Styrdatasystemet

Radioanläggning FMR-10

Det var Sveriges svar på den nya hotbilden från öst och resultatet var enastående! Runtom i världen uppmärksammades flygvapnets nya stridsledningssystem som var helt utom sin tid, ett tekniskt underverk som kom att förändra det svenska flygvapnet för gott!

 

1. Historik

Luftbevakningen under 40-talet utgjordes av observatörer i luftbevakningsstationer (LS) som skulle ringa till luftbevakningscentralen (LC) vid observerad flygverksamhet. Ett sådant samtal kallades för luftförsvarssamtal och var ett prioriterat samtal i det manuella telefonnätet. Trots företrädet framför annan telefontrafik så kunde uppkopplingstiden uppgå till en minut innan luftbevakaren kom fram och kunde läsa upp rapporten för telefonisten i LC. Rapporten skrevs då ner på en mottagningsblankett av telefonisten i LC. Blanketten vidarebefordrades sedan till expeditionschefen och därefter till en kartritare som ritade in rapporten på en karta. Rapporterna som hade ritats upp på kartan rapporterades sedan vidare av en rapportör till en jaktcentral (JC) där en kartmarkör markerade rapporten på ett kartbord. På så vis kunde de ge jaktförband order och orienteringar med ledning av markeringarna på kartbordet.

 

Det var normalt med reaktionstider på fyra minuter och potentiellt sett hade ett fientligt flygförband kunnat ändra kurs flera gånger och släppt sin bomblast innan jaktflyget ens hade hunnit starta. Detta var mycket problematiskt eftersom det nu också växte fram en ny hotbild från öst. Sovjetunionen hade nämligen i slutet på 40-talet och början av 50-talet börjat utveckla bombplan som kunde flyga på höga höjder, hade hög fartprestanda och en lång räckvidd. Jaktflyget löpte nu risken att bli helt odugligt mot dessa flygplan om inga åtgärder vidtogs. Detta inledde utvecklingen av ett nytt datoriserat luftbevaknings- och stridsledningssystem.

 

Det nya systemet skulle innefatta datoriserad målinformationshantering och stridsledningsberäkning. Systemet kom att kallas för STRIL 60 och är benämningen för hela strilsystemet som byggdes upp under 60-talet. Det bestod av stridsledningscentraler, radarstationer, radiolänk och radioutrustning. Utnyttjandet av digital- och datatekniken bidrog till att det nya strilsystemet var tekniskt revolutionerande och väckte stor internationell uppmärksamhet.

 

Fyra nya radarstationer beställdes från England och gavs benämningen PS-08. Till dessa uppfördes ledningscentraler, så kallade operationsrum (OP-rum). Avsikten var att med dator-, presentations- och kommunikationsutrustning utföra digitala prov med begränsad datastridsledning mot målföljda flygplan. Till systemet utvecklades ett styrdatasystem för överföring av digital ledningsinformation från radarstationen till flygplanen. Det utförda arbetet med PS-08 visade att automatisk målföljning och stridsledning var fullt möjlig med digital binärbehandlad teknik. Systemet med datastridsledning kom att kallas för STRIL 59.

 

Radaranläggningarna PS-08 började användas operativt vid skiftet från 50-tal till 60-tal och blev huvudanläggningar för styrdataledningen. Eftersom radaranläggningarna enbart placerades på strategiska platser i södra Sverige så fanns inte möjligheten att leda med styrdata över hela landet. Gränsen gick vid Söderhamn (61 breddgraden) och norröver fanns inte heller något jaktflyg som kunde hantera styrdata eftersom det fortfarande var J32B Lansen som stod för jaktförsvaret på F4 sektor (luftförsvarssektor) NN och F21 sektor ÖN. Möjligheten att leda med styrdata i Norrland kom först under 70-talet.

 

Luftförsvarscentralerna (LFC) som var den verkliga kärnan i STRIL 60 kom först i drift framåt mitten av 60-talet. Nu användes radarstationen PS-65 för att komplettera den stora radarstationen PS-08 som nu hade blivit huvudstation och inlänkades bredbandigt till LFC. I Norrland förblev dock PS-65 huvudstationen, varifrån talledning utfördes i sektor NN och ÖN. I varje LFC fanns 12 platser för radarjaktledare (RRJAL) men eftersom dessa inte alltid räckte till så fick även radaranläggningarna PS-08 bemannas. Ibland krävdes det även RRJAL på radarstationerna PS-65 och PJ-21 för talledning.

 

LFC som var förlagda i bergrum försågs med ett avancerat automatiskt målföljnings- och taktiskt stridsledningssystem. Systemet var uppbyggt med digitalteknik för stydatasystemet som brukades ändra fram till mitten av 90-talet. Informationen till LFC ökade till följd av införskaffningen av nya radarstationer och en helt ny typ av anläggningar fick upprättas, radargruppcentralerna (RGC, senare RRGC). Anläggningarna var anslutna och skulle filtrera radarinformationen till LFC men de hade också en tillhörande ledningscentral av betydligt mindre storlek än LFC. De kunde således operera som självständiga ledningscentraler och skicka egna styrdatameddelanden.

 

Den första RRGC togs i operativ drift 1966 men det var först under första halvan av 70-talet som de kom i fullt bruk. Då ökade antalet platser för RRJAL totalt sett i landet med 28 stycken och radarstationen PS-08 kunde nu fasas ut efterhand.

 

2. Ett jaktpass med styrdata, J35 Draken (Jaktcykeln)

Ett jaktpass inleds i OP-rummet med att CJAL (Chefjaktledare) beslutar vilken bas och jaktenhet som ska startas mot ett givet mål eller målområde. Därefter verkställer BIJAL1 (Biträdande jaktledare) startordern genom att läsa ut den till flygförare i högsta beredskap. BIJAL1 anger också vilken radiokanal som är aktuell och varifrån stridsledningen ska ske, exempelvis LFC Puman eller Kobran. Samtidigt läser BIJAL2 ut ledningsorder till aktuell CRRJAL (Chefradarjaktledare) som ansvarar för uppdraget.

 

CRRJAL fördelar sedan ledningen över uppdraget till en ledig RRJAL i anläggningen som startar upp ledningsfacket för startande rote (grupp av två flygplan) och påbörjar styrdatasändningen. Från att startordern utdelats så får denna procedur maximalt uppgå till en minut eftersom det är den tiden det tar för jakten att komma upp i luften. Beroende på täckningen av radiosändarna (FMR-10) i aktuellt område så kan styrdata redan mottagas på marken, men senast vid lättning och cirka 100-500 meters höjd.

 

Det som RRJAL sänder under anflygningen i jaktcykeln är styrorder i realtid i följande ordning: Avstånd till målet, målhöjd, målfart under 10 sekunder, målkurs under 5 sekunder och avsikt under 5 sekunder. Det sistnämnda kallas för sekvens och består av kommandon som flygföraren läser på instrumentpanelen, exempelvis FRAM, TVÄRS, BAK.

 

Hur länge anflygningsfasen pågår beror på hur långt det är till målet. Efter anflygningen påbörjas inflygningsfasen när flygföraren får radarkontakt med egen radar, vilket sker 30-40 kilometer från målet. RRJAL lägger nu upp geometrin för anfallet beroende på anfallstyp (FRAM, TVÄRS eller BAK) och skickar till flygföraren. När aktuellt vapen har räckvidd till målet påbörjas nästa fas i jaktcykeln, nämligen anfallsfasen. Det är nu flygföraren som väljer anfallstyp, kurvanfall eller direktanfall.

 

3. Jaktflyget och styrdata

Saab J35B/D Draken

På en manuellt inställd radiokanal som RRJAL angav eller som lästes ut i startorden kunde J35B/D ta emot styrdata. En kanal kunde användas i taget och flygföraren kunde dessutom se var närmaste radioanläggning (FMR-10) fanns geografiskt på sektorprofilen som fanns på knäblocket. Eftersom varje ledande anläggning sände styrdatameddelanden via flertalet radioanläggning i sektorn så kunde flygföraren välja den för stunden närmaste radioanläggningen. För talradion fanns ett 10-tal förprogrammerade strilkanaler i flygplanet.

 

Saab J35F Draken

Från början hade J35F två flygradio av modell FR-21, varav den ena användes för talradio och den andra för styrdata. Båda ställdes in manuellt till aktuell frekvens i MHz och det fanns utöver detta fyra förvalda strilkanaler för talradio i flygplanet. På samma sätt som J35B/D var det manuell växling mellan olika styrdatafrekvenser som gällde.

 

På 70-talet infördes flygradion F-28 vilket innebar stora fördelar för mottagandet av styrdata och det fanns nu 16 förprogrammerade kanaler i flygplanet. Manuellt val var också möjligt via kanalnummer eller frekvensinställning. Normalfallet var dock att flygföraren tryckte på plusknappen på flygradion vilket innebar att styrdata mottogs på någon av de förprogrammerade kanalerna enligt RDS-modell. Detta bidrog till att flygföraren inte längre behövde leta efter en lämplig styrdatasändare i sektorprofilen, vilket underlättade avsevärt.

 

Vid uppgraderingen till J35J skedde ingen förändring med styrdatan.

 

Saab JA37 Viggen

Jämfört med J35 som hade 20 kommandon så hade JA37 upp till 60 olika kommandon. Det var en hel del bra funktioner som infördes, exempelvis VÄNSTER-HÖGER kommando som innebar att RRJAL inte längre behövde meddela detta via talradio. RRJAL kunde nu presentera ett luftläge med flera företag på den taktiska indikatorn (TI) i JA37 som kolonnförband. Detta betyder att RRJAL sände ett primärmål och flera sekundärmål i en kolonn. När flygföraren sedan låst på primärmålet så förflyttade RRJAL på flygförarens kommando målsymbolerna bakåt i kolonnen. Möjlighet för grafisk ledning fanns också, vilket innebar att RRJAL enbart sänder ut absoluta koordinater på målets läge så flygföraren i JA37 själv kan lägga upp anfallsgeometrin.

 

Den nya radarn (PS-46) gav JA37 en räckvidd på 60 kilometer, men JA37D fick senare en räckvidd på 80 kilometer vilket gjorde förloppet mycket lugnare jämfört med J35. BVR (Beyond-Visual-Range) skott med robot 71 gav dessutom en räckvidd på 40 kilometer beroende på målfart, höjd och egen fart. Ännu längre räckvidd uppnåddes senare med jaktrobot 99.

 

Två flygradio FR-28 som kallades för radiosystem FR-29 fanns i JA37 och innehöll talradio (VHF/UHF), styrdata (VHF) samt jaktlänk (VHF/UHF). Jaktlänken var krypterad och hade möjlighet till hoppande frekvens på 8 olika frekvenser. Mottagningen av styrdata skedde med RDS-modellen, vilket betydde att flygföraren valde grupp 911 om det var LFC syd som ledde och därigenom scannades samtliga FMR-10 som fanns kopplade till anläggningen.

 

JA37 hade lättare att ta emot styrdata på marken eftersom det fanns en antenn i fentoppen som flygföraren manuellt kunde välja med hjälp av ett vred. Således kunde flygföraren skifta mellan talradio på bukantenn och styrdata på fenantenn, vice versa. Det fanns även möjlighet att lyssna av andra JA37 i luften via jaktlänk, vilket innebar att man kunde lösa av varandra i spärrbaneläge/beredskapsläge.

 

4. Radioanläggning FMR-10

I slutet på 50-talet beställdes de första FMR-10 sändarna från Rohde & Schwarz. De skulle användas som AM sändare för att öka störtåligheten i talsamband. Ganska snart kom de dock att modifieras för att fasmodulera styrdatasignaler eftersom de ansågs lämpliga att använda för styrdatasändningar. Det slutade med att det införskaffades 41 sändare för att installeras i en yttre och inre rad längs de svenska kusterna.

 

I krigstider skulle en radioanläggning driftas av ett luftbevakningskompani (LBEVKOMP) om tre personer. Runtomkring anläggningen så var det hemvärnet som ansvarade för skydd, bevakning och försvar. Ibland var det en hel grupp och ibland var det endast en del av en grupp. I fredstider var anläggningarna alltid obemannade.

 

Utöver FMR-10 fanns det på sändaranläggningarna två antenner med transmissionsutrustning för tråd och radiolänk, sammanlagrare och övrig utrustning för styrdatasystemet. Skulle det ordinarie elnätet slås ut så fanns även ett reservkraftaggregat som skulle förse anläggningen så den kunde fortsätta driftas. Den rörbestyckade anläggningen opererade på VHF (Very High Frequency) bandet och hade en effekt på 150W i fredstid, med möjlighet till 10kW i krigstid med högeffektsteg. FMR-10 arbetade på VHF-bandet 108-155 MHz FM med riktad sändning österut, men de var samtidigt rundstrålande in över land. Talradion arbetade från början på VHF-bandet 108-160 MHz AM, men senare på VHF/UHF upp till 399,95 MHz FM. Utrustningen i anläggningen bestod av sju stativ och det planerades även för installation av motsvarande sändarutrustning för UHF (Ultra High Frequency), men den utbyggnaden förverkligades aldrig.

 

Styrmeddelandet skickades från ledande anläggningar till radioanläggningen på tråd eller radiolänk i form av frekvensskiftsignaler. Tråd var det bästa alternativet med tanke på radiolänkens störkänslighet, men i fredstid användes radiolänk av kostnadsskäl. Till FMR-10 sändaren anslöts styrdatameddelandet över linjetonmottagare, sammanlagrare och radiotonsändare. Styrdatameddelandet var helt öppet och utan kryptering eftersom den korta varaktigheten av innehållet inte hade något signalspaningsvärde för främmande makt. Första sambandet inom området stril-jakt-jakt som var krypterat var jaktlänken på JA37.

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av: ”Svenska Flygvapnets Styrdatasystem” av Arne Larsson från Försvarets Historiska Telesamlingar, ”Stridslednings- och luftbevakningssystem modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, ”Stridsledningssystemet STRIL 60” av Göran Hawée från Arboga elektronikhistoriska förening. Utöver skriftliga källor så har Hans-ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar bidragit med uppgifter, samt Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet) har bidragit med en övervägande del av informationen till artikeln.

10 comments

  • Thorsten 26 mars, 2016   Reply →

    Intressant läsning. Fortsätt med ert superbra jobb! <

  • Benjamin Hedlund 4 juni, 2017   Reply →

    Riktigt intressant!?

  • Erik Olofsson 25 juli, 2017   Reply →

    Fantastiskt intressant artikel. Trevlig sida också – håll uppe det fina jobbet!

  • Thom Jaxhagen 18 januari, 2021   Reply →

    Som Tvak på Rgc blev man beordrad att starta styrdata. Intressant att få se hela kedjan med hårdvaran och funktion i J35. Mycket intressant. Tack.

  • Leif 4 mars, 2022   Reply →

    Intressant läsning,har en fmr-10 sändarbunker hemma i skogen

Leave a reply to Erik Olofsson Cancel reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.