Rödbergsfortet

Bodens fästning

I början av 1900-talet påbörjades ett omfattande arbete i övre Norrland, ett projekt som skulle komma att bli ett av de största militära byggprojekten som Sverige skådat genom tiderna. I den mäktiga fästningen som skulle vara så respektingivande att den evige fienden i öst inte skulle våga sig på en invasion i norr skulle Rödbergsfortet ingå. Tack vare sin avskräckande effekt fick fästningen förtjänstfullt smeknamnet “Låset i norr”.

1. Rödbergsfortet

År 1903 sätter det mödosamma arbetet igång, med dynamit, spett och släggor slet arbetarna med att centimeter för centimeter gräva sig ner i det svenska urberget. Fem år senare stod Rödbergsfortet klart som ett av fem autonoma bergfort som utgjorde hjärtat av Bodens fästning. Bodens fästning bestod förutom de fem bergforten också av flertalet flankerande batterier, luftvärnställningar, bunkrar, stridsvagnshinder, en ballonghall, ett av landets största bergrum och mer därtill. Rödbergsfortet uppfördes söder om Boden, på den västra sidan om Luleälven. Fortets kärna skyddas av en djup och bred vallgrav som omger tre av fortets sidor. Den fjärde sidan består av ett brant stup som ansågs vara ett gott skydd mot en framstormande fiende.

Rödbergsfortets ursprungliga bestyckning:

4 st 15 cm haubits m/06 i pansartorn m/04.
4 st 8 cm kanoner m/94-04 i pansartorn m/03.
8 st 6 cm kanoner m/07 i kaponjärlavett m/07.

Rödbergsfortets huvuduppgift var att försvara den södra fronten. Mellan 1976 och 1979 bytte det tunga batteriet ut sina pjäser. De nya 12 cm m/24 kanonerna kom ursprungligen från stadsjagarna HMS Gävle och HMS Kalmar som hade skrotats, dessa kompletterades även med en övningspjäs från Berga Örlogsskolor. I och med bytet så ökade räckvidden från cirka 7 km till hela 19 km, vilket medförde att fortets kanoner kunde nå fientliga mål inom hela Bodens fästning.

I anslutning till Rödbergsfortet byggdes 1970 ett modernt batteri kallad “Satelliten” med två stycken 12 cm kanoner m/24 (från stadsjagaren HMS Gävle). Benämningen Satelliten fick batteriet eftersom pjäserna låg som en satellit utanför själva fortet. Satelliten på Rödberget har på grund av sitt centrala läge inom Bodens garnison ofta används för att utbilda personal som var eller skulle bli krigsplacerade vid motsvarande anläggningar i Övre Norrland. Rödbergsfortets yttre försvar bestod bland annat av fyra infanteriskansar belägna på Rödbergets sluttningar, två stycken observationsplatser samt strålkastarbanor både söder och norr om fortet.

Rödbergsfortet och de övriga fyra bergforten var in på 1970-talet bemannade med vakter dygnet runt, året om av en styrka på 5-10 man. I de djupa vallgravarna som omgärdade kärnan av Rödbergsfortet sprang lösa vakthundar. Dessa lär endast ha lyssnat på sin hundförare och inte ens vaktchefen kunde då öppna grinden för att kliva in. Säkerheten var mycket omfattande och sträng under fortens aktiva tid.

I dokumentären Hemligstämplat berättar den före detta vakt- och fortchef vid Rödbergsfortet Ralf Adolfsson om rutinen vid huvudgrinden till Rödbergsfortet under 1960-talet:

“Och då stod det i min vaktinstruktion att det här gruset ska jag kasta på hunden och det gjorde jag ju och den blev ju inte snällare utav det”

31 december 1997 gick en epok i graven. Militären med övningsledare överste Göran Honkamaa och en stab om åtta personer ordnade dagen till ära med öppet hus. Det var första gången som allmänheten fick tillgång till den mytomspunna Bodens fästning. Vad militärerna inte anade var att cirka 15.000 personer ville besöka fortet på nyårsafton och de köade i timmar för att få komma in. Till slut tvingades militären att utrymma fortet inför den kommande skarpskjutningen. Någon vecka efter nyårssaluten öppnade fortet återigen sina portar för de som inte hade hunnit komma in efter sitt köande på nyårsafton.

Den sista nyårssaluten sköts från Rödbergsfortet, som var det enda kvarvarande fortet i både krigsorganisationen och Bodens fästning. Nyårssaluten innebar att det tunga batteriets fyra 12 cm kanoner m/24 skulle skjuta slut på huvuddelen av den återstående övningsammunitionen. Eldgivningen från Rödberget skedde mot ett målområde i Vändträskåns dalgång, beläget på Bodens södra skjutfält. Skjutavståndet var cirka 8,5 kilometer. Eldledningsgruppen var grupperad på Södra Bodsjöberget.

Klockan 12:00 inleddes programmet för särskilt inbjudna gäster. En kort förevisning av bandkanon 1 ägde rum på körplanen nedanför berget. Därefter erbjöds visning av Rödbergsfortet och kommendanten Göran Honkamaa vid Bodens fästning höll tal. Klockan halv två på eftermiddagen var det dags för huvudnumret – skjutning med Rödbergets tunga batteri. Inom loppet av 30 minuter avfyrades 345 granater. Dånet var öronbedövande när granat efter granat sköts iväg mot målen. Personalen i pjästornen fick arbeta hårt för att upprätthålla den takt som krävdes. Skjutningen avslutades med att fortchefen Henry Rova avlossade det sista skottet genom att för sista gången trampa ned avfyrningspedalen och avfyra kanonen. Det var det sista skottet från den tidigare så respektingivande Bodens fästning. Nyckelpersoner och särskilt inbjudna tilldelades hylsor från de tunga pjäserna med den ingraverade texten ”Bodens fästning 31/12 1997”. När mörkret föll tändes luftvärnsstrålkastare på Degerberget och Rödberget och lät sina ljuskäglor svepa över Boden och dess fort.

Även om de sista skotten sköts 31 december 1997 så var Rödbergsfortet aktivt fram till år 2000. När Försvarsmakten lade ned Rödbergsfortet övertog Statens Fastighetsverk förvaltningen av anläggningen som idag klassas som byggnadsminne. Rödbergsfortet är numera ett museum och tusentals personer besöker varje år det mäktiga berget i Boden, militärhistoria när den är som bäst. För mer information, besök museets hemsida www.fastningsguiden.com/

I dokumentären Hemligstämplat berättar den före detta vakt- och fortchef vid Rödbergsfortet Ralf Adolfsson om rutinen efter skjutning med kanonerna:

“Varje gång eldsignalering slut så ändrade man riktningen på eldröret från skjutfälts riktningen till österut för att vara beredd att bekämpa ryssen så snabbt som möjligt”

Förslag till Fäste å Rödberget – Originalritning förvaras i Krigsarkivet.

2. Bodens fästning byggs

I slutet av 1800-talet skickades en rekognoseringsstyrka ut från Stockholm med uppgiften att finna en lämplig plats att bygga en fästning i övre Norrland. Styrkan red omkring i norra Västerbotten och i Norrbotten under fem års tid, sedan återvände de tillbaka till Stockholm och förslaget blev Boden med sin tacksamma geografi med stora berg och Luleå älv som gjorde en framryckning svår under sommarhalvåret. Efter att regeringen och kungen Oscar II hört argumenten från rekognoseringsstyrkan togs beslut att bygga en fästning i Boden. Den 20 maj år 1901 sätter man det första spettet i berget som blev startskottet för ett 16 år långt byggprojekt som resulterade i fem massiva bergfort och hela 1.200 objekt runt om dessa såsom kulsprutevärn, bunkrar, taggtrådshinder, stridsvagnshinder med mera för att hindra en framryckande fiende.

De dyraste arbetena var inledningsvis markberedning och sprängning. Terrängen närmast forten jämnades till så att fienden inte kunde erhålla något skydd bakom höjder eller i sänkor. Även om stormgravarna stod för de största bortsprängda schaktmassorna var det inte dessa som tog längst tid eftersom man där kunde spränga med dynamit. Det mest tidskrävande arbetet var istället sprängning av tunnlar, bergrum och pjäsbrunnar. Eftersom man inte ville skada berget så användes svartkrut vilket medförde en process som tog längre tid än dynamit. All borrning av spränghål skedde för hand. En man höll i ett handborr medan två släggkarlar slog. Varje slag genererade någon millimeter ner i berget och bara det visar på vilket arbete som låg bakom detta massiva projekt. Transport av bortsprängt berg skedde under de första åren dels för hand med skottkärra och dels med vagnar på rälsbana dragna av hästar. Cirka 600.000 ton sten sprängdes ur berget när Bodens fästning byggdes. Det motsvarar cirka 15.000 fullastade långtradare. Under sommarhalvåret arbetade 1.200 bergsprängare med slägga, spett och dynamit och under vintern arbetade 900 man 10-12 timmar per dag, sex dagar i veckan. Sprängarna fick 3 kronor och 50 öre per arbetat skift, som i dagens penningvärde hade motsvarat 210 kronor.

Forten var autonoma och hade all förnödenhet som kunde tänkas behövas för att leva instängda under en längre tid. Sov- och matsalar, maskinrum, ammunitionsdurkar, förnödenhetsförråd, stridsledningsrum, sjukvårdsavdelningar med mera. De första åren värmdes forten upp med kol- och vedeldade kaminer vars skorstenar gick upp genom berget och mynnade ut på hjässan. Under 1910-talet elektrifierades hela fästningen och centralvärme från ett pannrum installerades. Något som var viktigt i berget förutom ovanstående saker var vattenklosetterna som kom att spela en viktig roll vid befästningarna runt om i Europa under första världskriget.

I dokumentären Hemligstämplat berättar Stellan Bojerud (överstelöjtnant och militärhistoriker) följande:

“Det visade sig nämligen under första världskriget att Brialmontforten kring Liers var tvungna att kapitulera efter några veckor på grund av att torrdassen var överfyllda”

Pansarkupolerna till 12 cm pjäserna vägde hopmonterade cirka 100 ton. De tyngsta enskilda delarna vägde cirka 25 ton styck och drogs på slädar av upp emot 30 parkopplade hästar beroende på lutning och tyngd. De tyngsta transporterna skedde vintertid, när tjälen gått i jorden och is och snö underlättade transporterna. De dyraste enskilda delarna under uppbyggnadsfasen var artilleripjäserna med deras vridbara pansartorn. Dessa beställdes från Bofors i Sverige och från S:t Charmond i Frankrike.

Bygget av Bodens fästning var inte speciellt hemligt vid denna tid, allmänheten kunde se det stora byggprojektet och mitt i arbetet kom Bodens folkhögskola på besök. De fick en rundvandring vid ett av forten och tackade för besöket genom att framföra Sveriges nationalsång för arbetarna.

Bodens fästning kompletterades och moderniserades under större delen av 1900-talet och bland de senare byggnadsprojekten kan nämnas den gigantiska stridsledningscentralen för armén och flygvapnet. Denna massiva berginrättning som byggdes i det idag mytomspunna berget Klinten, är även känd som “Anläggning 8”. Denna kom att moderniseras många gånger innan den slutligen stängdes och plomberades strax innan fästningen som helhet lades ned vid millennieskiftet.

För att säkerställa kommunikation mellan fästningens många delar, även efter massiva bombanfall och artilleribeskjutning, anlades ett omfattande nät av teleförbindelser med ett stort antal noder inom fästningen. I anslutning till fästningen anlades även under det andra världskriget en flygbas för jakt- och attackflyg på den västra sidan av Lule älv. På Degerbergsmyren byggdes 1914 en station för radiokommunikation inom fästningen. Den ersattes 1916 av en bunker med tjocka betongväggar och tak. Denna radiobunker kom sedan att vara i drift fram till 1974. Den ingick i krigsorganisationen fram till 1985.

Dokumentär: Hemligstämplat del 1 (Bodens fästning)

3. Bodens fästning, de fem bergforten

Av de 1.200 objekt som ingick i Bodens fästning så byggdes fem massiva bergfort med kompletterande batterier för flankerande eld, som omsorgsfullt placerats så de omfamnade staden Boden. Dessa var en vital del i det som kom att kallas för Bodens fästning. Nedan följer fakta om de fem bergforten:

Degerbergsfortet – Fortet var i aktiv tjänst mellan åren 1908 och 1992 då det gick ur krigsorganisationen. Fram till 1982 var en del av den svenska guldreserven deponerad i Degerbergsfortet innan den slutligen flyttades på grund av att bevakningen som skedde dygnet runt upphörde vid fortet.