Det militära telenätet

Försvarets Telenät (FTN)

Det är en regnig sommarmorgon i juni månad och vi befinner oss någonstans i Sveriges djupa skogar. Vägen är nära på övervuxen och djupa lerhål som en effekt av det påtagliga regnvädret begränsar vår framfart. I en glänta i den tätbeväxta skogen finner vi den, anläggning som idag skulle bjuda på ett mycket unikt och extraordinärt besök.

Bland träden står anläggningen, en bunkeranläggning med tjocka väggar av grönmålad betong. Anläggningen är av senare modell och är helt skyddad mot EMP (elektromagnetisk puls) och strax bakom står den rejäla masten på 40 meter. I masten sitter parabolantenner och på marknivå finns gula skyltar som upplyser om beslutet om skyddsobjekt och präglar länkstationen som en gång i tiden byggdes för Försvarets Telenät (FTN).

Det är mycket ovanligt att få besöka och fotografera en anläggning av detta slag. Anläggningen som beskrivs och presenteras på bilderna är ett extremfall och visningen genomfördes med erforderliga tillstånd. På grund av anläggningens karaktär så uppmanar vi till försiktighet då överträdelse av förbud utan erforderliga tillstånd kan få obehagliga konsekvenser.

1. Tillkomsten av det militära telenätet

Den militära luftbevakningen använde under andra världskriget manuellt förmedlade telefonförbindelser. Genom ett så kallat luftförsvarssamtal kunde meddelandet få högre prioritet gentemot andra användare och kunde dessutom avbryta pågående samtal i sin förtjänst, men trots detta var det en tidskrävande process. Det uppstod en betydande fördröjning och telefonnätet blev ofta helt blockerat vid omfattande flygverksamhet.

Under 1940-talet tillkom radarstationer och de första jetplanen togs i drift i utlandet, vilket medförde en förändrad hotbild. Det svenska flygvapnet utrustades också med jetplan och deras höga hastighet innebar att de manuellt förmedlade telefonförbindelserna blev alltför långsamma. Det stod klart att det manuella telefonnätet bidrog till en stod flaskhals eftersom det uppstod så stora förseningar att de flesta rapporter var helt värdelösa när de slutligen nådde sin destination. Luftbevakningen krävde ett eget signalnät med egna direkta telefonförbindelser som skulle erbjuda ett både snabbare och säkrare samband.

Året var 1948 då utformningen av flygvapnets moderna telekommunikationsstruktur påbörjades efter riksdagens beslut om uppbyggnaden av ett modernt luftbevakningssystem. Successivt ersattes vanliga abonnemang i telegrafverkets nät med direktförbindelser mellan olika försvarsobjekt. Förbindelserna kunde vara antingen förhyrda i fred eller förberedda för snabb uppkoppling vid beredskapshöjning eller krig.

Genom införandet av STRIL 50 (Stridslednings- och Luftbevakningssystem) och framförallt STRIL 60 fortsatte utvecklingen. Ett landsomfattande nät föreslogs byggas 1950 och för transmissionen valdes radiolänk för dess rimliga kapacitetsbehov, kravet på ett separat nät, den begränsade ekonomiska ramen och kravet på en snabb utbyggnad. Även om utredningen från 1950 endast avsåg ett nät för flygvapnet för stridsledning och luftbevakning så reviderades planerna kort därefter. Intresset väcktes inom den operativa ledningen att använda nätet för att säkerställa väsentliga samband i det militära försvaret och för vissa delar av totalförsvaret.

Ett landsomfattande nät beslutades att byggas 1954 med en väsentligt utökad kapacitet, fler anslutna anläggningar och en tätare nätstruktur. Nätet kom att kallas för Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL) och från att det började byggas upp under mitten av 1950-talet så var det i stort sett landsomfattande vid 1960-talet. För flera av försvarets väsentliga förbindelser kunde två olika transmissionsmedia användas, radiolänk och tråd.

2. Vidareutveckling

Både det lokala och regionala kabelnätet blev tämligen omfattande vid ledningscentraler och en del gemensamma stabsplatser. Det ansågs i slutet av 1960-talet mer fördelaktigt att integrera trådnät och radiolänknät i ett sammanhängande telenät, vilket slutade med att FFRL kom att bli en del av FTN.

Det var för fasta direktförbindelser mellan abonnentanläggningar som FTN användes till under de första decennierna, men med tiden växte kravet på en effektivare användning av nätet. För detta så skedde en övergång från fasta till förmedlade förbindelser och mot slutet av 1960-talet infördes programvarustyrda, elektromekaniska växlar i FTN och med detta hade telefonitjänsten ATL (Automatisk Teletrafik Landsomfattande) introducerats i nätet.

För att öka kapaciteten och uthålligheten förstärktes ATL under 1970-talet med fler växlar som liksom de gamla var analoga men elektromekaniken hade ersatts av elektronik. En digital provdrift med digitala radiolänkar påbörjades mot slutet av 1970-talet som hade en kapacitet på 34 Mbit/s, vilket motsvarade 480 talkanaler. Erfarenheterna mötte internationellt intresse eftersom FTN var först i världen med att ta i drift digitala radiolänkar med såpass hög kapacitet.

Kring 1980 infördes den nya tjänsten MILPAK i FTN som en effekt av ett nytt, distribuerat datasystem för vädertjänsten som skulle införas. MILPAK byggde på paketförmedlad datakommunikation och byggde på att abonnenterna anslöts till dataförmedlare som i sin tur skickade datapaketen till rätt mottagare. Dataförmedlarna byggde på standarddatorer men senare fick MILPAK många fler användare inom totalförsvaret och kapaciteten ökade påtagligt och dataförmedlarna fick successivt ersättas med kraftfullare versioner baserade på nyare teknik.

Antalet abonnenter ökade så mycket att vissa växlar blev fullbelagda och samtidigt började de äldre växlarna bli omoderna. Nya digitala nätväxlar infördes från och med 1989 för att komplettera och ersätta de äldre växlarna. Den sista analoga nätväxeln togs ur drift 1993 samtidigt som behovet av transmissionskapacitet ökade. När de äldsta digitala radiolänkarna ersattes under mitten av 1990-talet kunde kapaciteten öka från 34 Mbit/s till 155 Mbit/s tack vare ny teknik. Senare tillkom länkar med kapacitet på 2x155Mbit/s.

Den starka framväxten av Internet har medfört att flertalet tillverkare och teleoperatörer fokuserar på TCP/IP-protokoll för transmission av data och 1996 beslutade även Försvarsmakten att i FTN införa en egen IP-tjänst, FM IP-nät. Försvarsmakten styrde därmed om sin datakommunikation till TCP/IP och allt eftersom trafiken ökade fick kapaciteten ökas.

Försvarsmakten ansåg att vi behov i krig kunna disponera kapacitet i optofiberkablar utan att behöva betala för detta i fredstid. Ett kraftigt ökat kapacitetsbehov satte dock stopp för detta och FTN har under några år utökats med hundratals mil förhyrda fiberpar som utrustats med Försvarsmaktens teleutrustning och kan därmed styras och övervakas av nätdriftcentralerna i FTN.

3. Uthållighet

Det ställs stora krav på telekommunikationernas uthållighet för att kunna sammanhålla olika ledningsnivåer och geografiskt skilda enheter trots betydande skador på nätet. Även de mest kvalificerade staber och ledningscentraler skulle ta skada alltför enkelt om en angripare bekämpade telekommunikationerna. Nätet måste fortsätta fungera även om enstaka punkter blir utslagna och förmedlingsutrustningen måste kunna fungera självständigt inom de kvarvarande nätdelarna. Funktioner får inte plötsligt upphöra, men det accepteras att kapaciteten minskar när reservkapaciteten inte längre räcker till.

På grund av den långa etableringstiden måste infrastrukturen bygga på en långsiktig inriktning. Det går t.ex. inte att förstärka eller eftersätta fysiskt skydd vid snabba svängningar i hotbilden. En målsättning är att FTN ska vara det mest kostnadseffektiva sättet att tillgodose Försvarsmaktens krav på telekommunikationer, både i fred och krig. En abonnents betydelse avgör hur den ansluts och en hög sambandssäkerhet kan t.ex. innebära att en anläggning ansluts till stomnätet i FTN via fyra olika vägar. Vägarna är fördelade på hälften radiolänk och hälften kabel, och utslagning av en väg påverkar inte trafiken medan en andra utslagning innebär minskad framkomlighet.

4. Länkstationerna

Länkstationerna i FTN består av anläggningar med materielskydd och utrustning för strömförsörjning. Utöver miljöutrustning för ventilation- och temperaturhållning så finns antennbärare (torn och master) med väl tilltagna fundament.

Länkstationerna i stomnätet är fortifikatoriskt skyddade till den nivå att skyddet är i balans med abonnenternas övriga installationer. Det ställs krav på skyl, skydd mot sabotage och bombverkan samt EMP-påverkan. Anläggningarna har sedan länge byggts terränganpassade för att i största mån vara svårupptäckta och av samma skäl använda lägst möjliga antennbärare.

Strömförsörjningsutrustningen i stomnätanläggningarna består av dubbla elverk som startar om det ordinarie elnätet slås ut. Elverken består av dieselmotordrivna generatorer och för att säkerställa en avbrottsfri strömförsörjning innan generatorerna uppnår fullt driftläge finns en batterireserv förberedd. Det finns förhållandevis stora dieseltankar för att säkerställa en långvarig drift även om det ordinarie elnätet är ur funktion.

Anläggningarna är försedda med tekniskt inbrottslarm och är militära skyddsobjekt med tillträdes- och fotoförbud. Ett besökstillstånd som godkänts av säkerhetsansvarigt förband eller enhet är ett krav före besök. Besöken dokumenteras i en journal och nycklarna till anläggningen hanteras som hemlig handling.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av dokumentet ”Försvarets telenät – Systembeskrivning” av Försvarets materielverk (publicerad via Försvarets Historiska Telesamlingar), “Försvarets Fasta Radiolänknät Försvarets Telenät”, samt texten “FTN – ett modernt telenät” av Försvarets materielverk.