HC Påfågeln

Bergets hemlighet

Det är en regnig novemberdag och delar av Svenska Befästningssällskapet befinner sig någonstans i mellansverige. En hårt väderbiten grusväg leder oss uppför berget, efter c:a en kilometers bilkörning svänger vi av till en liten grusad parkering. Trots att anläggningen bara ligger 20 meter från parkeringen är den svår att upptäcka. Vi plockar fram vår kamerautrustning, för att sedan möta upp enhetschefen M och hans kollegor utanför inslaget. Efter ett kortare samtal och några direktiv fick vi äntligen öppna den lilla plåtdörren och kliva in i den långa stötvågstunneln. Låt oss berätta om HC Påfågeln.

Den 17 november 1961 beslutade Kungliga Maj:t att en ny huvudcentral* för stadens civilförsvarsområde skulle uppföras i berg. I utkanten av staden genomfördes tester vid olika platser för att finna ett hållfast berg. Valet föll på en högt belägen plats några kilometer utanför stadens centrum som hade tillräckligt god vägförbindelse så arbetsfordon och sedermera personal kunde ta sig fram till anläggningen utan hinder. Den 17 augusti 1962 skickade Holmans Ingenjörsbyrå in ritningarna till civilförsvarsstyrelsen för granskning, och i slutet av 1962 togs beslut att godkänna projektet. En summa om totalt 450.000 kronor (5,1 miljoner i dagens penningvärde) beviljades för utsprängning, och 11 mars 1963 sattes det första sprängskottet i berget. En 110 meter lång ingångstunnel sprängdes ut med en stötvågsficka i slutet av tunneln, samt ett stort hålutrymme för att rymma ett fristående tvåvåningshus i betong. Den 9 mars 1964 var utspräningen klar i berget och c:a en månad senare, 9 april slutbesiktades utspräningen. Den totalt utsprängda volymen i berget uppgick till c:a 6 000 kubikmeter. Den 16 mars 1965 fastställdes de bidragsberättigade kostnaderna för utsprängningen till 407.973 kronor. En besparing har sålunda gjorts jämfört med kostnadsberäkningens 450.000 kronor.

* Huvudcentralen (förkortad HC) är en ledningsplats för civilförsvaret, byggd för att skydda den civila ledningen i staden. Kommunpersonal, räddningstjänst m.m. skulle flytta ner sin verksamhet i anläggningen för kunna styra samhället under brinnande krig eller vid annan krissituation. Förutom huvudcentralen fanns det även distriktscentraler (förkortas DC). Distriktscentralen var underordnade huvudcentralen varifrån ledningen över civilförsvarsområdet utövades. Varje civilförsvarsdistrikt med sin distriktcentral kunde i sin tur fördela ledningen utöver flera ombudscentraler (förkortas OC). Rapportering från fjärrindikerings- och observationsgrupper skulle i regel ske direkt till huvudcentralen, medan rapporter från mindre verkskydd kunde skickas direkt till distriktcentralen.

Projekteringen för inbyggnaden tog vid och entreprenören AB vägförbättringar anställdes för arbetet 8 november 1966. Den 1 december samma år påbörjades inbyggnadsarbetet i berget, ett betonghus skulle uppföras i det utsprängda hålrummet. Under sommaren 1967 fick arbetet avbrytas under 5 månader p.g.a. arbetsmarknadsskäl, innan de kunde återuppta sitt arbete. När arbetet med att gjuta betonghuset slutligen blev klart hade man använts sig av c:a 1 800 kubikmeter betong och c:a 60 ton armeringsjärn. När grovjobbet var avklarat tog arbetet med inredningen över, 900 kvadratmeter fördelat på två våningar skulle färdigställas. Entréplan skulle inrymma:

• Reservkraftrum, reservkraftanläggningen som skulle förse anläggningen med ström för drift i händelse av bortfall av ordinarie strömförsörjning. Reservkraftens kapacitet uppgick till 72 kilowatt.
• Luftrenarrum. Lufttillförsel vid bemannad anläggning utan gasfara var 3 000 kubikmeter luft i timmen. Vid gasfara var lufttillförseln 600 kubikmeter i timmen.
• Maskinrum.
• Sovavdelning uppdelad för dam och herr. Damavdelning: 8 sovhytter med 45 sängar. Herravdelning: 9 sovhytter med 51 sängar. Hygienutrymme med 3 toaletter per avdelning samt en dusch.
• Hygienutrymme med 1 toalett.
• Ett mindre kök*, i direkt anslutning till köket finns matsalen som rymmer ett större antal personer.
• Ett mindre förråd med de allra nödvändigaste såsom filter, glödlampor m.m.
• Vaktrummet där vakten bl.a. skötte in- och utpassering från anläggningen.
• Vattentank placerad utanför betongkonstruktionen.

* Anläggningens kök är av modellen mindre med en spis, kyl och frys. Att kunna utspisa all personal i anläggningen flera mål mat om dagen är således inte troligt. I liknande anläggningar hade pentryt planerats utefter den principiella funktionen som angav att inredning och utrustning skulle anpassas för utportionering av färdiglagad mat. På plats utanför centralen (till exempel i skolbespisningskök) skulle maten tillredas. I centralen skulle maten kunna värmehållas för att kunna utspisas i omgångar. Leveransen skulle ske i värmeisolerade kärl, varför uppvärmning endast skulle behövas i en begränsad omfattning. Tillredning av varm dryck såsom kaffe och choklad skulle vara möjlig, samt diskning. Samma princip lär ha använts här.

Övervåningen skulle inrymma:

• Apparaturrum för teknik
• EMP-rum (elektromagnetisk puls) där elektronik var skyddad från att skadas vid en elektromagnetisk puls som kunde slå ut elektroniken.
• Ett antal arbetsrum (12-13 st) för personal, televerket och försvaret.
• Hygienutrymme, 2 till antalet med 2 toaletter per rum.
• Expedition för bl.a. hantering av in- och utgående post.
• Ordersal för orientering och samordning för de olika myndigheterna i anläggningen.
• Nödutgång* som nås via ordersalen.
• Städskrubb.

* Nödutgången nås via en lucka i ordersalen. För att komma ut i nödutgångsutrymmet behöver man passera genom två mindre ståldörrar och över ett lite språng, tycker man den passagen är krävande så är det ingenting mot vad som väntar vid en nödutrymning. En spiraltrappa sträcker sig c:a 15-20 meter rakt upp mot hjässan, med sina 85 stegjärn tar den verkligen musten ur benen.

Vid arbetet med inredningen användes bl.a:

• Gipsskivor till mellanväggarna: 1 400 kvadratmeter.
• Plastmattor: 640 kvadratmeter.
• Undertak: 400 kvadratmeter.
• Socklar: 700 meter.
• Tavellister: 200 meter.

Anläggningarnas färger på dörrar och väggar var utvalda för att personalen lättare skulle kunna orientera sig i anläggningen och av ett viktigare skäl, personalens hälsa. Att vistas i en anläggning utan fönster under en längre tid utan att se dagsljus är påfrestande, därför valdes de olika färgerna noggrant ut för varje funktion. Här är fyra utvalda färger som är förekommande i civilförsvarsanläggningar:

• Orange: Kommunikation och ledning.
• Blå: Hygienutrymmen.
• Gul: Köks- och förrådsutrymmen.
• Grön: Vilutrymmen.

När arbetet slutligen var klart väntade besiktning. Mellan 6:e och 8:e oktober 1969 genomförde civilförsvarsstyrelsen statsbidragsbesiktning av anläggningen. Efter detta utfördes kompletterande arbeten. Efterbesikningar av anläggningen i sin helhet gjordes av länsstyrelsen och som godkände anläggningen under 1969. Slutredovisning av kostnader överlämnades till länsstyrelsen vid årsskiftet 1971-1972. Ansökan godkändes av länsstyrelsen 9 mars 1972, den totala kostnaden för anläggningen blev 2.550.294 kronor (18 miljoner i dagens penningvärde). Anläggningen blev 250.000 kronor (2.161.309 kronor i dagens penningvärde) dyrare än beräknat.

Ett antal entreprenörer användes vid byggnationen av anläggningen:

Byggherre:

• Kommunen genom dess byggnadskontor.

Konsulter:

• Byggnad: Holmans Ingenjörsbyrå.
• VVS: Wigselius konstruktionsbyrå AB.
• El: Leijons ingenjörsbyrå AB.
• Reservkraft: Wigselius konstruktionsbyrå AB.
• Radio: Televerkets centralförvaltning.
• Tele: Civilförsvarsstyrelsen.

Entreprenörer:

• Byggnad: AB Vägförbättringar.
• Vatten/avlopp: Rörledningsfirman bröderna Karlsson AB.
• Ventilation: Svenska fläktfabriken.
• El: Jönsson & Kinell AB.
• Reservkraft: ASEA.
• Radio: Televerket för installation Svenska radio AB och ITT för utrustning.
• Tele: L M Ericsson AB, växel, installation m.m. Televerket, linjetagare, installation m.m.

Civilförsvarsövning i LC Tierp 1972. Foto: Arbetarbladet, Tierp

Anläggningen var i aktiv drift från 1969 fram till 2004 då den sista stora övningen genomfördes innan anläggningen slutligen lades i malpåse. Under 2007 bestämde sig kommunen att anläggningen skulle avvecklas och året därpå genomfördes visningar för allmänheten under tre dagar. Därefter tömdes anläggningen på de flesta lösa saker, och man planerade att plombera anläggningen. Dock blev plomberingen aldrig genomförd vilket resulterade i att vi kunde besöka anläggningen i slutet av 2019. Men helt öde är inte berget? Enhetschefen M berättar:

”Går man själv i berget kan man känna att man inte är ensam!”

Kanske är det bergatrollet som håller hårt i sitt berg? Vi vill tacka ansvarige M och hans kollegor för att de gjorde besöket möjligt, samt ett tacka till Pluton Väst som ställde upp med sina fordon och lagade en utsökt pyttipanna i kokvagnen som de hade med sig.

Artikeln är skriven med hjälp av anläggningsdokumentation och enhetschefen M.