Hc Solrosen

Luftskydd och befolkningsskyddsrum

I de centrala delarna av en stad på västkusten finner vi en av luftskyddets gamla huvudcentraler, Solrosen. Rakt under fötterna på förbipasserande skulle luftskyddsområdet ledas vid en krissituation med syfte att med icke militära åtgärder försvåra anfall från luften och begränsa verkningarna av sådana.

Luftskyddscentralen Solrosen färdigställdes år 1941, men det tog inte många år innan anläggningen skulle få nya användningsområden. Redan år 1951 pratades det om eventuella ändringsarbeten i centralen i samband med byggnationen av ett offentligt skyddsrum i samma berg, bara några fåtal meter från anläggningen. Sprängningsarbetena för det nya skyddsrummet påbörjades år 1953 och pågick i två år framöver, därefter inleddes arbetet med ytterligare en anläggning på andra sidan av staden. Den nya anläggningen skulle bli en av civilförsvarets nya ledningscentraler (efterträdare för luftskyddscentralerna), HC Uttern, en betydligt större anläggning som skulle komma att ersätta Solrosen på mitten av 50-talet.

Eftersom Solrosen nu inte längre fyllde någon funktion, utan stod disponibel för annat ändamål, meddelade civilförsvarsstyrelsen att anläggningen lämpligen skulle ingå i det nya offentliga skyddsrummet. Så blev det och befolkningsskyddsrummet utökades med den äldre bergrumsanläggningen som i samband med detta skulle moderniseras och anslutas till skyddsrummet med en trappa.

Befolkningsskyddsrummet byggdes för att erbjuda ett fullträffsäkert skydd och omfattade en golvyta på 2 000 kvadratmeter. Detta erbjöd skydd åt 3 900 sittande personer, som det ursprungligen var planerat. Skulle skyddsrummet tas i anspråk som liggskyddsrum skulle 1 250 personer kunna erbjudas skydd. Man räknade med en yta på 0.5 kvadratmeter för en sittande person, varav 1.6 för en liggande. Vid extrem överbeläggning kunde dock 5 000 sittande personer inrymmas och då räknade man med en golvyta på 0.4 kvadratmeter per person. Samtliga skulle inrymmas i de fyra huvudtunnlarna som var 52 meter långa och 7 meter breda vardera. Dessa tunnlar skulle sektioneras och inredas med sovhytter och var internt förbundna med två tvärgående förbindelsetunnlar.

Enligt stadsfullmäktiges beslut var tanken att skyddsrumstunnlarna i fredstid skulle användas som lagerlokaler, men utformningen av bergsanläggningen erbjöd även möjligheter för andra ändamål, som exempelvis småindustri. Senare framkom förslag att utnyttja skyddsrumsanläggningen för natthärbärge. Då skulle Frälsningsarmén kunnat nyttja de båda östra huvudtunnlarna, men förslaget blev ifrågasatt och lagerlokaler lämpade sig bättre ur ekonomisk synvinkel. Skyddsrummet slutbesiktigades år 1960 och totalkostnaden beräknades till hela till 3 100 000 kronor (42 908 537 kronor enligt penningvärdet i januari 2015).

År 1966 beviljar civilförsvarsnämnden att två rum i den gamla luftskyddscentralen Solrosen ska få disponeras av Tulldirektionen vid krigstillstånd eller beredskapsgrad. Tyvärr finns inget som tyder på att Solrosen fick någon mer betydande roll än skyddsrum på senare år.

Drygt tio år senare, 1978, påbörjas en modernisering av skyddsrummet. Enligt nu gällande bestämmelser för normalskyddsrum ska varje person få en golvyta av 0.75 kvadratmeter. Detta betydde att skyddsrummet nu enbart skulle rymma 2 400 personer, vilka då upptar alla golvytor utom förråd, toaletter och rum för skyddsrumsledning. En sådan disposition av utrymmet bedömdes dock inte fungera i såpass stora skyddsrum.

Det bestämdes istället att skyddsrummet skulle delas upp i mindre enheter (logement) så ledning över de skyddssökande kunde utövas på ett bättre sätt och genom utförandet av våningssängar kunde anläggningens volym nyttjas bättre. Dessa åtgärder medgav att anläggningen nu kunde inrymma 2 200 personer med avsevärt bättre förläggningsförhållanden.

Fler moderniseringar kom att äga rum under 90-talet, men inget som förändrade verksamheten i anläggningen på något vis. Eftersom Solrosen är en gammal anläggning som sedan väldigt många år tillbaka blivit en del av befolkningsskyddsrummet så är det krångligt att klarlägga exakt vad som hänt genom åren. Enbart skrivandet av denna artikeln har krävt besök i flertalet arkiv för att få nog med underlag, ett tidskrävande arbete!

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.