Drivmedelsanläggningen

Kalla krigets bergsäkra beredskapslagring

Det är den 13:e juni 2018 och högsommarvärmen håller Sverige i ett järngrepp. I en bil på E18 förbereder vi oss för att byta sommarvärmen mot sex graders kyla i det svenska urberget. Den anläggning som vi ska besöka har utgjort en oerhört viktig funktion för militären i händelse av krig och var därför nedsprängd i det svenska berget för att erhålla ett mycket gott skydd. Efter många mil på motorvägen är det slutligen dags att svänga av till en mindre landsväg. Granskogen tätnar runt vägen och avger en känsla av mystik som sakta smyger sig på när vi närmar oss anläggningen. På den väderbitna grinden som möter oss sitter en skylt som påvisar att anläggningen en gång i tiden var ett skyddsobjekt tillhörande Försvarsmakten med både tillträdes- och fotoförbud.

Vi kliver ur bilen och vandrar upp mot inslaget i berget som utgörs av en grön plåtdörr placerad i bergssidan omgiven av grönmålad betong. Nyckeln vrids om i låset och dörren knuffas upp. Vi möts av den svalkande bergrumskylan och doften av fuktigt urberg. Innanför den yttre plåtdörren sitter en lättare ståldörr monterad och innanför denna dörr finns en rejäl stötvågsbarriär av betong som med hjälp av vajerspel kunde dras ut och blockera ingången. Den vitmålade barriären väger uppskattningsvis cirka 10-15 ton och innanför denna finns en rejäl stötsvågsdörr. På den gröna stötvågsdörren sitter en liten gul skylt som ger en hint om vad anläggningen ursprungligen byggdes för: “brandfarlig vara klass 2B och 3”

Likt en trevägskorsning delar sig tunneln in i berget. Det vitmålade betonggolvet är förvånansvärt torrt och färgen ser inte ut att vara speciellt gammal. Vi valde den vänstra gången och möts av en mindre sluss av portar, innanför dessa finns den elektriska anläggningen samt VVS. Vid uppförandet av anläggningen placerades viss apparatur utanför berget till en början men beslut togs om att denna apparatur skulle flyttas in till samma elektriska anläggning i berget, ett arbete som tog längre tid än beräknat. Efter mycket beräkningar sattes borrarbetet igång, två vågräta hål med c:a 12 centimeter i diameter borrades upp för indragning av kablarna. När borrkronan slutligen bröt igenom bergets hårda yta hamnade man bara några centimeter ifrån markeringen på väggen som idag fortfarande finns att beskåda. Elektriciteten i berget har varit avstängd i drygt fem år vilket sätter sina spår. I lysrörsarmaturen och bakom glasen på de olika mätarna som en gång i tiden var i toppskick gör sig fukten påmind. Den kalla och fuktiga luften gör sig hela tiden påmind i berget som konstant håller sex grader året om. Tystheten som råder i berget är slående, här hörs endast ljudet av vattendroppar som faller från berget ovanför våra huvuden.

I den högra tunneln möts vi av en stötvågsficka till höger medan tunneln löper vidare i en svag vänstersväng. Mittemot stötvågsfickan finns en nödutgång i form av en stigort som skulle användas ifall huvudingången blivit obrukbar. Nödutgången är placerad bakom rörledningar som diagonalt löper längs väggen, vilket gör den mycket svår att se om man inte vet var den är placerad. Via en stege av stål som reser sig cirka 8-9 meter rakt upp kunde personalen klättra upp och skruva loss den rejäla stålluckan för att sedan ta sig ut ur berget. Samtliga rörledningar i berget installerades av entreprenören Svenska oljeledningar från Stockholm. Berganläggningen var självförsörjande med egen borrad brunn som försåg anläggningen med färskvatten. En egen reservkraftanläggning (KRAGG) fanns också ifall nätströmmen utifrån skulle upphöra.

Efter att vi passerat den svaga vänstersvängen möts vi av en längre korridor med gröna rostiga ståldörrar på varje sida. På den högra sidan finner vi omklädningsrum för anläggningens personal. Det vita kaklet i toalett- och duschutrymmet ser nästan nytt ut. Det närmsta vi kommer en toalett är pissoaren i omklädningsrummet, vilket väcker frågetecken. Hur skulle arbetarna kunna uträtta sina behov efter torsdagens ärtsoppa med pannkaka? Inuti berganläggningen saknas både pentry och logement där personalen kunde sova, dessa förlades utanför på området i baracker, likaså toaletten. De gråa stålskåpen med initialer vittnar om vilka som driftade anläggningen under Kalla Krigets dagar. Mittemot omklädningsrummet finns ett litet  förrådsutrymme. På översta hyllan ligger mängder med glödlampor kvar i sina originalförpackningar som nu sakta vittrar sönder i den fuktiga miljön. Resten av hyllorna och verktygstavlan är tömda på saker, antagligen medtagna när berget rensades ur vid avvecklingen. På en av dörrarna sitter skylten “Etyliseringslokal” och i detta rum genomfördes en väldigt farlig process, nämligen laborering med drivmedel och tillsatser. En sådan tillsats var exempelvis tetraetylbly som tidigare var en vanlig tillsats till bensin för att minska risken för självantändning (på grund av kompressionstryck) och knackning i motorer.

Tunneln mynnar ut i ett öppet “torg” där det stått rejäla pumpar, från “torget” når man de två sista utrymmena i berganläggningen. Tunneln som leder rakt fram passerar ännu en stötvågsport och mynnar ut i tre skepp som tillsammans bildar ett upp och nedvänt “T”. Skeppen är som mest cirka 50 meter långa och sex meter breda. I golvet syns gulmarkerade ytor där pallar med fat en gång stod uppställda. Varje skepp skulle vara fyllt till bredden med fyllda olje- och bensinfat. De vitmålade väggarna i skeppen är sprutade med betong och på vissa ställen kan man se armeringsnät som fick betongen att hålla sig kvar. Hela golvytan är gjuten i betong och även den målad i vit färg. Mellan betonggolvet och bergväggen har man sparat några centimeter där man lagt stenar för dränering av vatten som tränger sig ner i berget.

Tillbaka på “torget” går vi mot anläggningens hjärta. Två kraftiga portar bildar en cirka två meter tjock sluss. I slussen finns både lampa, telefon med tillhörande telefonlista. Väl inne i skeppet står cisternerna på rad med sin imponerande storlek. Den första cisternen är cirka sju meter hög och sex meter bred, med en volym på nästan 500 kubikmeter. Den andra cisternen har nästan identiska mått, men är cirka 40 meter djup och rymmer imponerande två miljoner liter drivmedel. För att få in dessa stora cisterner i berganläggningen sprängdes ett stort hål upp i sidan av skeppet. De stora delarna transporterades in i berget genom hålet, som sedan göts igen med ett tjockt lager betong. Hålets andra mynning utanför fylldes med sprängsten och slutligen lades schaktmassor över för att dölja hålet. Det är enbart från insidan det syns att det en gång fanns hål där eftersom resten av skeppet har råa bergytor.

Cisternerna är tömda på dess innehåll sedan länge men än finns det spår kvar i cisternerna som vittnar om vad som lagrats i dem. En tunn mörkbrun sörja ligger som en hinna på plåtgolvet vilket gör det väldigt halt att gå runt i cisternerna. Minsta ljud ekar högt och man får en bra översyn av hur mycket drivmedel som en gång förvarades i berget. Oerhört stora mängder sett till bergrummets storlek som gissningsvis är cirka 2 500-3 000 kvadratmeter stort.

Efter ett bra tag i berget beger vi oss mot inslaget. Väl vid den gröna plåtdörren i inslaget som står på glänt slås vi av den varma och fuktiga luften utifrån, solskenet hade nu övergått i varmt sommarregn och åska. Samtidigt som åskan och de svarta molnen tilltar över anläggningen går tankarna till den tragiska explosionsolyckan som inträffade vid drivmedelsanläggningen i Broddbo 21 maj 2003. På platsen fanns en man från SGU (Sveriges Geologiska Undersökning), tre man från Skanska och en av Skanska inhyrd maskinförare. Två av Skanskas medarbetare omkom i explosionen. I rapporten från MSB går att läsa:

“Åskvädret kom närmare och strax före klockan 13 upplevde personerna i manskapsboden ett kraftigt ljussken, omedelbart följt av en ljudknall. En av personerna noterade ytterligare ett mullrande ljud varvid han begav sig ut genom dörren. På utsidan flög sten och grus (från huvudingången) genom luften och slog ned runt omkring. Han återvände in i boden och upplevde att marken skakade två eller tre gånger med kort mellanrum samt att boden tycktes lyfta från marken. När han tittade ut genom fönstret i riktning mot reservutgången såg han ett moln, direkt följt av en smäll, svepa fram och dra med sig delar av skogen.

SGUs medarbetare på platsen larmade omedelbart efter olyckan SOS-alarm. Räddningstjänsten i Hedåker fick första larmet 13:01. Räddningstjänsten i Sala fick larmet 13:02. Första styrkan var på plats 13:17. Räddningsledaren vid Räddningstjänsten i Sala-Heby anlände till olycksplatsen 13:21. Räddningstjänsten konstaterade snabbt att de två personer som befunnit sig vid reservutgången omkommit. Övriga tre var chockade och togs omhand av ambulanspersonal.

Vid huvudingången trycktes taket över ingångsdörren upp vilket orsakat sättningar i marken ovanför taket. Jordtäcket har rört sig ned mot ingången och dragit med sig delar av vegetationen i rasmassorna. De fyllnadsmassor som användes för täckningen av huvudingången och som vid explosionen slungades mot utlastningsplatsen och förvaltningsbyggnaden orsakade omfattande skador på de bilar och husvagnar som stod uppställda inom området. Väggen mellan ort och provtagningskammare innanför reservutgången demolerades och trycktes ut genom öppningen. Rörledningar och pumputrustning samt installationer för styrning och övervakning i provtagningskammaren har också följt med tryckvågen ut. Ventilationskanaler och rörledningar längre in i orten har rivits ned från sina fästen, tryckts ihop och förvridits. Den yttre ståldörren till reservutgången är fläkt åt sidan med både dörrblad och karm. På vänster sida, ca 20 meter utanför reservutgången, stod en container med utrustning för rening av utgående lakvatten, en s.k. stripperanläggning. Denna har genomborrats av armeringsjärn från väggen i reservutgången samt vänts upp och ned och förflyttats c:a 10 meter, varvid reningsanläggningen helt demolerades. I utblåsningsriktningen och c:a 40-70 meter från reservutgångens öppning har småskog bestående av mindre lövträd och barrträd fällts av tryckvågen.

Kontaktledningen på järnvägen mellan Sala och Avesta, som passerar c:a 150 meter från anläggningen, fick smärre skador. Banverket fick klartecken av Räddningstjänsten att släppa på tågtrafiken igen först vid 6-tiden på morgonen dagen efter olyckan.”

MSB´s rapport i sin helhet: https://www.msb.se/Upload/Forebyggande/brandfarlig_explosiv/broddborapporten.pdf

Efter cirka 20 minuter är åskan och de svarta molnen återigen förbytta mot strålande sol och värme så vi påbörjar vår dokumentering på utsidan. På området finns bland annat ett bostadshus för drift- och vaktpersonal som jobbade vid anläggningen, ett antal mindre plåtförråd för diverse förvaring samt en större förrådsbyggnad. I den stora förrådsbyggnaden låg en av försvarets brandsläckarserviceanläggningar. Där servades, provtrycktes och plomberades brandsläckare som tillhörde försvaret. Från detta förråd utgick även en stor lastbil med komplett släckarverkstad, lunchrum och en övernattningsdel. Runt om på området sitter brandposter placerade för att i händelse av en brand snabbt kunna få kontroll över situationen som fort kan bli katastrofal med all lättantändligt drivmedel både i- och utanför berget. Två mobila brandsprutor fanns att tillhandahålla för anläggningens egna brandstyrka samt en kraftig pump nere vid sjön som kunde förse brandstyrkan med stora mängder vatten vid behov.

Bredvid inslaget i berget leder en brant ståltrappa upp mot hjässan. På hjässan finns avgasutsläpp för reservkraften, utsläpp för ångorna från drivmedlet och övrig ventilation för anläggningen. Som svampar skjuter flertalet plåtrör upp från marken och fortsätter längs med marken till en gjuten betongklump. Från anläggningen ligger ledningar nedgrävda till järnvägen en bit ifrån. Ett stickspår vid bangården gjorde det möjlig för ett tågsätt att köra in för att sedan koppla av- eller på drivmedel som sedan pumpas upp- eller ner till bangården. På detta vis var det svårt för förbipasserande att se vad det var för aktivitet som föregick, speciellt eftersom anläggningen var omgiven av tät skog som gjorde den svår att upptäcka. Under den aktiva tiden patrullerade beväpnade vakter området för att se till att inga obehöriga strök omkring i skogen med omnejd.

Vid norra- och södra infarten till området finns skyddsrum (modell sk10 kupol) för de soldater som hade till uppgift att agera närförsvar till anläggningen. I dessa skyddsrum rymdes tio personer liggandes med sin utrustning eller 20 personer sittandes. Faciliteten i skyddsrummet är sparsmakad med handskött ventilation, en kamin, uttag för fältradio/telefon och en krok i taket för stormlyktan. Det finns även en sk10:a på hjässan av berget, dold med maskeringsnät som gör den svår att urskilja i terrängen. Runt omkring området håller det väderbitna staketet obehöriga utanför och kvar på hjässan sitter en gammal skylt kvar som upplyser bärplockare och nyfikna om att området är ett militärt skyddsobjekt med fotoförbud.

Sk10 kupol. Foto: Fortifikationsverket

1. Historia och händelser

Armén och Fortifikationsförvaltningen lät under andra världskriget bygga sex stora centrallager för drivmedel i landet, från Boden i norr till Moheda i söder (övriga platser var Brattbyn, Finnerödja, Gällö samt Visby). Den motoriserade krigföring som varit dominerande sedan 1900-talets början vilade tungt på en ständig tillförsel av fossila bränslen. En stridsvagn kunde till exempel bara under de allra mest gynnsamma förhållanden komma under en bränsleförbrukning på 30 liter per mil. Men även det måste räknas som beskedligt jämfört med vad som krävs för att driva fram bepansrade fartyg. Eftersom Sverige hittills hade tvingats importera i stort sett allt drivmedel fanns här en akilleshäl i vår försvarsberedskap. Om importen skulle strypas skulle vi bokstavligen få en stående armé. Den lösning som användes under större delen av 1900-talet var att hålla bränsle i depå, från små lokala lager i närheten av de militära objekten till stora centrallager nedsprängda i de svenska urbergen. Sedan tillkom mindre drivmedelsanläggningar som låg strategiskt utplacerade i landet, allt för att kunna försörja de mekaniserade förbanden med drivmedel i händelse av krig.

Vid ett av det stora centrallager, närmare bestämt Klintaberget i Moheda, inträffade den 23 juli 1958 en våldsam explosion i berget som kom att beskrivas som “den stora smällen i Moheda”. I berget förvarades drivmedel för såväl flygvapnet, marinen och armén, och innehöll den ödesdigra dagen cirka 14 000 kubikmeter drivmedel (bergets kapacitet var 17 000 kubikmeter). Chefen för anläggningen hade strax innan olyckan påbörjat sin semester då hans vikarie fick Flygförvaltningens order att undersöka om en av cisternerna var förorenad. Efter tömning skulle cisternens gaser vädras ut med fläktar. Det gjordes, men avbröts vid arbetsdagens slut. När man dagen efter skulle påbörja arbetet på nytt och fläktarna skulle startas uppstod en gnista som orsakade en kraftig explosion. Tre personer omkom omgående i berget, medan en fjärde person som också höll till i berget lyckades ta sig ut svårt chockad och indränkt i bensin. Drivmedel i form av olja och bensin bokstavligen forsade ut ur berget och ner mot det lilla samhället Moheda.

Till platsen kallades två brandkårer, tre ambulanser samt cirka 450 värnpliktiga soldater från I11 Växjö för att assistera vid räddningsarbetet. Mängder med tankbilar rekvirerades som skulle försöka suga upp oljeprodukterna i marken. Pressen beskrev Moheda som en krigszon med omfattande avspärrningar, evakueringar av invånare, stora militära insatser och en ort i chocktillstånd. Med hjälp av invallningar försökte skadeverkningarna begränsas men effekterna på naturen blev påtagliga. Vid flera tillfällen antändes drivmedel, särskilt eldstormen över Dansjön blev en dramatisk händelse under räddningsinsatsen.

Eldstormen över Dansjön. Foto: Smålandsposten

Länsstyrelsen tog hand om ledningen av katastrofskyddsarbetet. Riktlinjer för detta arbete uppdrogs vid sammanträde inför länsstyrelsen på olycksdagens kväll, och därvid fastställdes även ansvarsfördelningen i stort mellan olika i arbetet deltagande organ. Ett nytt sammanträde i saken hölls inför länsstyrelsen 25 juli. Sedan man fått läget under kontroll, överlämnades emellertid ledningen av det återstående uppröjningsarbetet åt militära myndigheter. Vid sammanträde inför militärbefälhavaren 1 augusti godkändes en av denne utarbetad plan för detta arbete. Den organisatoriska uppläggningen av katastrofskyddsarbetet under den första och mest kritiska tiden framgår i grova drag av figur 3.

Figur 3: Inrikesdepartementet – Beredskap mot atomenergiolyckor

Liknande anläggningar byggdes även för den civila beredskapen och även dessa var ibland byggda för att inte synas för utomstående, bland annat berget i Blädinge. En villa fungerade som expeditionsutrymmen med ett antal mindre kontorsrum och en källare. Bakom en av dörrarna dolde sig villans stora hemlighet, nämligen hissen som förde personalen långt ner i berget som var utsprängt i sex stora skepp med en lagervolym på 73 000 kubikmeter. Det var till stor del diesel som tillhandahölls i berget. Anläggningen stod klar 1966 och i mitten av mars 1995 tömdes den på all diesel med lastbilar för att slutligen plomberas för gott under början av 2009.

Ritning över drivmedelsanläggningen i Blädinge. Foto: Smålands Militärhistoriska Sällskap (SMHS)

2. Nedrustningen

Under 1991 påbörjades proposition 1991/92:102 (försvarsbeslutet 1992) med statsminister Ingvar Carlsson och försvarsminister Roine Carlsson i spetsen, men den 4 oktober 1991 tillträder Carl Bildt som ny statsminister och Anders Björck utses till försvarsminister och får försvarsbeslutet 1992 i knät. Fredag 24 januari 1992 offentliggjorde regeringen sin proposition angående försvaret för perioden 1992-1997. Med proposition ville regeringen att den fredstida grundorganisationen skulle utgöra stomme till krigsorganisationen. Det skulle vidare råda stor överensstämmelse mellan organisationen i fred och krig. Grundorganisationen skulle i fred upprätthålla krigsförbandens krigsduglighet och förbereda deras mobilisering. Vidare skulle grundorgani­sationen medge att anbefalld beredskap kunde upprätthållas med tillräcklig säkerhet. I propositionen angavs bland annat att Svea ingenjörregemente Ing 1 och Västgöta flygflottilj F 6 skulle avvecklas. Drygt en månad senare stod det klart att regeringen inte skulle få någon majoritet i riksdagen för sin proposition. Socialdemokraterna hade lagt fram ett eget förslag som utgick från deras tidigare planer inför försvarsbeslutet. Ny demokrati som innehade vågmästarrollen i riksdagen, lade även de fram en motion gällande försvaret. Dock var denna motion inte lika omfattande som den Socialdemokratiska, utan riktade kritik mot regeringens proposition. Då regeringen främst sökte stöd för sin försvarspolitik hos Ny demokrati, presenterade regeringen 3 juni 1992 för riksdagen en omarbetad proposition. I propositionen hade regeringen gått Ny demokrati till mötes på två av deras huvudpunkter. Avveckling av Västgöta flygflottilj F 6 hade bytts mot att istället avveckla Bråvalla flygflottilj F 13. All spaningsverksamhet vid F 13 i Norrköping skulle istället överföras till Västgöta flygflottilj F 6. Svea ingenjörregemente Ing 1 och FN-skolan FNS skulle kvarstå i Almnäs, Södertälje.

Även drivmedelsanläggningarna blev ett ämne i försvarsbeslutet. Under 1993 påbörjades tömningen av berganläggningen som vi dokumenterat i denna artikel som i cirka 40 år, i största hemlighet varit redo för att förse exempelvis ett framryckande mekaniserat förband med drivmedel i form av diesel och bensin. På området finns en tankningsplats med skärmtak, bensin- och diesel pumpar kvar än idag. En omfattande saneringen påbörjades av de enorma cisternerna vilket tog sin tid och än idag är de inte helt rena från sitt tidigare innehåll. Utrustning som tillhörde militären plockades ut, men än finns spår kvar i berget, mycket andas Kalla Krigets dagar och fukten äter sakta upp materielen som idag står kvar som ett minne av en svunnen tid.

Här kunde historien om drivmedelsanläggningen ha tagit slut, inslaget gjutits igen för att sedan helt glömmas bort, men tack vare en intressent som köpte anläggningen 2003 av Fortifikationsverket förblev berget oplomberat vilket gjort det möjligt för oss att besöka detta tidsdokument och föreviga det i bild. Besöket avslutas med att nyckeln sätts i plåtdörren och låscylindern klickar till, berget står nu tyst och öde medan vi sätter oss i bilen för att avverka många mil hem.

Denna artikeln skrevs med hjälp av dokumenten MSB – Broddborapporten, Inrikesdepartementet – Beredskap mot atomenergiolyckor och Smålandsposten. Tack till nyckelansvarig G, Torbjörn för kontaktinformation samt till Mats Levinsson för korrekturläsning.