Avvecklade anläggningar – Vad gäller?

Avvecklade anläggningar – Vad gäller?

Avvecklade anläggningar

Vad är det som gäller?

Sverige var en gång i tiden ett av världens mest militariserade länder och det var under den tiden som det byggdes mängder av fortifikatoriska anläggningar djupt nere i de svenska urbergen. Tiden gick och lägesbilden förändrades, och det som en gång var toppmoderna och i många fall mycket hemliga anläggningar sanerades, stängdes igen och glömdes bort bakom en vall av både jord och sten.

 

Ibland kan det vara svårt att urskilja en plomberad anläggning när den varit motfylld under ett antal år och naturen börjat återta vad som en gång var sitt, och det kan tyckas vara märkligt att vi ägnar en artikel åt dessa anläggningar. När det gäller aktiva anläggningar så finns det en uppsjö med lagar och regler för vad man får och inte får göra, något som vi förklarat i andra artiklar efter samråd med Försvarsmakten. Däremot kan det anses ganska tvetydigt när det gäller plomberade anläggningar som ska ha ”återgått till naturen”, vad är det som gäller egentligen? Vi har varit i kontakt med både Fortifikationsverket och oberoende jurister för att bringa klarhet i denna frågan.

 

När en anläggning inte längre fyller någon funktion i dagens organisation och medför onödiga kostnader för drift och underhåll så är det dags för avyttring. Detta kan göras på tre olika sätt: uthyrning, försäljning eller rivning (plombering) och det sistnämnda är vad denna artikeln kommer att fokusera på. Eftersom material, installationer och utrustning i anläggningarna varierar starkt så inleds rivningsprocessen med en noggrann översyn. Allt material i anläggningen ska inventeras och förorenade områden såväl som hälso- och miljöfarliga ämnen ska identifieras och tas om hand. Ska pumpanordningen tas ur bruk så ska det utredas om grundvattenförändringen kan medföra fara för allmänna eller enskilda intressen och en utredning ska föras huruvida särskilda naturvärden, biologisk mångfald och kulturmiljö påverkas i närområdet.

 

Efter godkänt startbesked så inleds rivningsarbetet och det ska noga kontrolleras att det finns erforderliga tillstånd för exempelvis transport och mellanlagring av farligt avfall. Försiktighets- och andra miljöåtgärder ska noga följas upp och utföras enligt tidigare bestämmelser. Efter färdigställd rivning ska omgivningen återställas och försegling (oftast igengjutning) sker av samtliga förekommande öppningar.

 

Syftet med denna avvecklingsprocess är att så gott som möjligt återställa omgivningen till ursprungligt skick och därmed låta omgivningen med anläggningen återgå till naturen. Detta kan ge upphov till en del missförstånd men anläggningen finns fortfarande kvar och den är inte övergiven i juridisk mening, även om anläggningen är helt utrensad och förfaller. Vi ställde frågan till en oberoende jurist och fick följande svar:

 

”Att en plats verkar vara övergiven och att det inte finns några hinder mot att beträda den behöver inte innebära att det är lagligt att gå dit. Platsen kan vara ägd av någon, och det kan krävas tillstånd att gå dit”

 

Vi frågar Per Alexis som är chef för försäljningsenheten på Fortifikationsverket och han påpekar att det inte finns någon skillnad vad gäller intrång i byggnad ovan eller under mark. Det är att betrakta som olaga intrång att ta sig in i en plomberad anläggning på annans mark och om det kommer till fastighetsägarens kännedom om vem som brutit sig in i en anläggning så kan fastighetsägaren kräva ersättning för återställande av anläggningen, en summa som Per menar kan bli mycket dyr.

 

En del anläggningar har en egen 3D-fastighet som innebär att anläggningen fortfarande kvarstår i Fortifikationsverkets ägo efter plombering, även om marken där anläggningen finns säljs vidare. De flesta fastigheter är en yta på marken, men en fastighet kan också vara ovan jord (t.ex. lägenhet) eller under jord (t.ex. en berganläggning) och dessa kan alltså utgöra tredimensionella fastigheter.

 

Det är fastighetsägaren som bär ansvaret för att ingen skadar sig på fastigheten och Per förklarar att det är därför som det ligger i Fortifikationsverkets intresse att se till att plomberade anläggningar förblir förslutna, för att förhindra skador för tredje man. Fortifikationsverket gör regelbundna kontroller av plomberingar och tar ofta del av tips från allmänheten för att säkerställa att deras plomberingar inte bryts. Därmed är det också av intresse att få tag på de som bryter sig in i förslutna anläggningar.

 

”De som bryter sig in och sen lämnar anläggningen öppen tänker sig inte för. De kanske är erfarna och kunniga men efter dem kan det gå in små barn som skadas eller värre. De borde tänka på att de får ett stort moraliskt ansvar om inte annat”

– Per Alexis, Chef för försäljningsenheten på Fortifikationsverket.

 

Utöver skador för tredje man så kan intrång i förslutna bergrum innebära ett brott mot rikets säkerhet om det visar sig att anläggningen har kvarstående sekretess. Per förklarar att en plombering också kan ha tillkommit under den tid som Försvarsmakten fortfarande nyttjat delar av en anläggning för att undvika skador för tredje man på grund av anläggningens skick. En anläggning som stått plomberad under lång tid har exempelvis inte blivit bergskrotad och risken att få större bergblock över sig inne i anläggningen är därför mycket hög.

 

Att öppna ett plomberat bergrum på annans fastighet betraktas som skadegörelse men skulle fastighetsägaren själv öppna bergrummet så krävs bygglov för en sådan handling. Om anläggningen ska få en ny användning och inte längre användas för försvarsändamål så kan bygglov krävas för detta förklarar Per. Han påpekar också att det kan ställas krav på återställande om en öppning sker utan godkännande, om sådant krävs.

 

Vår bedömning

Vi anser i Fortifikation-Väst att det är en självklarhet för samtliga medlemmar i organisationen att respektera andras fastigheter genom att enbart beträda en fastighet med erforderliga tillstånd. Skadegörelse på annans fastighet är helt oacceptabelt och en medlem som begår en sådana handlingar stängs av med omedelbar verkan när det kommit till vår kännedom.

 

Vi kan tyvärr inte undkomma att vi måste göra en bedömning av det enskilda fallet när det kommer till att enbart beträda en fastighet olovligen. Gamla försvarsvärn som stått öppna sedan många år tillbaka bör rimligtvis inte bedömas i likhet med att beträda större berganläggningar som stått plomberade. En generell regel bör vara att alltid begära erforderliga tillstånd om en fastighet med dess omgivning används eller om fastighetsinnehavaren vidtagit åtgärder för att stänga ute obehöriga, genom exempelvis plombering eller uppmontering av grindar. Även om grindarna senare visar sig vara olovligt uppbrutna så anser vi att fastighetsinnehavaren vidtagit åtgärder för att stänga ute obehöriga och fastigheten bör inte beträdas.

 


Denna artikel skrevs av Richard Dahlgren.

HC Ernst

HC Ernst

Civilförsvarets ledningscentral

I en rullstensås, omgiven av vacker bokskog ligger anläggningen som haft flera viktiga funktioner genom åren. Inslaget i grå betong ligger väl dold sommartid bland grönskande buskar och träd. Två ståldörrar döljer nedgången till anläggningen och till höger om dessa dörrar finns ett litet rum med skottglugg som kunde bemannas av vakten vid behov, här skulle terrängen utanför observeras och fiender på väg mot anläggningen skulle mötas med dödligt våld.

 

Huvudcentralen Ernst är en ledningsplats för civilförsvaret, byggd för att skydda den civila ledningen i staden. Kommunpersonal, brandkår, polis och räddningstjänst skulle flytta ner sin verksamhet i anläggningen för kunna styra samhället under brinnande krig eller vid annan krissituation. Enligt lag skulle alla städer och mindre tätorter runtom i Sverige upprätta en skyddad ledningsplats, vilket medförde att väldigt många anläggningar börjades bygga under 1950-talet ända fram till 1980-talet.

 

Anläggningen är 700 kvadratmeter stor och fördelad på två plan, här fanns allt som behövdes för att leva instängt och under en längre tid isolerat från omvärlden. I anläggningen fanns en ordersal där samverkan mellan olika myndigheter skedde, logement uppdelade för män och kvinnor, reservkraft, kök med tillhörande matsal där personalen skulle utspisas, samt toaletter och duschar med färskvatten från anläggningens egen brunn.

 

1995 ansågs anläggningen inte fylla någon funktion för civilförsvaret då det kalla kriget var över och en avveckling sattes ingång. Men anläggningen revs aldrig ut och plomberades av någon anledning, under mitten av 90-talet flyttades den civila delen till en nybyggd RC-anläggning vid brandstationen i staden.

 

Luftförsvarsgruppcentralen (LGC) var en av två viktiga funktioner som också huserat i anläggningen. Det finns fortfarande kvar spår från LGC i anläggningen, podiet där personalen överblickade kartbordet nedanför står kvar. Lottorna skötte ”spelet” på kartbordet, dvs. presenterade information som rapporterades till LGC från kringliggande LS-torn som fanns runtomkring staden. Det planerades att byggas 130 fasta och tre rörliga LGC med förbindelse till ca 1480 stycken LS-torn, men det visade sig snart att LGC-områdena kunde göras större och av de 130 anläggningarna så kom totalt 64 LGC att byggas inom STRIL 50, varav LGC Karpen blev placerad i anläggningen.

 

Försvarsområdesgruppstaben (fogruppstaben) är den andra funktionen, försvarsområdet var nivån strax under militärområde). Inom varje försvarsområde ingick ett antal försvarsområdesgrupper (Fogrupp), vilka var en sammansatt stridsgrupp som i styrka var under en brigad, grupp bestående av mellan en och fyra stridande bataljoner).

 

Fo31/I16 Halmstads försvarsområde 1942 – 1958 innan det uppgick i Hallands försvarsområde fram till försvarsområden avvecklades i samband med försvarsbeslutet 2000. Hallands regemente Fo31/I16 tillhörde Milo V 1942 – 1993 innan de övergick till Milo S 1993 – 2000.

 


Denna artikel skrevs av Peter Larsson.

Observations- och mättjänst

Observations- och mättjänst

Civilförsvarets yttre sinnen

Den så kallade observationstjänsten var en viktig komponent i civilförsvarets verksamhet och utgjorde dess yttre sinnen. Idag är de flesta observationsplatser bortrensade efter att organisationen lades ned mot slutet av 90-talet, men någonstans i Västsverige finns en förvånansvärt välbevarad observationsplats.

 

1. Observationsplatserna

Observationsplatserna byggdes för att kunna ge civilförsvarsledningen omedelbara rapporter och mätvärden av anfall, som kunde komma att riktas mot området, samt för att fortlöpande kunna observera skadeutvecklingen. Anläggningarna bestod av ett personalskydd, men till anläggningen fanns dessutom en skyddad utsiktsplats (postkur) för observationspost och en plats för uppställning av explosionspunktvisare för att mäta in läget av kärnladdningsexplosioner.

 

Utkiksplatsen skulle förläggas på en högt belägen punkt i terrängen eller på taket av en byggnad som ansågs lämplig. Om möjligt så skulle en sådan byggnad ha samma motståndskraft mot tryckverkan som hus med stomme och bjälklag i armerad betong. Utkiksplatsen skulle rymma två personer och erbjuda skydd mot både väder och vind. Från utkiksplatsen skulle observationer mot troliga målområden kunna utföras. Möjligheten att kunna använda syftinstrument, telefon och radio skulle finnas på platsen.

 

Personalskyddet skulle rymma minst tre, varav maximalt sex, personer på en yta av cirka tolv kvadratmeter och skulle ha sådan storlek, inredning och utrustning att det medgav erforderlig verksamhet när vistelse utanför skyddet är omöjlig. Var personalskyddet förlagt inom gräns för skyddsrumsbyggnadsskyldighet så skulle de utföras med det för normalskyddsrum i orten gällande skyddsvärdet (3 atö) som minsta skyddsvärde. Splitterskydd med skyddseffekt 100 mot kvarvarande radioaktiv strålning ansågs vara det minsta acceptabla skyddsvärdet om personalskyddet var förlagt utom gräns för skyddsrumsbyggnadsskyldighet.

 

Avståndet från utsiktsplatsen till personalskyddet skulle lämpligen inte överstiga två minuters förflyttningstid och det var observationsplatsens belägenhet som avgjorde typen av skydd. Personalskyddet kunde utföras i normalskyddsrum i fastigheter, friliggande skyddsrum, bergfast skyddsrum eller i splitterradiakskydd. Det var i första hand befintliga skydd som skulle tillvaratas förutsatt att de var lämpligt belägna.

 

Observationsplatserna skulle ha dels fast inredning såsom anordning för uppvärmning och britsar, dels den utrustning som tilldelats gruppen enligt utrustningslista. Sådan utrustning kunde vara exempelvis radio, telefon, mätinstrument och handverktyg. Mellan observationsplatsen och ledningscentralen skulle en telefon- och radioförbindelse anordnas. Både telefon och radio skulle kunna användas från både personalskyddet och utkiksplatsen.

 

För att möjliggöra både närobservation (konventionellt- och gasanfallsläge) och fjärrobservation (kärnladdningsanfallsläge) så skulle observationsplatserna placeras på olika avstånd från tätortens centrum eller annat troligt anfallsmål. Två observationsplatser skulle lämpligen inte placeras på en rät linje genom tätortens centrum. Avståndet mellan två observationsplatser skulle vara minst två kilometer och skulle inte förläggas till troligt anfallsmål.

 

Antalet observationsplatser inom Göteborgs civilförsvarsområde uppgick till tolv anläggningar på platser som lokaliserats och angivits i gällande organisationsplan. Dessa utfördes i undantagsfall som friliggande anläggningar och 1961 byggdes tre helt nya och friliggande observationsplatser inom Göteborgs civilförsvarsområde. Totalkostnaden för dessa (sammanlagt) beräknades uppgå till 150.000 kronor, vilket motsvarar 1 655 048 kronor enligt penningvärdet år 2016.

 

2. Fasta mätställen (FMät)

Observationsplatserna utgjorde fasta mätställen men det var inte enbart observationsplatserna som kunde erhålla denna funktion. Fasta mätställen kunde också upprättas på vissa av civilförsvarets övriga grupperingsplatser, från vilka radiak- och gasindikering samt viss observations- och mättjänst kunde bedrivas.

 

Runt större orter byggdes ett förtätat nät av fasta mätställen. I ett sådant nät kunde även fasta mätställen ur andra organ än civilförsvaret ingå såsom luftbevakningsstationer (LS), vägmästarkontor och järnvägsstationer. Fasta mätställen utrustades ofta med explosionspunktvisare, till skillnad från observationsplatserna som alltid utrustades med explosionspunktvisare för att kunna mäta in läget av kärnladdningsexplosioner.

 

För fasta mätställen som försågs med explosionspunktvisare i ett förtätat nät skulle en geometrisk belägenhet eftersträvas för att uppnå bästa möjliga mätresultat. Platsen skulle vara lämplig för uppställning av mätinstrument och mätställerna skulle i största möjliga mån väljas så explosionspunktvisarnas uppställningsplatser placerades i hörnen på i stort sett liksidiga trianglar. Avståndet mellan fasta mätställen kunde ur mätsynpunkt uppgå till mellan fem och tio kilometer. Ett kortare avstånd är dock ofta nödvändigt för lösande av observationsuppgifter. På grund av explosionspunktvisarens begränsade räckvidd så skulle inte fasta mätställen utrustas med instrumentet om de låg på ett avstånd av mer än tio till femton kilometer från tätortens centrum. För Stockholm, Göteborg och Malmö kunde dock detta avstånd uppgå till cirka 20 kilometer.

 

Fasta mätställen i ett förtätat nät som utrustats med explosionspunktvisare skulle detaljrekognoseras i fred och stor vikt skulle läggas vid att placeringen möjliggör effektiv mätning av troligt anfallsområde. Fast mätställe som inte utrustats med explosionspunktvisare behövde dock inte detaljrekognoseras i fred. Detaljplan för iordningställande av fasta mätställen ingick i mobiliseringskalendern för berörda enheter och deras belägenhet och beteckning skulle framgå av en radiakskyddsplan. Om en enhet ur annan myndighet ingick som fast mätställe så skulle det överenskommas om instrumentets placering, skötsel, avläsning och rapportering (sambandsmedel).

 

För att kunna registrera ljuset från en kärnladdningsexplosion så måste explosionspunktvisaren placeras så det inte skuggas. Uppställningsplatsen skulle alltså väljas så fri sikt finns eller kan åstadkommas (genom exempelvis röjning av buskage intill uppställningsplatsen) till sannolikt anfallsmål (tätorten). Uppställning på hustak skulle om möjligt undvikas och för att kunna registrera ytexplosion krävdes att instrumentet placerades högt.

 

Instrumentet skulle placeras där markförhållanden var gynnsamma för att det skulle stå stabilt. Tjälkänsliga jordarter skulle undvikas och instrumentets orientering skulle kontrolleras med jämna mellanrum. Om möjligt så skulle instrumentet placeras i anslutning till utkiksplatsen men avståndet skulle lämpligen inte överstiga 200 meter.

 

För att kunna erhålla en lämplig uppställningsplats för instrumentet på ett fast mätställe i anslutning till annan grupperingsplats (såsom basstation eller ledningscentral) kunde det bli nödvändigt att placera det på avstånd från förläggnings och expeditionslokalerna. Avståndet fick dock inte vara längre än att den personal som ansvarade för instrumentets avläsning skulle kunna komma till platsen inom högst fem minuter.

 

 


Denna artikel skrevs av Richard Dahlgren.

Hc Spättan

Hc Spättan

Civilförsvarets ledningscentral

Det kalla kriget är isande kallt och kallare bli det den 28 oktober 1981 när U-137 går på grund vid Torhamnaskär i Gåsefjärden, cirka en mil sydost om Karlskrona. Kvällen innan bedrev svenska marinen tester med en ny ubåtsjakttorped utanför Karlskrona skärgård. Ubåten Neptun och två helikoptrar ur 13:e helikopterdivisionen deltog.

 

Fiskarna Ingvar Svensson och Bertil Sturkman begav sig ut för att vittja nät på morgonen den 28 oktober, de upptäcker att vattenytan var täckt av en tunn oljefilm. Sturkman kör tillbaka Svensson till Sturkö och beger sig själv ut för att dra upp några krokar och det är då Sturkman gör upptäckten, halvvägs uppkörd på grundet vid Torumskär stod en ubåt. Han skyndar sig hem, ringer Svensson som i sin tur ringer till Örlogsbasen i Karlskrona som inte tog hans samtal på allvar. Först två timmar senare fanns personal från marinen på plats.

 

Med örlogsbasen österut och flygflottiljen norrut ligger den lilla staden inklämd och det insågs tidigt att de båda platserna var tacksamma bombmål för en fiende i öst. Därför behövdes en skyddad plats även för civilpersonal som i händelse av exempelvis krig skulle upprätthålla lag och ordning.

 

Hc Spättan är byggd med sitt inslag i västlig riktning, detta för att undvika att en tryckvåg från en atombombssprängning i exempelvis Karlskrona som kunde slå ut anläggningen. Uppförandet av anläggningen påbörjades 1963 och stod klart under 1965. Till anläggningen byggdes ingen nödutgång, vilket kom att försvåra för anläggningen längre fram i tiden.

 

Innanför den enkla trädörren döljer sig en c:a 60 meter lång och sluttande tunnel innan stötvågsdörrarna. Mittemot ingången till anläggningen finns ännu en stötvågsdörr, här innanför finns reservkraftaggregaten som skulle förse anläggningen med ström ifall ordinarie nät slogs ut. En 9 kubikmeter stor dieseltank skulle förse reservkraftaggregaten med bränsle för att kunna serva anläggningen i c:a 2 veckor helt isolerade från omvärlden. I fredstid fungerade reservkraftaggregaten som reservkraft åt brandstationen som ligger intill berget.

 

Inne i anläggningen fanns allt som behövdes för att personalen skulle kunna leva instängda under en längre tid: uppdelade sovsalar för både män och kvinnor, ordersal, toaletter med duschar och matsal som kunde utspisa den arbetande personalen om c:a 60 personer. Anläggningen är byggd i två plan och är 500 kvadratmeter stor till ytan med eget elsystem, färskvattenbrunn och avlopp för att personalen skulle klara en tvåveckorsperiod instängda och helt isolerade från omvärlden.

 

Hc Spättan har en gång under sin aktiva tid varit i skarpt läge och det var under den ovannämnda ubåtsincidenten i Gåsefjärden 1981, men hur länge och hur mycket personal det involverade förtäljer dock inte historien. Under årens lopp har övningar genomförts i anläggningen fram till 1999 då Spättan inte längre fyllde någon funktion för civilförsvaret. Att anläggningen saknar nödutgång gör att det enbart får vistas 10 personer därinne och att bygga en nödutgång skulle kosta väldigt mycket pengar, vilket gör att anläggningen är svår att hyra ut eller finna någon funktion för. Kommun har flera gånger under 1990-talet presenterat förslag för alternativa användningsområden och i början av 2000-talet sattes driften på sparlåga för att minska kostnaden.

 

Vad som kommer hända med anläggningen i framtiden är oklart, vi på Fortifikation-Väst hoppas Spättan att får ett nytt användningsområde och undgår plombering eftersom det är ett stycke svensk försvarshistoria från det kalla kriget.

 

SVT gör ett reportage från Gåsefjärden där kust- och falskärmsjägare övar på öarna runtom U137, en styrkedemostration av svenska försvaret.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

Framskjutna enheter

Framskjutna enheter

Fortifikatoriskt skydd för räddningstjänstens insatsstyrka

Den är svår att finna om du inte vet vart du skall leta. En diskret trappa i betong leder ner till en massiv dörr av stål som inte ger med sig i första taget och det är i en av Sveriges största städer som vi finner den gamla civilförsvarsanläggningen.

 

Vi befinner oss i en framskjuten enhet (FE) och precis som många andra civilförsvarsanläggningar byggdes denna för att kunna stå emot stor vapenverkan. Det är inte mycket som avslöjar anläggningen men den som vet vad han ska leta efter finner spår. I närheten finns nämligen bland annat ett brunnslock som döljer nödutgången till anläggningen och några små avslöjande skyltar.

 

Ofta så fanns framskjutna enheter i stadsdelar runtom i städerna där det fanns behov av en skyddad anläggning för räddningstjänsten. De spelade en viktig roll i krigstid och stationerades i områden där snabb räddning var av hög prioritet. Det fanns enligt typhandlingarna två skyddsnivåer på anläggningarna, och vilken som valdes berodde på anläggningens läge. Anläggningarna dimensionerades för att stå emot en träff av en 100 kg eller 250 kg bomb, vilket framgick i beteckningen FE 30 – 100, respektive FE 30 – 250.

 

De framskjutna enheterna byggdes dessutom i tre typversioner beroende på hur många som skulle bemanna anläggningen. Dessa var FE 30, FE 60 och FE 90 men endast FE 30 och FE 60 uppfördes i betong. Anläggningarna kunde ligga helt fristående eller i anslutning till en byggnad avsedd för annat ändamål, såsom den Fortifikation-Väst besökt. Om det fanns beräknade prioriterade fientliga mål i närområdet placerades om möjligt entrén vänd bort från dessa byggnader, Industrier eller militära mål. FE 90 uppfördes som berganläggningar och kunde rymma upp till 90 personer.

 

I krigstid var det tänkt att delar av räddningstjänstens insatsstyrka skulle flytta ut från den ordinarie stationen till olika delar av kommunen. Efter att personal på observationsplatserna i närområdet observerat och rapporterat skadeläget till närmaste civila ledningscentral skulle behov av räddning rapporteras till en nära belägen FE där räddningspersonal fanns i beredskap. Utryckningsfordonen som fanns tillgängliga vid anläggningarna var två fordon vid FE 30 och tre fordon vid FE 60. Dessa skulle uppställas i garage eller utomhus i närheten av anläggningen, alternativt inuti om det var en FE 90.

 

Förutom ett rum med kartor, radioapparatur och den utrustningen som behövdes för verksamheten så fanns det även hygienutrymmen och logement med sängar och kök. Även ett reservkraftaggregat med drivmedelsförråd fanns i anläggningens direkta närhet. Drivmedelsförrådet var dimensionerat för sju dygns kontinuerlig skyddsdrift och skulle fyllas vid beredskap.

 


Denna artikeln skrevs av Lars Johansson.

Hc Felix

Hc Felix

Civilförsvarets ledningscentral

I en stad med en av Sveriges viktigaste och djupaste hamnar finns civilförsvarsanläggningen med täcknamnet Felix. Insprängd i berget, väl skyddat mot bomb- och gasattacker, skulle samhället styras vid händelse av en krissituation. För att kunna leda insatser även i fullskaligt krig fanns här även representanter för räddningstjänst, polis och brandkår.

 

Stadens hamn utgjorde ett potentiell anfallsmål för fienden i öst eftersom stora fartyg enkelt skulle kunna ta sig långt in på grund av den djupa hamnen. Landstigningar skulle enkelt kunna utföras. Därför byggdes mängder av försvarsobjekt i staden och än idag kan man beskåda mycket av det som vittnar om det kalla kriget och dess hot. Luftvärnsställningar, kustvärn, minstationer, stadsvärn och civilförsvarsanläggningen är några utav de anläggningar som skulle hålla staden säker.

 

Efter mycket förarbete så fann man ett berg som ansågs lämpligt för att uppföra en fortifikatoriskt skyddad anläggning i berget som skulle kunna stå emot vapenverkan. Ett enormt arbete sattes igång för att spränga sig djupt ner i berget och frakta bort all sprängsten för att slutligen göra plats åt anläggningen som göts i det tomrum som sprängts ut. Ofta användes sprängsten till andra byggnadsprojekt såsom bilvägar och husgrunder.

 

Anläggningen är utförd i två plan som är fördelade på 480 kvadratmeter. Här finns allt som behövs för att man ska kunna leva instängd i berget under en längre tid utan någon kontakt med omvärlden. Logement och kök för att bespisa personal i skift, ordersal där insatser och beslut kunde fattas, egen borrad brun för färskvatten, samt reservelförsörjning från den egna dieselmotor (även benämnd ”KRAGG”, kraftaggregat).

 

Felix är en berganläggning av typ C och byggdes i berg med godtycklig bergtäckning för att erbjuda ett fullträffskydd mot artilleriprojektiler och upp till 500 kg flygbomber. Bergtäckningen erbjöd dessutom skydd mot luftstötvåg och strålning från kärnladdningar. Snabbstängande ventiler finns i stötvågsbarriärerna för till- och frånluftsvägarna och innanför gasgränsen hålls ett övertryck, således hålls kontaminerad luft utanför gasgränsen. Det betyder att kontaminerad luft inte kan tränga in vid passage genom gasslussen eller genom eventuella läckor. Eventuellt kontaminerad uteluft renas i aerosol- och kolfilter innan den slussas vidare in i anläggningen.

 

Under 60-talet genomfördes en renovering av anläggningen som än idag är i oerhört bra skick. Nödutgången byggdes till under 90-talet som ett resultat av det nya krav som uppstod för att man skulle få vistas i den. Anläggningen har använts av Hemvärnet för utbildningar, men även Lottakåren har brukat anläggningen som sin lokal.

 

När vi råkar ut för omfattande och långvariga kriser i samhället, som exempelvis strömavbrott, stormar, snöoväder eller stora olyckor, behövs det ofta extra hjälp och det är då som Lottakåren med sina resurser kan hjälpa till. Lottakåren är Sveriges största frivilliga försvarsorganisation för kvinnor. Räddningstjänsten har aviserat att man inte längre vill vara kvar i berget och vad som nu kommer att hända med anläggningen är osäkert. Vi på Fortifikation-Väst hoppas innerligt på att berget får en ny ägare som vill bedriva verksamhet som gör att anläggningen får leva vidare.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

Distriktscentralen

Distriktscentralen

Civilförsvarets ledningscentral

Den 6 augusti 1945 släpper ett amerikanskt bombflygplan den första atombomben över Hiroshima, förödelsen är total och bilderna som kablas ut världen över är skrämmande. Hotet om ett kärnvapenkrig blir än mer allvarligt när det kalla kriget bryter ut mellan stormakterna USA och Sovjet år 1946. Två kärnvapenmakter med enorma militära kapaciteter som när som helst kan utlösa ett tredje världskrig.

 

Mellan de två stormakterna ligger Sverige, det neutrala landet i norr som förskonats från andra världskriget. Efter bombningen av Hiroshima inser Sverige och beslutsfattarna att det behövs ett bättre skydd för militären. Blickarna vänds mot de Svenska urbergen och det byggs enorma bergrumskomplex på avlägsna platser i skogarna runtom i landet för att skydda alltifrån drivmedel, ammunition till den svenska konungen. Sverige skulle i krigstid bokstavligen talat gå under jorden.

 

Sverige insåg tidigt vikten av att kunna styra ett samhälle även i krig, vilket resulterade i stora planer för civilförsvaret i landet. Utsprängningen av ledningscentraler i bergrum och nedgrävningar av betongbunkrar sätter fart på allvar under 1950-talet och sträcker sig ända fram till 1980-talet. I en liten kommun någonstans i södra Sverige togs beslutet att uppföra en skyddad ledningsplats så sent som 1982, kalla kriget var fortfarande isande kallt och hotet om kärnvapen var påtagligt. Eftersom inget berg fanns i närheten av det lilla samhället så beslutades det att anläggningen skulle bli en anläggning av typ F, en nedgrävd betongbunker och en av de lägst klassade bland standardkonstruktionerna på en skala av A till E.

 

En lämplig plats valdes ut och schaktningen kunde påbörjas i mitten av december 1982, i gropen som schaktades ut göt man sedan en betongbunker, täckte denna med jord och sten som ett extra skydd men även för att dölja anläggningen. I april 1983 så är ledningsplatsen redo att användas, på en yta av 90 kvadratmeter skulle ett mindre antal personer samverka och styra samhället vid en eventuell krissituation. Anläggningen är byggd i ett plan och mittemot entrén är toaletten placerad, en udda placering då den varken ligger innanför stötvågsgränsen eller gasgränsen. Två logement finns för de som skulle spendera sina dagar i anläggningen och ett litet pentry med en enkel kokplatta skulle hålla personalens magar mätta och glada. Ordersalen är placerad längst in i anläggning och via den når man nödutgången med dess fastbultade lucka, vid utrymning skulle bultarna lossas för att kunna nå stigschaktet.

 

Kommunen äger fortfarande distriktscentralen, men det blir alltmer sällsynt att dessa anläggningar ägs av kommunen då de inte längre anses fylla någon funktion. Under årens lopp har övningar hållits i anläggningen och den sista stora övningen som genomfördes var år 1998.

 

Stort tack till herrarna vars namn börjar på M och A för visningen.

 


Denna artikeln skrevs av Peter Larsson.

HC Solrosen

Hc Solrosen

Luftskydd och befolkningsskyddsrum

I de centrala delarna av en stad på västkusten finner vi en av luftskyddets gamla huvudcentraler, Solrosen. Rakt under fötterna på förbipasserande skulle luftskyddsområdet ledas vid en krissituation med syfte att med icke militära åtgärder försvåra anfall från luften och begränsa verkningarna av sådana.

 

Luftskyddscentralen Solrosen färdigställdes år 1941, men det tog inte många år innan anläggningen skulle få nya användningsområden. Redan år 1951 pratades det om eventuella ändringsarbeten i centralen i samband med byggnationen av ett offentligt skyddsrum i samma berg, bara några fåtal meter från anläggningen. Sprängningsarbetena för det nya skyddsrummet påbörjades år 1953 och pågick i två år framöver, därefter inleddes arbetet med ytterligare en anläggning på andra sidan av staden. Den nya anläggningen skulle bli en av civilförsvarets nya ledningscentraler (efterträdare för luftskyddscentralerna), HC Uttern, en betydligt större anläggning som skulle komma att ersätta Solrosen på mitten av 50-talet.

 

Eftersom Solrosen nu inte längre fyllde någon funktion, utan stod disponibel för annat ändamål, meddelade civilförsvarsstyrelsen att anläggningen lämpligen skulle ingå i det nya offentliga skyddsrummet. Så blev det och befolkningsskyddsrummet utökades med den äldre bergrumsanläggningen som i samband med detta skulle moderniseras och anslutas till skyddsrummet med en trappa.

 

Befolkningsskyddsrummet byggdes för att erbjuda ett fullträffsäkert skydd och omfattade en golvyta på 2 000 kvadratmeter. Detta erbjöd skydd åt 3 900 sittande personer, som det ursprungligen var planerat. Skulle skyddsrummet tas i anspråk som liggskyddsrum skulle 1 250 personer kunna erbjudas skydd. Man räknade med en yta på 0.5 kvadratmeter för en sittande person, varav 1.6 för en liggande. Vid extrem överbeläggning kunde dock 5 000 sittande personer inrymmas och då räknade man med en golvyta på 0.4 kvadratmeter per person. Samtliga skulle inrymmas i de fyra huvudtunnlarna som var 52 meter långa och 7 meter breda vardera. Dessa tunnlar skulle sektioneras och inredas med sovhytter och var internt förbundna med två tvärgående förbindelsetunnlar.

 

Enligt stadsfullmäktiges beslut var tanken att skyddsrumstunnlarna i fredstid skulle användas som lagerlokaler, men utformningen av bergsanläggningen erbjöd även möjligheter för andra ändamål, som exempelvis småindustri. Senare framkom förslag att utnyttja skyddsrumsanläggningen för natthärbärge. Då skulle Frälsningsarmén kunnat nyttja de båda östra huvudtunnlarna, men förslaget blev ifrågasatt och lagerlokaler lämpade sig bättre ur ekonomisk synvinkel. Skyddsrummet slutbesiktigades år 1960 och totalkostnaden beräknades till hela till 3 100 000 kronor (42 908 537 kronor enligt penningvärdet i januari 2015).

 

År 1966 beviljar civilförsvarsnämnden att två rum i den gamla luftskyddscentralen Solrosen ska få disponeras av Tulldirektionen vid krigstillstånd eller beredskapsgrad. Tyvärr finns inget som tyder på att Solrosen fick någon mer betydande roll än skyddsrum på senare år.

 

Drygt tio år senare, 1978, påbörjas en modernisering av skyddsrummet. Enligt nu gällande bestämmelser för normalskyddsrum ska varje person få en golvyta av 0.75 kvadratmeter. Detta betydde att skyddsrummet nu enbart skulle rymma 2 400 personer, vilka då upptar alla golvytor utom förråd, toaletter och rum för skyddsrumsledning. En sådan disposition av utrymmet bedömdes dock inte fungera i såpass stora skyddsrum.

 

Det bestämdes istället att skyddsrummet skulle delas upp i mindre enheter (logement) så ledning över de skyddssökande kunde utövas på ett bättre sätt och genom utförandet av våningssängar kunde anläggningens volym nyttjas bättre. Dessa åtgärder medgav att anläggningen nu kunde inrymma 2 200 personer med avsevärt bättre förläggningsförhållanden.

 

Fler moderniseringar kom att äga rum under 90-talet, men inget som förändrade verksamheten i anläggningen på något vis. Eftersom Solrosen är en gammal anläggning som sedan väldigt många år tillbaka blivit en del av befolkningsskyddsrummet så är det krångligt att klarlägga exakt vad som hänt genom åren. Enbart skrivandet av denna artikeln har krävt besök i flertalet arkiv för att få nog med underlag, ett tidskrävande arbete!

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Skyddsobjekt – Vad Gäller?

Skyddsobjekt

Vad är det som gäller?

Inom landets gränser finns många samhällsviktiga funktioner som är av stor eller avgörande betydelse för landets säkerhet. Dessa funktioner kallas för skyddsobjekt och är något som bör hållas i det tysta, men vad är ett skyddsobjekt för något egentligen? Denna artikeln är ämnad att klargöra detta i detalj och några punkter som specifikt kommer att tydliggöras är vad som gäller vid ett skyddsobjekt, hur det framgår att en anläggning är ett skyddsobjekt, och påföljderna av röjning av skyddsvärd information.

 

1. Vad utmärker ett skyddsobjekt?

Skyddsobjekt är benämningen på byggnader, andra anläggningar och områden eller objekt som enligt skyddslagen (2010:305) kan behöva ett förstärkt skydd mot sabotage, terroristbrott, spioneri samt i andra fall röjandet av uppgifter som rör totalförsvaret, och grovt rån. Sådana anläggningar kan exempelvis vara Försvarsmaktens anläggningar, flygplatser, kraftverk eller vanliga poliskontor. Utöver tillträdesförbud så kan genom särskilt beslut förbudet förenas med förbud mot att göra avbildningar, beskrivningar eller mätningar av eller inom skyddsobjektet. En mer sällsynt variant är att tillträdesförbudet ersätts med avbildningsförbud, eller förbud mot badning, dykning, ankring eller fiske. Det kan förekomma när tillträdesförbud inte är nödvändigt för att tillgodose skyddsbehovet.

 

Oftast går det att urskilja ett skyddsobjekt på de gula skyltarna som sedan 90-talet är rektangulära och sitter vid anläggningarna, men inte alltid! Enligt skyddslagen (2010:305) så ansvarar den som äger eller nyttjar skyddsobjektet för att upplysning om beslutet om objektet lämnas genom tydligt skyltning eller på annat sätt. För att ta reda på vilka alternativa metoder som kan användas så ställdes frågan till den juridiska avdelningen på Försvarsmakten, som gav följande svar:

 

Enligt 22 § skyddslagen (2010:305) ansvarar den som äger eller nyttjar ett skyddsobjekt för att upplysning om beslutet om objektet lämnas genom skylt eller på annat sätt. Ansvaret för att lösa uppgiften fullgörs av den organisationsenhet till vilken skyddsobjektet hör. Andra sätt att lämna upplysning kan t.ex. vara genom utsatt bevakning eller genom meddelande i lokal press.

 

Detta betyder således att det inte behöver framgå på plats vad gäller beslutet om ett skyddsobjekt. En anläggning kan fortfarande vara ett giltigt skyddsobjekt även om det saknas skyltar eller annan upplysning. Detta är även något som Försvarsmakten bekräftar vid senare förfrågan.

 

Eftersom det får förekomma skyddsobjekt där beslutet inte framgår på plats så väcker det frågan hur en vanlig civilperson ska få vetskap om skyddsobjektet. Hur ska förbuden respekteras när det inte finns någon vetskap om skyddsobjektet? I ett försök att bringa klarhet i frågan så presenterades för Försvarsmakten ett scenario där en ovetandes naturfotograf påträffas vid ett skyddsobjekt med fotoförbud. På plats framgår den grönmålade kassunen inte som ett skyddsobjekt med fotoförbud och kassunen visar sig ha fastnat på naturfotografens bilder. Är det i så fall naturfotografens skyldighet att ta reda på om objektet får fotas innan bilden tas? Försvarsmakten gav följande svar:

 

Nej, i allmänhet och vid den specifika situationen föreligger inte en sådan skyldighet. Om fotografering sker, obeaktat vetskap om skyddsobjekt eller ej, kan ändock åtal väckas och påföljd meddelas då brottet både kan bero av oaktsamhet eller uppsåt.

 

En vanlig civilperson kan alltså bli åtalad för att trotsa förbuden vid ett skyddsobjekt där beslutet om skyddsobjekt inte framgår. Inte heller finns det i allmänhet någon skyldighet att ta reda på vad det är för anläggning innan något av förbuden trotsas, exempelvis förbudet mot fotografering.

 

2. Bevakning och befogenheter

Bevakningen av ett skyddsobjekt skiljer sig markant beroende på skyddsobjektets karaktär, det vanligaste är ronderande bevakning men även stationär bevakning förekommer. Bevakningen får skötas av polismän, militär personal eller annan särskilt utsedd personal. Är det inte en polisman som bevakar skyddsobjektet så benämns personen för skyddsvakt. Inom och i närheten av skyddsobjektet har skyddsvakten samma befogenheter som en polisman att gripa den som kan misstänkas för spioneri, sabotage, terroristbrott, grovt rån eller förberedelse till sådant brott. En skyddsvakt får dessutom ta i beslag föremål som en misstänkt fört med sig till skyddsobjektet. Detta gäller dessutom om den misstänkte är på flykt från skyddsobjektet.

 

För att söka efter föremål som kan tas i beslag eller om det behövs för bevakningsuppgiften så får den som bevakar skyddsobjektet besluta om kroppsvisitation, samt undersökning av fordon, fartyg och luftfartyg. Den som bevakar ett skyddsobjekt får också avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta en person inom eller vid skyddsobjektet om personen överträder något förbud, vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid och hemvist eller lämnar uppgifter som antas oriktiga. Tillfälligt omhändertagande får dessutom ske om personen vägrar underkasta sig kroppsvisitation, eller vägrar finna sig i undersökning av fordon, fartyg eller luftfartyg.

 

Den som uppehåller sig vid eller vill ha tillträde till skyddsobjektet är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet uppge namn, födelsetid, hemvist, underkasta sig kroppsvisitation, samt finna sig i undersökning av fordon, fartyg eller luftfartyg som medförts till platsen.

 

Utöver den ovannämnda bevakningen med skyddsvakter eller polismän så förekommer det att ett skyddsobjekt är bevakat med larm (exempelvis sensorlarm eller marklarm) när det är obemannat. Dessa larm är inte allt för sällan anslutna till en central i närheten, vilket betyder att polismän eller skyddsvakter kan vara på plats inom ett par minuter. Utöver detta så förekommer även bildbevakning.

 

3. Påföljder av förbudsöverträdelse

Enligt skyddslagen (2010:305) så döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden vid ett skyddsobjekt till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. Det är viktigt att komma ihåg att förbuden inte bara gäller på plats utan även hemma framför datorn, något som Försvarsmakten är väldigt tydliga med:

 

Om det kommer till Försvarsmaktens kännedom att ett misstänkt brott mot skyddslagen har skett lämnas anmälan därom till polisen. Det gäller oavsett om gärningen har observerats invid/inom ett skyddsobjekt eller om inhämtad skyddsvärd information sprids på annat sätt.

 

Således vore det befängt att föra en öppen diskussion om skyddsobjekt, inte minst på internet där vem som helst kan ta del av informationen. Ett frekvent förekommande argument för öppen diskussion är att främmande makt redan vet om allt som diskuteras, men det gör det knappast berättigat att strunta i förbuden. Det är som att skjuta sig själv i foten när en försvarsintresserad person röjer försvarets anläggningar, till vilka man ägnat sitt intresse.

 

Ägnar man sig åt att föra diskussion om skyddsobjekt så bör man fundera över vilka som faktiskt kan ta del av informationen som man sprider och ens egna identitet. Det är nämligen förekommande att Försvarsmakten får allmänna tips om personer som bryter mot förbuden. Man kan tänka sig att Försvarsmakten även jobbar på egen hand för att motverka spridning av skyddsvärd information, men detta var något de inte ville kommentera i sitt svar:

 

Det föreligger inte en skyldighet för allmänheten att särskilt meddela Försvarsmakten om misstanke kring spridande av skyddsvärd information. Däremot är det förekommande att Försvarsmakten får – på frivillig grund – information av allmänheten rörande olika typer av iakttagelser.

 

Lämnas oriktiga eller vilseledande uppgifter för att få tillträde till ett skyddsobjekt döms personen till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av Försvarsmaktens juridiska avdelning, samt uppgifter ur skyddslagen (2010:305). Samtliga läsare uppmanas att själva läsa skyddslagen, respektera de förbud som gäller vid skyddsobjekten och om de inte framgår fråga de som äger eller nyttjar skyddsobjektet vad som gäller i det specifika fallet. Röj inte skyddsobjektet och de som ställer upp med livet som insats för din skull när det väl gäller.

Den framskjutna enheten

Den framskjutna enheten

Fortifikatoriskt skydd för räddningstjänstens insatsstyrka

I en tätort med långa traditioner som militärstad finner vi den framskjutna enheten som skulle brukas av civilförsvaret i ofred. Framskjutna enheter spelade en viktig roll i krigstider och stationerades i områden där snabb räddning var av hög prioritet. Således kunde räddningstjänst vara snabbt på plats, trots att vägar och annan infrastruktur riskerat att ha blivit obrukbara av fientliga handlingar.

 

Eftersom de framskjutna enheterna skulle stationeras i utsatta områden så krävdes ett fortifikatoriskt skydd för att skydda den personal som skulle tjänstgöra i enheten. Ibland, som i fallet med anläggningen vi besökte, så byggdes särskilda skyddsrum för de framskjutna enheterna. Inte allt för sällan kunde de även stationeras i redan existerande skyddsrum, som exempelvis ett skyddsrumsgarage. I vissa fall fanns även ett fordonsskydd inuti eller i anslutning till anläggningarna, men den som Fortifikation-Väst besökte hade enbart ett personskydd.

 

I krigstider var det tänkt att delar av räddningstjänstens insatsstyrka skulle flytta ut från den ordinarie stationen till olika delar av kommunen, exempelvis till den framskjutna enheten som omnämns i denna artikeln. Detta gjorde man för att brandstationen var en känslig verksamhet, om den skulle slås ut så skulle det inte längre finnas någon hjälp till förfogande när olyckan väl var framme. Fördelarna blev alltså att räddningstjänsten fanns i fortifikatoriskt skyddade anläggningar på flera platser i kommunen. De kunde således snabbt vara på plats vid en olycka och invänta förstärkning som kunde ta betydligt längre tid om vägar och annan infrastruktur blivit obrukbara.

 

Eftersom styrkan var uppdelad så skulle alla få jobba mer, tätare och längre. Man jobbade i två, möjligen tre, skift åt gången. Om räddningstjänsten i kommunen bestod av 20 man så kunde exempelvis fem av dem skickas till en framskjuten enhet, där de skulle vara stationerade i några skift. Fordon fick de med sig till sitt förfogande om de skulle behöva rycka ut. I krigstider skulle många bli placerade inom räddningstjänsten, då skulle yrkespersoner inom yrket få agera ledare över de krigsplacerade.

 

För kännedom så förkortas de framskjutna enheterna som FE. Bilderna är från besöket vid en bevarad framskjuten enhet, byggd på 70-talet. En av få som än idag är i bra skick.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.