första världskriget, avrustade de flesta stater sina krigsmakter kraftigt. Försvarsbeslutet år 1925 utgjorde höjdpunkten på denna rörelse i Sverige. Först med kungl. Brev år 1933 började nya batterier byggas i havsbandslinjen (försvarslinje i Stockholms skärgård).

Det var främst flyget som utvecklades under mellankrigstiden. Tekniken bombflyg hade nu tillkommit och konstruktionen av flygbomber förbättrades successivt samtidigt som precisionen ökade. Gasstridsmedlen var också något som utvecklades vid denna tid. Luftlandsättningar med fallskärm tillkom, liksom även med glidflygplan mot slutet av kriget. Speciellt framtagna farkoster medförde att större landstigningsoperationer och mindre raidföretag kunde ske. Under krigets senare del tillverkades sådana fordon i stora serier. Även amfibiefordon framtogs. För att nå maximal effekt förfinades tekniken så att olika vapensystem (t.ex. fartygsartilleri och flyg) kunde samverka. Nu var det inte längre tillräckligt med frontalt skydd, det krävdes att personal och materiel skyddades genom någon form av tak eller täckning. De viktiga tunga vapnen krävde skydd av närförsvarsstykor som i sin tur också krävde skydd.

Hotbilden skärptes från mitten av 1930-talet då ekonomin var svag och tidsbristen stor. Möjligheten att rusta kustartilleriet var direkt beroende av den pjäsmateriel som kunde disponeras för kustartilleriändamål. När ett batteri anlades, byggdes först pjäsplatserna så eld kunde avges och skydd erbjudas för åtminstone förstahandsbehovet av ammunition. Sedan byggdes skyddade utrymmen för mätenheter och eldledningsutrustning och slutligen skydd för övrig verksamhet och närförsvar. Förläggning utgjordes inledningsvis av tält eller befintlig bebyggelse och sedermera i baracker. Det var endast några få batterier som anlades med en huvudanläggning och skyddade förbindelser till övriga anläggningar. På grund av de begränsade ekonomiska förutsättningarna varierade skyddet kraftigt och kunde bara i vissa områden stå emot det hot som fanns.

Störtbombning tillkom från flyget under andra världskriget och precisionen ökade. Större landstigningsoperationer kunde genomföras och sjöartilleriet hade utvecklats ytterligare. Kraven på befästningar ökade och det blev naturligt att spränga hål i berget och gruppera förbanden där. Berget gav skydd mot både splitter och dåtidens vanligaste flygbomber som verkade med viss inträngning i marken i kombination med sprängverkan. Maskerings- och skenmålsåtgärder fick nu ökad betydelse för att minska riskerna för direktträff. Rumsmiljön förbättrades genom att olika typer av byggnationer skapades som i början av 1940-talet var mycket enkla. Träreglar fästes i taket med bergdubbar och på dessa lades sedan plåttak. Hängrännor tog hand om vatten och fukt som med naturligt fall leddes ut ur anläggningen.

Byggnadsstommarna förbättrades under 1950-talet genom att istället bygga murade väggar och gjuta betongvalv över dessa. Betongvalvet gjordes så starkt att det klarade utstötning av nedfallna stenblock, vilket utöver förbättrad miljö även ledde till ett förbättrat skydd. Vattnet som samlades upp mellan berg och vägg leddes bort. När kunskapen om betongarbeten utvecklades och sprutbetong tillkom var det möjligt att snabbt och billigt skapa en bra inomhusmiljö genom att spruta betong direkt på väggar och tak. Närförsvaret kombinerades med särskilda ståvärn och splitterskydd eftersom de långa skyttegångarna inte var tillräckliga.

Gasstridsmedel blev nu ett mer reellt hot som kunde bekämpas genom personlig utrustning som skyddsmask eller ett kollektivt skydd. Genom att hålla ett övertryck av luft innanför en tät gasgräns kunde ett kollektivt skydd anordnas. Kontaminerad luft hindrades således från att tränga in i anläggningen och blåses ut genom ingångsdelarna. Gasslussar och saneringsmöjligheter behövdes nu för att tillåta passage ut och in genom ingångsdelarna. Det krävdes också anordningar för att rena den luft som togs in i anläggningen. Olika nivåer på gasskyddet anordnades, det lägsta som främst applicerades i truppbefästningar krävde att skyddsmask användes. Gasskydd ordnades tidigt i större anläggningar som gjorde det möjligt att arbeta inne i anläggningen utan skyddsmask.

Efterhand fick befästningarna alltmer komplicerad utrustning och funktion. Ökade miljökrav och krav på olika försörjningssystem följde. För att kyla och ventilera anläggningen krävdes luft och vatten. El och olja krävdes för att driva vapen och annan utrustning. Det krävdes särskilda instruktioner och särskilt utbildad personal för att sköta de nu komplexa anläggningarna. Denna personal krigsplacerades i förbandet och en viktig uppgift var att tidigt i beredskapen öppna och starta upp befästningarna innan resten av krigsförbanden anlände. Totalfunktionsprov utfördes regelbundet för att säkerställa att det fortifikatoriska skyddet var intakt eftersom många anläggningar inte var i kontinuerligt bruk.

Hotet från luften ökade under mitten av 1900-talet. Flygbomberna blev större och precisionen ökade men det svenska urberget bedömdes fortfarande ge tillräckligt skydd. Den stora förändringen kom med kärnvapnen som kom i användning första gången i slutet av andra världskriget. Vapnens förstörelseförmåga ökades drastiskt och det var främst den kraftiga luftstötvågen och markskakningseffekterna som gjorde att funktioner inne i ett bergrum var tveksamt skyddade. När kärnvapen detonerar bildas ett område med högt tryck och hög temperatur på kort tid. Området expanderar snabbt och om detonationen sker i luft bildas en luftstötvåg som slår bort från detonationscentrum. Stötvågen bildar ett övertryck med lång varaktighet som gör att effekterna blir våldsamma. EMP-effekten (elektromagnetisk puls) som slog ut elektriska system var ytterligare ett nytt problem.

Genom att låta luftstötvågen passera genom en tunnel kan trycket reduceras, mindre dimensioner och skrovliga väggar i tunneln medför kraftigare reduktion. Reflekteras luftstötvågen mot en vägg ökar trycket där. En luftstötvåg som leds förbi ingången till anläggningen utan att reflekteras gör att trycket mot ingången blir mindre än om den hade placerats i tunnelns ända. Detta kallas för genomblåsning. Det finns i regel flera öppningar i en befästning för t.ex. ingång, ventilation, avgaser, vatten, avlopp och kablar. Dubbla stötvågsbarriärer av betong ingöts ofta för att skydda öppningarna och utestänga verkan av luftstötvågen. Tjockleken kunde variera till några meter. I barriärerna kunde kraftiga dörrar insättas för att göra passage möjlig. Anläggningarna byggdes med en eller flera slussar där passage kunde ske med minst en dörr stängd. Saneringsutrymmen med gassluss byggdes normalt innanför den innersta stötvågsbarriären. Snabbventiler ingöts i barriärerna för att göra det möjligt att ta in och släppa ut luft ur anläggningen. Stötvågen påverkar ventilerna som stängs mycket snabbt och förhindrar därmed stötvågen att tränga in i anläggningen. Det finns speciella kabeltätningar där kablarna går genom barriärer för att göra det möjligt att dra in kablar till anläggningen.

Markskakningseffekterna som leder till att marken mycket snabbt rör sig både upp och ner samt i sidled medför att både människor skadas och byggnationer i berget rasar. Effekterna uppmärksammades inte inledningsvis och 1940- och 50-talens byggnadsstommar hade stått sig mycket bra fram till denna tid men gav inget skydd mot markskakningseffekten. Nya lättare byggnadsstommar, ofta med bärande delar i stål, konstruerades och placerades fristående från berget. Byggnaderna kunde sedan placeras på elastiska fjädrar som hämmar de hastiga rörelserna som istället blir till en mjukare svängning. Alternativt kunde byggnadsstommen placeras på gummikuddar eller plastiska dämpare som deformeras om markens rörelser blir alltför häftiga. Vajrar och kedjor kunde användas för att hänga upp byggnaden så den blev fristående. Ytterligare en verkansform är vattenstötvågen som innebär att en kärnladdning kan åstadkomma tryck på en vattenyta eller i ett ledningssystem. Särskilda klaffventiler kunde användas för att hindra en tryckvåg från att tränga in i en vattenledning.

Befästningar ger normalt ett bra skydd mot värmestrålning men också joniserande- eller radioaktiv strålning som kan medföra akuta skador på människor som leder till döden. Genom att omge sig med tjocka material och vinklade gångar kan verkan från strålning dämpas. EMP som avser den radiofrekventa delen av kortvariga elektriska och magnetiska fält verkar nästan uteslutande på elektriska och elektroniska system och inte på människan. Genom att bygga ett jordat metallskal runt det som ska skyddas kan man skydda det mot EMP. En förekommande möjlighet är att omsluta en hel anläggning med ett metallskal. En annan är att bygga en mindre metallskärm runt den känsliga elektroniken, som främst görs vid modernisering av äldre befästningar. EMP kan läcka in om det finns hål eller springor i skärmen vilket innebär att öppningar i skärmen måste förses med en EMP-sluss eller särskild ingångsdel i form av en vågfälla. Eftersom EMP ofta följer kablage som går in i anläggningen behövs särskilda åtgärder för dessa.

Nu behövde de nya lätta byggnadsstommarna med bärande delar av stål utvecklas ytterligare. Det föll naturligt att belägga dem med plåt på utsidan och det var höga krav som ställdes på plåtkvalitet och svetsning. Korrosionsproblem följde och ur underhållssynpunkt var det viktigt att rostskydda plåten och skapa tillräckligt stort avstånd mellan plåt och berg så det var möjligt att inspektera plåten och utföra underhållsarbeten. För anläggningar som byggdes på 1960-talet och senare tillämpades successivt principer för skydd mot kärnvapen. Det var ett mycket kvalificerat skydd mot både konventionella bomber, gasstridsmedel och effekterna av kärnvapen som erhölls av kustartilleriförbanden.

Något som kom att skapa obalans i skyddet var angriparens rörlighet i luften med bl.a. helikoptrar. Risken ökade för att förband landsatta med helikopter skulle slå ut ett batteri, vilket nu ställde krav på kvalificerade skydd för närförsvarsstyrkorna. Truppbefästningarna utvecklades och försågs med kraftiga dörrar eller luckor och snabbventiler för att skydda mot kärnvapen. Strålningen kunde minskas genom kraftiga täckningar och vinklade ingångsdelar. Visst skydd mot markskakningseffekter kunde uppnås genom att personalen fick vila på elastiska mattor och inte tilläts komma i kontakt med väggarna. Exempel på sådana skyddsrum är SK10 Kupol och Berg. Det blev emellertid dyrt att bygga truppbefästningar vilket resulterade i att den praktiska utbyggnaden flyttades fram till ett beredskapsläge. När huvudanläggningen byggdes ut framtogs dock planering för byggnation av truppbefästningarna.

Under 60- och 70-talen byggdes ett stort antal batterier. Dessa delas ofta in i begreppen serie 1, 2 och 3. Artillerimaterielen är i huvudsak identisk i alla serierna, åtminstone vad gäller pjäserna. Däremot varierar den fortifikatoriska utformningen. Batterierna i serie 1 och del av serie 2 kan betraktas som solitärer medan serie 3 är projekterade och utbyggda likvärdigt. Under en tioårsperiod med början 1959 byggdes serie 1 och 2 batterierna enligt följande principer:

• Sammanhängande tunnelanläggning
• Kombination av tunnelanläggning och separat utbyggda pjäsplatser

Det som var avgörande för vilken utbyggnadsmodell som valdes var i första hand tillgången på lämpligt berg. Möjligheten att återanvända befintliga anläggningar på plats och anpassa dem hade också betydelse. Målsättningen att vara fullträffsäker mot 500 kg minbomber (flygbomb) gällde för alla batterier i serie 1 och 2. De hade ett visst skydd mot effekterna från kärnvapen. Vid centralanläggningen byggde skyddet mot en stötvåg på en genomblåsningsgång och att luften in till anläggningen fick passera ett stenfilter. Skydd mot EMP saknades eftersom denna verkansform blev känd först senare. Ett kollektivt skydd mot gasstridsmedel fanns och kabelgravar för kablar hade fortifikatoriskt skydd.

Under 70-talet började serie 3 batterierna att byggas och separata platser valdes för samtliga ingående enheter i batteriet. Batterierna fick ett kvalificerat skydd mot konventionella vapen, gasstridsmedel och kärnvapen. Genom att ha separata platser för alla enheter förbättras skyddet. Risken för att hela förbandet slås ut har därmed minskat. En organisatorisk luftvärnsenhet ingick dessutom i batterierna och förstärkte skyddet ytterligare. Det skiljer sig något hur de olika funktionerna är byggda. De som är djupast nedsprängda är byggda i fem plan och har dessutom ett särskilt plan längst ner för oljetankar m.m. Hålet är c:a 20 meter djupt och schaktet är täckt med kraftig armerad betong. Innerbyggnaden som är c:a 12 meter hög är fristående från berget och upphängd i fjädrar som i sin tur är förankrade i betongtäckningen via pendlar för att ge maximalt skydd mot markskakningseffekterna. Dubbla barriärer med hydrauliskt manövrerade stötvågsdörrar finns för att klara trycket från stötvågen. Skydd mot biologiska och kemiska stridsmedel är integrerat i stötvågsskyddet och har fasta saneringsanordningar. Nödutgångar är sandfyllda och på de platser närförsvaret byggts ut med SK10 Kupol eller SK10 Berg har man fått en mycket kvalificerad anläggning.

De senast utbyggda batterierna under slutet av 70-talet är av typ ERSTA 12/70, de byggdes som typanläggningar där pjäser, kommandoplats/mätstation och granatkastarvärn var lika. Värn för luftvärnstropp tillkom ofta. Batterierna byggdes i sänkbara schakt i berg samt några i jord. Byggnationens höjd inne i berget är c:a 20 meter och utgörs av en fristående stålkonstruktion i flera plan placerad på särskilda gummikuddar för att klara markskakningseffekterna. Flera meter tätt armerad betong utgör täckningen. Ingångsdelarna är försedda med dubbla stötvågsbarriärer och gassluss. Anläggningen har egen kraftförsörjning, eget dricksvatten och möjlighet att vid behov avsalta havsvatten. För närförsvaret byggdes skyttevärn. Risken bedömdes hög för ett överraskande angrepp under 1980- och 90-talen, tiden för ett beredskapsläge kunde bli mycket kort. Utbyggnad av SK10 Kupol i betong bedömdes inte hinnas med och samtidigt tonades riskerna för ett kärnvapenkrig ned. Ett nytt truppskyddsrum SK16 Valv utvecklades som gick snabbare att bygga ut och fanns i ett flertal förfabricerade material. Dessa byggdes ut redan i fredstid vid ett antal batterier och kom i krigsplanläggningen i flera fall att ersätta tidigare truppbefästningar.

De vapen som kustartilleriförbanden kunde komma att utsättas för hade ytterligare förbättrats under slutet av 1900-talet. Nya tunga vapen med mycket hög precision hade tillkommit. Kunde kustartilleribefästningarna nu klara en direktträff av en tung bomb på kanske flera ton? Maskeringsåtgärder och skenmål för att “lura“ en robot fick ökad betydelse. Det skulle göra det svårare för flygförare att hitta målet och därmed förbättra överlevnaden. Exempel på åtgärder var:

• Bättre maskeringsmaterial
• Bättre och fler skenmål
• Skydd mot laserutpekning
• Distansskydd för att få stridsdelar att brisera innan de når målet
• Vattendimma
• Förstärka vissa delar med högpresterande betong

Åtgärderna påbörjades vid några batterier men en mycket omfattande omstrukturering knackade på dörren med försvarsbeslutet år 2000. Huvuddelen av det fasta kustartilleriet skulle avvecklas och därmed även de befästningar som under många år bidragit till att kustartilleriet skulle ha kunnat utveckla en hög stridseffekt om så hade varit nödvändigt.

I boken solen skiner alltid på en kustartillerist citeras Paul Sjöberg (fortifikationskapten) om avvecklingen av kustartilleriet:

“Vi trodde dock att vi skulle kunna rädda de modernaste pjäserna. Vi jobbade mycket ihop med Norge som också hade dessa pjäser och med Försvarets forskningsanstalt. Men så kom Irakkriget med precisionsvapnen. USA hade en bomb som slog igenom sex meter betong. Då förstod vi att det var slut. Det var som att rycka undan fötter på oss. Ena dagen jobbade vi med utveckling och nästa dag skulle vi ta bort allt”

Det råder ingen tvekan om att moderna precisionsvapen som kan penetrera tiotals meter av berg och betong rycker undan fötterna för utbyggnaden av fortifikatoriska anläggningar.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av böckerna “Kustförsvar – Från kustbefästningar till amfibiekår” av Marintaktiska kommandot, “Kustartilleriet i Sverige under andra världskriget” av Jean-Carlos Danckwardt, “Solen skiner alltid på en kustartillerist” av Jan-Ivar Askelin och Martin Nauclér, publikationen “Kustartilleriets telefonmateriel under 1900-talet” av Försvarets Historiska Telesamlingar (FHT). Andra skriftliga källor som använts är avvecklingsdokumentation från Fortifikationsverket. Utöver skriftliga källor har Fortifikationsverket bidragit med information till artikeln gällande avvecklingen, liksom Sara Hjertman om framtidsplanerna. Stort tack till markägaren som med sin gästvänlighet möjliggjort denna artikel genom vårt besök på Storholmen.

Fält 8 Moholm

Västgötabaserna

Vi befinner oss i Västergötland, några kilometer öster om det lilla samhället Moholm. Vädret visar sig från sin bästa sida, strålande sol och inte ett moln så långt ögat kan nå. Vårt första stopp blir nordöst om basen, inte långt ifrån Göta kanal som stillsamt passerar förbi, här finns en bevarad fälthangar kvar i uppställningsområdet (Uom). Skicket på hangaren är tyvärr av det sämre slaget. Längs Ekeskogsvägen radar de nyare klargöringsplatserna upp sig en efter en, breddade för att klara av det nya Bas 60-systemet. Tidigare stod rulltankar placerade i klargöringsfickorna, men i och med det mer rörliga systemet skulle en tankbil få plats invid flygplanet i fickan. Trots att basen varit nedlagd sedan 1999 är klargöringsfickorna längs bakre klargöringsområde (Bakom) och Uom i bra skick även om några idag är överschaktade. Parallellt med Ekeskogsvägen anlades mindre vägar bakom fickorna, dessa skulle den tjänstgörande personalen på marken använda för att ta sig mellan det olika platserna med sina fordon, allt för att hålla vägen fri för taxande flygplan. I skogen bakom en av klargöringsfickorna finner vi ett äldre ladvärn i gärdeskanten, skicket är dåligt men det går fortfarande att se detaljer som vittnar om dess funktion en gång i tiden.
Vi sätter oss i bilen igen och åker en kilometer söderut, svänger in på en mindre grusväg och möts av en bom. Den större ladan en bit in på vägen väcker vår nyfikenhet, små detaljer som armatur och numrering vittnar om att den en gång i tiden använts av de militära. I samma veva möter vår guide för dagen upp, Marcus har lovat att visa oss runt och har dessutom sett till att vi får beträda både fält och diverse platser som tillhört basen. Vårt första stopp blir vid förrådet där personalen vid basen huserade sina fordon. På en av väggarna sitter, till vår stora glädje, muckartavlorna kvar från årskullarna som gjorde sin värnplikt vid basen. Ägaren till förrådet berättar om tiden då basen var aktiv, och hur imponerande det var när en rote Viggen taxade ut till banan och drog iväg mot okända mål. Han berättar också om när banan fick sin banbelysning:

”Det var lite imponerande att se när hela fältet tändes upp här utanför”

Efter en längre stunds intressant samtal om basen tackade vi för titten och begav oss vidare ut via taxibanan mot det äldre Bakom. Trots sin asfalterade yta har naturen tagit över i klargöringsfickorna. En gång i tiden skulle det så mäktiga Lansen stå här, redo att möta ett hot från öst. Ute på rullbanan (landningsbanan) tar vi oss en närmare titt på de räfflingar som gjordes, i ett försök att minska vattnet på rullbanan vid regnväder. Försöken blev ingen succé och Moholmsbasen blev i och med detta unik med en räfflad rullbana. Brunnar längs banan anlades, men inte för att regnvattnet skulle rinna ner i dessa. Det var istället tänkt att om basen höll på att falla i fiendens händer skulle man helt sonika fylla brunnarna med sprängladdningar och förstöra banan så den inte gick att landa på eller bruka under en längre tid. Dessutom gick ett rör under banan, där kunde man dra en slangladdning via brunnarna under banan med bil exempelvis. Till sist var klockan slagen för att rulla mot kommandocentralen (KC), där ägaren snällt nog mötte upp oss, denne låste upp och släppte ner oss i den svala, fuktiga luften. Trots att KC:n sedan länge utgått ur flygvapnet fanns några spännande detaljer kvar, bland annat ett minnesmärke från anläggningen Träbjörn. Ett trevligt samtal med ägaren utanför bunkern avslutade vår heldag vid Moholmsbasen. Under samtalet berättar ägaren om en större militärövning som skedde vid basen, hur boende i området fick passersedlar för att ens få röra sig i området och hur denne vid en ridtur råkade ut för något i skogen:

”Jag var ute och red, och red på en larmmina i skogen”

Vi vill rikta ett tack till Marcus som ställde upp att guida oss runt, och som dessutom såg till att vi fick besöka ett antal platser. Tack även till ägarna av förrådet och kommandocentralen som avvarade sin lediga tid till att låsa upp och samtala om platserna.

Muckartavlorna som finns kvar i förrådet

1. Moholmsbasen

Vid krigsutbrottet i september 1939 var beslut tagna för ett krigsflygfält mellan Ekeskog och Bällefors. Våren 1939 hade markanskaffningen inletts, stora markområden inlöstes helt eller delvis av Kyrketorp, Moängen och Mellangårdarna i Bällefors och Sörgårdarna i Ekeskog. Byggnationen inleddes under hösten 1939. Det var firman Kaspar Höglund i Göteborg som ansvarade för uppförandet av fältet som egentligen bestod av två separata fält med två kilometers mellanrum arrangerade i en så kallad basgrupp: Fält 8 Moholm och Fält 9 Bällefors-Kyrketorp. Fält 9 fick en för tiden vanlig konstruktion med tre 700 meter långa banor som tillsammans formade en triangel (kallad “Trekanten”), något som påbjöds då flygplanen vid den här tiden var sidvindskänsliga. “Trekanten” gav sex olika riktningar att starta och landa i. Dessutom anlades en gräsbana intill den asfalterade banan. Arbetet var omfattande, ett av de större arbetena var att göra leråkrarna till start- och landningsplatser, som kunde brukas alla dagar per år. Stengärdesgårdar som fanns i trakten forslades bort från sina befintliga platser, som sedan användes till underlag för banorna. Arbetarna vid fältet var rekryterade bönder från trakten, och till stor del användes häst och vagn för att transportera mängden sten till fältet. Vid bygget av fältet uppfördes bl.a. två stycken luftvärnstorn, 38 stycken vallvärn, som idag är motsvarigheten till klargöringsplatser, samt tre stycken ladvärn. Ladvärnen var maskerade (målade) som ladugårdar och skulle ge sken av att vara vanliga ladugårdar, en snillrik maskering för sin tid. Den 2 april 1941 landar det första flygplanet på en av de nya banorna. Basen var ett reserv- och beredskapsfält för F 6 i Karlsborg som var placerad några mil österut. Under krigstiden var den militära närvaron i trakten stor, militär personal förlades på gårdarna runt om fältet och lokaler användes för militära ändamål. Skolan i Ekeskog fick agera sjukstuga medan barnen i skolan istället fick inhysas hos sin lärarinna i Ekagården för undervisning.

Under krigsåren och ända fram till nedläggningen var basen ett militärt skyddsområde, bara ett fåtal bönder i trakten fick komma in på området och plöja åkrarna som omger fältet. För andra civilister var det strängt förbjudet att ens komma i närheten, alla tillfartsvägar hade en en vägbom och en skylt som förkunnade “hit, men inte längre”. Men hur pass hemlig var basen och vilka visste om den? En gammal kartbild från Sovjetunionen visar på vilken enorm kartläggning de lagt ner på Sverige och dess “hemliga” försvar.

Sovjetisk kartbild över Moholmsbasen

Efter vissa utbyggnader under krigsåren slogs de två fälten slutligen ihop 1953. Fältet fick då sin nya beteckning Fält 8/9 Moholm-Bällefors, tre år senare förbands de två fälten genom att en 2 000 meter lång rullbana av betong anlades över de två fälten. Samtidigt som detta skedde genomfördes en omfattande utbyggnad av Fält 8/9, anpassat för det nya vassa Bas 60-systemet. I slutet av 50-talet hade bl.a. nio startplatser tillkommit, bränsle och ammunitionslager byggts ut (som mest fanns 20 st bränsletankar om vardera 100 kubikmeter under jord), 18 uppställningsplatser i ett kombinerat Bakom* och Uom* som anlagts längs den allmänna vägen nordost om fältet, två fälthangarer placerades i det kombinerade området, här skulle service och underhåll kunna utföras under tak oavsett årstid och väder. I skogsområdet bakom uppställningsplatserna byggdes ett vägnät av mindre vägar där bl.a. ammunitionsförråd byggdes. Under utbyggnaden av Bas 60-systemet kom Fält 8/9 att enbart benämnas som Fält 8 (från 1958), och det var nu man insåg hur liten basen var till ytan. I jämförelse med andra krigsbaser i landet visar det sig bl.a. att det kombinerade Bakom och Uom placerats väldigt nära huvudbanan, vilket gör basens stationerade flygplan sårbara på marken. Vanligtvis placerades Uom 5-10 kilometer bort från basen, men i detta fallet c:a 2 km fågelvägen från rullbanans norra ände. Dock ska tilläggas att det ursprungliga Bakom-området bara låg några hundra meter öster om rullbanan och var 1961 den plats där 173 attackdivisionen skulle utgångsgruppera med sina A 32A Lansen.

Vid utbyggnaden till Bas 60-systemet tillkom även en ny modern kommandocentral (KC), från denna leddes minutoperativ ledning av basen. Till en början var KC placerad vid Storegården strax öster om banans norra ände. För att kunna leda stridsflygplanen behövdes en kommandocentral för operativ ledning vid flottiljen och krigsbasen. Från kommandocentralen leddes verksamheten av vakthavande officer som hade till uppgift att hålla reda på flygplanens status och att dessa togs om hand efter landning. Vakthavande officer hade också ett biträde till sin hjälp. Startorderförbindelsen kunde avlyssnas hos vakthavande officer, som när startorder gavs från luftförsvarscentralen och meddelade trafikledaren om aktuell start, samt informerade klargöringspersonalen vid behov. I kommandocentralen jobbade mellan 6-8 personer för att sköta den operativa ledningen med olika uppgifter, men ytterligare några platser fanns att tillgå vid behov. Moholmsbasen fick aldrig någon reservvägbas, något som var ovanligt i Bas 60-systemet. Det fanns planer för en reservvägbas på rv 201 söder om Mariestad, dock kom det aldrig längre än till planeringsstadiet. Skulle en fientlig attack förstöra rullbanan på basen skulle de flygplan som stod på marken bli instängda tills dess att flygfältsarbetskompaniet reparerat och säkerställt rullbanan i brukligt skick igen. Varför det aldrig tillkom en reservvägbas till basen har vi inte funnit, kanske var det en kostnadsfråga. Dessutom byggdes aldrig några Törebodabågar vid främre klargöringsområde på Moholmsbasen. Törebodabågar är väderskydd för flygplan vid främre klargöringsområdet i anslutning till huvudlandningsbanan på flygbaser i Bas 60-systemet. Skyddet består av ett tak på välvda limträbalkar, klädda med trä- eller plåttak, och med en bredd och höjd som medger att hela flygplanet kan rymmas under taket.

Flygfoto av marksystem med SF37. Foto: www.aef.se

*Bakom – Det bakre klargöringsområdet (Bakom) låg c:a 1-2 kilometer från flygfältet, här stod spaning- och attackflygplanen klargjorda för att kunna lyfta vid behov. Ett bakom bestod av 10-15 klargöringsplatser med ett avstånd på c:a 50 meter mellan varje ficka, allt för att minska risken att få flera flygplan utslagna vid ett bombanfall. Befälet vid Bakom var klargöringsplutonchefen som via basradio och televäxel kunde dirigera personalen. Ammunition för ett antal flygplanslaster fanns vid ett främre ammunitionsförråd (främre am). Efter framkörning till de olika klargöringsplatserna fylldes främre am på från bakre am så att ammunition alltid fanns tillgänglig. Om det stationerades både attack- och spaningsflygplan på basen fanns två olika klargöringsområden, Bakom attack och Bakom spaning.

*Uom – Ungefär 5-10 kilometer från flygfältet placerades flygplanen på ett uppställningsområde (Uom), där kunde översyn och reparationer genomföras på flygplanen som t.ex. motorbyte och motorkörning. Motorkörningen genomfördes efter motorbyte för att kontrollera så att alla funktioner och värden var i sin ordning. Motorkörningen genomfördes ofta med fullt gaspådrag, vilket krävde att planen förankrades med stållinor i marken och en skärm placerades bakom flygplanet för att sprida ut jetstrålen och minska bullret som uppstod. På platsen kunde även reservflygplan ställas upp. Normalt fanns två fälthangarer att tillgå vid större reparationer även i dåligt väder.

Basen skulle ledas av basbataljonchefen som hade ansvaret för den totala ledningen, denne hade 61 Basbataljonen till sitt förfogande. I bataljonen ingick nedanstående enheter (till basen kunde dessutom tillföras ett värnförband* och ett luftvärnsförband ur armén):

• Stabskompani:
  • Administration och ledningssystem m.m.
• Flygfältsarbetskompani:
  • Underhåll och reparation av bansystem och vägar samt snöröjning av banor under vintertid.
• Stationskompani:
  • Klargöring och underhåll av flygplan.
• Intendenturkompani:
  • Drivmedel, livsmedel, transporter, beklädnadsmateriel m.m.
• Skyddskompani:
  • Bevakning, ammunitionsröjning, brandförsvar, vädertjänst m.m.
• Sjukvårdspluton:
  • Förbandsplatser, hälsokontroll, sjukvård m.m.

* Värnkompani – 336/5/Moholm

Värnkanon vid flygflottilj. Bild: Krigsarkivet

Efter 14 år med nya Bas 60-systemet kom ett förslag från CFV* angående flygvapnets basering. I CE 1* yttrande går att läsa:

“I april 1967 yttrade sig CE 1 över ett förslag från CFV angående flygvapnets basering. Han underströk att ett minskat antal divisioner ökade betydelsen av att snabbt kunna omgruppera E 1:s resurser och därför var det önskvärt att antalet baser inte blev för litet. Fält 8 Moholm och Lidköping skulle nedgraderas till reserbaser, men CE 1 ville att de ändå skulle tilldelas permanent betjäningskapacitet för att förbättra bassystemet uthållighet.”

*CFV – Chefen för flygvapnet

*CE 1 – Chefen Första flygeskadern

Ett år senare, 1968 hade E 1:s utgångsbasering ändrats då två baser utgått i samband med att antalet divisioner minskat till tio. Det var Fält 85 Byholma och Fält 8 Moholm som strukits och dessutom övertog Blekinge flygflottilj F 17 Eskilstunabasen istället för Byholma. Moholmsbasen blev reservbas attack tillsammans med Lidköping, Fält 57 Strängnäs, Frösön, Fält 43 Kramfors, Lycksele och Arvidsjaur. Sex år efter att Moholmsbasen degraderades till reservbas påbörjades tillämpningen av en ny baseringsform, nämligen OT-basering (kombinerad ordinarie- samt tillfällig bas). Under eskaderövningen 1974 tillämpades OT-baseringen för första gången i praktiken. OT-basparet Hagshult-Uråsa blev först ut med 3 divisionen från F 7 Såtenäs som fick basera på sin krigsbas. Utvärderingen efteråt visade på att OT-basering fungerade, men några frågetecken fanns att reda ut. Bland annat om OT-baspar skulle betjänas av en eller två basbataljoner. Övningen var dessutom den första för basförbanden i den nya krigsorganisationen. Överbefälhavaren tog beslut om införandet av OT-basering för attacken 1975 och tillkomsten av sjätte enheten 152 attackflyggruppen och OT-basparet Karlsborg-Moholm medförde att den nya baseringen kunde genomföras fullt ut. Med denna funktion utökade man skyddet, flexibiliteten och möjligheten att öka insatsfrekvensen direkt från utgångsbasen.

Baseringen 1977 såg ut som följande:

• Hasslösa-Lidköping
  • 61. attackflygdivision (aflygdiv)
• Karlsborg-Moholm
  • 62. aflygdiv
• Hagshult-Uråsa
  • 71. aflygdiv
• Råda-Såtenäs
  • 72. aflygdiv
• Gunnarn-Åmsele
  • 151. aflygdiv
• Eskilstunabasen
  • 152. aflygdiv

Moholmsbasen 1975. Bild: Kartbild.com

Samtidigt som OT-baseringen tog sin form i slutet av 70-talet påbörjades en ny utbyggnad av krigsbaserna runtom i landet, Bas 60-systemet skulle uppgraderas till det ännu vassare Bas 90-systemet. Den huvudsakliga förbättringen i Bas 90 var att göra flygbaserna mindre sårbara för konventionella flyganfall genom att göra basen rörligare, vilket innebar att fler rullbanor byggdes inom ett basområde samt att markförbanden fick ökad rörlighet. Hagshult var först ut med Bas 90-systemet, Moholmsbasen däremot förblev Bas 60 fram till sin nedläggning. Även här är det svårt att bringa klarhet i varför en utbyggnad till Bas 90 inte blev av, men omvärldsutvecklingen med bland annat murens fall 1989 kan ha varit en bidragande orsak.

I mitten av 80-talet togs de militära krigsflygfälten i Västergötland upp som lämpliga platser för civil verksamhet. Det var Länsstyrelsen i Skaraborg som började utreda möjligheterna till en reguljär flygförbindelse med Stockholm, man räknade med att mellan 60 000 – 85 000 passagerare årligen skulle flyga linjen mellan Skaraborg och Arlanda. Fem platser ansågs lämpliga som ett alternativ till att uppföra en helt ny flygplats; Skövde, Lidköping, Hasslösa, Moholm och Karlsborg. Kostnaderna varierade stort från 6 miljoner kronor för Lidköping-Hovby till 21,5 miljoner för att bygga ut Moholmbasen med en ny platta för civilflyget och en stationsbyggnad. Efter att Luftfartsverket studerat utredningen kom man fram till att Lidköping–Hovby var det lämpligaste alternativet av kostnadsskäl.

Ett hårt slag mot Moholmsbasen kom i och med beslutet om att avveckla F 6 Karlsborg. I december 1993 upphörde flygtjänsten vid flottiljen, tre månader tidigare genomförde basbataljonchefen Claes-Åke Eklund stängning och avveckling av materiel på Moholmsbasen. Några enstaka landningar och starter gjordes dock under våren vid F 6 Karlsborg, fram till 2 maj 1994, då den sista flygningen från flottiljen skedde. Detta efter att individ 37107 (6-20) hade stått inne för F-tillsyn på flygverkstaden. Flygplanet lyfte från Karlsborg klockan 10:10 och flyttades till F 7 Såtenäs. Torsdag den 30 juni hölls en avskedsceremoni, där flottiljchefen Claes Bjärle och Chefen för Flygvapnet Lars-Erik Englund höll i ceremonin. Ceremonin som inleddes klockan 10:30 innehöll ett korum, avtäckning av en minnessten och överlämning av flottiljens fana till chefen för Skaraborgs flygflottilj (F 7), vilken var den flottilj som utsetts att bevara Västgöta flygflottiljs traditioner. Klockan 11:30 hade den svenska fanan halats en sista gång, och Lars-Erik Englund hade förklarat Västgöta flygflottilj avvecklad. Ett par timmar senare var samme Lars-Erik Englund i Norrköping och förklarade Bråvalla flygflottilj avvecklad. En sorgens dag för flygvapnet och all berörd civil- och militär personal som arbetade vid flottiljerna. Efter nedläggningen av F 6 i Karlsborg 1994 minskade aktiviteten på Moholmsbasen avsevärt. Året därpå avvecklades även E 1 och därmed var en av det svenska försvarets mest välövade organisationer förpassad till historien. De sista åren genomfördes slutövningar för värnpliktiga soldater på basen, och 1999 avvecklades så basen tillslut.

2. Berättelser och incidenter från basen

Den 16 maj 1970 går en Saab 32A Lansen inför landning på basen, när flygplanet tar mark inträffar en “landställssprängning”, skadorna blir omfattande och flygplanet kasseras den 21 september 1970 (drifttid totalt 1412,2 tim). Piloten klarade sig oskadd.

En boende vi talade med berättar om ett snillrikt sätt att maskera banorna på fältet:

”De lade ut halm på banorna och målade detta grönt för att maskera flygfältet”

Densamme berättade även om när rullbanan på Moholmsbasen fick räfflingar under 70-talet, ett test av flygvapnet för att se om detta kunde underlätta avrinningen vid regn från banan. Moholmsbasen är unik i detta, då testen inte föll väl ut. Han berättar:

”Jag minns hur två Schweizare var här en sommar och fräste banan med diamantborrar”

Två incidenter återberättas här av en värnpliktig från omgång 924 år 1993:

Någon av flygplan/vapenmekarna hade glömt att klargöra raketkapslarna ordentligt. Vid start ramlade ett par av dem ut på startbanan. En ganska irriterad tekniker kom tillbaks och var synnerligen förbannad på oss. Hela gruppen fick dig en riktig åthutning.

Den andra incidenten blev lite mer uppseendeväckande där flertalet värnpliktiga och en pilot säkerligen höjde på ögonbrynen:

Jag kommer inte ihåg om vi tagit emot eller skulle skicka iväg en AJ 37:a. Hur som helst så var det lätt skymning och en taxande 37:a kom åkandes på vägen med högljudda motorer. Plötsligt bromsar piloten till så att planet niger lite grann. Vi undrade förstås varför. När vi vänder oss om ser vi en liten blå bil som kört igenom avspärrningarna och står still på vägen och blockerar den. Som det ser ut helt oförmögen att flytta på sig. En värnpliktig får rycka in och hjälpa den skräckslagna tanten som irrat sig in på området med den lilla bilen som nu står front mot front med en AJ 37 Viggen. Undrar vad hon tänkte inna hon förstod att det var ett stycke ingenjörskonst i form av ett stridsflygplan av äkta svensk valör hon mötte?

3. Attackeskadern (E 1)

I försvarsbeslutet 1936 beslutades det att en flygeskader skulle sättas upp under namnet Flygeskadern, vilken kom att organiseras i slutet av 1938. Eskadern kom till en början att lyda under chefen för Försvarsstaben och från 1939 blev den direkt underställd ÖB. År 1940 kom eskadern att bli upplöst, dock kvarstod staben med lokalisering till Karlsborg.

År 1942 omorganiserades eskadern och fick det nya namnet Första flygeskadern och kom att omlokaliseras till Stockholm samma år. År 1957 kom den att omlokaliseras till Göteborg tillsammans med ledningsplatsen av Attacken “Träbjörn” vilken var lokaliserad i Västergötland. Första flygeskadern blev från 1966 ensam eskader inom flygvapnet, då de tre andra avvecklades. Första flygeskadern kom då att byta namn till Attackeskadern och leddes av en gemensam stab baserad i Göteborg fram till att den avvecklades 1995. Beslutet om avveckling kom i samband med försvarsbeslutet 1992, vari beslutades att tre geografiska flygkommandon skulle inrättas den 1 juli 1993 och efterhand överta uppgifter från Första flygeskadern. Vid avvecklingen Attackeskadern överfördes traditioner och historia till Chefen för Flygvapnet, som den 30 juni 1998 lämnade dem vidare till Flygvapencentrum. Sedan början av 2010-talet för Skaraborgs flygflottilj i andra hand traditionerna vidare för Attackeskader.

Minne från ledningsplatsen av Attacken

Första flygeskadern var den samlade benämningen på de attackflottiljer som gemensamt skulle genomföra tyngre attackföretag i händelse av krig. Ingående enheter genom åren:

1938 – 1940

• Västmanlands flygflottilj
  • B 3 Junkers
    • Medeltung bomb
• Östgöta flygflottilj (F 3)
  • S 6 Fokker
    • Spaning
• Jämtlands flygflottilj (F 4)
  • B 4 Hawker Hart
    • Lätt bomb / störtbomb
• Svea flygflottilj (F 8)
  • J 8 Gloster Gladiator
    • Jakt

1942 – 1948

• Västmanlands flygflottilj (F 1)
  • B 18
    • Bomb
• Jämtlands flygflottilj (F 4)
  • B 17
    • Lätt bomb
• Kalmar flygflottilj (F 12)
  • B 17
    • Lätt bomb
• Hälsinge flygflottilj (F 15)
  • J 21
    • Dagjakt

1948 – 1957

• Västgöta flygflottilj (F 6)
  • A 21A-3
    • Attack
• Skaraborgs flygflottilj (F 7)
  • J 21R / B 18B
    • Attack
• Hallands flygflottilj (F 14)
  • B 18B
    • Attack
• Blekinge flygflottilj (F 17)
  • T 18B
    • Attack

1957 – 1966

• Västgöta flygflottilj (F 6)
  • A 32A Lansen
    • Attack
• Skaraborgs flygflottilj (F 7)
  • A 32A Lansen
    • Attack
• Hallands flygflottilj (F 14)
  • A 32A Lansen
    • Attack
      • Utgick 1961, och ersattes av F 15
• Hälsinge flygflottilj (F 15)
  • A 32A Lansen
    • Attack
• Blekinge flygflottilj (F 17)
  • A 32A Lansen
    • Attack

1966 – 1975

• Västgöta flygflottilj (F 6
  • A 32A Lansen
    • Attack
• Skaraborgs flygflottilj (F 7)
  • A 32A Lansen, från 1973 AJ 37 Viggen
    • Attack
• Hälsinge flygflottilj (F 15)
  • A 32A Lansen, från 1974 AJ 37 Viggen
    • Attack
• Blekinge flygflottilj (F 17)
  • A 32A Lansen
    • Attack
      • Utgick 1975 ur E 1 efter omskolning till jaktflottilj

1975 – 1995

• Västgöta flygflottilj (F 6)
  • A 32A Lansen, från 1977 AJ 37 Viggen
    • Attack
• Skaraborgs flygflottilj (F 7)
  • AJ 37 Viggen
    • Attack
• Hälsinge flygflottilj (F 15)
  • AJ 37 Viggen
    • Attack

“Västgötabaserna” var ett antal krigsflygbaser där det svenska flygvapnets attackflyg skulle utgångsgruppera vid höjd beredskap. Tillhörande baser:

• Moholm
  • Bas 60-systemet
• Hasslösa
  • Bas 90-systemet
• Hovby
  • Bas 60-systemet
• Råda
  • Bas 90-systemet
• Såtenäs
  • Flygflottilj
• Karlsborg
  • Flygflottilj

Viggen tillhörande F6 Karlsborg. Bild: Anonym

Vill du läsa mer om svenska krigsbaser och dess historia? Missa då inte våra två artiklar om Eskilstunabasen och Kostabasen.

Denna artikeln skrevs med hjälp av boken ÖB’s klubba, FHT’s dokument – Attackeskaderns ledningssystem1942-1995, Hjak.se – Flyganfall från Moholm, egen dokumentation samt berättelser från boenden i trakten.

Krigsflygfält 16

Brattforsheden

Det är en tidig torsdagsmorgon i augusti. Tillsammans med Svenska Befästningssällskapet genomförs en sommarresa i Värmland och Dalarna under fyra dagar. Vårt första stopp på resan blev det välbevarade Krigsflygfältet 16 i Brattforsheden. Vi rullar längs grusvägen och möts av en gulsvartmålad vaktkur med tillhörande bom, väl på parkeringen och urlastning av utrustningen möter vi upp guiden Jan-Erik Clerkestam. Under fyra timmar dokumenterades fältet både ut- och invändigt av sällskapet, under besöket dök både nyfikna holländare och engelsmän upp, vilket hade varit helt otänkbart under aktiva tiden.

1. Brattforshedens historia

Den 1 september bryter andra världskriget ut med den tyska invasionen av Polen och efterföljande krigsförklaringar mot Polen från Sovjet i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten mellan Tyskland och Sovjet. Tyskland försatte sig att inrätta ett stort imperium i Europa och ta revansch för förlusten i det första världskriget. Sverige som var ett neutralt land insåg snabbt att ett angrepp mot landet, främst från luften, var ett tänkbart scenario p.g.a. det geografiska läge. För att inte riskera att bli utslagna på de befintliga flottiljerna, vilka skulle vara några av de främsta målen för fientliga bombanfall beslutades att anlägga 20 stycken nya krigsflygfält under sommaren och hösten 1939. Fort skulle det gå, för vem visste vilket land som stod på tur för Sovjet och Tysklands framryckning i Europa.

Statsministern Per Albin Hansson talar till det svenska folket och manar till lugn:

“Medborgare,

Det förfärliga, som vi i det sista hoppats att världen skulle förskonas från, har inträffat. Ett    nytt stort krig har brutit ut. Vi ha att konstatera detta ohyggliga faktum och det tjänar bra litet till att försöka giva uttryck åt den sorg och fasa vi känna vid tanken på vad detta kan föra med sig av vånda och ve för en redan förut sargad mänsklighet. För oss svenskar gäller det nu att med lugn beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar.” Här kan du läsa hela talet.

Per Albin Hansson talar till folket. Bild: SVT Bild

När Krigsflygfältet 16 i Brattforsheden planerades och började byggas var det tänkt som en av de bakre flygbaserna, men ett kommande händelseförlopp skulle förändra saker och ting. Skogen avverkades under sensommaren av ett hundratal skogsarbetare och den 5 september påbörjades anläggningsarbetet och planeringen av flygfältets ytor, projektet gick under namnet “Arbetsplats 16” för att inte röja dess placering. Planen var att arbetet skulle vara slutfört till september året efter och i flygdugligt skick framåt sommaren 1941. Den beräknade kostnaden för att anlägga fältet var 301.000 kronor i dåtidens penningvärde (7,6 miljoner i dagens penningvärde). I en skrivelse den 2 februari 1940 skriver general Thörnell att arbetet med att iordningställa krigsflygfältet i stort sett gått enligt planeringen, men eftersom de utrikespolitiska förhållandena har förändrats behövs mer pengar till fältet för att slutföra arbetet. Den 9 april invaderade Tyskland Danmark och Norge, och samtidigt i Sverige har ett snöfall stannat upp arbetet på Brattforsheden, c:a 20-30 centimeter har lagt sig som ett täcke över fältet. Det som återstod att göra var justering och sådd, för att maskera fältet indelades ytan i ett rutnät där det snillrikt användes olika grässorter så att fältet skulle likna odlingar från skyn. Därtill anlades skendiken och skenvägar för att göra “odlingarna” så realistiska det bara gick.

Till en början bodde manskapet i tält under fältmässiga förhållanden. Det skulle dock komma att ändras i årsskiftet 1941-1942 när flygvapnets baracker kommit på plats, en moralhöjare bland soldaterna som arbetade vid fältet. Barackerna bestod av logement för soldaterna och en lektionssal där utbildning kunde genomföras. Runt om fältet uppfördes 27 stycken flygplansvärn, varav ett tiotal placerades på ömse sidor av fältet längs landsvägen Karlstad – Filipstad som passerade fältets norra sida. Praktiskt ur den synvinkeln, men desto svårare att hålla fältet hemligt. Vissa tidpunkter på dygnet fick den civila trafiken ledas om till andra vägar och efter några år drogs vägsträckningen om så att den inte längre störde aktiviteten på fältet. Flygplansvärnen byggdes likt en hästsko (20 m bred och 12 m djup), uppskottade jordvallar som sedan bekläddes med träpanel på insidan av värnet som sedan täcktes över med kamouflagenät, en enkel konstruktion men väldigt effektiv mot splitter från briserande bomber. Flygplansvärnen byggdes av firman AB Granit och Betong. Runt fältet byggdes tre stycken ksp-värn (beväpnade med Kulspruta m/36), varvid ett av värnen byggdes i inflygningsbanan. En placering som inte uppskattades, flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld lär ha sagt vid inspektionen av krigsflygfältet:

“Vem har byggt värnet där? Värnet ska sprängas bort!”

Nordenskiöld ansåg att värnet utgjorde en fara för flygplanen som skulle starta och landa. Ett nytt värn byggdes, men orden om sprängning genomfördes aldrig och värnet blev kvar. Det gör att Krigsflygfält 16 är det enda fält i landet som har fyra stycken ksp-värn, standard var tre stycken. Betongförråd för ammunition, minor samt granater uppfördes runt fältet en bit ifrån övrig verksamhet ifall det värsta skulle inträffa, en explosion. Runt om fältet stod “spanska ryttare” i massor, byggda i trä och försedda med taggtråd, dessa skulle förhindra landning av fientligt flyg på fältet. Manskapet skulle helt sonika lyfta ut dessa för att blockera banorna.

Under hösten 1942 genomfördes en stor flygvapenövning på bl.a. Krigsflygfält 16 Brattforsheden, på fältet baserades en spaningsdivision med Saab S 17B från F3 Malmen samt två lätta bombdivisioner med Saab B 17B från F7 Såtenäs. Flygvapenchefen Nordenskiöld, general Thörnell (som för tiden blivit utnämnd till överbefälhavare) m.fl. besökte fältet för att beskåda detta, men också det nya flygplanet Saab 17, svensk flygindustris första egna konstruktion. Under krigsåren var det som mest 70 stycken flygplan stationerade vid Krigsflygfält 16. Trots det stora hemlighetsmakeriet på platsen var media även inbjudna att delta, bl.a. TT vars reporter meddelade den 8 september 1942:

“Ett lätt bombflygförbands flygplats. I en liten rödmålad stuga på rena landsbygden någonstans i landet samlade på tisdagsmorgonen en flottiljchef sina divisionschefer för ordergivning. Det gick i korthet ut på att Göteborg skulle anfallas”

Saab B17. Bild: Krigsarkivet

Under 1943 skedde en slutlig utbyggnad av fältet, landningsbanan utökades till 1200 meters längd. Barackområdet kompletterades med en matsal med tillhörande kök, intill baracken byggdes en matkällare. Ett Ladvärn byggdes och maskeras genom att målas likt en ladugård, en maskering som är oerhört svår att upptäcka på avstånd. Porten i byggnaden var stor och krävde ett rejält vajerspel för att fällas upp och ner med hjälp av manskap. I instruktionen För fällbara portar till flygplanlador står bl.a:

• Arbetsstyrka vid manöver av mittport 3 man, vid övriga portr 2 man.
• Vid ned- och uppvinschning av portar är det strängeligen förbjudet att beträda det området utanför ladan som täckes av de nedfällda portarna.
• Om manskap finnes tillgängligt , böra 6 á 8 man vid upphissning vara behjälplig att upplyfta portens framkant c:a ½ m från marken för att undvika påfrestning å linorna, varefter manskapet skall avlägsna sig från porten tills densamma är förseglad.
• Införandet av traktorer, snöslungor, vältar eller liknande fordon i fpllada förbjudes.
• I uppvärmd fpllada är strängt förbjudet att införa bensin.

Luftvärnsställningarna i fältets närområde utökades med två stycken betongtorn för 40 mm lvakan (luftvärnskanon) och tre stycken trätorn för 20 mm lvakan. På en höjd norr om fältet fanns också luftvärnsställningar för m/30 7,5 cm lvakan (Bofors). Invid tornen byggdes skyddsrum som soldaterna snabbt kunde nå ifall det blev utsatta för beskjutning. Det fanns även luftvärn i form av Kulspruta m/36 8 mm i dubbelavett. När fältet var fullt utbyggt fanns tre stycken motståndsnästen:

Motståndsnäste 1

• Fem luftvärnsställningar
• Beläget nordöst om fältet

Motståndsnäste 2

• En luftvärnsställning samt ett ksp-värn
• Ett skyddsrum
• Fyra flygplansvärn

Motståndsnäste 3

• En luftvärnsställning
• Ett ksp-värn
• Två flygplansvärn

2. Krigsflygfält 16 bevarande

Under 1982 tas tillslut Krigsflygfält 16 ur krigsorganisationen, fram till dess har området stått nästintill orört. Baracker och förråd runt om fältet användes som mobiliseringsförråd och hölls därför i någorlunda skick. Under 80-talet planterades skog på delar av fältet, men skogen som skulle växa till sig för markägarna blev inte långvarig. Under 2003 tar Länsstyrelsen i Värmland ett beslut att bilda kulturreservat av Krigsflygfält 16, i beslutsunderlag står bl.a. följande:

”Syftet med kulturreservatet är att bevara ett värdefullt kulturlandskap som präglats av den militära mobiliseringen under andra världskriget 1939-45. Reservatet skall vårda och skydda materiella lämningar och immateriella värden utifrån ett samlat perspektiv vad gäller byggnadsbestånd, markanvändande av såväl flygfältet som anslutande skogsmark, samt fortlevande traditioner och minnen från beredskapstiden”

Under 2005 leder Statens försvarshistoriska museer utredningen Försvar i förvar, i utredningen slås fast att:

“Krigsflygfält 16 fyller en viktig funktion för illustrerande av den försvarsorganisation ur vilken det kalla krigets försvarsmakt växte fram”

Försvar i förvar-utredningen låg till grund för statens och riksdagens ställning för att fr.o.m. 2008 årligen avsätta 30 miljoner kronor för uppbyggnad och utveckling av ett museinätverk, Sveriges militärhistoriska arv, som ska spegla svensk försvarsorganisation under 1900-talet med fokus på kalla kriget. Ett stort jobb har gjorts med att restaurera och återskapa miljöerna på platsen, vilket ger en känsla av hur det en gång i tiden såg ut. Jan-Erik “Clerken” är en eldsjäl utöver det vanliga, all tid han lagt ner under alla dessa år är det nog inte många som slår, besöker ni fältet är det med denne herre ni ska samtala med. Under 2011 byggdes ett av luftvärnstornen upp igen, allt utifrån originalritning och trä från trakten. Tornet är byggt helt i trä, förutom fyllningen i väggarna i tornets topp, hela 12 ton betong återfinns i dessa väggar.

Artikeln är skriven med hjälp av Försvarets Historiska Telesamling – krigsflygfält, SMHA – Krigsflygfält 16, Stiftelsen Krigsflygfält 16. Tack till guiden och eldsjälen Jan-Erik Clerkestam.

LS-Torn

Tornsvalornas näste

Vi befinner oss någonstans i Mellansverige en tidig sommarmorgon. Längs en dammig grusväg färdas vi mot vår slutdestination. Vi svänger av och parkerar vid en väderbiten vägbom som avgränsar en gräsbevuxen skogsväg. Efter några hundra meter längs vägen viker vi av in i granskogen, en skog som varieras med mossa, kärr och branta stup. Värmen är påtaglig i den besvärliga terrängen när vi påbörjar en mödosam vandring uppför det branta berget. För varje steg mot hjässan gör sig utrustningen på våra ryggar sig väl påmind. Framför oss tornar bokstavligen vårt mål upp sig, en luftbevakningsstation i form av ett luftbevakningstorn (ls-torn) av stål med sin karaktäristiska korg på toppen.

Det finns ingen bilväg i närheten till tornet vilket gör att man förundras över hur alla tunga delar transporterades dit när det uppfördes. Tornets skick är förvånansvärt bra med tanke på att det stått på berget sommar som vinter sedan 1950-talet. Tornet är helt orört sånär som på en förruttnad planka som blåst ner från korgens innanmäte. Vi stannar upp och det enda som hörs är vinden som susar i trädtopparna. En fridfull plats att dricka en kopp kaffe på innan det är dags att dokumentera tornet med dess omgivning.

Vi kontrollerar att den cirka 15 meter höga stegen är säker att klättra på, ingen skruv saknas och ingen rost så långt ögat kan nå. Väl uppe vid korgens undersida sätter vi nyckeln i låskolven och vrider om, låsanordningen fälls åt sidan och den tunga träluckan i golvet puttas upp. Blickarna lyfts mot horisonten ovanför korgens kanter och det är lätt att förstå varför tornet står på just denna plats. Utsikten från tornet är magnifik i alla väderstreck. I korgen finns uttag för kommunikationsutrustning och en kompasskiva men inte mycket mer, spartanskt inredd minst sagt.

1. Luftbevakningsstationernas historia

Den 14 maj 1940 startades landets första kurs för utbildning av rekryteringsombud för den frivilliga luftbevakningen. De tre första veckorna anmälde sig över 2 500 frivilliga. Det var ett stort intresse från unga män och kvinnor som ville göra en insats för sitt land. Att åka ut som frivillig luftbevakare var en fosterländsk handling. Alla värnpliktsfria män och kvinnor från 17-18 års åldern upp till 55 år kunde anmäla sig som krigsfrivillig för en tid av normalt sex veckor. Redan under det första av de fem krigsåren hade mellan 18 000 och 20 000 frivilliga tjänstgjort vid luftbevakningstationer. Att allt detta var möjligt berodde främst på andra världskrigets hårda verklighet som sände oro in i varje svenskt hem och som mer eller mindre påverkade varje medborgare.

Efter krigsslutet avvecklade Armén sin luftbevakning som då bestod av 14 500 krigsplacerade män och kvinnor. Efter ett antal övningar och utredningar beslutades att luftbevakningen i sin helhet skulle ingå i Flygvapnet. Ganska snabbt efter övergången byggdes centraler för mottagning av radar- och optisk luftbevakning som ingick i Stril 50.

Kompanierna var nu krigsförband (d.v.s. enbart bemannade i krig) och bestod enbart av värnpliktiga samt frivilliga män och kvinnor (rekryteringen av all frivilligpersonal skedde genom Flygvapenfrivilligas Riksförbund och Sveriges lottakårer). Utbildningen av värnpliktiga skedde enbart vid särskild övning befäl (SÖB) och vid krigsförbandsövning (KFÖ) var fjärde år.

Tornsvala. Foto: Flygvapenmuseum

I Försvarsstabens Luftförsvarsavdelnings dokument Frivillig luftbevakning från maj 1944 står bl.a. följande:

“Vem kan antagas som luftbevakare?

Villkoren äro följande:

• Att under året fylla minst 17 och högst 55 år (undantag kan göras om den sökande i övrigt är synnerligen lämplig),

• Att vara välfrejdad svensk medborgare,
• Att vara fullt frisk, äga god fysik och normal syn och hörsel samt icke ha fel på talorganen. Fel eller lyte, som icke inverkar menligt på tjänsten, utgör däremot intet hinder för antagning.

För omyndig under 18 år fordras därjämte skriftligt medgivande av målsman (förmyndare)

Utbildning:

Den första utbildningen av nyanställda frivilliga sker i regel centralt i form av en kurs på vanligen sex dagar (48 timmar) eller också vid den luftbevakningsstation (LS) där den frivillige skall tjänstgöra. Efter den grundläggande kursen följer tjänstgöring vid en LS, varvid fortsatt utbildning äger rum. Efter minst tre veckors dylik tjänstgöring kan personal, som har intresse för tjänsten, kunskaper och lämplighet i övrigt, uttagas för utbildning till LS-chef er eller ställföreträdande LS-chef er enligt särskilda bestämmelser Denna utbildning sker i regel vid en särskild underbefälskurs på omkring två veckor (96 timmar). Efter dess slut utfärdas betyg, samtidigt som icke lämpliga avskiljas. Den som tjänstgör såsom LS-chef har befälsrätt över personalen vid samma LS. Särskilt lämplig personal kan vinna anställning vid luftbevakningscentral och kan då erhålla placering i högre befattning än LS-chef. Skolungdom som önskar fullgöra luftbevakningstjänst under den tid den obligatoriska värntjänstutbildningen pågår kan efter framställning till rektor i varje särskilt fall jämlikt Kungl. kung. nr 604 1941 § 5 moment 3 erhålla befrielse från denna.”

Tornsvalan Ester Persson om sin tid som luftbevakare mellan åren 1943 – 1945 (hämtad från http://gammalstorp.se/):

“Jag var bara sjutton år och visste absolut inte vad jag gav mig in på den dagen jag stegade upp till rekryteringsbyrån i Malmö och anmälde mig till tjänstgöring någonstans i Sverige. Redan nästa dag satt jag på tåget med ett tremånaders kontrakt i fickan. Första anhalten var Helsingborg där jag blev utrustad med en persedelsäck full av prylar och med ett par pjäxor storlek 42 dinglande utanpå, efter tågbyte och väntetider var jag framme vid målet, en plats som hette Vashall. Förläggningen var en röd liten stuga med skogen ända in på knutarna och såg nog så idyllisk ut.

Jag kastades dock snart in i den militära verksamheten. Chefen kom ut, hälsade välkommen, presenterade mig för kamraterna, talade om att kvällsmaten kom klockan sex, till dess kunde jag packa upp, bädda min säng och klä om till uniform. Vilket jag givetvis gjorde, en militär lyder ju order.

Efter maten fick jag veta att jag på dagen skulle gå vakt i ett torn, på natten nere på marken, att alla flygplan inom syn- och hörhåll skulle rapporteras och att denna rapportering skulle ske efter en viss sifferkod som jag fick vara snäll och plugga in illa kvickt, för jag skulle ha vakt mellan tolv och tre samma natt. Jag var sömnig och trött så siffrorna bara surrade i huvudet på mig, men när klockan var tolv stoppade jag koden i fickan och gick ut till min första vakt. Flickan jag avlöste sa att om jag såg något mystiskt ljus i skogen så skulle jag inte bli rädd, det var bara “Smygen”, en karl som var lite vrickad. Han brukade smyga omkring i skogen med sin schäfer om nätterna och lysa med en ficklampa. Gissa om jag blev lugnad! När ljuset släcktes inne i förläggningen stod jag stel av skräck och kyla och stirrade in i en svart skog. Visst var det väl ett ljus jag såg där, kunde det vara “Smygen”? Hur kunde de förresten veta att han var ofarlig? Jag var så rädd så jag vågade inte röra en fena och när en uggla hoade till tyckte jag att blodet isades i ådrorna. Hur skulle jag klara det här i tre månader?

Det är möjligt att jag under nattens timmar uppsände en bön till högre makter och att denne bön blev hörd, för efter bara några dagar blev jag förflyttad till ett ställe som hette Södåkra. Det låg vid havet och runt stugan fanns bara en helt vanlig trädgård, ingen skog, ingen “Smygen”! Det blev alltså mycket bättre men ganska händelselöst och trist. Vi hade permission till klockan tio var tredje kväll, men det fanns absolut ingenstans att gå, inte ens ett kafé. Jag var fast besluten att åka hem när de tre månaderna var gångna och det gjorde jag också, men de sista veckorna hann det faktiskt hända en del. Vi fick en ny kompanichef. Han hade tjänstgjort i finska vinterkriget och jag undrar om han inte var lite miljöskadad. Hans dagbesök gick väl an, även om han gormade och skrek, men hans nattliga inspektioner blev rena mardrömmarna trots att vi väl aldrig varit så vakna. Vi skulle under nattpassen patrullera runt huset och när vi var på ena sidan huset smög han in på andra sidan. Sen kunde vad som helst hända. Ibland klättrade han upp i ett träd och när vakten passerade hoppade han ner framför hennes fötter och knyckte geväret. Ibland satte han fällben för oss och ibland dök han bara upp ur tomma intet och bländade oss med sin ficklampa. Sen fick vi en rejäl utskällning som påbröd. Naturligtvis var det riktigt att man skulle vara uppmärksam på vakten och det är klart att fienden inte valt att gå igenom grinden om de kommit, men nog var både karlen ifråga och den här sista tiden i Södåkra ganska påfrestande. Min nästa placering blev på Linderödsåsen.

Eftersom det var så mycket nattliga överflygningar gick vi vakt i tornet dygnet om. Den här natten jag ska berätta om inträffade i augusti, om jag inte minns fel. Jag gick på vakten vid midnatt och nästan genast brakade det loss. Först kom det engelska plan och sen dök den svenska jakten upp från alla håll. Jag ringde ner efter förstärkning, för jag hann faktiskt inte både titta, skriva och ringa in rapporterna. Plötsligt kom ett plan på låg höjd rätt över oss med hackande motorer och jag hann precis tänka, tack och lov att det inte trillade ner i huvudet på oss, så small det! Lufttrycket var så starkt att vi åkte ner på botten i tornet. Men vi var kvicka på benen igen för att rapportera. Ett par kilometer bort fick vi se ett kraftigt eldsken och en fallskärmshoppare singlade genom luften någonstans i mittemellan. Chefen hade vaknat av oväsendet och kom utrusande. Vi försökte förmå henne att skicka ett par av töserna efter flygaren, men vi var vid tillfället bara halv styrka, så hon ringde i stället ett närliggande militärkompani. Efter en stund kom en kapten i spetsen för 20 meniga och jag blev avlöst för att gå ner och förklara var de skulle leta. Om han trodde jag fantiserade eller om han var lat vet jag inte, men han vände och gick hem igen med motiveringen att det inte var lönt att leta förrän det blev ljust. Hans överlägsna attityd fick chefen att ilskna till så hon skickade iväg två töser, iklädda hjälmar och gevär för säkerhets skull. Och det gjorde hon rätt i, för mindre än en timme senare var de tillbaka, medförande en stilig engelsk major. Han hade varit pilot på planet och var den ende som överlevde. Ett par av besättningen hade hoppat över havet och drunknat, fick vi senare veta, och en sårad navigatör hade följt med planet i kraschen. Våra engelskakunskaper var väl inte mycket att hurra för, men med god vilja och lite ansträngningar gick det faktiskt ganska bra att prata med vårt krigsbyte. Vi fick veta att han varit på bombflygning över Tyskland, att han var trött och att lite mat skulle smaka bra. Eftersom vi inte åt på förläggningen fanns det ju inte mycket i den vägen, men vi intventerade våra skåp och fick fram ett paket knäckebröd, en liter mjölk, lite frukt och två tomater. Det blev ju ingen festmåltid precis, men han åt med god aptit, begapad av fyra förtjusta Tornsvalor. Tyvärr kunde vi ju inte ha honom kvar, vi var ju tvungna att ringa vår kompanichef och efter ett par timmar kom det en militärbil och hämtade honom. Dagen efter var vi ute i skogen och letade upp fallskärmen. Den var av ljuvligt ballongsiden, men vi fick inte behålla den heller. Naturligtvis trodde vi att vi skulle bli omnämnda i dagstidningarna, men i Kristianstadsbladet stod endast “— och blev omhändertagen av den militära personalen på orten”. Och det var ju korrekt, även om det för oss kändes snopet.”

Trots glädjen över freden så kändes det allt lite vemodigt

Tornsvalan Ester Persson om att lämna luftbevakningen.

Tornsvalorna var smeknamnet på kvinnorna som skötte den optiska luftbevakningen från ls. Smeknamnet tornsvalor fick de för att fågeln tornsvala bygger sina bon i höga byggnader. Cirka 1 500 stycken ls placerades i hela landet, högt beläget för att ge så god sikt som möjligt för de vakande tornsvalorna. Även höga byggnader användes för uppgiften, exempelvis vattentorn och fyrar.

Den optiska luftbevakningens huvuduppgifter var:

• Optisk upptäckt som innebär att man genom direkt observation med hjälp av syn och hörsel, försöker upptäcka flygplan m.m. så tidigt som möjligt. De enda hjälpmedel som vanligen användes av tornsvalorna var sådana som förstärker syn eller hörsel, framför allt kikare.
• ls-platserna hade teleförbindelse till berörd central där tornsvalorna rapporterade in sina observationer som personalen i centralen sedan använde sig utav.
• Det var viktigt att kunna typbestämma det fientliga flyget, på så vis visste man vilket hot som skulle möta stridspiloterna i luften.

ls-platserna användes även till observation av bl.a. följande:

• Luftlandsättning, landsättning, fallskärm
• Brandrök
• Väder

Telefonen i ls var det viktigaste arbetsredskapet personalen hade, via telefonen rapporterade luftbevakarna in sina observationer till centralerna via manuella telefonnätet med hjälp av prioriterade telefonsamtal (luftförsvarssamtal). Dessa samtal hade företräde framför annan telefontrafik och kunde till och med bryta ett pågående samtal. Vid omfattande flygverksamhet blev telefonnätet ofta helt blockerat.

På pappret var funktionen simpel och pålitlig, men det skulle visa sig att driften av ls var lättare sagt än gjort. I driften ingick att regelbundet prova telefonförbindelsen till stationerna från luftförsvarsgruppcentralerna* (lgc). Detta innebar att någon måste åka ut till varje ls, ansluta en telefon och ringa till lgc, ett tidsödande arbete till hög kostnad. Inte sällan visade det sig att förbindelsen av olika anledningar inte fungerade. Den sista biten av förbindelsen var oftast en stolplinje med blanktråd dragen i skogen vilket medförde att snö och rimfrost alternativt träd eller grenar kunde orsaka avbrott eller kortslutning.

Detta mödosamma arbete behövde effektiviseras, det tyckte inte minst dåvarande driftingenjören vid F 4 i Östersund, Einar Eriksson. I slutet av 1950-talet uppfann han ett provdon för ledningsprovning som smått revolutionerade verksamheten för bl.a. proven av teleförbindelsen till ls. I en hemlig skrivelse från F 4 till Kungl. Flygförvaltningen (KFF) i januari 1958 anmäldes och beskrevs uppfinningen:

”Inom luftbevakningen föreligger ett absolut krav, att förbindelserna mellan ls och centralen ständigt äro funktionsklara. För närvarande måste funktionskontrollen ske från slutpunkten. Detta är mycket tidsödande i de fall slutpunkten är belägen på stort avstånd från allmän samfärdsled. (speciellt för norrlandssektorerna). Med nuvarande metodik kan i genomsnitt endast fem st. ledningar (ls) kontrolleras per dag, vilket är kostsamt och ur beredskapssynpunkt otillfredsställande.”

Erikssons uppfinning bestod av en anordning som omvandlade ringsignalen till en tonfrekvent återgående signal som angav att förbindelsen var hel, anordningen fick namnet tonsvarare. I princip fungerade tonsvararen så att vid manuella telefonstationer likriktades ringsignalen i tonsvararen och laddade upp en kondensator som efter ringsignalens slut strömförsörjde en transistoroscillator som sände en avklingande hörbar ton tillbaka på linjen. Hur länge avklingningen varade berodde på kondensatorns kapacitet. Vid automatiska telefonstationer var konstruktionen i princip densamma men där gällde det dessutom att få tonsvararen att uppträda som en ansluten telefon som kopplade upp förbindelsen i automatstationen, tonoscillatorn strömförsörjdes sedan från stationen. Kontrollmetoden var i båda fall densamma, från lgc ringde man upp ls och om förbindelsen var hel fick man en svarston tillbaka.

Flyglottor i arbete. Foto: Armémuseums arkiv

En kostnadsjämförelse skissades upp för att visa vad en driftkontroll med personal på plats kostade, kontra vad en driftkontroll med provdon kostade och det skulle visa sig provdonet var oerhört mycket billigare att använda sig utav. Vid beskrivningen av provdonet hade Eriksson även angivit följande kostnadsjämförelse:

• Befintligt system – Vid norrländska förhållanden max fem ls per dag. Dagtraktamenten 35 kronor plus lön 48 kronor, summa 83 kronor. Detta ger en provningskostnad/ls på 16.60 kronor. Tillkommer sedan resekostnad/ls på 5 kronor vilket ger en provningskostnad av 21.60 per ls.
• Provdonsystemet – Prov av 80 ls per dag med rikssamtal där varje samtal kostar c:a 1 krona. Tillkommer lön på 48 kronor som tillsammans blir 128 kronor eller 1.60 per ls vilket är en stor skillnad i jämförelse med det befintliga system.

Provningsdonets tillverkningspris uppgavs uppgå till 25 kronor styck men sedan skulle den vara helt underhållsfri, väderbeständig och inte erfordra batterier. Ett drygt år senare hade 15 provdon tillverkats och monterats. Tillverkningen skedde vid Einar Erikssons egen firma Transistorteknik i Hackås. Enligt önskemål från Telestyrelsen var tonfrekvensen ändrad till 1 100 Hz från tidigare 2 500 Hz och apparaten försedd med åskskydd. Provdonen inkopplades tillfälligt på abonnemang tillhörande luftbevakningsstationer inom riktnummerområden Norrtälje, Alunda, Stockholm, Östersund och Krokom. Proven slog väl ut och ett icke namngivet företag fick så småningom i uppdrag att tillverka tonsvarare till de flesta av försvarets telefonlinjer som slutade i ls. Både oscillatorn och åskskyddet var ingjutna i var sin rektangulär enhet av epoxyharts. På detta sätt kunde den tåla olika väder och temperaturer. I den tekniska data som tillverkaren angav kunde tonsvararen arbeta inom temperaturområdet – 40° till + 55° C. Dessa förhållanden var ungefär lika med det som markteleingenjörerna arbetade inom men tonsvaret avgavs något snabbare.

Med det nya systemet kunde personalen funktionsprova linjerna effektivt och på mycket kortare tid. Nu kunde en person sitta och ringa önskade ls och få en uppfattning om förbindelsestatus från sista telefonstationen till slutpunkten. Detta gav dock inte hela sanningen om den totala förbindelsen då den del som i krig var reserverad för försvaret inte ingick i provet. Principen var att från lgc till ls gick förbindelsen över ett antal telefonstationer. I dessa stationer fanns ett antal militära omkastare som måste fällas för att koppla in förbindelsen på ordinarie civila nät och först när alla berörda omkastare var fällda kunde krigsförbindelsen provas. Med Erikssons provdon ringde man som till en vanlig abonnent från anläggningen till det abonnentnummer som slutpunkten hade i sista telefonstationen och provade i praktiken endast den sista, men mest utsatta, delen av den totala sträckan.

I början på 1960-talet började man inom flygförvaltningen att dra upp riktlinjerna för ett mer automatiserat system för optisk rapportering med utnyttjande av modern dataöverföringsteknik. AGA fick till uppgift att tillverka systemet som kom att kallas  OPUS-systemet. Ett system för insamling, presentation och överföring av information för den optiska luftbevakningen. Tekniken vid Is utgörs av en Is-telefon och en batteridriven datasändare, som var anslutna till telefonledningen. Datagivaren har sju knappar, sex av dessa svarar mot bäringarna 2, 4, 6, 8, 10 och 12 enligt klockmetoden. Den sjunde knappen används för att rapportera flygplan som befinner sig mycket nära eller rakt över observationsplatsen. När luftbevakaren trycker ned den knapp som svarar mot den riktning i vilken flygplan observerats överförs informationen inom c:a 1 sekund till lgc. En indikeringslampa på datasändaren tänds när informationen skickats. Luftbevakaren kan med ls-telefonen lämna kompletterande upplysningar till lgc, t.ex. uppgifter om flygplanstyp och antal flygplan som var viktigt vid bekämpning av fientligt intrång. Datasignalen från Is överförs till indikeringslampor på en rapporteringskarta i Igc. Lamporna är utlagda som en cirkel runt varje Is och orienterade på samma sätt som knapparna på datasändaren i Is. Lampan lyser med blinkande sken under ett antal sekunder och därefter med fast sken. Samtidigt tänds lampor även på tillsatserna för rapportmottagaren, rapportmarkören och avlösningsledaren i lgc. Lamporna på dessa tillsatser visar vilken Is som sänt informationen och man kan utefter detta underlag planera en insats. Upp till 30 Is kan vara anslutna till ett Igc-stativ (ett stiftfält för uppkoppling av förbindelserna). Felaktiga rapporter på grund av linjefel eller handhavandefel av tekniken markeras i lgc genom att observatörens lampknapp blinkar med starkt sken.

Informationen från Igc överförs vidare till rrgc* (radargruppcentral) och lfc* (luftförsvarscentral) med inlagringstelegrafi. Presentationsutrustningen i rrgc liknar till stor del den utrustning som finns i lgc, dock har kartan med lampkransarna mindre skala. Lamporna på denna karta lyser med kontinuerligt avtagande sken under 1-2 minuter. Det innebär att ett flygplans färdväg visas på kartan som en ”svans” efterhand som rapporter om flygplanet inkommer från ls. I lfc presenteras informationen på samma sätt som i rgc med undantag för att varje Is representeras av endast en lampa i Ifc. Även den lampan lyser med kontinuerligt avtagande sken under 1-2 minuter.

Våra officersfruar tjänstgjorde som flyglottor, men vi fick aldrig veta vad de gjorde

Överste Gert Stangenberg citerar ett vanligt yttrande om hur hemligt Stril 50 var.

Lfc under 1980-talet. Foto: FHT (Försvarets Historiska Telesamlingar)

*Rrgc, var en svensk anläggning för luftbevakning från 1960-talet inom det så kallade STRIL 60-systemet. Rrgc var uppkopplade mot ett antal radarstationer i den luftförsvarssektor som rrgc svarade för. Där filtrerades radarinformationen för att sedan skickas vidare till luftförsvarscentralen (lfc) som ansvarade för det övergripande läget och beslutade om insatser av eget jaktflyg. Den direkta stridsledningen utfördes av radarjaktledare i lfc och rrgc. Läs vår artikel om rrgc: www.fortifikationvast.se/portfolio/radargruppcentraler/

*Lfc var en svensk anläggning för luftbevakning från 1950-talet som byggdes upp inom det så kallade Stril 50-systemet. Dessa anläggningar skulle samordna luftförsvaret i varje luftförsvarssektor, varje sektor skulle ha en lfc.

*Lgc var en svensk central under Stril 50 och Stril 60 med uppgift att filtrera informationen från luftbevakningsstationer för vidare befordran till sektorns luftförsvarscentral. Läs vår artikel om lgc: www.fortifikationvast.se/portfolio/optisk-luftbevakning

2. Ls går ur tiden

Som mycket annat inom försvaret finns det även ett slut för den optiska spaningen och dess krigsförband som under lång tid var en viktig del av luftförsvaret. Ny modern teknik, såsom radar som med åren blev allt vassare, medförde att den optiska spaningen blev allt mer omodern. Det blev svårare att optiskt spana på de nyare stridsflygplanen som under 1960-talet och framåt uppnådde markant högre hastigheter. En jämförelse för att förstå skillnaden: under åren 1941 till 1945 var jaktflygplanet J20 i aktiv tjänst. Flygplanet hade en maxhastighet på cirka 505 kilometer i timmen, vilket var en hastighet som gick bra att optiskt spana på. Under 1950-talet kom J32 Lansen som med sin hastighet på 1 125 kilometer i timmen var dubbelt så snabb som J20. Lansen kunde även flyga på låg höjd vilket gjorde den avsevärt mycket svårare att upptäcka och positionsbestämma med optiskt spaning.

Den 30 juni 1994 utgick det gamla optiska luftbevakningssystemet, med anor från andra världskriget, ur krigsorganisationen. En ändrad hotbild, telenätets modernisering samt brist på reservmateriel innebar att systemet inte längre var taktiskt eller ekonomiskt försvarbart. I dess ställe infördes ett nytt optiskt luftbevakningssystem, LOMOS (Luft- Och markobservationssystem), efter beslut av regeringen i april 1994. LOMOS, som bygger på kommersiell materiel, har bättre funktionalitet och större flexibilitet än tidigare system. Som leverantör av DBU-systemet valdes Telub Teknik AB. De första leveranserna av LOMOS skedde i juni 1994. LOMOS består av ett antal observationsstationer (obs) och en observationscentral (oc) inom varje strilbataljon. LOMOS-personalen inom en strilbataljon är organiserad i tre obs-kompanier och leds av strilbataljonstaben. obs-kompanierna består vardera av fyra obs-plutoner med två obs-troppar samt en underhållspluton om 43 personer. Varje obs-tropp består av fyra obs-grupper om åtta personer. Ett obs-kompani i varje strilbataljon har en oc-pluton om 31 personer. Ett obs-kompani omfattar totalt 339 alternativt 370 personer.

LOMOS-systemets logga. Foto: FHT (Försvarets Historiska Telesamlingar)

Obs utgörs av förberedda eller planerade platser för rapportering. Obs-platserna skall ha god sikt genom att vara högt placerade eller vara utrustade med någon form av torn. Dessutom krävs normalt tillgång till telefonabonnemang, eget eller inhyrt. Antalet obs är 600-700 och är, sånär som på i fjällvärlden, jämt spridda över Sveriges yta. Det kan finnas fler förberedda platser än vad man avser att utgångsgruppera på. Detta ger flexibilitet för att t.ex. kunna förtäta bevakningen i vissa områden och ge redundans vid eventuell utslagning.

Denna artikeln skrevs med hjälp av Arboga Elektronikhistoriska förening – Tonsvara´n (Hallå hallå), Bernt Törnell – Spaning mot skyn (Den optiska luftbevakningen i Sverige), Ester Persson berättelse och Försvarsstabens Luftförsvarsavdelning – Frivillig luftbevakning. Tack till Mats Levinsson och Mats Nordström för korrekturläsning.

Drivmedelsanläggningen

Kalla krigets bergsäkra beredskapslagring

Det är den 13:e juni 2018 och högsommarvärmen håller Sverige i ett järngrepp. I en bil på E18 förbereder vi oss för att byta sommarvärmen mot sex graders kyla i det svenska urberget. Den anläggning som vi ska besöka har utgjort en oerhört viktig funktion för militären i händelse av krig och var därför nedsprängd i det svenska berget för att erhålla ett mycket gott skydd. Efter många mil på motorvägen är det slutligen dags att svänga av till en mindre landsväg. Granskogen tätnar runt vägen och avger en känsla av mystik som sakta smyger sig på när vi närmar oss anläggningen. På den väderbitna grinden som möter oss sitter en skylt som påvisar att anläggningen en gång i tiden var ett skyddsobjekt tillhörande Försvarsmakten med både tillträdes- och fotoförbud.

Vi kliver ur bilen och vandrar upp mot inslaget i berget som utgörs av en grön plåtdörr placerad i bergssidan omgiven av grönmålad betong. Nyckeln vrids om i låset och dörren knuffas upp. Vi möts av den svalkande bergrumskylan och doften av fuktigt urberg. Innanför den yttre plåtdörren sitter en lättare ståldörr monterad och innanför denna dörr finns en rejäl stötvågsbarriär av betong som med hjälp av vajerspel kunde dras ut och blockera ingången. Den vitmålade barriären väger uppskattningsvis cirka 10-15 ton och innanför denna finns en rejäl stötsvågsdörr. På den gröna stötvågsdörren sitter en liten gul skylt som ger en hint om vad anläggningen ursprungligen byggdes för: “brandfarlig vara klass 2B och 3”

Likt en trevägskorsning delar sig tunneln in i berget. Det vitmålade betonggolvet är förvånansvärt torrt och färgen ser inte ut att vara speciellt gammal. Vi valde den vänstra gången och möts av en mindre sluss av portar, innanför dessa finns den elektriska anläggningen samt VVS. Vid uppförandet av anläggningen placerades viss apparatur utanför berget till en början men beslut togs om att denna apparatur skulle flyttas in till samma elektriska anläggning i berget, ett arbete som tog längre tid än beräknat. Efter mycket beräkningar sattes borrarbetet igång, två vågräta hål med c:a 12 centimeter i diameter borrades upp för indragning av kablarna. När borrkronan slutligen bröt igenom bergets hårda yta hamnade man bara några centimeter ifrån markeringen på väggen som idag fortfarande finns att beskåda. Elektriciteten i berget har varit avstängd i drygt fem år vilket sätter sina spår. I lysrörsarmaturen och bakom glasen på de olika mätarna som en gång i tiden var i toppskick gör sig fukten påmind. Den kalla och fuktiga luften gör sig hela tiden påmind i berget som konstant håller sex grader året om. Tystheten som råder i berget är slående, här hörs endast ljudet av vattendroppar som faller från berget ovanför våra huvuden.

I den högra tunneln möts vi av en stötvågsficka till höger medan tunneln löper vidare i en svag vänstersväng. Mittemot stötvågsfickan finns en nödutgång i form av en stigort som skulle användas ifall huvudingången blivit obrukbar. Nödutgången är placerad bakom rörledningar som diagonalt löper längs väggen, vilket gör den mycket svår att se om man inte vet var den är placerad. Via en stege av stål som reser sig cirka 8-9 meter rakt upp kunde personalen klättra upp och skruva loss den rejäla stålluckan för att sedan ta sig ut ur berget. Samtliga rörledningar i berget installerades av entreprenören Svenska oljeledningar från Stockholm. Berganläggningen var självförsörjande med egen borrad brunn som försåg anläggningen med färskvatten. En egen reservkraftanläggning (KRAGG) fanns också ifall nätströmmen utifrån skulle upphöra.

Efter att vi passerat den svaga vänstersvängen möts vi av en längre korridor med gröna rostiga ståldörrar på varje sida. På den högra sidan finner vi omklädningsrum för anläggningens personal. Det vita kaklet i toalett- och duschutrymmet ser nästan nytt ut. Det närmsta vi kommer en toalett är pissoaren i omklädningsrummet, vilket väcker frågetecken. Hur skulle arbetarna kunna uträtta sina behov efter torsdagens ärtsoppa med pannkaka? Inuti berganläggningen saknas både pentry och logement där personalen kunde sova, dessa förlades utanför på området i baracker, likaså toaletten. De gråa stålskåpen med initialer vittnar om vilka som driftade anläggningen under Kalla Krigets dagar. Mittemot omklädningsrummet finns ett litet  förrådsutrymme. På översta hyllan ligger mängder med glödlampor kvar i sina originalförpackningar som nu sakta vittrar sönder i den fuktiga miljön. Resten av hyllorna och verktygstavlan är tömda på saker, antagligen medtagna när berget rensades ur vid avvecklingen. På en av dörrarna sitter skylten “Etyliseringslokal” och i detta rum genomfördes en väldigt farlig process, nämligen laborering med drivmedel och tillsatser. En sådan tillsats var exempelvis tetraetylbly som tidigare var en vanlig tillsats till bensin för att minska risken för självantändning (på grund av kompressionstryck) och knackning i motorer.

Tunneln mynnar ut i ett öppet “torg” där det stått rejäla pumpar, från “torget” når man de två sista utrymmena i berganläggningen. Tunneln som leder rakt fram passerar ännu en stötvågsport och mynnar ut i tre skepp som tillsammans bildar ett upp och nedvänt “T”. Skeppen är som mest cirka 50 meter långa och sex meter breda. I golvet syns gulmarkerade ytor där pallar med fat en gång stod uppställda. Varje skepp skulle vara fyllt till bredden med fyllda olje- och bensinfat. De vitmålade väggarna i skeppen är sprutade med betong och på vissa ställen kan man se armeringsnät som fick betongen att hålla sig kvar. Hela golvytan är gjuten i betong och även den målad i vit färg. Mellan betonggolvet och bergväggen har man sparat några centimeter där man lagt stenar för dränering av vatten som tränger sig ner i berget.

Tillbaka på “torget” går vi mot anläggningens hjärta. Två kraftiga portar bildar en cirka två meter tjock sluss. I slussen finns både lampa, telefon med tillhörande telefonlista. Väl inne i skeppet står cisternerna på rad med sin imponerande storlek. Den första cisternen är cirka sju meter hög och sex meter bred, med en volym på nästan 500 kubikmeter. Den andra cisternen har nästan identiska mått, men är cirka 40 meter djup och rymmer imponerande två miljoner liter drivmedel. För att få in dessa stora cisterner i berganläggningen sprängdes ett stort hål upp i sidan av skeppet. De stora delarna transporterades in i berget genom hålet, som sedan göts igen med ett tjockt lager betong. Hålets andra mynning utanför fylldes med sprängsten och slutligen lades schaktmassor över för att dölja hålet. Det är enbart från insidan det syns att det en gång fanns hål där eftersom resten av skeppet har råa bergytor.

Cisternerna är tömda på dess innehåll sedan länge men än finns det spår kvar i cisternerna som vittnar om vad som lagrats i dem. En tunn mörkbrun sörja ligger som en hinna på plåtgolvet vilket gör det väldigt halt att gå runt i cisternerna. Minsta ljud ekar högt och man får en bra översyn av hur mycket drivmedel som en gång förvarades i berget. Oerhört stora mängder sett till bergrummets storlek som gissningsvis är cirka 2 500-3 000 kvadratmeter stort.

Efter ett bra tag i berget beger vi oss mot inslaget. Väl vid den gröna plåtdörren i inslaget som står på glänt slås vi av den varma och fuktiga luften utifrån, solskenet hade nu övergått i varmt sommarregn och åska. Samtidigt som åskan och de svarta molnen tilltar över anläggningen går tankarna till den tragiska explosionsolyckan som inträffade vid drivmedelsanläggningen i Broddbo 21 maj 2003. På platsen fanns en man från SGU (Sveriges Geologiska Undersökning), tre man från Skanska och en av Skanska inhyrd maskinförare. Två av Skanskas medarbetare omkom i explosionen. I rapporten från MSB går att läsa:

“Åskvädret kom närmare och strax före klockan 13 upplevde personerna i manskapsboden ett kraftigt ljussken, omedelbart följt av en ljudknall. En av personerna noterade ytterligare ett mullrande ljud varvid han begav sig ut genom dörren. På utsidan flög sten och grus (från huvudingången) genom luften och slog ned runt omkring. Han återvände in i boden och upplevde att marken skakade två eller tre gånger med kort mellanrum samt att boden tycktes lyfta från marken. När han tittade ut genom fönstret i riktning mot reservutgången såg han ett moln, direkt följt av en smäll, svepa fram och dra med sig delar av skogen.

SGUs medarbetare på platsen larmade omedelbart efter olyckan SOS-alarm. Räddningstjänsten i Hedåker fick första larmet 13:01. Räddningstjänsten i Sala fick larmet 13:02. Första styrkan var på plats 13:17. Räddningsledaren vid Räddningstjänsten i Sala-Heby anlände till olycksplatsen 13:21. Räddningstjänsten konstaterade snabbt att de två personer som befunnit sig vid reservutgången omkommit. Övriga tre var chockade och togs omhand av ambulanspersonal.

Vid huvudingången trycktes taket över ingångsdörren upp vilket orsakat sättningar i marken ovanför taket. Jordtäcket har rört sig ned mot ingången och dragit med sig delar av vegetationen i rasmassorna. De fyllnadsmassor som användes för täckningen av huvudingången och som vid explosionen slungades mot utlastningsplatsen och förvaltningsbyggnaden orsakade omfattande skador på de bilar och husvagnar som stod uppställda inom området. Väggen mellan ort och provtagningskammare innanför reservutgången demolerades och trycktes ut genom öppningen. Rörledningar och pumputrustning samt installationer för styrning och övervakning i provtagningskammaren har också följt med tryckvågen ut. Ventilationskanaler och rörledningar längre in i orten har rivits ned från sina fästen, tryckts ihop och förvridits. Den yttre ståldörren till reservutgången är fläkt åt sidan med både dörrblad och karm. På vänster sida, ca 20 meter utanför reservutgången, stod en container med utrustning för rening av utgående lakvatten, en s.k. stripperanläggning. Denna har genomborrats av armeringsjärn från väggen i reservutgången samt vänts upp och ned och förflyttats c:a 10 meter, varvid reningsanläggningen helt demolerades. I utblåsningsriktningen och c:a 40-70 meter från reservutgångens öppning har småskog bestående av mindre lövträd och barrträd fällts av tryckvågen.

Kontaktledningen på järnvägen mellan Sala och Avesta, som passerar c:a 150 meter från anläggningen, fick smärre skador. Banverket fick klartecken av Räddningstjänsten att släppa på tågtrafiken igen först vid 6-tiden på morgonen dagen efter olyckan.”

MSB´s rapport i sin helhet: https://www.msb.se/Upload/Forebyggande/brandfarlig_explosiv/broddborapporten.pdf

Efter cirka 20 minuter är åskan och de svarta molnen återigen förbytta mot strålande sol och värme så vi påbörjar vår dokumentering på utsidan. På området finns bland annat ett bostadshus för drift- och vaktpersonal som jobbade vid anläggningen, ett antal mindre plåtförråd för diverse förvaring samt en större förrådsbyggnad. I den stora förrådsbyggnaden låg en av försvarets brandsläckarserviceanläggningar. Där servades, provtrycktes och plomberades brandsläckare som tillhörde försvaret. Från detta förråd utgick även en stor lastbil med komplett släckarverkstad, lunchrum och en övernattningsdel. Runt om på området sitter brandposter placerade för att i händelse av en brand snabbt kunna få kontroll över situationen som fort kan bli katastrofal med all lättantändligt drivmedel både i- och utanför berget. Två mobila brandsprutor fanns att tillhandahålla för anläggningens egna brandstyrka samt en kraftig pump nere vid sjön som kunde förse brandstyrkan med stora mängder vatten vid behov.

Bredvid inslaget i berget leder en brant ståltrappa upp mot hjässan. På hjässan finns avgasutsläpp för reservkraften, utsläpp för ångorna från drivmedlet och övrig ventilation för anläggningen. Som svampar skjuter flertalet plåtrör upp från marken och fortsätter längs med marken till en gjuten betongklump. Från anläggningen ligger ledningar nedgrävda till järnvägen en bit ifrån. Ett stickspår vid bangården gjorde det möjlig för ett tågsätt att köra in för att sedan koppla av- eller på drivmedel som sedan pumpas upp- eller ner till bangården. På detta vis var det svårt för förbipasserande att se vad det var för aktivitet som föregick, speciellt eftersom anläggningen var omgiven av tät skog som gjorde den svår att upptäcka. Under den aktiva tiden patrullerade beväpnade vakter området för att se till att inga obehöriga strök omkring i skogen med omnejd.

Vid norra- och södra infarten till området finns skyddsrum (modell sk10 kupol) för de soldater som hade till uppgift att agera närförsvar till anläggningen. I dessa skyddsrum rymdes tio personer liggandes med sin utrustning eller 20 personer sittandes. Faciliteten i skyddsrummet är sparsmakad med handskött ventilation, en kamin, uttag för fältradio/telefon och en krok i taket för stormlyktan. Det finns även en sk10:a på hjässan av berget, dold med maskeringsnät som gör den svår att urskilja i terrängen. Runt omkring området håller det väderbitna staketet obehöriga utanför och kvar på hjässan sitter en gammal skylt kvar som upplyser bärplockare och nyfikna om att området är ett militärt skyddsobjekt med fotoförbud.

Sk10 kupol. Foto: Fortifikationsverket

1. Historia och händelser

Armén och Fortifikationsförvaltningen lät under andra världskriget bygga sex stora centrallager för drivmedel i landet, från Boden i norr till Moheda i söder (övriga platser var Brattbyn, Finnerödja, Gällö samt Visby). Den motoriserade krigföring som varit dominerande sedan 1900-talets början vilade tungt på en ständig tillförsel av fossila bränslen. En stridsvagn kunde till exempel bara under de allra mest gynnsamma förhållanden komma under en bränsleförbrukning på 30 liter per mil. Men även det måste räknas som beskedligt jämfört med vad som krävs för att driva fram bepansrade fartyg. Eftersom Sverige hittills hade tvingats importera i stort sett allt drivmedel fanns här en akilleshäl i vår försvarsberedskap. Om importen skulle strypas skulle vi bokstavligen få en stående armé. Den lösning som användes under större delen av 1900-talet var att hålla bränsle i depå, från små lokala lager i närheten av de militära objekten till stora centrallager nedsprängda i de svenska urbergen. Sedan tillkom mindre drivmedelsanläggningar som låg strategiskt utplacerade i landet, allt för att kunna försörja de mekaniserade förbanden med drivmedel i händelse av krig.

Vid ett av det stora centrallager, närmare bestämt Klintaberget i Moheda, inträffade den 23 juli 1958 en våldsam explosion i berget som kom att beskrivas som “den stora smällen i Moheda”. I berget förvarades drivmedel för såväl flygvapnet, marinen och armén, och innehöll den ödesdigra dagen cirka 14 000 kubikmeter drivmedel (bergets kapacitet var 17 000 kubikmeter). Chefen för anläggningen hade strax innan olyckan påbörjat sin semester då hans vikarie fick Flygförvaltningens order att undersöka om en av cisternerna var förorenad. Efter tömning skulle cisternens gaser vädras ut med fläktar. Det gjordes, men avbröts vid arbetsdagens slut. När man dagen efter skulle påbörja arbetet på nytt och fläktarna skulle startas uppstod en gnista som orsakade en kraftig explosion. Tre personer omkom omgående i berget, medan en fjärde person som också höll till i berget lyckades ta sig ut svårt chockad och indränkt i bensin. Drivmedel i form av olja och bensin bokstavligen forsade ut ur berget och ner mot det lilla samhället Moheda.

Till platsen kallades två brandkårer, tre ambulanser samt cirka 450 värnpliktiga soldater från I11 Växjö för att assistera vid räddningsarbetet. Mängder med tankbilar rekvirerades som skulle försöka suga upp oljeprodukterna i marken. Pressen beskrev Moheda som en krigszon med omfattande avspärrningar, evakueringar av invånare, stora militära insatser och en ort i chocktillstånd. Med hjälp av invallningar försökte skadeverkningarna begränsas men effekterna på naturen blev påtagliga. Vid flera tillfällen antändes drivmedel, särskilt eldstormen över Dansjön blev en dramatisk händelse under räddningsinsatsen.

Eldstormen över Dansjön. Foto: Smålandsposten

Länsstyrelsen tog hand om ledningen av katastrofskyddsarbetet. Riktlinjer för detta arbete uppdrogs vid sammanträde inför länsstyrelsen på olycksdagens kväll, och därvid fastställdes även ansvarsfördelningen i stort mellan olika i arbetet deltagande organ. Ett nytt sammanträde i saken hölls inför länsstyrelsen 25 juli. Sedan man fått läget under kontroll, överlämnades emellertid ledningen av det återstående uppröjningsarbetet åt militära myndigheter. Vid sammanträde inför militärbefälhavaren 1 augusti godkändes en av denne utarbetad plan för detta arbete. Den organisatoriska uppläggningen av katastrofskyddsarbetet under den första och mest kritiska tiden framgår i grova drag av figur 3.

Figur 3: Inrikesdepartementet – Beredskap mot atomenergiolyckor

Liknande anläggningar byggdes även för den civila beredskapen och även dessa var ibland byggda för att inte synas för utomstående, bland annat berget i Blädinge. En villa fungerade som expeditionsutrymmen med ett antal mindre kontorsrum och en källare. Bakom en av dörrarna dolde sig villans stora hemlighet, nämligen hissen som förde personalen långt ner i berget som var utsprängt i sex stora skepp med en lagervolym på 73 000 kubikmeter. Det var till stor del diesel som tillhandahölls i berget. Anläggningen stod klar 1966 och i mitten av mars 1995 tömdes den på all diesel med lastbilar för att slutligen plomberas för gott under början av 2009.

Ritning över drivmedelsanläggningen i Blädinge. Foto: Smålands Militärhistoriska Sällskap (SMHS)

2. Nedrustningen

Under 1991 påbörjades proposition 1991/92:102 (försvarsbeslutet 1992) med statsminister Ingvar Carlsson och försvarsminister Roine Carlsson i spetsen, men den 4 oktober 1991 tillträder Carl Bildt som ny statsminister och Anders Björck utses till försvarsminister och får försvarsbeslutet 1992 i knät. Fredag 24 januari 1992 offentliggjorde regeringen sin proposition angående försvaret för perioden 1992-1997. Med proposition ville regeringen att den fredstida grundorganisationen skulle utgöra stomme till krigsorganisationen. Det skulle vidare råda stor överensstämmelse mellan organisationen i fred och krig. Grundorganisationen skulle i fred upprätthålla krigsförbandens krigsduglighet och förbereda deras mobilisering. Vidare skulle grundorgani­sationen medge att anbefalld beredskap kunde upprätthållas med tillräcklig säkerhet. I propositionen angavs bland annat att Svea ingenjörregemente Ing 1 och Västgöta flygflottilj F 6 skulle avvecklas. Drygt en månad senare stod det klart att regeringen inte skulle få någon majoritet i riksdagen för sin proposition. Socialdemokraterna hade lagt fram ett eget förslag som utgick från deras tidigare planer inför försvarsbeslutet. Ny demokrati som innehade vågmästarrollen i riksdagen, lade även de fram en motion gällande försvaret. Dock var denna motion inte lika omfattande som den Socialdemokratiska, utan riktade kritik mot regeringens proposition. Då regeringen främst sökte stöd för sin försvarspolitik hos Ny demokrati, presenterade regeringen 3 juni 1992 för riksdagen en omarbetad proposition. I propositionen hade regeringen gått Ny demokrati till mötes på två av deras huvudpunkter. Avveckling av Västgöta flygflottilj F 6 hade bytts mot att istället avveckla Bråvalla flygflottilj F 13. All spaningsverksamhet vid F 13 i Norrköping skulle istället överföras till Västgöta flygflottilj F 6. Svea ingenjörregemente Ing 1 och FN-skolan FNS skulle kvarstå i Almnäs, Södertälje.

Även drivmedelsanläggningarna blev ett ämne i försvarsbeslutet. Under 1993 påbörjades tömningen av berganläggningen som vi dokumenterat i denna artikel som i cirka 40 år, i största hemlighet varit redo för att förse exempelvis ett framryckande mekaniserat förband med drivmedel i form av diesel och bensin. På området finns en tankningsplats med skärmtak, bensin- och diesel pumpar kvar än idag. En omfattande saneringen påbörjades av de enorma cisternerna vilket tog sin tid och än idag är de inte helt rena från sitt tidigare innehåll. Utrustning som tillhörde militären plockades ut, men än finns spår kvar i berget, mycket andas Kalla Krigets dagar och fukten äter sakta upp materielen som idag står kvar som ett minne av en svunnen tid.

Här kunde historien om drivmedelsanläggningen ha tagit slut, inslaget gjutits igen för att sedan helt glömmas bort, men tack vare en intressent som köpte anläggningen 2003 av Fortifikationsverket förblev berget oplomberat vilket gjort det möjligt för oss att besöka detta tidsdokument och föreviga det i bild. Besöket avslutas med att nyckeln sätts i plåtdörren och låscylindern klickar till, berget står nu tyst och öde medan vi sätter oss i bilen för att avverka många mil hem.

Denna artikeln skrevs med hjälp av dokumenten MSB – Broddborapporten, Inrikesdepartementet – Beredskap mot atomenergiolyckor och Smålandsposten. Tack till nyckelansvarig G, Torbjörn för kontaktinformation samt till Mats Levinsson för korrekturläsning.

F9 Berghangar

Bergsäker förvaring av flygplan

Det är en kall vintermorgon i januari och snön gnistrar utanför bilrutorna. Trädens grenar är täckta av frost, vilket får dem att vackert lysa upp i solljuset. Den smala vägen som vi färdas på är vackert plogad men utanför vägens kanter sträcker sig ett tunt snötäcke som omfamnar det omgivande landskapet. Till ljudet av bilens dubbdäck rullar vi sakta fram mot ett sällsynt exemplar av Sveriges tidigare topphemliga militära anläggningar.

Bakom en liten kulle tornar det enorma inslaget upp sig med en bredd på närmare 20 meter. Det var på tidigt 1950-tal som berget urholkades på hela 22 000 kvadratmeter för att göra plats åt den nya berghangaren på dåvarande flygflottiljen F 9 (Sävebasen). För att anläggningen ska uppnå en tillräckligt hög skyddsnivå mot kärnvapensprängningar finns här två massiva armerade stötvågsportar i betong som döljer anläggningens huvudtunnel. Till ljudet av det arbetande portmaskineriet och ringklockorna öppnades portarna långsamt och sakta uppenbarade sig anläggningens sluttande huvudtunnel med en längd på 407 meter som sträcker sig allt djupare ner i berget.

I huvudtunneln skulle jaktflygplan tankas, laddas och klargöras på plats. Varje klargöringsplats var utrustad med anslutning för el och drivmedel, samt plats för övrig klargöringsutrustning, vapen och ammunition. Jaktflygplanen var då i högsta startberedskap med piloter i flygplanen och bogserbilar tillkopplade. Så snart som startorder gavs skulle flygplanen snabbt bogseras ut, ställas upp på taxibanan för motorstart och körning ut till start för att flyga iväg mot fientliga flygföretag.

För att garantera säkerheten i berghangaren är huvudtunneln indelad i sektioner. Mellan sektionerna finns asbetsdukar upphängda i en skåra i taket. Skulle olyckan vara framme så skulle dukarna fällas ner så fort som möjligt för att förhindra spridning av elden till andra sektioner. Släckningsarbetet kunde då fokuseras till enbart en sektion i anläggningen. Skulle arbete utföras med kemikalier eller dylikt användes även dukarna runt sektionen för att avgränsa. Genom rör i taket fanns ett automatiskt sprinklersystem som kunde startas i varje sektion om en brand skulle uppstå.

Huvudtunneln svänger av mot höger för att sedan löpa ut på andra sidan av anläggningen i en hästskoformation. Den ena delen av huvudtunneln kunde användas som infart och den andra som utfart med klargöringsplatser. Längst ner, i mitten av huvudtunneln, grenar den ut sig i flera sidotunnlar åt båda håll. I sidotunnlarna med närmare 30 meter berg ovanför tunneltaket skulle flottiljens samtliga flygplan stå parkerade, väl skyddade från omvärlden i den massiva berghangaren vid det gamla militära flygfältet på Säve.

1. Nya Berget

Året var 1955 som den nya berghangaren på Säve (“Nya berget”) färdigställdes. Anläggningen är av den moderna typen berghangarer som byggdes helt nedsänkta under markytan, avsevärt större och betydligt djupare i berget än de två äldre berghangarerna på F 9 respektive F 18 (Södertörns flygflottilj). Hangaren ligger på 10-12 meters djup, med en bergtäckning på närmare 30 meter. Ytan på berghangaren är 22 000 kvadratmeter och genom anläggningen löper en lång huvudtunnel i en hästskoformation.

De modernare berghangarerna dimensionerades för att klara begränsade kärnvapenanfall och för att vid behov kunna inrymma flottiljens samtliga flygplan (minst 60 st). Erfarenheter från tidigare byggen och ändrade användningsområden gjorde att utformningen av senare byggda berghangarer skiljde sig från de tidigare. Nya flygplanstyper och skärpta säkerhetskrav medförde ytterligare skillnader mellan berghangarerna. De senare berghangarerna skulle dessutom inrymma basledningscentral, flygdivisionslokaler, förläggningar, verkstäder, förråd samt en bränsledepå.

Längst ner i huvudtunneln grenar tunneln ut sig i flera sidotunnlar åt båda håll. Det var möjligt med enkelriktad flygplansbogsering via huvudtunneln. Den ena delen av huvudtunneln var då infart och den andra utfart med klargöringsplatser. I samband med modernisering vid slutet av 1950-talet försågs berghangarerna med armerade stötvågsportar, egna drivmedels- och vapenförråd, vändskivor vid sidotunnlarna och fasta klargöringsplatser i uppfarterna. I anslutning till sidotunnlarna längst ner i huvudtunneln fanns fyra vändskivor som användes för att vända på flygplanen, men idag finns bara två kvar. Eftersom plattorna var dimensionerade för SAAB J 29 Tunnan passade inte de nya flygplanen av modell J 35 Draken när dessa togs i bruk. Till följd av detta togs två plattor bort, men de övriga behölls eftersom det fortfarande fanns några flygplan av modell J 29 Tunnan kvar i berghangaren.

Berghangarens klargöringsplatser i utfartstunneln var utrustade med anslutning för el och drivmedel, övrig klargöringsutrustning, vapen och ammunition. Via bränsleledningar i golvet kunde flygplanen tankas med bränsle från bränsledepån. Bränsledepån finns bredvid och under berghangaren och användes fram till c:a 1996. Det uppmärksammades tidigt att det innebar för stor risk att tanka flygbensin direkt i berghangarens tunnlar, vilket medförde att utrustningen demonterades och rörledningarna plomberades. Drivmedelstankarna användes istället via en tankstation ovan jord. Förr var tankarna fyllda med flygbensin som var väldigt högexplosivt, men på senare tid var det inte samma risker involverade eftersom bensinen ersattes med flygfotogen. Drivmedelsanläggningen byggdes om någon gång på 1960-talet och då platsbyggdes tankarna i berget, plåt efter plåt. Från början var det bara ett utsprängt bergutrymme med plåtar mot berggrunden, men det ändrades snabbt eftersom flygbensinen läckte ut. De nya slutna tankarna byggdes ståendes på botten av de gamla tankarna.

För brandsläckning fanns ett automatiskt sprinklersystem. Ventilation sker genom inblåsning av luft från mitten på bergväggarna, samtidigt som luft sugs ut vid golv och tak. När berget var aktivt gick arbetare regelbundet i luftspalten som skiljde berget från anläggning och knackade i berget (s.k. bergskrotning). Detta gjordes för att lösa stenar skulle falla ner, så de inte skulle ramla ner senare på egen hand och i värsta fall orsaka skada på anläggningen. Samtidigt som stenar knackades ner reparerades även eventuella skador som hade uppstått i betongen.

I berghangaren finns en kommandocentral (KC) för att leda flygplanen på flottiljen i både fred- och krigstid. Centralen är inte längre operativ, men den är fortfarande uppkopplad så kommunikationen via flygledartornet på Säve flygplats hörs genom högtalarna, men inte mer än så. På ena väggen finns en tavla där status för Sävebasen kunde presenteras, men även för Landvetter som var reservbas för Sävebasen. Kommandocentralen var från början tänkt att byggas utanför berghangaren, men efter avslöjandet av spionen Stig Wennerström ändrades planerna. Sista gången KC:n användes var under 1990-talet då en av de sista stora övningarna i den underjordiska berghangaren genomfördes.

Vid planeringen av den nya berghangaren delades den östra delen av huvudtunneln upp i två utgångar. Den ena anslöts till flottiljens flygfält och den andra till det angränsande vägnätet. Om Sävefältet blev obrukbart i en krigssituation skulle flygplanen bogseras ut genom den extra utgången och vidare ut via de allmänna landsvägarna till motorvägen mellan Göteborg och Kungälv. På motorvägen fanns en förberedd raksträcka för att flygplan från F 9 skulle kunna starta därifrån för ombasering till andra krigsflygbaser. Sträckan på motorvägen stod klar som reservvägbas 1964, men degraderades till reservstartsträcka redan 1967.

2. Incidenter och händelser

Vid strömbortfall på det ordinarie elnätet skulle hela anläggningen och flygfältet förses med elektricitet från två massiva fartygsdieslar (av fabrikat Nohab) placerade nere i berghangaren. Skulle anläggningen bli helt utslagen fanns det markeringar för nödutgångar så personalen kunde utrymma anläggningen. Det gällde att markeringarna var aktiverade och tända, men vid rökutveckling skulle det trots detta bli svårt att ta sig ut. Det enda personalen då kunde göra, i ett sådant läge, var att följa linjerna av självlysande färg på golvet. Då gällde det att det inte stod någonting på golvet, vilket det ändå alltid gjorde, och då gjorde det ont.

Det hände att folk blev inlåsta i berghangaren. Om kvällen genomfördes det alltid en låsrunda, för att släcka ned berghangaren och för att säkerställa att allt som skulle vara avstängt verkligen var avstängt. Vid något tillfälle hände det att en stackars soldat, ståendes i ett hörn, inte uppmärksammat att de höll på att släcka och stänga. “Sluta larva er, hallå, hallå” hade soldaten ropat, men det hördes inte eftersom anläggningen släcktes centralt med en huvudbrytare. Det fanns inga fria utrymningsvägar, inga pilar som lyste, ingen nödbelysning och soldaten hade ingen ficklampa med sig. På sin väg genom mörkret hann han gå in i det mesta innan han slutligen, mörbultad, tog sig ut.

Efter incidenten tog Oskar Hedström (Chef Baspluton Säve, åren 1987-1999) ner personalen till en lektionssal i berget och höll en genomgång om säkerhet och utrymning som deltagarna inte tyckte var något vidare kul. Samtidigt såg de till att det var släckt i hangaren och efter genomgången fick deltagarna till sin förvåning bevisa att de hade lärt sig någonting. Oskar berättar: “de var mörkrädda och visste inte var de var, och det här stora utrymmet, det enda man hörde var fläktarna som murrade”.

Framöver skulle alla ha ficklampa med sig och det anskaffades markeringar för utrymningsvägar som fungerade. Numera var det noga med att inte ställa saker mitt i vägen. Vid inpassering skulle varje person numera trycka på en knapp och antalet inpasserande personer räknades upp på en display vid entrén. Tillika vid utpassering tryckte den utpasserande på en annan knapp och antalet räknades ner på displayen. Allt för att hålla koll på hur många som fanns i berget.

Det medför stora risker att arbeta i en miljö nere i berget. Om strömmen försvinner blir det väldigt mörkt och det långt under marknivån. Det går inte att öppna ett fönster för att vädra ut rök eller bränsleångor, så det var väldigt viktigt med säkerheten. Förbättringar av både larm- och släckningssystem gjordes, samt utbildning av de som arbetade i berghangaren. Besökare i anläggningen fick en noggrann genomgång av alla regler som många tyckte var väldigt jobbig att höra på, men det räckte att släcka ned belysningen så förstod de fort varför det var så noga med säkerhetsarbetet.

“Om det var så att man var ensam kvar i berget sent på kvällen eller på eftermiddagen, då var det många som upplevde ljudhallucinationer, d.v.s. folk sa att det spökade. Jag hörde när jag var längst ner i berget hur portarna öppnades, portmaskineriet arbetade, ringklockorna ljöd och hur maskinkillens moped startade och hur han körde över gallren på vägen ner, men det kom ingen moppe. Det var många som hörde saker som inte fanns i det berget” – Oskar Hedström, Chef Baspluton Säve (1987-1999).

Många vakter var rädda om det gick ett larm på kvällen och de skulle gå ned i berghangaren. Då såg de till att ha med sig en beväpnad soldat för att inte behöva gå in i berget ensamma. Under de sista operativa åren användes inte hundbevakning men det fanns ett väl utvecklat inbrottslarm. Det som gjorde att vakterna var rädda berodde mest på att ingen riktigt visste vad som fanns där nere i bergets mörker. Många trodde på spöken, även om ingen hade sett något så var det många som hade hört.

När anläggningen var aktiv var hela området inhägnat med staket och klassat som skyddsobjekt med fotoförbud. Oskar känner inte till att det någon gång varit intrång i berganläggningen, men han berättar att det alltid funnits nyfikna människor som ligger med kamera utanför området och fotograferar. Några extraordinära incidenter under Oskars tid som chef för basplutonen känner han inte till.

“Det var väldigt mycket verksamhet i berganläggningen och på fältet under mina år och sedan blev det en väldigt snabb nedtrappning när Försvarsmakten lämnade Säve. Vi hade väldigt mycket flygverksamhet och övningar” – Oskar Hedström, Chef Baspluton Säve (1987-1999).

Vid ett tillfälle skulle JAS 39 Gripen visas upp i Chile. Då landade flygplanen på Säve, de togs ner i berget och gjordes färdiga för fartygstransport. Det var mycket hemlighetsmakeri kring detta och nattetid bogserades planen över Hisingen i Göteborg, ner till hamnen där de flyttades till fartyg. På fartygen stod de i cirka två veckor innan de kom fram. Efter uppvisningen gjordes samma resa tillbaka. Det berättades inget om detta, men massmedia fick nys om detta när det sågs flygplan i stan, mitt i natten.

3. Införande och avveckling av berghangarer

Under krigsförhållanden är flygplan mycket sårbara på marken. För att kunna genomföra flyginsatser är det nödvändigt med fungerande flygfält och avvärjning av angrepp mot flygplan, personal och materiel. Detta kunde göras möjligt genom fortifikatoriskt skydd, försvar, döljning, ombasering, spridning, användning av skenmål, samt att redan vara stridsberedd i luften med flygplan i patrullbana. Alternativen skulle kombineras i olika grad och berodde främst på krigsläget, tidsfaktorn, personaltillgången, materieltillgången, samt eventuella fredstida förberedelser.

Efter första världskriget utvecklades ett mer rörligt och framskjutet invasionsförsvar och det konstaterades att berganläggningar gav bäst skydd för personal och materiel i krig. Det fanns på 1930-talet framtidsvisioner på olika håll i världen om skyddad underjordisk förvaring av stridsberedda flygplan vid flygfält. Vid planeringen av den första svenska berghangaren fanns dock ingen utländsk beghangar som studieobjekt. För de krigs- och övningsflygbaser som var strategiskt viktiga byggdes berghangarer förutsatt att de hade ett lämpligt berg i närheten av flygfältet. En berghangar skulle kunna användas för service, reparation och uppställning, samt klargöring av flygplan. I fredstjänsten skulle berghangarerna användas av flottiljens flygdivisioner och stationskompanier. Under beredskap och krig skulle de framför allt användas för flygförband och basbataljonens stationskompani.

Trots att försvarsbeslutet år 1936 innebar en viss förstärkning av flygvapnet var jaktflyget och luftförsvaret fortfarande lågt prioriterat inom försvaret. Det fanns sju flygflottiljer och av dessa skulle enbart en vara jaktflygflottilj. Denna flottilj var Kungl. Svea flygflottilj F 8 som förlades till Barkarby inom Stockholms stad och blev operativ 1938. I internationella försvarsdoktriner hävdades att bombflyget ännu hade en avgörande betydelse i krig. Genom att slå ut fienden på dess hemmaplan fanns inget behov av försvarsstrid och luftförsvar. Till råga på detta var jaktflygplanen långsamma och hade inte möjlighet att eskortera bombflyget på grund av sin begränsade räckvidd. Detta förhållningssätt förändrades under senare delen av 1930-talet då man började inse att ett starkt och uthålligt försvar på hemmafronten krävdes mot en stark och offensiv fiende.

Försvarsstaben verkade starkt för att betydelsefulla försvarsanläggningar skulle skyddas på bästa möjliga sätt mot fientliga anfall genom att spränga in dem i berg. Särskilda berghangarer för jaktflygdivisioner och dess personal förespråkades dessutom av försvarsstaben. Jaktflyget var betydligt mer sårbart på marken än övriga flygslag som kunde ombasera inom hela landet. Anledningen var att jaktflyget i hög grad var stationärt inom ett litet område till följd av sina lokala luftförsvarsuppgifter och sin låga fart- och räckviddsprestanda.

Till följd av krigsutbrottet och efterföljande militära och politiska hot mot landet beslutade riksdagen i februari 1940 att flygvapnet skulle utökas med ytterligare två jaktflygflottiljer. Dessa flottiljer var Kungl. Göta flygflottilj F 9 på Säve utanför Göteborg och Kungl. Skånska flygflottiljen F 10 på Bulltofta civila flygplats i Malmö. Flottiljerna skulle vara provisoriska krigsförband och skulle i första hand luftförsvara Göteborg- respektive Malmöregionen. Jaktflyget som sattes upp på Säve bestod av flygplan av typ J 11 (Fiat CR.42) från Italien. Flygplanen var uppskattade ur förarsynpunkt men dess prestanda var sämre än för de flygplan som Sverige hade anledning att avvisa.

Undersökningar inleddes om flottiljerna hade förutsättningar för uppförandet av berghangar. F 10 i Bulltofta saknade helt förutsättningarna, men F 9 på Säve visade sig vara en lämplig plats. Beslutet att bygga en berghangar på Säve fattades och projekteringen av F 9:s första berghangar (“Gamla berget”) påbörjades 1941. Berghangaren med en yta på 8 000 kvadratmeter tog två år att färdigställa och invigdes 1943. En kontors- och stabsdel tillkom i direkt anslutning till hangaren för att inrymma flottiljens jaktcentral (JC). Även jaktcentralen var fortifikatoriskt skyddad av samma berg och den bemannades av de högsta cheferna på flottiljen. Det var dessa chefer som skulle leda flygbasens jaktflyg under beredskap och krig. “Gamla berget” var Sveriges, men också en av världens första berghangarer. Den byggdes redan från början med funktioner som högsta startberedskap, klargöring, service, reparationer och stridsledning i anläggningen.

Tyvärr var tyskarna som flög mellan Norge och Nordtyskland medvetna om den svaga prestandan för jaktflygets J 11. Den svaga prestandan kombinerad med långsam luftbevakning, ledde ofta till att flygplan som rapporterats flyga in över Strömstad på sydlig kurs, kunde mötas först i höjd med Göteborg, om jaktflyget ens hann ikapp. Detta ledde till utvecklingen av den nya flygplanstypen J 22 konstruerad av Bo Lundberg och framtagen av Flygförvaltningen. Ett flygplan som med hänsyn till sin prestanda var avsevärt bättre att lösa luftförsvarsuppgiften. Utrustad med fyra 13,2 mm automatkanoner var flygplanet i tjänst vid F 9 under åren 1943-46. Vid krigsslutet var F 9 på Säve utrustat med tre divisioner av flygplanstypen J 22.

En undersökning av möjligheterna att bygga skyddsrum för olika ändamål vid flygfälten gjordes av flygförvaltningens byggnadsavdelning strax efter andra världskrigets slut. I undersökningen ingick flottiljflygfält, krigsflygfält, övningsflygfält, civila flygfält, samt flygfält vid central verkstad. Rapporten överlämnades till chefen för flygvapnet (CFV) våren 1946 och användes sedan som underlag i CFV:s skrivelse om byggnation av berg- och betonghangarer till överbefälhavaren (ÖB) i slutet av maj. Skrivelsen visade på ett ur beredskapssynpunkt angeläget behov av skyddade flygplanshangarer. Berghangar förordades om det fanns tillgång på lämpligt berg eftersom en sådan gav bättre skydd än betonghangar ovan jord. En berghangar krävdes för att inrymma basens samtliga flygplan, medan nio betonghangarer krävdes för detsamma. Kostnaden för en berghangar var i genomsnitt hälften så låg som att bygga nio betonghangarer. Betonghangarerna utgjordes av ett gjutet valvtak och golv i betong. På framsidan fanns en hangarport som dolde ingången och baksidan var tillstängd. Liksom berghangarerna användes betonghangarerna för service, reparation och uppställning av flygplan.

Berghangarer och betonghangarer föreslogs uppföras på 38 flygfält, varav 20 stycken av dessa skulle få berghangarer och 18 stycken få betonghangarer. De föreslagna åtgärderna var mycket omfattande och kostnadskrävande. Den totala kostnaden uppgick i CFV:s skrivelse till 305 000 000 kronor (c:a 6 170 000 000 kronor enligt penningvärdet år 2017). Två olika flygplanstyper låg till grund för skrivelsens beräkning av storleken på de skyddade hangarerna. De två flygplanstyperna utgjordes av mindre jaktflygplan (SAAB J 21) och ett större bombflygplan (SAAB B 18). Redan 1946 hade flygplanstypen J 22 på Säve börjat ersättas med SAAB J 21. Tre flygdivisioners flygplan (45 st.) krävde för B 18 minst 70 000 kubikmeter och 30 000 kubikmeter för J 21. Utrymmet som krävdes var dock betydligt större eftersom det behövdes plats för klargöring, reparationer och rangering av flygplan. Utrymmen för logement, staber, skyddsrum, förråd, m.m. anordnades i berghangarerna eller i nära anslutning till betonghangarerna. Berghangarerna skulle anläggas inom 500-1 500 meter från flygfältet, eller i undantagsfall upp till högst 3 000 meter.

Mot slutet av andra världskriget blev kärnvapenhotet påtagligt och togs med i planeringen för det nya flygvapnet från 1946. För att nå en tillräckligt hög skyddsnivå mot kärnvapensprängningar för berghangarer var den enda ekonomiskt genomförbara metoden att införskaffa stötvågsportar vid mynningarna till huvudtunneln. Stötvågsportarna vägde c:a 90 ton vardera och monterades vid nästan alla berghangarer. Portarna visade sig dock inte vara praktiskt användbara när jaktflygplanen stod i högsta beredskap. Den långa öppningstiden för portarna bidrog till att flygplanen inte kunde komma i luften tillräckligt snabbt. Dessutom kunde portarnas funktion inte garanteras, risken var stor för att de skulle blockera huvudtunneln. Trots stötvågsportar och andra åtgärder såsom vinklade tunnlar och anläggningar c:a 30 meter under markytan bedömdes ingen av dem vara helt skyddad mot kärnvapensprängningar över ett megaton.

Utbyggnadsplanen år 1948 grundades på flygförvaltningens rapport från 1946, men kostnaderna hade nu ökat eftersom de omräknats till penningvärdet för 1948. Riksdagens beslut om flygplansförstärkning på 50 % till tre jaktflottiljer medförde utökning av några av de planerade berghangarerna och betonganläggningarna. Samtidigt gjordes stora reduceringar. Vid sju flygfält reducerades byggplanerna och 14 flygfält ströks helt ur planeringen. Betonghangarerna skulle nu enbart skydda mot splitter och eldvapenbeskjutning.

Flygplanen av typ J 21 hade bara hunnit bli två år gamla innan det återigen var dags att förnya flygplansmaterielen. Chefen för flygvapnet var tidigt ute med en beställning i England om leverans av flygplanet Wampire, som i Sverige benämndes för J 28. Leveransen av flygplanen började för F 9 år 1948. Detta var ett mycket värdefullt tillskott till Göteborgs försvar eftersom det nu fanns tillgång till flygplan med kvalitet som kunde mäta sig med flygplan i utlandet.

Året var 1955 som den nya berghangaren på Säve (“Nya berget”) färdigställdes och på 1950-talet var flygvapnets förband i huvudsak utrustade med SAAB J 29 Tunnan. Förbanden hade fått en flygplanstyp, som vad gäller prestanda var i nivå med de då från Koreakriget aktuella amerikanska F 86 Sabre- och ryska Mig 15-planen. Under denna tid kunde flygvapnet lösa sina uppgifter med framgång. Trots sitt klumpiga utseende var Tunnan behändig i luften med god prestanda och var en stabil plattform för vapen. Tunnan kom ut i flera versioner med bl.a. förbättrad vinge och efterbrännkammare.

Vid slutet av 1950-talet ansågs det inte ekonomiskt hållbart med kärnvapenskyddade berg- och betonghangarer. Anfallet mot Pearl Harbor visade dessutom att stora ansamlingar av flygplan och materiel var lätta mål att anfalla från luften. Lösningen blev istället att sprida ut materiel och personal på många flygbaser och över en stor yta inom varje flygbasområde. Detta gjordes för att undvika direkt bekämpning från fiendens flyg- och marktrupper. Denna lösning förverkligades med BAS 60-systemet på 1960-talet. I BAS 60-systemet infördes platser vid banändarna för flygplan i högsta beredskap, med klargöringspersonal på plats. Dessa platser kallades för främre klargöringsområden (FRAMOM). Vid flyglarm skulle FRAMOM tömmas så fort som möjligt på allt som stod oskyddat, genom bl.a. nödstart med flygplanen. I BAS 60-systemet övergick berghangarerna till att bli uppställningsområden (UOM) och i vissa fall även bakre klargöringsområden (BAKOM) för spaningsflygplan. Berghangarernas funktion reducerades till skyddad förvaring av reservflygplan, flygplan som skulle repareras eller genomgå en större översyn. Vapen, ammunition, drivmedel och reservdelar förvarades fortsättningsvis i berghangarerna.

Som övergång mellan J 29 och J 35 Draken fick F 9 divisioner från England inköpta Hawker Hunter Mk 4. Dessa fick den svenska beteckningen J 34. De nya flygplanen var snabbare än J 29, smidiga i luften och (liksom J 29) utrustad med jaktrobotar av typen Sidewinder. Flygplanen placerades på flottiljerna F18 Tullinge, F 8 Barkarby och efter viss omfördelning även till F 9 Säve och till F 10 Ängelholm. Sommaren 1962 användes “Nya berget” av ett kompani utrustat med SAAB J 34 Hunter, en för flottiljen gemensam SK 16-grupp med fem till sju flygplan och en central tillsynsavdelning för J 34. “Gamla berget” användes som hangar för ett kompani utrustat med SAAB J 29F Tunnan och ett kompani utrustat med J 34. För det kvarvarande J 29F-kompaniet användes hangaren som tillsynshangar, men det upphörde senast 1 mars 1963 efter fullgjord omskolning till J 34. Samtidigt kom det “Gamla berget” att användas av två kompanier utrustade med J 34.

Successivt reducerades flygvapnets jaktflygdivisioner och flygflottiljer lades ner, även de med berghangarer. Flygflottiljen F 8 i Barkarby lades ner 1962 (flygdivisionerna), F 9 på Säve 1969, F 18 i Tullinge 1974, F 13 i Norrköping 1994 och slutligen F 16 i Uppsala 2003. Att just F 9 lades ned vid denna tidpunkt angavs vara på grund av de bullerstörningar som befolkningen utsattes för samt planer för byggnation av bostäder. Ironiskt nog försvann bullret endast några år eftersom allmänflyget flyttade dit 1978 från det nedlagda Torslandafältet och inga bostäder byggdes. Totalt byggdes sex berghangarer för flygvapnet och den sista aktiva flygflottiljen som hade berghangar blev F 16. Berghangarernas freds- och krigsanvändning som hangarer för flygdivisioner upphörde i samband med att flottiljerna lades ned. Hangarerna övergick då först till att bli förråd för stridsflygplan och övrig flygvapenmateriel, men senare även för försvarsmakten i sin helhet. Vid Säve fortsatte användningen av det “Gamla berget” som flyghangar för marinens helikopterdivision i drygt 30 år.

Efter F 9:s nedläggning 1969 blev Sävebasen en krigsbas tills den lades ner 1999 i samband med att Flygvapnet lämnade Säve. I berghangaren stod en stor mängd förrådsställda flygplan (SAAB J 35 Draken). Det fanns dessutom två flygplan av modell SK 60 och en SK 61 Bulldog placerade på Säve så länge första flygeskadern (E1) fanns kvar i Göteborg. När kalla kriget tog slut så hade berg- och betonganläggningarna spelat ut sin roll som skydd för flygvapnets flyg- och basförband. Anläggningarna blev istället förråd för försvarsmaktens materiel, något som påbörjats redan under 1970-talet. När Flygvapnet lämnat Säve användes berghangaren i några år till för att skrota SAAB 37 Viggen.

4. BAS 60

För att undvika direkt bekämpning från fiendens flyg- och marktrupper började materiel och personal spridas ut på många flygbaser och över en stor yta inom varje flygbasområde. Genom att sprida ut olika funktioner blev basen inte lika sårbar vid en eventuell attack. Denna lösning förverkligades med BAS 60-systemet på 1960-talet. Systemet bestod av en rullbana (start- och landningsbana) som var mellan 2 000 och 2 300 meter lång, 30 till 40 meter bred, och minst en reservvägbas utifall ordinarie rullbana blev obruklig. Varje BAS 60 (ordinarie krigsflygbas) bemannades av en basbataljon (BASBAT 60) och basområdet bestod av några kvadratmil för att kunna sprida ut de olika funktionerna över ett stort område.

Ett par kilometer från flygfältet byggdes en kommandocentral (KC) för flygbasens operativa ledning. Anläggningen utgjordes oftast av en fortifierad bunker överschaktad med jord och de hade en mindre stötvågstunnel som skulle skydda anläggningen mot tryckvåg. Innanför stötvågsdörren i stötvågstunneln fanns några rum där sex till åtta personer kunde sitta säkert och sköta den operativa ledningen för att krigsbasen skulle vara operativ även under brinnande krig. I KC leddes verksamheten av vakthavande befäl (VB) med uppgift att hålla reda på flygplanens status och att dessa togs om hand efter landning, VB hade dessutom ett biträde till sin hjälp. VB kunde avlyssna startorderförbindelsen (t.ex. när startorder kom från luftförsvarscentralen) men också meddela trafikledningen om aktuell start och för att informera klargöringspersonalen. De utöver VB som kunde avlyssna startorderförbindelsen var trafikledaren vid fältet (TLF) som var KC:s öga, flygföraren och tekniker vid flygplanen. TLF skulle i huvudsak vara en yttre kontroll för att meddela om banan var fri från hinder och för att få information om eventuella begränsningar beroende på aktuell vädersituation. I KC satt också företrädare för luftvärnet (LVORUOFF) som var grupperat på basen, via telefon eller radio skulle denne informera luftvärnet om basens flygverksamhet för att undvika nedskjutning av egna flygplan.

Krigsbasen delades upp i tre områden för flygplanen: FRAMOM, BAKOM och UOM. FRAMOM var rullbanans främre klargöringsområde för jaktflygplanen i högsta beredskap. När en startorder kom via startorderförbindelsen (TFN 46), som var inkopplad direkt i flygplanet kunde flygplanet vara i luften inom en minut för att möta fientligt flyg. Några minuter innan eget flyg skulle landa fick klargöringschefen i KC information från luftförsvarscentralen (LFC) och såg till att personal fanns på plats i FRAMOM för att ta hand om flygplanet. Det var i FRAMOM som jaktflygplanen laddades och tankades. En klargöring tog cirka tio minuter innan planet kunde starta. För att minska risken för skador vid fientligt anfall begav sig personalen därifrån när planet lyft.

BAKOM var det bakre klargöringsområdet och låg cirka en till två kilometer från flygfältet. Det var här som spanings- och attackflygplanen stod klargjorda för att lyfta vid behov. Ett BAKOM bestod av 10-15 klargöringsplatser med ett avstånd på c:a 50 meter mellan varje plats för att minska risken att flera flygplan skulle bli utslagna vid ett bombanfall. Befälet vid BAKOM var klargöringsplutonchefen som via basradio och televäxel kunde dirigera personalen. Ammunition för ett antal flygplanslaster fanns vid ett främre ammunitionsförråd. Efter framkörning av ammunition till de olika klargöringsplatserna fylldes det främre ammunitionsförrådet på från ett bakre ammunitionsförråd. Om både attack- och spaningsflygplan stationerades på basen fanns två olika klargöringsområden, ett BAKOM för attack och ett för spaning

UOM var ett uppställningsområde som fanns cirka fem till tio kilometer från flygfältet där översyn och reparationer genomfördes på flygplanen som t.ex. motorbyte och motorkörning. Motorkörningen genomfördes efter motorbyte för att kontrollera att alla funktioner och värden var i sin ordning. Körningen genomfördes ofta med fullt gaspådrag, vilket krävde att planen förankrades med stållinor i marken och en skärm placerades bakom flygplanen för att sprida ut jetstrålen och minska bullret som uppstod. Reservflygplan kunde också ställas upp i UOM och normalt fanns två fälthangarer att tillgå vid större reparationer även i dåligt väder.

När det inte rådde höjd beredskap och det inte utfördes krigsförbandsövningar fanns en bastropp vid de ordinarie krigs- och övningsbaserna. En bastropp bestod av två till tre fast anställda och tio till 15 värnpliktiga tekniker samt officerare som var fast placerade vid flygbasen. Dessa skulle sköta klargöringen av enstaka flygplan och driften av flygbasen. Fältarbetstroppen som ingick i bastroppen hade som huvuduppgift att hålla landningsbanan i gott skick, vilket innebar bl.a. att sopa bansystemet rent från skadliga föremål. Runt banområdet klipptes gräset under sommaren och på vintern snöröjdes basområdet. Reparationer av banorna genomfördes av banreparationsgruppen ur fältarbetstroppen. Troppen hade till uppgift att också kontrollera banan före flygning och mäta bromskoefficienten. Mätningen var extra viktig under vinterförhållanden så flygföraren inte körde av banan av misstag vid start eller landning.

Vid en beredskapshöjning fanns för ett antal flygbaser hemvärn och bastroppsförstärkning att tillgå. Bastroppsförstärkningen bestod av värnpliktiga som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring på flygbasen och som väl kände till verksamheten där. En placering som bastroppsförstärkning kunde erhållas genom tecknandet av ett beredskapskontrakt. Därefter kunde man vid allmän mobilisering även ingå i krigsbasens ordinarie verksamhet. En bastroppsförstärkning skulle vara en snabbt tillgänglig resurs med lokalt rekryterad personal som kunde iordningställa basen så flygverksamheten snabbt kunde komma igång. Hemvärnets roll var att bevaka basens olika områden och förråd innan ordinarie personal anlänt, samt bemanna värnkanonerna på basen.

5. Jaktcykeln

Längs kusterna vid slutet på 1940-talet fanns en kedja av radarstationer som var aktiva både dag och natt. Radarstationerna registrerade flygverksamhet och rapporter om verksamheten strömmade in på telefon och radio till väl skyddade, oftast i berg insprängda, centraler där fiendens läge, flygriktningar och höjd noggrant registrerades på stora kartbord och tablåer. En jaktledare (JAL) på en estrad högt över kartbordet följde de fientliga företagen och fattade beslut om jaktflygplan ska insättas eller ej. Bredvid jaktledaren satt en medhjälpare som hade telefonförbindelse med jaktdivisioner i beredskap att starta omedelbart.

När ett fientligt förband närmat sig och startorder utfärdats skulle flygplanen accelerera längs den omkring 40 meter breda asfaltbanan för att inom kort vara i luften. Flygförbandschefen anmälde sig sedan på radio till centralen varifrån han fick den senaste informationen om fienden samt uppgift om flygriktning och flyghöjd. Radarjaktledare (RRJAL) väntade i jaktradarstationer på att överta förbanden och leda dem mot fienden. De egna förbanden och fienden kunde urskiljas på stationernas skärmar som lysande punkter och färdvägarna framgick av det i punkter avspeglade ekot på skärmen, och höjderna på en särskild indikator. När RRJAL övertagit ledningen gällde det att sammanföra de två lysande punkterna på radarskärmen, samt ge försvarsjakten rätt höjd (högre än fiendens för att underlätta kommande anfall).

Framgången i anfallet låg till mycket stor del i det utgångsläge som jakten hade då fienden upptäcktes. RRJAL var därför tvungen att dirigera försvarsjakten så den på enklast sätt kunde gå till anfall, vare sig det skedde bakifrån, ovanifrån, från sidan eller framifrån. Därefter hade RRJAL gjort sitt och det blev jaktförbandschefens uppgift att slutföra anfallet. Grundprincipen i jaktförsvaret som beskrivits här ovan, står än idag även om väsentliga styrmoment övertagits av elektronik och tempot är högre till följd av högre flyghastigheter. Inte bara taktiken i luften har förändrats, utan också betjäningen av flygplanen på marken, det gällde att korta tiden för klargöring, tankning och laddning. Nedan beskrivs en modernare jaktcykel i drakensystemet.

Drakensystemet var i operativ tjänst i början av 60-talet fram till slutet av 90-talet. Systemet framtogs med hänsyn till hur hotbilden utvecklades med bombplan såsom Tupolev TU-16 Badger som klarade hög höjd (6-12 km) med en hög underljudsfart. Draken var väderoberoende, hade en nosradar och bar jaktrobotar (Rb24, Rb27, Rb28) som huvudbeväpning, jaktraketer 35B/D IMC, men även attackraketer för markanfall. Automatkanonen räknades normalt inte med i stridsvärdet eftersom den endast var tänkt för självförsvar. Drakens uppgift var att kunna bekämpa höghöjdsmål i hög underljudsfart (c:a mach 0,95). Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet) berättar i följande citat om standardövningar i anvisningar för jaktutbildning (AJU) där standardövning nr. 1 med SAAB J 35A Draken (SA1 J 35A) innebar målhöjd 13,5 km och målfart mach 0,9:

“Detta var lite av en sport för oss Radarjaktledare att leda då upplägget var att leda in jakten i baksektorn genom ett kurvanfall som avslutades med hiss (brant stigning) på slutet med god överskottsfart ca mach 1,3. Flygföraren fick kontakt på egen radar strax före upptagningen och kunde genomföra anfallet med Rb24”.

Det fanns en startorderförbindelse (även kallad “slingan”) som var en förbindelse som började i luftförsvarscentralen (LFC) hos biträdande jaktledare (BIJAL). Inom LFC passerade förbindelsen ett antal positioner såsom chefradarjaktledaren (CRRJAL), radarjaktledaren (RRJAL), luftvärnsledaren (LV). Förbindelsen passerade sedan ut till kommandocentralen (KC) för den aktuella basen. Flera befattningshavare hade medhörning och förbindelsen slutade till slut i flygförarens (FF) hjälm. Startorderförbindelsen var en mycket prioriterad förbindelse. Om ett avbrott uppstod fanns ett antal alternativa vägar för att nå fram till flygplanen i högsta beredskap.

Jaktcykeln i drakensystemet utgick ifrån att aktuell lägesbild presenterades i LFC där chefjaktledare (CJAL) fattade beslut om jaktinsats omfattande startbas, enhet och vilket mål eller målområde. CJAL läste startordern rakt ut i luften. Bijal 1 läste samma startorder på startorderlinjen till aktuell bas. Samtidigt läste Bijal 2 ut ledningsorder till aktuell CRRJAL (på t.ex. radargruppcentral). LFC-grupperad CRRJAL fanns med på startorderlinjen och fick ledningsorder med automatik. På den aktuella flygbasen stod flygplanen i FRAMOM och motorerna startades omedelbart när startorder utfärdades. Såhär berättar Lars-Gunnar Larsson (pensionerad kapten i luftförsvaret) om verksamheten på flygbasen vid startorder:

“I TLF sitter personal som ser till att banan är fri från älgar, fordon och annat löst. Flygledaren i KC har ju inga fönster att se ut genom. Starten har ALLTID högsta prioritet. Inget får stoppa den. Det är nu tyst i KC, alla arbetar med sitt och inväntar starten”.

Vid start sköttes kommunikationen via KC ett kort moment för att därefter övergå till en anvisad stridsledningsfrekvens. Styrdata mottogs direkt när flygplanen kom i luften, men kunde mottagits redan på marken om erforderlig täckning fanns. RRJAL var nu beredd att överta ansvaret för att leda roten (grupp av flygplan) mot aktuellt mål för identifiering alternativt bekämpning. Anflygningsfasen pågick i stort sett tills FF fick radarkontakt med egen radar eller var på ett avstånd om cirka 40 km från målet. Under anflygningsfasen fick FF kontinuerlig data om målet såsom höjd, fart, kurs, gruppering, antal och avsikter (t.ex. kurvledning, direktledning, snabbkurva) och hela tiden anvisade RRJAL styrkurs.

När egen radarkontakt erhållits meddelar FF “rrkontakt” och när alla värden var uppfyllda meddelade FF “jag leder” och genomförde anfallet. Vid kurvledning anpassade FF farten till 20 % högre än målfarten. Under anfallsfasen meddelade RRJAL avsikt (t.ex. anfall mot nytt mål, beredskapsläge, landsningsorder) efter anfallet. När landningsorder gavs inleddes återflygningen och RRJAL ledde FF mot aktuell bas samtidigt som BIJAL 1 läste ut landningsorder till aktuell bas för att alla skulle vara beredda. Fanns inga landningshjälpmedel på plats innehöll strilledningsprogrammet data om basen så FF erhöll data om att t.ex. gå via inflygningspunkt eller direkt mot plats för att göra varv och landa. Aktuell KC meddelas om var och när landning förväntas ske, för att undvika beskjutning av roten med eget luftvärn. Såhär beskriver Lars-Gunnar Larsson landningsfasen:

“Roten landar och hänvisas till rätt plats på basen för tankning och laddning mm. Det är klargöringsledaren i KC som ger anvisningar om detta. Tablåer skall nu rättas upp i LFC så fort landning är bekräftad från aktuellt KC”.

6. Stridsledning och luftbevakning (1940-talet)

Redan från slutet av 1920 pratades det om stridsledning med radio, men exakt vad som menades är svårtolkat. Troligen var avsikten att med radio kunna leda jaktflyg i riktningar mot lokaliserade mål. Ledaren skulle då agera utifrån iakttagelser från luftbevakningsstationer (LS) och informationen skulle sändas med Morse och Q-förkortningar till de ensitsiga jaktplanen.

Enligt försvarsbeslutet 1936 skulle en omfattande luftbevaknings- och alameringsorganisation byggas ut, en organisation som bl.a. kallades för den territoriella luftbevakningen. Det var Försvarsstabens luftförsvarsavdelning (FST/L) som utövade ledningen för luftbevakningen och utfärdade erforderliga anvisningar för verksamheten och ansvarade för luftbevakningens utbyggnad. För de telefontekniska anordningarna för luftbevakningen var det Telegrafverket som svarade för framtagning och underhåll. Luftbevakningsförbanden var organiserade i luftbevakningsbataljoner (LBEVBAT) med en bataljon per luftbevakningsområde. LBEVBAT organiserade inom armén, bemannades av landstormsorganisationen och var direkt underställd militärområdesbefälhavaren (MILBEF). Några luftbevakningsförband organiserades av marinen.

Enligt utbyggnadsplanerna för luftbevakningen skulle landet indelas i 18 luftbevakningsområden (LBO). Göteborgs LBO sträckte sig ända från norska gränsen ner till Hallandsåsen och omfattade 152 luftbevakningsorgan. Samtliga LBO innehöll en luftbevakningscentral (LC) där iakttagelser sammanställdes, utvärderades och skickades vidare. Vid krigsutbrottet 1939 var endast tio LC färdigställda. Dessa fanns i Hässleholm, Jönköping, Göteborg, Katrineholm, Stockholm, Örebro, Uppsala, Falun, Gävle och Östersund. Samma år tillkom den av Bofors luftvärnsförening anlagda luftvärnscentralen i Boåsberget som tjänstgjorde som LC i viss utsträckning. Vid årsslutet hade ytterligare LC färdigställts i Linköping, Skövde, Malmö, Visby och Sundsvall. När LC Malmö tillkom kvarstod LC Hässleholm som reserv för LC Malmö. Under åren 1940-1941 tillkom LC i Karlstad och Umeå, och med två tidigare provisoriska LC i Boden och Karlskrona var planen för utbyggnad av 18 LBO färdig 1941.

Göteborgs LC var placerad två trappor ner i källaren i televerkets lokaler. Centralen bemannades av landstormsbefäl, värnpliktiga och lottor. I källaren på Militärstabsbyggnaden i Stockholm inrättades 1940 Försvarsstabens LC. Från denna anläggning skulle FST/L leda luftbevakningstjänsten över hela landet. Härifrån skedde uppföljning av kränkningar från främmande flygplan samt uppföljning av de utländska flygplanen som fått tillstånd att flyga över svenskt territorium. Befintligheten av anläggningen och dess placering under kriget omfattades med högsta sekretess. Någonstans i den inre delen av landet anordnades 1943 högkvarterets LC för krigsbruk.

Flottiljchefen på Säve kunde antingen leda divisionerna i luften eller från marken i stridsledningscentralen eller befinna sig i LC för direkt samverkan med luftvärns- och luftbevakningscheferna. En jaktsambandsofficer fanns placerad i LC Göteborg under beredskapsåren. Där fick han underlag om läget i luften och kunde meddela jaktcentralen (JC) på Säve för orientering om företag som det kunde bli anledning att starta mot för avvisning. Sambandsofficeren kunde också via telefon ge direkt startorder till piloter som var startklara med sina flygplan, samt till en markradiostation som telegraferade morsemeddelanden till de fåtaliga flygplan som hade radioutrustning. Radio för morsetelegrafering och radioförbindelse hade börjat användas i de svenska jaktplanen under slutet av 1930-talet men radioutrustningen fungerade dåligt och det kom att dröja några år innan radioförbindelserna blev tillfredsställande.

Särskilda JC började byggas ut på flottiljerna i början av 1940-talet för stridsledning av jaktflyget. På Säve inrättades lokaler i “Gamla berget”. JC tog emot uppgifter från LC och flygvapnets nytillkomna egna luftbevakningsstationer (JAKTLS). Uppgifterna behandlades ytterligare och efter beslut gavs startorder till jaktflyg på krigsflygplats över tråd till operatörer i en radiostation som vidarebefordrade startordern med telefon 43 till jaktflygplanen. Flygvapnets radiostationer för transportabel markradio (TMR) under krigsåren var TMR VIII och IX med radio på lång- och kortvågsbanden. Radiostationer för fast markradio (FMR) var FMR I – IV.  Flygplan av typ Mustang köptes in 1945 och de var utrustade med UK-radio SCR-522. För att säkerställa radiosambandet beställdes flygradiostationer för markinstallation vid flottiljerna där flygplanen var baserade. Radiostationerna fick benämningen FMR 5 och under andra halvan på 40-talet skedde kontakt med flygplanen efter start på UK-bandet med FMR 5. En sambandsofficer ur flygvapnet kunde i aktuell LC följa verksamheten när jaktflyget hade beredskap. Officeren skulle välja ut luftbevakningsrapporter som var viktiga för jaktflygets insatser och rapportera de fientliga flygföretag till den egna jaktcentralen via en särskild telefonförbindelse. När jaktflygplanen kommit upp i luften kunde order och orienteringar meddelas jaktförbanden via radio.

Piloter i högsta startberedskap satt antingen i eller bredvid flygplanet och var försedda med en fälttelefon som var kopplad till kommandoplatsen vid flygplatsen med en telefonledning. Via telefonen gavs startorder, mekanikerna vid flygplanen gjorde klart för start, fälttelefonen togs bort, motorerna startades, bromsklossarna plockades bort och flygplanet flög iväg. Order gavs sedan via radio direkt från jaktcentralen. På grund av dålig hörbarhet gick det i allmänhet inte att kommunicera på annat sätt än med morsesignalering.

Grunden till luftbevakningen utgjordes av ett nät av optiska luftbevakningsstationer (LS) som sträckte sig över landet. Luftbevakningens viktigaste uppgift var att alarmera och orientera civila och militära intressenter och därför grupperades LS i luftbevakningslinjer anpassade för denna verksamhet. Linjerna byggdes ut längs kust och landsgräns, längs vissa inre bevakningslinjer och bildade ett grovmaskigt nät över landet. En del LS låg så till, att flygplan dagligen passerade förbi, medan andra kunde få vänta i veckor på rapporteringstillfälle. Från början var bemanningen på LS värnpliktiga som inte kunde någonting om luftbevakning när de mobiliserades 10 april 1940. Snart upprättades rekryteringsexpeditioner som lockade frivilliga med annonsen:

“Tag Din semester och gå ut som luftbevakare”

Skolungdomar rekryterades i stor utsträckning under sommartid för tre eller sex veckors tjänstgöring. Många arbetslösa rekryterades landet runt och tjänstgjorde i åratal. Samtliga fick utbildning och under kriget utbildades tusentals luftbevakare på en luftbevakningsskola i Kungälv.

När nya LS tillkom och antalet orienteringsobjekt utökades, ökade också rapporterings- och orienteringsverksamheten inom vissa LBO i sådan grad att luftbevakningsrapporterna inte kunde hanteras i LC utan kraftiga förseningar. Detta avhjälptes genom att dela upp vissa LBO och anlägga nya LC. Bodens LBO delades i tre delar med LC i Boden, Gällivare och Överkalix. LC i Gällivare färdigställdes under 1941 och LC i Överkalix under 1942. Ett nytt LBO bildades med LC i Storuman ur de västra delarna av Umeå LBO. Ytterligare ett nytt LBO med LC i Kalmar bildades 1943 ur de östra delarna av Karlskronas LBO och Jönköpings LBO. Slutligen bildades ett nytt LBO med LC i Trollhättan ur norra delen av Göteborgs LBO. Det fanns nu 23 LBO i landet. Göteborgs LC flyttade nu till moderna och bergsbelägna lokaler som togs i bruk i oktober 1943. För att gardera sig mot utslagning av centralen hade reservanläggningar monterats i två bussar. Bussen kunde enligt katastrofskadeplanen flyttas och kopplas in på vederbörligt luftbevakningsområde via lämpligt belägen telefonstation. Vid övergången till Göteborgs nya LC användes bussen och var förberedd för inkoppling i Borås.

I samband med att luftbevakningsposten i ett LS observerade flygverksamhet beställdes ett prioriterat telefonsamtal (s. k. luftförsvarssamtal) i det manuella telefonnätet till LC. Luftförsvarssamtalen hade företräde framför annan telefontrafik och kunde dessutom avbryta pågående samtal i sin förtjänst (med undantag för statsordersamtal). Trots detta låg den normala uppkopplingstiden på en minut. När telefonisten i LC svarade läste luftbevakningsposten upp sin luftbevakningsrapport. Telefonisten i LC skrev då ner rapporten på en mottagningsblankett och överlämnade den sedan till expeditionschefen. Rapporten lämnades sedan över till en kartritare som ritade in rapporten på en karta framför sig. Vid kartan satt en rapportör som rapporterade de markerade uppgifterna på kartan till en JC.

En kartmarkör i JC tog emot uppgifterna och markerade dem på ett kartbord. Utifrån markeringarna på kartbordet kunde jaktförband ges erforderliga order och orienteringar. Det var en mycket lång väg som rapporterna skulle förmedlas och det tog väldigt lång tid. Innan jaktflygen hade hunnit starta så hade de fientliga flygförbanden kunnat ändra kurs flera gånger och släppt sin bomblast. Det stod klart att det manuella telefonnätet var en stor flaskhals i organisationen och luftbevakningen krävde ett eget signalnät med egna direkta telefonförbindelser. Ett fristående trådnät mellan alla LS och LC ansågs dock vara otänkbart av ekonomiska skäl. För att lösa detta fick det införas särskilda gruppcentraler som skulle genomföra en försortering av rapporterna innan de skulle skickas vidare till en överordnad central via direktförbindelse. Gruppcentralerna kom att kallas för luftförsvarsgruppcentraler (LGC) och dessa skulle sammanställa och sovra rapporter från LS inom en c:a 30 km radie från centralen. På så vis minskades trådförbindelsernas längd och därigenom förbindelsekostnaderna. Redan under slutet av 40-talet hade LGC med telefonutrustning m/48 börjat byggas av provisorisk art inom Uppsala-, Stockholms- och Göteborgsområdet.

Under andra halvan av 1940-talet hade dessutom markbaserad radar anskaffats. Radarstationen ER III B tillkom 1945 och något senare radarstation PJ-21. Detta öppnade nu för möjligheten att följa flygplanen i luften genom att följa deras eko på en PPI (Plan Polär Indikator) i radarstationerna och med radio och talinformation leda dem mot ett givet mål. Relativt fortlöpande kunde en radarjaktledare utöva stridsledning på radio.

7. Stridsledning och luftbevakning (1950-talet)

Riksdagen 1947 beslutade att tre av flygvapnets flottiljer skulle ombildas till jaktflottiljer som därmed skulle omfatta totalt tio flottiljer. Beslut fattades att också modernisera luftbevakningen och att en ny radarorganisation skulle införas i flygvapnet. Det var ett omfattande arbete som påbörjades 1948 med framtagning av detaljplaner för anläggningar, utrustning, organisation och utbildning.

En första landsomfattande utbyggnadsplan för 1950-talets stridsledning och luftbevakning (STRIL 50). Landet skulle delas in i 21 luftförsvarssektorer (LFS) varav 16 av dessa skulle moderniseras till STRIL 50. På grund av brist på arbetskraft och snabbt stigande byggkostnader under början av 1950-talet försenades utbyggnaden kraftigt. Den nya organisationen beräknades inte vara klar före 1960. Brist på kvalificerad personal ledde till svårigheter att bemanna organisationen och de ökande flyghastigheterna ställde krav på större sektorer för luftförsvarets ledning. En ny utbyggnadsplan och sektorindelning togs fram 1954 som omfattade elva sektorer med lika många luftförsvarscentraler (LFC) och den optiska luftbevakningen skulle moderniseras över hela landet.

LFC (m/50) uppfördes oftast som en fortifikatoriskt skyddad berganläggning. I centralen sammanfördes JC, LC och luftvärnscentralen (LVC) kring en uppdaterad luftlägespresentation. I direkt anslutning till det gemensamma operationsrummet (OP-rummet) i LFC placerades den operativa ledningspersonalen för JC, LC och LVC i hytter på olika våningsplan med utsikt över det stora lägeskartbordet, tablåer, m.m. Eftersom det var mycket högt till tak kallades OP-rummet informellt för kyrkan. En sammanställd bild av luftläget avsedd för jaktledaren (JAL), luftvärnsledaren (LVLED) och andra användare visades på lägeskartan och tablåer. För att undvika beskjutning av egna flygplan var det mycket viktigt att luftvärnet hela tiden var informerat om var eget flyg befann sig. Sektorjaktstridsledare och luftvärnsledare skulle samordna flyg och luftvärn i de LFC som samgrupperats med en radarstation. Radarindikator monterades dessutom i luftvärnshytterna i LFC. En luftvärnslotta assisterade luftvärnsledaren och var en direkt förbindelselänk mellan stridsledningen i LFC och eldsledningspersonalen vid luftvärnsförbanden. Lottans uppgift var att informera om aktuellt luftläge, vidarebefordra insatsorder, motta stridsrapporter, m.m. Från början var systemet i STRIL 50 helt manuellt och rapporteringen skedde muntligt. Den modernaste tekniska utrustningen på marknaden var fortfarande mekanisk. Först vid slutet av 1950-talet (när radarstationerna PS-08 tillkom) kunde elektronik med transistorer och tryckta kretsar användas inom STRIL 50 eftersom den tidigare inte var praktiskt användbar.

Den optiska luftbevakningen kom att byggas om från grunden i STRIL 50. En mer yttäckande gruppering av LS ersatte den tidigare linjeprincipen och avståndet mellan dem utökades från cirka tio kilometer till 16-18 km. Därigenom minskade sannolikheten för upptäckt och det totala antalet LS kunde minskas samtidigt som bättre yttäckning erhölls. Ett omfattande arbete sattes igång för att hitta nya platser för LS.

Ursprungligen föreslogs att 130 fasta och tre rörliga LGC skulle införas. Fasta förbindelser skulle upprättas till 1 480 LS på tråd eller radio, men också en fast förbindelse till överordnad central skulle anordnas. Det var nu inte längre LC som var en överordnad central för LGC. Som en följd av STRIL 50 blev LGC underordnad LFC. Ganska snart togs det fram en ny typanläggning och telefonutrustning m/50 började istället användas 1950 när LGC m/50 började byggas ut. Typanläggningen på 150 kvadratmeter kunde uppföras som betongskyddsrum, splitterskyddad anläggning eller i en oskyddad anläggning ovan jord. Anläggningens operationsrum var en miniatyr av LFC:s och innehöll lägeskarta, tablåvägg och personalen placerades på en upphöjd plattform längst bak i rummet.

Det visade sig snart att LGC-områdena kunde göras större och av de ursprungligen 130 anläggningarna kom totalt 64 LGC att byggas inom STRIL 50. Ett luftbevakningskompaniområde kom att i runda slängar omfatta 15-25 LS. För att hålla kostnaderna nere kom LGC snart att samgrupperas med andra militära och civila anläggningar. Vidare blev det av ekonomiska skäl vanligt att i mitten av 50-talet placera anläggningarna i källarlokaler i helt civila byggnader. Detta medförde att typanläggningens planlösning inte kunde följas i alla lägen, med undantag för operationsrummets utformning. Utöver de fasta anläggningarna infördes även ett antal rörliga LGC monterade i bussar som skulle användas i reserv.

Sommaren 1948 tecknades ett kontrakt på den modernaste radarstationen som fanns att tillgå, en engelsk station av fabrikat Marconi. Stationen bestod av en spaningsradar och en särskild höjdmätare. I Sverige fick spaningsradarn beteckningen PS-14 och höjdmätaren PH-13. Dessa kunde nyttjas separat eller tillsammans och bildade då en jaktradarstation (PJ-21). Radarjaktledarna, som ombesörjde stridsledningen av jaktflygplanen, bemannade radarstationerna vid behov av jaktstridsledning. Stationen hade hög upplösning som medgav noggrann presentation av radarekon i radarbilden. Räckvidden var c:a 160 km men höjdtäckningen var dålig. Kontraktet tecknades på 40 spaningsradarstationer och 35 höjdmätare som började levereras våren 1950. Kontraktet omförhandlades senare och kom slutligen att innefatta totalt 35 spaningsradarstationer och 30 höjdmätare.

Radarstation Marconi typ 960 beställdes för luftbevakningen i fem exemplar i mars 1949. Den hade mycket stor räckvidd (250-300 km) och mycket god höjdtäckning. Det var dock svårt att bestämma bäringen till målet på grund av en mycket stor lobvinkel. I Sverige fick stationerna beteckningen PS-16 och började levereras i december 1951. Stationerna kom att grupperas i de operativt viktigaste områdena (Blekinge, Gotland, Stockholms skärgård, Härnön och utanför Luleå) och var fortifikatoriskt skyddade. Grupperingsplatserna försågs dessutom med en fast placerad höjdmätare av typ PH-13.

I slutet av maj 1951 levererades 20 radarstationer av typ TPS 1-S från USA som i Sverige fick beteckningen PS-41/T (där T står för transportabel). Stationerna nyttjades som en rörlig resurs och kunde grupperas på flera förberedda platser över hela landet. De grupperades utan något fortifikatoriskt skydd, med undantag för några platser i Norrland där de senare kom att koncentreras. Krigsorganisationen omfattade totalt 13 radartroppar PS-41/T, resten av stationerna var reserv.

Jaktstridsledningen hade tidigare genomförts på underlag som markerats på kartbordet, d.v.s. bordsstridsledning. På grund av de långa rapporterings- och hanteringstiderna var det mer eller mindre inaktuellt. Jaktstridsledning kunde nu genomföras direkt från radarskärmen där luftläget presenterades i realtid med stor precision, även om det var normalt med eftersläpning på någon minut. Jaktradarstationer placerades i bergrum i anslutning till LFC och radarskärmarna placerade inne i LFC. Radarjaktstridsledning genomfördes även från jaktradarstationer placerade ute i sektorn när insatsbeslutet hade tagits. Stridsledning skedde i huvudsak från samma radarstation som rapporterat in.

Det var i huvudsak flygplanen SAAB J 29 Tunnan och J 34 Hunter som leddes under STRIL 50 med talstridsledning. Ledningsmetoden var i huvudsak kurvledning till ett bakomläge på cirka två km. När det gällde J 29 Tunnan var det taktiska jaktförbandet i luften ofta i grupp med avsikt att få större eldkraft. Beväpningen var inledningsvis automatkanon (AKAN) och senare de första versionerna av Robot 24 B Sidewinder. På J 29 Tunnan fanns fyra 20 mm AKAN och på J 34 Hunter fanns fyra 30 mm AKAN. Under båda flygplanen kunde två Robot 24 B Sidewinder hängas.

En ny radiostation hade utvecklats av Standard Radio med första leverans 1952. Det var en VHF (Very High Frequency) radiostation RK 01 som var den första egna utvecklade utrustningen på VHF-bandet med frekvensområdet 100-156 MHz. Radiostationen var mycket modern och utgjorde ett stort radiomässigt lyft för flygvapnet. Effektsteg på 350 W beställdes till radioutrustningen. Radiostationen hade tagits fram till följd av det ökade antalet flygplan och det utökade ledningsbehovet med flera radiofrekvenser. Den nya radiostationen skulle ersätta FMR 5.

Hösten 1957 ansåg flygledningen att STRIL 50 var utbyggt enligt 1948 års försvarsbeslut inom de prioriterade delarna av landet. En ny sektororganisation som omfattade elva sektorer infördes 1 oktober 1957. Nu fick sektorchefen det fulla ansvaret för ledningen av luftförsvaret inom sektorn. Detta var ett system som med mindre modifieringar fanns kvar till mitten av 1960-talet då det började ersättas av ett modernare system (STRIL 60).

8. Stridsledning och luftbevakning (1960-1990)

Vid slutet av 1950-talet tillkom storradarn PS-08 som försågs med indikatorutrustning som innehöll en digital beräkningsenhet och halvautomatisk målföljning. Detta system installerades vid Östersjökusten och kallades ibland för STRIL 59. I detta utprovades bl.a. en digial styrdatalänk för stridsledning av jaktflyg som bekräftade att den nya tekniken fungerade. Storradaranläggningarna samgrupperades med nickande höjdmätare (PH-12 och PH-40). Den på sin tid enorma räckvidden på 400 km för PS-08 vidgade luftförsvarets horisont väsentligt och det konstaterades att verksamheten över Östersjön var mer omfattande än tidigare befarat. En viktig händelse som kom att påverka utvecklingen av STRIL 60 var Catalinaaffären som inträffade sommaren 1952. Sovjetiska jaktflygplan sköt ner ett svenskt militärt obeväpnat signalspaningsflygplan TP79 (DC-3) i internationellt luftrum nordost om Gotland 13 juni. Tre dagar senare sköts ett Catalina-plan (TP47) ner av sovjetiska jaktflygplan under sökandet efter överlevande från DC-3:an. Vid denna tidpunkt fanns ingen regelbunden övervakning av luftrummet vilket medförde att man från svensk sida inte kunde följa händelserna över Östersjön tillräckligt bra.

Uppbyggnaden av STRIL 60 tog fart i början av 1960-talet och karaktäriserades av maskinell informationsbehandling och styrdatastridsledning av jaktflygplan. Digitalteknik var något relativt nytt och oprövat i detta sammanhang. Valet av ett digitalt system var således mycket framsynt och avgörande för utvecklingen av STRIL. Kärnan i STRIL 60 var LFC och dess funktion utfördes i ett inledande skede i slutet av 1950-talet till 1964 från PS-08 operatörsrum (OP-rum). På PPI i PS-08 kunde radarbilder ses och viss datorkapacitet medverkade till att några radarjaktledare (RRJAL) kunde utföra stridsledning av flertalet jaktflygplan. Avsikten var att bygga fyra LFC typ 1 men antalet reducerades till två av ekonomiska skäl. Istället moderniserades tre befintliga LFC (m/50) och uppgraderades med storbild och nya tablåer, dessa benämndes för LFC typ 2. De återstående LFC förblev m/50 (typ 3) till dess att de lades ned.

Det stod klart under projekteringen av LFC typ 1 att informationsmängden var för stor. Det behövdes således ytterligare anläggningar för att filtrera radarinformationen. Lösningen blev införandet av radargruppcentraler (RRGC) vars primära uppgift var att filtrera informationen från PS-15. RRGC var således ett låghöjdsfilter som rapporterade till LFC. Åtta fasta radargruppcentraler (RRGC/F) och fyra rörliga (RRGC/T) anskaffades. Den första driftsattes 1966. Radar för volymetrisk höjdmätning (PH-39) anslöts till RRGC i södra och mellersta Sverige, medan Norrland behöll PJ-21:s höjdmätardel PH-13. I både LFC och RRGC inrättades positioner för RRJAL. Tanken var att LFC skulle ta hand om stridsledningen på hög höjd och RRGC på låg höjd. Sammanställd radarinformation överfördes från RRGC till LFC i form av datameddelande. Det visade sig snart att uppdelningen på låghöjd- och höghöjdsstridsledning var opraktiskt och övergavs.

Trots storradarn PS-08 fanns behov av ytterligare höghöjdsradar, vilket medförde att nio radarstationer PS-65 inköptes och började installeras under mitten av 60-talet. Under andra halvan av 60-talet anskaffades fem radarstationer PS-66 som var en kraftfull medel- och höghöjdsradar. Radarstationerna PS-65 och PS-66 försågs med OP-rum med plats för radarobservatörer (RROBS) som på reservnivå i operativ drift rapporterade till RRGC/LFC typ 1. Normalt var de inkopplade med länk till LFC typ 1. Som svar på behovet av låghöjdsradar började radarstationerna PS-15 installeras under slutet av 1960-talet. Vid radarstationerna PS-15 fanns ett OP-rum som kunde användas i begränsad omfattning.

I början av 1970-talet infördes datarapportering (OPUS) inom den optiska luftbevakningen. OPUS var ett datoriserat system med användning av knappsatser i LS och LGC samt kartpresentation med signallampor i LGC, RRGC och LFC. Systemet byggde på att lampor på en översiktskarta tändes när flygplan inrapporterades av LS. Detta gav betydligt snabbare rapporteringstider jämfört med det gamla systemet och därmed mer aktuell luftlägesinformation. För att inaktuellt luftläge inte skulle presenteras tändes automatiskt aktuell lampa vid mottagning av information och lyste med fast sken, som långsamt avtog och slocknade helt inom två minuter. Den optiska luftbevakningen var ett komplement till radarluftbevakningen och den huvudsakliga uppgiften var att observera och rapportera flygplan på låg höjd som kunde vara svåra eller omöjliga att upptäcka med radar. Det var stor risk att viktiga radaranläggningar skulle sättas ur spel vid ett fientligt flyganfall och därav skulle ett omfattande nät av luftbevakningsstationer vara lättare att hålla intakt.

En stor förändring av radiosystemet för stridsledning infördes med Stril 60. Manöversignalomformare (MSO 1225) togs fram för överföring av nycklings- och anropsinformation. Enskilda ledningscentraler anslöts till godtycklig radiokanal och för överföring av styrdata användes radiosändare FMR 10. Inledningsvis användes dock radiostationerna RK 01, RK 02 och FMR 7. Under 1970-talet infördes talsamband på UHF-bandet med radiostationerna FMR 18, RA 730 och RA 745.

Den automatiska målföljningen gjorde det nödvändigt att digitalisera radarsignalerna. Digitaliseringen möjliggjorde smalbandsöverföring (SBÖ) av radarinformation. När SBÖ infördes 1974 ökade antalet radarstationer som kunde presenteras i en strilcentral. Detta medförde att användningen av RRGC ökade till att omfatta alla höjder inom ett geografiskt område. Ett antal LFC moderniserades i slutet av 1970-talet och kompletterades med utrustning för projicerad storbild (LFC typ 2). Måldata som erhölls från RRGC presenterades på storbilden. Antalet luftförsvarssektorer (LFS) reducerades till fyra och i samband med det omorganiserades några LFC till luftförsvarsundercentraler (LFUC).

Höghöjdsradarn PS-860 och rörliga indikatorrum (RIR) anskaffades i början av 1980-talet. Anledningen till anskaffningen var att behovet av en störfast radarstation som kunde motstå fysisk bekämpning. RIR-materielen (indikatorrum 860 och RRGC/T) användes som lokalt operationsrum (OP-rum) till PS-860 och transportabel RRGC. Under 1980-talet tillkom funktioner för strilradarledning i RRGC/T och RRGC/F (där F står för fortifikativ). Låghöjdsradarn PS-870 tillkom i slutet av 1980-talet och SBÖ av radarinformation via SBÖ-spridare på förmedlade förbindelser började användas.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av böckerna “Kalla krigets luftförsvar” av Bernt Törnell och Alf Kling, “Berghangarer” av Bernt Törnell, “Spaning mot skyn” av Bernt Törnell, “Göteborgs Luftförsvar” av Hilding Bennegård, dokumenten ”STRIL-systemdokument” av Bengt Myhrberg, “Stridslednings- och luftbevaknings-system modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, “Flygbassystemet Bas 60” av Jörgen Rystedt, “Flygvapnets jaktradarstation PJ-21” av Mats Svensson, sammanställningen “Radio för stridsledning” av Försvarets Historiska Telesamlingar (FHT), “Luftbevakning och stridsledning före Stril 50” av FHT, “Rk-01” av FHT, “Stridsledningssystemet STRIL 60” av Göran Hawée – Arboga Elektronikhistoriska Förening (AEF), “Strilsystem m/60” av Arne Larsson – AEF, “J34 Jaktflygplan” av Stig Hertze – AEF. Utöver skriftliga källor har Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet), Oskar Hedström (Chef Baspluton Säve, åren 1987-1999), Lars-Gunnar Larsson (pensionerad kapten i luftförsvaret) bidragit med informationen till artikeln. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

Siaröfortet

Vaxholms yttre befästningslinje

Vi befinner oss i den idylliska skärgården en tidig sensommarmorgon. I fjärran skymtar vi den vita skärgårdsbåten som ska ta oss ut till en ö som ruvar på mycket spännande försvarshistoria. Efter en kort båttur lägger båten till vid den lilla kajen, landgången vinchas ut och vi kliver i land. Där möts vi av den utsprängda passagen i berget som sträcker sig fram till det gallerförsedda inslaget till Siaröfortet i den vertikala bergväggen.

Vi öppnar den rejäla järngrinden i inslaget, passerar förbi vaktrummet och väl inne i den massiva berganläggningen möts vi av den kalla och fuktiga luften. Golvet är blött av vatten som runnit längs de kala bergväggarna och fukten känns påtaglig. Längs de långa blöta korridorerna djupt nere i berget hänger lamporna på rad och lyser upp de råa bergytorna. Längs ena väggen i en av de långa korridorerna finns vackra stenhandfat monterade på rad där de värnpliktiga soldaterna tvättade sig en gång i tiden. Bakom några av de rejäla ståldörrarna döljer sig bl.a. logement där soldaterna sov i under- och överslafar. Sängarna var ordentligt byggda i stål och för att kuddar och täcken bättre skulle klara den fuktiga miljön så var de stoppade med hästtagel.

En trappa leder oss upp i brant sluttning till bergets hjässa. Här möts vi av två 15,2 cm kanoner som blickar ut över den omgivande och mycket vackra skärgårdsmiljön. Fortets hjässa omgärdas av öppna löpgravar för att soldaterna i skydd skulle kunde röra sig mellan de olika delarna av fortets utsida. På öns norra sida finns ytterligare en kanon, men av en mindre kaliber. Det är en rörlig 57 mm kanon med pistolgrepp som lätt kunde flyttas till en lämplig plats eftersom den står på en vagn på den nedgjutna rälsen i löpgravens betong. Bland ormbunkar, björnbärsris och tallar tar vi oss sakta fram för att utforska mer av öns försvarsställningar. Ståvärn och en fast plats för en 57 mm kanon finner vi dolt bland bladverken och längs hela den norra och östra stenstranden löper taggtrådshinder som sicksackar sig fram i flera rader, ett hinder som skulle vara mycket svårforcerat för en landstigande fiende.

På öns sydöstra del finner vi den nu igenväxta kyrkogården som är anledningen till att ön vi befinner oss på heter Kyrkogårdsön. När Kyrkogårdsön fick sitt namn är inte känt, men redan i slutet av 1600-talet användes ön som begravningsplats för omkomna sjömän och kanske var det då som ön fick sitt namn. Förutom begravningsplatsen fanns även en sjökrog vid namn Kyrkogårdskrogen på ön, en av många skärgårdskrogar på sin tid som låg utspridda på öarna i skärgården.

1. Siaröfortet anläggs

Enligt 1914 års försvarsbeslut skulle Vaxholms fästning förstärkas med en yttre befästningslinje bestående av två fort och två artilleribatterier. Ett av forten planerades inledningsvis att uppföras på ön Siarö, men så blev det inte. I den trängsta delen av Furusundsleden ligger Kyrkogårdsön som skulle ge en fiende liten marginal vid passage och var därmed perfekt för en försvarsanläggning. Ön kom att utgöra en av de strategiskt viktigaste punkterna i Stockholms inlopp och det sista stora hindret innan en angripare kunde nå Stockholm. Namnet Siaröfortet behölls trots att fortet aldrig byggdes på Siarö. De övriga forten och artilleribatterier som förstärkte Vaxholms fästning var följande:

• Ängsholmsfortet – samma bestyckning som Siarö, placerad öster om Värmdö.
• Lagnöbergsbatteriet – 24 cm haubits, placerade ca 9 km öster om Siaröfortet.
• Torsbergsbatteriet*

* Det var det tyngsta batteriet i Vaxholms yttre befästningslinje. Det var bestyckat med fyra st. 30,5 cm kusthaubits m/16 som var den största artillerikalibern som tillverkats av Bofors i Sverige. Vid provskjutningar sprack muren i Värmdö kyrka, och kakelugnar och fönster i kringliggande bostadshus gick sönder på grund av tryckvågen.

Ritning över Siaröfortet 30 juni 1916 (Originalritning förvaras i Krigsarkivet).

Mitt under brinnande världskrig (år 1916) påbörjades arbetet med att spränga sig ner i ön för att i berget göra plats åt fortets känsligare delar (t.ex. eldledningsplats, minstation och kraftanläggning). År 1918 stannar hela bygget upp som en följd av att inga löner kunde betalas ut till byggarbetarna. Fortet blev därmed stående halvfärdigt till 1921 då bygget av fortet återigen tog fart. Utvändigt byggdes löpgravar där soldaterna i skydd kunde röra sig på hjässan och ta sig till de över ön strategiskt utplacerade värnen och kanonerna. På öns norra sida byggdes fortets utanverk i form av löpgravar, värn, en fast monterad 57 mm kanon och en rörlig 57 mm kanon samt en höj- och sänkbar strålkastare. Det fanns planer på att bygga ut fortet likt den norra delen även på den södra sidan, men det blev aldrig av. Den södra sidan förblev orörd och ryktet säger att det berodde på pengar. Enligt legenden så vakar de döda över Kyrkogårdsön och det är kanske därför man också valde att lämna öns kyrkogård orörd för att inte göra sig ovän med de döda sjömännen. En guide på Siaröfortet berättar om kyrkogården:

“Jag tycker det är bra att fortet aldrig byggdes ut, så att de döda fick vila i fred”

Invändigt var fortet kallt och fuktigt med sina råa bergytor. I denna miljön skulle 270 värnpliktiga soldater bo och verka. Vid full beredskap kunde upp till 500 man inrymmas i berget. Anläggningen var utrustad med logement där de värnpliktiga sov i större sovsalar medan officerarna hade egna mindre rum med plats för en eller två personer. En läkarmottagning fanns i berget med en läkare som alltid fanns tillgänglig ifall någon skulle skada sig. För att mätta hungriga magar så fanns ett kök med en rejäl vedeldad gjutjärnsspis. I berget fanns både vattenklosetter och torrdass att tillgå. Självklart var även dessa uppdelade eftersom officerarna inte skulle behöva dela toalett med en värnpliktig. Elektricitet fanns att tillgå via en egen generator som försåg hela ön med ström, något som var väl behövligt i de mörka gångarna nere i berget. Via rör som löpte längs de långa gångarna skedde kommunikationen mellan de olika funktionerna i berget. Talrören fungerade väldigt bra och det förskonade de stackars värnpliktige som annars skulle fått springa med ordrar fram och tillbaka.

Anläggningen kunde äntligen slutbesiktigas 1924 (åtta år efter byggstarten) och på sommaren 1926 bemannades fortet för första gången. Vid samma tidpunkt utgick de flesta av de 23 batterierna i Vaxholmslinjen ur organisationen och Siaröfortet blev det sista stora hindret innan en angripare kunde nå Stockholm. Utöver fienden fanns ett annat hot, nämligen fukten! Redan samma år blev försvarsanläggningen underkänd på grund av alltför fuktiga logement i berget. Beslut fattades att förbjuda övernattning i berget för de värnpliktiga i fredstid. En förläggning fick därmed byggas utanför berget som hade betydligt bättre levnadsförhållanden. Den nya förläggningen används idag som kafé och vandrarhem. De värnpliktiga sov även tidvis ombord på logementsfartyget HMS Blenda som låg för ankare utanför ön. Under 1930-talet genomfördes en utflyttning av kustförsvaret till den yttre havsbandslinjen (något som började diskuteras redan 1920). Havsbandslinjen var en försvarslinje i Stockholms skärgård som anlades mellan åren 1933 och 1945 och ersatte Vaxholms yttre befästningslinje. Den yttre havsbandslinjen sträckte sig från Singö i norr till Landsort i syd. När andra världskriget bröt ut 1939 betraktades Siaröfortet som omodernt (efter bara 13 år i tjänst) på grund av sin gamla bestyckning och placering. Samma år avvecklades fortets ursprungliga verksamhet på ön, kvar blev fortets minstation som var aktiv fram till 1959.

2. Siaröfortets bestyckning

Utvändigt är Siaröfortets hjässa täckt med ett fyra till sex meter tjockt betongtak som skulle skydda fortet vid beskjutning. Fortets mjuka och följsamma linjer gör att fortet smälter in i skärgårdens vegetation och gör det svårt att upptäcka innan det är för sent. På pappret såg Siaröfortet imponerande ut, men i praktiken visade det sig annorlunda. Istället för det tunga moderna artilleriet hade fortet fått två gamla 1800-tals kanoner från det utrangerade pansarskeppet HMS Svea. Siaröfortet var tänkt att bli ett imponerande fort med bestyckning som skulle avskräcka alla eventuella anfall mot huvudstaden. Det vart tänkt att få, likt sin systeranläggning på Ängsholmen, låga tornpjäser som var bättre skyddade mot beskjutning. Istället fick fortet ärva Sveas gamla 15,2 cm kanoner eftersom pengarna inte räckte till. I skissen av Siaröfortet finns även ett torpedbatteri inritat. Syftet med detta batteri var att beskjuta en fientlig flotta. Batteriet skulle bestyckas med tre torpeder och ligga 800 meter bakom öns minlinje, men även detta fick strykas på grund av brist på pengar. I ett dokument om torpedbatteriet står följande:

“Torpedbatteriets ändamål är att, i händelse minlinjerna forserats, ändock kunna spärra farleden”

HMS Svea. Fotograf okänd.

Fortets bestyckning bestod av följande:

Huvudbestyckning:

• 2 st. 15,2 cm m/1898 kanoner i enkeltorn från pansarskeppet HMS Svea.

Huvudbestyckningens specifikationer:

• Tillverkare Bofors.
• Besättning 12 man.
• Kaliberlängd L/42.
• Granatvikt 45,4 kg.
• Elevation -7 till + 15 grader.
• Eldhastighet 6-7 skott/min.
• Maximal räckvidd 9 km.

Ytterligare bestyckning:

• 4 st. 57 mm kanon M/89 (två rörliga och två fasta).

Specifikationer för ytterligare bestyckning:

• Tillverkare Maxim-Nordenfeldt och Finspongs bruk.
• Besättning 3 man.
• Kaliberlängd L48 (för 89B L55).
• Granatvikt 2,722 kg.
• Kaliber 57,0 mm.
• Elevation -20 till + 20 grader.
• Eldhastighet 35 skott/min (max).
• Utgångshastighet 570 m/s.
• Maximal räckvidd 5000 m.

En guide på Siaröfortet berättar om den fruktade 57 mm kanonen:

“Militärerna kallade kanonen för köttkvarnen, för det gällde att ha koll på vart man stoppade fingrarna”

På hjässan finns två observationskupoler i pansarstål som användes för eldledning av kanonerna. På hela den östra, västra och norra sidan av fortets strandkant finns taggtrådshinder som skulle göra en snabb landstigning på ön mycket svår. Flera lager av taggtråd sicksackar sig än idag längs den steniga strandkanten. Runtom på ön byggdes mängder med skyttevärn där soldaterna i skydd både kunde observera och verka ifall en fiende närmade sig ön. Skyddad i berget stod fortets stora höj- och sänkbara 150 cm strålkastare på hela 5 000 watt. Genom att hissa upp strålkastaren till fortets hjässa kunde flygplan och båtar belysas på sex kilometers håll, belysningen underlättade att beskjuta en fiende i mörker. Vid ett prov av den stora strålkastaren klämdes två artillerister fast under den tunga pansarluckan då motvikterna visade sig vara felberäknade. De undgick döden med en hårsmån men blev invalider för livet. En mindre 90 cm strålkastare stod även den skyddad i berget men placerad på en vagn på den nedgjutna rälsen i löpgraven på öns norra sida. Strålkastaren kunde dras ut och placeras på lämplig plats i löpgraven.

Fortets minstation hade till uppgift att spärra farleden med minor som låg förankrade under ytan, dessa kunde sprängas när ett fientligt fartyg passerade över minlinjen. Minlinjen innehöll 36 minor (ytterligare tio minor kunde monteras vid behov) på en c:a 400 meter lång linje över farleden. Placeringen av linjen var mellan Siarö och Staboudde. Medan den övriga verksamheten avvecklades på ön 1939 så behöll militären minstationen aktiv ända fram till 1959.

3. Siaröfortet lämnas, förfaller och bevaras

Trots att den ursprungliga verksamheten lades ner redan 1939 vid Siaröfortet dröjde det fram till 1951 som kanonerna monterades bort från fortets hjässa. Under 1960-talet togs fortet ur krigsorganisationen och övrig materiel togs bort från ön. Det sista militären gjorde innan de lämnade ön var att spränga generatorn så ingen skulle kunna använda fortet som sedan stod tomt ända fram till 90-talet. År 1993 tog Statens fastighetsverk över förvaltningen av Siaröfortet och följande år påbörjades en omfattande restaurering och konservering av fortet till en kostnad av c:a 35 miljoner kronor. Tre år senare (1996) öppnades Kyrkogårdsön och Siaröfortet upp för allmänheten för första gången, innan dess var hela ön ett militärt skyddsobjekt där civila inte fick gå iland. År 2002 blev Siaröfortet ett byggnadsminne som än idag ägs och förvaltas av Statens Fastighetsverk.

Idag är Kyrkogårdsön och Siaröfortet ett populärt utflyktsmål under sommarhalvåret, ett museum som passar för både de små och stora. Vi på Fortifikation-Väst rekommenderar att åka till Östanå färjeläge för att sedan ta färjan till Kyrkogårdsön, en båtresa som tar cirka fem minuter. För de som vill se mer av Stockholms skärgård går färjan från stadsgårdskajen i centrala Stockholm, båtresan tar då cirka 90 minuter. Med den senare linjen går det att fortsätta norrut till t.ex. Arholma, där ett annat kustartillerimuseum finns.

För den som inte kan besöka Kyrkogårdsön kan vi tipsa om filmen Mysteriet på Kyrkogårdsön där delar av filmen utspelar sig på Kyrkogårdsön, Siaröfortet och i skärgården runt fortet. Filmen är en ungdomsdeckare från 2004, tyvärr är filmen i sig inte speciellt bra, men miljöerna är väldigt fina. Kort beskrivning om filmen:

Under sommaren 1985 pågår ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Stadsbarnet Henrik 14 år bor varje sommar hos sina vänner Erik, Kristian och deras kusin Oskar på Siarö i Stockholms norra skärgård. De gör vad pojkar gör under sommarlovet i skärgården: hoppar från de höga klipporna, fiskar och utforskar platser. Kristian har alltid sin kikare riktad mot Kyrkogårdsön och Siaröfortet, han är övertygad om att någon använder det nerlagda fortet. Pojkarnas gamla vän, fiskaren Petersson, försvinner spårlöst en dag och pojkarna dras in i en spännande tid.

Artikeln är skriven med hjälp av artikeln “Siaröfortet – se men inte synas” av Märta Holkers, boken “Svenska borgar och fästningar: en historisk reseguide”, artikeln “Siaröfortet” av Statens fastighetsverk och boken “Stockholms kustartilleriförsvar 1914-2000” av Alexander Wahlund. Tack till Statens fastighetsverk för bildmaterial, Alexander Wahlund för dokument, ritningar samt bilder och Mats Levinsson för korrekturläsning.

Radargruppcentraler

Stridsledning och luftbevakning

Det kalla kriget är isande kallt mellan öst och väst under 1960-talet. Stormakten i öst hade under 1950-talet tagit fram det nya snabba bombplanet Tupolev TU-16 som med sin snabbhet, aktionsradie och förmåga att bära kärnvapen, nu utgjorde ett av de stora hoten för omvärlden. Tupolev TU-16’s höga toppfart innebar bl.a. ett behov av en snabbare och mer precis stridsledning för genskjutande svenska jaktplan.

Långt ut i det svenska skogarna påbörjades ett antal stora byggprojekt för att möta det nya hotet. Arbetarna sprängde sig djupt ner i urbergen för att göra plats åt en av de nya funktionerna för Sveriges luftförsvar. Funktionerna kom att ingå i det nya stridsledning- och luftbevakningssystemet (STRIL 60). STRIL 60 var på 1960-talet ett unikt ledningssystem för samordningen av luftstridskrafter. Systemet utgjordes av ett stort antal anläggningar (luftförsvarscentraler, radiosändare, radaranläggningar, luftförsvarsgruppcentraler m.m.) och delsystem infologiska sammanknutna genom kommunikations- och databehandlingssystem.

Den grundläggande idén bakom STRIL 60 var att, dygnet runt och oberoende av väder, effektivt kunna nyttja luftförsvarsvapnen: jaktflyg, luftförsvarsrobot, luftvärn och offensiv telestörning. Som beslutsunderlag skulle en översiktlig bild av luftläget i nära realtid presenteras för samtliga berörda parter. Beslut om insats och val av vapen skulle fattas av en chef inom respektive geografiskt område. Stridsledningsorganisationerna för de olika vapnen skulle ha tillgång till information om fienden och de egna resurserna.

Behovet av STRIL 60 växte fram genom den tekniska utvecklingen av flygplan som medförde att flyghastigheterna och flyghöjderna ökade, samt att den nya tekniken gjorde att vapnen gick att avlossa på allt längre avstånd från målet. Genom ett sammanhållet totalkoncept och användning av ny teknik, såsom bredbandig överföring av radarinformation och datakommunikation, samt digitala kalkylatorer och minnen, kunde nya förmågor uppnås.

1. Historia och uppbyggnad

Mellan åren 1962 och 1965 utfördes det stora arbetet med att spränga ut ett antal bergrum ute i de svenska skogarna. Ett stort problem uppdagades redan efter ett år, då ett mycket allvarligt spioneri avslöjades, som kom att sätta käppar i hjulet för de planerade radargruppcentralerna. Den 25 juni 1963 greps översten Stig Wennerström på Storbron i Stockholm efter en längre tids spaning av Säkerhetspolisen. Bevismaterialet som beslagtogs i Wennströms villa och det som senare uppdagades under kommande förhör med Wennerström pekade på att vederbörande sålt ut information kring stora delar rörande det svenska flygvapnet och dess hemliga anläggningar. Fortifikatoriska anläggningar som redan var byggda, såsom berghangarer, men också anläggningar i planeringsstadiet visade sig vara röjda för Sovjetunionen och dess ledare. Detta fick stora konsekvenser för det nya STRIL 60-systemet. Av de 13 platser som rekognoserats av Fortifikationsförvaltningen (idag Fortifikationsverket) tillsammans med militärområdesstaben fick fem strykas på grund av Wennerströms spioneri.

Följande platser var rekognoserade:

• O 5S, O 5N och O 5M till Uringe, Tierp respektive Riala
• G 1 till Heinum
• S 1O och S 1V till Degeberga respektive Veberöd
• S 2S och S 2N till Rödeby respektive Nybro
• O 1S och O 1N till Hannäs respektive Kolmården
• ÖN 3 till Älvsbyn
• W 2 till Alingsåstrakten
• N 3 till NNV Sundsvall

De åtta anläggningarna som byggdes:

• RRGC Minken ÖN M (avvecklad 2000)
• RRGC Geten O5 M (avvecklad 1994)*
• RRGC Björnen O5 S (avvecklad 1992)
• RRGC Vesslan O1 N (avvecklad 2000)
• RRGC Rockan O1 S (avvecklad 2000)
• RRGC Myran S2 S (avvecklad 2000)
• RRGC Bocken S1 O (avvecklad 1991)
• RRGC Hinden S1 V (avvecklad 1993)

*RRGC Geten var den anläggning som stod klar först av samtliga anläggningar, den togs i operativ drift under 1965.

Fyra stycken RRGC/T (transportabel) tillkom:

• RRGC/T Tjuren N3 – tillhörde F4 (krigsplacerad i LFC* Humlan)
• RRGC/T Hajen W2 – tillhörde F7 (krigsplacerad i LFC Svalan)
• RRGC/T Pantern – tillhörde F18 (senare F16)
• RRGC/T Järven – tillhörde F21

*Luftförsvarscentralen (LFC) var en anläggning för luftbevakning från 1950-talet som byggdes upp inom STRIL 50-systemet som sedan övergick till STRIL 60. Dessa anläggningar skulle samordna luftförsvaret i respektive luftförsvarssektor.

RRGC/T var en strategiskt rörlig ledningscentral som kunde upprättas i förberedda bergrum (S-anläggning) eller i förberedda oskyddade anläggningar (N-anläggning). Till RRGC/T kunde flera radarstationer av olika typer anslutas. Normalt upprättades RRGC/T i en S-anläggning tillsammans med strilradaranläggning 860. RRGC/T var i operativ drift mellan åren 1984 och 2004.

För de fortifikatoriska RRGC-anläggningarna skulle all ledningspersonal och huvuddelen av teleutrustningen finnas i bergrum som skulle klara viss vapenverkan. Utpunktsbyggnader för ovanjordutrustningar som radar-, radio- och radiolänkutrustning installerades i betongkassuner minst 500 meter från själva berganläggningen. Anslutningarna till sambandsnätet skulle vara dubblerade och ha skilda kabelintag. Utöver utbyggnadsreserver skulle det finnas reservfundament för länk- och radiomaster.

RRGC-anläggningarna skulle klara upp till två månaders drift utan tillförsel av förnödenheter. Flygstaben och Kungliga flygförvaltningen lämnade uppgifter på vilka utrymmen som behövdes beroende på hur mycket personal som skulle tjänstgöra i anläggningen, hur stor golvyta teleutrustningen behövde, samt hur mycket kylluft som behövdes för dessa. Fortifikationsförvaltningen tog fram konstruktions- och byggritningar som blev mallar för en standard RRGC-anläggning. De två första anläggningarna blev något större än övriga, vilket berodde på planerad samverkan med andra förband. Fortifikationsförvaltningen hade vissa svårigheter att tillmötesgå önskade slutdatum för byggnationerna, något som bland annat berodde på brist på arbetskraft inom byggnadssektorn. Anläggningarna färdigställdes dock i stort enligt plan.

Berganläggningen utgjordes av en i berget fristående fyravåningsbyggnad (hålrummet för byggnaden tog cirka sju månader att spränga ut) som nåddes via en lång stötvågstunnel och förbi en hydrauliskt styrd dubbel stötvågsport. I andra änden av ingångstunneln fanns ett stigschakt som även fungerade som anläggningens luftintag och var tänkt som reservutgång. Vissa RRGC hade en genomgående tunnel. Utöver ingångstunneln fanns ytterligare ett schakt för utsläpp av avgaser från reservkraftsdieslarna. Precis innanför stötvågsportarna fanns utrymmen och utrustning för radiaksanering. RRGC-anläggningarna var dimensionerade för att motstå stötvågor, en viss vapenverkan, samt gasanfall men hade inget EMP-skydd.

Detta fanns på följande plan:

• Plan ett:
  • Verkstad- och förrådsutrymme för underhåll av telemateriel och övrig materiel.
  • Utrymme för anläggningens elförsörjning med tillhörande ställverk, svänghjulsomformare för avbrottsfri kraft åt teleutrustning, tre dieseldrivna elverk för anläggningsdrift vid avbrott i yttre elförsörjning och övervakning- med tillhörande manöverpulpet för dieselmotorer.
  • Ekonomiutrymmen och köksutrustning dimensionerad för att klara mathållning för cirka 50 personer vid kontinuerlig drift.*
  • Anläggningen hade vattenförsörjning från den egen brunnen och hade egen avloppsreningsanläggning, allt för att personalen skulle klara sig instängd i berget under en längre tid.

• Plan två:
  • Personalutrymmen, såsom dagrum för ledig personal och logement (sovsalar).
  • Larmövervakningscentral för maskinutrustning.
  • Kontorslokaler för kompanichef, driftchef och maskinchef.
  • Utrustning för luftrening, kylning av luft för teleutrustning och till alla rum i berganläggningen, samt kylning till dieselaggregat.

• Plan tre:
  • Kablage och kyllufttrummor för teleutrustning.

• Plan fyra:
  • Operationsrummet (taktikrummet) med operatörskonsolerna, jakttablå och opuskarta samt specialbelysning för att underlätta arbetet vid PPI:erna (bildskärmarna Plan Polär Indikator).
  • Telerummet med all teleutrustning. Det fanns ett hisschakt från televerkstaden upp till telerummet.

* RRGC Myran var den enda av RRGC-anläggningarna som inte lagade sin egna mat i berget, trots att man ville det. Maten till Myran hämtades från militärrestaurangen på Rosenholm i Karlskrona. I många år assisterade värnpliktiga som handräckningstjänst. En värnpliktig i varje omgång fick bland annat hjälpa till med att diska och torka golven, en tjänst som försvann så sent som på 1980-talet.

Den fortifikatoriska RRGC anläggningen bestod av en berganläggning och ett antal byggnader innehållande utrustning i olika omfattning enligt följande:

• Byggnad A – Berganläggningen.
  • Databehandlingsutrustning.
  • Telefon och transmissionsutrustning.
  • Elkraftutrustning.
  • Underhållsutrustning.

• Byggnad B – Länkutpunkt, vissa RRGC hade två utpunkter som benämndes B1 och B2.
  •  Radiolänkutrustning.
  • Radiomottagare.
  • Master.

• Byggnad C – Radarutpunkten.
  • PH-39 (Radarhöjdmätare).

• Byggnad D – Radioutpunkten.
  • Radiosändare.
  • Master.

Utpunkterna var anslutna till bergsanläggningen via koaxial- och telekablar för överföring av teleinformation, larm- och manöversignaler. Utpunkterna fick sin kraftförsörjning via separata elkablar med avbrottsfri kraft för drift av viktiga teleutrustningar och respektive el för drift av värme- och ventilationsutrustningar. RRGC hade dubbla kabelintag med separerade anslutningar till Televerkets kabelnät. Dessutom fanns det ekonomibyggnader och baracker för fredsmässig verksamhet samt vaktkur, carport och förråd m.m.

Kuriosa: Till RRGC Myran beställdes det möbler och övrig inredning, dock missade en arbetare vid F12 att hisschaktet var just ett hisschakt och beställde sålunda möbler och inredning även till detta utrymme.

2. Radargruppcentralernas funktioner

Enligt de ursprungliga tankarna skulle RRGC vara en central för insamling, målföljning och filtrering av information från låghöjdsradarstationer och rapportering av den sammanställda informationen till LFC. Behov av en reservanläggning för LFC medförde att kraven på RRGC utökades till att även innefatta stridsledning och luftförsvarsorientering.

RRGC dimensionerades för att kunna:

• Ta emot information från fyra radarstationer, automatiskt följa 80 mål och rapportera 40 mål.
• Automatiskt mäta höjd på 190 mål samtidigt, varav 150 för LFC:s räkning.
• Genomföra 24 ledningsuppdrag (tal- och datastridsledning) och leda lvrb- och rbförband (luftvärnsrobot- och robotförband).
• Lämna luftförsvarsorienteringar.

RRGC byggdes i två varianter, typ ett och två, som i grunden var funktionellt lika, men hade olika ledningskapacitet. RRGC typ ett var avsedd att ingå i storsektorerna O5 och S1 som filtercentral till LFC typ ett. RRGC typ två fanns i sektorerna S2, O1 och ÖN3. Beroende på bemanning med operativ och teknisk personal kunde RRGC producera drifttid från c:a 30 till 168 timmar per vecka för luftbevakning, incidentberedskap och förbandsutbildning.

RRGC:s uppgifter:

• Luftbevakning:
  • Mottagning av rapporter från den optiska luftbevakningen.
  • Överföring av måldata till LFC.
  • Spaning, målföljning och sammanställning av information från radar PS-15 i typ ett och för typ två tillkom radar PS-66, PS- 65, och PS-08.
  • Mottagning av och följning på talrapporter från ”övriga tillgängliga radarstationer” (till exempel radar PS-16, PJ-21, PS-08, PS-65).

• Höjdmätning:
  • Automatisk höjdmätning med PH-39 av mål som följdes i RRGC och LFC alternativt angränsande RRGC.
  • Automatisk höjdmätning av mål som följdes med PS-15 och PS-66
  • Höjdmätning med nickande höjdmätare PH-12, PH-13 och PH-40

• Stridsledning:
  • Stridsledning av jakt mot av LFC utpekade mål, i första hand låghöjdsmål.
  • Återledning av jakt.
  • Stridsledning av RB-68 (luftvärnsrobotsystem) förband med utmatning av måldata för utpekade mål.
  • Stridsledning av RB-67 förband med utmatning av måldata för utpekade mål.

• Luftförsvarsorientering LUFOR:
  • Luftförsvarsorientering via luftförsvarsgruppcentral (LGC) eller P2-sändare.

I boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden, återberättas denna incident:

”Någon gång 1970 kom ÖB Stig Synnergren och hela försvarsledningen på besök till den topphemliga anläggningen. De landade i två helikoptrar på en åker och fick sedan göra ett studiebesök. Ett stridsledningspass skulle förevisas och alla blev informerade om den för feltryckningar ytterst känsliga utrustningen. Under passets gång lutar sig den aningen närsynte generalen Torsten Rapp fram för att se bättre samtidigt som han lägger armen över skrivtangenturen, varpå datorsystemet låser sig. Ridå”.

3. Personal i RRGC

För luftbevakning:

• Målföljningsledare (Måled).
• Biträdande målföljningsledare (Bimåled).
• Målobservatör (Målobs 1 – 4 st).
• Höjdoperatör (Höjop).
• Kartmarkör (Kam 1 – 2 st).

För stridsledning:

• Chefsradarjaktledare (Crrjal).
• Biträdande chefsradarjaktledare (CrrjalBi – Tråjal).
• Radarjaktledare (Rrjal 1 – 4 st).
• Robotledare (Rbled).
• Luftvärnsledare (Lvled).
• Tablåmarkör (Tam).

För orientering:

• Orienteringsledare (Orled).

Övrig personal:

• Vaktpersonal som bestod av värnpliktiga samt befäl.
• Kökspersonal som tillagade mat i anläggningens egna kök.
• Drifttekniker som såg till att anläggningen fungerade dag som natt.
• Lokalvårdare som städade i anläggningen samt övriga lokaler.

4. En vaktsoldats berättelse

Benny Stoltz med vakthund (bild av: Benny Stoltz)

Här återberättar Benny Stoltz med egna ord om sin tid som vaktsoldat vid RRGC Bocken:

Visst var det en spännande tid, det går inte att komma ifrån. Jag är otroligt stolt och även glad för att jag fick göra en sådan militärtjänstgöring. Bland de första veckorna på F10 när jag ryckte in, så fick vi alla som ryckte in frågan om vi ville tjänstgöra på fotodetaljen. Dom hade en ledig tjänst där. Där skulle man vara med och framkalla bilder m.m. från spanings Draken. Det var lite lockande då jag hade/har ett mycket stort intresse för fotografering och framkallning av detsamma. Men jag tyckte ändå att vaktsoldat lät spännande. Vi visste inte alls då var vi skulle bli placerade. Inte ens att vi skulle bli placerade på någon radarbas eller så. Alla trodde nog att vi skulle bli vakter på F10, med bevakning av flygfältet, ronderingar m.m. Snacka om att vi alla blev överraskade när vi sedan skulle avsluta grundutbildningen och fick höra att vi skulle packa våra saker och gå till en anvisad bil/buss som skulle köra iväg oss, mot okänt mål.

Vi arbetade i 24-timmars pass, dessa 24 timmar var uppdelade i olika vaktpass i vaktlokalen, ronderingar inne i berget, ronderingar ute i fält kring våra antenner och radartorn samt hundtjänst. Detta gick runt i ett schema vem som gjorde vad. Det fanns såklart också ledig tid i vårt dygn. Då passade vi på att öva med hundarna, vi gick ibland ner i berget och stod och lyssnade på när radarjaktledarna skickade iväg en J35 rote mot okänt företag. Det var faktiskt riktigt spännande att se/höra på. Ibland körde vi med bil runt på dom yttre ronderingarna, men oftast gick vi runt och då med en hund med oss. Vi hittade lite genvägar genom skogen för att komma från en punkt till en annan. Det är ju faktiskt bättre att gå, då man lättare kan höra och se om något olagligt pågår. Med en bil har man ju redan fört så mycket oväsen att ”de” redan har hunnit att gömma sig. Yttre ronderingar utfördes alltid med kpist.

Hur ett besök vid RRGC Bocken gick till enligt rutin:

Det fanns bara en vaktkur uppe vid inslaget. Nere vid stötvågsporten var där ingen vakt. Vi vakter kunde dela ut personliga namnbrickor eller så fick den typ av personal som inte hade en egen namnbricka, en utskriven av oss. Dessa nummer brickor var noga registrerade av oss i vakten och hade olika färger för var personen i fråga fick befinna sig. Så vi kunde direkt se vid våra ronderingar om någon befanns sig i fel utrymme. Besökare blev alltid föranmälda via säkerhetschefen på LFC Kobran, denna föranmälan gick till på följande vis:

1. Säkerhetschefen ringde till oss på vaktlokalsnumret och sa att det gällde en föranmälan på besök till rgc/O.
2. Vi la då på luren direkt och ringde upp ett förutbestämt telefonnummer, där vi hamnade hos säkerhetschefen på LFC. Detta för att ingen annan skulle kunna anmäla någon obehörig. Det skulle alltid utföras en återuppringning, för säkerhet.
3. Säkerhetschefen rabblade nu upp namn, personnummer, ev. företag, anledning till besöket och tiden då besöket gällde. Allt detta antecknade vi i en liggare som vi sedan använde när besökaren ifråga anlände.
4. När besökaren anlände fick han en bricka med ett nummer på, detta nummer antecknade vi i liggaren. Brickan hade som jag tidigare nämnde en färg, som visade vart han fick befinna sig. En del besökare skulle bara arbeta ute vid en av våra radartorn, de fick då en bricka som bara gällde där vid den platsen.

En helg när vår vaktgrupp tjänstgjorde hörde och såg jag ett flygplan på mycket hög höjd cirkulera ovanför oss. Jag iakttog den en stund för att försöka se vad den höll på med. Men den bara cirkulerade ovanför. Tyvärr var det en sådan helg då vår RRGC var stängd (RRGC Bocken var stängd varannan lördag och söndag, då tog RRGC Myran över borta i Blekinge. RRGC Hinden på Rommelåsen var alltid stängd på lördagar och söndagar) så vi kunde inte gå ner och hämta några av våra egna radarjaktledare, så det blev att lyfta luren till LFC. När befälet där svarade, berättade jag vad vi håller på att titta på. Han klicka runt på sin radarskärm, men sa efter en stund att han såg inget. Han frågade hur högt upp och vad för typ av plan det var. Det enda jag kunde svara var att det är väldigt högt upp, men att jag tydligt kunde höra det typiska ljudet av ett militärt jetplan. Det var ingen tvivel om annat. Jag försökte också beskriva planet, men det var inte så himla lätt då det som sagt var högt upp. Jag kunde dock se att det var inget stort passagerarplan. Han fortsatte att klicka runt på sin skärm, ändrade troligen en massa inställningar. Men kunde inte se ett skit. Han frågade till slut om jag druckit!? Nä, såklart inte!!! Svarade jag. Han tyckte nog att det var ett skämt, men jag var inte på skämthumör då, då vi ju just nu iakttog något alldeles speciellt. Tyvärr blev det inget mer än en rapportskrivning i vår loggbok. Vad som skrevs på LFC vet jag inte.

En dag så började det regna som fan över oss, vi skrev in ett par marinare som skulle ner i berget och släppte in dom genom vakten. Efter en kort stund när dom hade kommit in en bit i tunneln slog blixten ner på bergstoppen. Det small så IN I HELVETE!!!! När det hade lugnat ner sig med regnet. Gick vi vakter upp på bergstoppen för att se var den slog ner. Blixten hade tagit sig via ett träd, fram över marken där den hade vällt ett par stora stenar och ner i nödutgångsschaktet!!! Det måste ha blitt en bra knall nere i tunneln. Vi fick aldrig reda på om dessa marinare fick byta kalsonger, men det var nog ett måste tror jag.

En dag hade vi en brand/utrymningsövning ihop med Kristianstads räddningstjänst. Jag och en av brandgubbarna fick i uppdrag att bära upp en av marinens glada gossar på bår, med full rökdykningsutrustning på oss. Jo det var ju en kul uppgift. Ju längre upp vi kom i tunneln, desto tyngre blev marinaren. Jag trodde att jag skulle dö av syrebrist och mjölksyra i ben och armar innan vi nådde öppningen. Dom två-trehundra meterna var väldigt utmanande. Jag tyckte mig ana en liten glimt av trötthet även hos brandgubben. Men där var ändå luft kvar i mina tuber när jag kom upp, säger Benny.

5. Radargruppcentraler, incidenter och berättelser

Följande incidenter och berättelser är några urval från boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden:

Vaktsoldaterna vid anläggningen övades i flera tänkbara scenarier för att vara förberedda om något skulle inträffa. Ett av scenarierna var hur vakterna skulle gå tillväga om en okänd bil körde fram till vakten och bara stängde av motorn. En sen fredagskväll körde en BMW med en man och en kvinna ned till vakten, stängde av motorn och satt kvar. Vakterna som nyligen övat på detta scenario gjorde exakt som de blivit lärda, en vakt stannade kvar i vaktstugan, medans två beväpnade vakter går ut, en säkrare går ut och beordrar personerna att stiga ut samt att lämna legitimation på motorhuven och backa bak ett antal meter bakom bilen. Den manlige bilföraren blir förbannad och påpekar att de var på väg till en bygdegård i närheten. Incidenten slutade väl men vakterna glömde att identifiera kvinnan som var med i bilen, mannen visade sig senare vara en känd politiker i Karlskrona.

Händelse i Myran under 1980-talet:

Under 1980-talet kom hela försvarsberedningen på besök till Myran. Bussen körde ända fram till huvudingången till anläggningen, besökarna fick en genomgång i matsalen. Efter presentationen behövde några av kvinnorna gå på toaletten och undrade därför om det fanns flera toaletter än den i entrén. Svaret på frågan blev nej, pengarna hade enbart räckt till en toalett i hela anläggningen. Carl Bildt var med i sällskapet och var väldigt förtjust i det han fått se under dagen. Väl uppsuttna i bussen för hemfärd fick de varsitt klistermärke med RRGC Myran på och den entusiastiske Bildt lär ha klistrat det omedelbart på sin portfölj!

Utrymningsövning i Myran:

Under en övning lagades maten med hjälp av frivillig personal från lottakåren. En av dessa var en aningen rundlagd kvinna, och när utrymningsövningen skulle till att börja tog hon på sig sin ytterkappa samt handväsk och gav sig iväg. Utrymningen gick bra tills hon nådde det sista schaktet där hon fastnade. De övriga som deltog i utrymningsövningen fick efter mycket slit loss henne och övningen kunde avslutas.

Driftstörning vid Myran:

Den 3 maj 1982 grävde en grävskopa av elkablar vi utpunkten B2 vilket resulterade i den kraftigaste driftstörningen vid anläggningen, samtliga fyra utpunkter blev utan ström. Det skulle ta tre dagar att reparera elkablarna och åter få Myran i operativ drift, men PH-39:an skulle vara ur drift i ytterligare några dagar.

Myran bombhotas:

I mitten av 1986 inkom ett bombhot mot Myran. Anläggningen var vid tillfället inte i drift så kompanichefen Lennart Ebenhart fick rycka ut med huvudnyckeln för att släppa in polisens bombtekniker och hundar. Efter att polisen sökt av hela anläggningen konstaterade man att hotet var falskt.

Myran får oönskat besök:

I den lugna juldagsnatten sitter vakterna i vaktstugan när det plötsligt hör ljud vid reservutgången via en ljuddetektor. En hundförare springer ut och kopplar sin hund och tar sikte mot reservutgången utvändigt medans hans kamrat springer via stötvågstunneln för att eventuellt möta en inkräktare. Hundföraren anländer till reservutgången och noterar fotspår framför inslaget, hundföraren följer snabbt fotspåren som leder bort från anläggningen och får syn på den flyende personens ryggtavla. Då hundföraren inte bedömde hunden som tillräckligt utbildad så valde denne att inte släppa hunden på personen varvid ett fortsatt efterföljande gjordes med kopplad hund. Uppe vid anläggningens väderradar syntes fotspår samt bilspår som den flyende personen använts sig av för att lämna platsen.

Thom Jaxhagen – Tvak (teknisk övervakare) vid RRGC Björnen berättar:

”Björnen var den enda ”öppna” anläggningen som tog emot besökare. Även från andra länder kom ibland militärer, bland annat från USA, Kadaffi-regimen med flera. Det gjordes också ett reportage av SVT, men allt det inspelade materialet blev stulet på en bilparkering”.

6. Radargruppcentralerna går i graven

I slutet av 80-talet konstaterades det att det kunde bli problem att upprätthålla driften av datautrustningen i anläggningarna. Bland annat eftersom majoriteten av de tekniker som kunde systemen snart hade nått pensionsålder och för att det rådde brist på både reservdelar till datorer och ny personal. Att anställa och nyutbilda teknisk personal ansågs inte realistiskt ur en ekonomisk synvinkel. Trots att den tekniska utrustningen uppgraderades allt eftersom blev RRGC/F som system, och koncept, alltmer föråldrat. När hotet från öst hade försvunnit fanns det inte heller samma behov av en fortifikatorisk skyddad STRIL-anläggning. Dessa berganläggningar hade väldigt höga driftkostnader för bl.a. värme, avfuktning, underhåll och personal.

Redan tio år innan de första anläggningarna började avvecklas satte projektet StrilC 90 igång, ett embryo till det som slutligen blev StriC, som i utgångsläget planerades att tillföras alla anläggningar som fanns under 1980-talet. Detta skulle inneburit att det för samtliga RRGC/F anläggningar skulle sprängas ut nya hålrum i de befintliga bergen för den nya funktionen, men nedskärningar i anslagen medförde att inte alla anläggningar uppgraderades.

När de första RRGC/F anläggningarna togs ur drift för att sedan avvecklas och plomberas under 1992-1993 visade det sig att det skulle bli ett mödosamt arbete. Innan arbetarna kunde stänga av pumparna och låta grundvattnet fylla bergrummen krävdes en omfattande sanering. Färg från väggarna skulle blästras bort, all miljöfarlig materiel skulle rivas ut och slutligen återstod de stora maskinerna som var så stora att de hade installerats i inledningen av byggskedet, varpå resten av anläggningen byggdes runt om. Detta medförde att arbetet blev mycket svårt och väldigt dyrt. Enligt vissa skulle det vara billigare att låta pumparna och avfuktningen gå i tiotals år efter avvecklingen, det säger en del om kostnaden för saneringen och plomberingen av dessa stora berganläggningar.

Valet för uppgradering till StriC stod mellan RRGC O1S Rockan och RRGC S2S Myran där den förstnämnda gick segrande ur striden. Trots “förlusten” mot Rockan fattades beslutades att RRGC Myran skulle vara kvar tills 2005 för att leda JA 37 Viggen tillhörande F17 Kallinge, men även det beslutet ändrades 1998. Beslutet om att avveckla hela RRGC/F-systemet fattades och det skulle gå fort, redan inom två år skulle anläggningarna vara ur drift och avvecklade. I oktober 1999 kom det slutgiltiga beslutet på papper, samtliga RRGC/F skulle stängas år 2000. Under juni och december var det tänkt att de sista anläggningarna skulle avvecklas och vissa plomberas. RRGC Myran var först på tur, men fick dispens för att kunna vara med och delta i övningen Baltic Link 2000 (14:e till 25:e augusti) och stängdes strax efteråt, 30:e augusti 2000. Den sista incidentberedskapen hölls för sista gången mellan dygnen 7:e och 8:e maj. När personalen lämnade Myran så fick Tvak-personalen (Tvak – teknisk övervakning) stanna kvar i hela sex månader för att ta hand om den tekniska utrustningen i berget.

Under våren 2000 undersöktes om det fanns möjlighet att låta Myran stå kvar orörd för att ge en inblick i vad STRIL 60 innebar i praktiken, ett militärhistoriskt dokument som måste ses för att förstå vikten av RRGC. Men allt som oftast kom en liten detalj emellan, kostnaden, vem skulle betala driften av anläggningen som inte längre var aktiv i krigsorganisationen? Med tanke på det stora antal militära berganläggningar som avvecklades under denna period bedömdes sannolikheten att någon utomstående intressent skulle visa intresse som låg, speciellt eftersom summan för att drifta Myran var över 300 000 kronor per året. Ett sorgligt slut på en 30-årig era i STRIL 60-systemet.

Artikeln är skriven med hjälp av FHT – RRGC/F En viktig komponent i stril  m /60 av Bengt Olofsson, boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden av Bjarne Darwall. Tack till Benny Stoltz för bildmaterialet och Mats Levinsson för korrekturläsning.

Rödbergsfortet

Bodens fästning

I början av 1900-talet påbörjades ett omfattande arbete i övre Norrland, ett projekt som skulle komma att bli ett av de största militära byggprojekten som Sverige skådat genom tiderna. I den mäktiga fästningen som skulle vara så respektingivande att den evige fienden i öst inte skulle våga sig på en invasion i norr skulle Rödbergsfortet ingå. Tack vare sin avskräckande effekt fick fästningen förtjänstfullt smeknamnet “Låset i norr”.

1. Rödbergsfortet

År 1903 sätter det mödosamma arbetet igång, med dynamit, spett och släggor slet arbetarna med att centimeter för centimeter gräva sig ner i det svenska urberget. Fem år senare stod Rödbergsfortet klart som ett av fem autonoma bergfort som utgjorde hjärtat av Bodens fästning. Bodens fästning bestod förutom de fem bergforten också av flertalet flankerande batterier, luftvärnställningar, bunkrar, stridsvagnshinder, en ballonghall, ett av landets största bergrum och mer därtill. Rödbergsfortet uppfördes söder om Boden, på den västra sidan om Luleälven. Fortets kärna skyddas av en djup och bred vallgrav som omger tre av fortets sidor. Den fjärde sidan består av ett brant stup som ansågs vara ett gott skydd mot en framstormande fiende.

Rödbergsfortets ursprungliga bestyckning:

• 4 st 15 cm haubits m/06 i pansartorn m/04.
• 4 st 8 cm kanoner m/94-04 i pansartorn m/03.
• 8 st 6 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07.

Rödbergsfortets huvuduppgift var att försvara den södra fronten. Mellan 1976 och 1979 bytte det tunga batteriet ut sina pjäser. De nya 12 cm m/24 kanonerna kom ursprungligen från stadsjagarna HMS Gävle och HMS Kalmar som hade skrotats, dessa kompletterades även med en övningspjäs från Berga Örlogsskolor. I och med bytet så ökade räckvidden från cirka 7 km till hela 19 km, vilket medförde att fortets kanoner kunde nå fientliga mål inom hela Bodens fästning.

I anslutning till Rödbergsfortet byggdes 1970 ett modernt batteri kallad “Satelliten” med två stycken 12 cm kanoner m/24 (från stadsjagaren HMS Gävle). Benämningen Satelliten fick batteriet eftersom pjäserna låg som en satellit utanför själva fortet. Satelliten på Rödberget har på grund av sitt centrala läge inom Bodens garnison ofta används för att utbilda personal som var eller skulle bli krigsplacerade vid motsvarande anläggningar i Övre Norrland. Rödbergsfortets yttre försvar bestod bland annat av fyra infanteriskansar belägna på Rödbergets sluttningar, två stycken observationsplatser samt strålkastarbanor både söder och norr om fortet.

Rödbergsfortet och de övriga fyra bergforten var in på 1970-talet bemannade med vakter dygnet runt, året om av en styrka på 5-10 man. I de djupa vallgravarna som omgärdade kärnan av Rödbergsfortet sprang lösa vakthundar. Dessa lär endast ha lyssnat på sin hundförare och inte ens vaktchefen kunde då öppna grinden för att kliva in. Säkerheten var mycket omfattande och sträng under fortens aktiva tid.

I dokumentären Hemligstämplat berättar den före detta vakt- och fortchef vid Rödbergsfortet Ralf Adolfsson om rutinen vid huvudgrinden till Rödbergsfortet under 1960-talet:

“Och då stod det i min vaktinstruktion att det här gruset ska jag kasta på hunden och det gjorde jag ju och den blev ju inte snällare utav det”

31 december 1997 gick en epok i graven. Militären med övningsledare överste Göran Honkamaa och en stab om åtta personer ordnade dagen till ära med öppet hus. Det var första gången som allmänheten fick tillgång till den mytomspunna Bodens fästning. Vad militärerna inte anade var att cirka 15.000 personer ville besöka fortet på nyårsafton och de köade i timmar för att få komma in. Till slut tvingades militären att utrymma fortet inför den kommande skarpskjutningen. Någon vecka efter nyårssaluten öppnade fortet återigen sina portar för de som inte hade hunnit komma in efter sitt köande på nyårsafton.

Den sista nyårssaluten sköts från Rödbergsfortet, som var det enda kvarvarande fortet i både krigsorganisationen och Bodens fästning. Nyårssaluten innebar att det tunga batteriets fyra 12 cm kanoner m/24 skulle skjuta slut på huvuddelen av den återstående övningsammunitionen. Eldgivningen från Rödberget skedde mot ett målområde i Vändträskåns dalgång, beläget på Bodens södra skjutfält. Skjutavståndet var cirka 8,5 kilometer. Eldledningsgruppen var grupperad på Södra Bodsjöberget.

Klockan 12:00 inleddes programmet för särskilt inbjudna gäster. En kort förevisning av bandkanon 1 ägde rum på körplanen nedanför berget. Därefter erbjöds visning av Rödbergsfortet och kommendanten Göran Honkamaa vid Bodens fästning höll tal. Klockan halv två på eftermiddagen var det dags för huvudnumret – skjutning med Rödbergets tunga batteri. Inom loppet av 30 minuter avfyrades 345 granater. Dånet var öronbedövande när granat efter granat sköts iväg mot målen. Personalen i pjästornen fick arbeta hårt för att upprätthålla den takt som krävdes. Skjutningen avslutades med att fortchefen Henry Rova avlossade det sista skottet genom att för sista gången trampa ned avfyrningspedalen och avfyra kanonen. Det var det sista skottet från den tidigare så respektingivande Bodens fästning. Nyckelpersoner och särskilt inbjudna tilldelades hylsor från de tunga pjäserna med den ingraverade texten ”Bodens fästning 31/12 1997”. När mörkret föll tändes luftvärnsstrålkastare på Degerberget och Rödberget och lät sina ljuskäglor svepa över Boden och dess fort.

Även om de sista skotten sköts 31 december 1997 så var Rödbergsfortet aktivt fram till år 2000. När Försvarsmakten lade ned Rödbergsfortet övertog Statens Fastighetsverk förvaltningen av anläggningen som idag klassas som byggnadsminne. Rödbergsfortet är numera ett museum och tusentals personer besöker varje år det mäktiga berget i Boden, militärhistoria när den är som bäst. För mer information, besök museets hemsida www.fastningsguiden.com/

I dokumentären Hemligstämplat berättar den före detta vakt- och fortchef vid Rödbergsfortet Ralf Adolfsson om rutinen efter skjutning med kanonerna:

“Varje gång eldsignalering slut så ändrade man riktningen på eldröret från skjutfälts riktningen till österut för att vara beredd att bekämpa ryssen så snabbt som möjligt”

Förslag till Fäste å Rödberget – Originalritning förvaras i Krigsarkivet.

2. Bodens fästning byggs

I slutet av 1800-talet skickades en rekognoseringsstyrka ut från Stockholm med uppgiften att finna en lämplig plats att bygga en fästning i övre Norrland. Styrkan red omkring i norra Västerbotten och i Norrbotten under fem års tid, sedan återvände de tillbaka till Stockholm och förslaget blev Boden med sin tacksamma geografi med stora berg och Luleå älv som gjorde en framryckning svår under sommarhalvåret. Efter att regeringen och kungen Oscar II hört argumenten från rekognoseringsstyrkan togs beslut att bygga en fästning i Boden. Den 20 maj år 1901 sätter man det första spettet i berget som blev startskottet för ett 16 år långt byggprojekt som resulterade i fem massiva bergfort och hela 1.200 objekt runt om dessa såsom kulsprutevärn, bunkrar, taggtrådshinder, stridsvagnshinder med mera för att hindra en framryckande fiende.

De dyraste arbetena var inledningsvis markberedning och sprängning. Terrängen närmast forten jämnades till så att fienden inte kunde erhålla något skydd bakom höjder eller i sänkor. Även om stormgravarna stod för de största bortsprängda schaktmassorna var det inte dessa som tog längst tid eftersom man där kunde spränga med dynamit. Det mest tidskrävande arbetet var istället sprängning av tunnlar, bergrum och pjäsbrunnar. Eftersom man inte ville skada berget så användes svartkrut vilket medförde en process som tog längre tid än dynamit. All borrning av spränghål skedde för hand. En man höll i ett handborr medan två släggkarlar slog. Varje slag genererade någon millimeter ner i berget och bara det visar på vilket arbete som låg bakom detta massiva projekt. Transport av bortsprängt berg skedde under de första åren dels för hand med skottkärra och dels med vagnar på rälsbana dragna av hästar. Cirka 600.000 ton sten sprängdes ur berget när Bodens fästning byggdes. Det  motsvarar cirka 15.000 fullastade långtradare. Under sommarhalvåret arbetade 1.200 bergsprängare med slägga, spett och dynamit och under vintern arbetade 900 man 10-12 timmar per dag, sex dagar i veckan. Sprängarna fick 3 kronor och 50 öre per arbetat skift, som i dagens penningvärde hade motsvarat 210 kronor.

Forten var autonoma och hade all förnödenhet som kunde tänkas behövas för att leva instängda under en längre tid. Sov- och matsalar, maskinrum, ammunitionsdurkar, förnödenhetsförråd, stridsledningsrum, sjukvårdsavdelningar med mera. De första åren värmdes forten upp med kol- och vedeldade kaminer vars skorstenar gick upp genom berget och mynnade ut på hjässan. Under 1910-talet elektrifierades hela fästningen och centralvärme från ett pannrum installerades. Något som var viktigt i berget förutom ovanstående saker var vattenklosetterna som kom att spela en viktig roll vid befästningarna runt om i Europa under första världskriget.

I dokumentären Hemligstämplat berättar Stellan Bojerud (överstelöjtnant och militärhistoriker) följande:

“Det visade sig nämligen under första världskriget att Brialmontforten kring Liers var tvungna att kapitulera efter några veckor på grund av att torrdassen var överfyllda”

Pansarkupolerna till 12 cm pjäserna vägde hopmonterade cirka 100 ton. De tyngsta enskilda delarna vägde cirka 25 ton styck och drogs på slädar av upp emot 30 parkopplade hästar beroende på lutning och tyngd. De tyngsta transporterna skedde vintertid, när tjälen gått i jorden och is och snö underlättade transporterna. De dyraste enskilda delarna under uppbyggnadsfasen var artilleripjäserna med deras vridbara pansartorn. Dessa beställdes från Bofors i Sverige och från S:t Charmond i Frankrike.

Bygget av Bodens fästning var inte speciellt hemligt vid denna tid, allmänheten kunde se det stora byggprojektet och mitt i arbetet kom Bodens folkhögskola på besök. De fick en rundvandring vid ett av forten och tackade för besöket genom att framföra Sveriges nationalsång för arbetarna.

Bodens fästning kompletterades och moderniserades under större delen av 1900-talet och bland de senare byggnadsprojekten kan nämnas den gigantiska stridsledningscentralen för armén och flygvapnet. Denna massiva berginrättning som byggdes i det idag mytomspunna berget Klinten, är även känd som “Anläggning 8”. Denna kom att moderniseras många gånger innan den slutligen stängdes och plomberades strax innan fästningen som helhet lades ned vid millennieskiftet.

För att säkerställa kommunikation mellan fästningens många delar, även efter massiva bombanfall och artilleribeskjutning, anlades ett omfattande nät av teleförbindelser med ett stort antal noder inom fästningen. I anslutning till fästningen anlades även under det andra världskriget en flygbas för jakt- och attackflyg på den västra sidan av Lule älv. På Degerbergsmyren byggdes 1914 en station för radiokommunikation inom fästningen. Den ersattes 1916 av en bunker med tjocka betongväggar och tak. Denna radiobunker kom sedan att vara i drift fram till 1974. Den ingick i krigsorganisationen fram till 1985.

Dokumentär: Hemligstämplat del 1 (Bodens fästning)

3. Bodens fästning, de fem bergforten

Av de 1.200 objekt som ingick i Bodens fästning så byggdes fem massiva bergfort med kompletterande batterier för flankerande eld, som omsorgsfullt placerats så de omfamnade staden Boden. Dessa var en vital del i det som kom att kallas för Bodens fästning. Nedan följer fakta om de fem bergforten:

Degerbergsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1908 och 1992 då det gick ur krigsorganisationen. Fram till 1982 var en del av den svenska guldreserven deponerad i Degerbergsfortet innan den slutligen flyttades på grund av att bevakningen som skedde dygnet runt upphörde vid fortet.

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

• 284 artillerister.
• 229 infanterister.
• 20 ingenjörer.

Bestyckningen bestod av:

• 4 st 12 cm kanon m/1899 i pansartorn.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1908-1952.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1992.
• 8 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt*.

*En kasematt är ett rum av gjuten betong eller murverk, inte sällan insprängt i ett berg, som utgör skydd för en artilleripjäs och dess besättning.

Gammelängsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1907 och 1992 då det gick ur krigsorganisationen.

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

• 284 artillerister.
• 229 infanterister.
• 20 ingenjörer.

Bestyckningen bestod av:

• 4 st 12 cm kanon m/1899 i pansartorn.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1907-1952.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1992.
• 8 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

Mjösjöfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1910 och 1978 då det gick ur krigsorganisationen på grund av att berget det var insprängt i var i dåligt skick då det hade spruckit på flera ställen.

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

• 251 artillerister.
• 233 infanterister.
• 20 ingenjörer.

Bestyckningen bestod av:

• 4 st 15 cm haubits m/1906 i pansartorn.
• 3 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1910-1952.
• 3 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1978.
• 8 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

Rödbergsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1908 och 1998 då det gick ur krigsorganisationen.

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

• 251 artillerister.
• 229 infanterister.
• 20 ingenjörer.

Bestyckningen bestod av:

• 4 st 15 cm haubits m/1906 i pansartorn, 1908-1979.
• 4 st 12 cm kanon m/1924C i pansartorn, 1979-1997.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1908-1952.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952-1997.
• 4 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

Södra Åbergsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1908 och 1997 då det gick ur krigsorganisationen.

Personalen som var placerad vid fortet omfattade:

• 284 artillerister.
• 229 infanterister.
• 20 ingenjörer.

Bestyckningen bestod av:

• 4 st 12 cm kanon m/1899 i pansartorn.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn.
• 4 st 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn.
• 4 st 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt.

4. Händelser från Bodens fästning

När den tyska Engelbrechtdivisionen under sommaren 1941 skulle transiteras med tåg från Norge till krigsskådeplatserna i norra Finland höjdes beredskapen avsevärt vid Bodens fästning. Vid järnvägsstation Boden Södra utspisades då 15.000 tyska soldater och officerare under sträng bevakning. Samtliga fem bergfort hade riktat in sina kanoner mot Boden Södra för att på given signal kunna beskjuta stationen och de tyska soldaterna.

Efter andra världskriget fanns det planer på att lägga ner Bodens fästning men dess goda skydd mot kärnvapen gjorde att fästningen fick finnas kvar. Tillsammans med kedjan av artillerifort som började inne i Luleå (Ormbergets tunga artillerifort) och fortsatte via Sunderbyn (Duggrabergets tunga artillerifort), Boden och vidare ända upp till Vuollerim utgjorde Bodens fästning ett kraftfullt inslag i invasionsförsvaret i övre Norrland. Därtill fanns den mytomspunna Kalixlinjen med sina tunga anläggningar och förberedda befästningar längre österut samt ett stort antal andra anläggningar runt om i Norrbotten. Fienden i öst skulle få det kämpigt i Norrland och många ansåg att det var Bodens fästning som avskräckte en invasion i norr.

I dokumentären Hemligstämplat berättar Göran Honkamaa (den siste kommendanten för Bodens fästning:

“Jag är övertygad om att Bodens fästning hade en avskräckande viktig roll i försvaret utav Sverige”

Hela Bodenområdet utgjorde ett militärt skyddsområde inom vilket utländska medborgare inte fick vistas, men ofta körde de nu mystiska TIR-lastbilar “fel” och hamnade i direkt anslutning till Boden och dess hemligheter. Svenska soldater som skulle besöka forten eller tjänstgöra i dessa behövde särskilda tillstånd. Sekretessen och säkerheten kring forten var rigorös och inga utom militären kom ens i närheten av grindarna. Bodensarna visste inte säkert vad som fanns uppe på bergen, men de kunde ana när forten sköt skarpt under de många övningarna. Sekretessen och hemlighetsmakeriet var så stort kring Bodens fästning så för att inte röja bergens positioner benämndes anläggningarna för Anläggning I, II och III osv för de värnpliktiga och dess befäl. Namn som Rödbergsfortet, Degerbergsfortet och Södra Åbergsfortet användes aldrig.

År 1979 dömdes spionen Stig Bergling till livstids fängelse för att bland annat ha avslöjat bergfortens position varvid stora belopp fick läggas ut för att ändra försvarsplaner och göra ombyggnationer. Exakt vad som Bergling sålt ut till sovjet var omöjligt att veta, men det antogs att bestyckning, skjutavstånd, bemanning och bevakning var en del av avslöjandet.

Långt innan Stig Bergling dömdes för sitt landsförräderi som omfattade Bodens fästning inträffade ett annat spioneri. Det kom att kallas “Enbomaffären” där Fritiof Enbom tillsammans med bland annat Hugo Gjersvold, Fingal Larsson och Lilian Ceder dömdes 11 februari 1952. Fritiof Enbom hade enligt polisutredning samlat in material om bland annat försvarsanläggningar i norra Sverige. Upplysningarna hade Enbom, enligt egen utsago, förmedlat till Sovjetunionen. Det har visat sig att det mesta av Enboms ihopsamlade material bestod av offentliga handlingar eller sådant som var allmänt känt i Boden med omnejd. Enbom berättade också att han utgjorde den sista länken i en kedja av sovjetspioner som förmedlade hemligheter om den amerikanska atombomben till Moskva. Majoriteten av de skribenter som närmat sig frågan i modern tid gör bedömningen att Fritiof Enbom med all säkerhet var en mytoman och aldrig hade några kontakter med Sovjetunionen annat än i sin egen fantasi. Blev Enbom oskyldigt dömd, eller var han en sovjetisk spion? Det är en fråga vi kanske aldrig får svar på.

Dokumentär: Hemligstämplat del 2 (Bodens fästning)

Artikeln är skriven med hjälp av “Sista skottet från fästningen” av Anders Björhammar, Fastningsguiden.com och “Bodens fästning” av Statens fastighetsverk. Tack till Bo Lundström (Docent 1.arkivarie vid Krigsarkivet) och Mats Levinsson för korrekturläsning.