Framskjutna enheter

Fortifikatoriskt skydd för räddningstjänstens insatsstyrka

Den är svår att finna om du inte vet vart du skall leta. En diskret trappa i betong leder ner till en massiv dörr av stål som inte ger med sig i första taget och det är i en av Sveriges största städer som vi finner den gamla civilförsvarsanläggningen.

Vi befinner oss i en framskjuten enhet (FE) och precis som många andra civilförsvarsanläggningar byggdes denna för att kunna stå emot stor vapenverkan. Det är inte mycket som avslöjar anläggningen men den som vet vad han ska leta efter finner spår. I närheten finns nämligen bland annat ett brunnslock som döljer nödutgången till anläggningen och några små avslöjande skyltar.

Ofta så fanns framskjutna enheter i stadsdelar runtom i städerna där det fanns behov av en skyddad anläggning för räddningstjänsten. De spelade en viktig roll i krigstid och stationerades i områden där snabb räddning var av hög prioritet. Det fanns enligt typhandlingarna två skyddsnivåer på anläggningarna, och vilken som valdes berodde på anläggningens läge. Anläggningarna dimensionerades för att stå emot en träff av en 100 kg eller 250 kg bomb, vilket framgick i beteckningen FE 30 – 100, respektive FE 30 – 250.

De framskjutna enheterna byggdes dessutom i tre typversioner beroende på hur många som skulle bemanna anläggningen. Dessa var FE 30, FE 60 och FE 90 men endast FE 30 och FE 60 uppfördes i betong. Anläggningarna kunde ligga helt fristående eller i anslutning till en byggnad avsedd för annat ändamål, såsom den Fortifikation-Väst besökt. Om det fanns beräknade prioriterade fientliga mål i närområdet placerades om möjligt entrén vänd bort från dessa byggnader, Industrier eller militära mål. FE 90 uppfördes som berganläggningar och kunde rymma upp till 90 personer.

I krigstid var det tänkt att delar av räddningstjänstens insatsstyrka skulle flytta ut från den ordinarie stationen till olika delar av kommunen. Efter att personal på observationsplatserna i närområdet observerat och rapporterat skadeläget till närmaste civila ledningscentral skulle behov av räddning rapporteras till en nära belägen FE där räddningspersonal fanns i beredskap. Utryckningsfordonen som fanns tillgängliga vid anläggningarna var två fordon vid FE 30 och tre fordon vid FE 60. Dessa skulle uppställas i garage eller utomhus i närheten av anläggningen, alternativt inuti om det var en FE 90.

Förutom ett rum med kartor, radioapparatur och den utrustningen som behövdes för verksamheten så fanns det även hygienutrymmen och logement med sängar och kök. Även ett reservkraftaggregat med drivmedelsförråd fanns i anläggningens direkta närhet. Drivmedelsförrådet var dimensionerat för sju dygns kontinuerlig skyddsdrift och skulle fyllas vid beredskap.

Denna artikeln skrevs av Lars Johansson.