Berget som aldrig sprängdes

Göteborgs förrådsberg

Skrönorna är många om alla de bergrum som byggdes djupt i de svenska skogarna, hemliga platser där militären skulle mobilisera i händelse av krig eller krigssjukhus som skulle ta hand om de sårade på landsbygden. Inte allt för sällan finns det skrönor om anläggningar som aldrig återfunnits, men det finns undantag! Låt oss berätta om berget som aldrig sprängdes, militärens hemliga bergrum djupt nere i Mölndals urberg.

Det var i början av det kalla kriget som arméns fortifikationsförvaltning i ett brev till Göteborgs stads drätselkammare redogjorde planerna kring försvarets nya bergsanläggning. På hemligstämplade papper står det att den nya bergsanläggningen ska betjäna Göteborgs luftvärnskår och Göteborgs försvarsområde, allt var förberett i minsta detalj! Den avsedda belägenheten framgår på en bifogad generalstabskarta men här finns även situationsplaner och ritningar för anläggningen och dess tillfartsväg som sammanlagt skulle omfatta ett markområde på hela 5.000 kvadratmeter.

Ingångstunneln till berganläggningen skulle sprängas snett åt vänster in i berget och utanför skulle ett lastskjul i trä placeras. Skjulet var avsett att dölja ingångsschaktet och tjäna som lastkaj vid transporter av ammunition, detta skulle bli Göteborgs bergsbelägna ammunitionsförråd! Den ena långsidan av skjulet skulle stå mot bergväggen längsmed en lastkaj och på kortsidorna fanns två portar på vardera sida som skulle kunna öppnas för genomfart av lastbilar. På den andra långsidan som var riktat från berget skulle det finnas fyra fönster, men dessa var konstgjorda fönster så lastningen kunde ske ostört inuti skjulet.

Tillfarterna skulle ordnas genom en vägslinga på tre meters bredd som skulle löpa cirka 200 meter genom terrängen. Det ansågs inte behövas någon hägnad kring området vilket var en lättnad då anläggningen planerades att byggas i ett av stadens mest natursköna områden. Anläggningen inuti berget ansågs inte heller vålla någon skada ur natursynpunkt och det kamouflerade lastskjulet skulle dessutom dölja ingången till bergutrymmet. Vare sig lastskjulet skulle verka störande eller ej från den centrala delen av parkområdet ansågs svårbedömt.

Fortifikationsförvaltningen påpekade att läget för anläggningen var tvunget att vara centralt men ur risksynpunkt undandraget från nuvarande och blivande bebyggelse. Berget var tvunget att äga vissa egenskaper, dels ur skyddssynpunkt, dels för att anläggningen ska kunna utföras till rimliga kostnader, samt även ha sådan höjd att anläggningen kan anses fullträffsäker mot verkan av större bomber. Under planeringsstadiet utfördes analyser av flera berg runtomkring Göteborg för att finna en lämplig plats för en försvarsanläggning av denna typ. Fortifikation-Väst har fått ta del av fortifikationsförvaltningen utförda analyser men vi bedömer att dessa är olämpliga för publicering på hemsidan. Vi kan dock avslöja att berget där GPL Ebba fanns beläget hade löpt risken att bli ammunitionsförråd om vägarna dit inte hade varit oskyddade. Den enda platsen som ansågs möjlig att uppföra ett ammunitionsförråd på tänker vi inte avslöja, men någonstans i stadsdelen Mölndal finns berget med en tämligen okänd och spännande historia.

Färdigställandet av bergförrådet var brådskande på grund av det bristande utrymmet i det provisoriska och dessutom farliga ammunitionsförrådet. Uppförandet av det nya bergförrådet skulle påbörjas så fort som möjligt och förarbeten ansågs rimligen igångsättas under sommaren 1947. Sprängningsarbeten kunde sedan bedrivas som vinterarbete. Hittills fanns inga hinder för uppförandet av förrådet som skulle betjäna bland annat Göteborgs lokalförsvar och inrymma material för samtliga till Göteborg förlagda förband tillhörande armén.

Under sommaren 1947 påpekade fastighetskontoret i Göteborg att området som fortifikationsförvaltningen avsåg nyttja för berganläggningen med säkerhet skulle reserveras för parkändamål. Varigenom områdets karaktär av natur- och fritidsreservat skulle bevaras, således skulle några anläggningar som inte passade in i omgivningen undvikas. Eftersom arbetet med förrådet skulle medföra omfattande sprängningsarbeten för att få fram ett fullträffsäkert rum inne i berget så skulle stenmassorna omgående borttransporteras med lastbil från platsen. Vare sig den nya vägslingan skulle spoliera några större trädbestånd eller ej kunde inte säkert bedömas, varav fortifikationsförvaltningen satte ut gränserna för vägen och inväntade en ny besiktning.

Det visade sig efter besiktningen att endast ett fåtal träd behövde borttagas och fortifikationsförvaltningen erbjöd dessutom att på egen bekostnad låta en kontrollant från kommunen övervaka arbetet. Trots detta ville fastighetskontoret inte godkänna uppförandet av en förrådsanläggning på platsen. Efter ytterligare en ingående studie av förslaget ansågs förrådsrummet fortfarande inte utgöra någon skada ur natursynpunkt. Däremot kunde väganläggningen fram till berganläggningen inte motiveras då den vackra naturen skulle bli ”ohjälpligt skadad”. Även skogsnämnden fick yttra sig i frågan och påpekade att även om få träd behövde fällas för vägbanan så kommer flera träd, varav en del bokträd, att få en del av sitt rotsystem förkvävt. Detta skulle medföra att träden så småningom dör. Innan de tunga stentransporterna skulle kunna börja så behövde även den nuvarande vägen förbi området förstärkas. Dessa arbeten ansågs även dem att få till följd att ytterligare träd spolieras.

Även om arbetet kunde utföras utan något större ingrepp i naturen kring förrådet ansågs det inte längre säkert att området kunde utnyttjas som fritidsområde. Visserligen skulle inga inhägnader runt området uppföras och allmänheten skulle äga fritt tillträde till området, men utvecklingen av det militära förrådet kunde omöjligen förutsägas. Vilka säkerhetszoner som skulle krävas om några år för uppläggning av ammunition och sprängmedel av så stor omfattning kunde inte förutspås. Även om det inte skulle bli några problem med säkerhetszoner ansågs det att ett sprängämnesförråd av denna storleksgrad med de risker det kan medföra skulle kunna få till följd att allmänheten undviker området. Således ifrågasatte fastighetskontoret om ingen annan plats ansågs lämplig för uppförandet av ett bergsbeläget militärt ammunitionsförråd. Fortifikationsförvaltningens förfrågan om upplåtelse av området för ammunitionsförråd avslogs.

Ett par år senare var det dags igen, men denna gången gällde det en helt annan typ av anläggning. På samma plats som Fortifikationsförvaltningen fått ammunitionsförrådet nekat ville de nu bygga en signalanläggning för GPL Ebba. Även denna gång påpekade fastighetskontoret områdets särpräglade skönhet och utomordentliga värde för befolkningen inom Göteborg och Mölndal. Antennmasterna som skulle monterats på områdets högst belägna plats skulle inte vara visuellt tilltalande även på avstånd. Fastighetskontoret avslog förfrågan av upplåtelse av området även denna gång.

Göteborgs absolut bästa berg ur allmän taktisk- och förbindelsesynpunkt förblev orört genom åren. Signalanläggningen byggdes ett par år senare på annan mindre lämplig plats, den är idag återförenad med naturen och vilar bakom en övervuxen jordvall.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.