HC Påfågeln

HC Påfågeln

Bergets hemlighet

Det är en regnig novemberdag och delar av Svenska Befästningssällskapet befinner sig någonstans i mellansverige. En hårt väderbiten grusväg leder oss uppför berget, efter c:a en kilometers bilkörning svänger vi av till en liten grusad parkering. Trots att anläggningen bara ligger 20 meter från parkeringen är den svår att upptäcka. Vi plockar fram vår kamerautrustning, för att sedan möta upp enhetschefen M och hans kollegor utanför inslaget. Efter ett kortare samtal och några direktiv fick vi äntligen öppna den lilla plåtdörren och kliva in i den långa stötvågstunneln. Låt oss berätta om HC Påfågeln.

 

Den 17 november 1961 beslutade Kungliga Maj:t att en ny huvudcentral* för stadens civilförsvarsområde skulle uppföras i berg. I utkanten av staden genomfördes tester vid olika platser för att finna ett hållfast berg. Valet föll på en högt belägen plats några kilometer utanför stadens centrum som hade tillräckligt god vägförbindelse så arbetsfordon och sedermera personal kunde ta sig fram till anläggningen utan hinder. Den 17 augusti 1962 skickade Holmans Ingenjörsbyrå in ritningarna till civilförsvarsstyrelsen för granskning, och i slutet av 1962 togs beslut att godkänna projektet. En summa om totalt 450.000 kronor (5,1 miljoner i dagens penningvärde) beviljades för utsprängning, och 11 mars 1963 sattes det första sprängskottet i berget. En 110 meter lång ingångstunnel sprängdes ut med en stötvågsficka i slutet av tunneln, samt ett stort hålutrymme för att rymma ett fristående tvåvåningshus i betong. Den 9 mars 1964 var utspräningen klar i berget och c:a en månad senare, 9 april slutbesiktades utspräningen. Den totalt utsprängda volymen i berget uppgick till c:a 6 000 kubikmeter. Den 16 mars 1965 fastställdes de bidragsberättigade kostnaderna för utsprängningen till 407.973 kronor. En besparing har sålunda gjorts jämfört med kostnadsberäkningens 450.000 kronor.

 

* Huvudcentralen (förkortad HC) är en ledningsplats för civilförsvaret, byggd för att skydda den civila ledningen i staden. Kommunpersonal, räddningstjänst m.m. skulle flytta ner sin verksamhet i anläggningen för kunna styra samhället under brinnande krig eller vid annan krissituation. Förutom huvudcentralen fanns det även distriktscentraler (förkortas DC). Distriktscentralen var underordnade huvudcentralen varifrån ledningen över civilförsvarsområdet utövades. Varje civilförsvarsdistrikt med sin distriktcentral kunde i sin tur fördela ledningen utöver flera ombudscentraler (förkortas OC). Rapportering från fjärrindikerings- och observationsgrupper skulle i regel ske direkt till huvudcentralen, medan rapporter från mindre verkskydd kunde skickas direkt till distriktcentralen.

 

 

Projekteringen för inbyggnaden tog vid och entreprenören AB vägförbättringar anställdes för arbetet 8 november 1966. Den 1 december samma år påbörjades inbyggnadsarbetet i berget, ett betonghus skulle uppföras i det utsprängda hålrummet. Under sommaren 1967 fick arbetet avbrytas under 5 månader p.g.a. arbetsmarknadsskäl, innan de kunde återuppta sitt arbete. När arbetet med att gjuta betonghuset slutligen blev klart hade man använts sig av c:a 1 800 kubikmeter betong och c:a 60 ton armeringsjärn. När grovjobbet var avklarat tog arbetet med inredningen över, 900 kvadratmeter fördelat på två våningar skulle färdigställas. Entréplan skulle inrymma:

  • Reservkraftrum, reservkraftanläggningen som skulle förse anläggningen med ström för drift i händelse av bortfall av ordinarie strömförsörjning. Reservkraftens kapacitet uppgick till 72 kilowatt.
  • Luftrenarrum. Lufttillförsel vid bemannad anläggning utan gasfara var 3 000 kubikmeter luft i timmen. Vid gasfara var lufttillförseln 600 kubikmeter i timmen.
  • Maskinrum.
  • Sovavdelning uppdelad för dam och herr. Damavdelning: 8 sovhytter med 45 sängar. Herravdelning: 9 sovhytter med 51 sängar. Hygienutrymme med 3 toaletter per avdelning samt en dusch.
  • Hygienutrymme med 1 toalett.
  • Ett mindre kök*, i direkt anslutning till köket finns matsalen som rymmer ett större antal personer.
  • Ett mindre förråd med de allra nödvändigaste såsom filter, glödlampor m.m.
  • Vaktrummet där vakten bl.a. skötte in- och utpassering från anläggningen.
  • Vattentank placerad utanför betongkonstruktionen.

 

* Anläggningens kök är av modellen mindre med en spis, kyl och frys. Att kunna utspisa all personal i anläggningen flera mål mat om dagen är således inte troligt. I liknande anläggningar hade pentryt planerats utefter den principiella funktionen som angav att inredning och utrustning skulle anpassas för utportionering av färdiglagad mat. På plats utanför centralen (till exempel i skolbespisningskök) skulle maten tillredas. I centralen skulle maten kunna värmehållas för att kunna utspisas i omgångar. Leveransen skulle ske i värmeisolerade kärl, varför uppvärmning endast skulle behövas i en begränsad omfattning. Tillredning av varm dryck såsom kaffe och choklad skulle vara möjlig, samt diskning. Samma princip lär ha använts här.

 

Övervåningen skulle inrymma:

  • Apparaturrum för teknik
  • EMP-rum (elektromagnetisk puls) där elektronik var skyddad från att skadas vid en elektromagnetisk puls som kunde slå ut elektroniken.
  • Ett antal arbetsrum (12-13 st) för personal, televerket och försvaret.
  • Hygienutrymme, 2 till antalet med 2 toaletter per rum.
  • Expedition för bl.a. hantering av in- och utgående post.
  • Ordersal för orientering och samordning för de olika myndigheterna i anläggningen.
  • Nödutgång* som nås via ordersalen.
  • Städskrubb.

 

* Nödutgången nås via en lucka i ordersalen. För att komma ut i nödutgångsutrymmet behöver man passera genom två mindre ståldörrar och över ett lite språng, tycker man den passagen är krävande så är det ingenting mot vad som väntar vid en nödutrymning. En spiraltrappa sträcker sig c:a 15-20 meter rakt upp mot hjässan, med sina 85 stegjärn tar den verkligen musten ur benen.

 

 

Vid arbetet med inredningen användes bl.a:

  • Gipsskivor till mellanväggarna: 1 400 kvadratmeter.
  • Plastmattor: 640 kvadratmeter.
  • Undertak: 400 kvadratmeter.
  • Socklar: 700 meter.
  • Tavellister: 200 meter.

 

Anläggningarnas färger på dörrar och väggar var utvalda för att personalen lättare skulle kunna orientera sig i anläggningen och av ett viktigare skäl, personalens hälsa. Att vistas i en anläggning utan fönster under en längre tid utan att se dagsljus är påfrestande, därför valdes de olika färgerna noggrant ut för varje funktion. Här är fyra utvalda färger som är förekommande i civilförsvarsanläggningar:

  • Orange: Kommunikation och ledning.
  • Blå: Hygienutrymmen.
  • Gul: Köks- och förrådsutrymmen.
  • Grön: Vilutrymmen.

 

När arbetet slutligen var klart väntade besiktning. Mellan 6:e och 8:e oktober 1969 genomförde civilförsvarsstyrelsen statsbidragsbesiktning av anläggningen. Efter detta utfördes kompletterande arbeten. Efterbesikningar av anläggningen i sin helhet gjordes av länsstyrelsen och som godkände anläggningen under 1969. Slutredovisning av kostnader överlämnades till länsstyrelsen vid årsskiftet 1971-1972. Ansökan godkändes av länsstyrelsen 9 mars 1972, den totala kostnaden för anläggningen blev 2.550.294 kronor (18 miljoner i dagens penningvärde). Anläggningen blev 250.000 kronor (2.161.309 kronor i dagens penningvärde) dyrare än beräknat.

 

Ett antal entreprenörer användes vid byggnationen av anläggningen:

Byggherre:

  • Kommunen genom dess byggnadskontor.

 

Konsulter:

  • Byggnad: Holmans Ingenjörsbyrå.
  • VVS: Wigselius konstruktionsbyrå AB.
  • El: Leijons ingenjörsbyrå AB.
  • Reservkraft: Wigselius konstruktionsbyrå AB.
  • Radio: Televerkets centralförvaltning.
  • Tele: Civilförsvarsstyrelsen.

 

Entreprenörer:

  • Byggnad: AB Vägförbättringar.
  • Vatten/avlopp: Rörledningsfirman bröderna Karlsson AB.
  • Ventilation: Svenska fläktfabriken.
  • El: Jönsson & Kinell AB.
  • Reservkraft: ASEA.
  • Radio: Televerket för installation Svenska radio AB och ITT för utrustning.
  • Tele: L M Ericsson AB, växel, installation m.m. Televerket, linjetagare, installation m.m.

 

Civilförsvarsövning i LC Tierp 1972. Foto: Arbetarbladet, Tierp

 

Anläggningen var i aktiv drift från 1969 fram till 2004 då den sista stora övningen genomfördes innan anläggningen slutligen lades i malpåse. Under 2007 bestämde sig kommunen att anläggningen skulle avvecklas och året därpå genomfördes visningar för allmänheten under tre dagar. Därefter tömdes anläggningen på de flesta lösa saker, och man planerade att plombera anläggningen. Dock blev plomberingen aldrig genomförd vilket resulterade i att vi kunde besöka anläggningen i slutet av 2019. Men helt öde är inte berget? Enhetschefen M berättar:

 

Går man själv i berget kan man känna att man inte är ensam!

 

Kanske är det bergatrollet som håller hårt i sitt berg? Vi vill tacka ansvarige M och hans kollegor för att de gjorde besöket möjligt, samt ett tacka till Pluton Väst som ställde upp med sina fordon och lagade en utsökt pyttipanna i kokvagnen som de hade med sig.

 

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av anläggningsdokumentation och enhetschefen M.

HC Hugo

HC Hugo

Om kriget kommer

På en slingrig asfalterad väg tar vi oss fram en varm sensommar dag, genom bilrutan blickar vi ut över det platta landskapet som breder ut sig med en milsvis utsikt över gröna fält och skogar. Vi svänger in på den lilla grusvägen och åker ett hundratal meter innan något fångar våra blickar. Bland grönskande träd och buskar slingrar sig en liten välklippt gräsbeklädd väg upp mot inslaget vars grönmålade betong smälter väl in i den grönskande naturen. Vi möter upp ägaren till anläggningen och efter ett kortare samtal sätts så nyckeln i låskistan på den rejäla gallergrinden i inslaget, gallergrinden öppnas och vi kliver in i stötvågstunneln som bjuder på svalkande luft och en doft som inte går att ta fel på – betong. Låt oss berätta om civilförsvarsanläggningen Hugo.

 

1. HC Hugo

Området som projekterades för Hugo under början av 1960-talet saknade ett tillräckligt hållfast berg som kunde ge gott skydd för anläggningen, varpå man fick tänka nytt. Arkitekten Sven Ekenstedt på Kjessler och Mannerstråle kom slutigen fram med en ritning som skulle skilja sig rejält från övriga civilförsvarsanläggningar (som ofta byggdes utifrån ett antal standardmodeller) nämligen en kupolformad betongkonstruktion vars valv mäter 18 meter brett, nio meter högt och två meter tjock. Den vanligaste konstruktionen för en betonganläggning var fyrkantig i ett eller två våningsplan. Få anläggningar byggdes likt Hugo, de övriga är August i Ystad samt Agata i Sandviken som oss veterligen byggdes med kupolkonstruktion. Dessa tre anläggningar är lika sett till deras kupolkonstruktion, men skiljer sig i konstruktionen invändigt. Exempelvis skiljer August och Hugo sig åt direkt innanför stötvågsportarna, i August kliver man rakt in i anläggningen medans man i Hugo når en liten trappavsats (litet våningsplan). Dessutom skiljer sig nödutgången åt, August finner man den i ett av logementen medan Hugos återfinns i slutet av en korridor. I Hugo är det nedre planet indelat i en inre och en yttre ring där den yttre är logement och sanitet medans den inre är kontor och förrådsutrymmen. Varför man valt olika vet vi inte.

Anläggningen Hugo påbörjades 1962, då provborrningar i berget genomfördes. Byggstarten skedde våren 1965 med sprängning och sedan ett gediget gjuteriarbete. Byggentreprenör var Sentab Malmö, elinstallationen utfördes av Selanders elektriska i Ängelholm och VVS-arbetet av C.A Tengvall i Ängelholm. Den totala anläggningskostnaden beräknades innan byggstart till 2.960.000 kronor (i dåtidens penningvärde). Slutbesiktningen ägde rum 3-5 oktober 1966 och anläggningen togs i bruk samma år.

 

Byggnationsbild från “systeranläggningen” Agata. Bild: Sandvikens kommunarkiv

 

Anläggningen är uppförd i två våningsplan med en golvyta av totalt 800 kvadratmeter. Två ingångar finns i markplan, en huvudingång och en reservutgång som är sammanbundna med en stötvågstunnel. Stötvågstunneln byggdes så en tryckvåg från en bomb- eller kärnladdning skulle trycka sig in genom det ena inslaget, passera stötvågsdörren till anläggningen utan att göra någon större skada, för att sedan ledas ut genom det andra inslaget. En enkel men väldigt smart lösning på problemet. Via ett litet schakt kunde personalen klättra upp och ta sig ut på hjässan om ordinarie ingångar skulle bli blockerade. I anläggning fanns alla nödvändiga funktioner för att personalen så likt som möjligt skulle kunna leva sina liv som förut. En viktig detalj som återfinns i inventeringslistan är askkopparna, det skulle finnas en i varje rum, hur lukten skulle vara efter några veckor kan man bara ana.

 

Sovsalarna (varje sovsal inrymde c:a 60 personer) var uppdelade så att män och kvinnor sov var för sig, intill dessa hytter fanns hygienutrymmen med handfat samt toaletter. Allt vatten som behövs togs in via det kommunala vattnet i fredstid, i ofred kunde man istället använda sig utav den egna brunnen. Avloppet var även det anslutet till det kommunala nätet. Köket var av det mindre slaget men tillräckligt för att kunna utspisa personalen flera mål mat per dag. Matsalen rymmer ett 30-tal personer där personalen kunde avnjuta torsdagens ärtsoppa med pannkaka. Personalen arbetade ofta i två eller treskift, därav krävde varken köket eller matsalen något större utrymme. Antalet rum i anläggningen uppgår till 40 stycken, i dessa inrymdes bl.a kontor, telefonväxel, städskrubb, dagrum med mera. Anläggningen kunde helt oberoende av ordinarie strömförsörjning vara i aktiv drift i c:a tre veckor tack vare anläggningens reservkraftanläggning. Reservkraften var dimensionerad in i minsta detalj, exempelvis var maximal uttagen effekt i elsystemet beräknad till samtidig användning av åtta av tio väggarmaturer (på 101 sängplatser).

 

Navet i anläggningen var ordersalen, i denna sal hölls bl.a. lägesrapporter som inkommit från bl.a. underlydande distriktscentraler, observationsplatser med mera, på detta sätt kunde de ansvariga få en lägesbild av t.ex. hur stora skada ett bombanfall orsakat. Tanken var att samtliga myndigheter i anläggningen skulle kunna hålla gemensamma möten i salen. Anläggningen kan liknas vid ett miniatyrsamhälle, allt skulle fungera trots att allt var i mindre skala sett till personal och utrymmen. Inredningen i anläggningen skriker 60- och 80-tal, både till färg och möblemang. Matsalsgolvet är klätt i en mörkröd heltäckningsmatta med matchande gulmålade väggar. Sovsalarna är inredda med de klassiska våningssängarna som alla som någon gång gjort värnplikten känner igen.

 

Förutom Ängelholm som var den stad som anläggningen tillhörde delades den också med Perstorp, Åstorp, Klippan samt Båstad. Från huvudcentralen skulle kommunens olika myndigheter samverka i händelse av en katastrof- eller krigssituation. I anläggningen skulle bl.a. Länsstyrelsen, Polisen, Televerket och Sveriges Radio flytta in sin verksamhet från den ordinarie platsen i kommunen. Genom åren genomfördes övningar i anläggningen, allt från förflyttning till anläggningen till att öva instängda i anläggningen under ett antal dygn utan att få se dagsljus.

 

2. Försvaret tar över Hugo

Under början av 1980-talet ansågs Hugo ha spelat ut sin roll i civilförsvaret, men istället för att rivas ur och slutligen gjutas igen fick Hugo en annan funktion. Skånska flygflottiljen F 10 Ängelholm blev den nya hyresgästen i anläggningen. F 10 nyttjade anläggningen som ett extra konferensutrymme bl.a. när man hade en större arbetsgrupp/-grupper. Fram till 1994 huserade flygvapnet i anläggningen, därefter tog Ängelholms kommun återigen över driften av Hugo, men det skulle inte bli någon långvarig historia. Redan 1996 tar Fortifikationsverket över driften och en annan funktion inrättas. Denna gång är det hemvärnet som flyttar in, och ett stort antal övningar, möten och utbildningar genomförs i anläggningen. På den lilla grusvägen utanför anläggningen övade hemvärnet bl.a. “checkpoints” där passerande blev visiterade av skyddsvakter och fordonen genomsökta innan anläggningen nåddes. Stridsställningar upprättades runt om anläggningen som ett närförsvar med god uppsikt över infarten mot anläggningen, via den klassiska “fältapan” hade posteringarna direktkontakt med befälen inne i anläggningen. I terrängen hade hemvärnet placerat larmminor som skulle överraska en inkräktare. Men det var inte helt riskfritt att öva i området, Håkan Hansson berättar:

 

”Problemet på övningarna var vildsvinen som löste ut larminorna”

 

Fram till 2010 huserade hemvärnet i Hugo tills även dessa valde att flytta ut, och anläggningen stod öde i sex års tid tills beslutet fattades av Fortifikationsverket att anläggningen skulle läggas ut till försäljning. Under denna tid påbörjades ett saneringsarbete. Värmesystem, ventilation och reservkraft är ur funktion p.g.a. kapade rör i samband med PCB-sanering av anläggningen. Efter detta har anläggningen värmts upp med hjälp av byggfläktar. Under 2015 var förbrukningen 55 000 kWh, vilket ger en driftkostnad på c:a 105 000 kronor per år.

 

3. Hugo går under klubban

Den 18 augusti 2016 anordnade Fortifikationsverket visning av anläggningen för spekulanter och intresset lät inte vänta på sig, ett hundratal personer anmälde sitt intresse för att lägga bud samt att få besöka anläggningen. Hur många av spekulanterna som var seriösa är dock svårt att säga. Den 22 augusti öppnade budgivningen på Fortifikationsverkets hemsida och fram till 29 augusti fick budgivarna på sig att lägga sina bud.

 

”Jag har aldrig varit med om ett liknande intresse under mina tio år på Fortifikationsverket” – Karl-Martin Svärd på Fortifikationsverket till SvD

 

Karl-Martin Svärd på Fortifikationsverket på frågan från SvD om dessa objekt är vanliga på marknaden: ”Ja, det hör ju inte till vanligheterna att den här typen av fastigheter bjuds ut på den öppna marknaden”. Karl-Martin Svärd fortsätter: Mycket såldes ut efter försvarsbesluten 2000 och 2004, men sedan dess har det ebbat ut. Det här kan vara något av det sista vi säljer ut i den här storleken.

 

Helsingborgs Dagblads film från visningsdagen

 

När klubban för försäljningen slås för sista gången landar prislappen på 3 750 000 kronor, en summa som inte är i närheten av vad det kostade att bygga anläggningen c:a 50 år tidigare. Förutom anläggningen ingick även en fastighets tomt om 7 395 kvadratmeter.

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av Fortifikationsverket – Försäljning av HC Hugo, Håkan Hansson, SvD – Försvarsanläggning säljs. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

Befolkningsskyddsrum

Befolkningsskyddsrum

Uppgång, fall och fortsättning för landets allra största skyddsrum

Andra världskrigets massiva bombningar och flygräder samt nya skrämmande atomvapen hade satt sina spår. Sverige var i efterdyningarna av kriget redo att investera stora belopp i infrastruktur för att skydda krigsviktig verksamhet, såsom ledningsfunktioner och industri, men också civilbefolkningen.

 

Några av de mest fascinerande fortifikatoriska anläggningarna som byggdes runt om i landet var de massiva fullträffsäkra skyddsrummen som totalt skulle kunna skydda uppemot 54.000 personer mot krigets fasor.

 

1. Skyddsrum börjar byggas

Tre år efter krigets slut presenterades en utredning om skyddsrum för civilbefolkningen. Runt om i landet föreslogs två olika typer av befolkningsskyddsrum. Dessa typer var bergrumsanläggningar och friliggande betongskyddsrum. Typerna härrörde från att man först och främst ville att skyddsrummen skulle byggas nedsprängda i berget. Var detta inte möjligt skulle man i marken gjuta kraftiga skyddsrum i armerad betong. Utredningen föreslog att bergrumsanläggningar skulle dimensioneras för ett medeltal på 2.300 skyddssökande personer och friliggande betongskyddsrum för 1.300 personer. Om skyddsrummen byggdes i anslutning till annan bebyggelse kallades dessa för kvartersskyddsrum.

 

Kvartersskyddsrum hade en något lägre medelstorlek och i utredningen angavs att dessa borde dimensioneras för 1.000 platser. Varje skyddssökande beräknades att ta 1.5 kvadratmeter i anspråk och tanken var att det skulle förberedas så att människor kunde övernatta i skyddsrummen. Av ekonomiska skäl så ville man bygga stora skyddsrum och staten skulle gå in och täcka två tredjedelar av kostnaderna för dessa.

 

Målbilden för de större befolkningsskyddsrummen var att dessa skulle uppföras centralt i landets största städer. Upptagningsområdet för ett sådant skyddsrum var baserat på en radie om 400 meter och att skyddssökande skulle kunna sätta sig i säkerhet inom 3-5 minuter från det att flyglarmet ljöd. Byggnationerna genomfördes i tio städer och totalt färdigställdes 15 större befolkningsskyddsrum med det hisnande antalet av närmare 54.000 platser för skyddssökande (se sammanställningen över stora befolkningsskyddsrum i slutet av artikeln). Den nya verklighetsutvecklingen höll dock på att springa ikapp de större befolkningsskyddsrummen som snart skulle gå in i en ny era.

 

2. “Kvalificerad användning i fred”

För att motivera de stora investeringarna som krävdes för byggnation, drift och underhåll var nyckeln en kvalificerad användning i fredstid. I det första betänkandet från 1950 finns utförliga förslag på hur ett underjordiskt hotell skulle kunna se ut om det byggdes under Birger Jarlsgatan i Stockholm. Skalenliga ritningar hade tagits fram för att visa hur enkel- och dubbelrum, i ett skymningsläge, kunde ställas om till sängplatser för sex och fjorton personer. Hotellets vestibul skulle bli matutspisning. I en journalfilm, Vi går under jorden (inspelad 1959), berättas det om Mariabergets befolkningsskyddsrum i Västerås: “Amatörteater, bilverkstad, hobbylokaler för sömnad, fotografering, måleri och skulptur. Skjutbana för pilbåge och pistol och även utrymme för studiecirklar om kvällarna”. Liknande förslag presenterades även för fritidslokaler men idag utnyttjas de flesta anläggningarna som stora underjordiska parkeringsgarage.

 

3. Evakueringarnas tid

Någonting hade förändrats när man redan 1956 föreslog att byggandet av befolkningsskyddsrum skulle upphöra. Det hade tidigt dykt upp problem för anläggningarna och mycket handlade just om storskaligheten. Av ekonomiska skäl kunde man bara satsa på att bygga de stora skyddsrummen i de centrala delarna av landets större städer. Det fanns också frågetecken kring hur snabbt ett flyglarm, det som i folkmun kom att kallas “Hesa Fredrik”, skulle hinna ljuda så att civilbefolkningen skulle hinna sätta sig i säkerhet.

 

De större befolkningsskyddsrummen färdigställdes runt om i landet och de utgjorde fortfarande en mycket viktig del av totalförsvaret. I händelse av krig planerades det nu för massevakuering av invånarna i städernas innerområden. Större delen av civilbefolkningen skulle bege sig mot platser som ansågs mindre farliga att vistas på i händelse av krigsutbrott. Kvar skulle bara de vara som hade nödvändiga totalförsvarsuppdrag och andra krigsviktiga arbetsuppgifter i städernas centrala delar. De stora befolkningsskyddsrummen skulle i händelse av krig kunna inredas för långvarig vistelse och erbjuda skyddsökande en säker plats att vistas på.

 

Om en eskalerande upptrappning skedde mellan stormakterna skulle kombinationen av att de större städerna tömdes och viktig verksamhet flyttades under jord rent av kunna verka krigsavhållande. Evakueringen av städer var en så viktig del av det civila försvaret att det ansågs att byggnation av normalskyddsrum (återfinns ofta i källare till lägenhetshus och under offentlig bebyggelse) inte behövde genomföras i städernas centrala delar mellan åren 1957-77. Om ett överraskningsanfall genomfördes skulle de större befolkningsskyddsrummen fortfarande fungera som en initial plats att söka skydd på. Under en kortare vistelse gick det att räkna med mindre yta per person, och varje skyddsrum kunde då erbjuda mångdubbelt antal platser.

 

4. Modernisering och nya problem

Under 1970- och 80-talet var det dags för att modernisera de större befolkningsskyddsrummen. Förmågan att möta den nya tidens vapensystem skulle höjas. Detta gjordes genom att öka driftsäkerheten, utöka skyddet mot både konventionella och okonventionella stridsmedel, samt genom att bättra på anläggningarnas stötvågsskydd. Vid det här laget hade de gamla stora befolkningsskyddsrummen kommit att bli ett av många olika ben att stå på när det gällde skydd för civilbefolkningen. Den stora befolkningsökningen i städernas innerområden hade lett till att massevakueringsplanerna inte längre var praktiskt genomförbara. Normalskyddsrum hade därför återigen börjat byggas och det satsades även på skydd i andra bergrum och tunnlar. I Stockholm satsades det inte minst på det skydd som tunnelbanan erbjöd.

 

Studier genomfördes för att undersöka de större befolkningsskyddsrummens roll i framtiden. En ny inventering gjordes av befolkningssituationen i närområdena, och undersökningar om det gick att ta upp nya ingångar för att öka civilbefolkningens möjligheter att vid fara inrymma bergets trygghet. En sårbarhetsstudie visade dock att bara ett av befolkningsskyddrummen, Arkaden i Malmö, kunde inrymmas fullständigt på den utsatta tiden som studien förutsatt. I snitt kunde det antas att knappt bara 40% av de ursprungliga 54.000 platserna skulle hinna fyllas. Beräkningar gjordes ändå generöst då målet var att skyddssökande åtminstone skulle nå acceptabelt skydd och med det räckte det att befinna sig i någon av ingångstunnlarna. Studien lade fram ett förslag om att anläggningarna vid modernisering borde reducera sina permanenta och temporära platser för att sammanlagt utgöra 36.000 platser runt om i landets större befolkningsskyddsrum. Även om den nya översikten kunde ses som dyster i förhållande till antal skyddsrumsplatser som inte längre kunde fyllas så lämnades stora ytor i de större befolkningsskyddsrummens för att möjliggöra utrymme för SSIK, Säker Sjukvård I Krig, en ny och viktig roll i det kalla krigets totalförsvar som tids nog kommer att avhandlas i en artikel.

 

5. Ett av de större befolkningsskyddsrummen idag

I örlogsstaden Karlskrona bryts en gata tvärt av. Istället för att följa vägens naturliga uppförsbacke går lutningen nedåt mot garageportar. Innanför dessa dörrar finns stora tunnlar, breda nog för två personbilar, som leder brant ner i berget. När tunnlarna planar ut bland stötvågsportar står man vid entrén till befolkningsskyddsrummet Konstapeln. I den Blekingska graniten har det sprängts ut en fortifikatorisk anläggning som skulle ha kapacitet att rymma närmare 3.000 skyddsrumsplatser.

 

Entrén utgörs av flera slussar, stötvågs- och gasgränser kompletterade av saneringsstationer för att skyddsökande ska kunna skölja av spår från okonventionella stridsmedel. Anläggningens mitt utgörs av ett cirkelformat rum. Utifrån detta utrymme sträcker det sig sex stycken sidoskepp i två våningar. Förutom vanliga skyddsrumsplatser finns där bl.a. utrymmen avsedda för civilförsvarets personal, hygienutrymmen och driftutrymmen. Denna berganläggning skulle bakom sina portar stänga kriget ute genom att vara självförsörjande. Med hjälp av bränslelager och reservaggregat kunde hela anläggningen förses med elektricitet även om det permanenta elnätet i det omgivande området hade slagits ut. Färskvatten skulle pumpas ur egna brunnar och luften filtreras. Anläggningen stod i beredskap ifall det värsta skulle inträffa. Tur är det nog att vi aldrig behövde uppleva den dag då Karlskronas civilbefolkning skulle inrymma anläggningen och se om den verkligen skulle hålla måttet i skarpt läge.

 

6. Sammanställning över byggda större befolkningsskyddsrum (1985)

AnläggningStadAnläggningstypAntal platserYta (m2)
KatarinaStockholmBerg
9 63811 600
KlaraStockholmBerg7 2098 000
JohannesStockholmBerg
5 814
5 000
SkravelbergetStockholmBetong
4 265
4 000
HakenNorrköpingBetong
1 182
1 750
BlandarenLinköpingBetong4361 000
KonstapelnKarlskronaBerg2 8607 000
ArkadenMalmöBetong1 8722 000
DomusMalmöBetong2 1403 000
KvarnbergetGöteborgBerg2 1932 500
OtterhällanGöteborgBerg10 1508 000
KrokshallsbergetBoråsBerg1 0121 500
RepslagarenÖrebroBetong1 6722 500
MariaVästeråsBerg2 9235 000
Gröna KulleKatrineholmBerg530600

Totalt antal skyddsrumsplatser: 53 896 stycken, på en total yta av 63 450 kvadratmeter.

 

Filmen Vi går under jorden av Civilförsvarsstyrelsen visar upp våra skyddsrum och dess funktioner från 1959.

 


Denna artikel skrevs av Joachim Anell. Artikeln skrevs med hjälp av “Stora skyddsrum – Användning i fred och krig” av Erik Wirén, “Befolkningens behov av skydd” av Räddningsverket, ÖB och ÖCB. Videon “Vi går under jorden”, utredningen “Skyddsrum för civilbefolkningen” och utdrag från “Om kriget kommer” har också använts vid skrivandet av denna artikel. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

LC Eslöv

LC Eslöv

Civilförsvarets ledningscentral

Vi befinner oss utanför en mindre ort i Skåne för att besöka civilförsvarets tidigare ledningscentral (LC). Dold bland bostadshus och hästhagar finner vi det enkla plåtskjulet som döljer trappan ner till den underjordiska bunkeranläggningen.

 

Året var 1954 då kommunen köpte fastigheten, men det var först 20 år senare som det på uppdrag av Länsstyrelsen skulle byggas en huvudcentral för civilförsvaret på denne. Anläggning skulle användas vid krissituationer och vid händelse av ofred, det var härifrån som ledningen för civilförsvarsområdet skulle utövas. Projekteringen sattes igång och anläggningen började byggas år 1974, för att stå färdig ett par år senare. Denna anläggningen kom då att bli en av landets modernaste civila ledningscentraler.

 

Anläggningen kom att bli cirka 720 kvadratmeter stor med sin yta fördelad på två plan, här skulle allt inrymmas för att personalen skulle klara sig instängd från omvärlden under en längre tid. Eftersom inget lämpligt berg fanns i närheten av det lilla samhället så fattades beslutet att anläggningen skulle uppföras som en nedgrävd betongbunker. En betonganläggning är uppförd med ytterväggar, golv och tak i betong och är förlagd i jord (eventuellt bergschakt). Denna typ av anläggning erbjuder aningen sämre skydd än en bergrumsanläggning, men har i regel ett fullträffskydd mot artilleriprojektiler och upp till 100 kg:s flygbomber. Gemensamt för anläggningarna är att barriärer och väggar i kraftig betong används för att erbjuda stötvågs- och gasskydd i ingångs-, förbindelse- och nödutgångstunnlar. I båda anläggningstyperna finns också en gassluss för att hålla kontaminerad uteluft på utsidan av anläggningen. Nödutrymning ur en betonganläggning sker oftast via stigschakt med stötvågslucka.

 

Ett saneringsrum finns vid ingången för att personalen skulle kunna tvätta bort radioaktiva ämnen från sina kroppar och minska risken att föra med sig skadliga ämnen in i anläggningen. Slussarna innanför stötvågsporten består av täta dörrar som klarar att stå emot stridsgas, vatten och radioaktiva ämnen.

 

På anläggningens övervåning finns kök och matsal byggt och färgsatt i typisk 70-tals stil med plats för cirka 20 personer, här skulle personalen utspisas flera mål mat om dagen eftersom personalen arbetade i skift. På plats utanför anläggningen (i exempelvis restaurangkök, skolkök eller motsvarande) skulle maten tillagas. I anläggningen skulle maten sedan kunna varmhållas för att kunna utspisas i omgångar. Matleveransen skulle ske i värmeisolerade kärl, varför uppvärmning endast skulle behövas i en begränsad omfattning.

 

I undantagsfall (vid exempelvis avstängning av tillförsel utifrån eller instängning på grund av radiakbeläggning) skulle tillredning kunna ske av de i anläggningen lagerhållna livsmedlen. Sådant livsmedel benämns reservlivsmedel.

 

Sängarna stod bäddade och redo ifall anläggningen behövde tas i bruk, 77 stycken sängplatser fördelade i sexbäddarsrum med våningssängar fanns att tillgå. Sovrummen uppdelades så att kvinnorna och männen sov för sig. I anläggningen finns även hygienutrymmen såsom ett antal toaletter (ej torrklosetter), handfat och duschar så att personalen kunde sköta sin dagliga hygien.

 

Ordersalen är navet i anläggningen, det var i denna sal som kommunikationen hölls med omvärlden och samverkan skedde mellan de olika myndigheterna som huserade i anläggningen. Räddningstjänst, SJ, Sveriges radio och polis är exempel på myndigheter som ofta var placerade i dessa anläggningar vid händelse av krig eller krissituation i samhället.

 

Anläggningen är självförsörjande med både vatten och el, den borrade brunnen gör att färskvatten kan erhållas även om stadens vattenverk utsatts för sabotage eller blivit obrukbart på annat sätt. Reservkraften erhålls med en dieselmotor som genererar tillräckligt med el för att försörja anläggningen i två till tre veckor. I fredstid erhålls både färskvatten och el från ordinarie vatten- och elledningar.

 

I samband med ändringen av beredskapslagstiftningen 1986 så kostade det uppemot 220.000 kronor per år för kommunen att drifta anläggningen (exklusive underhåll). Under början av 2000-talet disponerade hemvärnet anläggningen för möten och utbildningar, som betalning fick hemvärnet stå för in- och utvändigt underhåll av anläggningen. 2009 var en försäljning av anläggningen på gång men sköts upp, det slutliga beslutet att sälja anläggningen togs 2014 då varken kommunal eller militär verksamhet bedrevs i anläggningen. Örestadsmäklarna fick uppdraget att sälja LC Eslöv, utropspriset startade på 400.000 kronor. I priset ingick förutom den cirka 720 kvadratmeter stora bunkern även en 8098 kvadratmeter stor tomt med tillhörande mast som använts av civilförsvaret.

 

I filmen Om kriget kom – Det totala försvaret beskriver Melker Becker hur civil- och totalförsvar fungerade i händelse i krig.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

DC Bofinken

DC Bofinken

En fullträffsäker distriktcentral

Den kom att bli civilförsvarsområdets modernaste ledningsanläggning, en produkt av en ökad kännedom om vapenverkan för dåtidens stridsmedel. Det var härifrån, dold bland grönskande buskar och träd, som distriktcentralen Bofinken stod färdig på 70-talet efter en långt ifrån problemfri byggnadsprocess på närmare tio år. Anläggningen byggdes under största hemlighet och få känner till vilken roll den faktiskt spelade i det gamla totalförsvaret, samt de hemligheter som bergrumsanläggning Bofinken ruvar på.

 

Utsprängd i det svenska urberget, med hela 20 meter bergtäckning ovanför anläggningens tak, skulle Bofinken vara fullträffsäker mot artilleriprojektiler och flygbomber. Anläggningen var dessutom skyddad mot BC-stridsmedel (biologiska och kemiska stridsmedel), tryckvåg från kärnladdningsexplosioner motsvarande 10 atö (atmosfäriskt övertryck), hade skydd mot EMP (elektromagnetisk puls) i ett skyddat rum, samt hade en skyddsklass motsvarande 20 atö. Inuti berget fanns reservlivsmedel om tillförseln utifrån skulle upphöra och kontinuerlig aggregatdrift skulle förse anläggningen med elektricitet i c:a 30 dygn.

 

Bofinken var en distriktcentral (förkortas DC) för ett civilförsvarsdistrikt i det gamla civilförsvarsområdet. Distriktcentralerna var underordnade huvudcentralen (förkortas HC) varifrån ledningen över civilförsvarsområdet utövades. Varje civilförsvarsdistrikt med sin distriktcentral kunde i sin tur fördela ledningen utöver flera ombudscentraler (förkortas OC). Varje ledningscentral (förkortas LC) som var underordnad huvudcentralen svarade för närindikering samt utrymnings- och undsättningsverksamheten inom eget område. Rapportering från fjärrindikerings- och observationsgrupper skulle i regel ske direkt till huvudcentralen, medan rapporter från mindre verkskydd kunde skickas direkt till distriktcentralen.

 

Ursprungligen byggdes Bofinken som en anläggning av typ A, vilket innebär att den byggdes för en personalstyrka om c:a 100 personer. Under en omorganisation på 70-talet reducerades dock anläggningen till typ C, vilket medförde att den byggdes för stor med c:a 100 kvadratmeter. Det extra utrymmet skulle dock komma till förfogande eftersom Bofinken framöver skulle komma att bli reservanläggning för huvudcentralen i civilförsvarsområdet. Alarmering inom civilförsvarsdistriktet skulle kunna utlösas från Bofinken och det fanns möjlighet att överta alarmeringsfunktioner från huvudcentralen – vice versa. Senare kom dessutom ledningscentralen för den närliggande kommunen att inrymmas i anläggningen.

 

1. Bofinken platsbestäms

Initialt så undersöktes två platser för placering av civilförsvarets nya ledningscentral. De två platserna som undersöktes separerades av en älv som löper strax bredvid den närliggande tätorten och anläggningen skulle antingen uppföras söder om älven, eller norr om denne i anslutning till ett närliggande grupperingsområde. Eftersom Televerket meddelat att en anslutning till telestationen i den närliggande tätorten inte var möjlig så behövdes en trådförbindelse ordnas söderifrån. Den södra lokaliseringen av ledningscentralen blev därigenom mer lämplig ur trådförbindelsesynpunkt. En trådförbindelse till den södra platsen skulle kosta c:a 100.000 kronor (c:a 1.000.000 kronor enligt penningvärdet år 2016), varpå en förbindelse till den norra platsen skulle kosta betydligt mer enligt Länsstyrelsens skrivelse till Kungliga Civilförsvarsstyrelsen år 1963.

 

Året innan hade radioprov utförts för att undersöka huruvida de två platserna erbjöd möjlighet till godtagbara radioförbindelser. Det visade sig av provet att den södra lokaliseringen hade bra möjligheter till godtagbara radioförbindelser. Dessutom ansågs det också lämpligast att förlägga ledningscentralens verksamhet söder om älven eftersom skador av större omfattning förmodligen skulle ske i detta väderstreck, och därmed torde också tyngdpunkten av de skadeavhjälpande åtgärderna förläggas dit. De militära myndigheterna förespråkade också att den nya anläggningen för civilförsvaret skulle förläggas söder om älven.

 

Länsstyrelsen utförde undersökningar av flera berg för insprängning av den nya ledningscentralen, men de kunde inte hitta något lämpligt berg norr om älven med hänsyn till belägenhet och vägförbindelser. Däremot fanns tre alternativ som var lämpliga till förläggning av ledningscentralen söder om älven. De två första alternativen låg knappt en kilometer från varandra, varpå det tredje alternativet låg en bit bort i närheten av ett flygfält. Närheten till flygfältet ansågs mindre lämpligt av Länsstyrelsen som förordade ledningscentralens förläggning till något av de två första alternativen som låg utanför storstadens skyddsrumsområde.

 

De två första alternativen ansågs av Försvarsområdesbefälhavaren likvärdiga med hänsyn till gruppering av militära förband söder om älven. Han ansåg liksom Länsstyrelsen att alternativ tre låg alltför nära flygfältet ur skyddssynpunkt. Samtidigt som Försvarsområdesbefälhavaren yttrade sig om placeringen av ledningscentralen så anmälde han även intresse för ett utrymme i ledningscentralen för en lokal markförsvarschef. Utrymmet som erfordrades rörde sig om c:a 100 kvadratmeter samt del i kök, matsal, sjukvårdsavdelning m.m. Länsstyrelsen framhävde nu att det ålåg Civilförsvarsstyrelsen att ta ställning beträffande förläggning av anläggningen som skulle komma att bli den nya distriktcentralen i civilförsvarsområdet.

 

Tekniska byrån på Civilförsvarsstyrelsen förklarade ett par dagar senare att de i princip inte hade någon erinran mot Länsstyrelsens förslag om distriktcentralens lokalisering enligt de två första alternativen. Byrån påpekade att en närmare rekognoscering av vägförhållandena, bergets beskaffenhet, samt möjligheten att erhålla tillfredsställande bergtäckning borde ligga till grund för bestämmandet av den slutliga platsen. Enligt byråns beräkningar för anslutningskabeln till lämplig telestation så skulle dess längd uppgå till omkring 12 kilometer och kosta c:a 250.000 kronor (c:a 2.500.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Eftersom det inte verkade finnas något alternativ så skulle kostnaden helt enkelt få accepteras.

 

Utrymmesbehovet i anläggningen, exklusive vissa utrymmen, uppgick initialt till 850 kvadratmeter, varav 415 för arbetsutrymmen, 175 för sovutrymmen, 26 för toaletter, 18 för tvättrum, 16 för korridorer, och 200 kvadratmeter för maskinutrymmen. För totalprojekteringen hade offerter inkommit från Englunds Projekteringsbyrå AB, Flygfältsbyrån, samt Orrje & Co AB. Det blev slutligen Orrje & Co AB som fick uppdraget för totalprojekteringen, vilket Fastighetskontoret presenterade i ett brev till Civilförsvarsnämnden den 29 maj 1963. Beräknad kostnad för enbart totalprojekteringen uppgick till 190.000 kronor (c:a 1.900.000 kronor enligt penningvärdet år 2016).

 

Placeringen av anläggningen var ännu inte fastställd, men det var beslutat att anläggningen skulle uppföras söder om älven men inte i närheten av flygfältet. En bergmästare skulle nu få i uppdrag att undersöka de geologiska förutsättningarna för de två återstående alternativa placeringarna för anläggningen.

 

Det första alternativet var en långsträckt ås som begränsades av branta stup i norr och väster. Bergarten var gnejs och berget kunde karaktäriseras som grovblockigt och dess höjd ansågs räcka för avsett ändamål. Bergrummets inslagsort föreslogs att placeras i västra bergskanten, där talusbildningen (anhopning av nedfallna stenblock) var ringa. Förskärningen antogs bli enkel och utan komplikationer. Anläggningens huvudriktning föreslogs ligga i öst-västlig riktning och ingen del av anläggningen (annat än eventuell reservutgång) torde nå fram till den östra sprickdalen. Rumsbredden skulle kunna göras c:a 12 meter med en pilhöjd på c:a 2.5 meter.

 

Det andra alternativet för anläggningens placering låg knappt en kilometer norr om det första alternativet. Även här var bergarten gnejs och det var en långsträckt ås som begränsades av ett mycket brant stup i väster. Bergbranten såg ut att vara en förkastningsbrant med större nedfallna block. Det var tveksamt om bergets höjd skulle räcka för avsett ändamål och en del sprickor i öst-västlig riktning kunde iakttas. Nedanför bergbranten fanns ett mycket sumpigt område med ytvatten och bergbranten var till större delen täckt med grovblockiga talusbildningar. Det fanns ett lämpligt ställe för inslag men platsen lämpade sig inte lika bra som det första alternativet för ett bergrum.

 

I Länsstyrelsens skrivelse till Civilförsvarsstyrelsen den 19 juni 1963 framgår det att det första alternativet ansågs mycket lämpligt med hänsyn till vägförhållanden och belägenhet. Ur förbindelsesynpunkt var detta alternativ dessutom att föredra. En ritning med situationsplan och längdsektion med avseende att ge uppfattning om bergets storlek och möjlighet att inrymma anläggningen hade framtagits av Orrje & Co och bifogats skrivelsen. Såväl Orrje & Co som bergmästaren förordade en uttagning av ett horisontellt diamantborrhål för att närmare bestämma bergets beskaffenhet. Kostnaden för detta förväntades uppgå till 23.000 kronor (c:a 230.000 kronor enligt penningvärdet år 2016).

 

Länsstyrelsen påpekade att Civilförsvarsstyrelsen nu måste fastställa beslutet om förläggningen av distriktcentralen till platsen enligt det första alternativet, men också godkänna utförandet av föreslagen provborrning. Eftersom projekteringen omedelbart skulle få igångsättas om sprängningsarbetena skulle kunna påbörjas nästkommande höst, så bad Länsstyrelsen om att ärendet skulle behandlas skyndsamt. Skulle borrningen, efter godkännande från markägaren och Civilförsvarsstyrelsen, ge positivt resultat beträffande bergets lämplighet som plats för anläggningen så skulle Orrje & Co dessutom få utföra projekteringen av anläggningen. Fastighetsnämnden skulle nu begära tillstånd från de berörda markägarna att utföra provborrning och under förutsättning att borrningen gav positivt resultat låta upprätta avtal om nyttjande av markområdet för anläggningen.

 

Civilförsvarsstyrelsen godkände provborrning och berörda markägare för området medgav den 15 juli 1963 sitt tillstånd för att kommunen genom ingenjörsfirman Orrje & Co skulle få utföra provborrning på deras fastighet. Skulle någon skada uppstå så skulle kommunen vara skyldig att ersätta denna eller återställa marken till tidigare befintligt skick.

 

Det blev sedan ett uppdrag för Lars Bergström på den Geologiska institutionen på Chalmers Tekniska Högskola att utföra en besiktning av borrkärnorna som erhållits. Resultatet av besiktningen framgick i ett brev daterat den 6 september 1963. Det visade sig att bergarten hade hög mekanisk hållfasthet, berggrunden var sprickfattig (c:a 84 anteckningar om sprickor på 90 meters längd) och några svaghetszoner med förskiffring, uppkrossning, vittring med fler mekaniska heterogeniteter hade inte kunnat observeras. Slutsatsen var att det genomborrade bergspartiet lämpade sig mycket väl för en bergrumsanläggning.

 

Civilförsvarsstyrelsen godkände nu föreslagen plats för anläggningen, samt hade inget att erinra mot att projekteringen av anläggningen fortskred. Civilförsvarsnämnden påpekade i ett brev daterat den 7 oktober 1963 att Fastighetsnämnden nu måste träffa avtal med de berörda markägarna om upplåtelse av erforderligt markområde för ifrågavarande distriktcentral, detta eftersom förutsättningarna för anläggningens uppförande uppfyllts.

 

2. Utbyggnaden påbörjas

Den 20 november 1963 skickade Orrje & Co över ett preliminärt förslag för anläggningens utsprängningsetapp till Länsstyrelsen, Civilförsvarsstyrelsen och Civilförsvarsnämnden. Länsstyrelsen hade den 28 november granskat och godkänt förslaget ur teknisk synpunkt i vad som avsåg storlek, läge och placering, men med påpekande att entréslussen (stötvågsslussen) borde göras något större, samt att båda skyddsdörrarna borde vara utåtgående. Övriga detaljer såsom dörr- och lucktyper, skydd vid förfilter, m.m., hade Länsstyrelsen inte tagit ställning till eftersom dessa detaljer var lämpligare att överblicka när ritningarna för nästa etapp var upprättade.

 

Fastighetsnämnden hade fortfarande inte upprättat avtal med berörda markägare om upplåtelse av erforderligt markområde för anläggningen. Civilförsvarsnämnden påpekade nu bestämt i ett brev daterat den 27 december 1963 att Fastighetskontoret måste vidta åtgärder skyndsamt för att erforderlig mark skulle ställas till förfogande för anläggningen i fråga.

 

Orrje & Co hade den 27 februari 1964 översänt reviderade förhandsskisser till Civilförsvarsstyrelsen, Civilförsvarsnämnden och Länsstyrelsen. Skisserna hade upprättats i enlighet med de riktlinjer som uppdragits vid sammanträde hos Länsstyrelsen den 29 januari 1964, samt underhandskontakter som senare tagits mellan projektören och representanter för Civilförsvarsstyrelsen. Länsstyrelsen förklarade den 5 mars 1964 för Civilförsvarsstyrelsen att de inte hade något att erinra mot redovisat förslag som ansågs ligga till grund för slutlig projektering så snart provborrningen gav besked huruvida reservkraftaggregatet kunde vattenkylas från egen vattentäkt.

 

Samtidigt som den nya distriktcentralen planerades så förklarade Civilförsvarsnämnden den 15 april 1964 att staden måste ta på sig ansvaret att vid beredskap ställa möblering m.m. till förfogande för en provisorisk distriktcentral för civilförsvaret. Sådan möblering skulle innefatta bord, stolar, sängar och sängutrustning för 100 personer.

 

Full äganderätt till markområdet om c:a 25.000 kvadratmeter överläts till staden den 5 maj 1964 till en kostnad om 30.000 kronor (c:a 300.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). Staden skulle få tillträde till fastigheten den 1 juli 1964 och den överläts obebyggd i befintligt skick.

 

Den 15 maj 1964 skrev Orrje & Co ett P.M. för anbudsgivare för första byggnadsetappen där det framgick att utländsk arbetskraft inte fick användas av entreprenören. Personaluppgifter för den personal som avsågs användas skulle tillhandahållas beställaren en vecka före anställande, därefter skulle beställaren meddela vilken personal som fick användas. De uppgifter som lämnades in skulle omfatta fullständigt namn, födelsedata, värnpliktsnummer, mantalsskrivningsort och adress inom denna samt nuvarande adress. En skriftlig förbindelse om tystnadsplikt skulle dessutom utfärdas för personalen eftersom arbetena var av hemlig natur.

 

I ytterligare ett P.M. från Orrje & Co daterat samma dag så framgår uppgifter om den bergborrade brunnen som skulle uppföras för anläggningen. Brunnen skulle utföras med en inre diameter av 200 millimeter till ett beräknat djup av c:a 100 meter, varav c:a 25 meter i berg över omgivande terräng. Borrningen skulle ansättas direkt på berg och vid ytan skulle borrhålet förses med foderrör med en diameter av 250 millimeter till en längd av c:a två meter. Provpumpning skulle ske med en pump vars kapacitet översteg två liter per sekund. En långtisprovning skulle verkställas vid avslutad borrning för att undersöka om en vattentillrinning av två till tre liter per sekund fanns att tillgå.

 

Civilförsvarsnämnden förklarade den 20 maj 1964 att ytterligare anslag med 100.000 kronor (c:a 1.000.000 kronor enligt penningvärdet år 2016) för projektering med mera beviljats för distriktcentralen. Enligt beslut av vederbörliga myndigheter skulle borrning efter vatten inom anläggningen utföras innan projekteringen kunde fullföljas. Kostnaden för borrningen efter vatten beräknades uppgå till 25.000 kronor (c:a 250.000 kronor enligt penningvärdet år 2016) och skulle utföras av Fastighetskontoret.

 

Orrje & Co utförde den 22 maj 1964 en kostnadsberäkning och den totala anläggningskostnaden, exklusive kostnader för radio- och teleutrustning, beräknades uppgå till 3.320.000 kronor (c:a 33.200.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). Nedan följer en lista över kostnaderna enligt dåvarande penningvärde:

  1. Etapp ett. Bergsprängningsarbeten inklusive vägbyggnad: 625.000 kronor.
  2. Skyddsbarriärer: 260.000 kronor.
  3. Inbyggnad inom skyddsbarriärerna: 1.350.000 kronor.
  4. Yttre avloppsanläggning: 30.000 kronor.
  5. VVS-tekniska anläggningar: 260.000 kronor.
  6. El-installationer: 330.000 kronor.
  7. Projekteringsrisk (risken för felbedömning av kostnader): 265.000 kronor.
  8. Vakthållning: 100.000 kronor.
  9. Utrustning: 75.000 kronor.
  10. Undersökning av vattentillgång, inklusive borrning av brunn och provpumpning: 25.000 kronor.

 

Enligt Civilförsvarsnämndens skrivelse den 20 maj 1964 skulle Fastighetskontoret utföra en bergborrad brunn för anläggningen. Den 16 juni 1964 hade Fastighetskontoret infordrat anbud för arbetet från firmorna: Clarence Pettersson AB, Svenska Diamantborrning AB, samt Svenska Industribyggen AB. Fastighetskontoret föreslog att Clarence Pettersson AB skulle antas som entreprenör eftersom de lämnat det lägsta anbudet på 25.390 kronor (c:a 253.900 kronor enligt penningvärdet år 2016). Civilförsvarsstyrelsen meddelade i en skrivelse den 1 juli 1964 att de inte hade något att erinra mot Fastighetskontorets förslag.

 

Genom skrivelser den 13 och 18 augusti 1964 begärde Civilförsvarsstyrelsen om tillåtelse att hos L.M. Ericsson beställa en telefonväxel för distriktcentralen till en kostnad av c:a 78.000 kronor (c:a 780.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). I ett P.M. två månader senare, den 20 oktober 1964, framgick det att den totala anläggningskostnaden förändrats efter reviderade anbudshandlingar för första etappen. Civilförsvarsnämnden avsåg att totalkostnaden ökades med 1.049.000 kronor (c:a 10.490.000 kronor enligt penningvärdet år 2016) och att igångsättningstillstånd hos länsarbetsnämnden utfärdades. Den totala kostnaden för distriktcentralen beräknades nu uppgå till 4.350.000 kronor (c:a 43.500.000 kronor enligt penningvärdet år 2016).

 

I avvaktan på förstärkning av högspänningsledningarna, som beräknades ske tidigast 2:a halvåret 1965, kunde kommunen den 23 november 1964 åtaga sig att leverera högst 50 kW till en kostnad av 32.000 kronor (c:a 320.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). Leveransen omfattade högspänningsledning plus stolptransformator på 150 kVA. Frågan om ytterligare leverans upp till 150 kW eller högre kunde ske tidigast under andra halvåret 1965.

 

Den 3 december 1964 erhöll Orrje & Co uppgift om storleken av det markområde som inköpts för anläggningen Bofinken, samt de övriga rättigheter köparen betingat sig. Vid granskning av dessa handlingar beslutades det att Civilförsvarsnämnden skulle träffa överenskommelse med markägaren om att för transporter och erforderliga gångvägar få disponera ytterligare mark vid anläggningen under byggnadstiden. En sådan överenskommelse skulle också innefatta servitut att senare använda anlagda gångvägar på mark som ej tillhörde staden. Civilförsvarsnämnden bad i sin tur fastighetsnämnden att ombesörja att sådana överenskommelser skapades med markägarna.

 

För sprängningsarbetena föreslogs av både Orrje & Co och Fastighetskontoret att AB Kasper Höglunds anbud på 415.496 kronor (c:a 4.154.960 enligt penningvärdet år 2016) skulle antagas. Länsarbetsnämnden hade också vid månadsskiftet meddelat att igångsättningstillstånd skulle utfärdas så snart besked lämnats om antagen entreprenör. Civilförsvarsstyrelsen yttrade sig den 23 december 1964 och ansåg att anbudet borde accepteras men påpekade att det inte framgick om framdragningen av elanläggningen var av provisorisk art eller om anordningen skulle fylla de krav som krävdes för att tillgodose anläggningens framtida elbehov. Det senare alternativet var önskvärt och att ledningsdragningen skulle göras permanent.

 

På annat håll hade pentryt börjat planeras utefter den principiella funktionen som angav att inredning och utrustning skulle anpassas för utportionering av färdiglagad mat. På plats utanför centralen (till exempel i restaurangkök, skolbespisningskök eller motsvarande) skulle maten tillredas. I centralen skulle maten kunna värmehållas för att kunna utspisas i omgångar. Leveransen skulle ske i värmeisolerade kärl, varför uppvärmning endast skulle behövas i en begränsad omfattning. Tillredning av varm dryck såsom kaffe och choklad skulle vara möjlig, samt diskning av tallrikar, matbestick, och dylikt.

 

I undantagsfall (till exempel vid avstängning av tillförsel utifrån eller instängning på grund av radiakbeläggning) skulle tillredning kunna ske av de i centralen lagerhållna livsmedel. Sådant livsmedel kallades för reservlivsmedel och skulle bestå av hållbara varor. Matlagningen skulle främst avse tillredning av soppor, sammankokta rätter, uppvärmning av konserver eller liknande. Stekning skulle i princip undvikas och bakning fick inte förekomma.

 

Förvaringsutrymme för reservlivsmedel skulle anordnas i anslutning till pentryt och skulle kunna låsas. Reservlivsmedlet skulle omfatta råvaror för omkring en veckas förplägnad för den i ledningscentralen tjänstgörande personalen. Bofinken byggdes som en anläggning av typ A, vilket innebar att c:a 100 personer skulle tjänstgöra i anläggningen. Krav på kylning av förvaringsutrymmet förelades inte, och om så erfordrades borde reservlivsmedel successivt omsättas.

 

Länsarbetsnämnden meddelade den 2 februari 1965 att de nu godkänt ansökan om igångsättningstillstånd som hade inkommit den 29 oktober 1964. Igångsättningstillståndet beviljades för nybyggnad av distriktcentral inom civilförsvarsdistriktet och arbetet skulle påbörjas omgående. Tills vidare skulle åtta byggnadsgrovarbetare sysselsättas.

 

Den 3 februari 1965 meddelade Fastighetskontoret att de härmed beställde en högspänningsledning och uppsättning av en 50 kVA transformator till anläggningen. Arbetet skulle utföras i enlighet med den tidigare angivna anbudskostnaden och avsågs påbörjas omedelbart och slutföras senast den 1 mars 1965.

 

En ansökan om byggnadslov hade upprättats för bergrumsanläggningen och behandlades vid byggnadsnämndens sammanträde den 17 februari 1965. Ansökan kom att beviljas och resultatet meddelades Fastighetskontoret den 1 mars 1965.

 

I samband med projekteringen av inbyggnaden för anläggningen hade projekteringsarbetet inte fullgjorts i avvaktan på att borrning efter vatten inom anläggningen skulle ske. Borrningen hade igångsatts och pågått alltjämt, och den 5 mars 1965 hölls ett sammanträde vid anläggningen i samband med sprängningsarbetet. Brunnsborraren meddelade att borrhålet drivits ner till ett djup av c:a 140 meter räknat från bergets topp utan att vatten erhållits. Borrhålets botten låg således c:a 100 meter under anläggningens bottenplan.

 

Borrningen hade dragit ut på tiden och medfört att projekteringsarbetet för inbyggnadsarbetena redan nu var avsevärt försenade. Sprängningsarbetena som nu pågick beräknades att inom 14 dagar vara framme vid mynningen för tunneln till maskinrumsdelen. Detta skulle innebära ett avgörande i frågan om luft- eller vattenkylning av reservkraftaggregatet. Eftersom vatten inte funnits på så stort djup så ansågs det osannolikt att en fortsättning av borrningsarbetet kunde medföra att stor vattenmängd erhölls, som krävdes för kylning av reservkraftaggregatet. Orrje & Co föreslog därmed att projekteringsarbetet skulle fortsättas med förutsättning att reservkraftaggregatet konstruerades med luftkylning. Civilförsvarsnämnden meddelade den 24 april 1965 att de inte hade något att erinra mot detta förslag.

 

Vid besiktning av anläggningen den 21 maj 1965 framkom att ingångstunneln var utsprängd till två tredjedelar. I huvudtunneln hade takorten utsprängts och det som återstod var bottenpallen. En leveransbesiktning av bergtunnelns tak hade skett den 20 maj 1965 med anlitande av besiktningsman från Orrje & Co. Inborrning av c:a 35 bultar i takvalvet föreslogs och ett svagt parti i takets mitt hade enligt tidigare anvisning av bergmästaren nätats. Berget var torrt bortsett från partiet där taket fått nätats och sprängningen var, enligt vad som kunde iakttas i skenet av ficklampor, väl utförd.

 

I inslaget hade ett betydande bergparti, som var dåligt infäst på grund av ett nästan vertikalt slag, bultats fast med 45 bultar. I det spetsvinkliga berghörn, som uppstått vid den transportficka som entreprenören medgivits anordna i anslutning till ingångstunneln, skulle en betongförstärkning låtas uppföras av entreprenören utan kostnad. Borrning av antennhål pågick och entreprenören önskade besked om antennfundamentens placering och kabelgravarnas dragning. Elektrosektionen på Civilförsvarsstyrelsen skulle lämna besked.

Docent bergström vid Chalmers Tekniska Högskola hade lämnat besked med förslag på lämpliga platser för borrning av ny brunn. Han utgick från att erforderlig vattenmängd skulle erhållas för såväl förbrukningsvatten som för kylning. Förslaget var att en brunn skulle borras c:a 500 meter från anläggningen där två förkastningssprickor skar varandra. Kostnaden för att utföra en så lång vattenledning med det skydd som krävdes för att säkra vattenförsörjningen ansågs inte rimlig. Det fanns dessutom risk för problem med markintrång för en sådan ledning.

 

Orrje & Co skulle höra med docent Bergström huruvida han bedömer möjligheterna att erhålla förbrukningsvatten (c:a 250 liter per timme) om borrning sker i förkastningsspricka nära anläggningens reservutgång, i reservutgången nära mynningen, eller genom förlängning av antennhålet i tryckslussen till reservutgången. Resultatet skulle snarast meddelas och projekteringen skulle som tidigare meddelat fortsättas under förutsättning att reservkraftaggregatet projekterades för luftkylning. Orrje & Co skulle dessutom preliminärt beräkna kostnaden för framdragning av vatten från borrhål c:a 500 meter bort.

 

Vid ett sammanträde som ägde rum den 18 juni 1965 framkom stora förändringar av maskinrumsdelens planlösning beträffande kraftaggregatrummets förläggning i gasskyddad eller icke gasskyddad del av anläggningen. Reservkraftaggregatet skulle numera förläggas i den gasskyddade delen av anläggningen, vilket medförde omarbetningar av bland annat VVS-anläggningarna eftersom de planerats med hänsyn till aggregatet.

 

Fastighetskontoret meddelade den 6 september 1965 att AB Kasper Höglund anmält att entreprenaden för sprängningsarbetena var färdiga för slutbesiktning. Förslaget framfördes att Civilförsvarsstyrelsen skulle genomföra slutbesiktningen av denna entreprenad under vecka 38. På grund av rörgravar och dylikt så påpekades svårigheten att använda rullbara ställningar för besiktning av takort. Entreprenören hade därmed erbjudit sig att vid besiktningstillfället tillhandhålla ett transportabelt skrotningstorn samt erforderlig handräckning.

 

3. Utbyggnaden drar ut på tiden

Eftersom ändringar i anläggningens utformning behövde göras vid förflyttning av reservaggregatet så ökade kostnaderna för anläggningens projektering. Civilförsvarsstyrelsen hade påpekat att berörda ändringar inte kunde betraktas som onormalt omfattande vid projektering av en anläggning av detta slag, samt att statsbidrag kunde påräknas till de ytterligare kostnaderna för projekteringen. Orrje & Co hade genom tidigare skrivelse angivit de kostnadsökningar som uppstått för projekteringsarbetet (enligt dåvarande penningvärde):

  1. Provborrning för uttagning av borrkärnor: 25.000 kronor.
  2. Ändring av projekterad utformning av anläggningen med två tunnlar till en tunnel: 17.000 kronor.
  3. P.M. för brunnsborrning: 600 kronor
  4. Infordran av anbud, annonsering, och granskning av anbud avseende sprängningsentreprenaden: 7.000 kronor.
  5. Mätnings- och utsättningsarbeten: 5.200 kronor.
  6. Undersökningar och utredningar angående vattenförsörjningen våren 1965: 1.000 kronor.
  7. Merkostnad på grund av ändrade riktlinjer: 18.000 kronor.

 

Den totala summan uppgick till 73.800 kronor (c:a 738.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Eftersom projekteringsarbetet dragit ut på tiden så hade en stor del av arbetet dessutom fått utföras under en tidsrymd med ökade lönekostnader. Den i maj 1963 uppskattade anläggningskostnaden på 2.000.000 kronor (c:a 20.000.000 kronor enligt penningvärdet 2016) beräknades i oktober uppgå till totalt 4.350.000 kronor (c:a 43.500.000 kronor enligt penningvärdet 2016), varav byggnadskostnaderna 3.250.000 kronor (c:a 32.500.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Projekteringskostnaden, uppskattad till 10 % av anläggningskostnaden, skulle komma att uppgå till 325.000 kronor (c:a 3.250.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Den totala projekteringskostnaden inklusive kostnadsökningar beräknades emellertid av Orrje & Co att uppgå till 295.000 kronor (c:a 2.950.000 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

Docent Bergström från den geologiska institutionen på Chalmers Tekniska Högskola besökte anläggningen den 22 november 1965 och besiktade berggrunden i avsikt att finna ett gynnsamt läge för ansättning av stötborrhål för vattenförsörjning. Generellt så gällde att det fanns en granitisk bergart inom området, som på grund av sin mineralsammansättning (biotitrikedom) inte gynnar sprickbildning och är därför dålig ur vattenföringssynpunkt.

 

Av de möjligheter som fanns att erhålla vatten inom anläggningen bedömdes det bäst att till en början fördjupa befintligt stötborrhål med c:a 50 meter. Under borrningen skulle kontinuerlig provtagning av borrkaxet äga rum, liksom anteckningar göras av borrets sjunkhastighet. En bedömning skulle sedan kunna göras huruvida hålet därefter skulle komma att fördjupas.

 

Som sista alternativ att erhålla vatten invid anläggningen kunde ett borrhål omedelbart utanför anläggningen övervägas. Anledningen var att den starkt topografiskt markerade bergsryggen här stupade brant mot väster, eventuellt beroende på glidytor parallella med den ovan nämnda skölen. Dräneringsstråk i berggrunden kunde således finnas. Slutligen kunde även möjligheten beaktas att de tre borrhålen tillsammans kunde ge tillfredsställande vattenmängd om en buffertreservoar av tillräcklig kapacitet inbyggdes i anläggningen.

 

Orrje & Co meddelade den 3 december 1965 att AB Kasper Höglund kontaktats för att lämna en ungefärlig kostnad för brunnsborrningsarbetena, vilket uppskattades till 21.000 kronor (c:a 210.000 kronor enligt penningvärdet 2016) med en håldiameter på 150 millimeter. En ungefärlig beräkning av vattenbehovet för anläggningen hade också utförts, vilken visade att centralens förbrukning var c:a 700 liter per timme. En vattenreserv av c:a 15 kubikmeter erfordrades för dricksvatten, tvättvatten och i mindre omfattning spolvatten för WC. Vattenreserven avsågs att fyllas vid anläggningens tagande i bruk och skulle kompletteras vid behov, samt om den kontinuerliga påspädningen från de borrade brunnarna inte var tillräcklig för att kompensera vattenförbrukningen.

 

Den 9 december 1965 behandlades frågan om åtgärder för dricksvatten av Civilförsvarsnämnden. Det beslutades att en fördjupning av befintligt stötborrhål omgående skulle utföras samt att, om det fördjupade borrhålet inte gav tillräckligt med vatten, ytterligare utföra ett borrhål vid anläggningens västra gavel. Frågan om eventuell ytterligare borrning och anordnande av vattenreservoar skulle upptagas till prövning om det skulle bli aktuellt.

 

Vid ett sammanträde den 19 januari 1966 framgick det att frågan om vattenförsörjningen fortfarande var svårlöst men vissa minimiuppgifter fastslogs för anläggningens vattenförsörjning. Dessa uppgifter var 50 liter per person och dygn, samt att vattenmagasinet minst motsvarade 7 dygns förbrukning. Skulle vattentillgången bli så dålig i distriktcentralen att den inte motsvarade minimiförbrukningen så skulle vattenklosetter ersättas av torrklosetter.

 

Avloppsbrunnen skulle såsom tidigare diskuterats kläs i rostfri stålplåt och det upptryck som sedan kunde erhållas från vatten i berget skulle beaktas. Eventuellt skulle en fristående tank med ett dränerat utrymme utanför få anskaffas. Inre barriär, väggar och tak mot luftkanaler i transportortens luftsluss skulle dimensioneras för ett tryck i slussen av tre atö (atmosfäriskt övertryck). Luftkanaler efter snabbventilerna samt väggar, tak och golv i stenfilter skulle dimensioneras för ett inre tryck av en atö. Förbränningsluft för reservkraftaggregatet skulle tas från stenfiltret och ledningen skulle förses med avstängningsventiler dels i ledningen från stenfiltret så denna kunde stängas, dels i en avgrening så möjlighet att i visst läge ta luft från aggregatrummet fanns.

 

Det var nu dags för Civilförsvarsstyrelsen att den 9 mars 1966 beställa en telefonväxel till anläggningen. Det blev L.M. Ericsson Telemateriel AB som skulle få leverera en telefonväxel av modell Fst m/53 inklusive reservdelar till anläggningen, allt till en kostnad på 21.800 kronor (c:a 218.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Tidigare förmodades en mer avancerad telefonväxel till en kostnad på 48.000 kronor (c:a 480.000 kronor enligt penningvärdet 2016) behöva anordnas, men en enklare växel ansågs nu vara tillräcklig. Fastighetskontoret skulle nu få meddela Civilförsvarsstyrelsen om leveransadress för växelmaterielen och skulle lämpligt utrymme inte vara disponibelt så kunde utrymme i anläggningen HC Uttern få disponeras. Totalt beställdes åtta telefonväxlar som levererades till Stockholm, Göteborg, Norrköping, Alingsås, Boden, Skellefteå, Gällivare och Karlskoga.

 

I ett brev daterat den 9 augusti 1966 så framgick det att Telestyrelsen anmält behov av utrymme i anläggningen Bofinken. Civilförsvarsnämnden föreslog att Orrje & Co skulle ge förslag till inplacering i anläggningen i samband med pågående projektering. Uppgifter beträffande storlek, bemanning och dylikt skulle lämnas av Televerket.

 

Den 25 augusti 1966 hölls ett sammanträde vid anläggningen gällande vattenförsörjningen. Det senare borrhålet gav 230 liter per timme och skulle nu provpumpas under en längre tid. Ytterligare vatten i berget kunde inte erhållas. En seismisk undersökning av tre områden i anslutning till ingången ansågs vara nödvändigt till en kostnad av 5 – 10.000 kronor (c:a 50 – 100.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Besked kunde erhållas från AB Prospektor inom en månad och Fastighetskontoret skulle avtala med markägare om medgivande för undersökningen och skulle inhämta uppgifter om befintliga ledningar och dräneringar i undersökningsområdena. Länsstyrelsen skulle undersöka framtida planer för framdragning av vattenledningar.

 

Den 31 augusti 1966 gav Civilförsvarsnämnden uppdrag till AB Prospektor att utföra en seismisk undersökning vid anläggningen till en kostnad av högst 10.000 kronor (c:a 100.000 kronor enligt penningvärdet 2016) enligt överenskommelse. Civilförsvarsnämnden gav dessutom den 3 oktober 1966 uppdrag till Telekonsult AB att upprätta programhandlingar enligt kostnadsberäkningen på totalt 4.800 kronor (c:a 48.000 kronor enligt penningvärdet 2016) för radioinstallationer i anläggningen.

 

Den seismiska undersökningen var klar mot slutet av oktober och ett beslut fattades att anordna en djupborrad vattenbrunn med vattenledning till anläggningen. Även en avloppsledning skulle anläggas till ett befintligt dike för att kunna anslutas till ett allmänt avloppsledningsnät så snart ett sådant anlagts. Fastighetskontoret fick bekräftat den 24 november 1966 att de, av ägarna för närliggande fastigheter, fick anlägga en djupborrad vattenbrunn med vattenledning över dessa fastigheter.

 

Innan stötborrningens påbörjan för den djupborrade brunnen genomfördes en sondering under tiden 1 – 15 februari 1967. Denna undersökning ansågs befogad eftersom två lantbrukare i området uttryckt farhågor om att stötborrningen skulle minska vattentillgången i deras vattentäkter. Flera sondrör användes och vid det första kunde en liter per sekund utvinnas vid kortvarig provpumpning utan att vattenytan i röret vid den ena lantbrukarens vattentäkt på något sätt förändrats.

 

Stötborrningen som pågick under tiden 6 mars – 11 april 1967 bedrevs på så sätt att jordborrör drevs ner till fast berg på c:a 20 meters djup. I anslutning mellan berg och jordborrör hade upprepade sprängningar och betonggjutningar fått utföras för att en god tätning skulle uppnås. Eftersom berget var mycket trasigt och sprickorna var stora så fick ett foderrör nedföras till c:a 30 meters djup. Vid borrning till c:a 65 meters djup hade inget vatten i betydande mängd kunnat erhållas, men vid 70 meter blev bergartens karaktär en mer lös bergart i vilken sprickfrekvensen var sådan att vatten i betydande mängd kunde utvinnas.

 

Vid en korttidspumpning med kanna under tiden 11 – 21 april 1967 utvanns c:a 1800 liter per timme, utan att vattennivån i borrhålet sjönk under 30 meter. I sondrör ett och tre uppmättes en avsjunkning på sammanlagt c:a 1.5 meter, vilken efter tre dagars pumpning avstannade. Före provtagningen byttes pumpkannan mot en större som uppfordrade c:a 3.600 liter per timme. En sådan kapacitet medförde att vattennivån i borrhålet sjönk till 65 meter och en avsjunkning på 1.5 meter kunde uppmätas i sondrör ett och tre, i vilka nivån under pumpningsuppehållet stigit till normal nivå. En långtidspumpning påbörjades den 2 maj 1967 med en dränkpump, men avbröts den 9 maj i väntan på leverans av pump med större kapacitet.

 

I ett brev till Civilförsvarsstyrelsen meddelade Fastighetskontoret den 26 oktober 1967 att de tidigare kompletterings- och förbättringsarbetena avhjälpts av entreprenören och det var nu dags att genomföra en efterbesiktning. De påpekade också att erforderliga åtgärder för vattenförsörjningen till anläggningen numera verkställts och att första utbyggnadsetappen fick anses som slutförd efter godkänd efterbesiktning. Den totala markkostnaden uppgick slutligen till 58.145 kronor (c:a 581.450 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

4. Nästa byggnadsetapp inleds

Inpå år 1968 var det dags att inleda byggnadsetapp två som främst berörde byggnadsarbeten, målningsarbeten, värme- och sanitetsanläggning, elektrisk anläggning för kraft och belysning, teleteknisk utrustning samt reservkraftaggregat. Kraven på ledningscentralernas funktionssäkerhet och skydd hade förändrats på grund av en ökad kännedom om nutida stridsmedels vapenverkan, vilket medförde revideringar av de upprättade handlingarna. Revideringarna avsåg främst ändrad utformning av stötvågs- och gasskydd vid ingångar, förbättrade ventilationsanordningar, säkrare kraftförsörjning, förbättrade skydd av kablar samt dubblering av viss viktig reservmateriel.

 

Civilförsvarsnämnden ansåg att byggnadsarbetena för centralen skulle igångsättas i början av år 1970 med en beräknad byggnadstid på två år. De beräknade utgifterna för etapp två beräknades uppgå till 3.640.000 kronor (c:a 29.775.971 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

Civilförsvarsstyrelsen meddelade i ett brev daterat den 5 maj 1969 att Telestyrelsen, som tidigare anmält behov av utrymme i anläggningen, behövde ett utrymme på 15 kvadratmeter. Utrymmet skulle användas som arbetskontor för linjesektionen. Enligt uppgift från Televerket var lokalen avsedd att rymma register och dylikt för underhåll och drift av stationer och nät. Två personer (män) beräknades tjänstgöra samtidigt i lokalen och erforderliga viloplatser skulle anordnas i utrymmet. För Televerkets behov skulle också en telefon installeras.

 

Vid ett sammanträde vid anläggningen den 4 september 1969 föreslogs placering av en ny transformator c:a 40 meter sydväst om inslaget. Därifrån skulle matarledningen gå som markledning längs tillfartsvägen fram till elverkets ordinarie högspänningsledning. Matarledningens längd skulle komma att bli c:a 280 meter. Kostnaden beräknades uppgå till c:a 30 – 35.000 kronor (c:a 300.000 – 350.000 kronor enligt penningvärdet 2016) för demontering av tidigare ledning, ledningsdragning, transformator, samt transformatorbyggnad av betong.

 

Den nuvarande transformatorstationen var dimensionerad för ett effektuttag av 50 kVA och kunde utbyggas till maximalt 100 kVA. För att kunna erhålla ett effektuttag om 200 kVA krävdes en ny transformatorstation, och kommunen gav ett förslag till en kostnad av 50.000 kronor (c:a 500.000 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

Den 15 januari 1970 föreslogs AB Kasper Höglund att utföra byggnadsentreprenaden, AB Torsten Janssons Ingenjörsfirma att utföra värme- och sanitetsentreprenaden, Luftkonditionering AB att utföra ventilationsentreprenaden, Emil Lundgrens elektriska AB att utföra elanläggningen samt leverera reservkraftaggregatet.

 

Arbetena sattes igång och den 9 april 1970 var det dags för en besiktning och det konstaterades då att anläggningens låsningsanordningar inte motsvarade gällande bestämmelser för förvaring av civilförsvarsmateriel. Länsstyrelsen beslöt därav att byta låscylindrar i huvud- och reservutgångarnas gallergrindlås, förse befintlig larmanläggning med ny förbikopplare, koncentrera förvaring av civilförsvarsmateriel till rum 130, 132 och sjukvårdsavdelningens rum 137 – 147. Två dörrar till rum 130 och 132 skulle förses med dörrblad typ branddörr med bakkantssäkring, och en utåtgående branddörr till sjukvårdsavdelningen skulle förses med bakkantssäkring. Samtliga dörrar (fyra stycken) till ovan nämnda utrymmen skulle utöver befintliga lås förses med sjutillhållarlås, som inte ingick i anläggningens övriga låssystem. Stötvågsdörren till den nätanslutna elcentralen skulle förses med en kraftig skjutregel, samt att stötvågsdörrar i huvudingång och reservutgång skulle förses med speciella ASSA lås.

 

En inspektion av anläggningen utfördes den 14 maj 1970 som kom fram till att skivan utanpå berget på västra sidan skulle skrotas. Permanenta förstärkningsåtgärder föreslogs. Genomblåsningsorten skulle kilskrotas väl och ytterligare utskjutning i vändfickan avrådes eftersom takets pilhöjd då hade fått ökas i ett dåligt parti. Taket i det stora rummet skulle kilskrotas väl överallt och befintlig nätning och bultning skulle överses och kompletteras vid behov. Skrotningskostnaderna torde vägas emot permanentsprutning av tak samt 1.5 meter ner på väggarna i tjocklek av c:a fem centimeter. Sprutning rekommenderades och väggarna skulle skrotas och bultas.

 

Den västra rumsgaveln i stigortspåslaget var på grund av närheten till pegmatitgången mycket dålig, varför stigen i föreslaget läge torde undersökas med kärnborrning. Om pegmatiten skulle komma in i stigen torde stigorten helst flyttas till sydvästra hörnet med riktning åt söder. Inslagsortens takkontur skulle rimligtvis säkras med c:a fyra meter horisontella perfobult i en rad c:a 0.2 – 0.3 meter utanför given takkontur. Även det östra inslaget skulle skrotas och väggen utanför proppen torde sprutas med två påslag. Slutligen skulle ventilationen ordnas i det stora rummet.

 

För skrotnings- och förstärkningsarbetet, samt en geologisk bedömning av pegmatitpartiet vid det planerade läget för evakueringsorten genomfördes ett besök på arbetsplatsen den 18 juni 1970. Gruvfogde Sundberg ansåg inte att pegmatitens utsträckning var av den omfattning att den skulle föranleda någon ändring av läget för den planerade stigorten. På väggarna i rummet markerades bultförstärkningarna och skulle det under skrotningsarbetets gång visat sig erforderligt med ytterligare bult skulle dessa sättas efter samråd. Osäkra partier vid transportorten ansågs säkrade med de föreslagna takbulten, motgjutna väggarna och den gastätande sprutbetongen.

 

Nätningen i taket skulle kompletteras med nytt galvat nät över det gamla och skulle förankras så nära takkonturen som möjligt. Nätet skulle dragas ned över anfanget på södra väggen. Beträffande påslagen ansåg Sundberg att föreslagna åtgärder var att föredra, dock skulle stigortens i östra kanten säkras med fyra bultar.

 

Fastighetskontoret utförde den 6 augusti 1970 en kontrollrapport i vilken det framgick att vissa delar av avloppsledningen och färskvattenledningen var färdigställda. Den del som återstod var den närmast trekammarbrunnen. Färskvattenbrunnen var färdigställd bortsett från pumpinstallationen, likaså trekammarbrunnen. Förstärkningsåtgärderna som föreskrivits av de bergtekniska experterna hade också utförts.

 

De pågående arbetena innefattade fyllning runt trekammarbrunnen, samt förstärkning kring de blivande påslagen inne i bergrummet. Planerade arbeten som avsågs utföras innefattade utsprängning av ort till stigort, utvidgning av entréort, rensning av rörgravar samt formsättning av bottenplattan vid reservutgången. Som tillkommande arbeten hade dränering av färskvattenbrunnen beställts av byggnadskontrollanten. Under rapportperioden sysselsattes i medeltal per dag två grovarbetare, tre bergarbetare, två snickare, en reparatör och en maskinist.

 

Den 28 augusti 1970 utförde Orrje & Co en kontroll och påpekade att ledningarna i byggnad del A kunde övertäckas och ingjutas enligt handlingarna eftersom de hade lagts och avsynats utan anmärkning. Det påpekades att återfyllning kring huvudavloppsledningen under korridoren skulle ske med grus enligt upprättade handlingar, makadam och stenmjöl fick inte användas. Området framför anläggningen hade utfyllts till större utsträckning än vad som avsetts vid fullt färdig anläggning, därav skulle området nu återställas i avsedd omfattning.

 

Ytterligare en kontrollrapport utfördes den 11 september 1970 där det framgick att de färdigställda arbetena innefattade markarbeten runt trekammarbrunn, entréort till stigort, dränering kring del 1A, rensning av rörgravar, avjämning och formsättning av bottenplattor för del 1A, samt utvidgning av ingångsort. De pågående arbetena innefattade drivning av stigort, samt formsättning, armering och gjutning av bottenplatta för del 1A. Även montering av ingjutningsgods för VVS och el, samt förberedelser för arbeten på bergets hjässa pågick.

 

De planerade arbetena innefattade utsprängning av färskvattentank, fortsatt drivning av stigort, fortsatta formsättnings-, armerings- och gjutningsarbeten med plattan, samt formsättning av väggar i del 1A. Under rapportperioden sysselsattes i medeltal per dag en grovarbetare, tre bergarbetare, fyra snickare, två armerare, en reparatör, samt en elektriker och två rörarbetare under andra halvan av rapportperioden.

 

Den 23 september 1970 lämnades tre stycken 15 centimeters kuber av betong till Chalmers provningsanstalt för prövning. Betongkuberna var vid prövningstillfället 28 dygn gamla och hade i medelvärde en volymvikt på 2.38 kilo per kvadratdecimeter. Tryckhållfastheten var i medelvärde 400 kilopond per kvadratcentimeter. Kuberna uppfyllde kraven med godkänt resultat.

 

I en reviderad upplaga av skyddskontrollboken framtagen den 23 november 1970 av Orrje & Co framgick det att anläggningen hade en förmåga att motstå vapenverkan i klass med en luftstötvåg på 20 atö. Skyddskontrollboken skulle i övrigt reglera skyddskontrollverksamheten vid uppförande, ombyggnad, underhåll och drift av anläggningen i fråga.

 

I ett brev från Civilförsvarsstyrelsen den 25 november 1970 framgick det att styrelsen i samband med framtagande av typhandlingar för ledningscentraler uppdragit åt särskild expert (Innovator Design AB) att utarbeta förslag till bland annat färgsättning av ledningscentraler. Innovators förslag innebar en betydligt större variation i färgsättning än vad som framgick av det förslag som generalentreprenören för Bofinken upprättat. Civilförsvarsstyrelsen ansåg att de synpunkter beträffande färgsättning som framkommit i Innovators utarbetade förslag skulle tillvaratas även för Bofinken. Kulören kunde i vissa fall få modifieras bland annat med hänsyn till skillnader i glansvärden.

 

Under november månad utfördes ytterligare en kontrollbesiktning av Orrje & Co, denna gång gällde det VVS-anläggningen. Formsättningen invid vattentanken var klar, men det konstaterades att överfyllnadsledningen enligt ritningen inte överensstämde med VVS-ritningarna. Överströmning skulle inte få ske till fyllning kring tanken utan skulle gå till pumpgropen. Diametern i takvalv över tanken hade ändrats och placeringen stämde inte överens med VVS-ritningen. Efter kontakt med konstruktören ändrades diametern och hålen placerades enligt anvisningar.

 

Den 9 december 1970 utfördes ytterligare en kontrollbesiktning av VVS-anläggningen och det konstaterades att det var klart för att fortsätta ledningsdragningen i mark. Bottenplattan i del A2 beräknades kunna gjutas nio dagar senare. Ännu en kontrollbesiktning av VVS-anläggningen utfördes den 14 december 1970, varpå det konstaterades att den rostfria ledningen från gasslussen hade lagts fram till transportorten, men behövde förläggas så den förblev friliggande från bottenplattan. En slits till brandposten i trappan saknades och ventilationsentreprenören höll på att montera kanaler i del A2, kanalen till rum under trappan var dock fellagt samt ej horisonterad.

 

Den 16 december 1970 konstaterades det vid ett kontrollbesök att avloppsrör i del A2 lagts i marken och rörentreprenören beräknade att till fredag eller måndag vara klar med övriga ledningar i marken för avsyning. Ventilationsentreprenören hade lagt upp kanaler i del A1, dock hade inte tidigare påtalad feldragning ändrats vilket nu kunde medföra svårigheter eftersom elektrikern dragit sina kablar där kanalen skulle lagts. Vid samtal med elektrikern överenskoms att han skulle dra sina kablar till rum A25 i ett förstorat hål under vilplan i trappan.

 

Ett vattenprov utfördes den 30 december 1970 direkt ur brunnen. Vattnet var vid undersökningstillfället utan anmärkning som dricks- och hushållsvatten. Vattnets halt av järn var tämligen låg och även surhetsgraden var låg, vilket kunde verka korroderande på rör av till exempel järn och koppar.

 

Fastighetskontoret skickade den 5 februari 1971 ett brev med två bifogade färgsättningsförslag till Civilförsvarsstyrelsen som avsåg all målning och golvbeläggning. Förslaget hade framarbetats i enlighet med Civilförsvarsstyrelsens önskemål efter typförslaget som upprättades den 1 maj 1970 av Innovator Design AB. Eftersom arbetena hade framskridit så långt, att generalentreprenören önskade att få erhålla färgsättningsförslaget, så bad Fastighetskontoret nu att få det ena förslaget i retur med utlåtande om dess godkännande.

 

Civilförsvarsstyrelsen meddelade den 22 februari 1971 att de funnit avsteg från gällande publikation avseende låsschema för ledningscentraler och allmänna skyddsrum. De fann att lokaler utan särskilt skäl för låsning ändå hade försatts med lås. Vidare gav de förslag på den yttre låsningen för skyddsluckan till evakueringsschaktet. Civilförsvarsstyrelsen bad om en översyn av låsschemat och ett reviderat förslag för granskning. Ett reviderat förslag skickades sedan till Civilförsvarsstyrelsen som den 8 april 1971 meddelade att det nya förslaget godkänts utan erinran.

 

Vid kontrollbesöket den 13 april 1971 avseende VVS-anläggningen noterades att oljetanken skulle målas invändigt. Civilförsvarsstyrelsens avsikt var att hela cisternen skulle vara invändigt behandlad enligt föreskrifterna. Oljeledningarna till reservkraftaggregatet skulle dras fram genom väggen till reservkraftaggregatrummet och i övrigt pågick framdragning av ledningar i A-delen.

 

Den 14 april 1971 var det dessutom dags att ersätta den gamla transformatorstationen som nu skulle ersättas med en plåtkiosk försedd med mätutrustning och ett uttag för 400 A 380/220 V, en transformator på 200 kVA, samt 300 meter högspänningskabel. Arbetet skulle påbörjas omgående och skulle vara slutfört senast den 1 juli 1971, samt bedrivas i samråd med kontrollanter och arbetsledning på arbetsplatsen.

 

Ett kontrollbesök för VVS-anläggningen utfördes den 24 april 1971 och då ansågs oljetanken färdig och okulärbesiktigades utvändigt. En täthetsprovning och invändig syn skulle snarast ordnas. Rör som enligt ritning skulle kollidera med belysningsarmaturer skulle flyttas och dras en alternativ väg.

 

Färgförslaget som tidigare fått omarbetas skickades nu i retur från Civilförsvarsstyrelsen som meddelade att det godkänts med mindre modifiering. Den mindre modifieringen avsåg i huvudsak rum där personer vistas sammanhängande under en längre tidsperiod. Sådana rum skulle förses med en grå-vit kulör eftersom övriga rum erhållit en starkare färgton, och dörrarna skulle färgsättas enligt de principer som angivits i färgsättningsförslaget. Färgen orange 7668 skulle ersättas med orange berkley 7856, och nödutgång, nödmaterial, och dylikt skulle färgsättas i röd berkley 7784.

 

Civilförsvarsstyrelsen meddelade den 6 augusti 1971 att anläggningen skulle förses med en radiomast av typ 76/1000/F, med en höjd på 60 meter. På grund av svårigheter att transportera mastelementen till mastfundamentet ansågs det lämpligt att samordna beställningen så att andra liknande transportproblem kunde avhjälpas samtidigt. Resning och montage av masten skulle dock få vänta tillsvidare och i varje fall inte utföras förrän besked erhållits om masten behövde flyghindermålas eller eventuellt förses med flyghinderbelysning.

 

Vid ett kontrollbesök den 10 augusti 1971 framgick att oljeledningar till reservkraftaggregatet inte hade dragits fram från oljetanken genom väggen i rummet för oljecisternen, och på övre våningen var formsättning för bjälklag och väggar inte färdiga vid en av trapporna. Vidare diskuterades fundament till kylkompressorn, undertak till korridor vid EMP-rum, möjligheterna att få en kabelstege i entrén och beslutet togs att montera överströmningsdon från rum A117 till undertaket i korridoren.

 

Den 16 september 1971 genomfördes en kontrollrapport där det bland annat konstaterades att tubrör i transportorten skulle ersättas med kopparrör, luftningsledningen från oljetanken skulle ändras, och anslutning av värmerör till reservkraftaggregatet skulle utföras med slang och slangklämmor. I ett protokoll som fördes vid ett byggmöte den 24 september 1971 framgick det att Civilförsvarsstyrelsen meddelats en tid för slutbesiktning, men att de ännu inte lämnat bekräftelse. Civilförsvarsstyrelsen skulle dessutom godkänna en ritning för det ändrade fixstödet för avgasröret till reservkraftaggregatet. Televerket hade meddelat att antennmasten kunde levereras omgående men man skulle avvakta med beställningen från Fastighetskontoret. Enligt Civilförsvarsstyrelsen skulle masten inte flyghindermålas men den skulle förses med flyghinderbelysning. Öppningen till rum A6 skulle ökas på höjden genom borttagning av överdelen, dörr till rum A12 skulle ersättas med standarddörr och en ny dörr mellan rum A1 och A2 hade beställts och levererats. Inklädnad av ventilationskanalen i köket beställdes och anvisningar gavs för lamptablåer i vaktlokalen.

 

Fixstödet för avgasröret godkändes av Civilförsvarsstyrelsen den 8 oktober 1971 med mindre erinringar som angavs på en bifogad ritning. Samma dag utfördes en provtryckning av vissa kall- och varmvattenledningarna varpå inget läckage kunde upptäckas. Undertaket i toalett A9 skulle delvis demonteras för att kunna komma åt att isolera kall- och varmvattenledningarna som var monterade ovanför undertaket. Detta besiktigades den 14 oktober 1971 och det noterades att avsängningsventilerna inte skulle vara överisolerade och vid avgreningar på ledningar i passage A18 var isoleringen ej monterad mot vägg respektive tak. Isoleringen ovanför undertak i rum A5 var ej utförd och likaså där ledningarna passerade genom inklädnad för ventilationstrummor i rum A17.

 

Den 19 oktober 1971 utfördes en kontrollrapport av Orrje & Co där det framgick att de färdiga arbetena innefattade gjutning av yttre färskvattenbrunn, gjutning av fundament och kabelbrunn på bergets hjässa, gjutning av gasgränser mellan berg och del B, gjutning av barriär åtta, läggning av dränering och kabelrör på bergets hjässa samt återfyllning. De pågående arbetena innefattade avloppsbrunn i transportorten, formsättning och armering av överbyggnad på stigorten, arbete med undertak, arbete med el-, rör- och ventilationsinstallationer, arbete med inredning i del A, återfyllning av en ficka, samt armering och ballastfyllning i barriärerna ett och tre. De planerade arbetena innefattade målningsarbeten, gjutning av barriärerna ett och tre, gjutning av överbyggnad på stigort, formsättning och armering av barriär fem, ledningsarbete i transportort och genomblåsningsort, samt arbete med färdigställande av el-, rör- och ventilationsanläggningarna. Under rapportperioden hade i medeltal 19 man varit sysselsatta, varav sex snickare, fyra betongarbetare, en grovarbetare, en reparatör, två ventilationsmontörer, en rörmontör, en plattsättare, två målare och en smed.

 

Den 22 oktober 1971 utfördes en stadsbidragsbesiktning med syfte att besikta vissa skyddsbarriärer för att entreprenören ska kunna fullfölja och avsluta vissa arbeten som var beroende på stötvågsbarriärerna. Barriärerna som besiktigades var barriär två (inre skyddsbarriären vid huvudingången), barriär 2a (gasgräns vid huvudingången), samt barriär nio (skyddsbarriär vid frånluftsorten). Provresultaten låg inom de värden som angavs i föreskrifterna och det fanns ingen anledning till erinran.

 

Vissa kall- och varmvattenledningar provtrycktes under 15 minuter den 3 november 1971 och under provtiden förekom ingen nämnvärd trycksänkning och under okulärbesiktning av skarvar så förekom inget läckage. Vid förbesiktning av tilluftsapparaten konstaterades att luftkylaren var levererad med endast tre grupper, vilka egentligen skulle vara fyra. Luftkylarens lameller var i viss omfattning stukade och ingen kapacitetsmätning skedde när apparaten igångkördes, då den inte var komplett med inmonterade tilluftsdon och inkopplad reglerutrustning.

 

Vid en kontrollbesiktning den 10 november 1971 konstaterades att kallvatten- och oljeledning mellan barriärer i transportorten hade läckage i flera flänsförbindningar. Detta skulle justeras med ytterligare inläggning av packning, och därefter skulle ledningarna provtryckas. Värmegruppen för reservkraftaggregatet m.m. provtrycktes men ingen trycksänkning kunde konstateras och vid okulärbesiktning av ledningarna kunde inget läckage konstateras.

 

Den 15 november 1971 diskuterades placering av duschar i ingångsorten och det konstaterades att luckor för brandposter inte var monterade. Belysningen i sal A104 var öppen uppåt, vilket medförde att taket blev belyst. Förslagsvis skulle en täckplåt fästas under upphängningsbalken. Rör, apparatrum och dylikt skulle målas i samma färg som taket eller helt vita.

 

Injektering av barriärerna tre och fem pågick den 23 november 1971 och dränering av berget innanför sprutbetongen i gasfånget och finsaneringen diskuterades. Strömbrytarna för korridorbelysningen på väggen mot logementavdelningen skulle lämpligen ändras för att erhålla ett snyggare montage. Enligt protokoll vid byggmötet den 17 december 1971 arbetade 16 man med olika arbeten varav fem snickare, tre betongarbetare, en grovarbetare, en reparatör, tre rörmontörer, en elektriker, två kylmontörer och en mattläggare.

 

Den 12 januari 1972 genomfördes en omfattande kontrollbesiktning av anläggningen. Det konstaterades att befintligt nät i genomblåsningstunneln skulle nedtagas och det skulle undersökas om inte skrotning eller eventuellt sprutbetongpåslag erfordrades. Nedre öppningen skulle förses med gallergrindar och täta träportar, men frågan som ställdes vid besiktningen var hur luft skulle komma in till anläggningen, och projektören skulle återkomma med besked. Den övre öppningen av genomblåsningstunneln skulle snart förses med gallergrind och träport, men det diskuterades om porten inte skulle förses med ventilationsgaller eftersom luften blev stående i ortens övre del. Den stående luften fick stort vatteninnehåll och riklig kondensering skedde på tak, väggar samt på porten.

 

I entréorten så var övertrycksmätaren felplacerad och skulle därmed flyttas till rum A2. Omkastningsvreden för duschblandarna skulle låsas så att entydiga utslag för dusch- respektive känselrör erhölls i både rum A9 och A17. I bergrummet utanför inbyggnaden så skulle inläckning från tidigare borrhål från hjässan tas om hand och ledas med plaströr till dräneringsgruset. Stegjärn för inspektion av tak skulle förses med byglar så att passage över takfot underlättades. Belysningen mellan berg och inbyggnad ansågs kopplas så att strömbrytaren i toalett A9 tände belysningen i evakueringsorten utmed norra, västra, södra och halva östra väggarna. Strömbrytare utanför lucka i rum B9 ansågs flyttas till rum B9 och utföras med signallampa, som strömbrytaren för rum A9. Strömbrytaren vid nödutgången som placerats utanför väggen skulle flyttas och placeras innanför luckan i rum A105 samt utföras med signallampa såsom strömbrytaren i rum A9. Frånluftskanalen från rum B9 till gasfånget vid rum A26 skulle ytbehandlas enligt entreprenadhandlingarna och det diskuterades om bergrummet på något sätt skulle ventileras.

 

I evakueringsorten var avgasröret upplagt så att en svets fått knäckning av röret, vilket var tvunget att justeras för att erhålla rätt funktion på kompensatorn. Vid genomföringen av den ingjutna rörhylsan i barriär tio skulle avgasröret förses med styrklackar. Det ifrågasattes om inte tätning med elastiskt material skulle ske mellan rörhylsan och avgasröret i barriär tio. Det konstaterades också att blindflänsningen av rör för vevhusventilationen och förbränningsluften till det framtida reservaggregatet inte var utfört.

 

I transportorten var pumpgroppen för avloppspumparna inte försedd med ventilation, vilket nu skulle utredas av projektören. Avloppspumparna skulle monteras snarast och befintligt borrhål i tak skulle tätas och förses med dränering genom ingjuten tratt och plastledning som skulle ledas till golvet.

 

På bottenvåningen i rum A8 så var en gammal rörmynning för elkabel inte igenspacklad. Plåtarna för överströmningsdonen som hade monterats vertikalt skulle kompletteras så att plåtarna inte kunde lossna vid mindre beröring. I rum A15 skulle blandaren över utslagsbacken bytas på grund av för långt piputsprång och avloppet för utslagsbacken var inte snyggt utfört. I sjukrummet var belysningen tidigare fast monterad som i samband med ändringarna i sovrummen byttes mot sänglampa med sladdanslutning. Nu fanns det tankar att ändra anslutningen för sängbelysningen eftersom de inte monterats med jordad anslutning, kostnadsuppgifter skulle framtagas. Frågan ställdes om det inte skulle finnas belysning vid tvättstället och det konstaterades att nödbelysningen i rum A24 inte var monterad enligt ritningarna.

 

Grundvattenpump P7 skulle monteras och inkopplas snarast, elektriskt anslutningsrör och kopplingsdosa för signal från manometer på varmvattenberedaren skulle monteras snyggare. Tätning vid rörgenomföringarna till vattentanken skulle utföras snarast, vilket också gällde för rum B4. Håltagningar i väggar som inte var upptagna på ritningarna för ventilationsändamål skulle igenmuras. Ackumulatorbatterier för nödbelysningen skulle placeras så att de inte inverkade på monterad tappventil och ett stänkskydd skulle monteras om så nödvändigt. Ventilationskanalerna skulle målas i rum B4 och målningen av frånluftskanalen i rum B9 skulle få göras om eftersom den inte grundbehandlats ordentligt. Rostgenomslag hade skett i utförd målning.

 

På andra våningen skulle samtliga fläkt- och apparatrum städas. Tätningen runt anslutningsstosen från fläkten skulle utföras i rum B111 och tätningsprov skulle genomföras av kanal T1 genom rum B110. Generellt så skulle isolering av rörledningar utföras snarast. Placering av signallampor och skyltar vid stötvågs- och gasslussar skulle diskuteras och frågan framkom om inte nödströmbrytare också var nödvändigt i rum A27.

 

Den 19 januari 1972 beställde Civilförsvarsstyrelsen telefonutrustning för anläggningen. Tio huvudabonnemang skulle flyttas och intas som centralledningar till telefonväxelanläggningen. Av centralledningarna så skulle nio, avsedda för såväl inkommande som utgående samtal, anslutas till gruppnummer. Återstående centralledning var avsedd för endast utgående samtal och skulle spärras för inkommande. Elva huvudabonnemang skulle flyttas och intas som centralledningar till linjetagaranläggningen samt anslutas till gruppnummer. Ledningarna skulle anslutas till linjetagarapparaterna enligt graderingsplan. Från civilförsvarets anläggning OC Tisteln skulle ett trådluforabonnemang inklusive två hjälphörtelefoner flyttas. Ett huvudabonnemang med anknytning beställdes, och huvudapparaten skulle placeras i rum A104 och anknytningsapparaten i rum A123.

 

Till abonnemangen beställdes en anknytningsapparat, tio linjetagarapparater med två reläskåp i för civilförsvaret modifierat utförande. Till apparaterna nummer nio och tio skulle samtliga centralledningar anslutas, varför dessa skulle förses med extra ledningstillsatser. Åtta huvudmikrotelefoner till linjetagarapparaterna beställdes också till rum A108. 30 st telefonapparater skulle anslutas till propp och jack, och vid behov kunna flyttas till rum A12 där motsvarande jackar skulle uppsättas. Samtliga jackar skulle signeras med respektive anknytningsnummer. Tre telefonhyllor skulle beställas, samt tre telefonapparater som var avsedda för en övningsanläggning för observationsplatser. Internt kabelmontage omfattade kabel och 16 st tio pars kopplingsplintar. Utöver en hel del mindre utrustning så skulle även ett mikrotelefonjack för en undersökningsapparat, jack för anslutning av hjälmtelefon till trådad luforapparat, tre jackar inklusive batterilåda och batterier, samt en telefonväxel av modell Fst M/53 beställas och monteras i anläggningen av L.M. Ericsson. Montaget önskades vara färdigställt den 1 juni 1972.

 

Den 21 januari 1972 meddelade Orrje & Co i ett brev till Civilförsvarsstyrelsen att träporten i förbiblåsningsortens huvudingång skulle förses med en gallerförsedd öppning om 1.5 kvadratmeter för förbränningsluft till kraftaggregatet. Träporten som var under tillverkning skulle nu ändras enligt en bifogad skiss. Vidare beslutades att ett gallerförsett hål i förbiblåsningsortens nödutgång för genomluftning av förbiblåsningsorten inte skulle upptas.

 

I ett protokoll daterat den 24 januari 1972 från ett byggmöte konstaterades att inkoppling av permanent elektricitet skulle ske veckoskiftet 29 – 30 januari. Civilförsvarsstyrelsen skulle nu också utreda hur sängarmaturerna i sovrummen skulle skyddsjordas, och tillsammans med Länsstyrelsen så skulle Civilförsvarsstyrelsen meddela instruktioner angående flyghinderbelysning på antennmasten. Frågan om inhägnad av antennmasten utredes av Civilförsvarsstyrelsen, men eventuell inhägnad skulle dock inte utföras i samband med pågående entreprenad. Länsstyrelsen skulle inhämta besked angående inhägnaden från Civilförsvarsstyrelsen.

 

I en kontrollrapport den 26 januari 1972 konstaterades det att säkerhetsutrustning, hög- och lågtryckspressostat, för kylkompressoranläggningen skulle monteras på stativ c:a en halvmeter över golvet i apparatrummet. Provtryckning av kylledningar skulle utföras, och kontrollanten skulle informeras när provtryckningen kunde äga rum. Undergjutning under varmvattenberedaren skulle utföras omgående och två väggenomföringar mellan rum B4 och B7 hade utförts med 250 mm anslutningar. Enligt ventilationsritningen skulle dessa utföras som 150 mm anslutningar, men leverantören för reservkraftaggregatet skulle återkomma med besked beträffande dimensionerna. Samma leverantör skulle påbörja justering av reservkraftaggregatet måndagen den 31 januari, så olja behövde finnas till hands för provkörningen. Samma dag skulle också en besiktning av oljetanken utföras. Automatik för larm vid låg oljenivå i oljetanken fanns i automatikskåpet för reservkraftaggregatet, men det noterades att givaren i oljetanken inte fanns med i entreprenaden. I köket skulle benstativ på avskrapsbänken justeras, och avlopp från LK2 skulle dras på vägg intill tappventil, monterad på vägg mot oljetank, och mynna utanför golv.

 

Vid besiktningen av oljetanken den 31 januari 1972 konstaterades att den utvändiga målningen inte var tillräcklig eftersom färgen flagnade och gav rostgenomslag på ett flertal ställen. Tanken skulle rengöras med bl.a. stålborste innan ommålning skedde. Invändig expoxihartsbehandling skulle även utföras på tankens tak och förstyvningsprofiler i tanken var ej monterade enligt gällande föreskrifter. Manhålets storlek av inte utförd enligt VVS-ritningarna, avtappningsventil i botten av tanken saknades och tanken var dåligt rengjord. Täthetsprovning skulle dock utföras omgående, provtryckning av ledning mellan pump och avstängningsbrunn utfördes utan erinran redan innan barriär sju utfördes.

 

Anläggningen färdigställdes nu byggnadstekniskt, inklusive anskaffning av lös utrustning, i sådan takt att den är kunde vara helt färdigställd och kunde statsbidragsbesiktigas av Civilförsvarsstyrelsen med början den 16 maj 1972. Besiktningen beräknades pågå i två dagar och vid detta tillfälle behövde inte telefon- och radioinstallationer eller installation av internt larmsystem vara slutförda eftersom de inte skulle vara föremål för besiktning.

 

5. Sista byggnadsetappen fortskrider

Den 25 januari så stannade den yttre färskvattenpumpen och fick därmed skickas till leverantören för undersökning och reparation. Det konstaterades att pumpen hade pumpat sand och de bifogade en separat provpåse med en del av innehållet. Reparationen av pumpen skulle kosta max c:a 2.500 kronor (c:a 16.774 kronor enligt penningvärdet år 2016), vartill kostnader för upptagning och återmontering skulle tillkomma. Totalt skulle arbetet kosta 8.300 kronor (c:a 55.690 kronor enligt penningvärdet år 2016), jämfört med en ny pump som skulle kosta 8.880 kronor (c:a 59.045 kronor enligt penningvärdet år 2016) inklusive montering. Dessutom visade det sig att ytterligare en pump hade stannat, och denna var nu på väg att tas upp för undersökning. Reparationskostnaderna för denna skulle vara något billigare än för den yttre färskvattenpumpen.

 

Den 22 februari 1972 återstod vissa målningsarbeten, arbeten i genomblåsningsort samt utvändiga markarbeten som inte kunnat färdigställas p.g.a. vinter. Återstående rörarbeten omfattade isolering av rör och arbeten med den yttre färskvattenpumpen. Ventilationsarbetena som återstod omfattade justering av tubrör samt injustering av ventilationsanläggningen. Återstående el-arbeten omfattade anslutning av dieselgenerator samt c:a 10% av svagströmsinstallationen. Arbetsstyrkan uppgick nu till åtta man, varav två st betongarbetare, en reparatör, en rörmontör, en elektriker, två målare, samt en ventilationsmontör.

 

Arbeten som nu hade tillkommit omfattade ventilationsgaller för portar i barriär sju, uppbilning av nisch i barriär sju för montering av porttelefon, samt tätning av borrhål i rum B6 samt i taket i stora rummet. Datum för permanent inkoppling av elektricitet hade nu flyttats fram till den 9 februari och anvisningar hade lämnats för skyddsjordning av eluttagen i sovrummen. Slutbesiktningen av anläggningen beslutades att hållas under vecka 12, under förutsättning att funktionsprov kan utföras under vecka 11. Funktionsprovet kunde dock äventyras av den havererade yttre färskvattenpumpen, som vid återmontage skulle monteras 5 meter högre upp. Civilförsvarsstyrelsen hade nu meddelat att stadsbidragbesiktningen nu istället skulle ske den 15 – 16 maj 1972. Länsstyrelsen skulle i samråd med brandförsvarsmyndigheten utreda hur uppskyltning av brandredskap och nödutgångar torde utföras.

 

Efter samråd med Fastighetskontoret så meddelade Orrje & Co i ett brev till AB Torsten Jansson Ing. Byrå att de snarast skulle reparera den yttre färskvattenpumpen och meddela tid för leverans och montering. Pumpen i fråga hade varit i drift i minst en månad innan den gick sönder och enligt vad som framkom hade pumpen monterats i slutet på november 1971, samt under första hälften av december inkopplats elektriskt. Därefter hade pumpen använts för arbetsplatsens vattenbehov och varit inkopplad över en mindre hydrofor med tryckströmbrytare.

 

Den 29 februari 1972 genomfördes en kontroll i samband med igångkörning och funktionsprov av reservkraftaggregatet. Det visade sig att reglercentralen inte fungerade tillfredställande, temperaturen av kylvattnet till reservkraftaggregatet fick regleras manuellt. Kylanläggningen var inte i funktion, vilket bidrog till att rumstemperaturen steg successivt från 20 grader till 28 grader under de första 30 minuterna av provkörningstiden. Justering och provtryckning av rökavgasröret hade inte åtgärdats, vilket skulle ske snarast.

 

Den 11 april meddelade Länsstyrelsen i ett brev till Civilförsvarsstyrelsen att det ur beredskapssynpunkt vore erforderligt att vissa yttre anordningar försågs med inhägnader. Härvid bedömdes att inhägnad av antennmast, stagfundament och ventilationsschakt borde utföras redan i fredstid. Synliga betongytor ansågs behöva camouflagemålas, vägbom uppsättas på tillfartsväg samt stormfälld skog röjas. Kostnaderna för dessa föreslagna arbeten, varav stängselkostnaderna var de helt dominerande, uppskattades till c:a 60.000 kronor (c:a 402.583 kronor enligt penningvärdet år 2016). Vid uppskattningen hade extra hänsyn tagits till svårigheter att transportera materiel, terrängens kupering, stängselskarvning, samt röjning. Länsstyrelsen hemställde nu om Civilförsvarsstyrelsens besked kring föreslagna arbeten.

 

Den 31 maj 1972 gav Civilförsvarsstyrelsen sitt utlåtande om statdsbidragsbesiktningen som utfördes den 18 maj. Besiktningen medförde vissa ändrings- och kompletteringsarbeten och Civilförsvarsstyrelsen meddelade att anmälan skulle ske till Länsstyrelsen när dessa utförts och godkänts. Felaktigheter som kunde iakttagas vid besiktningen var exempelvis slammer i rännplåtar i golv, ljudeko i rum, skadade trösklar, lägsta vattennivån i pumpgropen var för låg, med flera.

 

Den 31 maj gav Civilförsvarsstyrelsen också besked om tidigare av Länsstyrelsen föreslagna arbeten för att underlätta markbevakningsplanen vid beredskap. Kamouflagemålning av synliga betong- och järnytor skulle genomföras och hade påfordrats av Civilförsvarsstyrelsen i protokoll som förts vid statsbidragsbesiktningen. Beträffande inhägnad av antennmast, stagfundament och ventilationsschakt så ansåg Civilförsvarsstyrelsen att detta får ske vid beredskapsintagande och erforderliga åtgärder hänför intagas i markbevakningsplanen. Samma sak gällde för avspärrning av tillfartsvägen. Civilförsvarsstyrelsen föreslog dock i sitt protokoll från statsbidragsbesiktningen att antennmastens nedre del skulle inklädas med plåt upp till klätterskyddet, för att ge skydd mot åverkan på ledande antennkablar. Röjning av stormfälld skog på bergets hjässa ansågs vara av underhållskaraktär och skulle därmed inte ingå i anläggningsarbetena.

 

Efter sommaren, den 7 augusti 1972, beställde Fastighetskontoret eluttag för torkskåp i rum A14, eluttag för diskmaskin (1 fas och 3 fas) i kök, eluttag för kaffeautomat med värmehäll på utlämningsdisk, elmatning till värmeri, leverans och montage av tre lysrörsarmaturer med tillhörande raster i ramp över utlämningsdisk, flyttning av kokhäll enligt ritning. Förutom de byggnadsarbeten som tidigare angivits i Civilförsvarsstyrelsens protokoll så beställdes rostfria hyllor till diskbänk i rum A13, flyttning av hurts samt komplettering av skåp under arbetsbänk i samma rum. Det konstaterades också att det i samband med ändringsarbeten i köket krävdes vissa rör- och ventilationsarbeten.

 

Den 15 augusti 1972 konstaterades utbyte av raster för belysningsarmaturen i rum A104. Nio raster byttes och den utförda justeringen godkändes. Televerket hade nu igångsatt uppgrävning av nedlagda kablar mellan barriär i genomblåsningsortens mynning och plint norr om trekammarbrunnen, detta eftersom nedläggningen av de yttre kablarna hade skett utan skyddsrör. I köket skulle ett torkskåp flyttas, vattensifon med spillåda skulle anslutas till kallvatten och avlopp, porslinsmuggar skulle bytas mot plastmuggar, kaffemaskinen skulle ersättas mot en kaffemaskin utan kallvattenanslutning. Dessutom skulle en förspolningsdusch anskaffas och monteras, men anskaffning av diskmaskin skulle avvaktas.

 

I ett besöksprotokoll av Orrje & Co den 21 augusti 1972 så noterades att Televerket fortfarande grävde upp schakt för nya kablar. Det kunde nu konstateras att jordlinan och kablar till färskvattenbrunnen låg oskyddade på stora sträckor. I schakten hade hela cementsäckar lämnats vid återfyllning, vilka brunnit till betongklumpar. Uppschaktningen av kabelschakten var besvärlig eftersom de dessutom fyllts med stora sten- och andra byggrester. Elkablarna skulle nu få justeras i samband med att Televerket skulle lägga sina kablar. Utöver detta så inspekterades den utförda kamouflagemålningen av betongytor och en strykning ansågs vara tillräcklig. Byggledaren skulle dock få kontrollera med Länsstyrelsen och återkomma med besked om de hade annan uppfattning. Länsstyrelsen visade sig inte ha annan uppfattning vid senare kontakt.

 

I november presenterade AB Kasper Höglund en detaljerad genomgång varför den yttre färskvattenpumpen plötsligt hade stannat. Pumpen hade installerats ett år tidigare, i november 1971, och togs i drift strax därefter. Före installationen så undersöktes borrhålet noga och det konstaterades att det rör som enligt handlingarna skulle säkra tätheten mellan befintligt foderrör och berg inte kunde installeras på grund av att foderröret hade en för liten dimension. Vid start av pumpen så konstaterades samma klara och slamfria vatten som under hela byggtiden levererats av den provisoriska pumpanordningen. Under två månaders drift så fungerade pumpen utan anmärkning, men stannade plötsligt den 25 januari 1972. Efter pumpens upptagning ur borrhålet så skickades den till leverantören som efter demontering konstaterade att den var full med slam. Pumpen reparerades och sattes åter i drift den 14 mars och fungerade därefter anmärkningsfritt.

 

Under hela byggtiden så togs vatten från en nivå av endast tio meter under markytan. En sänkning av vattenytan under gränsen berg och jord skedde inte förrän i samband med fyllning av rörsystemet som inkopplades kring nyår 1972. Det ansågs därför möjligt att slam från en otäthet i övergången mellan berg och jord orsakat igensättningen av pumpen. Trycket på skarven vid sänkning av vattenytan genom kraftig utpumpning ansågs bli högt eftersom vattnet i brunnen stod såpass högt. Vid montering sattes pumpen tre meter över botten enligt anvisningarna och även ett litet slaminbrott kunde fylla volymen under pumpen ganska snabbt. Vid återmontering så höjdes pumpen c:a sju meter, men detta gav ingen garanti mot en återupprepning av vad som precis skett. Pumptypen var dessutom mycket känslig för slam även i små mängder.

 

Sammanfattningsvis så kunde inte slam upptäckas i borrhålet i samband med start av pumpen och tätningen mellan jord och berg kunde inte utföras, den blev därför slopad. Det tog två månader innan pumpen stannade och stoppet kom plötsligt utan föregående märkbart avtagande kapacitet, indikerande en motsvarande plötslig förändring av arbetsomständigheterna. Slutsatsen var att händelsen orsakats av ett slaminbrott genom otäthet i skarven mellan jord och berg, eller att borrhålet på större djup innehöll ett slamförande slag av samma typ som kunde konstateras i anläggningens andra borrhål och som medfört att det tagits ur bruk. Vid återmontering så försågs ledningen till vattentanken med en regleringsventil för att minska pumpens kapacitet att svara mot tillrinningen i brunnen.

 

Den 29 november 1972 bekräftade Orrje & Co i ett brev till Fastighetskontoret att det rör som skulle säkra tätheten mellan berg och foderrör inte kunde installeras. Detta var delvis rätt eftersom det rostfria röret som monterats av konstruktören, när borrhålet utfördes 1967, gjöts fast mot berget. Det rostfria röret tillät inte nedsänkning av ytterligare ett rör om den avsedda pumpen skulle monteras.

 

Viss kontroll av borrhålet hade gjorts, men endast genom att en attrapp motsvarande pumpens dimensioner nedsänktes för att kontrollera att inget hinder fanns i borrhålet. Det var således svårt att bedöma förekomst av slam. Före installation av pumpen tillfrågades ingen i byggledningen eller någon kontrollant om borrhålet var renspolat. Om något otäthet förekom så var det troligast att det var något slag som sköljts ut och tillfört slam i borrhålet.

 

Vattenbassängen i anläggningen blev inte uppfylld förrän i samband med besiktningarna och rörledningarnas volym var inte av den storlek att pumpen kunde ha tömt borrhålet. Något större vattenbehov för anläggningen hade inte förekommit under den tiden och enligt utlåtande från Ingenjör Gunnar Jonsson AB som utförde rensning av borrhålet så tydde inget i vattnet på infiltration från ytlagren. Vattnet var klart ner till 65 meters djup och först därunder fanns slam material.

 

Den 6 december utfördes en besiktning av Civilförsvarsstyrelsen avseende telefoninstallation, telefonutrustning, installationsarbeten samt anslutningskabel. Det noterades att gruppnummer för växel- och linjetagaranläggningen var anordnade i samma PBX-stativ på telefonstationen. Gruppnummer för linjetagaranläggningen skulle dock anordnas i annat stativ genom Televerkets försorg och nummerändringen skulle meddelas försvarsenheten på Länsstyrelsen. Ett abonnemang för lufor skulle avbeställas av Länsstyrelsen och luforförbindelsen mellan ledningscentralen och telestationen skulle anordnas i anslutningskabeln som ägdes av civilförsvaret.

 

Signering i relästativ (reläsatser) och växel (larmlampor) saknades och skulle åtgärdas. Komplettering av övrig signering i växelbordet skulle utföras genom Televerkets försorg. En hjälmhörtelefon för lufor enligt tidigare beställning skulle utgå. Skydd för kablar till manöverutrustning för internt larm, högtalaranläggning m.m. i ordersalen skulle dock anordnas och åtgärdas genom kommunens försorg enligt direktiv som lämnats vid besiktningen. Ett väggfäste för handmikrofon till växeln skulle anordnas och tre telefonapparater, samt tre jackar inklusive batterilåda avsedda för övningsanläggning till observationsplatser.

 

Den 15 februari 1973 genomfördes ett studiebesök i anläggningen med Stockholms Civilförsvarsnämnd, byggledning och kontrollantorganisation, samt anlitade entreprenörer, Civilförsvarsstyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län och ytterligare personer i deltagarförteckningen. Klockan 8:30 skulle avresa ske från närmaste flygplats med privatbilar och taxi. Ungefär 45 minuter senare skulle samling ske i Bofinkens ordersal och en genomgång om anläggningens funktion i civilförsvarsområdet skulle ges. Därefter, klockan 10:00, skulle det hållas en allmän visning med genomgång av Bygg, VVS, El, Telefoni och Radio. Klockan 11:30 skulle de äta lunch, följt av detaljstudier av vissa funktioner såsom ventiler, kabelgenomföringar och dörrar vid klockan 13:30. Anläggningsinstruktionerna skulle gås igenom klockan 16:00 och en halvtimme senare samlades alla i ordersalen för eventuella frågor. Slutligen så avslutades studiebesöket vid klockan 17:00.

 

Representanter från Civilförsvarsstyrelsen avsåg att den 26 februari 1973 verkställa besiktning av utförda arbeten, kontroll av driftsättning och formell överlämning till berörd kommun för drift och underhåll av utrustningen. Besiktningen skulle påbörjas klockan 10:00 i ledningscentralen och i samband med denna avsåg Civilförsvarsstyrelsen att utföra vissa förbindelseprov mot i första hand basstationer, delar av indikeringsslingor m.m. Erforderlig mätutrustning skulle medföras av Civilförsvarsstyrelsen men Länsstyrelsen skulle ta med en bil med förberedd installation för R70, en sats radioinstallationstillbehör 75 med undantag av fästplatta, tre manöverenheter R70, tre hopfällbara handmikrotelefoner, en nätanslutningsenhet och en batterikabel.

 

Besiktningen med förbindelseprov beräknades vara slutförda före klockan 11:00 dagen därefter och en formell överlämning till kommunen avsågs ske mellan klockan 13:00 – 14:00. Vid besiktningstillfället skulle representanter närvara från Länsstyrelsen, berörd kommun, Televerket samt om möjligt berörd teletekniker och detaljchef för samband. 1973 blev alltså det året som Bofinken stod färdig och överlämnades till kommunen. Resten av året präglades i huvudsak av brevväxling mellan berörda parter i byggnadsprojektet gällande ersättning för att projektet dragit ut på tiden, t.ex. för den havererade yttre färskvattenpumpen.

 

6. Bofinken lever vidare

November 1973 så var det dags att uppgradera anläggningens mast med två hinderljus. Helikopterdivisionen som bedrev intensiv flygverksamhet i området påpekade att det enda ljus som nu satt monterat i masten i vissa situationer kunde vara mycket svårt att se mot de skarpa ljusen från närliggande tätorter. Flygverksamheten bedrevs dessutom ofta i mörker och dåligt väder, ibland stack masttoppen upp i molnen. På grund av detta så ansåg helikopterdivisionen att masten skulle förses med ytterligare två hinderljus, så att totalt tre hinderljus skulle finnas placerade utöver masten.

 

Den 24 januari 1974 gjordes en genomgång av anläggningen där några brister och fel inom elanläggningen kunde konstateras. Anslutningen av jordlinan till generatorns mittuttag skulle istället utföras så att det klart framgick hur anslutningen var utförd och var eventuella skiljeställen på jordförbindelsen fanns. Vid varje skiljeställe skulle en skylt monteras med anvisning att inkommande jordlina inte fick brytas vid drift av reservkraftaggregatet. Tändningen av belysningen i korridor A11 skulle istället ske separat inom respektive korridor och uttag i central A1 skulle förses med säkring på max 200 ampere. I manövercentralen i rum A2 så skulle nödsignaler från slussar enligt anvisningar i beskrivningen indikeras som larm med både optisk och akustisk signal. Omkopplare fredsdrift – skyddsdrift skulle monteras i manöverpanelen och dörrövervakningen behövde endast vara i funktion vid skyddsdrift, medan felsignaldelen ska vara i drift kontinuerligt vilket nuvarande konstruktion inte medgav. Dörrövervakningen skulle rimligtvis utsträckas till att även omfatta gasluckor. Fördröjning av larm från apparatskåp till manöverpanelen skulle kopplas så att avställningen kunde ske utan inväntande av bimetallreläts återgång.

 

Montaget av slutbleck i skyddsdörrar var otillfredsställande och i vissa fall kunde dörren öppnas trots att förreglingssystem var i funktion. I de yttre dörrarna där fuktavsättningen var hög skulle ett annat montagesätt undersökas för att nedbringa risken för korrosionsskador på slutblecken. Installationer avsedda för pump nummer sex, vilken utgått ur anläggningen, skulle demonteras och lampkalotter och täckbrickor med graverad text skulle bytas. För högtalaranläggningen skulle nätrelä med strömställare anordnas och placeras bredvid båda manöverplatserna. Ledningssystemet för högtalaranläggningar skulle lämpligen registreras, och relationshandlingar skulle systematiskt sammanställas i pärmar.

 

I ett brev till AB Kasper Höglund den 22 mars 1974 föreslog Fastighetskontoret tid för garantibesiktningen som kom att genomföras nästkommande månad. Vid besiktningen konstaterades att en larmofon i rum A2 inte fungerade och behövde därmed justeras och frånkopplas. Larmtablån i rum B4 funkade inte och en akustisk signal kunde inte återställas, vilket skulle åtgärdas. Vid brunnen utomhus så hade vägguttaget ett utsatt läge och skulle därmed utbytas, likaså med arbetsströmställare för kompressor i rum B2. Utöver detta så kunde anläggningen inte isolationsmätas.

 

Några år senare, vid en besiktning den 9 maj 1979, så konstaterades det att området över och kring ingångsöppningen skulle rensas från lösa och löstagbara stenar och döda träd. Anfang och takstick på högersidan i ingångstunneln skulle bultas och partier för övrigt, som inte låter sig skrotas till fast berg skulle betongsprutas. Huvudparten av tunneln för reservutgången löpte i ytlöst berg som inte lät sig skrotas till säkerställning och skulle därmed betongsprutas. Dagöppningarna skulle bultas och skulle rimligen också förstärkas med motgjutet valv. I bergrummet för inbyggnaden skulle anfang och taket bultförstärkas i relativt stor omfattning, särskilt i området kring lejdaren.

 

Brand- och civilförsvarsnämnden meddelade till Civilförsvarsstyrelsen att Fastighetskontoret, som hade det direkta ansvaret för drift och underhåll för anläggningen, anmält den 12 juni 1979 att berget i ingångsorten till ledningscentralen var av dålig kvalitet. Detta hade kunnat konstateras vid underhållsskrotningar som genomförts 1973 och 1978, varvid det bedömdes att skrotning måste utföras minst vartannat år och att risk ändå förelåg för personskador genom nedfallande stenar.

 

För att åtgärda problemet så föreslog Fastighetskontoret att en stabilisering av betong skulle utföras till en kostnad av 80.000 kronor (c:a 287.589 kronor enligt penningvärdet 2016). För ytterligare belägg för föreslagen åtgärd så hade Fastighetskontoret låtit en bergmästare besikta ingångsorten med resultat som bifogades i brevet till Civilförsvarsstyrelsen. Brand- och civilförsvarsnämnden bad nu om besked från Civilförsvarsstyrelsen gällande föreslagna åtgärder. Glädjande nog så tycktes anläggningen ha fått ökat nyttjande, framförallt av Länsstyrelsen för genomgångar, konferenser och studiebesök av olika slag.

 

Civilförsvarsstyrelsen svarade den 29 augusti 1979 att ansvaret för anläggningens drift och underhåll ålades den kommun där anläggningen var belägen. Endast vid extremt exceptionella förhållanden skulle Civilförsvarsstyrelsen pröva ärendet. Skrotning och viss bergförstärkning ansågs som normala företeelser i anläggningar som denna.

 

Under september månad 1979 söktes nya intressenter för utrymmesbehov i anläggningen. Både Televerket och Sveriges Riksbank meddelade att de för närvarande inte hade intresse av utrymmesbehov i anläggningen. Polisdistriktet meddelade att det vore önskvärt om de även fortsättningsvis kunde erhålla möjligheten att på kort tid placera en polisiär befattningshavare i distriktcentralen vid behov. Tidigare hade en lokal på 20 kvadratmeter i distriktcentralen i öst använts av polisdistriktet för K-inspektör i bevakning. Sveriges Radio meddelade intresse för anläggningen och att en akustiskt avskild arbetsplats skulle avsättas för att sända direkta eller bandade inslag till länsredaktionen på ledningar som var förberedda för Tvt och som i anläggningen skulle terminera vid arbetsplatsen. Antalet personer som kunde bli aktuellt var max två stycken, varav en reporter och en tekniker.

 

7. Bofinken ödeläggs

Den 11 maj 1983 åskade det i området och den 60 meter höga antennmasten vid ledningscentralen träffades av blixten. Trots att anläggningen var försedd med ett förstärkt åskskydd så fick åsknedslaget förödande konsekvenser. Hela anläggningen blev utslagen under lång tid och dyrbar materiel totalförstördes. Eftersom EMP och åska i viss utsträckning kan ha samma verkan på materiel så var det med stort intresse som FOA (Försvarets Forskningsanstalt) accepterade inbjudan från Civilförsvaret att få studera blixtens åverkan. Felen på elsidan var åtgärdade den 7 juni när besöket genomfördes, medan radiorummet som från EMP-synpunkt hade ett primärt intresse, stod nästan helt orört. Möjligheten gavs att studera anläggningens delar i minsta detalj för att kunna klarlägga blixtnedslagets förlopp.

 

Klockan 18:30 på onsdagen den 11 maj kunde en radioamatör i området observera ett stort eldklot över anläggningen med en mycket kraftig smäll som följde. I något fall hade till och med en tavla ramlat från vägen som till följd av de kraftiga skakningarna som tydde på ett mycket kraftigt åskväder. Inte förrän måndagen den 16 maj inspekterades anläggningen när det var dags för en rutinkontroll. Vid tillfället så var anläggningen helt ur funktion, inte ens reservbelysningen fungerade och det konstaterades att reservkraftaggregatet hade försökt att starta men inte orkat leverera kraft. Manöverbatterierna stod på, men hade laddats ur.

 

Den rörformiga masttoppen hade märken som såg ut att ha åstadkommits med hjälp av en slags piska. Antennen som fanns monterad på masttoppen hade ramlat ner och den kunde senare återfinnas i terrängen. Dess förbindelse med anläggningen bestod av klen koaxialkabel förbunden med en grövre koaxialkabel som gick vidare till anläggningens radiorum. Den klena koaxialkabeln var helt förstörd, medan den grövre kabeln, som var klamrad vid masten, inte hade några skador. Strömmen från blixten gick således in i mastens topp och gick på maststrukturen och kabelknippet ner mot marken, där vanligtvis en strömdelning sker så att en stor del av strömmen leds ut på de olika jordlinorna. På grund av att anläggningen utsatts för skadegörelse så saknades andra fungerande jordförbindelser än kabelknippet ner till anläggningen. Hela blixtströmmen fortsatte alltså vidare ner i anläggningen ledd av antennkablarnas yttermantlar och hinderljuskabeln. I schaktet passerade kablarna en kabelstege och om spänningen mellan kabelstegen och kablarna hade överstigit kablarnas spänningshållfasthet skulle de blivit förstörda. Spänningen begränsades av en annan händelse i radiorummet.

 

I radiorummet så var antennkablarna avslutade i en antennväxel där mantlarna var förbundna med varandra och vidare med ett jordsystem. Jordsystemet bestod av en ringjordledare som gick runt rummet uppe i taket och var sedan galvaniskt förbunden med en grov jordlina och via diverse utrustning även med skyddsjord. Blixströmmen, som kom in på antennkablarna, laddade upp metallskenan med vilken antennväxeln var fäst vid väggen till en så hög spänning att överslag skedde mellan fästskruv och ett armeringsjärn inne i väggen. Gasutvecklingen vid överslaget medförde att ett betongstycke sprängdes loss och flög iväg. Kraften var så stor att metallskenan bröts itu och en kabelhållare av trä kastades tvärs över rummet där den träffade skärmen på en skrivbordslampa. Vid anslaget satte de präglade siffrorna i träbiten ett spegelvänt mönster på lampskärmen. Skruven, som avlett blixtströmmen till armeringsjärnet, återfanns i ett stativ på andra sidan rummet och var till hälften bortsmält.

 

När strömmen från blixten kommit in i anläggningen via radiorummet och hinderljuskabeln så laddas alla delar av anläggningen till hög potential. Detta skedde på ett sätt som var omöjligt att klarlägga i detalj, men när anläggningen var uppladdad så var den tvungen att laddas ur till jord. Urladdningen skedde i huvudsak via telekabeln, elkabeln till djupbrunnspumpen, serviskabeln för elkraft och manöverkablar från vaktrummet.

 

Teleförbindelsen gick genom två blykablar, varav den ena betraktades som reservkabel. Båda ledde till ett stativ beläget i ett särskilt rum, s.k. telerummet, där blixten hade lämnat spår efter sig i en golvlucka under telestativet. Strömmen hade kommit från anläggningens byggnadselement, förbundna med armering och jordlinan i radiorummet på okänt sätt, och gått vidare via luckan till telestativet för att sedan komma ut till jord via telekablarna. Brännmärken bildades på anslagsfals, lucka och telestativ. Åtminstone tre förbindelser i telekabeln var brutna, men Televerket gjorde en omkoppling till tidigare icke använda par och kunde således åstadkomma tillfredsställande telefunktion. Åtgärden föreföll ur funktionell synvinkel en aning dubiös eftersom de brutna förbindelserna indikerade att telekabeln var trasig någonstans.

 

Urladdningsströmmen sökte sig också till jord via djupbrunnspumpen, som förstördes. På vägen dit så passerade alltför stor ström en kontaktorlåda med indikeringslampa. Strömmen letade sig fram till lampan som var monterad i en hållare av genomskinlig plast, vars hållfasthet vanligtvis inte är särskilt stor. Trots detta så blev det anmärkningsvärt stora mekaniska skador på lampan utan att hållaren brast. Lampans bajonettfattningsknoppar var böjda bakåt, glödtråden var riktat rakt ut, glaset var borta och skyddsglaset i lådan var som bortblåst.

 

Via lågspänningskabeln som utgick från en transformator c:a 50 meter från ingångsöppningen sökte sig blixtströmmen. I transformatorhuset kopplades strömmen vidare till högspänningskabeln som förstördes på en ganska lång sträcka där den löpte genom ett sankt område. Högspänningskabeln började i en luftledningsstolpe, där ventilavledarna splittrades av åskeffekten. Ventilavledarna fungerade till en början men tålde inte blixtströmmens laddning och energi utan splittrades.

 

Blixtströmmen från framförallt hinderljuskabeln leddes in via bland annat hinderljuslarmet och en stor del av utrustningen i närheten ödelades. Ett antal dioder i en likriktare placerade på ett kretskort brändes sönder. Strömmen leddes sedan genom en struktur bestående av en folieremsa försedd med en rad hål avsedda för montering av elektronikkomponenter. Vid varje hål blev strömkoncentrationen så hög att kopparfolien smälte bort, medan den mellan varje hål förblev intakt. Från vaktrummet gick strömmen på manöver- och indikeringskablar mot utgången. I tunnelmynningen gick blixtströmmen ut i grinden och förstörde dörrslutbleck och högtalare till interntelefonanläggningen. Blixtströmmen gick troligtvis vidare mot jord på någon av kablarna till vilka alla passerade under grinden.

 

Blixten som träffade Bofinken injicerade en kraftig strömpuls i anläggningen och blixten var troligen av den allra största klassen med en total strömstyrka på 100 kA. Anläggningen blev mycket hårt drabbad, extra mycket på grund av att fungerande jordning av masten saknades på grund av sabotage. En sådan jordning skulle dock inte varit tillräcklig för att skydda anläggning från skador. Skyddet hade dock behövts kompletteras för att skydda den dyrbara utrustning som blev skadad inuti anläggningen.

 

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

LGC Gjusen / HC Henrik

LGC Gjusen / HC Henrik

En samgrupperad försvarsanläggning

I ett skogsparti på östkusten finns den övergivna anläggningen som haft flera mycket viktiga funktioner genom åren. Få personer kunde ana att den lilla kullen dolde en stor hemlighet, här skulle nämligen civilförsvaret, marinen, flygvapnet och armén befinna sig i händelse av krig.

 

Bakom den anonyma gallergrinden leder stötvågstunneln ner mot portarna, som en gång i tiden ledde personalen vidare ner i den underjordiska anläggningen. Det var inte många som kände till vad som dolde sig bakom grinden och inte heller hur viktiga funktionerna hade varit som inhystes i anläggningen. Förutom flygvapnets luftförsvarsgruppcentral och civilförsvarets huvudcentral så fanns dessutom marinens reservstabsplats och arméns försvarsområdesstab i den ihåliga kullen.

 

Anläggningen är byggd i två våningar, med en kombinerad storlek på så mycket som 800 kvadratmeter, och året var 1955 som den stod klar för användning. På övervåningen fanns civilförsvaret och det var här som personal från kommunen och andra civila myndigheter skulle arbeta med att styra samhället vid händelse av en kris- och krigssituation. På den nedre våningen var flygvapnets luftförsvarsgruppcentral placerad tillsammans med marinens och arméns reservplatser.

 

Anläggningen byggdes för att vara oberoende av stadens infrastruktur, tanken var nämligen att kunna leva och verka instängda under en längre tid i anläggningen. En borrad brunn försåg anläggningen med färskvatten och med reservkraft i form av en större dieselmotor kunde hela anläggning förses med elektricitet även om det permanenta elnätet i området hade slagits ut.

 

För att anläggningen hela tiden skulle kunna vara bemannad så skulle personalen turas om med att sova i skift i logement med sovsalar uppdelade för både män och kvinnor. Ett mindre kök med matsal fanns för att utspisa personalen med dagliga måltider, frukost, lunch och middag, dygnet runt alla dagar i veckan. Utöver det så fanns till exempel en verkstad för mindre reparationer, toaletter och dagrum för den lediga personalen, samt sambandsrum med televäxlar. Ordersalen var anläggningens hjärta, det var här som insatser och beslut skulle fattas för att styra samhället vid händelse av en kris- eller krigssituation. För att kunna leda insatser även i fullskaligt krig fanns här ofta även representanter för räddningstjänst, polis och brandkår.

 

1993 togs beslutet att luftförsvarsgruppcentralen Gjusen och huvudcentralen Henrik spelat ut sin roll, kalla kriget hade svalnat av och hoten mot Sverige hade försvunnit. Hemvärnet huserade några år i anläggningen innan även de lämnade platsen. Anläggningen rensades ur på all materiell men kom dock aldrig att plomberas. Tyvärr har både utrivningen och sabotage satt sina spår i anläggningen, mycket är trasigt och förstört.

 

1. Luftförsvarsgruppcentral (LGC)

Under beredskapstiden på 1940-talet fanns det frivilliga luftbevakare (s.k. ”tornsvalor”) som skötte luftbevakningen vid luftbevakningsstationer (LS) runtom i landet. Luftbevakningen och dess system var väldigt enkla och fungerade genom att luftbevakare stod i brandtorn eller på andra höga punkter med god sikt och var utrustade med vanliga telefoner som var kopplade till den lokala telestationen. Luftbevakaren ringde upp växeltelefonisten som i sin tur kopplade vidare samtalet med högsta prioritet, varpå luftbevakaren kunde läsa upp sin rapport. Även om samtalet hade högsta prioritet så var det ett mycket långsamt och tidskrävande system.

 

Armén ansvarade för luftbevakningen fram till 1948 men efter försvarsbeslutet 1948 överfördes ansvaret till flygvapnet och det var erfarenheten från andra världskriget som låg till grund till flytten mellan vapenslagen. Under 1950-talet kom det gamla systemet att fasas ut och det nya (Stril 50) att fasas in, ett modernt system för luftbevakning och stridsledning.

 

LGC tillkom vid införandet av Stril 50 och dess uppgift var att i krig samla in rapporter från LS, sammanställa och vidarebefordra lägesrapporter till en överordnad central. Den övriga informationen som samlades in analyserades och vidarebefordrades till totalförsvaret. LS var utrustade med en datagivare för bäring. Bäringen fungerade enligt klockmetoden, det vill säga att klockan 12 stod för norr och klockan 6 stod för söder. Ett flygplan inom 3 kilometers avstånd till LS rapporterades som nära genom att en pulsvåg skickades till LGC. I telerummet i LGC fanns en mottagande enhet som identifierade signalen och sände den vidare till taktikrummets kartbord där bäringslampan för det aktuella LS sedan tändes. Från LGC sändes datasignalen till överordnad central genom att en rapportör i LGC tryckt in knappen med aktuellt LS, och när detta skett så släcktes lampan på kartbordet.

 

Det var ursprungligen tänkt att 130 fasta LGC skulle byggas och kompletteras med tre rörliga. Via tråd och radio skulle fasta förbindelser upprättas till 1.480 LS, samt en fast förbindelse till en överordnad central. Under Stril 50 tillkom ytterligare en central, luftförsvarscentralen och det var nu under denna central som LGC skulle tjäna efter att tidigare ha varit underordnad luftbevakningscentralen.

 

Snart togs beslutet att LGC-områdena skulle utvidgas och av de 130 planerade anläggningarna kom det att byggas 64 LGC-anläggningar inom Stril 50. Ett luftbevakningskompaniområde (Kalmarsunds Ibevkomp tillhörde Gjusen) skulle ansvara för ca 15 – 25 LS. Kostnaderna för dessa anläggningar blev påfrestande och för att hålla kostnaderna nere så valde man att samgruppera dem med andra militära och civila anläggningar.

 

Grupperingarna av anläggningarna skiljer sig markant. LGC Gjusen är en samgrupperad anläggning i en gjuten betongbunker med överschaktade jordmassor som gör anläggningen väl dold i skogspartiet, medan exempelvis LGC Hägern i Kopparberg var belägen i källaren till ett vanligt hyreshus, med logement förlagda i en vanlig lägenhet i samma hus. Trots att anläggningarna skiljer sig på fortifikatorisk väg så är de nästan identiskt utformade invändigt. Taktikrummet i LGC är hjärtat i anläggningen och utöver det så fanns ett sambandsrum, tekniskt driftrum, samt stabs- och kontorsrum nere i anläggningen.

 

För att få en bättre insyn i hur luftförsvarsgruppcentralerna och luftbevakningsstationer fungerade så rekommenderar vi filmen “Stril i luftförsvaret” som beskriver Flygvapnets stridslednings- och luftbevakningsverksamhet (år 1983):

 

 

2. Civilförsvarets huvudcentral (HC)

Hotbilden under kalla kriget med bland annat risk för terrorbombningar med kärnvapen gjorde att lilla Sverige, som låg mellan stormaktsblocken, insåg att skyddade ledningscentraler för civilförsvaret behövdes, precis som de anläggningar som militären redan hade skapat för sin verksamhet. Ledningscentralerna byggdes utanför riskområdena i tätorterna och bortom förmodade bombmål. Enligt lag skulle varje stad ha en skyddad ledningsplats och det var på 50-talet som arbetet var i full gång med att spränga och borra sig ner i de svenska urbergen från norr till söder, men eftersom södra Sverige på sina håll saknar tillräcklig bergtäckning så byggdes ledningsplatser även i väl armerade betongbunkrar.

 

Kraven på anläggningarna var att de skulle kunna stå emot flygbomber mellan 100 – 500 kg (beroende på anläggningstyp). Utöver det skulle anläggningarna ha kapacitet att klara luftstötvågor och strålning från kärnladdningar. Anläggningarna fick ofta så kallade stötvågstunnlar som skulle leda en stötvåg från anläggningens kärna. Barriärer och väggar i kraftig betong används för att erbjuda stötvågs- och gasskydd i ingångs-, förbindelse- och nödutgångstunnlar.

 

Från civilförsvarets ledningscentraler skulle det civila samhället styras under ett brinnande krig eller vid annan krissituation som hotade invånarna. Representanter från kommunen hade förberedda platser i anläggningen, ibland fanns också platser reserverade för polis, brandkår, SJ och andra viktiga myndigheter. Allt som fungerade ovan jord i fredstid skulle fungera under brinnande krig, men styras från flera meter ner i underjorden.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

HC Trasten

HC Trasten

Civilförsvarets ledningscentral

Vi befinner oss några kilometer utanför Örlogsstaden Karlskrona, från vägen skymtas ett avlägset berg där träd och buskar döljer en hemlighet. En mindre grusväg slingrar sig över berget till en vändplats där det rejäla inslaget till civilförsvarets huvudcentral Trasten uppenbarar sig i bergväggen.

 

1. Ubåtsincidenten

Den 27 oktober 1981 går den Sovjetiska ubåten U137 på grund vid Torhamnaskär i Gåsefjärden, mellan två minlinjer och långt in på ett militärt skyddsområde. Morgonen därpå lämnar de två fiskarna Bertil Sturkman och Ingvar Svensson ön Sturkö, varpå de upptäcker en tunn oljefilm på vattenytan. Efter att ha vittjat sina nät körde Sturkman tillbaka Svensson till Sturkö innan han återigen begav sig ut med båten, och det var då han gjorde upptäckten. Halvvägs upp på ett grund stod en ubåt! Sturkman vände återigen hem till Sturkö och ringde Svensson som omedelbart tog kontakt med regementet i Karlskrona som till en början inte tog honom på allvar.

 

Två timmar senare anländer personal från Örlogsbasen i Karlskrona med Karl Andersson i spetsen för att undersöka om uppgiften stämde. Genom sina kikare noterar de ubåten på grundet med en Sovjetisk örlogsflagga svajande i tornet. Karl Andersson tar kontakt med sin chef på Örlogsbasen och de tog gemensamt beslut om att lägga sig jämsides med ubåten. Klockan 11:00 klättrar Andersson över till ubåten och presenteras för ubåtens befäl Anatolij Gusjtjin. Under samtalet som följde framkommer det att orsaken till navigeringsfelet enligt Gusjtjin var fel på gyrokompassen, radiopejlen och navigatorprogrammet.

 

Det är nu krigsmakten drar på för fullt och under eftermiddagen mobiliserar militären i Gåsefjärden och slår en järnring runt ubåten. Kustartilleri bemannas med personal och kust- och fallskärmsjägare placeras ut på intilliggande öar. Även Marina fartyg från Örlogsbasen placerades strategiskt ut i skärgården för att möta eventuella fartyg från öst. Helikopter 4 (Hkp 4) sökte efter fler ubåtar i området, medan ubåten Neptun patrullerade och fick agera mot en bogserbåt som far mot ubåten. Genom skicklighet och detaljerade sjökort kunde Neptun genskjuta båten och tvinga den vidare mot Ronneby. Även JA 37 Viggen visade musklerna genom att lågflyga över ubåten med jämna mellanrum.

 

Den 2 november 1981 blir vädret allt sämre och i Gåsefjärden når vindarna orkanstyrka i byarna vilket får ubåtens besättning att skjuta upp nödraketer för att signalera nöd. Samtidigt kommer en rapport från radarbevakningen som berättar att Sovjetiska jagare har lättat ankare och är på väg in mot Gåsefjärden. I detta läge ringer överbefälhavare Lennart Ljung till statsminister Thorbjörn Fälldin och frågar om det finns några ändringar i instruktionen han tidigare fått och det är då Fälldin ger Ljung den nu klassiska ordern –Håll gränsen!

 

Det kalla kriget visade sig återigen vara isande kallt, men trots detta förblev HC Trasten tom på personal under de dramatiska dagarna i Karlskronas skärgård. Detta kan tyckas märkligt med tanke på att HC Spättan i det närliggande civilförsvarsområdet bemannades under denna incident.

 

2. HC Trasten

Den 150 meter långa stötvågstunneln är det första en besökare möter innanför gallergrinden i det massiva inslaget. Tunneln är byggd för att skydda anläggningen från en tryckvåg om exempelvis Karlskrona stad utsattes för en kärnvapenattack. Genom att låta tryckvågen passera förbi de 2 ton tunga stötvågsportarna och leda den vidare genom ett schakt skulle anläggningen förbli intakt. Ett enkelt men effektivt sätt att stå emot en kärnvapenattack. Anläggningen är byggd för att klara en 500 kg artilleri- eller flygbomb, men även kemiska stridsmedel och radioaktivitet har den kapacitet att klara av.

 

Nödutgångar finns runtom i anläggningen, och via luckor i rummen nås utrymmet mellan berget och “betonghuset”. Via gångar kunde personalen nå den 28 meter höga spiraltrappan och slutligen ett sista hinder i form av mindre stötvågsdörrar innan de kunde komma ut i det fria.

 

Anläggningen som är 800 kvadratmeter stor med ytan är fördelad över två plan var på sin tid toppmodern och än idag är den fortfarande i väldigt bra skick (något av det bästa vi sett). Ett kök med tillhörande matsal där cirka 50 personer i taget kan inta en måltid efter sina skift (2-3 skift är det vanligaste), en verkstad där mindre reparationer kunde genomföras, sovsalar som var separerade för manlig och kvinnlig personal, en telefonväxel och ett sambandsrum finns också att tillgå.

 

Med sin egenborrade brunn för färskvatten och reservkraftanläggning i form av en dieselmotor kunde verksamheten i anläggningen helt oberoende av situationen utanför fortsätta även om elektriciteten till anläggningen skulle bli utslagen eller vattnet förorenat.

 

I anläggningen skulle kommunledningen inrymmas tillsammans med flera andra myndigheter som exempelvis polisen, räddningstjänsten, SJ och även ett militärt befäl fanns med i anläggningen som skulle sköta sambandet mellan militär och civilförsvar. Varje myndighet hade egna arbetsrum där de kunde sköta sina sysslor och i det stora orderrummet kunde alla myndigheter sammanstråla för rapportering och få information om läget utanför. Instängda i en månad kunde cirka 125 personer arbeta i anläggningen medan i värsta fall ett krig rasade utanför berget.

 

1964 stod anläggningen klar för att användning och sedan dess är det inte mycket som renoverats. Det skriker 60-tal kring möbler, tapeter och lampor. I slutet av 80-talet genomfördes den sista stora civilförsvarsövningen i berget.

 

 


Denna artikel skrevs av Peter Larsson.

Länsledningsplatsen

Länsledningsplatsen

Länsstyrelsens ledningsplats

Någonstans i Sverige finns den toppmoderna ledningsplatsen för Länsstyrelsen, dimensionerad för att klara av de allra svåraste påfrestningarna såsom naturkatastrofer, kärnreaktorolyckor och krig. Hoten ser annorlunda ut idag och behovet av att spränga sig djupt ner i urbergen är inte lika stora som förr, men under markytan döljer sig den rejäla betongbunkern.

 

Länsstyrelsens ledningsplatsen är en modern anläggning och till skillnad från de äldre anläggningarna som ofta låg dolda långt ute i skogen så är denna lättillgänglig men ändå väl skyddad. Här finns den senaste tekniken i väl anpassade utrymmen för att Länsstyrelsens ska kunna leda sitt arbete under i stort sett alla kris- och katastrofsituationer. Vid sådana situationer är det nämligen Länsstyrelsens uppgift att följa utvecklingen, leda och samordna samhällets resurser.

 

I ledningsrummet arbetar stabschefen med sina närmsta medarbetare med att leda och analysera, men här finns också planeringssektionen, större delen av informationssektionen, samt den operativa sektionen. Samverkande myndigheter finns i anslutning till ledningsrummet och Sveriges radio har en studio i anläggningen så allmänheten kan ta del av information i händelse av en kris, katastrof eller krigssituation. Informationen handlar oftast om läge, åtgärder, planer och utveckling.

 

Ledningsplatsen är utrustad med toppmodern sambands- och IT-utrustning och ett särskilt data- och telerum finns för hela Länsstyrelsen. Skulle elförsörjningen slås ut vid exempelvis en storm så finns det två rejäla kraftaggregat som servar hela anläggningen med ström. Anläggningen är således oberoende av elektricitet utifrån under en begränsad tid och den har dessutom en modern luftreningsanläggning som förser den med ren och syremättad luft. I fredstid kyls anläggningen med luft utifrån, men vid övning och kristillfällen används grundvatten för att kyla anläggningen, allt för att hela anläggningen ska vara självförsörjande.

 

Vid utsläpp av radioaktiva ämnen, svåra påfrestningar på samhället, höjd beredskap och krig bemannas anläggningen och vid dessa incidenter inkallas Länsstyrelsens särskilda beredskapsorganisation. I anläggningen kan då finnas representanter från andra myndigheter som polis, kustbevakningen, SSI (statens strålskyddsinstitut), försvarsmakten och Sveriges radio.

 

1998 byggdes anläggningen och var ett av de första projekten i landet som genomfördes enligt den nya miljöbalken, en lag som ställer mycket höga krav på miljön. Under 1990-talet byggdes femton liknande anläggningar runtom i landet för att ge respektive Länsstyrelse en skyddad ledningsplats då många av de äldre låg djupt ner i urberget och som sedan länge spelat ut sin roll. 2014 gjordes en större renovering av anläggningen vilket gjorde den toppmodern.

 

Anläggningen är byggd för en mindre del av myndighetens operativa kärna för att kunna utöva ledning under minst sju dygn fredskriser och höjdberedskap. Under sju dygn är anläggningen självförsörjande med eget vatten och desto längre på elektricitet. Vid beredskap ska ett sextiotal personer arbete instängda i anläggningen på obestämd tid.

 

Kuriosa om anläggningen:

ÖCB – Överstyrelsen för Civil Beredskap: Har medverkat, finansierat och ägaransvar av anläggningen och ansvarar för drift och förvaltning.

SRV – Statens Räddningsverk: Har sett till så de krav och behov för räddningstjänst och kärnkraftsberedskap som ställts blivit tillgodosetts.

Det teletekniska installationerna omfattar televäxlar, anslutningar till publika telenätet, radiokommunikationsutrustning och utrustning för att bevaka radio och tv. För att få hög kommunikationssäkerhet har anläggningen flera operatörer anslutna.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

Distriktscentralen

Distriktscentralen

Civilförsvarets ledningscentral

Det är som att slungas tillbaka till en annan tid när vi kliver in i anläggningen någonstans i Sverige, allt är orört sedan 1990 då beslutet togs att lämna civilförsvarsanläggningen. I askkopparna ligger cigarettfimparna kvar som ett tidsdokument över en svunnen tid, vittnande om en helt annan tidsepok när det kalla kriget fortfarande var isande kallt.

 

I början av 1950-talet projekterades anläggningen och det var under hösten 1956 som kommunen fick besked om att det hade fattats beslut om statsbidrag till utbyggnaden av den nya anläggningen. Kostnaden för utbyggnaden beräknades uppgå till 675 000 kronor (9 222 125 kronor enligt dagens penningvärde) varav staten skulle stå för 456 000 kronor. 10 september 1956 påbörjades utbyggnaden av anläggningen, men redan vid byggstarten hade kostnaderna stigit avsevärt, lägsta anbudet var då 875 000 kronor. Vid slutbesiktningen av anläggningen upptäcktes många felaktigheter och överlämningen till kommunen ägde rum så sent som år 1961.

 

Här följer ett urval av arbeten och dess kostnader för utbyggnaden av distriktscentralen (* kostnad enligt dagens penningvärde).

  • Platsspräning 48 000 kronor (621 842 kr *).
  • Borrning av djupvattenbrunn 5000 kronor (64 775 kr *).
  • El-installation ink reservkraftanläggning 50 000 kronor (647 752 kr *).
  • Ventilationstekniska installationer 55 000 kronor (712 528 kr *).
  • Telefon och radioutrustning 10 000 kronor (129 550 kr *).
  • Möbler och diverseutrusning 10 000 kronor (129 550 kr *).

Idag skulle dessa kostnader vara avsevärt mycket högre på grund av det förhöjda penningvärdet. 10 000 kronor år 1956 motsvarar idag (år 2016) 129 550 kronor. Anläggningens totala kostnad skulle i dagens penningvärde uppgå till c:a 12 miljoner kronor.

 

Många övningar har genomförts i anläggningen under dess aktiva tid och under 1960 talet var det polischefen i staden som ledde övningarna, eftersom han även var civilförsvarschef. Mellan 25-30 personer deltog i övningarna som vanligtvis pågick i tre dygn och på detta vis kunde man se vilken personal som inte klarade att vara instängd i trånga utrymmen, dessa blev omplacerade till andra tjänster utanför anläggningen.

 

I anläggningen fanns allt som behövdes för att leva och styra staden i händelse av ofred, så som utrymmen med televäxlar där ett antal svarta bakelittelefoner med fingerskivor finns, sovplatser för manlig (30 st platser) och kvinnlig (16 st platser) personal som skulle sova i skift och längst in i anläggningen fanns ordersalen som var anläggningens ”hjärta”. I utrymmet mellan de två sista stötvågsportarna finns en vattenkran som skulle fungera som hygien- och tvättplats för personalens kläder.

 

Anläggningen är byggd för att kunna stå emot en direktträff av en 250 kg konventionell bomb och för att slå ut en anläggning av denna typ krävs en direktträff av en motsvarande bomb på mellan 250-500 kilo. En stötvågstunnel med två ingångar mittemot varandra skulle skydda anläggning ifall en tryckvåg från en atombomb skulle brisera någonstans i närheten, ingången och dess stötvågsdörr skulle således skyddas från tryckvågens påfrestningar. Innanför stötvågsportarna satt vaktposten som skötte in- och utpassagen, denne skulle även se till så inte obehöriga fick tillträde till anläggningen som på den tiden var väldigt hemlig. Vid utbyggnaden fick alla dokument röd dubbelram vilket innebar att dokumenten var kvalificerat hemliga handlingar med motiveringen ”Av synnerlig betydelse för rikets säkerhet”.

 

Även om det kalla kriget fortfarande var kallt så togs anläggningen ur drift under andra halvan av 1980-talet och på 1990-talet lämnades platsen för sista gången, personalen släckte lamporna, låste dörren och gick hem. Ventilationen lämnades dock på i anläggningen vilket gjort att den än idag är i gott skick sett till när den lämnades.

 

Lite kuriosa: Under en tre dygns övning så upptäcktes det att vattnet från den egna brunnen smakade saltvatten vilket gjorde att det fick installeras en avsaltningsanläggning för att vattnet skulle bli drickbart. Övningar är bra tillfällen att upptäcka brister som kan bli ödesdigra i händelse av ofred.

 


Denna artikel skrevs av Peter Larsson.

Verkskydd

Verkskydd

Krigsviktiga industrier

Under kalla kriget var det mycket viktigt att skydda de företag som hade en produktion av varor och tjänster som var avgörande för att upprätthålla försvarsförmågan och folkförsörjningen under beredskap och krig. Detta var ett av länsstyrelsens viktigaste planeringsområden och det var deras uppgift att föra register om dessa företag. Registren lagrade en stor mängd data över företagen såsom läge av byggnader och dess konstruktion, men också produktionens omfattning och inriktning. Företagen fick namnet K-företag (krigsföretag) och i händelse av krig skulle de leverera de varor som producerades enligt ett tidigare särskilt upprättat leveransavtal. Varorna hamnade oftast hos något av civilförsvarets förråd.

 

Länsstyrelsen hade som uppgift att i händelse av krig se till att verksamheten på K-företagen kunde fortgå på en skyddad plats. I planeringen ingick hur företagen skulle skyddas och bevakas i krig. Det fanns särskilda bevakningsplaner för bevakningen av fabriksområdet, samt verkskyddsplaner för verksamhetens fortsättning. Vid större industrier kunde det finnas beväpnad personal, dels från företagets egna bevakningsenhet, och dels från civilförsvarets personal. Bevaknings- och skyddspersonalen benämndes vanligen för bevakningspoliser, en befattning som många av civilförsvarets krigsplacerade män ofta hade.

 

Våren 1950 informerade civilförsvarsstyrelsen länsstyrelserna att man nu påbörjat ett arbete med att föra samman de krigsviktiga industrierna i ett företagsregister som skulle ersätta de tidigare registren. Detta arbetet utfördes i samråd med den närmaste berörda militära myndigheten. Det stora antalet uppgifter som skulle finnas om företagen i registren kunde exempelvis handla om vilken typ av byggnadsmaterial som byggnaderna på fabriken var uppförda i, om det fanns skyddsrum för områdets personal, om det var normalskyddsrum eller fullträffsäkra skyddsrum, och om företaget var lokaliserat i förhållande till andra anläggningar som kunde utgöra tänkbara mål för en angripare.

 

Ett exempel på dessa uppgifter är det krigsviktiga företaget AGA. Där fanns 15 fabriksbyggnader av tegel, 15 normalskyddsrum med plats för 945 personer, samt ett fullträffsäkert skyddsrum med plats för 345 personer.

 

Personalförsörjningen av de krigsviktiga industrierna var viktig. Utöver den personal som hade sina fredstida anställningar så tilldelades även företaget personal utifrån. Civilförsvarsplikten garanterade att det skulle finnas extra personal på plats i händelse av krig. Alla medborgare mellan åldrarna 16 och 65 kunde kallas in för tjänstgöring. Den lag som stadgade detta tillkom under 1944 och gällde under hela kalla kriget och upphörde på 90-talet, då den övergick till totalförsvarsplikt.

 

Utöver de krigsviktiga industrier ingick civilförsvarets egna ledningscentraler och förråd, hamnar, flygplatser, broar, tele- & radiostationer, oljedepåer, kraftverk, transformatorstationer, vattenverk och pumpstationer i dessa markbevakningsplaner från länsstyrelsen. I början av 1970 gjordes en genomgång av de anläggningar som krävde bevakning. Dessa delades då in i olika kategorier och den nya sammanställningen av ”skyddsföremål” som termen löd innebar en markant ökning. Länsstyrelsen kom då fram till att det behövdes fast bevakning för att lösa det hela mer effektivt.

 

Verkskydd

Verkskyddet är en beredskapsorganisation som i händelse av ofred eller höjd beredskap skulle skydda företagsverksamheten, personalen på plats, samt spela en viktig roll i övrig räddningstjänst. Verkskyddets huvuduppgift var att skydda och undsätta personalen vid en anläggning vid stridshandlingar mot denne. Det skapades ofta en egen räddningsorganisation med god kännedom om de lokala förhållandena vid anläggningen för att kunna avlasta den kommunala räddningstjänsten. Personalen i verkskyddet kunde även under höjd beredskap stå till räddningsledarens förfogande för insatser utanför området, så länge inte den egna verksamheten tog skada.

 

Verkskydd inrättades vid industrier och andra anläggningar som hade stor betydelse för totalförsvaret eller på annat sätt var ett tänkbart fientligt mål. Regeringen eller den myndighet som för regeringen bestämmer får besluta att det vid en anläggning skall finnas verkskydd. Oftast var det länsstyrelsens uppgift i samråd med anläggningens ägare och den berörda kommunen där anläggningen låg.

 

Verkskyddet innefattade skydd för verksamheten och personalen vid anläggningen och därför byggdes i många fall skyddsrum där verksamheten kunde fortgå vid höjd beredskap. Eftersom ”betydelse för totalförsvaret” innefattade såväl militärt, civilt, ekonomiskt som psykologiskt försvar, så var det ett mycket stort antal arbetsplatser som omfattades av lagen om verkskydd.

 

Om ett verkskydd inrättades skulle det tillgodoses att personalen som skulle sköta bemanningen fick rätt utbildning och planlade dess verksamhet, samt se till att rätt material och förnödenheter fanns på plats. Personalen i verkskyddet rekryterades bland personalen vid anläggningen och övades regelbundet. Den som var anställd vid anläggningen kunde också vara krigsplacerad vid verkskyddet och övriga anställda kunde under höjd beredskap bli skyldig att tjänstgöra vid verkskyddet enligt lagen om totalförsvarsplikt (allmän tjänsteplikt).

 

Vid verkskyddet fanns en ansvarig verkskyddsledare, samt en eller flera ställföreträdare som hade ansvaret för verksamheten. Utbildningen av personalen vid verkskyddet utfördes av räddningsverket, i samråd med kommunen. Vid utbildning så fick man en s.k. (verkskyddstaxa) som innefattade kostnader för kost och logi. Den som var skyldig att organisera verkskyddet stod för kostnaderna för utbildning av personalen.

 

En räddningsledare får enligt räddningstjänstlagen, under höjd beredskap ta verkskydd i kommunen i anspråk för räddningsuppgifter som rör annat än den anläggning där verkskyddet ligger. Om verkskyddet har tagits i anspråk har den ansvarige rätt till ersättning för personalen, samt skador på material från staten. Uppgifter för den ansvarige kunde bl.a. vara att anordna och underhålla en ledningsplats eller någon annan uppehållsplats för verkskyddet.

 

Verkskyddet var en del av civilförsvarsorganisationen och dess uppgifter betecknades i civilförvarslagen som civilförsvarsuppgifter. Verkskyddet är således en beredskapsorganisation som skall träda i kraft först vid höjd beredskap.

 

 Observera att verkskyddet besöktes med tillstånd från nuvarande ägare.

 


Denna artikeln skrevs av Lars Johansson.