Fält 8 Moholm
Västgötabaserna
Vi befinner oss i Västergötland, några kilometer öster om det lilla samhället Moholm. Vädret visar sig från sin bästa sida, strålande sol och inte ett moln så långt ögat kan nå. Vårt första stopp blir nordöst om basen, inte långt ifrån Göta kanal som stillsamt passerar förbi, här finns en bevarad fälthangar kvar i uppställningsområdet (Uom). Skicket på hangaren är tyvärr av det sämre slaget. Längs Ekeskogsvägen radar de nyare klargöringsplatserna upp sig en efter en, breddade för att klara av det nya Bas 60-systemet. Tidigare stod rulltankar placerade i klargöringsfickorna, men i och med det mer rörliga systemet skulle en tankbil få plats invid flygplanet i fickan. Trots att basen varit nedlagd sedan 1999 är klargöringsfickorna längs bakre klargöringsområde (Bakom) och Uom i bra skick även om några idag är överschaktade. Parallellt med Ekeskogsvägen anlades mindre vägar bakom fickorna, dessa skulle den tjänstgörande personalen på marken använda för att ta sig mellan det olika platserna med sina fordon, allt för att hålla vägen fri för taxande flygplan. I skogen bakom en av klargöringsfickorna finner vi ett äldre ladvärn i gärdeskanten, skicket är dåligt men det går fortfarande att se detaljer som vittnar om dess funktion en gång i tiden.
Vi sätter oss i bilen igen och åker en kilometer söderut, svänger in på en mindre grusväg och möts av en bom. Den större ladan en bit in på vägen väcker vår nyfikenhet, små detaljer som armatur och numrering vittnar om att den en gång i tiden använts av de militära. I samma veva möter vår guide för dagen upp, Marcus har lovat att visa oss runt och har dessutom sett till att vi får beträda både fält och diverse platser som tillhört basen. Vårt första stopp blir vid förrådet där personalen vid basen huserade sina fordon. På en av väggarna sitter, till vår stora glädje, muckartavlorna kvar från årskullarna som gjorde sin värnplikt vid basen. Ägaren till förrådet berättar om tiden då basen var aktiv, och hur imponerande det var när en rote Viggen taxade ut till banan och drog iväg mot okända mål. Han berättar också om när banan fick sin banbelysning:
”Det var lite imponerande att se när hela fältet tändes upp här utanför”
Efter en längre stunds intressant samtal om basen tackade vi för titten och begav oss vidare ut via taxibanan mot det äldre Bakom. Trots sin asfalterade yta har naturen tagit över i klargöringsfickorna. En gång i tiden skulle det så mäktiga Lansen stå här, redo att möta ett hot från öst. Ute på rullbanan (landningsbanan) tar vi oss en närmare titt på de räfflingar som gjordes, i ett försök att minska vattnet på rullbanan vid regnväder. Försöken blev ingen succé och Moholmsbasen blev i och med detta unik med en räfflad rullbana. Brunnar längs banan anlades, men inte för att regnvattnet skulle rinna ner i dessa. Det var istället tänkt att om basen höll på att falla i fiendens händer skulle man helt sonika fylla brunnarna med sprängladdningar och förstöra banan så den inte gick att landa på eller bruka under en längre tid. Dessutom gick ett rör under banan, där kunde man dra en slangladdning via brunnarna under banan med bil exempelvis. Till sist var klockan slagen för att rulla mot kommandocentralen (KC), där ägaren snällt nog mötte upp oss, denne låste upp och släppte ner oss i den svala, fuktiga luften. Trots att KC:n sedan länge utgått ur flygvapnet fanns några spännande detaljer kvar, bland annat ett minnesmärke från anläggningen Träbjörn. Ett trevligt samtal med ägaren utanför bunkern avslutade vår heldag vid Moholmsbasen. Under samtalet berättar ägaren om en större militärövning som skedde vid basen, hur boende i området fick passersedlar för att ens få röra sig i området och hur denne vid en ridtur råkade ut för något i skogen:
”Jag var ute och red, och red på en larmmina i skogen”
Vi vill rikta ett tack till Marcus som ställde upp att guida oss runt, och som dessutom såg till att vi fick besöka ett antal platser. Tack även till ägarna av förrådet och kommandocentralen som avvarade sin lediga tid till att låsa upp och samtala om platserna.
1. Moholmsbasen
Vid krigsutbrottet i september 1939 var beslut tagna för ett krigsflygfält mellan Ekeskog och Bällefors. Våren 1939 hade markanskaffningen inletts, stora markområden inlöstes helt eller delvis av Kyrketorp, Moängen och Mellangårdarna i Bällefors och Sörgårdarna i Ekeskog. Byggnationen inleddes under hösten 1939. Det var firman Kaspar Höglund i Göteborg som ansvarade för uppförandet av fältet som egentligen bestod av två separata fält med två kilometers mellanrum arrangerade i en så kallad basgrupp: Fält 8 Moholm och Fält 9 Bällefors-Kyrketorp. Fält 9 fick en för tiden vanlig konstruktion med tre 700 meter långa banor som tillsammans formade en triangel (kallad “Trekanten”), något som påbjöds då flygplanen vid den här tiden var sidvindskänsliga. “Trekanten” gav sex olika riktningar att starta och landa i. Dessutom anlades en gräsbana intill den asfalterade banan. Arbetet var omfattande, ett av de större arbetena var att göra leråkrarna till start- och landningsplatser, som kunde brukas alla dagar per år. Stengärdesgårdar som fanns i trakten forslades bort från sina befintliga platser, som sedan användes till underlag för banorna. Arbetarna vid fältet var rekryterade bönder från trakten, och till stor del användes häst och vagn för att transportera mängden sten till fältet. Vid bygget av fältet uppfördes bl.a. två stycken luftvärnstorn, 38 stycken vallvärn, som idag är motsvarigheten till klargöringsplatser, samt tre stycken ladvärn. Ladvärnen var maskerade (målade) som ladugårdar och skulle ge sken av att vara vanliga ladugårdar, en snillrik maskering för sin tid. Den 2 april 1941 landar det första flygplanet på en av de nya banorna. Basen var ett reserv- och beredskapsfält för F 6 i Karlsborg som var placerad några mil österut. Under krigstiden var den militära närvaron i trakten stor, militär personal förlades på gårdarna runt om fältet och lokaler användes för militära ändamål. Skolan i Ekeskog fick agera sjukstuga medan barnen i skolan istället fick inhysas hos sin lärarinna i Ekagården för undervisning.
Under krigsåren och ända fram till nedläggningen var basen ett militärt skyddsområde, bara ett fåtal bönder i trakten fick komma in på området och plöja åkrarna som omger fältet. För andra civilister var det strängt förbjudet att ens komma i närheten, alla tillfartsvägar hade en en vägbom och en skylt som förkunnade “hit, men inte längre”. Men hur pass hemlig var basen och vilka visste om den? En gammal kartbild från Sovjetunionen visar på vilken enorm kartläggning de lagt ner på Sverige och dess “hemliga” försvar.
Efter vissa utbyggnader under krigsåren slogs de två fälten slutligen ihop 1953. Fältet fick då sin nya beteckning Fält 8/9 Moholm-Bällefors, tre år senare förbands de två fälten genom att en 2 000 meter lång rullbana av betong anlades över de två fälten. Samtidigt som detta skedde genomfördes en omfattande utbyggnad av Fält 8/9, anpassat för det nya vassa Bas 60-systemet. I slutet av 50-talet hade bl.a. nio startplatser tillkommit, bränsle och ammunitionslager byggts ut (som mest fanns 20 st bränsletankar om vardera 100 kubikmeter under jord), 18 uppställningsplatser i ett kombinerat Bakom* och Uom* som anlagts längs den allmänna vägen nordost om fältet, två fälthangarer placerades i det kombinerade området, här skulle service och underhåll kunna utföras under tak oavsett årstid och väder. I skogsområdet bakom uppställningsplatserna byggdes ett vägnät av mindre vägar där bl.a. ammunitionsförråd byggdes. Under utbyggnaden av Bas 60-systemet kom Fält 8/9 att enbart benämnas som Fält 8 (från 1958), och det var nu man insåg hur liten basen var till ytan. I jämförelse med andra krigsbaser i landet visar det sig bl.a. att det kombinerade Bakom och Uom placerats väldigt nära huvudbanan, vilket gör basens stationerade flygplan sårbara på marken. Vanligtvis placerades Uom 5-10 kilometer bort från basen, men i detta fallet c:a 2 km fågelvägen från rullbanans norra ände. Dock ska tilläggas att det ursprungliga Bakom-området bara låg några hundra meter öster om rullbanan och var 1961 den plats där 173 attackdivisionen skulle utgångsgruppera med sina A 32A Lansen.
Vid utbyggnaden till Bas 60-systemet tillkom även en ny modern kommandocentral (KC), från denna leddes minutoperativ ledning av basen. Till en början var KC placerad vid Storegården strax öster om banans norra ände. För att kunna leda stridsflygplanen behövdes en kommandocentral för operativ ledning vid flottiljen och krigsbasen. Från kommandocentralen leddes verksamheten av vakthavande officer som hade till uppgift att hålla reda på flygplanens status och att dessa togs om hand efter landning. Vakthavande officer hade också ett biträde till sin hjälp. Startorderförbindelsen kunde avlyssnas hos vakthavande officer, som när startorder gavs från luftförsvarscentralen och meddelade trafikledaren om aktuell start, samt informerade klargöringspersonalen vid behov. I kommandocentralen jobbade mellan 6-8 personer för att sköta den operativa ledningen med olika uppgifter, men ytterligare några platser fanns att tillgå vid behov. Moholmsbasen fick aldrig någon reservvägbas, något som var ovanligt i Bas 60-systemet. Det fanns planer för en reservvägbas på rv 201 söder om Mariestad, dock kom det aldrig längre än till planeringsstadiet. Skulle en fientlig attack förstöra rullbanan på basen skulle de flygplan som stod på marken bli instängda tills dess att flygfältsarbetskompaniet reparerat och säkerställt rullbanan i brukligt skick igen. Varför det aldrig tillkom en reservvägbas till basen har vi inte funnit, kanske var det en kostnadsfråga. Dessutom byggdes aldrig några Törebodabågar vid främre klargöringsområde på Moholmsbasen. Törebodabågar är väderskydd för flygplan vid främre klargöringsområdet i anslutning till huvudlandningsbanan på flygbaser i Bas 60-systemet. Skyddet består av ett tak på välvda limträbalkar, klädda med trä- eller plåttak, och med en bredd och höjd som medger att hela flygplanet kan rymmas under taket.
*Bakom – Det bakre klargöringsområdet (Bakom) låg c:a 1-2 kilometer från flygfältet, här stod spaning- och attackflygplanen klargjorda för att kunna lyfta vid behov. Ett bakom bestod av 10-15 klargöringsplatser med ett avstånd på c:a 50 meter mellan varje ficka, allt för att minska risken att få flera flygplan utslagna vid ett bombanfall. Befälet vid Bakom var klargöringsplutonchefen som via basradio och televäxel kunde dirigera personalen. Ammunition för ett antal flygplanslaster fanns vid ett främre ammunitionsförråd (främre am). Efter framkörning till de olika klargöringsplatserna fylldes främre am på från bakre am så att ammunition alltid fanns tillgänglig. Om det stationerades både attack- och spaningsflygplan på basen fanns två olika klargöringsområden, Bakom attack och Bakom spaning.
*Uom – Ungefär 5-10 kilometer från flygfältet placerades flygplanen på ett uppställningsområde (Uom), där kunde översyn och reparationer genomföras på flygplanen som t.ex. motorbyte och motorkörning. Motorkörningen genomfördes efter motorbyte för att kontrollera så att alla funktioner och värden var i sin ordning. Motorkörningen genomfördes ofta med fullt gaspådrag, vilket krävde att planen förankrades med stållinor i marken och en skärm placerades bakom flygplanet för att sprida ut jetstrålen och minska bullret som uppstod. På platsen kunde även reservflygplan ställas upp. Normalt fanns två fälthangarer att tillgå vid större reparationer även i dåligt väder.
Basen skulle ledas av basbataljonchefen som hade ansvaret för den totala ledningen, denne hade 61 Basbataljonen till sitt förfogande. I bataljonen ingick nedanstående enheter (till basen kunde dessutom tillföras ett värnförband* och ett luftvärnsförband ur armén):
- Stabskompani:
- Administration och ledningssystem m.m.
- Flygfältsarbetskompani:
- Underhåll och reparation av bansystem och vägar samt snöröjning av banor under vintertid.
- Stationskompani:
- Klargöring och underhåll av flygplan.
- Intendenturkompani:
- Drivmedel, livsmedel, transporter, beklädnadsmateriel m.m.
- Skyddskompani:
- Bevakning, ammunitionsröjning, brandförsvar, vädertjänst m.m.
- Sjukvårdspluton:
- Förbandsplatser, hälsokontroll, sjukvård m.m.
* Värnkompani – 336/5/Moholm
Efter 14 år med nya Bas 60-systemet kom ett förslag från CFV* angående flygvapnets basering. I CE 1* yttrande går att läsa:
“I april 1967 yttrade sig CE 1 över ett förslag från CFV angående flygvapnets basering. Han underströk att ett minskat antal divisioner ökade betydelsen av att snabbt kunna omgruppera E 1:s resurser och därför var det önskvärt att antalet baser inte blev för litet. Fält 8 Moholm och Lidköping skulle nedgraderas till reserbaser, men CE 1 ville att de ändå skulle tilldelas permanent betjäningskapacitet för att förbättra bassystemet uthållighet.”
*CFV – Chefen för flygvapnet
*CE 1 – Chefen Första flygeskadern
Ett år senare, 1968 hade E 1:s utgångsbasering ändrats då två baser utgått i samband med att antalet divisioner minskat till tio. Det var Fält 85 Byholma och Fält 8 Moholm som strukits och dessutom övertog Blekinge flygflottilj F 17 Eskilstunabasen istället för Byholma. Moholmsbasen blev reservbas attack tillsammans med Lidköping, Fält 57 Strängnäs, Frösön, Fält 43 Kramfors, Lycksele och Arvidsjaur. Sex år efter att Moholmsbasen degraderades till reservbas påbörjades tillämpningen av en ny baseringsform, nämligen OT-basering (kombinerad ordinarie- samt tillfällig bas). Under eskaderövningen 1974 tillämpades OT-baseringen för första gången i praktiken. OT-basparet Hagshult-Uråsa blev först ut med 3 divisionen från F 7 Såtenäs som fick basera på sin krigsbas. Utvärderingen efteråt visade på att OT-basering fungerade, men några frågetecken fanns att reda ut. Bland annat om OT-baspar skulle betjänas av en eller två basbataljoner. Övningen var dessutom den första för basförbanden i den nya krigsorganisationen. Överbefälhavaren tog beslut om införandet av OT-basering för attacken 1975 och tillkomsten av sjätte enheten 152 attackflyggruppen och OT-basparet Karlsborg-Moholm medförde att den nya baseringen kunde genomföras fullt ut. Med denna funktion utökade man skyddet, flexibiliteten och möjligheten att öka insatsfrekvensen direkt från utgångsbasen.
Baseringen 1977 såg ut som följande:
- Hasslösa-Lidköping
- 61. attackflygdivision (aflygdiv)
- Karlsborg-Moholm
- 62. aflygdiv
- Hagshult-Uråsa
- 71. aflygdiv
- Råda-Såtenäs
- 72. aflygdiv
- Gunnarn-Åmsele
- 151. aflygdiv
- Eskilstunabasen
- 152. aflygdiv
Samtidigt som OT-baseringen tog sin form i slutet av 70-talet påbörjades en ny utbyggnad av krigsbaserna runtom i landet, Bas 60-systemet skulle uppgraderas till det ännu vassare Bas 90-systemet. Den huvudsakliga förbättringen i Bas 90 var att göra flygbaserna mindre sårbara för konventionella flyganfall genom att göra basen rörligare, vilket innebar att fler rullbanor byggdes inom ett basområde samt att markförbanden fick ökad rörlighet. Hagshult var först ut med Bas 90-systemet, Moholmsbasen däremot förblev Bas 60 fram till sin nedläggning. Även här är det svårt att bringa klarhet i varför en utbyggnad till Bas 90 inte blev av, men omvärldsutvecklingen med bland annat murens fall 1989 kan ha varit en bidragande orsak.
I mitten av 80-talet togs de militära krigsflygfälten i Västergötland upp som lämpliga platser för civil verksamhet. Det var Länsstyrelsen i Skaraborg som började utreda möjligheterna till en reguljär flygförbindelse med Stockholm, man räknade med att mellan 60 000 – 85 000 passagerare årligen skulle flyga linjen mellan Skaraborg och Arlanda. Fem platser ansågs lämpliga som ett alternativ till att uppföra en helt ny flygplats; Skövde, Lidköping, Hasslösa, Moholm och Karlsborg. Kostnaderna varierade stort från 6 miljoner kronor för Lidköping-Hovby till 21,5 miljoner för att bygga ut Moholmbasen med en ny platta för civilflyget och en stationsbyggnad. Efter att Luftfartsverket studerat utredningen kom man fram till att Lidköping–Hovby var det lämpligaste alternativet av kostnadsskäl.
Ett hårt slag mot Moholmsbasen kom i och med beslutet om att avveckla F 6 Karlsborg. I december 1993 upphörde flygtjänsten vid flottiljen, tre månader tidigare genomförde basbataljonchefen Claes-Åke Eklund stängning och avveckling av materiel på Moholmsbasen. Några enstaka landningar och starter gjordes dock under våren vid F 6 Karlsborg, fram till 2 maj 1994, då den sista flygningen från flottiljen skedde. Detta efter att individ 37107 (6-20) hade stått inne för F-tillsyn på flygverkstaden. Flygplanet lyfte från Karlsborg klockan 10:10 och flyttades till F 7 Såtenäs. Torsdag den 30 juni hölls en avskedsceremoni, där flottiljchefen Claes Bjärle och Chefen för Flygvapnet Lars-Erik Englund höll i ceremonin. Ceremonin som inleddes klockan 10:30 innehöll ett korum, avtäckning av en minnessten och överlämning av flottiljens fana till chefen för Skaraborgs flygflottilj (F 7), vilken var den flottilj som utsetts att bevara Västgöta flygflottiljs traditioner. Klockan 11:30 hade den svenska fanan halats en sista gång, och Lars-Erik Englund hade förklarat Västgöta flygflottilj avvecklad. Ett par timmar senare var samme Lars-Erik Englund i Norrköping och förklarade Bråvalla flygflottilj avvecklad. En sorgens dag för flygvapnet och all berörd civil- och militär personal som arbetade vid flottiljerna. Efter nedläggningen av F 6 i Karlsborg 1994 minskade aktiviteten på Moholmsbasen avsevärt. Året därpå avvecklades även E 1 och därmed var en av det svenska försvarets mest välövade organisationer förpassad till historien. De sista åren genomfördes slutövningar för värnpliktiga soldater på basen, och 1999 avvecklades så basen tillslut.
2. Berättelser och incidenter från basen
Den 16 maj 1970 går en Saab 32A Lansen inför landning på basen, när flygplanet tar mark inträffar en “landställssprängning”, skadorna blir omfattande och flygplanet kasseras den 21 september 1970 (drifttid totalt 1412,2 tim). Piloten klarade sig oskadd.
En boende vi talade med berättar om ett snillrikt sätt att maskera banorna på fältet:
”De lade ut halm på banorna och målade detta grönt för att maskera flygfältet”
Densamme berättade även om när rullbanan på Moholmsbasen fick räfflingar under 70-talet, ett test av flygvapnet för att se om detta kunde underlätta avrinningen vid regn från banan. Moholmsbasen är unik i detta, då testen inte föll väl ut. Han berättar:
”Jag minns hur två Schweizare var här en sommar och fräste banan med diamantborrar”
Två incidenter återberättas här av en värnpliktig från omgång 924 år 1993:
Någon av flygplan/vapenmekarna hade glömt att klargöra raketkapslarna ordentligt. Vid start ramlade ett par av dem ut på startbanan. En ganska irriterad tekniker kom tillbaks och var synnerligen förbannad på oss. Hela gruppen fick dig en riktig åthutning.
Den andra incidenten blev lite mer uppseendeväckande där flertalet värnpliktiga och en pilot säkerligen höjde på ögonbrynen:
Jag kommer inte ihåg om vi tagit emot eller skulle skicka iväg en AJ 37:a. Hur som helst så var det lätt skymning och en taxande 37:a kom åkandes på vägen med högljudda motorer. Plötsligt bromsar piloten till så att planet niger lite grann. Vi undrade förstås varför. När vi vänder oss om ser vi en liten blå bil som kört igenom avspärrningarna och står still på vägen och blockerar den. Som det ser ut helt oförmögen att flytta på sig. En värnpliktig får rycka in och hjälpa den skräckslagna tanten som irrat sig in på området med den lilla bilen som nu står front mot front med en AJ 37 Viggen. Undrar vad hon tänkte inna hon förstod att det var ett stycke ingenjörskonst i form av ett stridsflygplan av äkta svensk valör hon mötte?
3. Attackeskadern (E 1)
I försvarsbeslutet 1936 beslutades det att en flygeskader skulle sättas upp under namnet Flygeskadern, vilken kom att organiseras i slutet av 1938. Eskadern kom till en början att lyda under chefen för Försvarsstaben och från 1939 blev den direkt underställd ÖB. År 1940 kom eskadern att bli upplöst, dock kvarstod staben med lokalisering till Karlsborg.
År 1942 omorganiserades eskadern och fick det nya namnet Första flygeskadern och kom att omlokaliseras till Stockholm samma år. År 1957 kom den att omlokaliseras till Göteborg tillsammans med ledningsplatsen av Attacken “Träbjörn” vilken var lokaliserad i Västergötland. Första flygeskadern blev från 1966 ensam eskader inom flygvapnet, då de tre andra avvecklades. Första flygeskadern kom då att byta namn till Attackeskadern och leddes av en gemensam stab baserad i Göteborg fram till att den avvecklades 1995. Beslutet om avveckling kom i samband med försvarsbeslutet 1992, vari beslutades att tre geografiska flygkommandon skulle inrättas den 1 juli 1993 och efterhand överta uppgifter från Första flygeskadern. Vid avvecklingen Attackeskadern överfördes traditioner och historia till Chefen för Flygvapnet, som den 30 juni 1998 lämnade dem vidare till Flygvapencentrum. Sedan början av 2010-talet för Skaraborgs flygflottilj i andra hand traditionerna vidare för Attackeskader.
Första flygeskadern var den samlade benämningen på de attackflottiljer som gemensamt skulle genomföra tyngre attackföretag i händelse av krig. Ingående enheter genom åren:
1938 – 1940
- Västmanlands flygflottilj
- B 3 Junkers
- Medeltung bomb
- B 3 Junkers
- Östgöta flygflottilj (F 3)
- S 6 Fokker
- Spaning
- S 6 Fokker
- Jämtlands flygflottilj (F 4)
- B 4 Hawker Hart
- Lätt bomb / störtbomb
- B 4 Hawker Hart
- Svea flygflottilj (F 8)
- J 8 Gloster Gladiator
- Jakt
- J 8 Gloster Gladiator
1942 – 1948
- Västmanlands flygflottilj (F 1)
- B 18
- Bomb
- B 18
- Jämtlands flygflottilj (F 4)
- B 17
- Lätt bomb
- B 17
- Kalmar flygflottilj (F 12)
- B 17
- Lätt bomb
- B 17
- Hälsinge flygflottilj (F 15)
- J 21
- Dagjakt
- J 21
1948 – 1957
- Västgöta flygflottilj (F 6)
- A 21A-3
- Attack
- A 21A-3
- Skaraborgs flygflottilj (F 7)
- J 21R / B 18B
- Attack
- J 21R / B 18B
- Hallands flygflottilj (F 14)
- B 18B
- Attack
- B 18B
- Blekinge flygflottilj (F 17)
- T 18B
- Attack
- T 18B
1957 – 1966
- Västgöta flygflottilj (F 6)
- A 32A Lansen
- Attack
- A 32A Lansen
- Skaraborgs flygflottilj (F 7)
- A 32A Lansen
- Attack
- A 32A Lansen
- Hallands flygflottilj (F 14)
- A 32A Lansen
- Attack
- Utgick 1961, och ersattes av F 15
- Attack
- A 32A Lansen
- Hälsinge flygflottilj (F 15)
- A 32A Lansen
- Attack
- A 32A Lansen
- Blekinge flygflottilj (F 17)
- A 32A Lansen
- Attack
- A 32A Lansen
1966 – 1975
- Västgöta flygflottilj (F 6
- A 32A Lansen
- Attack
- A 32A Lansen
- Skaraborgs flygflottilj (F 7)
- A 32A Lansen, från 1973 AJ 37 Viggen
- Attack
- A 32A Lansen, från 1973 AJ 37 Viggen
- Hälsinge flygflottilj (F 15)
- A 32A Lansen, från 1974 AJ 37 Viggen
- Attack
- A 32A Lansen, från 1974 AJ 37 Viggen
- Blekinge flygflottilj (F 17)
- A 32A Lansen
- Attack
- Utgick 1975 ur E 1 efter omskolning till jaktflottilj
- Attack
- A 32A Lansen
1975 – 1995
- Västgöta flygflottilj (F 6)
- A 32A Lansen, från 1977 AJ 37 Viggen
- Attack
- A 32A Lansen, från 1977 AJ 37 Viggen
- Skaraborgs flygflottilj (F 7)
- AJ 37 Viggen
- Attack
- AJ 37 Viggen
- Hälsinge flygflottilj (F 15)
- AJ 37 Viggen
- Attack
- AJ 37 Viggen
“Västgötabaserna” var ett antal krigsflygbaser där det svenska flygvapnets attackflyg skulle utgångsgruppera vid höjd beredskap. Tillhörande baser:
- Moholm
- Bas 60-systemet
- Hasslösa
- Bas 90-systemet
- Hovby
- Bas 60-systemet
- Råda
- Bas 90-systemet
- Såtenäs
- Flygflottilj
- Karlsborg
- Flygflottilj
Vill du läsa mer om svenska krigsbaser och dess historia? Missa då inte våra två artiklar om Eskilstunabasen och Kostabasen.
Denna artikeln skrevs med hjälp av boken ÖB’s klubba, FHT’s dokument – Attackeskaderns ledningssystem1942-1995, Hjak.se – Flyganfall från Moholm, egen dokumentation samt berättelser från boenden i trakten.
Trevlig läsning för en som gillar flyget och dess baser. En eloge för ert gedigna arbete med hemsidan!
Tack så mycket Conny, kul att höra!
Törebodabågar monterades bara på baser som användes av jakten.
Detta för att beredskapsroten ska kunna stå i högsta.
Attack-flygplanen hade normalt inte detta behov.
Moholma var en attackbas.