HC Ernst

Norrlandsanläggningar

Strilradaranläggning 860

Vi befinner oss någonstans mitt ute i Sveriges djupa skogar, det är flera kilometer till närmaste asfalterade väg och här finns ingen bebyggelse så långt ögat når. Det är en lång färd på grusvägen som slutligen leder oss fram till vår destination som vi skymtar strax över trädtopparna, 240 meter över havet.

Under utbyggnaden av strilradaranläggning 860 under 80-talet så var tanken att det skulle levereras två fortifikatoriskt skyddade anläggningar per år. På grund av förseningar så kunde dock inte leveranstiden upprätthållas och eftersom utbildningen av personal till förbanden skedde i en snabbare takt så började utbyggnaden snabbt halta. Det fanns helt enkelt inga färdiga anläggningar till alla färdigutbildade förband. För att lösa detta så kom ett antal oskyddade anläggningar att byggas i väntan på de skyddade anläggningarna. Dessa anläggningar var huvudsakligen arv efter jaktradarstation PJ-21 som hade byggts ut under 50-talet och ordnade så att nyuppsatta radarförband inledningsvis hade en grupperingsplats för att kunna upprätta en luftförsvarskomponent. Namnet på dessa kom till genom att det till största del var norra Sverige som blev lidande av förseningarna, anläggningarna kom således att kallas för Norrlandsanläggningar (förkortas N-platser). I norra Sverige finns ett antal oskyddade anläggningar längs östkusten för detta ändamål.

Strilradaranläggning 860 delades in i tre ledningsfall varav det första utgjorde enbart ett radarsystem. Ledningsfall två utgjorde ett radarsystem med operatörshyddor och för det tredje tillkom en telehydda (Rrgc/T). I fred var Rrgc/T grupperad på fredsgrupperingsplatser i anslutning till flygflottiljer men vid ofred upprättades Rrgc/T normalt i en fortifikatoriskt skyddad anläggning tillsammans med strilradaranläggning 860, men kunde också upprättas oskyddad intill en radaranläggning (t.ex. vid en oskyddad strilradaranläggning 860). Efter att strilradaranläggningen hade installerats i hyddor så följde driftsättning vid provplatsen ”Fanny Hill” som tidigare använts för driftsättning av spaningsradar PS-66. På provplatsen upprättades varje system för att genomgå en funktionalitetskontroll. Efter godkänt besked så överlämnades systemen till radarövningskompanier och till de oskyddade anläggningarna i väntan på utbyggnaden av de fortifikatoriskt skyddade anläggningarna.

Inledningsvis så var det två flottiljer som började utbilda radarkompani PS-860, men efter något år tillkom ytterligare två flottiljer. Utbildningen skedde då vid flottiljerna F 4, F 13 (sedermera F 16), F 17 och F 21 för att kunna tillgodose betjäning av strilradaranläggning 860. Det var för utbildningsändamålet som de oskyddade anläggningarna kom att byggas vid dessa flottiljer så radarsystemet under utbildning enkelt skulle kunde upprättas, hållas i drift och transporteras. I början arbetades mycket på de oskyddade platserna och det blev på så sätt mer ekonomiskt och praktiskt att bedriva förbandsproduktion där än vid de skyddade anläggningarna som ofta låg långt från stödfunktioner (såsom förläggning, förplägnad och transporter). Utbildningsverksamheten bedrevs successivt vid de skyddade anläggningarna allt eftersom de överlämnats för drift och underhåll. Verksamhet bedrevs sedermera alltid vid skyddade anläggningar under övningar och de oskyddade anläggningarna kom att utgöra reservgrupperingsplatser i krigsorganisationen. Vid flottiljerna genomfördes verksamhet i form av fredsorganiserade enheter som benämndes för radarövningskompanier.

Radarkompani PS-860 var ett rörligt förband, precis som telematerielen. Eftersom grupperingen skedde vid en skyddad eller oskyddad anläggning så var kompaniets transportresurser endast dimensionerade för eget behov. För att kunna genomföra en omgruppering av radarförband och materiel till alternativa anläggningar efter de luftförsvarstakiska behoven ingick även utbildning av radartransporttroppar i några radarövningskompanier.

1. Västlig gruppering

Under kalla krigets sista årtionde (1980-talet) fokuserade USA på en ny generation flygburna vapen, nämligen kryssningsroboten. Roboten kunde bära både konventionellt- och kärnstridsmedel och kunde avfyras från mark, fartyg eller flygplan för att sedan flyga 2000 kilometer över terrängen enligt en förprogrammerad färdväg. För att bevara den svenska alliansfriheten och neutraliteten fick överbefälhavaren (ÖB) år 1981 i uppgift att kartlägga möjligheterna att försvåra och förhindra kryssningsrobotars färdväg över Sverige. Samma år fick chefen för flygvapnet (CFV) uppdraget av ÖB att undersöka till vilken kostnad och vad som skulle krävas för en upptäckt, följning och bekämpning av en kryssningsrobot som kunde korsa den skandinaviska halvön från väster på väg mot ett mål i öst.

Eftersom radarmålytan var extremt liten för en kryssningsrobot (c:a 0,1 kvadratmeter) så var ett radarförband med strilradaranläggning PS-860 det enda som kunde komma ifråga. För att få så tidig förvarning som möjlig med hänsyn till de topografiska förhållanden så var grupperingar så nära den västra landsgränsen som möjligt en nödvändighet. I denna operativa riktning fanns vare sig utbyggda eller planerade anläggningar av varken skyddad eller oskyddad karaktär, varav nybyggnation var nödvändigt. Av ekonomiska och operativa skäl ställde sig ÖB positiv till den oskyddade anläggningen som ansågs vara tillräcklig för uppgiften. Den oskyddade anläggningen (Norrlandsanläggningen) fick nu ligga till grund för uppdraget.

För att huvudförsvarsriktningen mot Sovjetunionen skulle kunna upprätthållas så fick inte antalet grupperingsplatser vara alltför många. De fick inte heller vara fler än att befintliga radartransportresurser rimligen skulle kunna återgruppera radarförbanden till sina ordinarie skyddade anläggningar för huvudförsvarsriktningen mot öst. Uppdraget ansågs vara genomförbart och en detaljerad plan presenterades.

Det blev brådskande eftersom det vid den här tiden var en känslig fråga rörande svensk alliansfrihet och neutralitet, inte minst vår förmåga att upptäcka och bekämpa luftmål från väst. Utbyggnaden skedde parallellt med utbyggnaden av de fortifikatoriskt skyddade anläggningarna och rekognosering för strilradaranläggning 870. När vägar, kraft och samband ändå skulle skapas för de i väst oskyddade anläggningarna så kunde platserna anpassas för en ringa merkostnad så möjlig gruppering av strilradaranläggning 870 också kunde ske.

Uppgiften att förbättra låghöjdstäckningen i västra Sverige föll under mitten av 80-talet i samband med införandet av Saab 37 Viggen (JA37) med sin radar av modell PS-46. Radarn kunde med lätthet täcka från markytan upp till 8000 meter och utåt med 60 kilometer inom ett spaningsområde av 120 grader. Jämfört med att flytta en strilradaranläggning av modell 860 (sedermera 870) till oskyddade grupperingsplatser i väst så gick det betydligt smidigare att nyttja JA37. Från utgångsbaseringar kunde det västra området nås på cirka 15-20 minuter.

2. Ett spel för neutraliteten?

Sveriges huvudförsvarsriktning var mot Sovjetunionen och det var därifrån som hotet under kalla kriget var mest påtagligt. Även om försvarsriktningen skulle kunna upprätthållas trots omgruppering av vissa strilradaranläggning 860 till oskyddade anläggningar i väst så skulle Sverige tappa radartäckning mot öst eftersom antalet 860 var begränsat. Var detta en uppoffring som Sverige var beredd att göra?

Hans-Ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar påpekar att strilradaranläggning 860 är en strategiskt flyttbar resurs som enbart inledningsvis var utplacerade för en tröskelhöjande effekt. Hotbilden var dynamisk, den var stor från öst men inte över hela vår östliga gräns och anläggningarna kunde flyttas eftersom. För att kunna uppfylla vårt åtagande om neutralitetspolitik så var det nödvändigt att kunna sköta bevakning över hela territoriet.

Enligt tidigare kompanichef Per Fridh på strilradaranläggning 860 så var kryssningsrobotar mycket svåra mål att upptäcka och följa, något som gick mycket bättre först efter en uppgradering till 861. Per påpekar att det under ett sent 70-tal och inpå 80-talet var målsökande attackrobotar (föregångare till de modernare kryssningsrobotarna) som var det stora hotet. För att upptäcka dessa var det planerat att bygga sensorkedjor, men detta blev aldrig verklighet. Enligt Per byggdes aldrig några oskyddade anläggningarna med syfte att upptäcka kryssningsrobotar.

Även Lennart Carlsson CL som är pensionerad major i flygvapnet ställer sig skeptisk till att de oskyddade anläggningarna byggdes för att detektera kryssningsrobotar. Var det kanske så att detta enbart var ett spel för neutraliteten? Det skulle i så fall betyda att de oskyddade anläggningarna i väst byggdes för att aldrig användas operativt.

Denna artikeln skrevs med hjälp av underlag från Per Fridh (tidigare kompanichef på PS-860), Lennart Carlsson CL (pensionerad major i flygvapnet), Hans-ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt de skriftliga källorna ”Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom flygvapnet” av Karl Gardh från Försvarets Historiska Telesamlingar, ”Strilradaranläggning 860” från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt dokumentet ”Rrgc/T” från Försvarets Historiska Telesamlingar.

Nya Varvet

Örlogsvarvet i väst

Samtidigt som den militära verksamheten minskade på Nya Varvet i Göteborg år 1823 så upphörde även arméns flotta för att slås samman med örlogsflottan. Det fanns inte längre plats för en sjögående flotta i den nya försvarstanken som hade fötts. Försvaret skulle i vad som kallades för ”centralförsvarsprincipen” koncentreras till ett par befästningar, varav den mest kända var Karlsborg.

Nedgången för det Nya Varvet fortsatte stegvis och blev 1885 formellt en depå under Stockholms örlogsstation. Eftersom fartygen som byggdes var anpassade för ett defensivt uppträdande så var de knappt sjödugliga för att färdas över fjärdar eller ens uppträda fritt till havs. Det var en dyster tid för den svenska flottan. Den imponerande sjömakt som Gustav III och Henrik af Chapman hade byggt upp raserades bit, efter bit.

Dåvarande fångvårdsstyrelsen övertog Nya Varvet år 1870 och inrättade ett centralfängelse under förutsättning att försvaret skulle kunna återta området vid behov. Ett sådant behov uppkom drygt 30 år senare vid uppförandet av den nya befästningen på Västerberget, nämligen Oscar II:s fort. Det nya kustartilleriet bildades år 1902 och en del av Nya Varvet återtogs i bruk av marinen för att kunna ge logi åt kustartilleristerna. Älvsborgs fästning kom 1904 att bli det samlade namnet för alla de batterier som skyddade inloppet till Göteborg.

Hela Nya Varvet återtogs i sin helhet först år 1907 när fängelset flyttade till Härlanda. Fångcellerna omvandlades till logement, rastgårdarna revs och en modern matinrättning uppfördes samt en bad- och tvättinrättning som totalförstördes vid en explosion på 50-talet. Nya Varvet kunde enligt plan år 1910 ge plats åt 300 kustartillerister och ytterligare 330 man ur flottan.

Under denna tid så kommunicerade marinstaben vid Nya Varvet med marinledningen i Stockholm via kortvågssändaren benämnd ”Älfsborgs Gnistsignalstation” vid Västerberget någon kilometer närmare havet. År 1910 flyttades kortvågssändaren till Gnistängen i Frölunda, benämndes ”Göteborg Radio” och hanterade även civil trafik från och med år 1916.

Den marina närvaron ökade och 1915 uppsattes Älvsborgs kustartillerikår (KA 3). Göteborgs örlogsdepå bildades 1 oktober 1917 och det anlades också en flygstation i hamnens östra del. Nya Varvet hyste nu rum åt samtlig personal och verksamheten fortgick under mellankrigstiden och ökade under andra världskriget.

Marinen bygger år 1939 en egen kortvågsstation benämnd ”Älvsborg Radio” på Billingen vid Nya Varvet och ett hus till staben för marindistrikt väst (MDV) uppfördes på området under 1942. Redan då är man väl medveten om bombflygets inverkan och spränger även ett bergrum för staben i billingens östra del. Även kortvågsstationen fick nu ett eget bergrum på ön Hängesten i södra skärgården.

Göteborgs örlogsdepå blev en självständig station med eget varv den 1 oktober 1943. Kustartilleriet flyttade till Käringberget och varvet rustades upp med modern utrustning. Här fanns nu skeppstekniska verkstäder, maskinverkstäder och verkstäder för pjäs-, min- och snickeriarbeten uppfördes på området tillsammans med en kanslibyggnad. Flera fartyg såsom ett pansarskepp, jägare, motortorpedbåtar minsvepare och ubåtar hörde till örlogsdepån. I hamnen fanns ett 40-tal båtar när verksamheten var som störst.

Den marina verksamheten var fortfarande intensiv i början av 1950-talet och vid denna tid fanns drygt ett 1000-tal tillfälligt eller fast anställda inom marindistriktet. På Nya Varvet utökades billingens bergsutrymmen i västlig riktning med utrymmen för förråd, verkstäder och ett stabs- och ledningsutrymme på två våningar avsett som krigsstabsplats för marindistriktsstaben. Bergrummet var avsett för att ge visst skydd mot vapenverkan.

Under 1960-talet minskade verksamheten och staben för marindistrikt väst flyttar ut då bergtäckningen inte längre ansågs vara tillräcklig, anläggningen var inte kärnvapensäker och läget var alltför stadsnära. Staben flyttar till ett bergrum i Munkedal (benämnt Greger) och 145 basbataljonsstaben fick överta platsen på Nya Varvet som nu stod till förfogande.

Örlogsvarvet avvecklades slutligen år 1966 men marinbasen var dock verksam fram till 28 januari 1986 då området såldes till Artur Källfelt Byggnads AB och Nimre AB till en summa av 10,3 miljoner kronor. Sedan dess har huvudsakligen civil verksamhet bedrivits på området.

Idag är de äldre delarna av berganläggningen starkt mögelpåverkade och skulle kräva väldigt specifika hyresgäster eftersom de flesta utrymmen saknar lättåtkomliga inslag. Tyvärr har några sådana hyresgäster inte funnits så kontentan har blivit att låta ventilationen gå på sparlåga, en lösning som försämrat klimatet i anläggningen avsevärt.

De senare och modernare delarna av anläggningen är fortfarande i bra skick och används delvis till viss verksamhet. Även takhöjden är betydligt högre och i det gamla stabs- och ledningsutrymmet syns fortfarande spår från den tidigare verksamheten.

Det har länge varit tyst om det massiva och mytomspunna bergrummet på Nya Varvet och många har vi varit som velat besöka anläggningen. Många har vi också varit som försökt men fått kalla handen. Från och med 2014 så anordnar organisationen Fortifikation-Väst (http://www.fortifikationvast.se/) visningar i anläggningen och de är de första och än idag de enda som med Källfelts godkännande anordnar visningar i berganläggningen.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Försvarsmaktens drivmedelsanläggning

F9 Säve

Det är en kall och mörk eftermiddag i december och dimman har lagt sig tät som lättflyktig bomull över Göteborg. Här, mitt bland buskar och träd, finns något alldeles unikt och som aldrig tidigare visats upp för allmänheten. En oskyldig betongbyggnad och en gallergrind med plåt i militärgrön färg som skydd mot väder och vind var anläggningens ansikte utåt. Idag skulle vi få äran att öppna grinden och kliva ner i ett fullständigt unikt exemplar av Sveriges tidigare topphemliga militära anläggningar.

Vi öppnade gallergrinden och klev sakta ner för den mycket branta trappan som ledde oss ner i berget och i mitten av stötvågstunneln som bildade en hästskoformation fanns två stötvågsdörrar på rad. En dörr på vardera sida av den närmare 2,5 meter tjocka väggen. Efter stötvågsdörrarna fanns ytterligare en trappa på närmare 60 trappsteg som ledde oss ännu djupare ner i berget. Långa gångar med exponerade bergväggar ledde oss slutligen till kärnan av den gamla drivmedelsanläggningen. Därnere i mörkret stod de två enorma bränsletankarna med rörledningar kors och tvärs, alltsammans upplyst av de gamla lamporna monterade längs väggarna.

Bränsletankarna och tillhörande bränsleledningar är tömda sedan länge och alla filter är lossade för att visa att det verkligen är tomt på drivmedel. Bultarna som börjat rosta ligger snyggt och prydligt i en låda på golvet och likaså verktygen som användes för att lossa dem. De ligger kvar i dammet på golvet precis som de gjorde dagen då de lämnades. I ett hörn står ett skrivbord i trä med en massa papper, olika anteckningar och loggböcker från anläggningens aktiva tid. Det är precis som att man låst dörren och gått hem för dagen, men aldrig återvänt.

Bakom ytterligare en stötvågsdörr står den minsta av två drivmedelstankar, denna rymmer 500 kubikmeter drivmedel varav den största hela 700 kubikmeter. Den största drivmedelstanken står i ett sidoutrymme strax bakom den mindre. Drivmedelsanläggningen är en delanläggning till den massiva berghangaren för stridsflygplan som ligger vägg i vägg, bara några meter bredvid. De totalt 1 200 kubikmeterna drivmedel beräknades räcka flera veckor, om inte månader, beroende på hur hög aktiviteten var. En flygflottilj som F10 förbrukade 100 kubikmeter flygbränsle per dygn med mörkerflygning på 70-talet, men här fanns inte så många flygplan så bränslet gick inte åt lika snabbt.

Från början fanns det bara en nedgång från den östra uppfarten i berghangaren, vid de fasta klargöringsplatserna som hade fasta anslutningar för både el och drivmedel. Det visade sig dock sedan att ventilationen inte var tillräcklig för att kunna tanka flygplanen i bergrummet. Eftersom bergrummet var fullt med ammunition och bränsle så ville man inte riskera en explosion. Istället användes rulltankar som rymde 2,5 kubikmeter drivmedel vardera för att tanka flygplanen. Rulltankarna kopplades samman med en mobil pump, ett pumpaggregat (PUG), som drevs av en tvåtaktsmotor som trycktankade flygplanen på några minuter, samtidigt som den renade bränslet från smuts och fukt.

Det fanns förberett för tankning på den södra plattan (nummer 3) via rör i marken. Likaså fanns en pumpstation på plattan vid flygfältet, men av okänd anledning så färdigställdes aldrig systemet vid dåvarande Göta Flygflottilj (F9) i Säve.

Idag är berghangaren ett unikt museum med fokus på flygets historia och utveckling. Drivmedelsanläggningen har passerats av många utan minsta vetskap om vad som gömt sig bakom den diskreta plåtdörren i betongväggen. Vi fick ett unikt tillfälle att besöka och fota anläggningen men nu kommer den att visas upp för allmänheten under guidade visningar. Hur väl vi på Fortifikation-Väst än försöker förmedla den verkliga känslan av kalla krigets hemligheter så kommer vi aldrig att komma i närheten av vad en guidad visning kan erbjuda. Tack vare Aeroseum (http://www.aeroseum.se/) så kan ni, precis som oss, besöka kalla krigets hemligheter.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av anläggningsbeskrivningar av Lars-Gunnar Larsson.

Skansberget

Uddevalla

Den 6 juni 1612 beslutade kung Kristian IV att befästa Galleberget med skansar, vilket fick berget att byta namn till Skansberget. Under många år framöver fick skansarna utstå hårda strider, som resulterade i en upprustning av skansarna i början på 1700-talet. Gyldenlöwefejden 1675 till 1679 är det sista kända slaget på Skansberget.

När Tyskland anföll Norge under dramatiska former den 9 april 1940 insåg man att gränsen mot Norge behövde en försvarslinje mot väst. Passet mellan Västerhavet och Vänern (Försvarslinjen Uddevalla – Vänersborg) ansågs bäst och blev en bakre försvarslinje för att stoppa ett eventuellt anfall av en fiende från väst. Framför denna linje byggdes spärrar vid samtliga vägar och järnvägar som hade förbindelse med Norge. Försvarslinjen Uddevalla – Vänersborg byggdes av soldater från I17, ingenjörtrupper från Skara och lokala hantverkare så som snickare, stenhuggare, bergsprängare och betongarbetare. Under uppförandet av försvarslinjen utvecklades en ny typ av värn, det så kallade Lindénvärnet som bestod av en stenkupol huggen i granit. Kupolen skulle erbjuda skydd mot flygbombning och artilleribeskjutning. Genom att den dessutom placerades på ett befintligt värn gav den på så vis ett extra skydd.

Skansarna placerade strategiskt ut i terrängen och naturen användes som ett redskap för att sinka fienden, sjöar och berg användes allt som oftast för att försvåra passage i brinnande krig.

Skansbergets placering mitt i Uddevalla med utsikt över både stad och hamninlopp blev en viktig placering, här byggdes två Lindénvärn som agerande vakande ögon över staden. Berget gav ett gott skydd för skansarna då dessa blev svåra att beskjuta med exempelvis stridsvagnar på grund av bergets höjd. Runtom skansarna finns skottgluggar vilket gör att fienden kan bekämpas oavsett från vilket håll de anfaller.

De flesta värnen är idag plomberade eller rivna, men lyckligtvis blev några bevarade för framtiden. Skansbergets värn är bevarade tack vare Uddevalla hemvärnskompani och kompanichef Björn Löfström. Längs linjen finns många vackra skansar beläget i den vackra naturen, men tyvärr behåller skansarna sin insida för sig själva.

Allt som oftast finns det skrönor och historier om dessa platser och även här finns en historia, den utspelar sig i ett kupolvärn på Kopparberget nära Skansberget. När soldaterna sköt inifrån värnet visades sig att ventilationen var för dålig. Tre soldater drabbades av krutgasförgiftning och fick föras till lasarettet i Uddevalla. Hur militären såg på detta förtäljer dock inte historien. Kronprins Gustav Adolf inspekterade Lindénvärnen och tyckte dessa var utomordentligt nymodiga och märkvärdiga. Kuriosa – Kronprins Gustav Adolf blev sedermera Kung Gustav VI Adolf 29 oktober 1950 fram till sin död 15 september 1973.

Oscar II Fort

Västerbergets befästning

Vid inloppet till Sveriges största hamn vakar de två enorma 24 cm kanonerna, de utgjorde det sista hindret innan fienden kunde nå Göteborg med dess viktiga hamn. Det var häruppe, på Västerberget, på den södra sidan av inloppet som en fienden skulle mötas!

Det var tidigt som man insåg vikten av att skydda inloppet till Göteborg, redan 1899 påbörjades uppförandet av den nya befästningen, Oscar II fort. Datumet var 24 augusti då det första sprängskottet sköts av Oscar II själv. Efter sprängningarna skulle all sprängsten forslas bort med både järnväg och båt för att sedan dumpas i havet utanför fortet. Invändigt fick fortet träbeklädda väggar och för att undvika droppande vatten från taket så monterades plåttak i rummens innertak.

Det tog 8 år att bygga fortet som stod klart och ansågs krigsdugligt 1907. Redan då hade fortet många av dåtidens moderniteter såsom elektriskt ljus, vattentoaletter, telefon och mycket mer därtill. I berget skulle 300 man sköta fortet i händelse av krig och längs de långa gångarna i berget fanns förråd, mäss och logement som bestod av kojer likt de som finns på fartyg. Här fanns allt för att soldaterna skulle klara flera dagar instängda i fortet! Manskapet vid fortet ingick som en del i Karlskrona regemente, benämnt Älvsborgs kustartilleridetachement (KA2ä). Dessa inkvarterades 1902 på Nya Varvet och 1907 övertog kustartilleriet hela varvsområdet. Fångvårdsstyrelsen som dessförinnan brukat Nya Varvet avflyttade nu istället till Härlanda där ett nytt stadsfängelse upprättades samma år.

Under en period på 1940-talet flyttades de två 24 cm kanonerna M/04 till batteriet i Torslanda, innan de på senare år fick flytta tillbaka till fortet för att återigen vaka över hamninloppet till Göteborg. Även batteri Styrsö och batteri Stårholmen fick sina kanoner från Oscars II fort, men under 2000-talet återfördes kanonerna till fortet och placerades på sina ursprungliga platser. Efter att ha varit i aktivt bruk fram till 1955 togs fortet helt ur bruk på 1970-talet.

Fortet bestod av flera beväpningar och skydd för att hålla fienden på ett säkert avstånd. Runt fortet sprängdes stormgravar ut för att försvåra för fienden att kunna ta sig nära fortets kärna, dessa vallgravar skyddades av lätta pjäser (kontereskarpbatterier). Oscar II fort bestyckades med två stycken 24 cm kanoner M/1904, två stycken 15,2 cm kanoner M/1903 i pansartorn, fyra stycken 57 mm kanoner M/1899 i pansarkupol samt ett antal kaponjärkanoner runt om på fortet.

Ett stenkast ifrån fortet byggdes Götiska Batteriet (GB) som skulle skydda fortet, pjäserna var helt inbyggda i berget vilket gav ett väldigt bra skydd men dock en väldigt begränsad yta att skjuta på. Spärrbatteriet som denna typ heter ansvarade för att skjuta flankerande eld ifall fienden skulle ta sig förbi de stora 24 cm kanonerna på hjässan av Oscar II fort. Så sent som 1986 gick Götiska Batteriet ur organisationen. Namnet ”Götiska” erhölls med anledning av att Götiska förbundet bekostade installationen.

Oscar II fort ingick i Älvsborgs fästning som även bestod av ett mindre batteri på Stockholmsskär, men också mineringar, som exempelvis löpte från fortet ut till Nya Älvsborg. Det fanns även försänkningar eller stengärsgårdar som kunde orsaka grundstötning. År 1942 bytte Älvsborgs fästning namn till Göteborgs kustartilleriförsvar (GBK) och blev stamort för dåtida Älvsborgs kustartilleriregemente KA4.

De två 24 cm kanonerna på fortet står i öppna brunnar med självsänkande lavetter, vilket betyder att pjäsen stack upp över kanten när de sköt, för att sedan sjunka ner med hjälp av rekylen och därefter kunna omladdas i brunnen. Kanonerna var så kraftiga att befolkningen på närliggande öar fick öppna sina fönster när försvaret sköt så inte fönstren i husen skulle gå sönder, förhoppningsvis visade militären hänsyn och höll sig från att skjuta under vinterhalvåret.

Det finns många myter om att Oscar II fort skulle varit omodernt redan vid invigningen, men det är fel. 1930 ansågs fortet omodernt men behölls ytterligare 24 år i aktiv tjänst. Melker Becker besökte fortet i ett avsnitt av hemliga svenska rum, där ett försvunnet tågsätt skulle hittas. Det misslyckades men istället fick tv-teamet besöka Götiska Batteriet som väldigt få fått beskåda.

Berget som aldrig sprängdes

Göteborgs förrådsberg

Skrönorna är många om alla de bergrum som byggdes djupt i de svenska skogarna, hemliga platser där militären skulle mobilisera i händelse av krig eller krigssjukhus som skulle ta hand om de sårade på landsbygden. Inte allt för sällan finns det skrönor om anläggningar som aldrig återfunnits, men det finns undantag! Låt oss berätta om berget som aldrig sprängdes, militärens hemliga bergrum djupt nere i Mölndals urberg.

Det var i början av det kalla kriget som arméns fortifikationsförvaltning i ett brev till Göteborgs stads drätselkammare redogjorde planerna kring försvarets nya bergsanläggning. På hemligstämplade papper står det att den nya bergsanläggningen ska betjäna Göteborgs luftvärnskår och Göteborgs försvarsområde, allt var förberett i minsta detalj! Den avsedda belägenheten framgår på en bifogad generalstabskarta men här finns även situationsplaner och ritningar för anläggningen och dess tillfartsväg som sammanlagt skulle omfatta ett markområde på hela 5.000 kvadratmeter.

Ingångstunneln till berganläggningen skulle sprängas snett åt vänster in i berget och utanför skulle ett lastskjul i trä placeras. Skjulet var avsett att dölja ingångsschaktet och tjäna som lastkaj vid transporter av ammunition, detta skulle bli Göteborgs bergsbelägna ammunitionsförråd! Den ena långsidan av skjulet skulle stå mot bergväggen längsmed en lastkaj och på kortsidorna fanns två portar på vardera sida som skulle kunna öppnas för genomfart av lastbilar. På den andra långsidan som var riktat från berget skulle det finnas fyra fönster, men dessa var konstgjorda fönster så lastningen kunde ske ostört inuti skjulet.

Tillfarterna skulle ordnas genom en vägslinga på tre meters bredd som skulle löpa cirka 200 meter genom terrängen. Det ansågs inte behövas någon hägnad kring området vilket var en lättnad då anläggningen planerades att byggas i ett av stadens mest natursköna områden. Anläggningen inuti berget ansågs inte heller vålla någon skada ur natursynpunkt och det kamouflerade lastskjulet skulle dessutom dölja ingången till bergutrymmet. Vare sig lastskjulet skulle verka störande eller ej från den centrala delen av parkområdet ansågs svårbedömt.

Fortifikationsförvaltningen påpekade att läget för anläggningen var tvunget att vara centralt men ur risksynpunkt undandraget från nuvarande och blivande bebyggelse. Berget var tvunget att äga vissa egenskaper, dels ur skyddssynpunkt, dels för att anläggningen ska kunna utföras till rimliga kostnader, samt även ha sådan höjd att anläggningen kan anses fullträffsäker mot verkan av större bomber. Under planeringsstadiet utfördes analyser av flera berg runtomkring Göteborg för att finna en lämplig plats för en försvarsanläggning av denna typ. Fortifikation-Väst har fått ta del av fortifikationsförvaltningen utförda analyser men vi bedömer att dessa är olämpliga för publicering på hemsidan. Vi kan dock avslöja att berget där GPL Ebba fanns beläget hade löpt risken att bli ammunitionsförråd om vägarna dit inte hade varit oskyddade. Den enda platsen som ansågs möjlig att uppföra ett ammunitionsförråd på tänker vi inte avslöja, men någonstans i stadsdelen Mölndal finns berget med en tämligen okänd och spännande historia.

Färdigställandet av bergförrådet var brådskande på grund av det bristande utrymmet i det provisoriska och dessutom farliga ammunitionsförrådet. Uppförandet av det nya bergförrådet skulle påbörjas så fort som möjligt och förarbeten ansågs rimligen igångsättas under sommaren 1947. Sprängningsarbeten kunde sedan bedrivas som vinterarbete. Hittills fanns inga hinder för uppförandet av förrådet som skulle betjäna bland annat Göteborgs lokalförsvar och inrymma material för samtliga till Göteborg förlagda förband tillhörande armén.

Under sommaren 1947 påpekade fastighetskontoret i Göteborg att området som fortifikationsförvaltningen avsåg nyttja för berganläggningen med säkerhet skulle reserveras för parkändamål. Varigenom områdets karaktär av natur- och fritidsreservat skulle bevaras, således skulle några anläggningar som inte passade in i omgivningen undvikas. Eftersom arbetet med förrådet skulle medföra omfattande sprängningsarbeten för att få fram ett fullträffsäkert rum inne i berget så skulle stenmassorna omgående borttransporteras med lastbil från platsen. Vare sig den nya vägslingan skulle spoliera några större trädbestånd eller ej kunde inte säkert bedömas, varav fortifikationsförvaltningen satte ut gränserna för vägen och inväntade en ny besiktning.

Det visade sig efter besiktningen att endast ett fåtal träd behövde borttagas och fortifikationsförvaltningen erbjöd dessutom att på egen bekostnad låta en kontrollant från kommunen övervaka arbetet. Trots detta ville fastighetskontoret inte godkänna uppförandet av en förrådsanläggning på platsen. Efter ytterligare en ingående studie av förslaget ansågs förrådsrummet fortfarande inte utgöra någon skada ur natursynpunkt. Däremot kunde väganläggningen fram till berganläggningen inte motiveras då den vackra naturen skulle bli ”ohjälpligt skadad”. Även skogsnämnden fick yttra sig i frågan och påpekade att även om få träd behövde fällas för vägbanan så kommer flera träd, varav en del bokträd, att få en del av sitt rotsystem förkvävt. Detta skulle medföra att träden så småningom dör. Innan de tunga stentransporterna skulle kunna börja så behövde även den nuvarande vägen förbi området förstärkas. Dessa arbeten ansågs även dem att få till följd att ytterligare träd spolieras.

Även om arbetet kunde utföras utan något större ingrepp i naturen kring förrådet ansågs det inte längre säkert att området kunde utnyttjas som fritidsområde. Visserligen skulle inga inhägnader runt området uppföras och allmänheten skulle äga fritt tillträde till området, men utvecklingen av det militära förrådet kunde omöjligen förutsägas. Vilka säkerhetszoner som skulle krävas om några år för uppläggning av ammunition och sprängmedel av så stor omfattning kunde inte förutspås. Även om det inte skulle bli några problem med säkerhetszoner ansågs det att ett sprängämnesförråd av denna storleksgrad med de risker det kan medföra skulle kunna få till följd att allmänheten undviker området. Således ifrågasatte fastighetskontoret om ingen annan plats ansågs lämplig för uppförandet av ett bergsbeläget militärt ammunitionsförråd. Fortifikationsförvaltningens förfrågan om upplåtelse av området för ammunitionsförråd avslogs.

Ett par år senare var det dags igen, men denna gången gällde det en helt annan typ av anläggning. På samma plats som Fortifikationsförvaltningen fått ammunitionsförrådet nekat ville de nu bygga en signalanläggning för GPL Ebba. Även denna gång påpekade fastighetskontoret områdets särpräglade skönhet och utomordentliga värde för befolkningen inom Göteborg och Mölndal. Antennmasterna som skulle monterats på områdets högst belägna plats skulle inte vara visuellt tilltalande även på avstånd. Fastighetskontoret avslog förfrågan av upplåtelse av området även denna gång.

Göteborgs absolut bästa berg ur allmän taktisk- och förbindelsesynpunkt förblev orört genom åren. Signalanläggningen byggdes ett par år senare på annan mindre lämplig plats, den är idag återförenad med naturen och vilar bakom en övervuxen jordvall.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Styrdatasystemet

Radioanläggning FMR-10

Det var Sveriges svar på den nya hotbilden från öst och resultatet var enastående! Runtom i världen uppmärksammades flygvapnets nya stridsledningssystem som var helt utom sin tid, ett tekniskt underverk som kom att förändra det svenska flygvapnet för gott!

1. Historik

Luftbevakningen under 40-talet utgjordes av observatörer i luftbevakningsstationer (LS) som skulle ringa till luftbevakningscentralen (LC) vid observerad flygverksamhet. Ett sådant samtal kallades för luftförsvarssamtal och var ett prioriterat samtal i det manuella telefonnätet. Trots företrädet framför annan telefontrafik så kunde uppkopplingstiden uppgå till en minut innan luftbevakaren kom fram och kunde läsa upp rapporten för telefonisten i LC. Rapporten skrevs då ner på en mottagningsblankett av telefonisten i LC. Blanketten vidarebefordrades sedan till expeditionschefen och därefter till en kartritare som ritade in rapporten på en karta. Rapporterna som hade ritats upp på kartan rapporterades sedan vidare av en rapportör till en jaktcentral (JC) där en kartmarkör markerade rapporten på ett kartbord. På så vis kunde de ge jaktförband order och orienteringar med ledning av markeringarna på kartbordet.

Det var normalt med reaktionstider på fyra minuter och potentiellt sett hade ett fientligt flygförband kunnat ändra kurs flera gånger och släppt sin bomblast innan jaktflyget ens hade hunnit starta. Detta var mycket problematiskt eftersom det nu också växte fram en ny hotbild från öst. Sovjetunionen hade nämligen i slutet på 40-talet och början av 50-talet börjat utveckla bombplan som kunde flyga på höga höjder, hade hög fartprestanda och en lång räckvidd. Jaktflyget löpte nu risken att bli helt odugligt mot dessa flygplan om inga åtgärder vidtogs. Detta inledde utvecklingen av ett nytt datoriserat luftbevaknings- och stridsledningssystem.

Det nya systemet skulle innefatta datoriserad målinformationshantering och stridsledningsberäkning. Systemet kom att kallas för STRIL 60 och är benämningen för hela strilsystemet som byggdes upp under 60-talet. Det bestod av stridsledningscentraler, radarstationer, radiolänk och radioutrustning. Utnyttjandet av digital- och datatekniken bidrog till att det nya strilsystemet var tekniskt revolutionerande och väckte stor internationell uppmärksamhet.

Fyra nya radarstationer beställdes från England och gavs benämningen PS-08. Till dessa uppfördes ledningscentraler, så kallade operationsrum (OP-rum). Avsikten var att med dator-, presentations- och kommunikationsutrustning utföra digitala prov med begränsad datastridsledning mot målföljda flygplan. Till systemet utvecklades ett styrdatasystem för överföring av digital ledningsinformation från radarstationen till flygplanen. Det utförda arbetet med PS-08 visade att automatisk målföljning och stridsledning var fullt möjlig med digital binärbehandlad teknik. Systemet med datastridsledning kom att kallas för STRIL 59.

Radaranläggningarna PS-08 började användas operativt vid skiftet från 50-tal till 60-tal och blev huvudanläggningar för styrdataledningen. Eftersom radaranläggningarna enbart placerades på strategiska platser i södra Sverige så fanns inte möjligheten att leda med styrdata över hela landet. Gränsen gick vid Söderhamn (61 breddgraden) och norröver fanns inte heller något jaktflyg som kunde hantera styrdata eftersom det fortfarande var J32B Lansen som stod för jaktförsvaret på F4 sektor (luftförsvarssektor) NN och F21 sektor ÖN. Möjligheten att leda med styrdata i Norrland kom först under 70-talet.

Luftförsvarscentralerna (LFC) som var den verkliga kärnan i STRIL 60 kom först i drift framåt mitten av 60-talet. Nu användes radarstationen PS-65 för att komplettera den stora radarstationen PS-08 som nu hade blivit huvudstation och inlänkades bredbandigt till LFC. I Norrland förblev dock PS-65 huvudstationen, varifrån talledning utfördes i sektor NN och ÖN. I varje LFC fanns 12 platser för radarjaktledare (RRJAL) men eftersom dessa inte alltid räckte till så fick även radaranläggningarna PS-08 bemannas. Ibland krävdes det även RRJAL på radarstationerna PS-65 och PJ-21 för talledning.

LFC som var förlagda i bergrum försågs med ett avancerat automatiskt målföljnings- och taktiskt stridsledningssystem. Systemet var uppbyggt med digitalteknik för stydatasystemet som brukades ändra fram till mitten av 90-talet. Informationen till LFC ökade till följd av införskaffningen av nya radarstationer och en helt ny typ av anläggningar fick upprättas, radargruppcentralerna (RGC, senare RRGC). Anläggningarna var anslutna och skulle filtrera radarinformationen till LFC men de hade också en tillhörande ledningscentral av betydligt mindre storlek än LFC. De kunde således operera som självständiga ledningscentraler och skicka egna styrdatameddelanden.

Den första RRGC togs i operativ drift 1966 men det var först under första halvan av 70-talet som de kom i fullt bruk. Då ökade antalet platser för RRJAL totalt sett i landet med 28 stycken och radarstationen PS-08 kunde nu fasas ut efterhand.

2. Ett jaktpass med styrdata, J35 Draken (Jaktcykeln)

Ett jaktpass inleds i OP-rummet med att CJAL (Chefjaktledare) beslutar vilken bas och jaktenhet som ska startas mot ett givet mål eller målområde. Därefter verkställer BIJAL1 (Biträdande jaktledare) startordern genom att läsa ut den till flygförare i högsta beredskap. BIJAL1 anger också vilken radiokanal som är aktuell och varifrån stridsledningen ska ske, exempelvis LFC Puman eller Kobran. Samtidigt läser BIJAL2 ut ledningsorder till aktuell CRRJAL (Chefradarjaktledare) som ansvarar för uppdraget.

CRRJAL fördelar sedan ledningen över uppdraget till en ledig RRJAL i anläggningen som startar upp ledningsfacket för startande rote (grupp av två flygplan) och påbörjar styrdatasändningen. Från att startordern utdelats så får denna procedur maximalt uppgå till en minut eftersom det är den tiden det tar för jakten att komma upp i luften. Beroende på täckningen av radiosändarna (FMR-10) i aktuellt område så kan styrdata redan mottagas på marken, men senast vid lättning och cirka 100-500 meters höjd.

Det som RRJAL sänder under anflygningen i jaktcykeln är styrorder i realtid i följande ordning: Avstånd till målet, målhöjd, målfart under 10 sekunder, målkurs under 5 sekunder och avsikt under 5 sekunder. Det sistnämnda kallas för sekvens och består av kommandon som flygföraren läser på instrumentpanelen, exempelvis FRAM, TVÄRS, BAK.

Hur länge anflygningsfasen pågår beror på hur långt det är till målet. Efter anflygningen påbörjas inflygningsfasen när flygföraren får radarkontakt med egen radar, vilket sker 30-40 kilometer från målet. RRJAL lägger nu upp geometrin för anfallet beroende på anfallstyp (FRAM, TVÄRS eller BAK) och skickar till flygföraren. När aktuellt vapen har räckvidd till målet påbörjas nästa fas i jaktcykeln, nämligen anfallsfasen. Det är nu flygföraren som väljer anfallstyp, kurvanfall eller direktanfall.

3. Jaktflyget och styrdata

Saab J35B/D Draken

På en manuellt inställd radiokanal som RRJAL angav eller som lästes ut i startorden kunde J35B/D ta emot styrdata. En kanal kunde användas i taget och flygföraren kunde dessutom se var närmaste radioanläggning (FMR-10) fanns geografiskt på sektorprofilen som fanns på knäblocket. Eftersom varje ledande anläggning sände styrdatameddelanden via flertalet radioanläggning i sektorn så kunde flygföraren välja den för stunden närmaste radioanläggningen. För talradion fanns ett 10-tal förprogrammerade strilkanaler i flygplanet.

Saab J35F Draken

Från början hade J35F två flygradio av modell FR-21, varav den ena användes för talradio och den andra för styrdata. Båda ställdes in manuellt till aktuell frekvens i MHz och det fanns utöver detta fyra förvalda strilkanaler för talradio i flygplanet. På samma sätt som J35B/D var det manuell växling mellan olika styrdatafrekvenser som gällde.

På 70-talet infördes flygradion F-28 vilket innebar stora fördelar för mottagandet av styrdata och det fanns nu 16 förprogrammerade kanaler i flygplanet. Manuellt val var också möjligt via kanalnummer eller frekvensinställning. Normalfallet var dock att flygföraren tryckte på plusknappen på flygradion vilket innebar att styrdata mottogs på någon av de förprogrammerade kanalerna enligt RDS-modell. Detta bidrog till att flygföraren inte längre behövde leta efter en lämplig styrdatasändare i sektorprofilen, vilket underlättade avsevärt.

Vid uppgraderingen till J35J skedde ingen förändring med styrdatan.

Saab JA37 Viggen

Jämfört med J35 som hade 20 kommandon så hade JA37 upp till 60 olika kommandon. Det var en hel del bra funktioner som infördes, exempelvis VÄNSTER-HÖGER kommando som innebar att RRJAL inte längre behövde meddela detta via talradio. RRJAL kunde nu presentera ett luftläge med flera företag på den taktiska indikatorn (TI) i JA37 som kolonnförband. Detta betyder att RRJAL sände ett primärmål och flera sekundärmål i en kolonn. När flygföraren sedan låst på primärmålet så förflyttade RRJAL på flygförarens kommando målsymbolerna bakåt i kolonnen. Möjlighet för grafisk ledning fanns också, vilket innebar att RRJAL enbart sänder ut absoluta koordinater på målets läge så flygföraren i JA37 själv kan lägga upp anfallsgeometrin.

Den nya radarn (PS-46) gav JA37 en räckvidd på 60 kilometer, men JA37D fick senare en räckvidd på 80 kilometer vilket gjorde förloppet mycket lugnare jämfört med J35. BVR (Beyond-Visual-Range) skott med robot 71 gav dessutom en räckvidd på 40 kilometer beroende på målfart, höjd och egen fart. Ännu längre räckvidd uppnåddes senare med jaktrobot 99.

Två flygradio FR-28 som kallades för radiosystem FR-29 fanns i JA37 och innehöll talradio (VHF/UHF), styrdata (VHF) samt jaktlänk (VHF/UHF). Jaktlänken var krypterad och hade möjlighet till hoppande frekvens på 8 olika frekvenser. Mottagningen av styrdata skedde med RDS-modellen, vilket betydde att flygföraren valde grupp 911 om det var LFC syd som ledde och därigenom scannades samtliga FMR-10 som fanns kopplade till anläggningen.

JA37 hade lättare att ta emot styrdata på marken eftersom det fanns en antenn i fentoppen som flygföraren manuellt kunde välja med hjälp av ett vred. Således kunde flygföraren skifta mellan talradio på bukantenn och styrdata på fenantenn, vice versa. Det fanns även möjlighet att lyssna av andra JA37 i luften via jaktlänk, vilket innebar att man kunde lösa av varandra i spärrbaneläge/beredskapsläge.

4. Radioanläggning FMR-10

I slutet på 50-talet beställdes de första FMR-10 sändarna från Rohde & Schwarz. De skulle användas som AM sändare för att öka störtåligheten i talsamband. Ganska snart kom de dock att modifieras för att fasmodulera styrdatasignaler eftersom de ansågs lämpliga att använda för styrdatasändningar. Det slutade med att det införskaffades 41 sändare för att installeras i en yttre och inre rad längs de svenska kusterna.

I krigstider skulle en radioanläggning driftas av ett luftbevakningskompani (LBEVKOMP) om tre personer. Runtomkring anläggningen så var det hemvärnet som ansvarade för skydd, bevakning och försvar. Ibland var det en hel grupp och ibland var det endast en del av en grupp. I fredstider var anläggningarna alltid obemannade.

Utöver FMR-10 fanns det på sändaranläggningarna två antenner med transmissionsutrustning för tråd och radiolänk, sammanlagrare och övrig utrustning för styrdatasystemet. Skulle det ordinarie elnätet slås ut så fanns även ett reservkraftaggregat som skulle förse anläggningen så den kunde fortsätta driftas. Den rörbestyckade anläggningen opererade på VHF (Very High Frequency) bandet och hade en effekt på 150W i fredstid, med möjlighet till 10kW i krigstid med högeffektsteg. FMR-10 arbetade på VHF-bandet 108-155 MHz FM med riktad sändning österut, men de var samtidigt rundstrålande in över land. Talradion arbetade från början på VHF-bandet 108-160 MHz AM, men senare på VHF/UHF upp till 399,95 MHz FM. Utrustningen i anläggningen bestod av sju stativ och det planerades även för installation av motsvarande sändarutrustning för UHF (Ultra High Frequency), men den utbyggnaden förverkligades aldrig.

Styrmeddelandet skickades från ledande anläggningar till radioanläggningen på tråd eller radiolänk i form av frekvensskiftsignaler. Tråd var det bästa alternativet med tanke på radiolänkens störkänslighet, men i fredstid användes radiolänk av kostnadsskäl. Till FMR-10 sändaren anslöts styrdatameddelandet över linjetonmottagare, sammanlagrare och radiotonsändare. Styrdatameddelandet var helt öppet och utan kryptering eftersom den korta varaktigheten av innehållet inte hade något signalspaningsvärde för främmande makt. Första sambandet inom området stril-jakt-jakt som var krypterat var jaktlänken på JA37.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av: ”Svenska Flygvapnets Styrdatasystem” av Arne Larsson från Försvarets Historiska Telesamlingar, ”Stridslednings- och luftbevakningssystem modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, ”Stridsledningssystemet STRIL 60” av Göran Hawée från Arboga elektronikhistoriska förening. Utöver skriftliga källor så har Hans-ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar bidragit med uppgifter, samt Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet) har bidragit med en övervägande del av informationen till artikeln.

Optisk Luftbevakning

Luftförsvarsgruppcentral

Det är som att förflyttas tillbaka i tiden när vi kliver genom dörrarna till den gamla luftförsvarsgruppcentralen (LGC). I nästan helt komplett originalskick finns anläggningen dold bara några meter under markytan. Inte ens de närmsta grannarna vet att det under marken döljer sig ett unikt exemplar av Sveriges hemligheter!

1. Historik

När andra världskriget bröt ut 1939 var det svenska luftförsvaret mycket svagt och luftvärnet användes främst vid viktiga skyddsföremål såsom kraftstationer, broar, flygfält, hamnar och krigsviktiga industrier. Det fanns en optisk luftbevakningsorganisation som skulle täcka hela landet, men denna var under uppbyggnad och endast utbyggd till hälften när kriget bröt ut. Den territoriella luftbevakningen som den kallades var till största del utformad för att ge underlag för alarmering av civilbefolkningen, industrier och andra viktiga objekt som behövde vidta skyddsåtgärder.

Under kriget byggdes luftbevakningsorganisationen ut till att omfatta cirka 1 500 luftbevakningsstationer (LS) och landet hade delats in i 23 luftbevakningsområden (LBO) med en luftbevakningscentral (LC) för respektive område. Det var armén som svarade för den optiska luftbevakningsorganisationen och omfattade en bataljon (500 – 1 500 soldater) per område. I vissa fall hade dock marinen övertagit ansvaret för luftbevakningsorganisationen.

Dessvärre medgav den territoriella luftbevakningens utformning att jaktflyget inte kunde sättas in i tid och fick inte heller någon uppföljning av flygläget. Detta var en nödvändighet för att jaktflyget skulle kunna ledas mot sina mål i luften. Organisationen fungerade på så vis att luftbevakningsrapporter om iakttagelser skickades från LS till LC med hjälp av prioriterade telefonsamtal (s. k. luftförsvarssamtal) i det manuella telefonnätet. Luftförsvarssamtalen hade företräde framför annan telefontrafik och kunde dessutom avbryta pågående samtal i sin förtjänst. Trots detta så fick LC luftbevakningsrapporterna med en betydande fördröjning och telefonnätet blev ofta helt blockerat vid omfattande flygverksamhet!

När en luftbevakningsrapport ankommit till LC togs den emot och skrevs ned på en blankett av en telefonist. Blanketten registrerades och för att avgöra om och var larm skulle ske så vidarebefordrades den till en särskild alarmeringsofficer. Sedan vidarebefordrades blanketten till en orienteringsofficer för att avgöra om rapporten skulle ges till luftvärnet eller flygvapnets baser. Det var först efter detta som en lotta ritade in företaget på en väggkarta.

Ganska snart konstaterades att det omfattande luftförsvaret inte hade kunnat följa med i den snabbt fortskridande utvecklingen utomlands, det fanns exempelvis inga moderna jaktflygplan eller radarstationer för luftbevakningen. En särskild kommitté tillsattes år 1944 av ÖB (överbefälhavaren) som skulle göra en total granskning av det militära luftförsvarets framtida organisation och stridsmedel. Detta eftersom det krävdes en modernisering och bättre samordning av luftbevakningen samt ledningen av jaktflyg och luftvärn.

Omfattande tidsstudier utövades inom den optiska luftbevakningen och det visade sig att genomsnittstiden för överföringen av en luftbevakningsrapport var en och en halv minut under normala omständigheter. LC i Stockholm hade en total mottagningskapacitet av cirka sex rapporter per minut, något som överskreds avsevärt under övningar då antalet rapporter kunde uppnå 30-40 stycken per minut. Även det manuella telefonnätet blev överbelastat och bidrog till stora förseningar, de flesta rapporterna var såpass försenade att de var helt värdelösa när de kom fram! Luftbevakningsorganisationen kunde inte hantera en stor flygoffensiv.

Det stod klart att det manuella telefonnätet var en stor flaskhals i organisationen och luftbevakningen krävde ett eget signalnät med egna direkta telefonförbindelser. Ett fristående trådnät mellan alla LS och LC ansågs dock vara otänkbart av ekonomiska skäl. För att lösa detta fick det införas särskilda gruppcentraler som skulle genomföra en försortering av rapporterna innan de skulle skickas vidare till en överordnad central på direkt förbindelse. Gruppcentralerna kom att kallas för luftförsvarsgruppcentraler (LGC) och dessa skulle sammanställa och sovra rapporter från LS inom en cirka 30 km radie från centralen. På så vis minskades trådförbindelsernas längd och därigenom förbindelsekostnaderna.

Ursprungligen föreslogs det att 130 fasta och tre rörliga LGC skulle införas. Fasta förbindelser skulle upprättas till 1 480 LS på tråd eller radio, men också en fast förbindelse till överordnad central skulle anordnas. Det var nu inte längre LC som var en överordnad central för LGC. Införandet av STRIL 50 (stridslednings- och luftbevakningssystem som var i bruk under 50-talet) innebar att ytterligare en central tillkom, nämligen luftförsvarscentralen (LFC). Som en följd av detta blev LGC nu underordnad LFC.

Redan under slutet av 40-talet hade LGC med telefonutrustning m/48 börjat byggas av provisorisk art inom Uppsala-, Stockholms- och Göteborgsområdet. Ganska snart togs det fram en ny typanläggning och telefonutrustning m/50 började istället användas 1950 när LGC m/50 började byggas ut. Typanläggningen på 150 kvadratmeter kunde uppföras som betongskyddsrum, splitterskyddad anläggning eller i en oskyddad anläggning ovan jord. Anläggningens operationsrum var en miniatyr av LFC:s och innehöll lägeskarta, tablåvägg och personalen placerades på en upphöjd plattform längst bak i rummet.

Det visade sig snart att LGC-områdena kunde göras större och av de ursprungligen 130 anläggningarna så kom totalt 64 LGC att byggas inom STRIL 50. Ett luftbevakningskompaniområde kom att i runda slängar omfatta 15-25 LS. För att hålla kostnaderna nere så kom LGC snart att samgrupperas med andra militära och civila anläggningar. Vidare blev det av ekonomiska skäl vanligt att i mitten av 50-talet placera anläggningarna i källarlokaler i helt civila byggnader. Som en följd av detta så kunde inte typanläggningens planlösning följas i alla lägen, med undantag för operationsrummets utformning. Utöver de fasta anläggningarna så infördes även ett antal rörliga LGC monterade i bussar som skulle användas i reserv.

2. Ett unikt exemplar

Idag är nästan alla LGC rivna och de som finns kvar har blivit utrensade, men det finns ett undantag! Någonstans i Sverige finns det en kvarvarande LGC som är i nästan helt komplett originalskick. Anläggningen är ett unikt exemplar eftersom den idag är den enda bevarade LGC som finns kvar i såpass välbevarat skick.

Anläggningen invigdes 1954 och var operativ i hela 40 år, den hade en central roll i den optiska luftbevakningen under det kalla kriget. Här skulle tio personer och en kompanichef arbeta med ansvar för hela bevakningsdistriktet. Utöver chefen så var de flesta lottor och personalen jobbade i skift. De som inte var i tjänst var förlagd på en restaurang i närheten. Årligen brukade det genomföras fem övningar. Vid en av dessa utfördes riktiga flygplansobservationer med personal utplacerad i samtliga LS som var anslutna till anläggningen. Vid de resterande övningarna satt personal i ett eget rum (det s. k. spelrummet) och rapporterade fiktiva observationer till personalen i operationsrummet.

Ovan mark är det inte mycket som tyder på den drygt 200 kvadratmeter stora anläggningen, det enda som syns är några ventilationsschakt och en nedgång som täcks av ett träskjul. Anläggningen är nämligen en betongbunker som är helt nedsänkt i marken, således kan den stå emot mindre bomber och skydda mot stridsgaser. Nere i anläggningen finns dessutom ett mindre dieselaggregat som startar automatiskt vid elavbrott.

Tyvärr skrotades det gamla kartbordet med diverse inventarier för att göra plats som förråd vid nedläggningen av anläggningen som LGC. I övrigt är anläggningen i mycket fint skick och kommer bli fullständigt komplett då den inom en snar framtid kommer att bli ett museum.

Ägaren förtjänar ett stort tack för sitt engagemang och sin vilja att visa upp anläggningen för oss. Eftersom ägaren önskar att vi inte visar några bilder från utsidan på anläggningen eller berättar var den finns belägen så ombeds alla läsare att också respektera detta. Tack till herrarna vars namn börjar på A och G som bjöd med oss på visningen!

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av ”Stridslednings- och luftbevakningssystem modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, ”STRIL-systemdokument” av Bengt Myhrberg från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt anläggningsbeskrivningar av Anders Sundberg.