Befolkningsskyddsrum

Uppgång, fall och fortsättning för landets allra största skyddsrum

Andra världskrigets massiva bombningar och flygräder samt nya skrämmande atomvapen hade satt sina spår. Sverige var i efterdyningarna av kriget redo att investera stora belopp i infrastruktur för att skydda krigsviktig verksamhet, såsom ledningsfunktioner och industri, men också civilbefolkningen.

Några av de mest fascinerande fortifikatoriska anläggningarna som byggdes runt om i landet var de massiva fullträffsäkra skyddsrummen som totalt skulle kunna skydda uppemot 54.000 personer mot krigets fasor.

1. Skyddsrum börjar byggas

Tre år efter krigets slut presenterades en utredning om skyddsrum för civilbefolkningen. Runt om i landet föreslogs två olika typer av befolkningsskyddsrum. Dessa typer var bergrumsanläggningar och friliggande betongskyddsrum. Typerna härrörde från att man först och främst ville att skyddsrummen skulle byggas nedsprängda i berget. Var detta inte möjligt skulle man i marken gjuta kraftiga skyddsrum i armerad betong. Utredningen föreslog att bergrumsanläggningar skulle dimensioneras för ett medeltal på 2.300 skyddssökande personer och friliggande betongskyddsrum för 1.300 personer. Om skyddsrummen byggdes i anslutning till annan bebyggelse kallades dessa för kvartersskyddsrum.

Kvartersskyddsrum hade en något lägre medelstorlek och i utredningen angavs att dessa borde dimensioneras för 1.000 platser. Varje skyddssökande beräknades att ta 1.5 kvadratmeter i anspråk och tanken var att det skulle förberedas så att människor kunde övernatta i skyddsrummen. Av ekonomiska skäl så ville man bygga stora skyddsrum och staten skulle gå in och täcka två tredjedelar av kostnaderna för dessa.

Målbilden för de större befolkningsskyddsrummen var att dessa skulle uppföras centralt i landets största städer. Upptagningsområdet för ett sådant skyddsrum var baserat på en radie om 400 meter och att skyddssökande skulle kunna sätta sig i säkerhet inom 3-5 minuter från det att flyglarmet ljöd. Byggnationerna genomfördes i tio städer och totalt färdigställdes 15 större befolkningsskyddsrum med det hisnande antalet av närmare 54.000 platser för skyddssökande (se sammanställningen över stora befolkningsskyddsrum i slutet av artikeln). Den nya verklighetsutvecklingen höll dock på att springa ikapp de större befolkningsskyddsrummen som snart skulle gå in i en ny era.

2. “Kvalificerad användning i fred”

För att motivera de stora investeringarna som krävdes för byggnation, drift och underhåll var nyckeln en kvalificerad användning i fredstid. I det första betänkandet från 1950 finns utförliga förslag på hur ett underjordiskt hotell skulle kunna se ut om det byggdes under Birger Jarlsgatan i Stockholm. Skalenliga ritningar hade tagits fram för att visa hur enkel- och dubbelrum, i ett skymningsläge, kunde ställas om till sängplatser för sex och fjorton personer. Hotellets vestibul skulle bli matutspisning. I en journalfilm, Vi går under jorden (inspelad 1959), berättas det om Mariabergets befolkningsskyddsrum i Västerås: “Amatörteater, bilverkstad, hobbylokaler för sömnad, fotografering, måleri och skulptur. Skjutbana för pilbåge och pistol och även utrymme för studiecirklar om kvällarna”. Liknande förslag presenterades även för fritidslokaler men idag utnyttjas de flesta anläggningarna som stora underjordiska parkeringsgarage.

3. Evakueringarnas tid

Någonting hade förändrats när man redan 1956 föreslog att byggandet av befolkningsskyddsrum skulle upphöra. Det hade tidigt dykt upp problem för anläggningarna och mycket handlade just om storskaligheten. Av ekonomiska skäl kunde man bara satsa på att bygga de stora skyddsrummen i de centrala delarna av landets större städer. Det fanns också frågetecken kring hur snabbt ett flyglarm, det som i folkmun kom att kallas “Hesa Fredrik”, skulle hinna ljuda så att civilbefolkningen skulle hinna sätta sig i säkerhet.

De större befolkningsskyddsrummen färdigställdes runt om i landet och de utgjorde fortfarande en mycket viktig del av totalförsvaret. I händelse av krig planerades det nu för massevakuering av invånarna i städernas innerområden. Större delen av civilbefolkningen skulle bege sig mot platser som ansågs mindre farliga att vistas på i händelse av krigsutbrott. Kvar skulle bara de vara som hade nödvändiga totalförsvarsuppdrag och andra krigsviktiga arbetsuppgifter i städernas centrala delar. De stora befolkningsskyddsrummen skulle i händelse av krig kunna inredas för långvarig vistelse och erbjuda skyddsökande en säker plats att vistas på.

Om en eskalerande upptrappning skedde mellan stormakterna skulle kombinationen av att de större städerna tömdes och viktig verksamhet flyttades under jord rent av kunna verka krigsavhållande. Evakueringen av städer var en så viktig del av det civila försvaret att det ansågs att byggnation av normalskyddsrum (återfinns ofta i källare till lägenhetshus och under offentlig bebyggelse) inte behövde genomföras i städernas centrala delar mellan åren 1957-77. Om ett överraskningsanfall genomfördes skulle de större befolkningsskyddsrummen fortfarande fungera som en initial plats att söka skydd på. Under en kortare vistelse gick det att räkna med mindre yta per person, och varje skyddsrum kunde då erbjuda mångdubbelt antal platser.

4. Modernisering och nya problem

Under 1970- och 80-talet var det dags för att modernisera de större befolkningsskyddsrummen. Förmågan att möta den nya tidens vapensystem skulle höjas. Detta gjordes genom att öka driftsäkerheten, utöka skyddet mot både konventionella och okonventionella stridsmedel, samt genom att bättra på anläggningarnas stötvågsskydd. Vid det här laget hade de gamla stora befolkningsskyddsrummen kommit att bli ett av många olika ben att stå på när det gällde skydd för civilbefolkningen. Den stora befolkningsökningen i städernas innerområden hade lett till att massevakueringsplanerna inte längre var praktiskt genomförbara. Normalskyddsrum hade därför återigen börjat byggas och det satsades även på skydd i andra bergrum och tunnlar. I Stockholm satsades det inte minst på det skydd som tunnelbanan erbjöd.

Studier genomfördes för att undersöka de större befolkningsskyddsrummens roll i framtiden. En ny inventering gjordes av befolkningssituationen i närområdena, och undersökningar om det gick att ta upp nya ingångar för att öka civilbefolkningens möjligheter att vid fara inrymma bergets trygghet. En sårbarhetsstudie visade dock att bara ett av befolkningsskyddrummen, Arkaden i Malmö, kunde inrymmas fullständigt på den utsatta tiden som studien förutsatt. I snitt kunde det antas att knappt bara 40% av de ursprungliga 54.000 platserna skulle hinna fyllas. Beräkningar gjordes ändå generöst då målet var att skyddssökande åtminstone skulle nå acceptabelt skydd och med det räckte det att befinna sig i någon av ingångstunnlarna. Studien lade fram ett förslag om att anläggningarna vid modernisering borde reducera sina permanenta och temporära platser för att sammanlagt utgöra 36.000 platser runt om i landets större befolkningsskyddsrum. Även om den nya översikten kunde ses som dyster i förhållande till antal skyddsrumsplatser som inte längre kunde fyllas så lämnades stora ytor i de större befolkningsskyddsrummens för att möjliggöra utrymme för SSIK, Säker Sjukvård I Krig, en ny och viktig roll i det kalla krigets totalförsvar som tids nog kommer att avhandlas i en artikel.

5. Ett av de större befolkningsskyddsrummen idag

I örlogsstaden Karlskrona bryts en gata tvärt av. Istället för att följa vägens naturliga uppförsbacke går lutningen nedåt mot garageportar. Innanför dessa dörrar finns stora tunnlar, breda nog för två personbilar, som leder brant ner i berget. När tunnlarna planar ut bland stötvågsportar står man vid entrén till befolkningsskyddsrummet Konstapeln. I den Blekingska graniten har det sprängts ut en fortifikatorisk anläggning som skulle ha kapacitet att rymma närmare 3.000 skyddsrumsplatser.

Entrén utgörs av flera slussar, stötvågs- och gasgränser kompletterade av saneringsstationer för att skyddsökande ska kunna skölja av spår från okonventionella stridsmedel. Anläggningens mitt utgörs av ett cirkelformat rum. Utifrån detta utrymme sträcker det sig sex stycken sidoskepp i två våningar. Förutom vanliga skyddsrumsplatser finns där bl.a. utrymmen avsedda för civilförsvarets personal, hygienutrymmen och driftutrymmen. Denna berganläggning skulle bakom sina portar stänga kriget ute genom att vara självförsörjande. Med hjälp av bränslelager och reservaggregat kunde hela anläggningen förses med elektricitet även om det permanenta elnätet i det omgivande området hade slagits ut. Färskvatten skulle pumpas ur egna brunnar och luften filtreras. Anläggningen stod i beredskap ifall det värsta skulle inträffa. Tur är det nog att vi aldrig behövde uppleva den dag då Karlskronas civilbefolkning skulle inrymma anläggningen och se om den verkligen skulle hålla måttet i skarpt läge.

6. Sammanställning över byggda större befolkningsskyddsrum (1985)

Totalt antal skyddsrumsplatser: 53 896 stycken, på en total yta av 63 450 kvadratmeter.

Filmen Vi går under jorden av Civilförsvarsstyrelsen visar upp våra skyddsrum och dess funktioner från 1959.

Denna artikel skrevs av Joachim Anell. Artikeln skrevs med hjälp av “Stora skyddsrum – Användning i fred och krig” av Erik Wirén, “Befolkningens behov av skydd” av Räddningsverket, ÖB och ÖCB. Videon “Vi går under jorden”, utredningen “Skyddsrum för civilbefolkningen” och utdrag från “Om kriget kommer” har också använts vid skrivandet av denna artikel. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.