Optisk Luftbevakning

Luftförsvarsgruppcentral

Det är som att förflyttas tillbaka i tiden när vi kliver genom dörrarna till den gamla luftförsvarsgruppcentralen (LGC). I nästan helt komplett originalskick finns anläggningen dold bara några meter under markytan. Inte ens de närmsta grannarna vet att det under marken döljer sig ett unikt exemplar av Sveriges hemligheter!

1. Historik

När andra världskriget bröt ut 1939 var det svenska luftförsvaret mycket svagt och luftvärnet användes främst vid viktiga skyddsföremål såsom kraftstationer, broar, flygfält, hamnar och krigsviktiga industrier. Det fanns en optisk luftbevakningsorganisation som skulle täcka hela landet, men denna var under uppbyggnad och endast utbyggd till hälften när kriget bröt ut. Den territoriella luftbevakningen som den kallades var till största del utformad för att ge underlag för alarmering av civilbefolkningen, industrier och andra viktiga objekt som behövde vidta skyddsåtgärder.

Under kriget byggdes luftbevakningsorganisationen ut till att omfatta cirka 1 500 luftbevakningsstationer (LS) och landet hade delats in i 23 luftbevakningsområden (LBO) med en luftbevakningscentral (LC) för respektive område. Det var armén som svarade för den optiska luftbevakningsorganisationen och omfattade en bataljon (500 – 1 500 soldater) per område. I vissa fall hade dock marinen övertagit ansvaret för luftbevakningsorganisationen.

Dessvärre medgav den territoriella luftbevakningens utformning att jaktflyget inte kunde sättas in i tid och fick inte heller någon uppföljning av flygläget. Detta var en nödvändighet för att jaktflyget skulle kunna ledas mot sina mål i luften. Organisationen fungerade på så vis att luftbevakningsrapporter om iakttagelser skickades från LS till LC med hjälp av prioriterade telefonsamtal (s. k. luftförsvarssamtal) i det manuella telefonnätet. Luftförsvarssamtalen hade företräde framför annan telefontrafik och kunde dessutom avbryta pågående samtal i sin förtjänst. Trots detta så fick LC luftbevakningsrapporterna med en betydande fördröjning och telefonnätet blev ofta helt blockerat vid omfattande flygverksamhet!

När en luftbevakningsrapport ankommit till LC togs den emot och skrevs ned på en blankett av en telefonist. Blanketten registrerades och för att avgöra om och var larm skulle ske så vidarebefordrades den till en särskild alarmeringsofficer. Sedan vidarebefordrades blanketten till en orienteringsofficer för att avgöra om rapporten skulle ges till luftvärnet eller flygvapnets baser. Det var först efter detta som en lotta ritade in företaget på en väggkarta.

Ganska snart konstaterades att det omfattande luftförsvaret inte hade kunnat följa med i den snabbt fortskridande utvecklingen utomlands, det fanns exempelvis inga moderna jaktflygplan eller radarstationer för luftbevakningen. En särskild kommitté tillsattes år 1944 av ÖB (överbefälhavaren) som skulle göra en total granskning av det militära luftförsvarets framtida organisation och stridsmedel. Detta eftersom det krävdes en modernisering och bättre samordning av luftbevakningen samt ledningen av jaktflyg och luftvärn.

Omfattande tidsstudier utövades inom den optiska luftbevakningen och det visade sig att genomsnittstiden för överföringen av en luftbevakningsrapport var en och en halv minut under normala omständigheter. LC i Stockholm hade en total mottagningskapacitet av cirka sex rapporter per minut, något som överskreds avsevärt under övningar då antalet rapporter kunde uppnå 30-40 stycken per minut. Även det manuella telefonnätet blev överbelastat och bidrog till stora förseningar, de flesta rapporterna var såpass försenade att de var helt värdelösa när de kom fram! Luftbevakningsorganisationen kunde inte hantera en stor flygoffensiv.

Det stod klart att det manuella telefonnätet var en stor flaskhals i organisationen och luftbevakningen krävde ett eget signalnät med egna direkta telefonförbindelser. Ett fristående trådnät mellan alla LS och LC ansågs dock vara otänkbart av ekonomiska skäl. För att lösa detta fick det införas särskilda gruppcentraler som skulle genomföra en försortering av rapporterna innan de skulle skickas vidare till en överordnad central på direkt förbindelse. Gruppcentralerna kom att kallas för luftförsvarsgruppcentraler (LGC) och dessa skulle sammanställa och sovra rapporter från LS inom en cirka 30 km radie från centralen. På så vis minskades trådförbindelsernas längd och därigenom förbindelsekostnaderna.

Ursprungligen föreslogs det att 130 fasta och tre rörliga LGC skulle införas. Fasta förbindelser skulle upprättas till 1 480 LS på tråd eller radio, men också en fast förbindelse till överordnad central skulle anordnas. Det var nu inte längre LC som var en överordnad central för LGC. Införandet av STRIL 50 (stridslednings- och luftbevakningssystem som var i bruk under 50-talet) innebar att ytterligare en central tillkom, nämligen luftförsvarscentralen (LFC). Som en följd av detta blev LGC nu underordnad LFC.

Redan under slutet av 40-talet hade LGC med telefonutrustning m/48 börjat byggas av provisorisk art inom Uppsala-, Stockholms- och Göteborgsområdet. Ganska snart togs det fram en ny typanläggning och telefonutrustning m/50 började istället användas 1950 när LGC m/50 började byggas ut. Typanläggningen på 150 kvadratmeter kunde uppföras som betongskyddsrum, splitterskyddad anläggning eller i en oskyddad anläggning ovan jord. Anläggningens operationsrum var en miniatyr av LFC:s och innehöll lägeskarta, tablåvägg och personalen placerades på en upphöjd plattform längst bak i rummet.

Det visade sig snart att LGC-områdena kunde göras större och av de ursprungligen 130 anläggningarna så kom totalt 64 LGC att byggas inom STRIL 50. Ett luftbevakningskompaniområde kom att i runda slängar omfatta 15-25 LS. För att hålla kostnaderna nere så kom LGC snart att samgrupperas med andra militära och civila anläggningar. Vidare blev det av ekonomiska skäl vanligt att i mitten av 50-talet placera anläggningarna i källarlokaler i helt civila byggnader. Som en följd av detta så kunde inte typanläggningens planlösning följas i alla lägen, med undantag för operationsrummets utformning. Utöver de fasta anläggningarna så infördes även ett antal rörliga LGC monterade i bussar som skulle användas i reserv.

2. Ett unikt exemplar

Idag är nästan alla LGC rivna och de som finns kvar har blivit utrensade, men det finns ett undantag! Någonstans i Sverige finns det en kvarvarande LGC som är i nästan helt komplett originalskick. Anläggningen är ett unikt exemplar eftersom den idag är den enda bevarade LGC som finns kvar i såpass välbevarat skick.

Anläggningen invigdes 1954 och var operativ i hela 40 år, den hade en central roll i den optiska luftbevakningen under det kalla kriget. Här skulle tio personer och en kompanichef arbeta med ansvar för hela bevakningsdistriktet. Utöver chefen så var de flesta lottor och personalen jobbade i skift. De som inte var i tjänst var förlagd på en restaurang i närheten. Årligen brukade det genomföras fem övningar. Vid en av dessa utfördes riktiga flygplansobservationer med personal utplacerad i samtliga LS som var anslutna till anläggningen. Vid de resterande övningarna satt personal i ett eget rum (det s. k. spelrummet) och rapporterade fiktiva observationer till personalen i operationsrummet.

Ovan mark är det inte mycket som tyder på den drygt 200 kvadratmeter stora anläggningen, det enda som syns är några ventilationsschakt och en nedgång som täcks av ett träskjul. Anläggningen är nämligen en betongbunker som är helt nedsänkt i marken, således kan den stå emot mindre bomber och skydda mot stridsgaser. Nere i anläggningen finns dessutom ett mindre dieselaggregat som startar automatiskt vid elavbrott.

Tyvärr skrotades det gamla kartbordet med diverse inventarier för att göra plats som förråd vid nedläggningen av anläggningen som LGC. I övrigt är anläggningen i mycket fint skick och kommer bli fullständigt komplett då den inom en snar framtid kommer att bli ett museum.

Ägaren förtjänar ett stort tack för sitt engagemang och sin vilja att visa upp anläggningen för oss. Eftersom ägaren önskar att vi inte visar några bilder från utsidan på anläggningen eller berättar var den finns belägen så ombeds alla läsare att också respektera detta. Tack till herrarna vars namn börjar på A och G som bjöd med oss på visningen!

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av ”Stridslednings- och luftbevakningssystem modell 50 – Stril 50” av John Hübbert, ”STRIL-systemdokument” av Bengt Myhrberg från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt anläggningsbeskrivningar av Anders Sundberg.