Radargruppcentraler

Stridsledning och luftbevakning

Det kalla kriget är isande kallt mellan öst och väst under 1960-talet. Stormakten i öst hade under 1950-talet tagit fram det nya snabba bombplanet Tupolev TU-16 som med sin snabbhet, aktionsradie och förmåga att bära kärnvapen, nu utgjorde ett av de stora hoten för omvärlden. Tupolev TU-16’s höga toppfart innebar bl.a. ett behov av en snabbare och mer precis stridsledning för genskjutande svenska jaktplan.

Långt ut i det svenska skogarna påbörjades ett antal stora byggprojekt för att möta det nya hotet. Arbetarna sprängde sig djupt ner i urbergen för att göra plats åt en av de nya funktionerna för Sveriges luftförsvar. Funktionerna kom att ingå i det nya stridsledning- och luftbevakningssystemet (STRIL 60). STRIL 60 var på 1960-talet ett unikt ledningssystem för samordningen av luftstridskrafter. Systemet utgjordes av ett stort antal anläggningar (luftförsvarscentraler, radiosändare, radaranläggningar, luftförsvarsgruppcentraler m.m.) och delsystem infologiska sammanknutna genom kommunikations- och databehandlingssystem.

Den grundläggande idén bakom STRIL 60 var att, dygnet runt och oberoende av väder, effektivt kunna nyttja luftförsvarsvapnen: jaktflyg, luftförsvarsrobot, luftvärn och offensiv telestörning. Som beslutsunderlag skulle en översiktlig bild av luftläget i nära realtid presenteras för samtliga berörda parter. Beslut om insats och val av vapen skulle fattas av en chef inom respektive geografiskt område. Stridsledningsorganisationerna för de olika vapnen skulle ha tillgång till information om fienden och de egna resurserna.

Behovet av STRIL 60 växte fram genom den tekniska utvecklingen av flygplan som medförde att flyghastigheterna och flyghöjderna ökade, samt att den nya tekniken gjorde att vapnen gick att avlossa på allt längre avstånd från målet. Genom ett sammanhållet totalkoncept och användning av ny teknik, såsom bredbandig överföring av radarinformation och datakommunikation, samt digitala kalkylatorer och minnen, kunde nya förmågor uppnås.

1. Historia och uppbyggnad

Mellan åren 1962 och 1965 utfördes det stora arbetet med att spränga ut ett antal bergrum ute i de svenska skogarna. Ett stort problem uppdagades redan efter ett år, då ett mycket allvarligt spioneri avslöjades, som kom att sätta käppar i hjulet för de planerade radargruppcentralerna. Den 25 juni 1963 greps översten Stig Wennerström på Storbron i Stockholm efter en längre tids spaning av Säkerhetspolisen. Bevismaterialet som beslagtogs i Wennströms villa och det som senare uppdagades under kommande förhör med Wennerström pekade på att vederbörande sålt ut information kring stora delar rörande det svenska flygvapnet och dess hemliga anläggningar. Fortifikatoriska anläggningar som redan var byggda, såsom berghangarer, men också anläggningar i planeringsstadiet visade sig vara röjda för Sovjetunionen och dess ledare. Detta fick stora konsekvenser för det nya STRIL 60-systemet. Av de 13 platser som rekognoserats av Fortifikationsförvaltningen (idag Fortifikationsverket) tillsammans med militärområdesstaben fick fem strykas på grund av Wennerströms spioneri.

Följande platser var rekognoserade:

• O 5S, O 5N och O 5M till Uringe, Tierp respektive Riala
• G 1 till Heinum
• S 1O och S 1V till Degeberga respektive Veberöd
• S 2S och S 2N till Rödeby respektive Nybro
• O 1S och O 1N till Hannäs respektive Kolmården
• ÖN 3 till Älvsbyn
• W 2 till Alingsåstrakten
• N 3 till NNV Sundsvall

De åtta anläggningarna som byggdes:

• RRGC Minken ÖN M (avvecklad 2000)
• RRGC Geten O5 M (avvecklad 1994)*
• RRGC Björnen O5 S (avvecklad 1992)
• RRGC Vesslan O1 N (avvecklad 2000)
• RRGC Rockan O1 S (avvecklad 2000)
• RRGC Myran S2 S (avvecklad 2000)
• RRGC Bocken S1 O (avvecklad 1991)
• RRGC Hinden S1 V (avvecklad 1993)

*RRGC Geten var den anläggning som stod klar först av samtliga anläggningar, den togs i operativ drift under 1965.

Fyra stycken RRGC/T (transportabel) tillkom:

• RRGC/T Tjuren N3 – tillhörde F4 (krigsplacerad i LFC* Humlan)
• RRGC/T Hajen W2 – tillhörde F7 (krigsplacerad i LFC Svalan)
• RRGC/T Pantern – tillhörde F18 (senare F16)
• RRGC/T Järven – tillhörde F21

*Luftförsvarscentralen (LFC) var en anläggning för luftbevakning från 1950-talet som byggdes upp inom STRIL 50-systemet som sedan övergick till STRIL 60. Dessa anläggningar skulle samordna luftförsvaret i respektive luftförsvarssektor.

RRGC/T var en strategiskt rörlig ledningscentral som kunde upprättas i förberedda bergrum (S-anläggning) eller i förberedda oskyddade anläggningar (N-anläggning). Till RRGC/T kunde flera radarstationer av olika typer anslutas. Normalt upprättades RRGC/T i en S-anläggning tillsammans med strilradaranläggning 860. RRGC/T var i operativ drift mellan åren 1984 och 2004.

För de fortifikatoriska RRGC-anläggningarna skulle all ledningspersonal och huvuddelen av teleutrustningen finnas i bergrum som skulle klara viss vapenverkan. Utpunktsbyggnader för ovanjordutrustningar som radar-, radio- och radiolänkutrustning installerades i betongkassuner minst 500 meter från själva berganläggningen. Anslutningarna till sambandsnätet skulle vara dubblerade och ha skilda kabelintag. Utöver utbyggnadsreserver skulle det finnas reservfundament för länk- och radiomaster.

RRGC-anläggningarna skulle klara upp till två månaders drift utan tillförsel av förnödenheter. Flygstaben och Kungliga flygförvaltningen lämnade uppgifter på vilka utrymmen som behövdes beroende på hur mycket personal som skulle tjänstgöra i anläggningen, hur stor golvyta teleutrustningen behövde, samt hur mycket kylluft som behövdes för dessa. Fortifikationsförvaltningen tog fram konstruktions- och byggritningar som blev mallar för en standard RRGC-anläggning. De två första anläggningarna blev något större än övriga, vilket berodde på planerad samverkan med andra förband. Fortifikationsförvaltningen hade vissa svårigheter att tillmötesgå önskade slutdatum för byggnationerna, något som bland annat berodde på brist på arbetskraft inom byggnadssektorn. Anläggningarna färdigställdes dock i stort enligt plan.

Berganläggningen utgjordes av en i berget fristående fyravåningsbyggnad (hålrummet för byggnaden tog cirka sju månader att spränga ut) som nåddes via en lång stötvågstunnel och förbi en hydrauliskt styrd dubbel stötvågsport. I andra änden av ingångstunneln fanns ett stigschakt som även fungerade som anläggningens luftintag och var tänkt som reservutgång. Vissa RRGC hade en genomgående tunnel. Utöver ingångstunneln fanns ytterligare ett schakt för utsläpp av avgaser från reservkraftsdieslarna. Precis innanför stötvågsportarna fanns utrymmen och utrustning för radiaksanering. RRGC-anläggningarna var dimensionerade för att motstå stötvågor, en viss vapenverkan, samt gasanfall men hade inget EMP-skydd.

Detta fanns på följande plan:

• Plan ett:
  • Verkstad- och förrådsutrymme för underhåll av telemateriel och övrig materiel.
  • Utrymme för anläggningens elförsörjning med tillhörande ställverk, svänghjulsomformare för avbrottsfri kraft åt teleutrustning, tre dieseldrivna elverk för anläggningsdrift vid avbrott i yttre elförsörjning och övervakning- med tillhörande manöverpulpet för dieselmotorer.
  • Ekonomiutrymmen och köksutrustning dimensionerad för att klara mathållning för cirka 50 personer vid kontinuerlig drift.*
  • Anläggningen hade vattenförsörjning från den egen brunnen och hade egen avloppsreningsanläggning, allt för att personalen skulle klara sig instängd i berget under en längre tid.

• Plan två:
  • Personalutrymmen, såsom dagrum för ledig personal och logement (sovsalar).
  • Larmövervakningscentral för maskinutrustning.
  • Kontorslokaler för kompanichef, driftchef och maskinchef.
  • Utrustning för luftrening, kylning av luft för teleutrustning och till alla rum i berganläggningen, samt kylning till dieselaggregat.

• Plan tre:
  • Kablage och kyllufttrummor för teleutrustning.

• Plan fyra:
  • Operationsrummet (taktikrummet) med operatörskonsolerna, jakttablå och opuskarta samt specialbelysning för att underlätta arbetet vid PPI:erna (bildskärmarna Plan Polär Indikator).
  • Telerummet med all teleutrustning. Det fanns ett hisschakt från televerkstaden upp till telerummet.

* RRGC Myran var den enda av RRGC-anläggningarna som inte lagade sin egna mat i berget, trots att man ville det. Maten till Myran hämtades från militärrestaurangen på Rosenholm i Karlskrona. I många år assisterade värnpliktiga som handräckningstjänst. En värnpliktig i varje omgång fick bland annat hjälpa till med att diska och torka golven, en tjänst som försvann så sent som på 1980-talet.

Den fortifikatoriska RRGC anläggningen bestod av en berganläggning och ett antal byggnader innehållande utrustning i olika omfattning enligt följande:

• Byggnad A – Berganläggningen.
  • Databehandlingsutrustning.
  • Telefon och transmissionsutrustning.
  • Elkraftutrustning.
  • Underhållsutrustning.

• Byggnad B – Länkutpunkt, vissa RRGC hade två utpunkter som benämndes B1 och B2.
  •  Radiolänkutrustning.
  • Radiomottagare.
  • Master.

• Byggnad C – Radarutpunkten.
  • PH-39 (Radarhöjdmätare).

• Byggnad D – Radioutpunkten.
  • Radiosändare.
  • Master.

Utpunkterna var anslutna till bergsanläggningen via koaxial- och telekablar för överföring av teleinformation, larm- och manöversignaler. Utpunkterna fick sin kraftförsörjning via separata elkablar med avbrottsfri kraft för drift av viktiga teleutrustningar och respektive el för drift av värme- och ventilationsutrustningar. RRGC hade dubbla kabelintag med separerade anslutningar till Televerkets kabelnät. Dessutom fanns det ekonomibyggnader och baracker för fredsmässig verksamhet samt vaktkur, carport och förråd m.m.

Kuriosa: Till RRGC Myran beställdes det möbler och övrig inredning, dock missade en arbetare vid F12 att hisschaktet var just ett hisschakt och beställde sålunda möbler och inredning även till detta utrymme.

2. Radargruppcentralernas funktioner

Enligt de ursprungliga tankarna skulle RRGC vara en central för insamling, målföljning och filtrering av information från låghöjdsradarstationer och rapportering av den sammanställda informationen till LFC. Behov av en reservanläggning för LFC medförde att kraven på RRGC utökades till att även innefatta stridsledning och luftförsvarsorientering.

RRGC dimensionerades för att kunna:

• Ta emot information från fyra radarstationer, automatiskt följa 80 mål och rapportera 40 mål.
• Automatiskt mäta höjd på 190 mål samtidigt, varav 150 för LFC:s räkning.
• Genomföra 24 ledningsuppdrag (tal- och datastridsledning) och leda lvrb- och rbförband (luftvärnsrobot- och robotförband).
• Lämna luftförsvarsorienteringar.

RRGC byggdes i två varianter, typ ett och två, som i grunden var funktionellt lika, men hade olika ledningskapacitet. RRGC typ ett var avsedd att ingå i storsektorerna O5 och S1 som filtercentral till LFC typ ett. RRGC typ två fanns i sektorerna S2, O1 och ÖN3. Beroende på bemanning med operativ och teknisk personal kunde RRGC producera drifttid från c:a 30 till 168 timmar per vecka för luftbevakning, incidentberedskap och förbandsutbildning.

RRGC:s uppgifter:

• Luftbevakning:
  • Mottagning av rapporter från den optiska luftbevakningen.
  • Överföring av måldata till LFC.
  • Spaning, målföljning och sammanställning av information från radar PS-15 i typ ett och för typ två tillkom radar PS-66, PS- 65, och PS-08.
  • Mottagning av och följning på talrapporter från ”övriga tillgängliga radarstationer” (till exempel radar PS-16, PJ-21, PS-08, PS-65).

• Höjdmätning:
  • Automatisk höjdmätning med PH-39 av mål som följdes i RRGC och LFC alternativt angränsande RRGC.
  • Automatisk höjdmätning av mål som följdes med PS-15 och PS-66
  • Höjdmätning med nickande höjdmätare PH-12, PH-13 och PH-40

• Stridsledning:
  • Stridsledning av jakt mot av LFC utpekade mål, i första hand låghöjdsmål.
  • Återledning av jakt.
  • Stridsledning av RB-68 (luftvärnsrobotsystem) förband med utmatning av måldata för utpekade mål.
  • Stridsledning av RB-67 förband med utmatning av måldata för utpekade mål.

• Luftförsvarsorientering LUFOR:
  • Luftförsvarsorientering via luftförsvarsgruppcentral (LGC) eller P2-sändare.

I boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden, återberättas denna incident:

”Någon gång 1970 kom ÖB Stig Synnergren och hela försvarsledningen på besök till den topphemliga anläggningen. De landade i två helikoptrar på en åker och fick sedan göra ett studiebesök. Ett stridsledningspass skulle förevisas och alla blev informerade om den för feltryckningar ytterst känsliga utrustningen. Under passets gång lutar sig den aningen närsynte generalen Torsten Rapp fram för att se bättre samtidigt som han lägger armen över skrivtangenturen, varpå datorsystemet låser sig. Ridå”.

3. Personal i RRGC

För luftbevakning:

• Målföljningsledare (Måled).
• Biträdande målföljningsledare (Bimåled).
• Målobservatör (Målobs 1 – 4 st).
• Höjdoperatör (Höjop).
• Kartmarkör (Kam 1 – 2 st).

För stridsledning:

• Chefsradarjaktledare (Crrjal).
• Biträdande chefsradarjaktledare (CrrjalBi – Tråjal).
• Radarjaktledare (Rrjal 1 – 4 st).
• Robotledare (Rbled).
• Luftvärnsledare (Lvled).
• Tablåmarkör (Tam).

För orientering:

• Orienteringsledare (Orled).

Övrig personal:

• Vaktpersonal som bestod av värnpliktiga samt befäl.
• Kökspersonal som tillagade mat i anläggningens egna kök.
• Drifttekniker som såg till att anläggningen fungerade dag som natt.
• Lokalvårdare som städade i anläggningen samt övriga lokaler.

4. En vaktsoldats berättelse

Benny Stoltz med vakthund (bild av: Benny Stoltz)

Här återberättar Benny Stoltz med egna ord om sin tid som vaktsoldat vid RRGC Bocken:

Visst var det en spännande tid, det går inte att komma ifrån. Jag är otroligt stolt och även glad för att jag fick göra en sådan militärtjänstgöring. Bland de första veckorna på F10 när jag ryckte in, så fick vi alla som ryckte in frågan om vi ville tjänstgöra på fotodetaljen. Dom hade en ledig tjänst där. Där skulle man vara med och framkalla bilder m.m. från spanings Draken. Det var lite lockande då jag hade/har ett mycket stort intresse för fotografering och framkallning av detsamma. Men jag tyckte ändå att vaktsoldat lät spännande. Vi visste inte alls då var vi skulle bli placerade. Inte ens att vi skulle bli placerade på någon radarbas eller så. Alla trodde nog att vi skulle bli vakter på F10, med bevakning av flygfältet, ronderingar m.m. Snacka om att vi alla blev överraskade när vi sedan skulle avsluta grundutbildningen och fick höra att vi skulle packa våra saker och gå till en anvisad bil/buss som skulle köra iväg oss, mot okänt mål.

Vi arbetade i 24-timmars pass, dessa 24 timmar var uppdelade i olika vaktpass i vaktlokalen, ronderingar inne i berget, ronderingar ute i fält kring våra antenner och radartorn samt hundtjänst. Detta gick runt i ett schema vem som gjorde vad. Det fanns såklart också ledig tid i vårt dygn. Då passade vi på att öva med hundarna, vi gick ibland ner i berget och stod och lyssnade på när radarjaktledarna skickade iväg en J35 rote mot okänt företag. Det var faktiskt riktigt spännande att se/höra på. Ibland körde vi med bil runt på dom yttre ronderingarna, men oftast gick vi runt och då med en hund med oss. Vi hittade lite genvägar genom skogen för att komma från en punkt till en annan. Det är ju faktiskt bättre att gå, då man lättare kan höra och se om något olagligt pågår. Med en bil har man ju redan fört så mycket oväsen att ”de” redan har hunnit att gömma sig. Yttre ronderingar utfördes alltid med kpist.

Hur ett besök vid RRGC Bocken gick till enligt rutin:

Det fanns bara en vaktkur uppe vid inslaget. Nere vid stötvågsporten var där ingen vakt. Vi vakter kunde dela ut personliga namnbrickor eller så fick den typ av personal som inte hade en egen namnbricka, en utskriven av oss. Dessa nummer brickor var noga registrerade av oss i vakten och hade olika färger för var personen i fråga fick befinna sig. Så vi kunde direkt se vid våra ronderingar om någon befanns sig i fel utrymme. Besökare blev alltid föranmälda via säkerhetschefen på LFC Kobran, denna föranmälan gick till på följande vis:

1. Säkerhetschefen ringde till oss på vaktlokalsnumret och sa att det gällde en föranmälan på besök till rgc/O.
2. Vi la då på luren direkt och ringde upp ett förutbestämt telefonnummer, där vi hamnade hos säkerhetschefen på LFC. Detta för att ingen annan skulle kunna anmäla någon obehörig. Det skulle alltid utföras en återuppringning, för säkerhet.
3. Säkerhetschefen rabblade nu upp namn, personnummer, ev. företag, anledning till besöket och tiden då besöket gällde. Allt detta antecknade vi i en liggare som vi sedan använde när besökaren ifråga anlände.
4. När besökaren anlände fick han en bricka med ett nummer på, detta nummer antecknade vi i liggaren. Brickan hade som jag tidigare nämnde en färg, som visade vart han fick befinna sig. En del besökare skulle bara arbeta ute vid en av våra radartorn, de fick då en bricka som bara gällde där vid den platsen.

En helg när vår vaktgrupp tjänstgjorde hörde och såg jag ett flygplan på mycket hög höjd cirkulera ovanför oss. Jag iakttog den en stund för att försöka se vad den höll på med. Men den bara cirkulerade ovanför. Tyvärr var det en sådan helg då vår RRGC var stängd (RRGC Bocken var stängd varannan lördag och söndag, då tog RRGC Myran över borta i Blekinge. RRGC Hinden på Rommelåsen var alltid stängd på lördagar och söndagar) så vi kunde inte gå ner och hämta några av våra egna radarjaktledare, så det blev att lyfta luren till LFC. När befälet där svarade, berättade jag vad vi håller på att titta på. Han klicka runt på sin radarskärm, men sa efter en stund att han såg inget. Han frågade hur högt upp och vad för typ av plan det var. Det enda jag kunde svara var att det är väldigt högt upp, men att jag tydligt kunde höra det typiska ljudet av ett militärt jetplan. Det var ingen tvivel om annat. Jag försökte också beskriva planet, men det var inte så himla lätt då det som sagt var högt upp. Jag kunde dock se att det var inget stort passagerarplan. Han fortsatte att klicka runt på sin skärm, ändrade troligen en massa inställningar. Men kunde inte se ett skit. Han frågade till slut om jag druckit!? Nä, såklart inte!!! Svarade jag. Han tyckte nog att det var ett skämt, men jag var inte på skämthumör då, då vi ju just nu iakttog något alldeles speciellt. Tyvärr blev det inget mer än en rapportskrivning i vår loggbok. Vad som skrevs på LFC vet jag inte.

En dag så började det regna som fan över oss, vi skrev in ett par marinare som skulle ner i berget och släppte in dom genom vakten. Efter en kort stund när dom hade kommit in en bit i tunneln slog blixten ner på bergstoppen. Det small så IN I HELVETE!!!! När det hade lugnat ner sig med regnet. Gick vi vakter upp på bergstoppen för att se var den slog ner. Blixten hade tagit sig via ett träd, fram över marken där den hade vällt ett par stora stenar och ner i nödutgångsschaktet!!! Det måste ha blitt en bra knall nere i tunneln. Vi fick aldrig reda på om dessa marinare fick byta kalsonger, men det var nog ett måste tror jag.

En dag hade vi en brand/utrymningsövning ihop med Kristianstads räddningstjänst. Jag och en av brandgubbarna fick i uppdrag att bära upp en av marinens glada gossar på bår, med full rökdykningsutrustning på oss. Jo det var ju en kul uppgift. Ju längre upp vi kom i tunneln, desto tyngre blev marinaren. Jag trodde att jag skulle dö av syrebrist och mjölksyra i ben och armar innan vi nådde öppningen. Dom två-trehundra meterna var väldigt utmanande. Jag tyckte mig ana en liten glimt av trötthet även hos brandgubben. Men där var ändå luft kvar i mina tuber när jag kom upp, säger Benny.

5. Radargruppcentraler, incidenter och berättelser

Följande incidenter och berättelser är några urval från boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden:

Vaktsoldaterna vid anläggningen övades i flera tänkbara scenarier för att vara förberedda om något skulle inträffa. Ett av scenarierna var hur vakterna skulle gå tillväga om en okänd bil körde fram till vakten och bara stängde av motorn. En sen fredagskväll körde en BMW med en man och en kvinna ned till vakten, stängde av motorn och satt kvar. Vakterna som nyligen övat på detta scenario gjorde exakt som de blivit lärda, en vakt stannade kvar i vaktstugan, medans två beväpnade vakter går ut, en säkrare går ut och beordrar personerna att stiga ut samt att lämna legitimation på motorhuven och backa bak ett antal meter bakom bilen. Den manlige bilföraren blir förbannad och påpekar att de var på väg till en bygdegård i närheten. Incidenten slutade väl men vakterna glömde att identifiera kvinnan som var med i bilen, mannen visade sig senare vara en känd politiker i Karlskrona.

Händelse i Myran under 1980-talet:

Under 1980-talet kom hela försvarsberedningen på besök till Myran. Bussen körde ända fram till huvudingången till anläggningen, besökarna fick en genomgång i matsalen. Efter presentationen behövde några av kvinnorna gå på toaletten och undrade därför om det fanns flera toaletter än den i entrén. Svaret på frågan blev nej, pengarna hade enbart räckt till en toalett i hela anläggningen. Carl Bildt var med i sällskapet och var väldigt förtjust i det han fått se under dagen. Väl uppsuttna i bussen för hemfärd fick de varsitt klistermärke med RRGC Myran på och den entusiastiske Bildt lär ha klistrat det omedelbart på sin portfölj!

Utrymningsövning i Myran:

Under en övning lagades maten med hjälp av frivillig personal från lottakåren. En av dessa var en aningen rundlagd kvinna, och när utrymningsövningen skulle till att börja tog hon på sig sin ytterkappa samt handväsk och gav sig iväg. Utrymningen gick bra tills hon nådde det sista schaktet där hon fastnade. De övriga som deltog i utrymningsövningen fick efter mycket slit loss henne och övningen kunde avslutas.

Driftstörning vid Myran:

Den 3 maj 1982 grävde en grävskopa av elkablar vi utpunkten B2 vilket resulterade i den kraftigaste driftstörningen vid anläggningen, samtliga fyra utpunkter blev utan ström. Det skulle ta tre dagar att reparera elkablarna och åter få Myran i operativ drift, men PH-39:an skulle vara ur drift i ytterligare några dagar.

Myran bombhotas:

I mitten av 1986 inkom ett bombhot mot Myran. Anläggningen var vid tillfället inte i drift så kompanichefen Lennart Ebenhart fick rycka ut med huvudnyckeln för att släppa in polisens bombtekniker och hundar. Efter att polisen sökt av hela anläggningen konstaterade man att hotet var falskt.

Myran får oönskat besök:

I den lugna juldagsnatten sitter vakterna i vaktstugan när det plötsligt hör ljud vid reservutgången via en ljuddetektor. En hundförare springer ut och kopplar sin hund och tar sikte mot reservutgången utvändigt medans hans kamrat springer via stötvågstunneln för att eventuellt möta en inkräktare. Hundföraren anländer till reservutgången och noterar fotspår framför inslaget, hundföraren följer snabbt fotspåren som leder bort från anläggningen och får syn på den flyende personens ryggtavla. Då hundföraren inte bedömde hunden som tillräckligt utbildad så valde denne att inte släppa hunden på personen varvid ett fortsatt efterföljande gjordes med kopplad hund. Uppe vid anläggningens väderradar syntes fotspår samt bilspår som den flyende personen använts sig av för att lämna platsen.

Thom Jaxhagen – Tvak (teknisk övervakare) vid RRGC Björnen berättar:

”Björnen var den enda ”öppna” anläggningen som tog emot besökare. Även från andra länder kom ibland militärer, bland annat från USA, Kadaffi-regimen med flera. Det gjordes också ett reportage av SVT, men allt det inspelade materialet blev stulet på en bilparkering”.

6. Radargruppcentralerna går i graven

I slutet av 80-talet konstaterades det att det kunde bli problem att upprätthålla driften av datautrustningen i anläggningarna. Bland annat eftersom majoriteten av de tekniker som kunde systemen snart hade nått pensionsålder och för att det rådde brist på både reservdelar till datorer och ny personal. Att anställa och nyutbilda teknisk personal ansågs inte realistiskt ur en ekonomisk synvinkel. Trots att den tekniska utrustningen uppgraderades allt eftersom blev RRGC/F som system, och koncept, alltmer föråldrat. När hotet från öst hade försvunnit fanns det inte heller samma behov av en fortifikatorisk skyddad STRIL-anläggning. Dessa berganläggningar hade väldigt höga driftkostnader för bl.a. värme, avfuktning, underhåll och personal.

Redan tio år innan de första anläggningarna började avvecklas satte projektet StrilC 90 igång, ett embryo till det som slutligen blev StriC, som i utgångsläget planerades att tillföras alla anläggningar som fanns under 1980-talet. Detta skulle inneburit att det för samtliga RRGC/F anläggningar skulle sprängas ut nya hålrum i de befintliga bergen för den nya funktionen, men nedskärningar i anslagen medförde att inte alla anläggningar uppgraderades.

När de första RRGC/F anläggningarna togs ur drift för att sedan avvecklas och plomberas under 1992-1993 visade det sig att det skulle bli ett mödosamt arbete. Innan arbetarna kunde stänga av pumparna och låta grundvattnet fylla bergrummen krävdes en omfattande sanering. Färg från väggarna skulle blästras bort, all miljöfarlig materiel skulle rivas ut och slutligen återstod de stora maskinerna som var så stora att de hade installerats i inledningen av byggskedet, varpå resten av anläggningen byggdes runt om. Detta medförde att arbetet blev mycket svårt och väldigt dyrt. Enligt vissa skulle det vara billigare att låta pumparna och avfuktningen gå i tiotals år efter avvecklingen, det säger en del om kostnaden för saneringen och plomberingen av dessa stora berganläggningar.

Valet för uppgradering till StriC stod mellan RRGC O1S Rockan och RRGC S2S Myran där den förstnämnda gick segrande ur striden. Trots “förlusten” mot Rockan fattades beslutades att RRGC Myran skulle vara kvar tills 2005 för att leda JA 37 Viggen tillhörande F17 Kallinge, men även det beslutet ändrades 1998. Beslutet om att avveckla hela RRGC/F-systemet fattades och det skulle gå fort, redan inom två år skulle anläggningarna vara ur drift och avvecklade. I oktober 1999 kom det slutgiltiga beslutet på papper, samtliga RRGC/F skulle stängas år 2000. Under juni och december var det tänkt att de sista anläggningarna skulle avvecklas och vissa plomberas. RRGC Myran var först på tur, men fick dispens för att kunna vara med och delta i övningen Baltic Link 2000 (14:e till 25:e augusti) och stängdes strax efteråt, 30:e augusti 2000. Den sista incidentberedskapen hölls för sista gången mellan dygnen 7:e och 8:e maj. När personalen lämnade Myran så fick Tvak-personalen (Tvak – teknisk övervakning) stanna kvar i hela sex månader för att ta hand om den tekniska utrustningen i berget.

Under våren 2000 undersöktes om det fanns möjlighet att låta Myran stå kvar orörd för att ge en inblick i vad STRIL 60 innebar i praktiken, ett militärhistoriskt dokument som måste ses för att förstå vikten av RRGC. Men allt som oftast kom en liten detalj emellan, kostnaden, vem skulle betala driften av anläggningen som inte längre var aktiv i krigsorganisationen? Med tanke på det stora antal militära berganläggningar som avvecklades under denna period bedömdes sannolikheten att någon utomstående intressent skulle visa intresse som låg, speciellt eftersom summan för att drifta Myran var över 300 000 kronor per året. Ett sorgligt slut på en 30-årig era i STRIL 60-systemet.

Artikeln är skriven med hjälp av FHT – RRGC/F En viktig komponent i stril  m /60 av Bengt Olofsson, boken Myran – En hemlig anläggning går ur tiden av Bjarne Darwall. Tack till Benny Stoltz för bildmaterialet och Mats Levinsson för korrekturläsning.