Luftskyddet

Ur intensivitet och frustration

Kylan hade lagt sig över landet i takt med att året närmade sig sitt slut. Det var nu bara ett fåtal år kvar tills bomberna skulle falla från skyn i samband andra världskrigets utbrott. Misstanken att även Sverige skulle bli indraget i ett fullskaligt krig var påtaglig.

Sverige hade inlett en upprustning, nya flygplan köptes in och ett luftvärn upprättades. Runtom i världen pågick nu också ett intensivt arbete för ett ökande av luftskyddets effektivitet. I så gott som hela Europa planlades ett civilt luftskydd, något som sedan 1917-1918 hade funnits i tyska städer inom räckhåll för fientligt flyg. Ett luftskydd hade som främsta uppgift att begränsa verkningar av luftangrepp direkt eller indirekt mot civilbefolkningen. Angrepp mot civilbefolkningen ansågs nämligen ingå som betydelsefull, kanske rentav dominerande, faktor i ett modernt krig.

Under första världskriget 1914 var antalet dödade och sårade per anfallande flygplan c:a 3,7 personer men de sista två åren 1917-1918 var siffran endast 0,37 i medeltal. Siffran sjönk väsentligt under krigets lopp trots förbättrade anfallsmedel. Det rådde inget tvivel om att ett organiserat civilt luftskydd var orsaken till denna avsevärda minskning.

I Sverige hade det hittills inte gjorts något för att skapa ett luftskydd åt civilbefolkningen. Sverige var visserligen mycket glest befolkat, men vid ett krig skulle luftangrepp utan tvivel riktas mot större städer, industricentra och järnvägssamhällen. Varför ett luftskydd inte inrättats väckte en stor debatt i tidningarna och ibland närmast på frustration, Alf Martin i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (19/10 1935):

“Varför då denna otroliga passivitet? Tror man möjligen, att militären ska sköta saken? Den lär få nog med arbete av annat slag. Eller hoppas man, att Röda korset i det kritiska ögonblicket skall uppträda som räddaren?”

Alf Martin skrev i sin artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (19/10 1935) att Sverige, i motsats till andra länder bestämt sig för att klara sig med sina fåtal flygplan och luftvärnsbatterier. I artikeln beskrev han hur detta var ett sorgligt förbiseende av eller allvarliga misstag om vissa av luftkrigens syften. Situationen hade kunnat beskrivas som komisk, om det inte handlade om tiotusentals människoliv förklarade Alf Martin.

Övriga världen blundade inte för det faktum att luftstridskrafter, hur stora de än är, inte kan erbjuda full immunitet för civilbefolkningen vid luftanfall. Överallt fortlöpte arbetet med att göra skyddsåtgärderna så fullständiga som möjligt, men i Sverige tillkom luftskyddet genom enskilda initiativ först 1937 med införandet av luftskyddslagen.

Det fanns nu en statlig luftskyddsinspektion med rådgivande och inspekterande befogenheter som ställde krav på länsstyrelserna att utfärda bestämmelser om planläggning av länets luftskydd. För genomförandet ansvarade respektive länsstyrelse och polischef. Någon allmän skyldighet att anordna skyddsrum fanns inte, men det fanns vissa möjligheter att åstadkomma skydd för driftspersonal vid kommunala tekniska verk.

I luftskyddskungörelsen 1938 skilde man mellan tre olika slag av luftskydd: allmänt luftskydd, industriluftskydd och enskilt luftskydd. Skyddsrummen kom att kallas för allmänna skyddsrum, respektive enskilda skyddsrum. De allmänna skyddsrummen innefattade också de offentliga skyddsrummen för gatutrafikanter.

Sedan 1940 var det en skyldighet för respektive kommun att anordna allmänna skyddsrum. För ägare av anläggningar och byggnader fanns dessutom en skyldighet att anordna enskilda skyddsrum. Statsbidrag för anordnande av sådana skyddsrum skulle uppgå till 2/3 av av byggnadskostnaden. Vissa anläggningar skulle inom vissa områden förses med enskilda skyddsrum, såsom:

• Hamn, järnvägsstation och jämförlig anläggning.
• Industriell anläggning med fler än 25 sysselsatta.
• Undervisnings- eller vårdanstalt, hotell och pensionat med fler än 25 personer.
• Byggnad med fler än två våningar för bostads-, kontors- eller affärsändamål.
• Annan anläggning eller byggnad där människor vistades, om det ansågs nödvändigt.

Skyddsrum behövde inte bara anordnas i nybyggnad utan också i befintliga byggnader, men då kunde inte samma krav ställas på skyddsrummets beskaffenhet. Hur många de skulle inrymma berodde på hur många som kunde antas vistas samtidigt i byggnaden. Skyddsrummet skulle kunna motstå verkan från splitter, stridsgaser, samt ras från byggnader. Skyddsrum gemensamt för flera fastigheter kunde anordnas om det ansågs lämpligt, vilket länsstyrelsen beslutade om.

Statens utrymningskommission övertog sedermera luftskyddsinspektionens ansvar beträffande utrymning som befästes av utrymningslagen 1941. Civilförsvarsutredningen år 1943 medförde en ny civilförsvarslag som angav att civilförsvaret skulle vara en helt civil organisation med uppgifter som tidigare utövats av luftskyddet, utrymningsorganisationen och skogsbrandväsendet för krig. En ny myndighet, civilförsvarsstyrelsen, inrättades för den centrala ledningen av civilförsvaret med länsstyrelsen som regionalt ledningsorgan. Huvuddelen av lagbestämmelserna från 30-talets luftskyddslagstiftning samlades 1944 under civilförsvarslagen.

Vad var luftskyddet för något?

En fiende som avser att medföra skada från luften kan göra detta på ett flertal olika sätt. Givetvis kommer militära myndigheter att försöka hindra ett fientligt luftanfall genom att använda både luftvärn och eget flyg, men skadegörelse på liv och egendom kommer sannerligen att inträffa. Den primära uppgiften för luftskyddet var att förhindra verkningarna av det fientliga flygets verksamhet mot bebyggda orter samt vidta sådana åtgärder att samhällslivet så snart som möjligt kunde bringas åter till normala former. Detta skulle göras möjligt med förutsättning att luftskyddsmyndigheten hade tillräckligt med övat folk för ändamålet, erforderliga transportmedel och redskap.

För att kunna bemästra de skador som kunde uppkomma organiserades en förstärkt ordningshållningstjänst inom polisen och särskilda röjnings- och reparationsavdelningar som huvudsakligen sattes upp av gatu- och vägförvaltningens personal. Särskilda sjukvårdsavdelningar och gasskyddsavdelningar uppsattes till största del av frivilliga. Reparationsavdelningar för vattenverk, hamnar, gas- och elverk, samt spårvägar och slutligen brandberedskapen hade alla också en förstärkt ordningshållningstjänst. Samtliga av dessa luftskyddsstyrkor kom att tillhöra vad som kallades för det allmänna luftskyddet.

Industri- och affärsföretag skulle i stor utsträckning själva få svara för skyddet av sina egna anläggningar. I Göteborg ålades över 200 industri- och affärsföretag att uppsätta och utbilda egna brandavdelningar, reparations- och röjningsstyrkor och liknande. Sammantaget så utgjorde detta industriluftskyddet och för att ge större styrka åt vissa mindre industriluftskydd så sammanfördes dessa i industriluftskyddsblock. Inom industriluftskyddet utövades ledningen av särskilda industriluftskyddsledare.

För skydd av fastigheter som inte omfattades av industriluftskyddet hade så kallade hemskydd organiserats. Dessa var luftskyddschefens (LSKCH/LSCH) yttersta poster mot den fientliga flygaren och för att ge dessa större styrka organiserades de i blockgrupper. I regel så omfattade hemskydden ett kvarter och för dessa utsågs en hemskyddsledare, och för blockgrupperna en blockledare.

Ledningen för luftskyddet skulle utövas i luftskyddets huvudcentral (HC) av luftskyddschefen. Under luftskyddschefen lydde luftskyddsdistriktschefer (LSDCH/LSKDCH) i luftskyddsdistriktcentraler (DC), en för vart och ett av luftskyddsområdets luftskyddsdistrikt. Göteborgs luftskyddsområde leddes från HC Solrosen och bestod av sju luftskyddsdistrikt. Till sin hjälp hade luftskyddschefen inom det allmänna luftskyddet ett antal tjänstegrenschefer.

Det ansågs nödvändigt att dra tydliga gränser för verksamhetsområdena för det allmänna luftskyddet, industriluftskyddet och hemskydden med blockgrupperna. De skulle kunna stödja varandra vid behov men i regel skulle industriluftskydden och hemskydden själva avhjälpa de uppgifter som berörde dem. När skador inom hemskydden och de minsta industriluftskydden blivit övermäktiga ska de söka hjälp hos blockgrupperna och om dessa också blivit maktlösa ska hjälp begäras hos respektive luftskyddsdistrikt. För medelstora industriluftskydd gällde det att söka hjälp hos luftskyddsdistrikten direkt om de blivit övermäktiga. Vid behov skulle de största industrierna och luftskyddsdistrikten erhålla hjälp från luftskyddets huvudcentral.

Det var nödvändigt för luftskyddsledningen att erhålla kännedom om inträffade skadegörelser för att kunna utöva en effektiv och verksam luftskyddstjänst. Saknades tillgång till en effektivt organiserad och väl utövad observations- och rapporttjänst kunde luftskyddsledningen inte räkna med att i tillförlitlig form och snabbt erhålla uppgifter om inträffade skador. Observationstjänstens syfte var att upptäcka och iaktta fientlig flygverksamhet samt hålla respektive HC och DC orienterade. Syftet var också att upptäcka och iaktta skador, olyckslägen och andra faromoment som uppstått till en följd av fiendens krigshandlingar genom huvudsakligen flyganfall.

Rapporttjänsten avser att bringa iakttagelser till luftskyddsmyndigheternas kännedom via en så kallad skaderapport. Syftet var också att sköta förbindelsen mellan luftskyddets olika organ, utryckningsorder och rapporter från insatsstyrkorna genom sambandsrapporter. Rapporteringen från HC till en luftbevakningscentralen (LC), länsstyrelsen och andra myndigheter skulle skötas genom luftbevakningsrapporter och luftskyddsrapporter.

För att meddelanden av olika slag ska nå sin mottagare inom kortast möjliga tid och för att öka säkerheten för meddelandenas riktiga överföring så var det viktigt att det rapportsystem som tillämpades var känt av alla luftskyddsfunktioner. Det var också nödvändigt att de som tjänstgjorde inom rapporttjänsten var väl övade, var och en inom sitt specifika område.

Det primära hjälpmedlet för överförandet av rapporter och order var telefon och därför ställdes stora krav på luftskyddets telefontjänst. En klar terminologi, en distinkt och kortfattad rutinmässighet skulle användas vid samtalens utväxlande.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.