Distriktscentralen

Civilförsvarets ledningscentral

Det är som att slungas tillbaka till en annan tid när vi kliver in i anläggningen någonstans i Sverige, allt är orört sedan 1990 då beslutet togs att lämna civilförsvarsanläggningen. I askkopparna ligger cigarettfimparna kvar som ett tidsdokument över en svunnen tid, vittnande om en helt annan tidsepok när det kalla kriget fortfarande var isande kallt.

I början av 1950-talet projekterades anläggningen och det var under hösten 1956 som kommunen fick besked om att det hade fattats beslut om statsbidrag till utbyggnaden av den nya anläggningen. Kostnaden för utbyggnaden beräknades uppgå till 675 000 kronor (9 222 125 kronor enligt dagens penningvärde) varav staten skulle stå för 456 000 kronor. 10 september 1956 påbörjades utbyggnaden av anläggningen, men redan vid byggstarten hade kostnaderna stigit avsevärt, lägsta anbudet var då 875 000 kronor. Vid slutbesiktningen av anläggningen upptäcktes många felaktigheter och överlämningen till kommunen ägde rum så sent som år 1961.

Här följer ett urval av arbeten och dess kostnader för utbyggnaden av distriktscentralen (* kostnad enligt dagens penningvärde).

• Platsspräning 48 000 kronor (621 842 kr *).
• Borrning av djupvattenbrunn 5000 kronor (64 775 kr *).
• El-installation ink reservkraftanläggning 50 000 kronor (647 752 kr *).
• Ventilationstekniska installationer 55 000 kronor (712 528 kr *).
• Telefon och radioutrustning 10 000 kronor (129 550 kr *).
• Möbler och diverseutrusning 10 000 kronor (129 550 kr *).

Idag skulle dessa kostnader vara avsevärt mycket högre på grund av det förhöjda penningvärdet. 10 000 kronor år 1956 motsvarar idag (år 2016) 129 550 kronor. Anläggningens totala kostnad skulle i dagens penningvärde uppgå till c:a 12 miljoner kronor.

Många övningar har genomförts i anläggningen under dess aktiva tid och under 1960 talet var det polischefen i staden som ledde övningarna, eftersom han även var civilförsvarschef. Mellan 25-30 personer deltog i övningarna som vanligtvis pågick i tre dygn och på detta vis kunde man se vilken personal som inte klarade att vara instängd i trånga utrymmen, dessa blev omplacerade till andra tjänster utanför anläggningen.

I anläggningen fanns allt som behövdes för att leva och styra staden i händelse av ofred, så som utrymmen med televäxlar där ett antal svarta bakelittelefoner med fingerskivor finns, sovplatser för manlig (30 st platser) och kvinnlig (16 st platser) personal som skulle sova i skift och längst in i anläggningen fanns ordersalen som var anläggningens ”hjärta”. I utrymmet mellan de två sista stötvågsportarna finns en vattenkran som skulle fungera som hygien- och tvättplats för personalens kläder.

Anläggningen är byggd för att kunna stå emot en direktträff av en 250 kg konventionell bomb och för att slå ut en anläggning av denna typ krävs en direktträff av en motsvarande bomb på mellan 250-500 kilo. En stötvågstunnel med två ingångar mittemot varandra skulle skydda anläggning ifall en tryckvåg från en atombomb skulle brisera någonstans i närheten, ingången och dess stötvågsdörr skulle således skyddas från tryckvågens påfrestningar. Innanför stötvågsportarna satt vaktposten som skötte in- och utpassagen, denne skulle även se till så inte obehöriga fick tillträde till anläggningen som på den tiden var väldigt hemlig. Vid utbyggnaden fick alla dokument röd dubbelram vilket innebar att dokumenten var kvalificerat hemliga handlingar med motiveringen ”Av synnerlig betydelse för rikets säkerhet”.

Även om det kalla kriget fortfarande var kallt så togs anläggningen ur drift under andra halvan av 1980-talet och på 1990-talet lämnades platsen för sista gången, personalen släckte lamporna, låste dörren och gick hem. Ventilationen lämnades dock på i anläggningen vilket gjort att den än idag är i gott skick sett till när den lämnades.

Lite kuriosa: Under en tre dygns övning så upptäcktes det att vattnet från den egna brunnen smakade saltvatten vilket gjorde att det fick installeras en avsaltningsanläggning för att vattnet skulle bli drickbart. Övningar är bra tillfällen att upptäcka brister som kan bli ödesdigra i händelse av ofred.