LS-Torn

Tornsvalornas näste

Vi befinner oss någonstans i Mellansverige en tidig sommarmorgon. Längs en dammig grusväg färdas vi mot vår slutdestination. Vi svänger av och parkerar vid en väderbiten vägbom som avgränsar en gräsbevuxen skogsväg. Efter några hundra meter längs vägen viker vi av in i granskogen, en skog som varieras med mossa, kärr och branta stup. Värmen är påtaglig i den besvärliga terrängen när vi påbörjar en mödosam vandring uppför det branta berget. För varje steg mot hjässan gör sig utrustningen på våra ryggar sig väl påmind. Framför oss tornar bokstavligen vårt mål upp sig, en luftbevakningsstation i form av ett luftbevakningstorn (ls-torn) av stål med sin karaktäristiska korg på toppen.

Det finns ingen bilväg i närheten till tornet vilket gör att man förundras över hur alla tunga delar transporterades dit när det uppfördes. Tornets skick är förvånansvärt bra med tanke på att det stått på berget sommar som vinter sedan 1950-talet. Tornet är helt orört sånär som på en förruttnad planka som blåst ner från korgens innanmäte. Vi stannar upp och det enda som hörs är vinden som susar i trädtopparna. En fridfull plats att dricka en kopp kaffe på innan det är dags att dokumentera tornet med dess omgivning.

Vi kontrollerar att den cirka 15 meter höga stegen är säker att klättra på, ingen skruv saknas och ingen rost så långt ögat kan nå. Väl uppe vid korgens undersida sätter vi nyckeln i låskolven och vrider om, låsanordningen fälls åt sidan och den tunga träluckan i golvet puttas upp. Blickarna lyfts mot horisonten ovanför korgens kanter och det är lätt att förstå varför tornet står på just denna plats. Utsikten från tornet är magnifik i alla väderstreck. I korgen finns uttag för kommunikationsutrustning och en kompasskiva men inte mycket mer, spartanskt inredd minst sagt.

1. Luftbevakningsstationernas historia

Den 14 maj 1940 startades landets första kurs för utbildning av rekryteringsombud för den frivilliga luftbevakningen. De tre första veckorna anmälde sig över 2 500 frivilliga. Det var ett stort intresse från unga män och kvinnor som ville göra en insats för sitt land. Att åka ut som frivillig luftbevakare var en fosterländsk handling. Alla värnpliktsfria män och kvinnor från 17-18 års åldern upp till 55 år kunde anmäla sig som krigsfrivillig för en tid av normalt sex veckor. Redan under det första av de fem krigsåren hade mellan 18 000 och 20 000 frivilliga tjänstgjort vid luftbevakningstationer. Att allt detta var möjligt berodde främst på andra världskrigets hårda verklighet som sände oro in i varje svenskt hem och som mer eller mindre påverkade varje medborgare.

Efter krigsslutet avvecklade Armén sin luftbevakning som då bestod av 14 500 krigsplacerade män och kvinnor. Efter ett antal övningar och utredningar beslutades att luftbevakningen i sin helhet skulle ingå i Flygvapnet. Ganska snabbt efter övergången byggdes centraler för mottagning av radar- och optisk luftbevakning som ingick i Stril 50.

Kompanierna var nu krigsförband (d.v.s. enbart bemannade i krig) och bestod enbart av värnpliktiga samt frivilliga män och kvinnor (rekryteringen av all frivilligpersonal skedde genom Flygvapenfrivilligas Riksförbund och Sveriges lottakårer). Utbildningen av värnpliktiga skedde enbart vid särskild övning befäl (SÖB) och vid krigsförbandsövning (KFÖ) var fjärde år.

Tornsvala. Foto: Flygvapenmuseum

I Försvarsstabens Luftförsvarsavdelnings dokument Frivillig luftbevakning från maj 1944 står bl.a. följande:

“Vem kan antagas som luftbevakare?

Villkoren äro följande:

• Att under året fylla minst 17 och högst 55 år (undantag kan göras om den sökande i övrigt är synnerligen lämplig),

• Att vara välfrejdad svensk medborgare,
• Att vara fullt frisk, äga god fysik och normal syn och hörsel samt icke ha fel på talorganen. Fel eller lyte, som icke inverkar menligt på tjänsten, utgör däremot intet hinder för antagning.

För omyndig under 18 år fordras därjämte skriftligt medgivande av målsman (förmyndare)

Utbildning:

Den första utbildningen av nyanställda frivilliga sker i regel centralt i form av en kurs på vanligen sex dagar (48 timmar) eller också vid den luftbevakningsstation (LS) där den frivillige skall tjänstgöra. Efter den grundläggande kursen följer tjänstgöring vid en LS, varvid fortsatt utbildning äger rum. Efter minst tre veckors dylik tjänstgöring kan personal, som har intresse för tjänsten, kunskaper och lämplighet i övrigt, uttagas för utbildning till LS-chef er eller ställföreträdande LS-chef er enligt särskilda bestämmelser Denna utbildning sker i regel vid en särskild underbefälskurs på omkring två veckor (96 timmar). Efter dess slut utfärdas betyg, samtidigt som icke lämpliga avskiljas. Den som tjänstgör såsom LS-chef har befälsrätt över personalen vid samma LS. Särskilt lämplig personal kan vinna anställning vid luftbevakningscentral och kan då erhålla placering i högre befattning än LS-chef. Skolungdom som önskar fullgöra luftbevakningstjänst under den tid den obligatoriska värntjänstutbildningen pågår kan efter framställning till rektor i varje särskilt fall jämlikt Kungl. kung. nr 604 1941 § 5 moment 3 erhålla befrielse från denna.”

Tornsvalan Ester Persson om sin tid som luftbevakare mellan åren 1943 – 1945 (hämtad från http://gammalstorp.se/):

“Jag var bara sjutton år och visste absolut inte vad jag gav mig in på den dagen jag stegade upp till rekryteringsbyrån i Malmö och anmälde mig till tjänstgöring någonstans i Sverige. Redan nästa dag satt jag på tåget med ett tremånaders kontrakt i fickan. Första anhalten var Helsingborg där jag blev utrustad med en persedelsäck full av prylar och med ett par pjäxor storlek 42 dinglande utanpå, efter tågbyte och väntetider var jag framme vid målet, en plats som hette Vashall. Förläggningen var en röd liten stuga med skogen ända in på knutarna och såg nog så idyllisk ut.

Jag kastades dock snart in i den militära verksamheten. Chefen kom ut, hälsade välkommen, presenterade mig för kamraterna, talade om att kvällsmaten kom klockan sex, till dess kunde jag packa upp, bädda min säng och klä om till uniform. Vilket jag givetvis gjorde, en militär lyder ju order.

Efter maten fick jag veta att jag på dagen skulle gå vakt i ett torn, på natten nere på marken, att alla flygplan inom syn- och hörhåll skulle rapporteras och att denna rapportering skulle ske efter en viss sifferkod som jag fick vara snäll och plugga in illa kvickt, för jag skulle ha vakt mellan tolv och tre samma natt. Jag var sömnig och trött så siffrorna bara surrade i huvudet på mig, men när klockan var tolv stoppade jag koden i fickan och gick ut till min första vakt. Flickan jag avlöste sa att om jag såg något mystiskt ljus i skogen så skulle jag inte bli rädd, det var bara “Smygen”, en karl som var lite vrickad. Han brukade smyga omkring i skogen med sin schäfer om nätterna och lysa med en ficklampa. Gissa om jag blev lugnad! När ljuset släcktes inne i förläggningen stod jag stel av skräck och kyla och stirrade in i en svart skog. Visst var det väl ett ljus jag såg där, kunde det vara “Smygen”? Hur kunde de förresten veta att han var ofarlig? Jag var så rädd så jag vågade inte röra en fena och när en uggla hoade till tyckte jag att blodet isades i ådrorna. Hur skulle jag klara det här i tre månader?

Det är möjligt att jag under nattens timmar uppsände en bön till högre makter och att denne bön blev hörd, för efter bara några dagar blev jag förflyttad till ett ställe som hette Södåkra. Det låg vid havet och runt stugan fanns bara en helt vanlig trädgård, ingen skog, ingen “Smygen”! Det blev alltså mycket bättre men ganska händelselöst och trist. Vi hade permission till klockan tio var tredje kväll, men det fanns absolut ingenstans att gå, inte ens ett kafé. Jag var fast besluten att åka hem när de tre månaderna var gångna och det gjorde jag också, men de sista veckorna hann det faktiskt hända en del. Vi fick en ny kompanichef. Han hade tjänstgjort i finska vinterkriget och jag undrar om han inte var lite miljöskadad. Hans dagbesök gick väl an, även om han gormade och skrek, men hans nattliga inspektioner blev rena mardrömmarna trots att vi väl aldrig varit så vakna. Vi skulle under nattpassen patrullera runt huset och när vi var på ena sidan huset smög han in på andra sidan. Sen kunde vad som helst hända. Ibland klättrade han upp i ett träd och när vakten passerade hoppade han ner framför hennes fötter och knyckte geväret. Ibland satte han fällben för oss och ibland dök han bara upp ur tomma intet och bländade oss med sin ficklampa. Sen fick vi en rejäl utskällning som påbröd. Naturligtvis var det riktigt att man skulle vara uppmärksam på vakten och det är klart att fienden inte valt att gå igenom grinden om de kommit, men nog var både karlen ifråga och den här sista tiden i Södåkra ganska påfrestande. Min nästa placering blev på Linderödsåsen.

Eftersom det var så mycket nattliga överflygningar gick vi vakt i tornet dygnet om. Den här natten jag ska berätta om inträffade i augusti, om jag inte minns fel. Jag gick på vakten vid midnatt och nästan genast brakade det loss. Först kom det engelska plan och sen dök den svenska jakten upp från alla håll. Jag ringde ner efter förstärkning, för jag hann faktiskt inte både titta, skriva och ringa in rapporterna. Plötsligt kom ett plan på låg höjd rätt över oss med hackande motorer och jag hann precis tänka, tack och lov att det inte trillade ner i huvudet på oss, så small det! Lufttrycket var så starkt att vi åkte ner på botten i tornet. Men vi var kvicka på benen igen för att rapportera. Ett par kilometer bort fick vi se ett kraftigt eldsken och en fallskärmshoppare singlade genom luften någonstans i mittemellan. Chefen hade vaknat av oväsendet och kom utrusande. Vi försökte förmå henne att skicka ett par av töserna efter flygaren, men vi var vid tillfället bara halv styrka, så hon ringde i stället ett närliggande militärkompani. Efter en stund kom en kapten i spetsen för 20 meniga och jag blev avlöst för att gå ner och förklara var de skulle leta. Om han trodde jag fantiserade eller om han var lat vet jag inte, men han vände och gick hem igen med motiveringen att det inte var lönt att leta förrän det blev ljust. Hans överlägsna attityd fick chefen att ilskna till så hon skickade iväg två töser, iklädda hjälmar och gevär för säkerhets skull. Och det gjorde hon rätt i, för mindre än en timme senare var de tillbaka, medförande en stilig engelsk major. Han hade varit pilot på planet och var den ende som överlevde. Ett par av besättningen hade hoppat över havet och drunknat, fick vi senare veta, och en sårad navigatör hade följt med planet i kraschen. Våra engelskakunskaper var väl inte mycket att hurra för, men med god vilja och lite ansträngningar gick det faktiskt ganska bra att prata med vårt krigsbyte. Vi fick veta att han varit på bombflygning över Tyskland, att han var trött och att lite mat skulle smaka bra. Eftersom vi inte åt på förläggningen fanns det ju inte mycket i den vägen, men vi intventerade våra skåp och fick fram ett paket knäckebröd, en liter mjölk, lite frukt och två tomater. Det blev ju ingen festmåltid precis, men han åt med god aptit, begapad av fyra förtjusta Tornsvalor. Tyvärr kunde vi ju inte ha honom kvar, vi var ju tvungna att ringa vår kompanichef och efter ett par timmar kom det en militärbil och hämtade honom. Dagen efter var vi ute i skogen och letade upp fallskärmen. Den var av ljuvligt ballongsiden, men vi fick inte behålla den heller. Naturligtvis trodde vi att vi skulle bli omnämnda i dagstidningarna, men i Kristianstadsbladet stod endast “— och blev omhändertagen av den militära personalen på orten”. Och det var ju korrekt, även om det för oss kändes snopet.”

Trots glädjen över freden så kändes det allt lite vemodigt

Tornsvalan Ester Persson om att lämna luftbevakningen.

Tornsvalorna var smeknamnet på kvinnorna som skötte den optiska luftbevakningen från ls. Smeknamnet tornsvalor fick de för att fågeln tornsvala bygger sina bon i höga byggnader. Cirka 1 500 stycken ls placerades i hela landet, högt beläget för att ge så god sikt som möjligt för de vakande tornsvalorna. Även höga byggnader användes för uppgiften, exempelvis vattentorn och fyrar.

Den optiska luftbevakningens huvuduppgifter var:

• Optisk upptäckt som innebär att man genom direkt observation med hjälp av syn och hörsel, försöker upptäcka flygplan m.m. så tidigt som möjligt. De enda hjälpmedel som vanligen användes av tornsvalorna var sådana som förstärker syn eller hörsel, framför allt kikare.
• ls-platserna hade teleförbindelse till berörd central där tornsvalorna rapporterade in sina observationer som personalen i centralen sedan använde sig utav.
• Det var viktigt att kunna typbestämma det fientliga flyget, på så vis visste man vilket hot som skulle möta stridspiloterna i luften.

ls-platserna användes även till observation av bl.a. följande:

• Luftlandsättning, landsättning, fallskärm
• Brandrök
• Väder

Telefonen i ls var det viktigaste arbetsredskapet personalen hade, via telefonen rapporterade luftbevakarna in sina observationer till centralerna via manuella telefonnätet med hjälp av prioriterade telefonsamtal (luftförsvarssamtal). Dessa samtal hade företräde framför annan telefontrafik och kunde till och med bryta ett pågående samtal. Vid omfattande flygverksamhet blev telefonnätet ofta helt blockerat.

På pappret var funktionen simpel och pålitlig, men det skulle visa sig att driften av ls var lättare sagt än gjort. I driften ingick att regelbundet prova telefonförbindelsen till stationerna från luftförsvarsgruppcentralerna* (lgc). Detta innebar att någon måste åka ut till varje ls, ansluta en telefon och ringa till lgc, ett tidsödande arbete till hög kostnad. Inte sällan visade det sig att förbindelsen av olika anledningar inte fungerade. Den sista biten av förbindelsen var oftast en stolplinje med blanktråd dragen i skogen vilket medförde att snö och rimfrost alternativt träd eller grenar kunde orsaka avbrott eller kortslutning.

Detta mödosamma arbete behövde effektiviseras, det tyckte inte minst dåvarande driftingenjören vid F 4 i Östersund, Einar Eriksson. I slutet av 1950-talet uppfann han ett provdon för ledningsprovning som smått revolutionerade verksamheten för bl.a. proven av teleförbindelsen till ls. I en hemlig skrivelse från F 4 till Kungl. Flygförvaltningen (KFF) i januari 1958 anmäldes och beskrevs uppfinningen:

”Inom luftbevakningen föreligger ett absolut krav, att förbindelserna mellan ls och centralen ständigt äro funktionsklara. För närvarande måste funktionskontrollen ske från slutpunkten. Detta är mycket tidsödande i de fall slutpunkten är belägen på stort avstånd från allmän samfärdsled. (speciellt för norrlandssektorerna). Med nuvarande metodik kan i genomsnitt endast fem st. ledningar (ls) kontrolleras per dag, vilket är kostsamt och ur beredskapssynpunkt otillfredsställande.”

Erikssons uppfinning bestod av en anordning som omvandlade ringsignalen till en tonfrekvent återgående signal som angav att förbindelsen var hel, anordningen fick namnet tonsvarare. I princip fungerade tonsvararen så att vid manuella telefonstationer likriktades ringsignalen i tonsvararen och laddade upp en kondensator som efter ringsignalens slut strömförsörjde en transistoroscillator som sände en avklingande hörbar ton tillbaka på linjen. Hur länge avklingningen varade berodde på kondensatorns kapacitet. Vid automatiska telefonstationer var konstruktionen i princip densamma men där gällde det dessutom att få tonsvararen att uppträda som en ansluten telefon som kopplade upp förbindelsen i automatstationen, tonoscillatorn strömförsörjdes sedan från stationen. Kontrollmetoden var i båda fall densamma, från lgc ringde man upp ls och om förbindelsen var hel fick man en svarston tillbaka.

Flyglottor i arbete. Foto: Armémuseums arkiv

En kostnadsjämförelse skissades upp för att visa vad en driftkontroll med personal på plats kostade, kontra vad en driftkontroll med provdon kostade och det skulle visa sig provdonet var oerhört mycket billigare att använda sig utav. Vid beskrivningen av provdonet hade Eriksson även angivit följande kostnadsjämförelse:

• Befintligt system – Vid norrländska förhållanden max fem ls per dag. Dagtraktamenten 35 kronor plus lön 48 kronor, summa 83 kronor. Detta ger en provningskostnad/ls på 16.60 kronor. Tillkommer sedan resekostnad/ls på 5 kronor vilket ger en provningskostnad av 21.60 per ls.
• Provdonsystemet – Prov av 80 ls per dag med rikssamtal där varje samtal kostar c:a 1 krona. Tillkommer lön på 48 kronor som tillsammans blir 128 kronor eller 1.60 per ls vilket är en stor skillnad i jämförelse med det befintliga system.

Provningsdonets tillverkningspris uppgavs uppgå till 25 kronor styck men sedan skulle den vara helt underhållsfri, väderbeständig och inte erfordra batterier. Ett drygt år senare hade 15 provdon tillverkats och monterats. Tillverkningen skedde vid Einar Erikssons egen firma Transistorteknik i Hackås. Enligt önskemål från Telestyrelsen var tonfrekvensen ändrad till 1 100 Hz från tidigare 2 500 Hz och apparaten försedd med åskskydd. Provdonen inkopplades tillfälligt på abonnemang tillhörande luftbevakningsstationer inom riktnummerområden Norrtälje, Alunda, Stockholm, Östersund och Krokom. Proven slog väl ut och ett icke namngivet företag fick så småningom i uppdrag att tillverka tonsvarare till de flesta av försvarets telefonlinjer som slutade i ls. Både oscillatorn och åskskyddet var ingjutna i var sin rektangulär enhet av epoxyharts. På detta sätt kunde den tåla olika väder och temperaturer. I den tekniska data som tillverkaren angav kunde tonsvararen arbeta inom temperaturområdet – 40° till + 55° C. Dessa förhållanden var ungefär lika med det som markteleingenjörerna arbetade inom men tonsvaret avgavs något snabbare.

Med det nya systemet kunde personalen funktionsprova linjerna effektivt och på mycket kortare tid. Nu kunde en person sitta och ringa önskade ls och få en uppfattning om förbindelsestatus från sista telefonstationen till slutpunkten. Detta gav dock inte hela sanningen om den totala förbindelsen då den del som i krig var reserverad för försvaret inte ingick i provet. Principen var att från lgc till ls gick förbindelsen över ett antal telefonstationer. I dessa stationer fanns ett antal militära omkastare som måste fällas för att koppla in förbindelsen på ordinarie civila nät och först när alla berörda omkastare var fällda kunde krigsförbindelsen provas. Med Erikssons provdon ringde man som till en vanlig abonnent från anläggningen till det abonnentnummer som slutpunkten hade i sista telefonstationen och provade i praktiken endast den sista, men mest utsatta, delen av den totala sträckan.

I början på 1960-talet började man inom flygförvaltningen att dra upp riktlinjerna för ett mer automatiserat system för optisk rapportering med utnyttjande av modern dataöverföringsteknik. AGA fick till uppgift att tillverka systemet som kom att kallas  OPUS-systemet. Ett system för insamling, presentation och överföring av information för den optiska luftbevakningen. Tekniken vid Is utgörs av en Is-telefon och en batteridriven datasändare, som var anslutna till telefonledningen. Datagivaren har sju knappar, sex av dessa svarar mot bäringarna 2, 4, 6, 8, 10 och 12 enligt klockmetoden. Den sjunde knappen används för att rapportera flygplan som befinner sig mycket nära eller rakt över observationsplatsen. När luftbevakaren trycker ned den knapp som svarar mot den riktning i vilken flygplan observerats överförs informationen inom c:a 1 sekund till lgc. En indikeringslampa på datasändaren tänds när informationen skickats. Luftbevakaren kan med ls-telefonen lämna kompletterande upplysningar till lgc, t.ex. uppgifter om flygplanstyp och antal flygplan som var viktigt vid bekämpning av fientligt intrång. Datasignalen från Is överförs till indikeringslampor på en rapporteringskarta i Igc. Lamporna är utlagda som en cirkel runt varje Is och orienterade på samma sätt som knapparna på datasändaren i Is. Lampan lyser med blinkande sken under ett antal sekunder och därefter med fast sken. Samtidigt tänds lampor även på tillsatserna för rapportmottagaren, rapportmarkören och avlösningsledaren i lgc. Lamporna på dessa tillsatser visar vilken Is som sänt informationen och man kan utefter detta underlag planera en insats. Upp till 30 Is kan vara anslutna till ett Igc-stativ (ett stiftfält för uppkoppling av förbindelserna). Felaktiga rapporter på grund av linjefel eller handhavandefel av tekniken markeras i lgc genom att observatörens lampknapp blinkar med starkt sken.

Informationen från Igc överförs vidare till rrgc* (radargruppcentral) och lfc* (luftförsvarscentral) med inlagringstelegrafi. Presentationsutrustningen i rrgc liknar till stor del den utrustning som finns i lgc, dock har kartan med lampkransarna mindre skala. Lamporna på denna karta lyser med kontinuerligt avtagande sken under 1-2 minuter. Det innebär att ett flygplans färdväg visas på kartan som en ”svans” efterhand som rapporter om flygplanet inkommer från ls. I lfc presenteras informationen på samma sätt som i rgc med undantag för att varje Is representeras av endast en lampa i Ifc. Även den lampan lyser med kontinuerligt avtagande sken under 1-2 minuter.

Våra officersfruar tjänstgjorde som flyglottor, men vi fick aldrig veta vad de gjorde

Överste Gert Stangenberg citerar ett vanligt yttrande om hur hemligt Stril 50 var.

Lfc under 1980-talet. Foto: FHT (Försvarets Historiska Telesamlingar)

*Rrgc, var en svensk anläggning för luftbevakning från 1960-talet inom det så kallade STRIL 60-systemet. Rrgc var uppkopplade mot ett antal radarstationer i den luftförsvarssektor som rrgc svarade för. Där filtrerades radarinformationen för att sedan skickas vidare till luftförsvarscentralen (lfc) som ansvarade för det övergripande läget och beslutade om insatser av eget jaktflyg. Den direkta stridsledningen utfördes av radarjaktledare i lfc och rrgc. Läs vår artikel om rrgc: www.fortifikationvast.se/portfolio/radargruppcentraler/

*Lfc var en svensk anläggning för luftbevakning från 1950-talet som byggdes upp inom det så kallade Stril 50-systemet. Dessa anläggningar skulle samordna luftförsvaret i varje luftförsvarssektor, varje sektor skulle ha en lfc.

*Lgc var en svensk central under Stril 50 och Stril 60 med uppgift att filtrera informationen från luftbevakningsstationer för vidare befordran till sektorns luftförsvarscentral. Läs vår artikel om lgc: www.fortifikationvast.se/portfolio/optisk-luftbevakning

2. Ls går ur tiden

Som mycket annat inom försvaret finns det även ett slut för den optiska spaningen och dess krigsförband som under lång tid var en viktig del av luftförsvaret. Ny modern teknik, såsom radar som med åren blev allt vassare, medförde att den optiska spaningen blev allt mer omodern. Det blev svårare att optiskt spana på de nyare stridsflygplanen som under 1960-talet och framåt uppnådde markant högre hastigheter. En jämförelse för att förstå skillnaden: under åren 1941 till 1945 var jaktflygplanet J20 i aktiv tjänst. Flygplanet hade en maxhastighet på cirka 505 kilometer i timmen, vilket var en hastighet som gick bra att optiskt spana på. Under 1950-talet kom J32 Lansen som med sin hastighet på 1 125 kilometer i timmen var dubbelt så snabb som J20. Lansen kunde även flyga på låg höjd vilket gjorde den avsevärt mycket svårare att upptäcka och positionsbestämma med optiskt spaning.

Den 30 juni 1994 utgick det gamla optiska luftbevakningssystemet, med anor från andra världskriget, ur krigsorganisationen. En ändrad hotbild, telenätets modernisering samt brist på reservmateriel innebar att systemet inte längre var taktiskt eller ekonomiskt försvarbart. I dess ställe infördes ett nytt optiskt luftbevakningssystem, LOMOS (Luft- Och markobservationssystem), efter beslut av regeringen i april 1994. LOMOS, som bygger på kommersiell materiel, har bättre funktionalitet och större flexibilitet än tidigare system. Som leverantör av DBU-systemet valdes Telub Teknik AB. De första leveranserna av LOMOS skedde i juni 1994. LOMOS består av ett antal observationsstationer (obs) och en observationscentral (oc) inom varje strilbataljon. LOMOS-personalen inom en strilbataljon är organiserad i tre obs-kompanier och leds av strilbataljonstaben. obs-kompanierna består vardera av fyra obs-plutoner med två obs-troppar samt en underhållspluton om 43 personer. Varje obs-tropp består av fyra obs-grupper om åtta personer. Ett obs-kompani i varje strilbataljon har en oc-pluton om 31 personer. Ett obs-kompani omfattar totalt 339 alternativt 370 personer.

LOMOS-systemets logga. Foto: FHT (Försvarets Historiska Telesamlingar)

Obs utgörs av förberedda eller planerade platser för rapportering. Obs-platserna skall ha god sikt genom att vara högt placerade eller vara utrustade med någon form av torn. Dessutom krävs normalt tillgång till telefonabonnemang, eget eller inhyrt. Antalet obs är 600-700 och är, sånär som på i fjällvärlden, jämt spridda över Sveriges yta. Det kan finnas fler förberedda platser än vad man avser att utgångsgruppera på. Detta ger flexibilitet för att t.ex. kunna förtäta bevakningen i vissa områden och ge redundans vid eventuell utslagning.

Denna artikeln skrevs med hjälp av Arboga Elektronikhistoriska förening – Tonsvara´n (Hallå hallå), Bernt Törnell – Spaning mot skyn (Den optiska luftbevakningen i Sverige), Ester Persson berättelse och Försvarsstabens Luftförsvarsavdelning – Frivillig luftbevakning. Tack till Mats Levinsson och Mats Nordström för korrekturläsning.