LGC Gjusen / HC Henrik

En samgrupperad försvarsanläggning

I ett skogsparti på östkusten finns den övergivna anläggningen som haft flera mycket viktiga funktioner genom åren. Få personer kunde ana att den lilla kullen dolde en stor hemlighet, här skulle nämligen civilförsvaret, marinen, flygvapnet och armén befinna sig i händelse av krig.

 

Bakom den anonyma gallergrinden leder stötvågstunneln ner mot portarna, som en gång i tiden ledde personalen vidare ner i den underjordiska anläggningen. Det var inte många som kände till vad som dolde sig bakom grinden och inte heller hur viktiga funktionerna hade varit som inhystes i anläggningen. Förutom flygvapnets luftförsvarsgruppcentral och civilförsvarets huvudcentral så fanns dessutom marinens reservstabsplats och arméns försvarsområdesstab i den ihåliga kullen.

 

Anläggningen är byggd i två våningar, med en kombinerad storlek på så mycket som 800 kvadratmeter, och året var 1955 som den stod klar för användning. På övervåningen fanns civilförsvaret och det var här som personal från kommunen och andra civila myndigheter skulle arbeta med att styra samhället vid händelse av en kris- och krigssituation. På den nedre våningen var flygvapnets luftförsvarsgruppcentral placerad tillsammans med marinens och arméns reservplatser.

 

Anläggningen byggdes för att vara oberoende av stadens infrastruktur, tanken var nämligen att kunna leva och verka instängda under en längre tid i anläggningen. En borrad brunn försåg anläggningen med färskvatten och med reservkraft i form av en större dieselmotor kunde hela anläggning förses med elektricitet även om det permanenta elnätet i området hade slagits ut.

 

För att anläggningen hela tiden skulle kunna vara bemannad så skulle personalen turas om med att sova i skift i logement med sovsalar uppdelade för både män och kvinnor. Ett mindre kök med matsal fanns för att utspisa personalen med dagliga måltider, frukost, lunch och middag, dygnet runt alla dagar i veckan. Utöver det så fanns till exempel en verkstad för mindre reparationer, toaletter och dagrum för den lediga personalen, samt sambandsrum med televäxlar. Ordersalen var anläggningens hjärta, det var här som insatser och beslut skulle fattas för att styra samhället vid händelse av en kris- eller krigssituation. För att kunna leda insatser även i fullskaligt krig fanns här ofta även representanter för räddningstjänst, polis och brandkår.

 

1993 togs beslutet att luftförsvarsgruppcentralen Gjusen och huvudcentralen Henrik spelat ut sin roll, kalla kriget hade svalnat av och hoten mot Sverige hade försvunnit. Hemvärnet huserade några år i anläggningen innan även de lämnade platsen. Anläggningen rensades ur på all materiell men kom dock aldrig att plomberas. Tyvärr har både utrivningen och sabotage satt sina spår i anläggningen, mycket är trasigt och förstört.

 

1. Luftförsvarsgruppcentral (LGC)

Under beredskapstiden på 1940-talet fanns det frivilliga luftbevakare (s.k. ”tornsvalor”) som skötte luftbevakningen vid luftbevakningsstationer (LS) runtom i landet. Luftbevakningen och dess system var väldigt enkla och fungerade genom att luftbevakare stod i brandtorn eller på andra höga punkter med god sikt och var utrustade med vanliga telefoner som var kopplade till den lokala telestationen. Luftbevakaren ringde upp växeltelefonisten som i sin tur kopplade vidare samtalet med högsta prioritet, varpå luftbevakaren kunde läsa upp sin rapport. Även om samtalet hade högsta prioritet så var det ett mycket långsamt och tidskrävande system.

 

Armén ansvarade för luftbevakningen fram till 1948 men efter försvarsbeslutet 1948 överfördes ansvaret till flygvapnet och det var erfarenheten från andra världskriget som låg till grund till flytten mellan vapenslagen. Under 1950-talet kom det gamla systemet att fasas ut och det nya (Stril 50) att fasas in, ett modernt system för luftbevakning och stridsledning.

 

LGC tillkom vid införandet av Stril 50 och dess uppgift var att i krig samla in rapporter från LS, sammanställa och vidarebefordra lägesrapporter till en överordnad central. Den övriga informationen som samlades in analyserades och vidarebefordrades till totalförsvaret. LS var utrustade med en datagivare för bäring. Bäringen fungerade enligt klockmetoden, det vill säga att klockan 12 stod för norr och klockan 6 stod för söder. Ett flygplan inom 3 kilometers avstånd till LS rapporterades som nära genom att en pulsvåg skickades till LGC. I telerummet i LGC fanns en mottagande enhet som identifierade signalen och sände den vidare till taktikrummets kartbord där bäringslampan för det aktuella LS sedan tändes. Från LGC sändes datasignalen till överordnad central genom att en rapportör i LGC tryckt in knappen med aktuellt LS, och när detta skett så släcktes lampan på kartbordet.

 

Det var ursprungligen tänkt att 130 fasta LGC skulle byggas och kompletteras med tre rörliga. Via tråd och radio skulle fasta förbindelser upprättas till 1.480 LS, samt en fast förbindelse till en överordnad central. Under Stril 50 tillkom ytterligare en central, luftförsvarscentralen och det var nu under denna central som LGC skulle tjäna efter att tidigare ha varit underordnad luftbevakningscentralen.

 

Snart togs beslutet att LGC-områdena skulle utvidgas och av de 130 planerade anläggningarna kom det att byggas 64 LGC-anläggningar inom Stril 50. Ett luftbevakningskompaniområde (Kalmarsunds Ibevkomp tillhörde Gjusen) skulle ansvara för ca 15 – 25 LS. Kostnaderna för dessa anläggningar blev påfrestande och för att hålla kostnaderna nere så valde man att samgruppera dem med andra militära och civila anläggningar.

 

Grupperingarna av anläggningarna skiljer sig markant. LGC Gjusen är en samgrupperad anläggning i en gjuten betongbunker med överschaktade jordmassor som gör anläggningen väl dold i skogspartiet, medan exempelvis LGC Hägern i Kopparberg var belägen i källaren till ett vanligt hyreshus, med logement förlagda i en vanlig lägenhet i samma hus. Trots att anläggningarna skiljer sig på fortifikatorisk väg så är de nästan identiskt utformade invändigt. Taktikrummet i LGC är hjärtat i anläggningen och utöver det så fanns ett sambandsrum, tekniskt driftrum, samt stabs- och kontorsrum nere i anläggningen.

 

För att få en bättre insyn i hur luftförsvarsgruppcentralerna och luftbevakningsstationer fungerade så rekommenderar vi filmen “Stril i luftförsvaret” som beskriver Flygvapnets stridslednings- och luftbevakningsverksamhet (år 1983):

 

 

2. Civilförsvarets huvudcentral (HC)

Hotbilden under kalla kriget med bland annat risk för terrorbombningar med kärnvapen gjorde att lilla Sverige, som låg mellan stormaktsblocken, insåg att skyddade ledningscentraler för civilförsvaret behövdes, precis som de anläggningar som militären redan hade skapat för sin verksamhet. Ledningscentralerna byggdes utanför riskområdena i tätorterna och bortom förmodade bombmål. Enligt lag skulle varje stad ha en skyddad ledningsplats och det var på 50-talet som arbetet var i full gång med att spränga och borra sig ner i de svenska urbergen från norr till söder, men eftersom södra Sverige på sina håll saknar tillräcklig bergtäckning så byggdes ledningsplatser även i väl armerade betongbunkrar.

 

Kraven på anläggningarna var att de skulle kunna stå emot flygbomber mellan 100 – 500 kg (beroende på anläggningstyp). Utöver det skulle anläggningarna ha kapacitet att klara luftstötvågor och strålning från kärnladdningar. Anläggningarna fick ofta så kallade stötvågstunnlar som skulle leda en stötvåg från anläggningens kärna. Barriärer och väggar i kraftig betong används för att erbjuda stötvågs- och gasskydd i ingångs-, förbindelse- och nödutgångstunnlar.

 

Från civilförsvarets ledningscentraler skulle det civila samhället styras under ett brinnande krig eller vid annan krissituation som hotade invånarna. Representanter från kommunen hade förberedda platser i anläggningen, ibland fanns också platser reserverade för polis, brandkår, SJ och andra viktiga myndigheter. Allt som fungerade ovan jord i fredstid skulle fungera under brinnande krig, men styras från flera meter ner i underjorden.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.