Observations- och mättjänst

Civilförsvarets yttre sinnen

Den så kallade observationstjänsten var en viktig komponent i civilförsvarets verksamhet och utgjorde dess yttre sinnen. Idag är de flesta observationsplatser bortrensade efter att organisationen lades ned mot slutet av 90-talet, men någonstans i Västsverige finns en förvånansvärt välbevarad observationsplats.

1. Observationsplatserna

Observationsplatserna byggdes för att kunna ge civilförsvarsledningen omedelbara rapporter och mätvärden av anfall, som kunde komma att riktas mot området, samt för att fortlöpande kunna observera skadeutvecklingen. Anläggningarna bestod av ett personalskydd, men till anläggningen fanns dessutom en skyddad utsiktsplats (postkur) för observationspost och en plats för uppställning av explosionspunktvisare för att mäta in läget av kärnladdningsexplosioner.

Utkiksplatsen skulle förläggas på en högt belägen punkt i terrängen eller på taket av en byggnad som ansågs lämplig. Om möjligt så skulle en sådan byggnad ha samma motståndskraft mot tryckverkan som hus med stomme och bjälklag i armerad betong. Utkiksplatsen skulle rymma två personer och erbjuda skydd mot både väder och vind. Från utkiksplatsen skulle observationer mot troliga målområden kunna utföras. Möjligheten att kunna använda syftinstrument, telefon och radio skulle finnas på platsen.

Personalskyddet skulle rymma minst tre, varav maximalt sex, personer på en yta av cirka tolv kvadratmeter och skulle ha sådan storlek, inredning och utrustning att det medgav erforderlig verksamhet när vistelse utanför skyddet är omöjlig. Var personalskyddet förlagt inom gräns för skyddsrumsbyggnadsskyldighet så skulle de utföras med det för normalskyddsrum i orten gällande skyddsvärdet (3 atö) som minsta skyddsvärde. Splitterskydd med skyddseffekt 100 mot kvarvarande radioaktiv strålning ansågs vara det minsta acceptabla skyddsvärdet om personalskyddet var förlagt utom gräns för skyddsrumsbyggnadsskyldighet.

Avståndet från utsiktsplatsen till personalskyddet skulle lämpligen inte överstiga två minuters förflyttningstid och det var observationsplatsens belägenhet som avgjorde typen av skydd. Personalskyddet kunde utföras i normalskyddsrum i fastigheter, friliggande skyddsrum, bergfast skyddsrum eller i splitterradiakskydd. Det var i första hand befintliga skydd som skulle tillvaratas förutsatt att de var lämpligt belägna.

Observationsplatserna skulle ha dels fast inredning såsom anordning för uppvärmning och britsar, dels den utrustning som tilldelats gruppen enligt utrustningslista. Sådan utrustning kunde vara exempelvis radio, telefon, mätinstrument och handverktyg. Mellan observationsplatsen och ledningscentralen skulle en telefon- och radioförbindelse anordnas. Både telefon och radio skulle kunna användas från både personalskyddet och utkiksplatsen.

För att möjliggöra både närobservation (konventionellt- och gasanfallsläge) och fjärrobservation (kärnladdningsanfallsläge) så skulle observationsplatserna placeras på olika avstånd från tätortens centrum eller annat troligt anfallsmål. Två observationsplatser skulle lämpligen inte placeras på en rät linje genom tätortens centrum. Avståndet mellan två observationsplatser skulle vara minst två kilometer och skulle inte förläggas till troligt anfallsmål.

Antalet observationsplatser inom Göteborgs civilförsvarsområde uppgick till tolv anläggningar på platser som lokaliserats och angivits i gällande organisationsplan. Dessa utfördes i undantagsfall som friliggande anläggningar och 1961 byggdes tre helt nya och friliggande observationsplatser inom Göteborgs civilförsvarsområde. Totalkostnaden för dessa (sammanlagt) beräknades uppgå till 150.000 kronor, vilket motsvarar 1 655 048 kronor enligt penningvärdet år 2016.

2. Fasta mätställen (FMät)

Observationsplatserna utgjorde fasta mätställen men det var inte enbart observationsplatserna som kunde erhålla denna funktion. Fasta mätställen kunde också upprättas på vissa av civilförsvarets övriga grupperingsplatser, från vilka radiak- och gasindikering samt viss observations- och mättjänst kunde bedrivas.

Runt större orter byggdes ett förtätat nät av fasta mätställen. I ett sådant nät kunde även fasta mätställen ur andra organ än civilförsvaret ingå såsom luftbevakningsstationer (LS), vägmästarkontor och järnvägsstationer. Fasta mätställen utrustades ofta med explosionspunktvisare, till skillnad från observationsplatserna som alltid utrustades med explosionspunktvisare för att kunna mäta in läget av kärnladdningsexplosioner.

För fasta mätställen som försågs med explosionspunktvisare i ett förtätat nät skulle en geometrisk belägenhet eftersträvas för att uppnå bästa möjliga mätresultat. Platsen skulle vara lämplig för uppställning av mätinstrument och mätställerna skulle i största möjliga mån väljas så explosionspunktvisarnas uppställningsplatser placerades i hörnen på i stort sett liksidiga trianglar. Avståndet mellan fasta mätställen kunde ur mätsynpunkt uppgå till mellan fem och tio kilometer. Ett kortare avstånd är dock ofta nödvändigt för lösande av observationsuppgifter. På grund av explosionspunktvisarens begränsade räckvidd så skulle inte fasta mätställen utrustas med instrumentet om de låg på ett avstånd av mer än tio till femton kilometer från tätortens centrum. För Stockholm, Göteborg och Malmö kunde dock detta avstånd uppgå till cirka 20 kilometer.

Fasta mätställen i ett förtätat nät som utrustats med explosionspunktvisare skulle detaljrekognoseras i fred och stor vikt skulle läggas vid att placeringen möjliggör effektiv mätning av troligt anfallsområde. Fast mätställe som inte utrustats med explosionspunktvisare behövde dock inte detaljrekognoseras i fred. Detaljplan för iordningställande av fasta mätställen ingick i mobiliseringskalendern för berörda enheter och deras belägenhet och beteckning skulle framgå av en radiakskyddsplan. Om en enhet ur annan myndighet ingick som fast mätställe så skulle det överenskommas om instrumentets placering, skötsel, avläsning och rapportering (sambandsmedel).

För att kunna registrera ljuset från en kärnladdningsexplosion så måste explosionspunktvisaren placeras så det inte skuggas. Uppställningsplatsen skulle alltså väljas så fri sikt finns eller kan åstadkommas (genom exempelvis röjning av buskage intill uppställningsplatsen) till sannolikt anfallsmål (tätorten). Uppställning på hustak skulle om möjligt undvikas och för att kunna registrera ytexplosion krävdes att instrumentet placerades högt.

Instrumentet skulle placeras där markförhållanden var gynnsamma för att det skulle stå stabilt. Tjälkänsliga jordarter skulle undvikas och instrumentets orientering skulle kontrolleras med jämna mellanrum. Om möjligt så skulle instrumentet placeras i anslutning till utkiksplatsen men avståndet skulle lämpligen inte överstiga 200 meter.

För att kunna erhålla en lämplig uppställningsplats för instrumentet på ett fast mätställe i anslutning till annan grupperingsplats (såsom basstation eller ledningscentral) kunde det bli nödvändigt att placera det på avstånd från förläggnings och expeditionslokalerna. Avståndet fick dock inte vara längre än att den personal som ansvarade för instrumentets avläsning skulle kunna komma till platsen inom högst fem minuter.

Denna artikel skrevs av Richard Dahlgren.