Luftskyddet

Hc Solrosen

Luftskydd och befolkningsskyddsrum

I de centrala delarna av en stad på västkusten finner vi en av luftskyddets gamla huvudcentraler, Solrosen. Rakt under fötterna på förbipasserande skulle luftskyddsområdet ledas vid en krissituation med syfte att med icke militära åtgärder försvåra anfall från luften och begränsa verkningarna av sådana.

Luftskyddscentralen Solrosen färdigställdes år 1941, men det tog inte många år innan anläggningen skulle få nya användningsområden. Redan år 1951 pratades det om eventuella ändringsarbeten i centralen i samband med byggnationen av ett offentligt skyddsrum i samma berg, bara några fåtal meter från anläggningen. Sprängningsarbetena för det nya skyddsrummet påbörjades år 1953 och pågick i två år framöver, därefter inleddes arbetet med ytterligare en anläggning på andra sidan av staden. Den nya anläggningen skulle bli en av civilförsvarets nya ledningscentraler (efterträdare för luftskyddscentralerna), HC Uttern, en betydligt större anläggning som skulle komma att ersätta Solrosen på mitten av 50-talet.

Eftersom Solrosen nu inte längre fyllde någon funktion, utan stod disponibel för annat ändamål, meddelade civilförsvarsstyrelsen att anläggningen lämpligen skulle ingå i det nya offentliga skyddsrummet. Så blev det och befolkningsskyddsrummet utökades med den äldre bergrumsanläggningen som i samband med detta skulle moderniseras och anslutas till skyddsrummet med en trappa.

Befolkningsskyddsrummet byggdes för att erbjuda ett fullträffsäkert skydd och omfattade en golvyta på 2 000 kvadratmeter. Detta erbjöd skydd åt 3 900 sittande personer, som det ursprungligen var planerat. Skulle skyddsrummet tas i anspråk som liggskyddsrum skulle 1 250 personer kunna erbjudas skydd. Man räknade med en yta på 0.5 kvadratmeter för en sittande person, varav 1.6 för en liggande. Vid extrem överbeläggning kunde dock 5 000 sittande personer inrymmas och då räknade man med en golvyta på 0.4 kvadratmeter per person. Samtliga skulle inrymmas i de fyra huvudtunnlarna som var 52 meter långa och 7 meter breda vardera. Dessa tunnlar skulle sektioneras och inredas med sovhytter och var internt förbundna med två tvärgående förbindelsetunnlar.

Enligt stadsfullmäktiges beslut var tanken att skyddsrumstunnlarna i fredstid skulle användas som lagerlokaler, men utformningen av bergsanläggningen erbjöd även möjligheter för andra ändamål, som exempelvis småindustri. Senare framkom förslag att utnyttja skyddsrumsanläggningen för natthärbärge. Då skulle Frälsningsarmén kunnat nyttja de båda östra huvudtunnlarna, men förslaget blev ifrågasatt och lagerlokaler lämpade sig bättre ur ekonomisk synvinkel. Skyddsrummet slutbesiktigades år 1960 och totalkostnaden beräknades till hela till 3 100 000 kronor (42 908 537 kronor enligt penningvärdet i januari 2015).

År 1966 beviljar civilförsvarsnämnden att två rum i den gamla luftskyddscentralen Solrosen ska få disponeras av Tulldirektionen vid krigstillstånd eller beredskapsgrad. Tyvärr finns inget som tyder på att Solrosen fick någon mer betydande roll än skyddsrum på senare år.

Drygt tio år senare, 1978, påbörjas en modernisering av skyddsrummet. Enligt nu gällande bestämmelser för normalskyddsrum ska varje person få en golvyta av 0.75 kvadratmeter. Detta betydde att skyddsrummet nu enbart skulle rymma 2 400 personer, vilka då upptar alla golvytor utom förråd, toaletter och rum för skyddsrumsledning. En sådan disposition av utrymmet bedömdes dock inte fungera i såpass stora skyddsrum.

Det bestämdes istället att skyddsrummet skulle delas upp i mindre enheter (logement) så ledning över de skyddssökande kunde utövas på ett bättre sätt och genom utförandet av våningssängar kunde anläggningens volym nyttjas bättre. Dessa åtgärder medgav att anläggningen nu kunde inrymma 2 200 personer med avsevärt bättre förläggningsförhållanden.

Fler moderniseringar kom att äga rum under 90-talet, men inget som förändrade verksamheten i anläggningen på något vis. Eftersom Solrosen är en gammal anläggning som sedan väldigt många år tillbaka blivit en del av befolkningsskyddsrummet så är det krångligt att klarlägga exakt vad som hänt genom åren. Enbart skrivandet av denna artikeln har krävt besök i flertalet arkiv för att få nog med underlag, ett tidskrävande arbete!

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.

Oc Tisteln

Civilförsvarets ledningscentral

På en plats där du minst anar det, strax över en halv kilometer från centrum i ett samhälle i utkanten av Göteborg vilar det gamla bergrummet. En gång i tiden, för inte alls länge sedan, var bergrummet ytterst hemligt och belagt med en mycket omfattande sekretess. Idag är det ett frekvent besöksmål av ungdomar och ett objekt för förstörelse, på långa vägar bortom dess räddning.

Det är många som har teorier om vad det varit för verksamhet i bergrummet, men denna artikel är ett försök att vända på denna trend och klargöra vad som faktiskt låg där så diskret i skogen. Således kommer denna artikel att bygga på dokumentation som förts om anläggningen, men också välgrundade teorier under de årtal som det råder bristande dokumentation. Artikeln är väldigt ingående på hur anläggningen byggdes och andra viktiga händelser, men förklarar inte allt i detalj då det i så fall skulle bli en väldigt omfattande artikel.

1. Innan Tistelns tid

För att få en komplett överblick på historien måste vi börja innan Tistelns tid, det är nämligen så att det redan innan Tisteln fanns en anläggning insprängd i berget på precis samma plats. Den första dokumenterade handlingen är daterad augusti år 1943 och det rör sig om en situationsplan av arkitekten John Eliasson; ritningen erhöll titeln: ”Förändring, Luftskyddscentral”. Det bör påpekas att det inte bara är titeln som tyder på att det redan existerade ett bergrum där sedan tidigare, på ritningen finns det nämligen en gas- och splittersäker dörr markerad som redan befintlig. Det verkar alltså som det redan innan 1943 fanns ett bergrum på platsen. Tyvärr finns det inget specificerat byggnadsår på några dokumenterade handlingar, men i ett dokument från Räddningsverket år 1990 skrevs det att byggnadsåret är mellan 1940-50. Om det stämmer kan ifrågasättas, men om vi förutsätter att det är korrekt så vore det mest sannolika att bergrummet redan från första början byggdes som en luftskyddscentral, eller som ett äldre skyddsrum av modell S3 (1940-1945), för att sedan bli en luftskyddscentral. Det sistnämnda bedömer jag minst sannolikt.

2. Tisteln föds

Det är nu den 6 juni år 1956 och på hemligstämplade papper till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, samt kommunalnämnden i berörd kommun meddelar Kungliga Civilförsvarsstyrelsen angående en ombyggnad av ett befintligt äldre skyddsrum (luftskyddscentralen). Det framgår kort och koncist att den rubricerade anläggningen tilldelats täcknamnet Tisteln och att detta täcknamn i fortsättningen bör användas vid all skriftväxling som berör anläggningen. Strax där på, den 11 juni samma år, tar byggnadskontoret i kommunen fram en preliminär kostnadsberäkning för utbyggnad av anläggningen som skulle bli den nya ledningscentralen för civilförsvaret. Kort sammanfattat så räknade man med att utvidga bergrummet med 340 kubikmeter, motsvarande en yta på 130 kvadratmeter. Detta beräknades kosta 109.632 kronor (1 400 887 kronor enligt penningvärdet i januari 2014).

3. Tisteln planeras

Den 6 februari år 1957 informeras Holmans Ingenjörsbyrå i Stockholm av byggnadskontoret i berörd kommun att det förslag som tidigare framtagits och därefter granskats av civilförsvarsstyrelsen godkänts. Byggnadskontoret förklarar vidare att ingenjörsbyrån således bör upprätta fullständiga anbudshandlingar, inklusive en detaljerad massförteckning för utvidgningen av det befintliga bergrummet. I anbudshandlingarna specificerades att elektricitet fanns på ett avstånd av 20 meter från anläggningen och samma avstånd gällde även till den närmaste användbara körvägen. Vatten kunde vid behov uttagas ur kommunens vattenledningsnät cirka 200 meter från anläggningen. I kontraktet stipulerades en garantitid på två år för arbetenas goda bestånd och det var väldigt noga med att entreprenören inte fick använda utländsk arbetskraft. Entreprenören var skyldig att iakttaga gällande statliga bestämmelser inom aktuellt område och i första hand anställa genom kommunens arbetsförmedling.

Anläggningens täckbenämning skulle företrädesvis användas vid korrespondens och telefonsamtal rörande arbetena och civilförsvarsstyrelsen var noga med att anläggningens belägenhet eller avsedda ändamål absolut inte fick användas i sammanhang med täckbenämningen. På frakthandlingar och dylikt då adress måste angivas fick täckbenämningen inte användas. Leverantören var skyldig att lämna beställaren namn-, födelse- och adressuppgifter för samtliga personer som leverantören använde eller avsåg använda i sitt arbete och samtliga var skyldiga till att hindra obehöriga tillträde till den hemliga anläggningen. Utöver det var tystnadsplikt ett faktum och även civilförsvarsstyrelsen påpekade strängt att utlänningar inte fick användas till arbete av hemlig natur utan beställarens tillstånd.

”Leverantören skall noga övervaka, att utlänning, vars användande för ifrågavarande arbete icke medgivits, så ock varje annan person, som icke godkänts av beställaren, när föreskrift om inhämtande av godkännande meddelats, icke får del av hemliga handlingar eller kännedom i övrigt om det hemliga arbetet”

– Kungliga Civilförsvarsstyrelsen

3.1 Den elektriska anläggningen

Bergsanläggningen skulle uppföras i en utsprängd bergtunnel och dess ytterväggar, samt förbindelsegångar skulle i huvudsak anläggas i gasbetong. Ingångstunneln skulle ha råa betongytor i tak och vägg, varav bjälklaget i anläggningen skulle utföras i armerad betong. För den elektriska anläggningen i Tisteln hade Leijons Ingenjörsbyrå ansvaret att utarbeta en planläggning. I Leijons utfärdade program för den elektriska anläggningen den 4 maj 1957 preciserades att blygummiledningar EDKL och kuloledning EDR skulle användas där annat ej angivits på ritningarna och dessa skulle förläggas direkt på underlag med rostfria klammer och skruv. I gasslussen och ingångstunneln skulle ledningarna förläggas på bärtråd och där de kunde bli utsatta för mekanisk åverkan skulle de vara förlagda i stålrör. Vid passage genom bjälklag skulle skyddsrör anbringas till en höjd av 0,5 meter över golv.

Uttag för inkoppling av reservaggregatet i ingångstunneln skulle vara av typ ASEA A 204726 och mellan uttaget och elcentral A1 i maskinrummet skulle en blygummiledning förläggas. Strömförsörjningen för nödbelysningen skulle ske genom utnyttjandet av en NiFe-ackumulator på 24 V, 40 Ah och för ackumulatorns laddning skulle en komplett laddningslikriktare levereras. Både batteriet och likriktaren monterades i maskinrummet, där en nätomkopplare 220-24 volt uppsattes invid som automatiskt skulle in- och urkoppla nätspänning och 2-pol. Nedan följer en tabell över glöd- och lysrörsarmaturer, samt reservbelysningen som monterades i bergsanläggningen.

För det så kallade signal för beredskap hade civilförsvarsstyrelsen utarbetat ett signalsystem för att åstadkomma en enhetlighet i avseende på den tekniska utrustningen i civilförsvarscentralerna. I centralerna skulle civilförsvarschefen eller annan (som av honom beordrats) kunna avge signaler för beredskap, d.v.s. påkalla personalens uppmärksamhet vid luftfara eller flyglarm. Ett sådant signalsystem bestod av ett antal larmtablåer i kombination med sumrar utplacerade på lämpliga ställen som t.ex. vid lägeskartor, i korridorer, dagrum och matsalar. Samtliga tablåer behövde inte vara utrustade med en summeranordning, så länge de var placerade så att ljudet från en närbelägen tablå tydligt kunde uppfattas. Tisteln var utrustad med tre tablåer som var uppsatta i ordersalen, kommunikationssalen och entrén.

För tablån föreslogs LME:s rumssignallampa av typ KNH 8003, vilken innehöll två från varandra avskärmade lampor. I kåpan eller på tablåskärmen monterades en rödfärgad cellonskiva för den nedre lampan och en lämplig summer ansågs vara LME:s typ KLG 2304. För manövrering av signalerna erfordrades två strömställare (förslagsvis av fabrikat Bulgin S 277 PD) och en tryckknapp. Strömställarna och tryckknappen skulle lämpligen monteras i frontplåten på klenspänningstransformatorn av Elektroskandias typ XML 133, denna placerades på väggen vid platsen för signalgivningen. Frontplåten skulle förses med skyltar som tydligt visade den text som framgick på ritningen. Skulle transformatorn placeras på annan plats än manöverutrustningen, eller om signalsystemet erhöll sin ström från annat håll än egen transformator kunde manöverutrustningen monteras i separatlåda, som i så fall skulle förses med skyltar.

I viloläge skulle båda omkastarna stå fällda nedåt (från-läget). Den vänstra omkastaren kunde fällas uppåt (till-läget) för angivande av signalen luftfara, härvid visar tablåernas övre del ett vitt sken. Angivande av signalen flyglarm gavs genom att fälla den högra omkastaren uppåt (till-läget), härvid tändes båda lampor och tablåerna visar nu ett vitt sken i dess överdel och ett rött sken i dess nedre del. Vid angivande av signalen luftfara och flyglarm skulle en klar och tydlig akustisk signal givas med tryckknappen. Var det önskvärt att påkalla uppmärksamhet om ett flyglarm som ännu pågick kunde det ges ytterligare signalgivning via sumrar, lamptablåerna påverkades inte av den akustiska signalgivningen. Både lampor och sumrar i ovan beskrivna signalsystem arbetade för 24 V växelström.

För att åstadkomma en förbindelse mellan grinden i ingångstunneln till vakten i entrén anordnades en snabbtelefon- och ringledningsinstallation. Den skulle fungera på så vis att besökare vid grinden trycker på ringledningsknappen, varvid en signal utgår genom ringklocka hos vakten. Därefter inkopplas snabbtelefonen och en telefonkontakt med besökande upprättas genom en biapparat (högtalare) som placerades innanför grinden.

Grinden i ingångstunneln skulle förses med ett elektriskt lås. Det var den elektriska entreprenörens uppgift att koppla in låset, samt leverera och montera en manövertryckknapp för låset hos vakten i entrén. Garantitiden för den elektriska anläggningen var två år från den dag anläggningen blivit slutbesiktigad och godkänd. Det var firman Eskil Wennerberg som senare erbjöd sig att utföra elinstallationen enligt programhandlingar utarbetade av Leijons ingenjörsbyrå.

3.2 Den ventilationstekniska anläggningen

Den 8 juli 1957 utfärdade Wigselius Konstruktionsbyrå en materialförteckning och arbetsgivning över ventilations- och rörtekniska installationer inom anläggningen Tisteln. Det var Sävedalens Rörläggeri som senare skrev kontrakt för att utföra de rörtekniska installationerna, varav AB Bahco för de ventilationstekniska installationerna. Båda skrev under med en garantitid på två år för arbetenas goda bestånd.

De rörtekniska installationerna omfattade i huvudsak dricksvattenanläggningen, avloppsledningar och en servisledning i mark för en eventuell framtida vattenförsörjning av anläggningen utifrån. Dricksvattenanläggningen bestod bland annat av en dricksvattencistern av 2 mm rostfri stålplåt i storlek 800 x 800 x 1000 mm (längd x bredd x höjd). Cisternen försågs med ett lock av samma plåt, en 15 mm anslutning i sidan, samt i botten en 50 mm anslutning för en tappventil och en 20 mm anslutning för avtappning. För cisternen levererades och monterades en rörställning med ram av 50 x 50 x 7 mm L-järn, med ben utförda av 40 mm rör. Ställningen varmförsinkades efter utförandet och placerades med cisternen i maskinrummet.

Vad gällde den ventilationstekniska installationen så ventilerades och uppvärmdes anläggningen av enbart luft. Ytterluften intogs via ingångstunneln och fördes via ett detonationsskydd till ett ventilationsaggregat där luften vid behov kunde uppvärmas. Aggregatet var avsett att tillsammans med ett separat avfuktningsaggregat att under fredstid (obemannad anläggning) drivas som ett avfuktningsaggregat för en cirkulerande luftmängd. I detta driftsfall skulle samtliga av de gastäta luckorna i ventilationskanalerna vara stängda, temperaturen hållas vid c:a 10 grader Celsius och luften ha en relativ fuktighet på c:a 60%. Någon ytterluft skulle ej intas under detta driftsfall, luften kördes helt i cirkulation och avfuktades med ovan nämnda avfuktningsaggregat.

När anläggningen var bemannad och gasfara ej rådde skulle en maximal ytterluftmängd på 1000 kubikmeter per timme tillföras, som efter den blandats med cirkulationsluften i aggregatet fördelas genom plåttrummor och inblåsas i lokalerna genom ventiler. När gasfara rådde tillfördes en mindre mängd ytterluft via förfilter och luftrenare, för att ej kontaminera ordinarie friskluftskanal intogs luften via evakueringskanalen. Från förfilterrummet fördes luften via en tubrörsledning till luftrenaren som blåste ut den renade luften i aggregatrummet där den blandades med den cirkulerade luften, för att sedan av ventilationsaggregatet inblåsas i lokalerna. Uppvärmningen skedde med ett i aggregatet monterat el-värmebatteri.

För evakuering av anläggningen installerades en fläkt i ett särskilt hölje. Till toalett och pentry drogs en separat trumma som dels anslöts till övertrycksventiler vid gasfånget för evakuering under gasfara, dels till evakueringsfläkten. Där trumman anslöts till aggregatet monterades ett spjäll som skulle vara stängt vid gasfara. Under cirkulationskörning skulle evakueringsfläkten inte vara igång och för avledande av kondenseringsvatten från avfuktningsaggregatet insattes en avstängbar golvbrunn.

Evakueringsaggregatet av typ CVF 16 bestående av en kortsluten helkapslad 3-fasmotor hade en fläktdel med ett handreglerat jalusispjäll i utloppet och ett trådnät för inloppet. Till motorn levererades ett kontaktormotorskydd av typ DAMI-6 med signallampa och strömbrytaren till aggregatet byggdes in i förbestämd manövercentral. Aggregatet monterades på ett betongfundament och kunde blåsa 1000 kubikmeter luft per timme.

Ventilationsaggregatet av modell CVD-422-9 hade ett isolerade blandningsskåp av samma modellnummer. Blandningsskåpet monterades med ett handmanövrerat jalusispjäll för frisklufts- och returluftsintagen, det försågs även med plåttrumma för avfuktad luft från avfuktningsaggregatet. Fläktdelen fick en kortsluten helkapslad 3-fasmotor med kontaktmotorskydd, ASEA:s typ DEA-10 med signallampa och hjälpkontakt. Total inblåst luftmängd uppgick till 1350 kubikmeter per timme, varav max ytterluftsmängd uppgick till 1000 kubikmeter per timme. Det elektriska värmebatteriet hade en effekt på 12 kW.

Avfuktningsaggregatet av typ ATF 10 med en luftkyld kondensor hade en kapacitet på 15 kg per dygn vid +10 grader Celsius och 60 % relativ fuktighet. För reglering av aggregatet, som huvudsakligen var avsett för avfuktning vid obemannad anläggning (cirkulationskörning) monterades en hydrostat i evakueringstrummans mynning i maskinrummet. Aggregatets utlopp anslöts med plåttrumma till ventilationsaggregatets blandningsdel.

Temperaturen i anläggningen reglerades med hjälp av en termostat av modelerande typ, placerad i returlufttrummans mynning och påverkande en programregulator som i sin tur inkopplade en eller flera grupper av el-batterier. Dessa skulle förses med en säkerhetstermostat som skydd för överhettning och automatiken kopplades så att de ej kunde slås på utan att fläkten på ventilationsaggregatet var igång.

Utöver detta levererades och installerades två luftreningsaggregat av typ Aerosan från AB Svenska Fläktfabriken. Dessa var utrustade för både hand- och elektrisk drift med helkapslad, kortsluten trefasmotor, centrifugalfläkt, dim- och gasfilter, luftmängdsmätare och mellanrör. Reservfilter skulle också medlevereras, dessa skulle monteras på en hylla av järn.

3.3 Granskning

Den 17 augusti 1957 överlämnade länsstyrelsen entreprenadhandlingar till civilförsvarsstyrelsen för granskning. Sex dagar senare, den 23 augusti uttalade sig civilförsvarsstyrelsen och kommenterade förslaget gällande att begränsningsväggar i den egentliga inbyggnaden skulle utföras av 7 cm slaggbetongplattor eller likvärdigt. Eftersom väggarna skulle placeras i omedelbar anslutning till bergväggen där vattenstänk och fukt inte kunde uteslutas föreslog civilförsvarsstyrelsen att istället utföra väggarna av 4 cm sprutbetong, eftersom väggarna annars kunde ta skada på kort sikt. Väggar av sprutbetong bidrog således till att de blev vattentäta och fick en bättre stabilitet.

Vid en förhandsgranskning av ett skissförslag till ombyggnaden den 8 augusti 1957 påpekade civilförsvarsstyrelsen att reservaggregatet lämpligen kunde förläggas utanför anläggningen och anordnas provisoriskt i ett beredskapsläge. Vid en närmare utredning ville de att aggregatet redan nu skulle anskaffas och de ville inte att ett reservkraft skulle anordnas innanför detonationsskyddet, eftersom detta skulle bli kostnadskrävande. Det föreslogs istället att aggregatet skulle monteras på splitterskyddad plats i ingången, men inflyttat på lämplig plats i anläggningen under fredstid för att skydda det mot fukt och skadegörelse.

Den 14 september 1957 ansöker kommunen om byggnadstillstånd, med byggnadens art specificerad som ”Nybyggnad av ledningscentral för civilförsvaret”. Önskad tidpunkt för arbetets påbörjande var den första november samma år och med en beräknad leveranstid på åtta månader beräknades byggnationskostnaden uppgå till 110 000 kronor (1 345 134 kronor enligt penningvärdet i januari 2014). Bergrummets volym innan byggnationen uppgick till 520 kubikmeter och skulle nu utvidgas med 130 kvadratmeter. Drygt en månad senare, den 22 oktober erbjuder sig AB Bergendahl och Höckert att i överensstämmelse med erhållna handlingar utföra ombyggnadsarbeten för anläggningen. De kom att bli huvudentreprenör för byggnadsprojektet och dagen där på, den 23 oktober meddelas kommunen att ansökan om byggnadstillståndet medgivits.

Den 3 februari 1958 lämnar civilförsvarsstyrelsen besked om ytterligare en granskning. Där framgår att det beviljats statsbidrag för byggnationen av anläggningen på 75 000 kronor (1 006 415 kronor enligt penningvärdet i januari 2014), vilket med kommunens andel som uppgick till en tredjedel av byggnationskostnaden skulle möjliggöra en ombyggnad och modernisering för cirka 110 000 kronor (1 345 134 kronor enligt penningvärdet i januari 2014). Vid civilförsvarsstyrelsens sammanräkning av inkomna anbud överskreds denna summan avsevärt och det var således oundvikligt att en viss omdisposition och tekniska förenklingar skulle vidtagas, så ombyggnadskostnaderna kunde nedbringas.

En närmare granskning visade att kostnaden för sprutbetong var onormalt hög. Kvadratytan i tak uppgick till cirka 110 kvadratmeter och uträknat per kvadratmeter så erhölls ett styckpris på 190 kronor, vilket var ungefär dubbelt så högt som vid motsvarande anläggningar. Orsaken visade sig vara upptagen kvantitet, 14 kubikmeter. Sprutbetongvalvet skulle ha en tjocklek av 7 cm, men kvantiteten blir med den tjockleken cirka 8 kubikmeter, korrigering skulle reducera kostnaden med ungefär 9 000 kronor (105 518 kronor enligt penningvärdet i januari 2014).

Vid en tidigare granskning (23 augusti 1957) föreslog civilförsvarsstyrelsen att slaggbetongplattor i begränsningsväggar skulle ersättas med 4 cm sprutbetong. I ombyggnader av dessa slag hade de i vissa fall där berggrottan varit relativt torr rekommenderat ytterväggar av träullsplattor monterade på betongsockel i cementbruk och spikade vid träregel i anslutning till sprutbetongvalvet. Detta var något som civilförsvarsstyrelsen nu rekommenderade med hänsyn till kostnaderna. Begränsningsväggar av träullsplattor skulle erhålla en tjocklek på 7 cm och mellanväggar på cirka 10 cm.

Man utgick i beräkningarna från att montering av träullsplattorna uppgick till samma pris som en murad vägg av slaggplattor, men att kostnaden för putsning av samtliga väggar skulle sparas in, vilket var ungefär 2000 kronor (23 448 kronor enligt penningvärdet i januari 2014). Mellanskillnaden i pris för sprutbetong och träullsplattor beräknades till 47 kronor (551 kronor enligt penningvärdet i januari 2014) och utgick man från 80 kvadratmeters vägyta skulle den totala minskningen bli 3 760 kronor (44 083 kronor enligt penningvärdet i januari 2014).

Från början var det tänkt att Tisteln skulle ha en betongskärm framför inslaget, ett utökat splitterskydd. Det kan exempelvis jämföras med betongskärmen vid ledningscentralen Rosen, fast med öppningar åt båda riktningar. Denna var nu civilförsvarsstyrelsen redo att slopa för att spara in en kostnad på cirka 6 300 kronor (73 862 kronor enligt penningvärdet i januari 2014). Detta betyder alltså att reservaggregatet som skulle placeras i ingångstunneln nu skulle stå helt oskyddat. Dessutom rekommenderade man att slopa gasbetongisoleringen och kraftpappren i golvet, vilket sammanlagt hade ett pris på cirka 1 100 kronor (12 896 kronor enligt penningvärdet i januari 2014).

På därom av Eder den 14 september 1957 gjord framställning meddelas Ni härmed igångsättningstillstånd för byggnadsarbete avseende nybyggnad av ledningscentral för civilförsvaret.

– Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län

Ovanstående meddelande signerades den 4 juni år 1958 och arbetet med anläggningen fick först påbörjas den 15 juni samma år. Träarbetare fick dock inte sysselsättas vid arbetet förrän efter den 1 oktober. Vid arbetet fick sex grovarbetare, två träarbetare och en murare sysselsättas.

4. Tisteln byggs

Vid utsprängningen av anläggningen konstaterades att bergets kvalitet efterhand försämrades och den 14 september 1958 nedlades alla arbeten då en fortsatt drivning skulle innebära direkt livsfara för arbetarna, menade AB Bergendahl och Höckert i ett brev till kommunalkontoret. Arbetet med att utvidga bergrummet i både sid- och längdled blev snabbt mycket mer omfattande än vad man hade kunnat tro. Bergmästare-ämbetet i Västra distriktet gjorde en inspektion av bergrummet den 16 september och gav anvisningar till huvudentreprenören AB Bergendahl och Höckert dagen därpå. I anvisningarna framgick att bergarten bestod av gneisgranit av ganska god beskaffenhet, men den var drabbad av en kraftig sprickbildning i ungefär rummets längdled. Sprickorna hade ett avstånd av några få decimeter från varandra och en allvarlig spricka i rummet hade orsakat ett mycket allvarligt utfall av berget i taket, sprickan gick utgående från inslagets vänstra sida och följde sedan rummets högersida. Emot denna sprickbildning gick ett slagsystem i 45 grader som ökade utfallet. Inte bara äventyrade sprickbildningen bergrummets bestånd, bergrummet var dessutom utsprängt i en utskjutande ”udde” i berget, varvid avståndet till fri bergyta uppskattades till 5-6 meter åt höger sida och kanske något mer åt vänster sida. Någon inmätning av den fria bergytan fanns inte att tillgå.

Det hela var mycket trasigt och svagt, varför det bedömdes att arbetet ej kunde fortsätta utan förstärkning av bergrummet. Inslaget som var anlagt i en spricka av dålig beskaffenhet skulle få förstärkas, antingen med fatthakar och längsgående stämpling eller helt ingjutas enligt förslag från byggherren, vilket ansågs vara ett bättre alternativ. I själva bergrummet skulle taket stämplas upp med trästämplingar för att arbete över huvud taget skulle kunna företagas där. Hela inredningsritningen ansågs vara i behov att omändras så ingen utvidgning i sidled skulle ske, bergrummet skulle förslagsvis istället utvidgas inåt i längdled, detta på grund av närheten till den fria bergytan åt sidorna. Tidigare nämnda sprickbildning i taket ansågs vara i behov att stödjas med en längsgående betongvägg och att stenfilteranläggningen skulle flyttas över till vänster sida strax innanför inslagets mynning. Då skulle ett avsevärt bättre stöd för taket erhållas.

AB Bergendahl och Höckert föreslog den 18 september att taket skulle uppstämplas i den yttre delen, bergtaket stärkas med betongbågar och betongvalv varav en betongkonstruktion längs den högra sidan skulle utföras parallellt med betongvalven och betongbågarna. Detta genomfördes för att undvika en total nedläggning av arbetet.

Den 12 december år 1958 genomfördes en ytterligare en besiktning och denna gång gällande förstärkning av ett bergparti i det så kallade stora rummet. Bergpartiet var med kraftiga slag delat i flera större block som sträckte sig över 2/3 av bergrummets bredd och stöttades endast delvis av en kraftig betongvägg. Det föreslogs att de fritt sittande bergpartierna skulle ihopsys med omkringliggande fast berg med perfobult för att kunna erhålla en tillfredsställande förstärkning av bergrummet. Detta var något som civilförsvarsstyrelsen godkände fem dagar senare i ett brev till länsstyrelsen.

4.1 Tisteln väcker uppmärksamhet

Trots att byggnationen av den nya ledningscentralen var mycket hemlig så var den inte så diskret som man hade kunnat tro. Enligt uppgifter skulle det i lokaler bakom och invid en skolsal uppstått sprickbildningar på grund av de sprängningsarbeten som utfördes vid berget inte alls lång därifrån. Det visade sig att golvet i lokalen bakom skolsalen hade en kraftig spricka som sträckte sig längs hela lokalen i golvets mitt, samt tre sprickbildningar tvärs över lokalen. Vid en närmare granskning visade det sig att sprickorna var av ett gammalt ursprung eftersom det var fyllda med spackel och golvet övermålat. Byggnationen av bergrummet visade sig vara känt i närområdet och vissa verkade ta vara på tillfället lite mer än andra. Vad gäller lokalen invid skollokalen förklarade Harry Lindström som utförde besiktningen följande (daterat 18 december 1958).

Ett stort antal krympsprickor, (fina) i golv. Vid förfrågan hos platschefen för sprängningarna, Byggmästare H. Sillrén, meddelade denne att indriften på sprängsalvorna var ung. 2.40 m samt att salvorna sköts med kortintervall, vidare att den huvudsakliga typen av s.k. kil, som använts vid uppskjuten var av typ solfjäder, vilket innebar att bergets plockats ut bit för bit. Användandet av kortintervall innebär markvågor som uppstår vid detonationen i stor sett utsläcker varandra. Undertecknad har vid tunnelsprängningar i Göteborg utfört ett stort antal vibrationsmätningar i ovanpåliggande samt närliggande fastigheter och kommit fram till att indrifter på 2.40 m på kortintervallsalvor på ifrågavarande avstånd till bebyggelse icke haft skador som följd. Med anledning av ovanstående får undertecknad uttala att skäl för antagandet att sprängningarna varit orsak till ovan relaterade golvsprickor icke föreligger.

4.2 Besiktning

Som avslutning på år 1958 så genomförde Bergmästare-ämbetet i Västra distriktet ytterligare en inspektion av bergrummet den 30 december, efter att vissa åtgärder vidtagits för att berget inte skulle rasa in sedan förra inspektionen. I anvisningarna som efter inspektionen givits till AB Bergendahl och Höckert framgår det att ett spricksystem framträdde både i bergrummet och utanpå bergytan, samt att bergrummets yttre del anlagts i ett praktiskt taget löst block vilket bidragit till allvarliga farhågor. I det stora rummet föreslog byggherren att bulta taket med flackt liggande bultar, men på grund av bergtakets uppdelning i flertalet mindre block ansågs det inte möjligt att erhålla ett fast bergtak med denna metod. Entreprenören föreslog istället att understödja med bärande bågar. Helst skulle bågarna gå parallellt och vara c:a 1 meter breda. Mot söder vägg kunde dessa stödjas mot den längsgående betongbalken, men mot norr fick speciella stöd anordnas. Emellan bågarna föreslogs att 2-3 mindre balkar skulle stödja det hela i sidled. Detta förslag ansåg Bergmästare-ämbetet vara den enda lösningen att erhålla ett bergrum med tillfredsställande säkerhetsgrad.

4.3 Provtagning

Den 27 februari 1959 genomfördes ett betongprov för AB Bergendahl och Höckert av Chalmers provningsanstalt. Cementhalten var 330 kg per kubikmeter och kubernas kantlängd i nedanstående tabell var 20 cm. Byggnadsdelarna som betongen skulle användas till var väggar och valv.

Utöver det användes prismor i storlekarna 25 x 25 x 12.5 cm för ett täthetsprov vid 7, respektive 28 dygns ålder. Resultatet med 8 atö (atmosfäriskt övertryck) vattentryck under 24 timmar var att hela överytan förblev torr på samtliga prismor, betongen var tät.

4.4 En allvarlig maning

I ett brev från kommunen till samtliga entreprenörer den 8 april 1959 framgår det att byggnadsarbetena nu fortskridit så långt att det huvudsakligen var underentreprenörernas installationer som återstod. De elektriska och ventilationstekniska installationerna intog nu en nyckelställning och kommunen riktade en allvarlig maning till entreprenörerna att fullfölja arbetena enligt kontraktets bestämmelser. Det framgår också att anläggningen redan blivit försenad och fördyrad på grund av dåligt berg, som bidragit till extra förstärkningsarbeten (som nämnt tidigare i artikeln). Kommunen ville nu skynda på arbetet och få det snabbt överstökat.

Kommunens uppmaning till samtliga entreprenörer att skynda på arbetet gick inget vidare, som framgår i ett brev från huvudentreprenören AB Bergendahl och Höckert till kommunen den 20 maj samma år.

Vid inspektion i dag befanns att det ännu återstår en del av ovan nämnda arbeten, varför vi ej kan påbörja färdigställandet av våra arbeten. En enda elektriker arbetade i anläggningen i dag, något som förefaller egendomligt med tanke på Eder hemställan i brevet ovan. Vi måste än en gång be Eder stöta på de sidoentreprenörer, som hindrar oss då ju extra kostnader för stillestånd ofrånkomligt kommer att belasta Eder för varje dag som går

Två dagar senare skickar kommunen återigen ut ett brev där de väldigt bestämt påpekar att samtliga entreprenörer omedelbart bör slutföra sina arbeten, annars skulle kommunen vara tvungen att förbehålla sig rätten till skadestånd för förseningen.

Den 16 juni meddelar AB Bahco att anläggningen för deras del är färdigställd, igångkörd och injusterad. Samma dag förklarar de sig i ett ytterligare brev vad gäller förseningen av ventilationsanläggningen. Kort och gott så skyller entreprenörerna på varandra och det slutar med att representanter kallas till möte för att avgöra vem som är skyldig att betala ut skadestånd för orsakande av förseningen.

Som synes av Bahcos skrivelse skyller entreprenörerna på varandra […]

– Byggnadskontoret

4.5 Slutbesiktning och slutförande

Slutligen, den 29 juli meddelar AB Bergendahl och Höckert att deras arbeten nu är avslutade vid anläggningen och de begär en slutbesiktning på anläggnigen. Den 2 november utfördes besiktningen på ventilationsanläggningen där följande brister konstaterades.

• Slangar mellan avfuktningsaggregat och kondensor var dåligt klamrade, vattenficka uppstod i slangarna.
• Spilledning från kondensorn till golvbrunn saknades.
• Handreglage för spjäll vid evakueringsaggregat saknades.
• Motorskydden för luftreningsaggregatens motorer var inte försedda med signallampor.
• Evakueringsgaller i yttervägg saknade metalltrådsnät.
• Galler till intagsdelen på ventilationsaggregatet var ej monterat.
• Instruktionstavla saknades.

Dagen där på, den 3 november utfördes slutbesiktningen. I maskinrummet klibbade golvfernissan och var ojämn, och i korridoren saknades det en gummilist till en gastät dörr, vilket bidrog till vattengenomslag i det nordvästra hörnet vid taket. Även i matsalen var det vattengenomslag i det nordvästra hörnet från tak till golv och i gasslussen var det vattengenomslag på väggar och i tak. Flertalet vattengenomslag vid väggarnas anslutning till taket samt i själva taket konstaterades i entrén, men eftersom sika-putsningen var ett tilläggsarbete blev det ingen påföljd på detta. Däremot skulle en bubbla i golvbeläggningen på podiet i ordersalen behandlas vid garantibesiktningen. Vad som också skulle behandlas vid garantibesiktningen var krympsprickor i plattskarvarna som hade uppstått i alla rum med träullsplattor som väggar.

Det dröjde dock till den 17 februari 1960 klockan 9.00 innan det var civilförsvarsstyrelsens tur att utföra sin slutbesiktning av anläggningen. Vid besiktningen skulle alla protokoll från tidigare utförda besiktningar medtagas och ett täthetsprov skulle också utföras på anläggningen. Civilförsvarsstyrelsen som är mycket noggrann kom fram till följande felaktigheter vad gällde byggnadsarbeten.

• Skyddsdörr, samt luckor och galler i ingångstunneln skulle göras rent på rost och bättras på med rostskyddsmålning, samt ommålas.
• Anordning för avledande av vattendropp över skyddsdörr skulle anordnas.
• Gångjärnen på skyddsdörren skulle förses med smörjnipplar.
• SV-ventiler skulle fyllas med singel.
• I gasfångets sydöstra hörn vid gasdörren där fuktgenomslag förekommit skulle väggen sikabehandlas.
• Ovanför skugglisten i anslutning till takvalvet skulle det i hela anläggningen tätas med TREMCO-kitt i samma färg samma som skugglisten.
• Vägg mot pentry, maskinrum m.m. skulle ommålas.
• Lådor i skåp i pentry skulle justeras.
• I ”gasgränsvägg” ovanför maskinrummet hade det tagits upp ett hål (ca 40 x 40 cm). Detta skulle igengjutas och väggen tätas mot bergtaket.
• Lämpliga kartor i ordersal och en krittavla skulle anordnas i samråd med ingenjör Ardmark.
• På gasdörren skulle låsarmarnas vridningsriktning (Öppet/Stängt) angivas med svartmålade pilar.
• Rör för avloppsventilation i tvättrummet skulle målas med aluminiumbronsfärg.
• Köksutrustning skulle anskaffas enligt upprättat förslag.

Civilförsvaret kom fram till följande brister vad gällde ventilationsanläggningen.

• Golvbrunnen i maskinrummet saknade nyckel.
• Skyddsglas för signallampa för avfuktningsaggregatets nätspänning hade lossnat.
• Slangar för våtluft och torrluft mellan avfuktningsaggregatet och kondensorn var dragna så säckar på slangarna hade bildats. Slangen för våtluften var inte heller tätt ansluten till avfuktningsaggregatet. Slangarna skulle utbytas och ersättas av trummor i kopparplåt, som skulle dras på så sätt att avrinningen av kondensorvatten skedde till kondensorn. Avslutning för kondensorvattenledningen till kondensorn skulle ersättas med en koppling av korrossionsbeständigt material. Kondensorn skulle fastskruvas i golvet och vatten från kondensorn skulle avledas till golvbrunnen med kopparrör.
• Kondensorfläktens motorskydd löste ut.
• Motorskydden för luftreningsaggregaten saknade signallampor.
• Termostatens kapillärrör skulle klamras.
• Påtalade brister för värme och sanitetsentreprenaderna var ej justerade, vilket skulle åtgärdas.

Även för elinstallationerna var civilförsvarsstyrelsen inte helt nöjd, följande brister påpekades.

• Gruppförteckningsschemat över elcentralen skulle ändras så de olika objekten ger samma beteckningar som schemat på skylten för respektive apparat.
• Samtliga gruppcentraler skulle förses med skyltar angivande vilka gruppnummer respektive central innehöll.
• Omkopplaren för nät- och reservkraft skulle förses med lägesskyltar. ”Nät” respektive ”Reservkraft”.
• Kabeln till inblåsningsaggregatets fläktmotorer skulle i aggregatet avkortas och klamras fast.
• Manöverströmmen till ventilationsautomatiken skulle anslutas till en separat grupp i elcentralen.
• Kabeln till ellåset vid grinden skulle förläggas i rör (plicaslang) så åverkan på kabeln försvårades.

Samtidigt som protokollet vid slutbesiktningen överlämnades till länsstyrelsen den 5 mars 1960 förklarade civilförsvarsstyrelsen att när påtalade brister vad gällde byggnadsarbeten och elinstallationer avhjälpts och besiktigats skulle länets civilförsvarsingenjör överlämna besiktningsprotokollet. Övriga arbeten skulle efterbesiktigas av civilförsvarsstyrelsen. De meddelade också att anläggningen ur förvaltningssynpunkt betraktades som färdigställd den 1 april 1960.

För att anläggningen dock skulle bli helt färdigställd krävdes det att civilförsvarets alla påpekade brister från slutbesiktningen åtgärdades och länsstyrelsen påpekade för kommunen den 8 februari 1961 att alla ändrings- och kompletteringsarbeten snarast skulle slutföras. Vid en inspektion av civilförsvarets representanter i december 1960 konstaterades att fukt uppstått i anläggningen på grund av vattenflöde från berget. Lämpliga åtgärder skulle snarast vidtagas så anläggningens bestånd inte äventyrades.

Den 24 februari 1961 konstaterades att kartställ inte var utförda enligt praxis för ordercentraler. Kommunen skulle beställa och låta Holmans ingenjörsbyrå utföra och upprätta detta. Kopparröret från kondensorn till golvbrunnen som civilförsvarsstyrelsen påpekade i sin besiktning den 26 februari 1960 hade inte monterats. Från berget ovanför pentryt droppade vatten som samlades på valvet där det inte kunde avrinna, detta orsakade fukt i intilliggande rum. Som första åtgärd skulle ett hål slås i valvet för genomföring av en plastslang, för att leda ut vattnet i slasktratten eller på annat sätt inkopplas till avloppet i pentryt. Då åverkan hade gjorts på belysningen vid entrén skulle ett kraftigt nät, med max 1.5 cm maskor svetsas på gallerdörren och nya plastkupor skulle monteras på belysningsarmaturen.

Den första att handha skötseln för anläggningen blev Frans Nordén som började sitt arbete 1 juni 1961.

Garantitiden för Tisteln utgick den 4 november 1961 och den 14 december samma år beslutades att AB Bergendahl och Höckert skulle lägga om golvbeläggningen på podiet i ordersalen, samt täta och bättra på målningen där krympsprickor hade uppstått i väggar av träullsplattor. När dessa åtgärder hade vidtagits ansågs anläggningen vara godkänd och därmed helt färdigställd, vilket den förklarades den 17 januari år 1962. Den totala kostnaden för anläggningen landade på 170 951.65 kronor (1 816 960 kronor enligt penningvärdet i januari 2014).

I civilförsvarsstyrelsens nya föreskrifter om civilförsvarets förrådsorganisation av 1961 års upplaga framgår att viss utrustning för personalen som skulle tjänstgöra i centralen skulle förvaras i anläggningen. Länsstyrelsen avsåg således att hyra 10 kvadratmeter golvyta i anläggningen för förvarande av material.

Den 9 november år 1962 beviljade civilförsvarsstyrelsen statsbidrag för ombyggnaden av skyddsrumsanläggningen Tisteln med ett belopp av 112 283 kronor (1 193 400 kronor enligt penningvärdet i januari 2014). Denna summa utgjorde två tredjedelar av den totala anläggningskostnaden och därigenom förband sig kommunen att hålla anläggningen i sådant skick att dess användande för sitt ändamål inte äventyrades.

5. Säkerhetsföreskrifter

Enligt civilförsvarsstyrelsens skrivelse den 3 januari 1964 vad gäller utfärdade bestämmelser angående säkerhetsman i fred vid gemensamma stabsplatser och andra ledningsplatser för civilförsvaret har länsstyrelsen ansvaret för säkerhetstjänsten i fred. Det förutsätter att kommunal myndighet handhar fastighetsförvaltningen. Länsstyrelsen ägde också rätten att fastställa byggnadsnummer för varje anläggning som skulle angivas vid öppen skriftväxling och vid utfärdande av passertillstånd, samt utse särskild person att i egenskap av säkerhetschef under länsstyrelsen utöva dess funktioner i fråga om säkerheten vid anläggningen. Länsstyren beslutade att byggnadsnumret OC/3 skulle fastställas för Tisteln. Säkerhetsföreskrifter som utfärdats av civilförsvarsstyrelsen har sammanställts och redovisas i följande lista.

• Enligt nämnda bestämmelser har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansvaret för säkerhetstjänsten i fred vid anläggningen ”Tisteln” och utser säkerhetschef.
• Tillsynsman för anläggningen är i den fastighetsförvaltande myndighetens tjänst anställd maskinist, som svarar för anläggningens bevakning (tillsyn).
• Vid anläggningens användning för utbildning eller övning utser säkerhetschefen särskild säkerhetsman, som svarar för säkerhetstjänsten. I förekommande fall skall utbildade eller övande myndighet träffa överenskommelse härom med säkerhetschefen.
• Förbud enligt lagen den 17/5 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. och bevakningskungörelsen den 24/5 1940 har utfärdats av länsstyrelsen genom kungörelse den 18 september 1963. Förbudet delges allmänheten genom skyltar av typ, som tillhandhålles av Kungl. Fortifikationsförvaltningen. Skyltarna kontrolleras fortlöpande av tillsynsmannen.
• Tillträde till anläggningen:
  • För tillträde till anläggningen ”Tisteln” gäller bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse om passertillstånd den 16/5 1958. För tillträde till anläggningen erfordras passertillstånd, som utfärdas av länsstyrelsen;
  • Besök och sättet för den besökandes legitimering anmäles till länsstyrelsen, som därefter vidtager åtgärder för besökets underlätande;
  • Tillstånd till studiebesök inom anläggningen meddelas av länsstyrelsen efter framställning, som bl.a. skall innehålla uppgifter om besökets ändamål och tidpunkt för detta; titel, namn och befattning för besökarna (ledare för besöksgrupp angess särskilt); samt sättet för besökarnas (ledares för besöksgrupp) legitimering;
  • Vid planerad utbildning och övning inom anläggning skall anmälan göras till länsstyrelsen om tidpunkten härför, ändamål, antalet deltagare samt instruktörer och utbildnings- eller övningsledare. Av säkerhetschefen enligt punkt 3 utsedd säkerhetsman har ansvaret för i utbildningen eller övningen deltagande personals behörighet, att denna erhåller tillträde endast till för utbildningen eller övnigen upplåten del av anläggningens ävensom för säkerhetstjänsten i övrigt under utbildnings- eller övningstiden;
• Fotografering inom anläggningen är förbjuden, såvida icke säkerhetschefen därtill lämnad medgivande.
• Nycklar till anläggningen:
  • Över alla till anläggningen hörande nycklar skall genom försorg av tillsynsmannen och efter säkerhetschefens anvisningar föras nogrann nyckelbokföring;
  • Alla icke utlämnade nycklar skola förvaras i fast anbringat nyckelskåp inom anläggningen. Icke utlämnade nycklar till yttre avlåsning ävensom nycklar till rum, som innehåller särskilt viktiga anordningar, skola förvaras i nyckelskåp av god kvalitet eller kassaskåp inom anläggningen.
• Genom tillsynsmannens försorg skall i låst utrymme inom anläggningen förvaras en omgång ritningar rörande anläggnigens VVS- installationer. Beträffande ritningarnas förvaring och handhavande gäller bestämmelserna i Kungl. Civilförsvarsstyrelsens föreskrifter (FHH).
• In- och utgångar till anläggningen skola alltid hållas låsta. Dörrar till inre lokaler bör som regel vara stängda men olåsta. Undantag utgör dörrar till rum för radiostationer och förråd, vilka skola hållas låsta. Tillfällig låsning av vissa inre lokaler skall genom tillsynsmannens försorg och efter anvisningar av säkerhetschefen ske då utbildning, reparationer eller dylikt pågår inom anläggningen.
• Länsstyrelsen är ansvarig för att erforderliga brandskyddsåtgärder vidtagas samt för att erforderlig eldsläckningsmateriel fortlöpande kontrolleras.

Civilförsvarsstyrelsen utfärdade också föreskrifter angående fastighetsförvaltning, nyttjande m.m. av anläggningen Tisteln i fred. Dessa har sammanställt och redovisas i nedanstående lista.

A. Dispenerande av utrymmen inom anläggningen. Samtliga utrymmen inom anläggningen ”Tisteln” disponeras för civilförsvarsändamål.

B. Ansvarsförhållanden.

1. Förvaltning av anläggningen åvilar (Kommunnamn censurerat) kommunalnämnd, Fastighetskontoret, som sålunda är fastighetsförvaltande myndighet.
2. Fastighetsförvaltande myndighet äger icke träffa överenskommelse om upplåtande av utrymme i anläggningen utan att höra länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län.
3. Ansvaret för vidtagande i fred erforderliga förberedelser för anläggningens krigsanvändning åvilar länsstyrelsen i Göteborg.
4. Länsstyrelsen i Göteborg äger utöver vad dessa föreskrifter innehåller utfärda allmänna bestämmelser vid anläggningens fredsutnyttjande och rörande övervakning av anläggningens drift och skötsel m.m.
5. Länsstyrelsen i Göteborg har ansvaret för anläggningens säkerhet och utser säkerhetschef för anläggningen. För tillträde till och för säkerheten vid anläggningen gäller särskilda av länsstyrelsen utfärdade säkerhetsföreskrifter.
6. För tillsyn av anläggningen i säkerhetsavseende svarar av länsstyrelsen utsedd tillsynsman.
7. För anläggningens dagliga tillsyn och skötsdel i fred svarar i fastighetsförvaltande myndighets tjänst anställd maskinist. För maskinisten gäller särskild av länsstyrelsen utfärdad instruktion. Maskinisten skall krigsplaceras vid anläggningen och svara för tillsyn och skötsel av denna även under krig.

C. Anläggningens fredsanvändning

1. Utrymmena inom anläggningen skall under fred i första hand utnyttjas för utbildning och övning. Vissa delar av anläggningen kan emellertid fredsutnyttjas för lagring av inventarier och civilförsvarsmateriel.
2. Ersättning för upplåtelse av lagring av materiel fredsutnyttjande utrymmen skall utgå enligt särskilt avtal mellan kommunalnämnden och förrådshållande myndighet.
3. Länsstyrelsen äger bestämma rörande dispositionen av lokaler vid utbildning och övning.
4. Ersättning för upplåtelse av utbildningslokaler i anläggningen skall utgå enligt avtal mellan den fastighetsförvaltande och den utbildande myndigheten och med iakttagande av bestämmelserna i 40 och 44 §§ civilförsvarslagen.
5. Länsstyrelsen åligger att underrätta den fastighetsförvaltande myndighet om planerad utbildning och övning inom anläggningen.

D. Fastighetsförvaltning

1. Fastighetsförvaltande myndighet ansvarar för anläggningens underhåll och drigt samt skötsel och underhåll av maskinell utrustning med undantag för i punkt 3 angiven utrustning.
2. Fastighetsförvaltande myndighet ansvarar också för underhåll av lösa inventarier inom anläggningen enligt särskild inventarieförteckning.
3. För kontroll och underhåll av telefoner och radiomateriel ansvarar televerket och länsstyrelsen.
4. Fastighetsförvaltande myndighet är ansvarig för renhållning inom anläggnigen.
5. Kostnaderna för anläggnigens normala underhåll och drift bestides av den fastighetsförvaltande myndigheten.
6. Extra kostnader (för städning, el. energi m.m.) orsakade vid utbildning eller övning eller eljest skall, i den mån så påfordras av den fastighetsförvaltande myndigheten, erläggas av utbildande myndighet.
7. Inspektion av anläggningens tillstånd skall utföras en gång årligen fenom föranstaltande av den fastighetsförvaltande myndigheten. Vid inspektionen skall föras protokoll, som skall förvaras under lås inom anläggningen.

6. Återkommande problem, förändring och nya funktioner

Den 13 mars 1964 utfördes en besiktning av Tisteln och i besiktningsprotokollet preciserades att den uppmätta temperaturen i bergrummet var 16 grader Celsius, varav den relativa fuktigheten låg på 55 %. Temperaturen var alltså aningen över det normala vid obemannad anläggningen och den relativa fuktigheten låg under maximalvärdet på 60 %. I övrigt fanns det inte heller några fler anmärkningar från besiktningen.

Tyvärr kom anläggningens goda bestånd att äventyras ganska snabbt, redan tre år efter anläggningens färdigställande började anläggningen få allvarliga besiktningsanmärkningar. Året är nu 1965 och den 5 augusti är den uppmätta temperaturen i bergrummet 15 grader Celsius och den relativa fuktigheten är såpass mycket som 76 %. Den bör aldrig överstiga det maximala värdet på 60 %. Det visar sig att det nu uppstått fukt efter sidoväggarna i den yttre ingångstunneln, samt fuktskador i hörnkorridoren. Luckor och dörrar är rostangripna, i synnerhet karm- och luckpartier samt gångjärnsbeslag. Även spjäll framför luftintag hade blivit rostangripna.

Ytterligare tre år senare, den 26 september år 1968 förvärras situationen och besiktningsprotokollen blir allt längre. Detta året hade den relativa fuktigheten varierat mellan 65-75 % och till förfilterrummet hade takvatten från ingångstunneln trängt genom stötvågsluckan, vilket nu skulle avhjälpas med en skyddsplåt över stötvågsluckan. Stötvågsdörrens låsanordning var fast i öppet läge, porttelefonen var ur funktion och telefonapparat nummer 440466 och 440405 fungerade ej. Hål i väggarna vid stötvågsdörr och gastät dörr skulle tätas och övertrycksventilen i avloppsröret i tvättrummet skulle åtgärdas då den endast var löst monterad. Ett ställ för luftreningsfilter var placerat så takdropp medfört rostskador på filtren, varför stället fick flyttas. Även en elkopplingsdosa vid elspisen var rostskadad och fick flyttas. Det hade uppstått fuktskador på ytterväggar (mot berget) i kök och korridor, vilket skulle avhjälpas med fuktisolering och då utrymmet mellan inbyggnad och berg inte var åtkomligt skulle en inspektionslucka insättas i korridorens vägg mot berget. Rostangripna järn- och metalldelar skulle rengöras och rostskyddsmålas, och gastäta luckor skulle förses med text.

6.1 Verksamheten lever vidare

Trots upprepade problem så gick verksamheten vidare och civilförsvarsstyrelsen meddelade till länsstyrelsen den 19 december 1968 att civilförsvarets ledningsomfattande radionät översetts. Som en följd av detta fattades beslutet redan den 14 juni 1968 att utrustningar för 400 MHz och 160 MHz inte skulle anskaffas, förbindelsebehoven skulle istället enbart tillgodoses med materiel för 70 MHz och 100 MHz. Till Oc Tisteln anskaffades en stationsenhet och manöverenhet av typ R 70 och en radiostationsutrustning 71.

Den 19 augusti 1969 meddelade länsstyrelsen till kommunen att civilförsvarspersonal om 20 personer skulle delta i en övning i Tisteln 8 och 11 september samma år, klockan 19.00 – 22.00. Det var viktigt att lokalerna skulle vara uppvärmda och städade.

6.2 Fortsatta problem

I ett besiktningsprotokoll från den 2 december år 1968 såg det fortfarande dystert ut för anläggningen. Endast en av 13 punkter från förra besiktningsprotokollet hade åtgärdats och luftens relativa fuktighet varierade nu mellan 54-74 %. Galler och skyddsplåt för luftintag utanför anläggningen, gallerdörr och skyddslucka till förfilterrum inklusive dess karm var rostangripna. Skyddsdörrens lås fungerade ej på grund av rostbildning och man beslutade att montera upp en plåt som skydd för takdropp i ingången. Den gastäta dörren var monterad upp och ner, och bottenluckan för inblåsningsfläktar var rostskadad med flera hål. På grund av vattensamling innanför den gastäta luckan över dörr till pentryt kunde denna inte öppnas. Vägguret skulle förses med batterier och hängas upp, och ramar för skjutbara skrivtavlor i ordersalen hade delvis lossnat.

Det har nu gått såpass långt att Länsstyrelsen den 8 december 1969 satte ner foten och krävde en förklaring till varför åtgärder inte vidtagits. Förklaringen skulle lämnas in senast 1 januari 1970. Bättre sent än aldrig så lämnade kommunen den 9 juli 1970 förklaringen att de inte hunnit åtgärda alla problem inom föreskriven tid eftersom de på grund av anläggningens karaktär valt att utföra arbetena med egen personal, men inte hunnit på grund av stor arbetsanhopning. Nu skulle dock alla felaktigheter vara åtgärdade, förutom luckan till inblåsningsfläktarna som var beställd.

Den 22 oktober 1970 är porttelefonen fortfarande ur funktion och luftreningsfiltren rostangripna. Den gastäta dörren fungerade ej tillfredsställande och skydd för takdropp i ingången saknades. Luftfuktigheten hade också tidvis överskridit föreskrivet maxvärde, vilket nu antogs vara felaktig automatisk frånslagning av inblåsningsfläkten.

Den 26 november 1971 var porttelefonen fortfarande ur funktion och målning på dörren till köket var skadad av inträngande vatten från utrymme över köket. En låsbar golvbrunn fungerade ej och luftfuktigheten hade även denna gång tidvis överskridit föreskrivet maxvärde.

6.3 Tisteln får en ny funktion

I ett brev till länsstyrelsen den 24 februari 1972 förklarar civilförsvarsstyrelsen att de inom kort skulle sända ut föreskrifter om märkning av byggnadsfunktioner och något reviderade bestämmelser gällande utförandet av skyddskontroll. Civilförsvarsstyrelsen hade i sin produktionsplan 72/77 reserverat plats i budget för komplettering av anläggningsinstruktioner och för att verksamheten ej skulle fördröjas föreslår civilförsvarsstyrelsen nu att länsstyrelsen utför en inventering av anläggningarnas nuvarande instruktioner och märkning, samt insänder förslag för komplettering eller hel nyproduktion.

Länsstyrelsen ber den 9 maj 1972 fastighetskontoret i berörd kommun att snarast möjligt ge besked vilka instruktioner som finns för anläggningen Tisteln och när kommunen är beredd att låta framställa övriga föreskrivna instruktioner, samt utföra märkningar. Det visar sig av fastighetskontorets svar till länsstyrelsen den 25 maj samma år att Tisteln möjligtvis skulle få ytterligare en funktion utöver att vara en ledningscentral för civilförsvaret. Fastighetskontoret svarade att de föreslog att upprättandet av instruktioner uppskjutes i avvaktan på eventuell modernisering och anslutning av Tisteln som signalannex för HC Uttern (bekräftas senare i artikeln).

Den 30 maj 1972 meddelade länsstyrelsen till civilförsvarsstyrelsen att anläggningar som planeras bli föremål för nybyggnad eller ändring under närmaste 5-års perioden lämpligen skulle förses med instruktioner och märkning i samband med dessa arbeten. Hit räknades två stora skyddsrum i Göteborgsområdet, HC Uttern, två observationsplatser och Oc Tisteln.

6.4 Fortsatta problem

Problemen med Tisteln löper vidare, vid en besiktning den 5 oktober 1972 är porttelefonen fortfarande ur funktion och man väljer nu att utföra en översyn av anläggningens avfuktningsaggregat. Ett stänkskydd för inspektionslucka mot utrymmet mellan berg och inbyggnad skulle också uppsättas enligt föregående besiktningsprotokoll.

Den 29 november ber vaktmästaren Frans Nordén att på grund av åldersskäl få sluta som vaktmästare vid Tisteln från och med den 31 december 1972, eller datum som kommunstyrelsen ansåg lämpligt. Som ersättare förslog kommunen vice brandchefen Evald Steen, från och med den 1 januari 1973. Det var också under 1973 som oljecisterner i länets ledningscentraler skulle förses med elektroniskt överfyllnadsskydd.

Trots att flera år gått sedan porttelefonen slutade fungera så var den fortfarande ur funktion vid besiktningen som ägde rum den 22 januari 1974. Stänkskydd för inspektionslucka mot utrymme mellan berg och inbyggnad hade inte anskaffats sedan förra besiktningen och den relativa fuktigheten i anläggningen översteg fortfarande 60 %. Avfuktningsanläggningen skulle nu justeras i ett försök att erhålla tillfredsställande luftfuktighet. Utrymmet över pentryt skulle dräneras till utrymmet mellan inbyggnad och berg eftersom vatten inträngt genom luckan över pentrydörren.

Länsstyrelsen bedömde att bristerna som konstaterats vid besiktningen var av sådan art att de snarast bör åtgärdas och skulle efterbesiktigas den 5 mars klockan 10.00. Vid besiktningen var det läckage från tak i korridorens vägg mot fläktrum och pentry, och nyckel för låsning av skyddsdörren saknades. Den relativa fuktigheten överskrider fortfarande och ofta det max tillåtna 60 %, vilket antogs vara någon felaktighet i avfuktningsaggregatet. En fackman skulle nu tillkallas för fastställande av lämpliga åtgärder, som omedelbart skulle vidtagas.

Några år senare, den 13 oktober 1983 hade skydd för takdropp i ingångstunneln fortfarande inte anordnats. Rostskyddsmålning på luckor och karmar hade gjorts men det var mycket dåligt utfört. Vissa karmar hade inte målats på frånsidan och på andra ställen hade erforderlig rensning av rost inte gjorts före målningen. Den relativa fuktigheten var fortfarande för hög, 69 % vid besiktningstillfället.

Det görs ytterligare ett försök att få bukt på fuktproblemen i anläggningen och den 3 maj 1984 skickar en ny aktör, Essef Service en offert på ett nytt aggregat:

Befintligt aggregat har enligt tillverkaren en avfuktningskapacitet på ca 14 kg/dygn vid 40% relativ fuktighet och ingående temperatur +20 grader celcius. Vi föreslår utbyte till 1 st kylavfuktare typ CDB-1700 komplett med hygrostat och elbatteri.

Avfuktningskapacitet vid 40% relativ fuktighet 15 kg/dygn och ingående temperatur +20 grader celcius.

Eleffekt batteri 1,0 kW.

Priset på aggregatet uppgick till 11 900 kronor (26 575 kronor enligt penningvärdet i januari 2014) och den totala kostnaden blev till slut 18 331,20 kronor (40 937 kronor enligt penningvärdet i januari 2014) när installationen stod klar 17 juni år 1984.

6.5 Televerket kommer in i bilden

Den 15 februari år 1985 meddelar Televerket Radio om ett slutfört räckviddsprov med deras FM-sändare för närradio med uteffekten 5 W ERP från Tisteln. Provet hade utfallit till deras belåtenhet och begärde således tillstånd att permanent få montera anläggningen vid Tisteln. De var noga med att påpeka att närradiosändaren lätt kunde frekvensändras till de i Göteborg utnyttjade P1, P2 och P3 frekvenserna eller någon annan valfri frekvens inom FM-bandet. Om ordinarie FM-sändare på Brudaremossen FM/TV-station skulle slås ut vid katastrof eller ofred skulle närradiosändaren fungera som en reservsändare med begränsad räckvidd. Att få placera närradiosändaren i Tisteln var således ett gott komplement till denna beredskap.

Civilförsvarsstyrelsen godkände att Televerket radio monterade en permanent installation av närradiosändaren vid anläggningen. Det som är intressant är att civilförsvarsstyrelsen refererar till Tisteln som ”Civilförsvarets radioannex”, vilket således bekräftar tidigare modernisering och anslutning av Tisteln som annex för HC Uttern. Även på andra handlingar refereras anläggningen till som annex, men det bör poängteras att Tistelns funktion som ledningscentral inte övergavs.

6.6 Tisteln går i graven

Tyvärr råder det bristande dokumentation vad gäller de senare åren av anläggningens historia, men den 30 januari år 1990 skickar Räddningsverket ut en blankett för att skapa nytt underlag för reservdelsanskaffning. Det underlag som fanns då var c:a 10 år gammalt och det behövdes nytt underlag, som skulle föras in i ett dataregister. Det som är intressant i blanketten är att anläggningen benämns som en ledningscentral och dess byggår var någonstans mellan 1940 och 1950. Det var denna notering som kom väl till hands i början av artikeln.

Något som Tisteln tyvärr inte kommer ifrån är ett konstant problem med fukt och rostbildning. Länsstyrelsen skickar den 4 mars 1991 ett brev till kommunen gällande en odokumenterad besiktning av anläggningen som ägde rum under maj-juni. Där framgår det att ledningscentralen skulle vårdas och underhållas i avvaktan på att en ny central skulle anordnas. Vidare krävdes en förklaring till varför underhållsbristerna inte åtgärdats. En gemensam nämnare med tidigare år är att länsstyrelsen endast sätter ner foten när det är något allvarlig och tyvärr finns det inga dokumenterade handlingar som beskriver någon form av vidare underhåll av Tisteln.

Vid en senare besiktning av anläggningen, den 4 oktober samma år påpekades fuktskador i köket, problem med stötvågsdörren, rostig och kärvande gallergrind, samt problem med luckan till förfilterkammaren. Utöver detta utfördes en provtryckning i anläggningen där det konstaterades att det var ett läckage på 69 kubikmeter per timme vid ett övertryck på 13 mm vp (millimeter vattenpelare) vid en helt sluten anläggning. Öppna ventiler vid normaldrift bidrog till ett övertryck av 7 mm vp, med en lufttillförsel på 256 kubikmeter per timme. Luftreningsanläggningen hade kapacitet att tillföra 288 kubikmeter renad luft per timme. Dessa värden kunde erhållas efter att vissa tätningar gjorts och det påpekades att det skulle medföra stora kostnader att åtgärda så en tätare anläggning skulle erhållas. Inte nog med att det redan såg mörkt ut för Tisteln under tidigare år så går det nu ännu mer utför.

Ett kort meddelande på en lapp från 26 april 1993 bekräftar att Televerket fortfarande hyr masten på hjässan för anläggningen och högst upp på högen med handlingar låg en lapp som tyder på en viss ovisshet. Ingen visste riktigt vad som skulle hända med anläggningen och det spekulerades i att den kanske skulle säljas till Televerket. Om den gjorde det eller ej kan jag tyvärr inte svara på i dagsläget men idag står anläggningen totalt övergiven. Min slutsats är att det är kontentan av upprepade problem med anläggningen och kanske var det så att anläggningen föll mellan stolarna? Anläggningen som totalt sett kostade miljonbelopp att bygga och renovera år in och år ut är idag fullständigt obrukbar. Det var en anläggning där samhället skulle styras ifrån under en krissituation och än idag är det få skattebetalare som vet vilka fantastiska anläggningar som de faktiskt betalat för. Tyvärr stänger man idag gärna igen anläggningarna och låtsas som de inte finns, det är annat än hur det såg ut på när Kungliga Civilförsvarsstyrelsen hade makten. De hade stenkoll på läget och styrde med järnhand, det var något att vara stolt över.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.