Försvarsvärnet

Försvarsvärnet

Kulsprutegevärshatten

På en bergstopp i Dalsland inleddes år 1940 byggnationen av det nya försvarsvärnet som skulle ingå i ett försvarssystem mot den tyska invasionen av Norge under andra världskriget. Uppgiften var att försvara bron strax norrut.

Försvarsvärn av denna typ kom att bli mycket vanliga i Dalsland och Bohuslän, och konstruktionen gjorde att de kunde motstå både flygbombning och artillerield. Under kupolen på toppen av värnet fanns skyddsrum och förläggning för besättningen. Värnen kallades för kulsprutegevärshattar (kg-hattar), men även för Lindénvärn efter den fortifikationsofficer som kom på idén.

Tills dess att fienden kom närmare och det var dags att komplettera värnen med fältbefästningar i hus och på åkrar så skulle dessa värn göra bergen ointagliga och den dyrbara marken mellan kupolvärnen kunde förbli orörd. Värnen låg ofta så högt att inte ens fiendens stridsvagnskanoner kunde nå dem med direktbeskjutning. Terrängen runtomkring dominerades åt alla håll av dessa värn, inte ens smygande patruller med eldkastare kunde bränna ur soldaterna ur sina skydd.

Värnet restaurerades år 2006 av Fortifikationsförvaltningen.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Försvarsmaktens förrådsberg

Fortifikatoriskt skyddad förrådslagring

Någonstans i utkanten av Västsveriges skogar finns militärens gamla förrådsberg som sedan år 2000 varit i civil ägo. Här förvarades allt från ammunition till taggtråd i stora bergsutrymmen, väl isolerat from omvärlden bakom tjocka stötvågsbarriärer.

Det var vid ett möte med en för mig helt okänd herre som jag efter bara några minuter fick tillträde till anläggningen. Vad som började med en snabbtitt på ett av försvarets gamla förrådsberg slutade med en fullständig visning av den tidigare topphemliga anläggningen. Visningen började vid ingången till bergrummet (inslaget) som tidigare doldes av ett stort brunmålat skjul i trä. Taket som var klätt med tjärpapp var i såpass dåligt skick att det fick bytas ut strax efter att den nya ägaren fått överta anläggningen. Samtidigt som taket byttes ut passade den nya ägaren på att både förlänga och höja skjulet.

Sett framifrån så fanns det tidigare en dörr maskerad som ett utedass på vänster sida av skjulet, denna har ägaren nu återanvänt till sitt riktiga utedass. Även det virke som fortfarande var i bra skick från det gamla taket återanvändes för att bygga utedasset. Förut fanns det portar på framsidan av skjulet som kunde öppnas för att backa in två lastbilar på vardera sida av lastrampen i betong som löper längs mitten av skjulet. Längst in mot inslaget fanns ventilation som löpte horisontellt under lastrampen och sedan vertikalt ut ur skjulets tak på vänster sida om stötvågstunneln, sett utifrån. Detta för att leda ut avgaser från lastbilarna så motorn kunde köras även under på- och avlastning av materiel.

Strax utanför skjulet som dolde inslaget stod en vaktkur, sett framifrån så stod även denna på vänster sida om skjulet. Denna fick dock rivas på senare år och idag står det kvar två rödmålade förråd precis utanför bergrummet. Dessa förråd hade luckor på ena sidan för på- och avlastning av materiel, här förvarades bland annat taggtråd. På ena kortsidan av ett förråd kan konstgjorda fönster skymtas, som använts för att maskera förrådet som en vanlig sommarstuga.

Visningen fortsätter in i bergrummet och i den drygt 30 meter långa stötvågstunneln finns ett gammalt fundament i golvet. Det visar sig att det här en gång i tiden stått en pjäs riktad mot inslaget för att skydda bergrummet mot fienden som kunde tänkas ligga på lur utanför. Längst in i stötvågstunneln svänger det höger och här finns en gammal skottglugg precis till vänster om stötvågsdörren. Bakom den tjocka stötvågsdörren finns dessutom en tjock stötvågsbarriär av betong som kunde rullas fram vid behov för att skydda bergrummet mot vad som kunde tänkas pågå utanför.

Förbindelsetunneln löper ut i tre utrymmen (skepp), varav det största är hela 60 meter långt, cirka 20 meter brett och har en maximal takhöjd på cirka 3 meter. Endast lamporna i halva skeppet funkar och trots ansträngning är det svårt att urskilja väggen på andra sidan skeppet. Anläggningen är byggd som ett fristående anläggning i berget och är således avskiljd från bergväggarna. Både tak och väggar på den fristående anläggningen är byggda av plåt. Det låter som duggregn när vattendroppar från berget ovanför huvudet droppar ner på taket. Vattnet rinner sedan ner på sidorna och hamnar i dräneringskanaler av grövre grus längs golvets kanter. Taket består av behandlade träbalkar av hög kvalitet som än idag håller måttet utomordentligt bra, trots fuktig miljö i vissa delar av bergrummet.

Utöver det stora skeppet så finns det två mindre skepp på ungefär halva storleken av det större, dessa används idag som verkstad. Från början fanns inget reservkraftverk i anläggningen, men det installerades av den nya ägaren. Vad som dessutom är otroligt imponerande är att bergrummet är självförsörjande. Genom att ägaren till bergrummet installerat flertalet solceller och dessutom utvecklat egna vindsnurror på hjässan så laddas batterier i bergrummet som används för att värma upp och avfukta berganläggningen. Klimatet i anläggningen var förvånansvärt behagligt! Reservkraftverket används enbart vid behov av extra kraft.

Förrådsberget har använts för att förvara all möjligt materiel, däribland ammunition. För ammunitionen fick dock en betongkassun senare anordnas på okänd plats av säkerhetsskäl. Med detta sätter jag punkt för artikeln om vad som för mig var ett otroligt spännande och givande besök. Förhoppningsvis får jag tillfälle att besöka anläggningen vid fler tillfällen i framtiden.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.